USA

https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/nordamerika/usa/

Älskat och hatat – troligen väcker inget annat land så starka känslor som USA, världens enda supermakt efter Sovjetunionens upplösning. USA beundras världen över som en förkämpe för demokrati och mänskliga rättigheter, men avskys av minst lika många för sin självpåtagna roll som världspolis och tendens att lägga sig i andra länders angelägenheter, såväl politiskt som militärt. Oavsett åsikter kan ingen förneka att USA:s dominans inom ekonomi, forskning och nöjesindustri påverkar hela världen.

USA – Geografi och klimat

USA upptar en stor del av Nordamerika och är ett av världens största länder, till både yta och befolkning. Från kust till kust mäter USA cirka 400 mil medan avståndet från Kanada i norr till Mexiko i söder är runt 250 mil. Större delen av landet har kontinentalt klimat med heta somrar och kalla vintrar. 

Till största delen ligger USA i den tempererade zonen men klimatet varierar kraftigt. I norra Alaska råder arktisk kyla, medan klimatet delvis är tropiskt på Hawaii och i södra Florida. Det kan regna mycket på västkusten samt i östra och syd­östra USA medan de stora slätterna i centrala delen av landet ofta drabbas av torka. Östkusten, särskilt den södra delen, drabbas regelbundet av orkaner.

Terrängen i det kontinentala USA kan delas in i fyra huvudområden räknat från väster: höga bergskedjor, ett vidsträckt låglandsområde, en lägre bergskedja och kustslätten längst i öster.

Systemet av bergskedjor i västra USA ingår i Kordiljärerna, bergstrakter som sträcker sig i nord-sydlig riktning längs hela de amerikanska kontinenterna, från Alaska till södra Chile (och inbegriper Anderna i Sydamerika). I USA:s del av Kordiljärerna finns bland annat Sierra Nevada och Cascades, innanför kusten, och Klippiga bergen (Rocky Mountains) längst i öster. Mellan bergskedjorna ligger såväl bördiga dalar som ökenområden, delvis helt i regnskugga. 

Låglandsområdet i mellersta USA, kontinentalbäckenet, mäter på sitt bredaste ställe 250 mil. Den väldiga arealen omfattar ett av världens största flodsystem där floderna Mississippi, Missouri och Ohio ingår. 

Öster om låglandet ligger Appalacherna, en relativt låg bergskedja som går i det närmaste obruten från Kanada ned till Alabama i södra USA. Bergen är till stora delar klädda med skog. I dalarna finns betydande koltillgångar. 

Atlantiska kustslätten är ett brett låglandsområde som reser sig från havet in mot landet. Det täcker hela Atlantkusten och kusten utefter Mexikanska golfen.

Utöver den topografiska indelningen (som beskriver terrängen) görs också regionala indelningar i olika sammanhang. Regionerna kan beskriva geografin men speglar även kulturella, politiska, ekonomiska och historiska särdrag. USA kan exempelvis delas in i sju huvudområden:

Nordöstra delstaterna

Trots att USA:s ekonomiska och befolkningsmässiga tyngdpunkt förflyttats mot söder och väster finns ännu många storstäder längs norra delen av östkusten och in mot de Stora sjöarna vid gränsen mot Kanada. Utrikeshandeln, som startade i de stora hamnstäderna New York, Boston, Philadelphia och Baltimore, har stor betydelse samtidigt som traditionell, tung industri ersatts av en modernare tjänstesektor. Det var i dessa städer som uttrycket ”smältdegeln” myntades för att beskriva hur olika nationaliteter och etniska grupper blandades. New Yorks skyskrapor, Detroits bilfabriker och Pittsburghs stålverk blev tidigt viktiga symboler för ett USA som lockade miljoner invandrare från Europa. 

Sydöstra delstaterna 

Sydstaterna levde även efter USA:s självständighet i slutet av 1700-talet länge kvar i en kolonial ekonomi, uppbyggd kring produktion av bomull och andra råvaror som exporterades både till nordstaterna och till Europa i utbyte mot färdigtillverkade varor. Slaveriet och det för­ödande inbördeskriget 1861–1865 (se Äldre historia) hämmade utvecklingen i södern och bidrog till en omfattande utvandring norrut. 

Efter andra världskriget har dock sydstaternas ekonomi moderniserats i snabb takt. Industrier har växt fram kring nya råvaror som skog och olja. Idag finns både en rad högteknologi­företag och en växande tjänstesektor. De senaste decennierna har en betydande invandring ägt rum från övriga USA, inte minst från de nordöstra delstaterna. 

Städer som Atlanta i Georgia, Charlotte i North Carolina och Houston i Texas har med sina bländande skyskrapor blivit symboler för den nya södern. Men trots alla framsteg är den genomsnittliga levnads­standarden i de mer outvecklade delarna av södern fortfarande lägre än i norra USA. 

