USA – Utrikespolitik och försvar

I och med Joe Bidens tillträde som president 2021 återtog USA i mångt och mycket den roll i världen som landet i huvudsak haft sedan andra världskriget. Under företrädaren Donald Trump gjordes en genomgripande omorientering gällande såväl handel och diplomati som säkerhetspolitik. Någon fullständig återgång har dock inte skett.

Joe Bidens budskap var tydligt när han tillträdde: ”USA är tillbaka!” Tämligen omgående återinträdde USA i Parisavtalet om klimatpolitiken, ett utträde ur Världshälsoorganisationen WHO stoppades och tonen framför allt mot allierade blev en helt annan (se även Kalendarium: 20 januari 2021). Men omvärldens förtroende för USA förblir till en del skadat och dessutom pågår förskjutningar i de globala styrkeförhållandena som förändrar spelplanen.

Inte minst i fråga om Kina har Biden efter sitt tillträde hållit kvar mycket av Trumps linje. Biden har i en ny säkerhetsstrategi definierat Peking som USA:s största "geopolitiska utmaning". Samtidigt innebär Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 förnyad uppmärksamhet på Europa och det transatlantiska samarbetet (se vidare nedan).

Amerikanska presidenter har genomgående stött tanken på USA som frihetens och demokratins fanbärare i världen. Det har tagit sig olika uttryck: George W Bush (president 2001–2009) drev en hård antiterrorkampanj medan Barack Obama (2009–2017) i högre grad satsade på multilateral samverkan och diplomatiska lösningar. Men det har över lag rått enighet om att USA ska ha en ledarroll och att samarbete är eftersträvansvärt med stöd av internationella regelverk och organisationer som FN, Världsbanken och Världshandelsorganisationen (WTO).

Donald Trump (2016–2021) gjorde med sin slogan ”Amerika först” däremot tydligt att amerikanska intressen alltid skulle gå först. Trump slog från första början an en starkt nationalistisk och isolationistisk ton. Han uttryckte förakt för multilateralism, markerade avstånd mot allierade i Nato och EU och rev upp eller krävde omförhandling av internationella avtal rörande frihandel och miljö (se Ekonomisk översikt respektive Naturtillgångar, energi och miljö). Han skrotade även ingångna nedrustningsavtal (se Kalendarium: 2 februari 2019 och 21 maj 2020). 

Trump införde också ensidigt handelstullar och hamnade i öppet gräl med ledare för andra ledande västländer. Samtidigt intog han en välvillig hållning till odemokratiska stater och deras i några fall nästan enväldiga ledare, som Ryssland, Turkiet, Egypten och Saudiarabien.

Med Biden återgick Washington till mer kända tongångar med betoning på demokrati, samarbete och respekt för mänskliga rättigheter. Men ett år efter maktskiftet i Washington var fokus återigen riktat mot den nygamla huvudfienden Ryssland.

Ny kris med Ryssland

Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 försvann ideologiska motsättningar och USA och Ryssland närmade sig varandra. Efter hand svalnade relationerna och länderna fortsatte i många fall att stödja motsatta parter i konflikter i tredje land. Natos utvidgning till att omfatta forna öststater i Europa irriterade Moskva, medan rysk aggression i närområdet upprörde västmakterna. USA:s förhållande till Ryssland försämrades också i takt med att landet blev alltmer auktoritärt styrt. Under 2000-talet första årtionde försämrades relationerna.

Rysslands inblandning i Ukraina, och inte minst annekteringen av halvön Krim 2014, ledde till att USA liksom EU införde ekonomiska sanktioner. Inför presidentvalet i USA 2016 kom signaler om rysk inblandning i den amerikanska valrörelsen. Det ledde till att president Obama utvisade 35 ryska diplomater efter valet, efter avslöjanden om e-post som stulits från Demokratiska partiet och läckts. I början av januari 2017 rapporterade USA:s 17 underrättelsetjänster enhälligt att Ryssland försökt påverka valresultatet genom dataintrång, desinformation och spridning av falska nyheter.

