USA – Utrikespolitik och försvar

Under Donald Trumps fyra år i Vita huset gjordes en genomgripande omorientering i USA:s utrikespolitik, gällande såväl handel och diplomati som säkerhetspolitik. I och med maktskiftet i januari 2021, då Joe Biden tillträdde som president, har mycket börjat återgå till hur det varit tidigare i relationerna med omvärlden. Men en fullständig återställare är knappast möjlig.

Amerikanska presidenter har genomgående stött tanken på USA som frihetens och demokratins fanbärare i världen. Det har tagit sig olika uttryck: George W Bush (2001–2009) drev en hård antiterrorkampanj medan Barack Obama (2009–2017) i högre grad satsade på multilateral samverkan och diplomatiska lösningar. Men det har över lag rått enighet om att USA ska ha en ledarroll och att samarbete är eftersträvansvärt med stöd av internationella regelverk och organisationer som FN, Världsbanken och Världshandelsorganisationen (WTO).

Donald Trump gjorde med sin slogan ”Amerika först” tydligt att amerikanska intressen alltid skulle gå först. Han bröt därmed med en linje som har gällt sedan andra världskrigets slut. Trump slog från första början an en starkt nationalistisk och isolationistisk ton. Han uttryckte förakt för multilateralism, markerade avstånd mot allierade i Nato och EU och rev upp eller krävde omförhandling av internationella avtal rörande frihandel och miljö (se Ekonomisk översikt respektive Naturtillgångar, energi och miljö). Han skrotade även ingångna nedrustningsavtal (se Kalendarium: 2 februari 2019 och 21 maj 2020). 

Trump införde också ensidigt handelstullar och hamnade i öppet gräl med ledare för andra ledande västländer. Samtidigt intog han en välvillig hållning till odemokratiska stater och deras i några fall nästan enväldiga ledare, som Ryssland, Turkiet, Egypten och Saudiarabien.

Bidens budskap var tydligt när han tillträdde: ”USA är tillbaka!” Flera beslut kom också omgående (se Kalendarium: 20 januari 2021) och tonen framför allt mot allierade blev en helt annan. 

Konflikten mellan israeler och palestinier

Ett exempel på drastisk omsvängning i utrikespolitiken under Trumps presidenttid rör den långvariga Mellanösternkonflikten. Israel har alltid varit en nära allierad som får omfattande bistånd och starkt stöd, inte minst i FN:s säkerhetsråd där USA är en av fem ständiga medlemmar. Samtidigt har Washington stött tanken på en tvåstatslösning, med en palestinsk stat vid sidan av den israeliska. Flera amerikanska presidenter har försökt få till stånd en lösning på konflikten. Under president Obama var relationen till Israel ovanligt ansträngd, då Obama försökte pressa Israels högernationalistiska regering att upphöra med utbyggnaden av bosättningar på ockuperad mark. Dessutom motsatte sig israelerna USA:s öppning mot Iran (se nedan).

Trump slog in på en betydligt mer Israelvänlig väg och erkände bland annat Jerusalem som Israels huvudstad, ett symbolladdat steg som väckte skarp kritik både bland palestinier och USA:s närmaste allierade. Men Joe Biden har inga planer på att återigen flytta USA:s ambassad, från Jerusalem.

Under Trump drog USA också in i princip allt bistånd till palestinierna och sitt stöd för FN:s flyktingorgan för palestinierna, Unrwa. Den palestinska paraplyorganisationen PLO beordrades att stänga sitt kontor i Washington och USA har ingen officiell representation hos Palestinska myndigheten. Bidenadministrationen väntas återuppta stöd för palestinierna.

Washington erkände vidare Israels suveräna rätt till Golanhöjderna, som erövrades från Syrien 1967, och framhöll Israels rätt till sina bosättningar på Västbanken – trots att större delen av omvärlden anser att båda delarna strider mot folkrätten. Vad gäller Golanhöjderna väntas ingen ny kursändring under Biden, samtidigt som Washington nu åter kan väntas motsätta sig nya bosättningar. 

I januari 2020 lade Trump fram en sedan länge utlovad fredsplan som visserligen ger palestinierna rätt till en egen stat, men som samtidigt låter Israel behålla kontrollen över stora delar av Västbanken. Planen, som Trumps svärson Jared Kushner hållit i, anses av internationella bedömare gynna Israel och har avfärdats av palestinierna. I augusti kunde Trump presentera en uppgörelse om normaliserade relationerna mellan Israel och Förenade arabemiraten. Under de kommande månaderna följde besked om att Israel ingått så kallade Abraham-avtal om normaliserade förhållanden också med Bahrain, Sudan och Marocko. Uppgörelserna sågs som en fjäder i hatten för Trump. Tidigare hade Egypten (1979) och Jordanien (1994) som enda arabländer slutit fred med Israel. Abraham-avtalen är knappast hotade efter maktskiftet i Washington, de har stöd även bland demokrater.