Centrala låglandet

Centrala låglandet är ett bördigt jordbruksområde som från de Stora sjöarna sträcker sig söderut och västerut över prärien ned till Texas. Här finns världens mest produktiva jordbruk som ofta drivs på mycket stora farmer. 

De storstäder som ligger i eller gränsar till regionen – som Chicago, Minneapolis och Milwaukee – har byggts upp kring slakterier, kvarnar, mejerier eller andra industrier med anknytning till jordbruket. 

Stora slätterna 

Ett platt, torrt område – kallat de stora slätterna – startar vid den regngräns som går från norr till söder nästan mitt i USA och breder sedan ut sig fram till bergen i väst. Bristen på vatten i kombination med ett oberäkneligt och blåsigt klimat som växlar mellan extrem kyla och extrem hetta har inneburit stora umbäranden för jordbrukare i regionen. Länge var slätterna mest ett ogästvänligt ödeland som passerades på väg mot drömmen om bättre villkor längre västerut.

Det var först efter det att järnvägarna nådde området på 1860-talet som invandrare började söka sig dit i större skala. Ursprungsbefolkningen trängdes bort när farmare och boskapsskötare slog sig ned på de stora slätterna. Boskapsskötare försåg de stora städerna i öst med läder och kött. En cowboykultur, delvis uppbyggd kring boskapsskötsel, tog över. 

Försök i början av 1900-talet att uppmuntra nybyggare att odla upp den torra marken mynnade ut i många tragedier. Felaktiga odlings­metoder bidrog till att det tunna jordlagret mer eller mindre blåste bort. 

Bergs- och ökenområdena

Jämfört med Appalacherna i öst är Klippiga bergen en ung bergskedja vars höga bergstoppar är skarpa och skrovliga. Även långt söderut kan de vara snötäckta. Fram till mitten av 1800-talet betraktades bergskedjan som närmast ogenomtränglig. När den stora guldruschen bröt ut i Kalifornien lyckades dock mängder av lycksökare ta sig över bergen på stigar upptäckta av jägare. 

Idag går ett antal järnvägar och motorvägar över bergen. Samtidigt har dammanläggningar och bevattningsprojekt gett liv åt delar av regionens ökenområden. På senare tid har inflyttningen ökat kraftigt till bland annat delstaterna Nevada, Arizona, Utah och Colorado. Fortfarande finns det dock ödsliga områden och regionen är mer glesbefolkad än någon annan del av USA. 

Västkusten

Den västra kustremsan har symboliserat drömmen om ett nytt land som erbjuder frihet och chans till rikedom. Men på grund av Kordiljärerna var västkusten länge isolerad från övriga USA. 

Invandringen österifrån inleddes på allvar på 1840-talet och därefter ökade befolkningen snabbt. Idag är Kalifornien USA:s mest folkrika delstat med 40 miljoner invånare. 

Regionen är – delvis med hjälp av konstbevattning – en ledande producent av frukt, grönsaker och vin. Skogsbruk och fiske är viktiga näringar i de norra delarna. Men västkustens ekonomi består numera av ett stort antal sektorer varav många befinner sig i täten för en global utveckling. IT-företagen i Silicon Valley söder om San Francisco utgör en viktig koncentration av högteknologisk industri. Nöjesindustrin i Los Angeles spelar en stor roll i USA:s ekonomi, inte minst genom export av filmer, TV-serier och musik. 

De nya delstaterna

Två av de 50 delstaterna ligger utanför kontinenten och blev en del av USA först 1959: Alaska och Hawaii.

Alaska, som skiljs från det övriga USA av Kanada, är till ytan den största delstaten men har inte mer än 735 000 invånare (2019). Oljeutvinningen har förändrat Alaskas ekonomi en del men skogsbruk, fiske och gruvnäring spelar fortfarande en dominerande roll. 

Hawaii ligger i Stilla havet, en dryg tredjedel av fågelvägen mellan Kalifornien och Japan. Ögruppen är ett turistparadis och turismen är delstatens viktigaste inkomstkälla. Odling av sockerrör samt ananas och andra frukter är också viktiga inkomstkällor för befolkningen som uppgår till 1,4 miljoner invånare.

I Stilla havet och i Västindien finns flera mer eller mindre självstyrande områden som tillhör USA. Fem av dem är befolkade: Puerto Rico och Amerikanska Jungfruöarna i Karibien samt Nordmarianerna, Guam och Amerikanska Samoa i Stilla havet. De runt 4 miljoner invånarna där är amerikanska medborgare (varav cirka 3,5 miljoner i Puerto Rico).