Donald Trump som tillträdde kort därefter tillbakavisade alla anklagelser om samröre mellan hans valkampanj och ryska regeringsföreträdare. Men justitiedepartementet väckte åtal mot 13 ryska medborgare och regeringen införde sanktioner mot dem och ytterligare sex individer samt flera institutioner, misstänkta för cyberattacker mot USA. Bland institutionerna fanns den ryska militära underrättelsetjänsten GRU och trollfabriken Internet Research Agency. Och trots att Trump intog en försonlig ton mot den ryske presidenten Vladimir Putin skärpte USA med tiden sanktionerna mot Ryssland.

I mars 2018 utvisade USA 60 ryska diplomater sedan Storbritannien anklagat Ryssland för en nervgiftsattack mot en rysk före detta spion och hans dotter. Ryssland svarade med att utvisa 60 amerikaner.

Efter Joe Bidens tillträde hårdnade tonen ytterligare. Nya sanktioner infördes efter anklagelser om rysk inbladning också i presidentvalet 2020, en omfattande cyberattack mot amerikanska företag och Rysslands fortsatta agerande i Ukraina. Biden väckte uppmärksamhet när han kallade Putin för mördare.

Under 2021 växte oron över Rysslands planer i Ukraina, och amerikanska underrättelsetjänster slog larm om att Putin planerade en fullskalig invasion av grannlandet. Trots det var många överraskade när anfallet inleddes den 24 februari 2022. Biden införde raskt nya skarpa sanktioner och beviljade omfattande militärt och humanitärt stöd till Ukraina. USA och övriga västmakter tycktes sluta leden och uppvisade en enad front mot Ryssland som stötte på hårdare motstånd än väntat på slagfältet.

Sanktionerna har steg för steg skärpts och vapenleveranserna till Ukraina har ökat. President Biden anklagar Putin för krigsförbrytelser och folkmord, och har uttryckligen sagt att han måste bort från makten. Ukraina har blivit den ojämförbart största mottagaren av amerikanskt bistånd. Mot slutet av 2023 hade över 75 miljarder dollar anslagits, varav 5 procent var humanitärt stöd, 34 procent finansiellt stöd och 61 procent militärt stöd. Men bland republikanerna har intresset för att stödja Ukraina börjat svalna, och Bidens försök att få igenom ytterligare omfattande stöd har hittills misslyckats (se Kalendarium: 6 december 2023 och 13 februari 2024).

Konflikten mellan israeler och palestinier

Det stödpaket som Vita huset försökt få kongressen att acceptera mer pengar till Ukraina (se ovan) innehåller också finansiering till Israel, som efter terrororganisationen Hamas  blodiga attack den 7 oktober 2023 bedriver krig i Gazaremsan. Israel har alltid varit en nära allierade till USA som fått omfattande bistånd och starkt stöd, inte minst i FN:s säkerhetsråd där USA är en av fem ständiga medlemmar. USA har tre gånger lagt sitt veto mot resolutioner i säkerhetsrådet om ett omedelbart eldupphör i Gaza (i oktober och december 2023 samt i februari 2024).

Joe Biden har sagt att Israel har all rätt att ta sig an angriparen Hamas och i huvudsak uttryckt USA:s odelade stöd för Israel. Efter hand har han fått alltmer kritik för att han tyckts negligera de civila palestinierna som lider svårt under kriget i Gaza. Först i mitten av december riktade Biden viss kritik mot Israel och sade att landet riskerar att förlora stöd i omvärlden genom sitt urskillningslösa bombkrig. USA anses också ha spelat en viktig roll i de humanitära ”pauser” med viss fångutväxling som förekommit.

Som en följd av kriget mellan Hamas och Israel började huthirebeller i Jemen beskjuta fartyg på Röda havet. Huthierna stödjer Hamas och uppger att målet är fartyg som har kopplingar till Israel. Men också fartyg som inte tycks ha med Israel att göra har träffats och USA har nu samlat en säkerhetsallians för att skydda den viktiga transportleden genom Röda havet och Suezkanalen. Nio andra länder ingår till att börja med, men USA försöker få fler att ansluta sig. I januari 2024 genomförde USA tillsammans med Storbritannien flyganfall mot huthierna (se Kalendarium).

I den långvariga Mellanösternkonflikten har USA normalt, vid sidan av det tydliga stödet för Israel, tagit ställning för en tvåstatslösning, med en palestinsk stat vid sidan av den israeliska. Flera amerikanska presidenter har försökt få till stånd en lösning på konflikten.