Iran och kärnenergiavtalet

Relationen till Iran och kärnenergiavtalet står högt på den utrikespolitiska dagordningen efter Bidens tillträde. Men det går inte att bara ställa tillbaka klockan fyra år och nollställa resultatet av Trumps politik. 

Förhållandet mellan Washington och Teheran har varit fientligt alltsedan den islamiska revolutionen i Iran 1979, men under Obama nåddes ett genombrott som öppnade för töväder. Efter många år av segdragna förhandlingar om Irans kärnenergiprogram slöts 2015 ett avtal mellan Iran å ena sidan och USA och fem andra stormakter å den andra (se Iran-Utrikespolitik och försvar). Avtalet innebar att Iran skulle banta sitt kärnenergiprogram, för att undanröja risken för att landet framställer kärnvapen, och tillåta FN-inspektioner. I gengäld skulle USA, FN och andra aktörer häva omfattande ekonomiska sanktioner mot landet. Avtalet betecknades som historiskt och betraktas av många som Obamaadministrationens viktigaste utrikespolitiska framgång.

Trump kallade däremot uppgörelsen ”det sämsta avtalet någonsin” och efter hans tillträde infördes nya sanktioner mot Iran. I maj 2018 meddelade Trump att USA lämnar avtalet, och på dagen ett år senare gjorde Teheran detsamma. Då hade USA redan börjat återinföra hårda sanktioner mot Iran, trots att USA:s allierade i Europa kämpat för att få Trump på andra tankar. Sanktionerna skärptes sedan i juni 2019 då motsättningarna trappats upp och Iran bland annat anklagats för att ha riktat attentat mot utländska tankfartyg (se Kalendarium). I början av januari 2020 lät Trump döda chefen för Irans utlandsstyrka al-Quds, en av landets högst uppsatta personer, på irakiskt territorium. Attacken förvärrade säkerhetsläget i regionen och följdes av ömsesidiga hot (se Kalendarium). I augusti försökte USA få FN:s säkerhetsråd att återinföra sanktioner mot Iran, men stötte på motstånd från övriga ledamöter i rådet.

För Bidens regering gäller nu att hitta ett sätt att försöka dämpa spänningarna med Iran och förhoppningar finns om att återupprätta kärnenergiavtalet. Men USA kan inte bara slopa de nya sanktionerna då Iran har övergivit sina åtaganden enligt avtalet och bland annat höjt anrikningsgraden av uran långt över vad avtalet medgav.

Nordkorea och kärnvapenhotet

USA och Nordkorea har varit fiender alltsedan Koreakriget 1950–1953 (se Modern historia). USA hade länge försökt förmå Nordkorea att avstå från att utveckla kärnvapen när landet genomförde sin första provsprängning 2006. Obamas försök att blåsa nytt liv i en dialog med Nordkorea bar inte frukt och under hans regeringstid genomfördes ytterligare fyra provsprängningar. Trump hotade i ett tal till FN:s generalförsamling i september 2017 att ”totalt förgöra” Nordkorea.

Det var därmed något överraskande när Trump tackade ja då Nordkoreas ledare Kim Jong-Un bjöd in Trump till ett personligt möte. Efter ett par månaders förväxlingar och ordkrig hölls i Singapore i juni 2018 vad som blev ett historiskt möte: det var första gången en sittande amerikansk president träffade en nordkoreansk ledare. Resultatet blev ett dokument utan konkreta utfästelser som Trump ändå beskrev som banbrytande, eftersom han hävdade att kärnvapenhotet från Nordkorea var borta. Efteråt lovade han att ställa in militärövningar som USA regelbundet genomför med Nordkoreas ärkefiende Sydkorea. Flera övningar har också avblåsts, trots att kritiker ser det som en eftergift för ett återkommande nordkoreanskt krav. USA har närmare 30 000 soldater stationerade i Sydkorea alltsedan Koreakriget.