Läs om klimatpolitik och miljö i Naturtillgångar, energi och miljö

Om våra källor

Fakta – Geografi och klimat

Yta
9 372 614 km2 (2022)
Tid
svensk –6 till –9 timmar 1
Angränsande land/länder
Kanada, Mexiko
Huvudstad med antal invånare
Washington D C 720 000 (2020)
Övriga större städer
New York 8,6 milj, Los Angeles 4,1 milj, Chicago 2,7 milj, Houston 2,4 milj, Phoenix 1,7 milj, Philadelphia 1,6 milj, San Antonio 1,6 milj, San Diego 1,5 milj, Dallas 1,4 milj, San Jose 1,0 milj (2020)
Högsta berg
Mount McKinley (i Alaska, 6 198 m ö h)
Viktiga floder
Missouri-Mississippi
Största sjö
Lake Michigan
Medelnederbörd/månad
Washington DC 70 mm (feb), 107 mm (maj) 2
Medeltemperatur/dygn
New York 0 °C (jan), 25 °C (juli) 3
1. Östkusten (Eastern Standard Time) –6, Mellanvästern (Central Time) –7 timmar, Klippiga bergen (Mountain Time) –8 timmar, Västkusten (Pacific Time) –9 timmar
2. Phoenix 27 mm (mars), 2 mm (juni)
3. Los Angeles 14 °C (jan), 21 °C (juli)

Källor

USA – Befolkning och språk

I invandrarlandet USA bor människor från världens alla hörn. På senare årtionden har de nya invånarna framför allt kommit från Latinamerika och Asien. Invandrarbefolkningen som också har höga födelsetal är huvudskälet till att USA:s befolkning länge har ökat stadigt, med runt 2,5 miljoner invånare om året. 

Den senaste folkräkningen genomfördes 2020 och visade att ökningstakten under föregående årtionde var den lägsta sedan 1930-talet. Folkräkningarna som genomförs med tio års mellanrum har stor politisk betydelse eftersom de fastställer mandatfördelning inom och mellan delstaterna (se även Politiskt system). Folkräkningarna ligger också till grund för fördelning av federala medel till delstaterna.

En majoritet av invånarna är vita, vilket i folkräkningssammanhang i USA omfattar personer med ursprung i Europa, Mellanöstern och Nordafrika. Andelen vita har minskat från runt fyra femtedelar av befolkningen 2000 till tre femtedelar 2020.

Hispanics eller latinos (huvudsakligen latinamerikaner) gick i början av 2000-talet om afroamerikaner som landets största minoritetsgrupp, och närmar sig nu en femtedel av befolkningen. Flertalet hispanics identifierar sig också som vita – kategorin hispanics benämns i folkräkningarna som en "etnicitet", vid sidan av den övriga indelningen i "raser". Sedan 2000 kan man i folkräkningarna identifiera sig med mer än en ras (se även faktaruta i marginalen).

När de europeiska kolonisatörerna anlände på 1500-talet fanns det en betydande ursprungsbefolkning som kom att kallas indianer (numera vanligen American Indians eller Native Americans). De trängdes efter hand undan och minskade i antal, delvis på grund av ren förföljelse. Uramerikanerna, inklusive de i Alaska, uppgår i dag till 3,7 miljoner invånare (eller nära 10 miljoner om man inkluderar dem som identifierar sig med flera folkgrupper). Drygt var femte bor i något av över 300 reservat. Det finns också 700 000 urinvånare på Hawaii och andra öar i Stilla havet.

Efter en lång period av stigande invandring stannade immigrationen till USA av och var relativt låg 1930–1970. Därpå tog den ny fart och de utlandsföddas andel av befolkningen har trefaldigats sedan 1970, till cirka 15 procent i dag. Fram till 1960-talet kom det stora flertalet invandrare från Europa. En lagändring 1965 öppnade för ökad invandring från icke-europeiska länder.

Ökningen har varit särskilt markant i delstaterna i västra och södra USA. Takten avtog dock under 2010-talet. Fler människor har på senare år återvänt till Mexiko än tvärtom. Orsaken är dels efterverkningarna av finanskrisen som bröt ut 2008, dels striktare immigrationslagar. Sedan 2013 kommer fler från Indien och Kina än från Mexiko. Mexikanerna utgör dock fortfarande den ojämförbart största invandrargruppen.

Efter terrorattackerna mot USA i september 2001 infördes hårdare kontroll och övervakning av utlänningar. Bland annat ålades invandrare (som inte blivit medborgare) från ett 20-tal länder, huvudsakligen i Mellanöstern, att registrera sig hos immigrationsmyndigheten. Ett stängsel med elektronisk övervakning uppfördes längs en del avsnitt av gränsen till Mexiko och antalet gränspoliser ökade. Under Barack Obamas presidenttid (2009–2017) deporterades cirka 3 miljoner immigranter, främst personer som begått brott i USA.