Under Donald Trump slog dock Washington in på en betydligt mer Israelvänlig väg. Trump erkände bland annat Jerusalem som Israels huvudstad, ett symbolladdat steg som väckte skarp kritik både bland palestinier och USA:s närmaste allierade. Men Joe Biden har inga planer på att återigen flytta tillbaka USA:s ambassad till Tel Aviv.

Trump drog också in i princip allt bistånd till palestinierna och sitt stöd för FN:s flyktingorgan för palestinierna, Unrwa. Den palestinska paraplyorganisationen PLO beordrades att stänga sitt kontor i Washington och USA har ingen officiell representation hos Palestinska myndigheten. Bidenadministrationen har återupptagit en del av stödet för palestinierna.

Vidare erkände Trump Israels suveräna rätt till Golanhöjderna, som erövrades från Syrien 1967, och framhöll Israels rätt till sina bosättningar på Västbanken – trots att större delen av omvärlden anser att båda delarna strider mot folkrätten.

Donald Trump, via sin svärson Jared Kushner, lade dessutom fram vad som kallades en fredsplan, som skulle ge palestinierna rätt till en egen stat samtidigt sin Israel skulle få behålla kontrollen över stora delar av Västbanken. I september 2020 undertecknades så kallade Abraham-avtal, bilaterala uppgörelser som normaliserade förhållandet mellan Israel och dels Förenade arabemiraten, dels Bahrain. Senare följde liknande avtal med Sudan och Marocko. Uppgörelserna sågs som en fjäder i hatten för Trump. Tidigare hade Egypten (1979) och Jordanien (1994) som enda arabländer slutit fred med Israel.

Kina utmanar

Under senare år har Kinas växande ekonomiska makt och globala roll blivit en allt större utmaning för USA. Donald Trump identifierade Kina som den främsta rivalen, och det är en inställning som i huvudsak består under Joe Bidens styre.

Det omfattande ekonomiska utbytet mellan Kina och USA – Kina är en stor långivare till USA och ägare av amerikanskastatsobligationer– gör att länderna är beroende av varandra och därför har ett intresse av att undvika konflikter. Men förbindelserna kompliceras av frågor som Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter, piratkopiering av märkesvaror samt USA:s stora underskott i handelsbalansen med Kina.

Coronapandemin som bröt ut 2020 ledde till nya bottennoteringar i relationerna mellan USA och Kina. Trump anklagade Kina för att bristande transparens och antydde att viruset kommit från ett laboratorium i Kina (något som senare har framförts som en seriös teori). Peking i sin tur anklagade USA för att sprida ett ”politiskt virus” och skapa ett nytt kallt krig mellan två globala stormakter.

Före Trumperan intog Obamaregeringen en mer pragmatisk inställning till Kinarelationen än Bushadministrationen och tonade ned kritiken mot kränkningarna av mänskliga rättigheter. Trump däremot riktade främst in sig på handelspolitiken och anklagade Kina för oschyst valutamanipulation. Under 2018 började USA införa tullar på varor från Kina – som genast svarade med motåtgärder. Länderna fortsatte att långsamt trappa upp takten i ett växande handelskrig fram till i januari 2020, då man enades om ett slags vapenvila. Efter maktskiftet i Washington 2021 har tullarna i huvudsak bestått (se vidareEkonomisk översikt).

Hösten 2021 tillkännagav också USA, Storbritannien och Australien att de ingått en ny säkerhetspakt, Aukus, det mest omfattande försvarsarbetet mellan länderna sedan andra världskriget. Pakten ansågs allmänt syfta till att motverka Kinas växande militära inflytande i den indo-pacifiska regionen, även om det inte sades rent ut.

Iran och kärnenergiavtalet 

Förhållandet mellan Washington och Teheran har varit fientligt alltsedan den islamiska revolutionen i Iran 1979, men under Barack Obama nåddes ett genombrott som öppnade för töväder. Efter många år av segdragna förhandlingar om Irans kärnenergiprogram slöts 2015 ett avtal mellan Iran å ena sidan och USA och fem andra stormakter å den andra (se Iran-Utrikespolitik och försvar). Avtalet innebar att Iran skulle banta sitt kärnenergiprogram, för att undanröja risken för att landet framställer kärnvapen, och tillåta FN-inspektioner. I gengäld skulle USA, FN och andra aktörer häva omfattande ekonomiska sanktioner mot landet. Avtalet betecknades som historiskt och betraktas av många som Obamaadministrationens viktigaste utrikespolitiska framgång.