Trump och Kim träffades sedan två gånger till, i ett toppmöte i Vietnam som avbröts i förtid (se Februari 2019) och i vad som sades vara ett improviserat möte vid gränsen mellan Syd- och Nordkorea (se Juni 2019). Presidenten uttryckte vid flera tillfällen stor uppskattning för diktatorn i Pyongyang. Men försök att få igång nya kärnvapensamtal mellan de båda parterna gick i stå och Nordkorea fortsatte med robottester. Få i omvärlden tror att Nordkorea har för avsikt att avveckla några vapen och relationen mellan Trump och Kim tycktes efter hand svalna. På nyårsafton 2019 kom tydligt besked från Kim om att Nordkorea inte längre är bundet vid sitt ensidiga provstopp för kärnvapen och långdistansrobotar. 

USA i Irak och Syrien

Ett av Obamas viktigaste vallöften var att dra tillbaka USA:s trupper från Irak (se Modern historia). Merparten av de amerikanska trupperna lämnade Irak i december 2011. Då hade kriget krävt cirka 4 500 amerikaners liv sedan det inleddes 2003. Som mest, i slutet av 2007, fanns 170 000 amerikanska soldater i Irak. En överenskommelse slöts om fortsatt samarbete, bland annat inom säkerhetsfrågor.

USA:s reträtt följdes dock av en allvarlig upptrappning av konflikten i Irak samtidigt som inbördeskrig bröt ut i grannlandet Syrien. Under 2014 när terrorgruppen Islamiska staten (IS) intog stora markområden i de båda länderna och utropade ett ”kalifat” ingrep USA på nytt. Från sommaren bombades mål i norra Irak och från hösten anföll amerikanskt och allierat stridsflyg även IS-mål i Syrien. Det skedde i samarbete med bland annat irakiska regeringstrupper, syriska rebellstyrkor och, inte minst, kurdiska miliser på marken.

Efter Trumps tillträde kom utspel från Vita huset som antydde att det inte längre var ett överordnat mål att få bort president Bashar al-Assad i Syrien. Men två kemvapenattacker 2017 och 2018 ledde till amerikanska flygangrepp mot syriska ställningar.

Under Trump ökade antalet flygbombningar mot IS, en grupp som presidenten utpekat som huvudsakligt säkerhetshot. I striderna särskilt i Syrien deltog en svåröverskådlig samling länder och grupperingar. Under 2017 drevs IS bort från nästan hela det område som extremistgruppen kontrollerat men först i mars 2019 förlorade IS sitt sista fäste. Trump hade redan innan meddelat att de kvarvarande cirka 2 000 amerikanerna skulle lämna Syrien, vilket fått som följd att försvarsminister James Mattis avgått i protest (se Kalendarium). I Irak hade USA då runt 5 000 soldater, främst militära rådgivare. När Trumps mandatperiod var på väg att löpa ut hade antalet minskat och Trump beslutade efter presidentvalet 2020 att minska det ytterligare, till 2 500 soldater.

I oktober 2019 kom ett nytt oväntat utspel från Trump: han drog tillbaka den amerikanska militära närvaron i en kurdkontrollerad region i nordöstra Syrien och gav samtidigt Turkiet grönt ljus att gå in istället. Beskedet möttes av svidande kritik även i republikanska led. Den turkiska invasion som genast följde utlöste nya flyktingströmmar och kaos i området (se Kalendarium).

I juli 2021 förkunnade Joe Biden att USA:s stridsinsats i Irak ska vara avslutad före årsskiftet 2021/2022. USA hade då runt 2 500 soldater kvar i Irak. Samtidigt lovade Biden att USA ska fortsätta att bistå den irakiska regeringen i kampen mot kvarvarande IS-grupperingar, med rådgivning och utbildning.

Afghanistan: det längsta kriget

Kriget i Afghanistan blev det längsta som USA hittills varit inblandat i, nästan exakt 20 år. Amerikansk militär invaderade Afghanistan en månad efter terrordåden mot New York och Washington den 11 september 2001 (se Modern historia). USA anklagade de islamistiska talibanerna som styrde i Afghanistan för att ha låtit huvudhjärnan bakom attentaten, saudiern Usama bin Ladin, och hans terrornätverk al-Qaida ha en fristad i landet. Med stöd av en allians av Natoländer och talibanfientliga afghanska grupperingar tog USA snart kontroll över större delarna av Afghanistan. Men att också stabilisera landet skulle snart visa sig mycket svårare och 2003 inledde talibanerna ett uppror mot den nya regeringen och de Natoledda styrkorna. Från 2006 gjorde talibanerna stora framryckningar och attentat mot civilbefolkningen blev allt vanligare. Våldet ökade mellan 2007 och 2009. Barack Obama inledde sin presidenttid med att kraftigt öka truppnärvaron i ett försök att slå ut talibanrörelsen. Som mest fanns det 140 000 utländska soldater i landet, varav 100 000 amerikaner. Det var 2011, samma år som bin Ladin dödades i Pakistan (se Kalendarium).