Efter Donald Trumps tillträde 2017 skärptes tonen ytterligare. Ett av hans viktigaste vallöften var att bygga en mur mot Mexiko, på mexikanernas bekostnad. Trots den hårda retoriken blev det mest förstärkningar vid redan existerande gränsbarriärer. Trump inledde också sin presidentperiod med satsningar för att stänga ute invånare från en rad muslimska länder och för att utvisa papperslösa immigranter. Allt fler människor utan uppehållstillstånd greps och sattes i förvar, ibland under lång tid, medan deras fall behandlades i domstolar. 

Joe Biden som tillträdde som president i januari 2021 satte stopp för utbyggnaden av gränshinder och slopade regler som införts under Trump. Biden har också föreslagit lagstiftning som ska ge runt 11 miljoner papperslösa migranter laglig status och en chans att småningom söka medborgarskap. Men förslaget har fastnat i kongressen och samtidigt har talet om en mer humanitär migrationspolitik bidragit till att antalet människor som söker sig till USA ökat kraftigt på kort tid. Under 2021 omhändertogs nästan 2 miljoner människor när de försökte ta sig över gränsen, en rekordhög siffra. Migrationsvågen har blivit en allvarlig huvudvärk för Bidenadminstrationen som har tvingats ta till nya åtgärder. I augusti 2021 började myndigheterna flyga tillbaka asylsökande till hemländer som El Salvador, Guatemala och Honduras.

Bidenadministrationen söker till skillnad från företrädaren samarbete med länderna i regionen för att hantera den komplexa frågan migrationsfrågan. Man talar mycket om orsakerna till migrationen – med grund i ekonomi, säkerhet, politik och klimatförändringar. Men trycket förblir högt. Under några veckor i april 2022 registrerades längs gränsen i sydväst nästan fem gånger fler än genomsnittet de närmaste fem åren före pandemins utbrott.

De flesta som kommer till gränsen mot Mexiko är just centralamerikaner som flyr undan våld och fattigdom. Tidigare var merparten av dem som kom vuxna män som sökte arbete, medan det idag ofta rör sig om familjer med barn eller ensamkommande barn. En majoritet av de migranter som når gränsen söker asyl snarare än att försöka smita in i USA. Då kan myndigheterna inte bara skicka tillbaka dem direkt, även om de tvingas stanna i Mexiko medan deras ansökan behandlas. Regeln som håller dem kvar i Mexiko infördes under Trump och revs upp av Biden när han tillträdde, men återinfördes genom ett beslut av Högsta domstolen i augusti.

Runt hälften av de papperslösa som lever i USA är från Mexiko. En stor andel av dem har olika lågstatusjobb, till exempel inom jordbruket. Inställningen till de papperslösa går isär: många liberaler anser att det måste finnas en väg för papperslösa att få uppehållstillstånd och medborgarskap medan konservativa grupper vill stoppa den olagliga invandringen. Under Obama infördes ett program enligt vilket papperslösa unga som kommit till USA som barn, tillsammans med föräldrar som invandrat illegalt, fick möjlighet att söka uppehållstillstånd. Hösten 2017 beslutade Trump att skrota programmet, som kallas Daca. Det satte dock Högsta domstolen stopp för och när Biden efterträdde Trump beslutade han omedelbart om utökat skydd för dem som omfattas av Daca, med möjlighet om att ansöka om medborgarskap inom tre år.

Antalet flyktingar som USA tar emot är lågt i förhållande till befolkningens storlek. Däremot mottog landet under många år fram till 2017 fler kvotflyktingar – vanligen från flyktingläger runt om i världen – än något annat land. Antalet kvotflyktingar låg i snitt på 67 000 om året mellan 2008 och 2017. När Donald Trump tillträdde som president sänktes antalet drastiskt. Inför 2021 hade taket satts till 15 000, men Biden ändrade strax efter sitt tillträde siffran till 125 000. Av de asylsökande – som själva tagit sig till USA – fick 46 500 personer rätt att stanna i USA 2019.

Engelska talas av de flesta i USA. Den amerikanska engelskan skiljer sig något från den brittiska engelskan i fråga om ordförråd, uttal och stavning, men avvikelserna är så små att de kan liknas vid skillnaderna mellan två dialekter. På grund av den omfattande invandringen finns ett stort antal språk representerade i landet. Spanska är näst största språk och förstaspråk för drygt 40 miljoner invånare. Dess snabba utbredning har fört med sig krav i en del delstater på att engelska ska utses till USA:s officiella språk.