Donald Trump kallade däremot uppgörelsen ”det sämsta avtalet någonsin” och efter hans tillträde infördes nya sanktioner mot Iran. I maj 2018 meddelade Trump USA skulle lämna avtalet, och på dagen ett år senare gjorde Teheran detsamma. Då hade USA redan börjat återinföra hårda sanktioner mot Iran, trots att USA:s allierade i Europa kämpat för att få Trump på andra tankar. Sanktionerna skärptes sedan då motsättningarna trappats upp och Iran bland annat anklagats för att ha riktat attentat mot utländska tankfartyg (se Kalendarium). I början av 2020 lät Trump döda chefen för Irans utlandsstyrka al-Quds, en av landets högst uppsatta personer, på irakiskt territorium. Attacken förvärrade säkerhetsläget i regionen och följdes av ömsesidiga hot (se Kalendarium).

För Joe Bidens regering har det gällt att hitta ett sätt att försöka dämpa spänningarna med Iran och förhoppningar finns om att återupprätta kärnenergiavtalet. Men USA kan inte bara slopa de nya sanktionerna då Iran har övergivit sina åtaganden enligt avtalet och bland annat höjt anrikningsgraden av uran långt över vad avtalet medgav. Läget har förblivit spänt mellan länderna. En liten ljusning syntes när länderna under 2023 nådde en överenskommelse om fångutväxling (se Kalendarium: 18 september 2023). Men därefter har situationen i hela regionen allvarligt försämrats Hamas anfall mot Israel och det efterföljande kriget i Gazaremsan.

Nordkorea och kärnvapenhotet

USA och Nordkorea har varit fiender alltsedan Koreakriget 1950–1953 (se Modern historia). USA hade länge försökt förmå Nordkorea att avstå från att utveckla kärnvapen när landet genomförde sin första provsprängning 2006. Barack Obamas försök att blåsa nytt liv i en dialog med Nordkorea bar inte frukt och under hans regeringstid genomfördes ytterligare fyra provsprängningar. Trump hotade i ett tal till FN:s generalförsamling i september 2017 att ”totalt förgöra” Nordkorea.

Det var därför något överraskande när Trump tackade ja då Nordkoreas ledare Kim Jong-Un bjöd in Trump till ett personligt möte. Efter ett par månaders förväxlingar och ordkrig hölls i Singapore i juni 2018 vad som blev ett historiskt möte: det var första gången en sittande amerikansk president träffade en nordkoreansk ledare. Resultatet blev ett dokument utan konkreta utfästelser som Trump ändå beskrev som banbrytande, eftersom han hävdade att kärnvapenhotet från Nordkorea var borta. Efteråt lovade han att ställa in militärövningar som USA regelbundet genomför med Nordkoreas ärkefiende Sydkorea. Flera övningar har också avblåsts, trots att kritiker ser det som en eftergift för ett återkommande nordkoreanskt krav. USA har närmare 30 000 soldater stationerade i Sydkorea alltsedan Koreakriget.

Trump och Kim träffades sedan två gånger till, i ett toppmöte i Vietnam som avbröts i förtid (se Kalendarium) och i vad som sades vara ett improviserat möte vid gränsen mellan Syd- och Nordkorea (se Kalendarium). Presidenten uttryckte vid flera tillfällen stor uppskattning för diktatorn i Pyongyang. Men försök att få igång nya kärnvapensamtal mellan de båda parterna gick i stå och Nordkorea fortsatte med robottester. Få i omvärlden tror att Nordkorea har för avsikt att avveckla några vapen och relationen mellan Trump och Kim tycktes efter hand svalna. På nyårsafton 2019 kom tydligt besked från Kim om att Nordkorea inte längre är bundet vid sitt ensidiga provstopp för kärnvapen och långdistansrobotar. 

De närmaste grannarna

Med Kanada är förhållandet över lag gott även om grannlandet emellanåt är noga med att markera en självständig utrikespolitisk hållning. Under Donald Trump gnisslade det en hel del i handelsrelationerna, något som också gällde Mexiko (se även Ekonomisk översikt).