Formellt avslutades krigsinsatsen i slutet av 2014 men flera tusen amerikanska soldater blev kvar i landet liksom andra Natosoldater. Deras uppgift var att utbilda afghansk militär och hjälpa till att bekämpa talibanerna, al-Qaida och, efter hand, även IS.

Med Donald Trump introducerades en ny strategi. Antalet amerikanska soldater i landet ökade åter och även här steg antalet utförda flyganfall kraftigt. Samtidigt inleddes lite diskret fredssamtal mellan USA och företrädare för talibanerna, i Qatar. Merparten av samtalen pågick under 2019 och den 29 februari 2020 undertecknades ett fredsavtal mellan USA och talibanerna, som betecknades som historiskt (se Kalendarium).

Uppgörelsen var det första steget på väg mot ett slut på kriget som krävt närmare 2 500 amerikaners liv – och över 100 000 afghaners. Avtalet omfattade utfästelser om ett amerikanskt tillbakadragande samt arbete mot terrorism och förhandlingar mellan talibanerna och den afghanska regeringen.

USA hade när avtalet ingicks omkring 14 000 soldater i Afghanistan, men de började skickas hem tämligen omgående. I april 2021 tillkännagav den nytillträdde presidenten Joe Biden att de återstående 2 500 amerikanska soldaterna i Afghanistan skulle vara borta före 20-årsdagen av attentaten i USA, alltså senast den 11 september 2021. Tillbakadragandet skedde dock till största delen redan under sommaren och samtidigt rycket talibanerna fram på bred front. Snart hade extremiströrelsen intagit stora delar av landet, och den 15 augusti föll Kabul. Ett par kaotiska veckor följde då över 150 000 människor, såväl utlänningar som afghaner, evakuerades från Kabuls flygplats. De flesta flögs ut av USA även om många nationer deltog. Den sista augusti lämnade de sista militärerna landet, liksom USA:s ambassdör. Efter att tiotusentals liv gått till spillo, hundratusentals människor drivits på flykt och miljardbelopp spenderats tycks Afghanistan på många sätt vara tillbaka där det befann sig 20 år tidigare. Många iakttagare drar paralleller till USA:s utträde ur Vietnam i mitten av 1970-talet.

USA har under senare år också utfört en lång rad attacker med obemannade så kallade drönare i Jemen, Libyen, Pakistan och Somalia. Det rör sig om riktade anfall mot misstänkta militanta islamister.

Försämrade relationer med Ryssland

Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 försvann ideologiska motsättningar och USA och Ryssland närmade sig varandra. Efter hand har relationerna svalnat och länderna har i många fall fortsatt att stödja motsatta parter i konflikter i tredje land. Natos utvidgning till att omfatta forna öststater i Europa irriterar Moskva, medan rysk aggression i närområdet upprör västmakterna. USA:s förhållande till Ryssland har också försämrats i takt med att landet blivit alltmer auktoritärt styrt. Amerikansk kritik mot det ryska parlamentsvalet 2011 gjorde i ett slag kontakterna mer ansträngda. I augusti 2013 ställde Obama in ett möte med sin ryske kollega Vladimir Putin som en reaktion på att Ryssland gett asyl till Edward Snowden, som läckt uppgifter om USA:s globala övervakning av internet och datakommunikation (se Demokrati och rättigheter). Uppgifterna om den amerikanska övervakningen väckte stark kritik i omvärlden.

Rysslands inblandning i Ukraina, och inte minst annekteringen av halvön Krim 2014, ledde till att USA liksom EU införde ekonomiska sanktioner. Inför presidentvalet i USA 2016 kom efter hand signaler om rysk inblandning i valrörelsen. Det ledde till att Obama utvisade 35 ryska diplomater efter valet, efter avslöjanden om e-post som stulits från Demokratiska partiet och läckts. I början av januari 2017 rapporterade USA:s 17 underrättelsetjänster enhälligt att Ryssland försökt påverka valresultatet genom dataintrång, desinformation och spridning av falska nyheter.

Trump som tillträdde kort därefter tillbakavisade alla anklagelser om samröre mellan hans valkampanj och ryska regeringsföreträdare (se Aktuell politik). Men justitiedepartementet väckte åtal mot 13 ryska medborgare och regeringen införde sanktioner mot dem och ytterligare sex individer samt flera institutioner, som misstänks för cyberattacker mot USA. Bland institutionerna finns den ryska militära underrättelsetjänsten GRU och trollfabriken Internet Research Agency.