Om våra källor

Fakta – befolkning och språk

Befolkning
vita 61,6 procent, svarta 12,4 procent, asiater 6 procent, ursprungsbefolkning inklusive i Alaska och Hawaii 1,3 procent (bland övriga finns personer som anger fler än en folkgrupp), 18,7 procent hispanics (vid sidan av "ras") (folkräkning 2020)
Antal invånare
329 484 123 (2020)
Antal invånare per kvadratkilometer
36 (2020)
Andel invånare i städerna
82,7 procent (2020)
Nativitet/födelsetal
11,4 per 1000 invånare (2019)
Mortalitet/dödstal
8,7 per 1000 invånare (2019)
Befolkningstillväxt
0,4 procent (2020)
Fertilitetsgrad
1,7 antal födda barn per kvinna (2019)
Andel kvinnor
50,5 procent (2020)
Förväntad livslängd
77 år (2020)
Förväntad livslängd för kvinnor
81 år (2019)
Förväntad livslängd för män
76 år (2019)
Språk
engelska 1
1. flera invandrarspråk varav spanska är störst

Källor

USA – Religion

Religionsfriheten är ett av fundamenten i USA:s författning, inte minst beroende på att många av de europeiska utvandrare som grundade nationen flydde från religiöst förtryck. USA har många aktivt troende och religiös tillhörighet är ofta en viktig del av identiteten. Men andelen som inte identifierar sig med någon religion ökar snabbt.

Religiösa grupper, inte minst den kristna högern, har varit en maktfaktor i amerikansk politik de senaste årtiondena. Samtidigt är unga amerikaner ofta mindre religiösa än sina föräldrar och religiösa väckelserörelser lockar färre nya medlemmar. Religion registreras inte i folkräkningarna men i undersökningar uppger nu ungefär tre av tio att de inte har någon religiös tillhörighet. Andelen har nästan fördubblats på 14 år.

Två tredjedelar av de kristna är protestanter. De är uppdelade i en mängd olika samfund där baptisterna är flest, följda av pingstvänner, lutheraner, presbyterianer och metodister. Den anglikanska kyrkan heter i USA episkopalkyrkan. Protestanterna delas ofta också in i de tre huvudkategorierna evangelikala, så kallade mainline-kyrkor och historiskt svarta kyrkor. De olika samfunden kan förekomma i flera av kategorierna.

Romersk-katolska kyrkan omfattar en tredjedel av de kristna och en femtedel av befolkningen, många med rötter i katolska länder. Till de kristna hör också anhängare av ortodoxa kyrkor samt mormoner och Jehovas vittnen.

Icke-kristna religiösa grupper växer snabbt men de samlar fortfarande färre än var tionde invånare i USA. Störst är den judiska minoriteten som uppskattas till knappt 6 miljoner människor, eller 2 procent av befolkningen. Det judiska inflytandet är särskilt stort i New York samt i en del städer i Florida och Kalifornien. Muslimer, buddister och hinduer utgör ungefär 1 procent vardera. 

Om våra källor

USA – Utbildning

Delstaterna och lokala myndigheter ansvarar till största delen för skolväsendet i USA. Bara en mindre del finansieras med federala medel. Kvaliteten på undervisningen varierar kraftigt. Eftersom fastighetsskatten ofta är en viktig lokal inkomstkälla kan de offentliga skolorna vara utmärkta i välbärgade förorter och usla i storstädernas slumområden.

Reglerna för skolgången varierar. De allra flesta barnen går minst ett år i frivillig förskola (kindergarten) innan de börjar första klass, vanligtvis vid sex års ålder. Skolplikten upphör i en del delstater vid 16 men ett slags förväntan om att alla ska gå tolv år i skolan speglas i att den som inte fullföljer high school (motsvarande gymnasium) kallas för dropout (avhoppare).

Grundskolans elementary school (eller grammar school etc) varar för det mesta i fem eller sex år och följs av middle school eller junior high school, annars varar den i åtta år. High school består vanligen av fyra år. Andelen ungdomar som fullföljer gymnasiet har ökat under en rad år och nådde 2017 för första gången 90 procent av alla 25-åringar.

Det stora flertalet elever går i avgiftsfria offentligfinansierade skolor till och med gymnasiet. En liten men snabbt växande andel av dem utgörs av friskolor (charter school), alltså privatägda skolor som är skattefinansierade. Andelen elever i friskolor ökade från 1 till 6 procent mellan år 2000 och 2017. Friskolorna är hett omdebatterade och motståndet är stort inte minst bland lärarfacken. 

Ungefär ett barn av tio går i avgiftsbelagda privatskolor varav flertalet drivs av religiösa grupper, inte minst den katolska kyrkan, och tre procent får undervisning i hemmet.