Trump drev även en hård linje mot Mexiko i fråga om migrationen När Joe Biden tillträdde kom tydliga signaler om en mer human migrationspolitik vilket bidrog till en snabb ökning i antalet papperslösa migranter som tog sig till gränsen i söder. Siffrorna var snart de högsta på över 20 år och en humanitär kris hotade. Under våren 2021 ingick USA uppgörelser med Mexiko, Guatemala och Honduras om stärkt gränsbevakning. (se vidare Befolkning och språk). Frågan om migration och gränsbevakning har stor inrikespolitisk laddning i USA. 

Kriget mot terrorismen

Efter terrordåden mot New York och Washington den 11 september 2001 (se Modern historia) inledde president George W Bush det han kallade global war on terror, ett krig mot terrorismen. USA anföll Afghanistan i oktober 2001 och Irak i mars 2003. De kom att kallas ”de eviga krigen” – omfattande, kostsamma och långdragna insatser som avslutades först 2021 (läs mer om Afghanistankriget här och Irakkriget och den följande insatsen i Syrien här). Inom ramen för kriget mot terrorismen har USA gjort militära ingripanden också i bland annat Syrien, Pakistan, Jemen, Somalia och Libyen. Drygt 20 år efter 11 september-attentaten beräknas kriget mot terrorismen ha kostat över 8 000 miljarder dollar, enligt projektet Cost of War vid Brown University. Närmare en miljon människor har dött i direkta krigshandlingar (varav cirka 15 000 amerikaner) och ytterligare minst 3,5 miljoner av krigsrelaterade orsaker.

Största militärmakten

Sedan det kalla krigets slut har USA varit världens i särklass främsta militärmakt. USA har ingen värnplikt, de nära 1,4 miljoner aktiva inom armén, flottan, flygvapnet, marinkåren och kustbevakningen är alla anställda. Efter terrorattacken den 11 september 2001 ökade USA:s försvarsbudget kraftigt, även vid sidan av kostnaderna för de militära insatserna i Irak och Afghanistan. Dessa krig fortsatte att vara en stor belastning för försvarsbudgeten under 2000-talets första årtionde. Efter Trumps tillträde kom nya kraftiga ökningar av försvarsbudgeten. År 2023 ligger militärbudgeten på 817 miljarder dollar – mer än 3,5 gånger så mycket som Kina som spenderade näst mest på militären.

LÄSTIPS – läs mer om USA:s utrikespolitik i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Biden prövas i Mellanöstern (2023-10-19)
USA stöd till Ukraina lär minska med tiden (2023-02-06)
Bidens planer för Latinamerika stöter på patrull (2022-06-01)
Avgörande globalt test för USA som allierad (2022-02-22)
Utan 11 september ingen president Trump (2021-08-23)
Bidens nystart reparerar inte skadan efter Trump (2021-04-21)
Ingen lätt väg tillbaka när Biden ska hantera Iran (2020–12–27)

Om våra källor

124849

Världspolitikens Dagsfrågor ger dig en fördjupning i frågor som påverkar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

133918

I podden Utblick

Populism –  folket, eliten och demokratin

Oavsett om populism ska ses som en metod eller en ideologi så delar den flera drag med det tankegods man hitta ute på både den extrema höger- och vänsterkanten. Och närvaron av populism växer i hela världen. I denna podd diskuteras vad kunskap och ny teknik spelar för roll för populismens tillväxt och hur den egentligen påverkar demokratin. Deltagare är Rouzbeh Farsi från UI, Åsa Wikforss professor i teoretisk filosofi samt ledamot av Svenska akademin och Ludvig Norman biträdande lektor vid Stockholms universitet.

Lyssna här!

89488

UI:s nättidning om internationella frågor

Vidga och fördjupa din kunskap om globala frågor. I Utrikesmagasinet hittar du aktuella analyser av vår tids stora utmaningar. Bland skribenterna finns forskare, journalister, debattörer och experter.

Gå till Utrikesmagasinet

poddbild-final.jpg


En podd om internationella frågor från Utrikespolitiska institutet.

Lyssna på Utblick


Varukorg

Totalt 0