I mars 2018 utvisade USA 60 ryska diplomater sedan Storbritannien anklagat Ryssland för en nervgiftsattack mot en rysk före detta spion och hans dotter. Ryssland svarade med att utvisa 60 amerikaner. I april samma år uttalade Trump också – i princip för första gången – skarp kritik mot Putin, efter rapporterna om den nya kemvapenattacken mot civila i Syrien. Ryssland deltar i kriget på den syriska regeringens sida.

Förväntningarna var låga inför ett uppmärksammat möte i juli 2018 mellan president Trump och hans ryska kollega Putin i Helsingfors i Finland. Det var efteråt dessutom oklart vad mötet egentligen gett, eftersom endast de två ledarna och deras tolkar var närvarande. Efteråt kom dock starka reaktioner i USA mot Trump, som uppfattats som vek gentemot Putin, i synnerhet i frågan om rysk inblandning i det amerikanska valet 2016. Både demokratiska och republikanska politiker i Washington reagerade negativt på att Trump uppfattades tro mer på den ryske presidenten än FBI när Putin än en gång förnekade all inblandning av den ryska staten.

I oktober 2018 meddelade Trump plötstligt att USA drar sig ur ett nedrustningsavtal från 1987, som rör kärnvapenbestyckade medeldistansrobotar. Han anklagade Ryssland för att bryta mot avtalet. Det undertecknades av USA:s dåvarande president Ronald Reagan och Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov, och anses ha varit ett viktigt steg på vägen mot kalla krigets slut. 

Kina utmanar

Under senare år har Kinas växande ekonomiska makt och globala roll blivit en allt större utmaning för USA. Men det omfattande ekonomiska utbytet mellan Kina och USA – Kina är en stor långivare till USA och ägare av amerikanska statsobligationer – gör att länderna är beroende av varandra och därför har ett intresse av att undvika konflikter. Förbindelserna kompliceras av frågor som Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter, piratkopiering av märkesvaror samt USA:s stora underskott i handelsbalansen med Kina.

Coronapandemin som bröt ut 2020 ledde till nya bottennoteringar i relationerna mellan USA och Kina. Trump anklagade Kina för att bristande transparens och antydde att viruset kommit från ett laboratorium i Kina. Peking i sin tur anklagade USA för att sprida ett ”politiskt virus” och skapa ett nytt kallt krig mellan två globala stormakter.

Före Trumperan intog Obamaregeringen en mer pragmatisk inställning till Kinarelationen än Bushadministrationen och tonade ned kritiken mot kränkningarna av mänskliga rättigheter. Trump däremot har främst riktat in sig på handelspolitiken och anklagar Kina för oschyst valutamanipulation.

Under 2018 började USA införa tullar på varor från Kina – som genast svarade med motåtgärder. Länderna fortsatte att långsamt trappa upp takten i ett växande handelskrig fram till i januari 2020, då man enades om ett slags vapenvila (se vidare Ekonomisk översikt). Därefter har ordkrig kring coronaviruset ytterligare försämrat relationen. 

Samtidigt har de bägge tungviktarna samarbetat på andra områden, som inom miljöpolitiken. USA gick dock emot hela den övriga världen i fråga om klimatpolitiken under Trump, i och med hans beslut att riva upp Parisavtalet (se Naturtillgångar, energi och miljö).

Största militärmakten

Sedan det kalla krigets slut har USA varit världens i särklass främsta militärmakt. USA har ingen värnplikt utan soldaterna är anställda av försvaret. Efter terrorattacken den 11 september 2001 ökade USA:s försvarsbudget kraftigt, även vid sidan av kostnaderna för de militära insatserna i Irak och Afghanistan. Dessa krig fortsatte att vara en stor belastning för försvarsbudgeten under 2000-talets första årtionde. Efter Trumps tillträde kom nya kraftiga ökningar av försvarsbudgeten. År 2020 låg USA:s militärbudget på 732 miljarder dollar – nästan tre gånger så mycket som Kina som spenderade näst mest på militären.

LÄSTIPS – läs mer om USA i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Trump kan ge Biden oönskad ”avskedsgåva” i Mellanöstern (2021–01–05)
Ingen lätt väg tillbaka när Biden ska hantera Iran (2020–12–27)
Så kan USA:s utrikespolitik förändras om Biden vinner (2020-10-28)
Så blir USA:s utrikespolitik om demokraterna vinner (2020-02-28)

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0