Högre utbildning inleds med fyra års studier i varierade ämnen, som ger bredd snarare än djup. Det ger en akademisk grundexamen, vanligen Bachelor of Arts (BA) eller Bachelor of Science (BSc). En högre akademisk utbildning på universitetens graduate schools kan ge en specialiserad examen (läkare, jurist etc) eller en masterexamen, (MA eller MSc), vilken efter ytterligare några års utbildning kan följas av doktorsexamen (PhD). 

USA hör till de länder i världen som har högst andel högskoleutbildade vuxna. Två tredjedelar av dem som går ut gymnasiet fortsätter direkt till college och 35 procent av alla i ålderskategorin 25 till 45 år har minst en grundexamen, vilket innebär fyra år på högskola.

Undervisningen på de högsta akademiska nivåerna brukar räknas som den bästa i världen. USA leder den internationella vetenskapliga utvecklingen och kända och prestigetyngda universitet som Harvard, Stanford, Yale, Princeton, Masschusetts Institute of Technology och University of California at Berkley satsar stora resurser på forskning. Ett stort antal universitetsstudenter läser på något av de stora delstatsuniversiteten som oftast bär namn efter delstaten. Kostnaderna för universitetsstudier varierar. Det är som regel dyrare att studera vid de universitet som drivs av privata stiftelser och som är beroende av privata donatorer för att upprätthålla standarden på undervisning och forskning. Årsavgiften vid de bästa och mest prestigefyllda universiteten uppgår till flera hundra tusen kronor men kan i ibland delvis finansieras med stipendier och olika former av studiestöd. Allt fler studenter finansierar sina högskolestudier med lån.

De federala myndigheterna kan i vissa avseenden utöva ett betydande inflytande över skolväsendet. Under 1960-talet var det de nya federala medborgarrättslagarna som banade väg för en integrering av svarta och vita barn i samma skolor över hela landet. George W Bush (president 2001–2009) tog initiativ till ett program – ”No Child Left Behind” – som skulle höja kvaliteten på utbildningen. Barack Obama (2009–2017) försökte bland annat att hitta sätt att uppnå en jämnare kvalitet i utbildningen. Samtidigt slog budgetproblemen (se Ekonomisk översikt) i början av 2010-talet hårt mot de mest behövande när stödprogram till elever med inlärningssvårigheter skurits ned. 

Om våra källor

Fakta – utbildning

Andel barn som börjar grundskolan
94,6 procent (2017)
Antal elever per lärare i grundskolan
14 (2017)

Källor

USA – Kultur

Den globala populärkulturen förknippas med USA. I Hollywood utvecklades filmkonsten efter första världskriget till en storindustri som idag, tillsammans med en omfattande TV-produktion, är en av landets ledande exportnäringar. USA har också legat i täten inom populärmusiken.

Walt Disney personifierar den masskultur som under de senaste 100 åren spritts från USA ut i världen. Arvet från skaparen av Musse Pigg, Kalle Anka och en rad andra populära seriefigurer lever vidare i Disneykoncernen, idag ett av världens största och mest inflytelserika nöjes- och medieföretag.

En rad andra mediekonglomerat bidrar också till att USA har förblivit ledande inom film och TV, trots ökande konkurrens. Amerikanska filmakademin delar sedan 1929 ut Oscar, världens mest prestigefyllda filmpris, och USA exporterar fler TV-program än något annat land.

Inom musiken finns många världsartister som har tillhört olika generationers favoriter, som Frank Sinatra, Elvis Presley, Bob Dylan, Bruce Springsteen, Michael Jackson, Madonna, Eminem och Taylor Swift. 

Med utgångspunkt i religiösa spirituals skapade svarta musiker och sångare i början av 1900-talet jazz och blues, musikformer som betraktas som genuint amerikanska. Jazzmusiker som Duke Ellington, Charlie Parker, Miles Davis, Louis Armstrong, Ella Fitzgerald och Billie Holiday räknas idag till de främsta företrädarna för USA:s kulturarv. På 1960-talet bröt svarta artister fram på en bredare front med musikformerna rhythm & blues och soul, och under 1990-talet fick den svarta hiphopmusiken stort genomslag. En annan typisk amerikansk musikgenre är den countrymusik som vita artister skapade utifrån gamla ballader och visor. Även musikalen, med New Yorks teaterdistrikt Broadway som främsta arena, är en amerikansk kulturyttring som blivit känd världen över tack vare kompositörer som George Gershwin, Leonard Bernstein, Irving Berlin, Richard Rogers och Cole Porter.

USA har flera världsledande symfoniorkestrar och operor, av vilka Metropolitan i New York räknas som den främsta. 

Publicisten och statsmannen Benjamin Franklin kallas ibland för den förste mer betydande amerikanske författaren. Han var en av männen bakom USA:s självständighetsförklaring 1776. 

Romantiken fick fäste i mitten av 1800-talet med författare som James Fenimore Cooper, Edgar Allan Poe och Henry Thoreau. Andra betydande 1800-talsförfattare var Herman Melville, Walt Whitman, Mark Twain och Nathaniel Hawthorne. I pionjärernas spår slog den amerikanska realismen igenom i början av 1900-talet hos författare som Upton Sinclair och Jack London.

Mellankrigstidens kanske mest kände författare, Ernest Hemingway, företrädde tillsammans med F Scott Fitzgerald den ”förlorade generationen”. Hemingway fick Nobelpriset i litteratur 1954. Övriga USA-författare som fått Nobelpriset är Sinclair Lewis (1930), Eugene O’Neill (1936), Pearl Buck (1938), William Faulkner (1949), John Steinbeck (1962), Saul Bellow (1976), Isaac Bashevis Singer (1978), Joseph Brodsky (1987), Toni Morrison (1993), Bob Dylan (2016) och Louise Glück (2020).

Bland övriga av efterkrigstidens mest uppmärksammade författare finns Jack Kerouac, Truman Capote, James Baldwin, Kurt Vonnegut, Flannery O'Connor, Norman Mailer och Joseph Heller. Några samtida författare som ofta nämnts som potentiella Nobelpristagare är Don DeLillo, Cormac McCarthy, Joyce Carol Oates, Thomas Pynchon och Philip Roth (den senare avled dock 2018). 

Bland lyriker ur skilda generationer kan nämnas Robert Frost, Robert Lowell, Walt Whitman och Emily Dickinson. Berömda dramatiker är bland andra Arthur Miller, William Saroyan, Eugene O’Neill, Tennessee Williams, William Age, Edward Albee och Sam Shepard. 

Konstnärer världen över har sedan 1940-talet påverkats av abstrakt expressionism, den första amerikanska konstriktningen med konstnärer som Jackson Pollock och Willem de Kooning. Georgia O’Keeffes målningar av blommor och naturen, Edward Hoppers realism, Jasper Johns och Andy Warhols popkonst samt den nutida konstnären Jeff Koons skulpturer har satt spår i konstvärlden medan Irving Penn, Cindy Sherman, Robert Mapplethorpe och Richard Avedon är några kända namn inom fotografi.

Om våra källor

USA – Sociala förhållanden

Levnadsstandarden i USA hör till de högsta i världen, men skillnaderna mellan fattiga och rika är större än i de flesta andra industriländer. Jämfört med andra västländer är också de sociala skyddsnäten begränsade, och variationerna är stora mellan delstaterna. USA saknar bland annat ett nationellt sjukförsäkringssystem, och anställda med låga löner saknar ofta både sjukförsäkring och rätt till sjukfrånvaro.

Under de senaste decennierna har de redan stora skillnaderna mellan fattiga och rika vidgats ytterligare. Finanskrisen och lågkonjunkturen från andra halvan av 00-talet satte djupa spår även bland medelklassen. Det tog sju år efter finanskrisen 2008 innan utvecklingen vände, så att medianinkomsten åter började öka. Först 2018 var andelen amerikaner som officiellt räknades som fattiga tydligt lägre än före krisen.

Det rörde sig då om närmare 12 procent av befolkningen, eller drygt 38 miljoner människor. Nästan 20 miljoner amerikaner levde i extrem fattigdom, definierat som att hushållets inkomst låg under hälften av fattigdomsnormen. Bland barn var en av fem fattig, bland svarta en av fyra. Social utslagning och fattigdom är förutom bland svarta betydligt vanligare också bland latinos och urinvånare, än inom den vita befolkningen. 

Utvecklingen med minskande andel fattiga fick ett abrupt slut i och med coronakrisen från våren 2020. I början av krisen klarade sig många tack vare ett enormt stödpaket som omfattade kontantbidrag till hushållen och arbetslöshetsunderstöd också till personer utan koppling till någon a-kassa. Bidragen blev en livlina för många människor som plötsligt stod helt utan försörjning (se Kalendarium). Men i juli 2020 minskade bidragen och allt fler blev alltmer pressade ekonomiskt, inte minst som arbetslösheten var fortsatt hög. Hemlösheten ökade och var femte barnfamilj saknade tillräckligt med mat. Först strax före jul fattade kongressen beslut om ett nytt krispaket med både kontantbidrag och utökat stöd för arbetslösa (se Kalendarium). Inte långt efter Joe Bidens tillträde som president i januari 2021 kom ytterligare ett paket med stödpengar till hushållen (se Kalendarium).

Svaga skyddsnät

Coronapandemin har snabbt tydliggjort det faktum att USA jämfört med andra industriländer har ett begränsat socialt skyddsnät. Ur smittspridningssynpunkt var det besvärande att många människor saknar rätt till sjuklön. 

Skillnaderna i fråga om skyddsnät är stora inom landet. En grundläggande filosofi har varit att sociala förmåner och villkor ska regleras i avtal på arbetsplatserna. Det gör att villkoren skiftar väldigt mellan olika grupper av anställda. Det finns ingen semesterlagstiftning och ingen lagstadgad rätt till betalda helgdagar eller ersättning vid sjukfrånvaro. Två veckors sammanlagd ledighet är vanligt.

Barnomsorg bedrivs huvudsakligen i privat regi. Barnbidrag finns inte, även om familjer kan ansöka om behovsprövat stöd. Mödrar har rätt till upp till tolv veckors obetald ledighet vid barnafödsel. En del arbetsplatser, men långt ifrån alla, har betald föräldraledighet som en extra förmån för sina anställda. 

Det finns ett federalt socialförsäkringssystem (Social Security) som främst omfattar pensioner och handikappersättning, samt vissa socialbidrag. Pensionsåldern för den som vill få ut full pension är 66 år och ska höjas till 67 år.

Alla anställda omfattas av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som finansieras med arbetsgivaravgifter. Arbetslösheten ligger i allmänhet lägre än i Europa, men det beror delvis på att sysselsättningsgraden också är lägre (en större andel av befolkningen står utanför arbetskraften).

Arbetsmarknadslagstiftning existerar främst på delstatsnivå, men det finns vissa övergripande federala lagar. Bland annat finns en lagfäst federal minimilön på 7,25 dollar i timmen, en nivå som har legat fast sedan 2009. En del delstater och enskilda län eller städer har en högre minimilön än den federala. Arbetsveckan är normalt 40 timmar.

Ingen allmän sjukförsäkring

Till skillnad från andra industriländer saknar USA ett nationellt sjukförsäkringssystem som omfattar alla invånare. På 1960-talet infördes program för låginkomsttagare (Medicaid) och för ålderspensionärer (Medicare). Sedan 1990-talet finns ett särskilt program (Chip) för barn i familjer som är relativt fattiga men tjänar för mycket för Medicaid. Alla tidigare militärer omfattas också sedan länge av ett sammanhållet och offentligfinansierat sjukvårdssystem (Veterans Health Administration, VHA).

Bland de amerikaner som inte omfattas av ovanstående system hade tidigare drygt hälften en sjukvårdsförsäkring som arbetsgivarna täckte merparten av, men många stod helt utan skydd. Sjukförsäkringslagen "Obamacare" (Affordable Care Act, ACA) som undertecknades 2010 innebar att personer utan vårdförsäkring blev skyldiga att köpa en sådan av privata försäkringsbolag. När Barack Obamas presidentperiod löpte ut 2017 hade antalet personer utan försäkring minskat med över 20 miljoner människor, eller från 16 till knappt 8 procent av befolkningen. Därefter började antalet och andelen personer utan sjukförsäkring åter att öka, om än i långsam takt.

Trots bakslagen rapporterade hälsodepartementet HHS i juni 2021 att 31 miljoner amerikaner var försäkrade genom ACA, den högsta siffran dittills. En orsak till ökningen var att många som tidigare omfattades av Medicaid (se ovan) nu i stället omfattas av ACA.  Ungefär lika många amerikaner var samtidigt utan sjukförsäkring.

Försök stoppa Obamacare

Republikanerna har rasat mot Obamacare alltsedan lagen infördes och har försökt stoppa den både i domstol och i kongressen, utan att lyckas. I slutet av 2017 antogs dock en skattereform som riskerar att försvaga ACA (se Ekonomisk översikt). Det beror på att straffavgiften (i form av skatt) slopades för personer som inte skaffar sjukförsäkring. Därmed hotar en urholkning av finansieringen. Dessutom följde nya försök att hävda inför domstol att lagen strider mot författningen (se Kalendarium). Striden om den allmänna sjukvårdsförsäkringen i USA är inte över.

Ett syfte med Obamacare var också att få ned kostnadsutvecklingen för sjukvården i USA. Sjukvårdens andel av BNP är betydligt högre i USA än i något annat land (16,8 procent 2019; i Sverige var siffran 10,9 procent). Också de offentliga utgifterna för sjukvård, räknat per invånare, hör till de allra högsta i världen, trots att bara hälften av de totala kostnaderna betalas med offentliga medel. De stora kostnaderna beror i huvudsak på dyr byråkrati och höga priser för behandling.

Aborträtten omstridd

Aborter är en omstridd fråga i USA. Aborträtten existerade inte eller var starkt begränsad i nästan alla delstater innan Högsta domstolen i ett utslag 1973 (känt som Roe mot Wade) gjorde aborter lagliga i hela landet. I ett nytt utslag i juni 2022 revs det gamla domslutet upp (i målet Dobbs mot Jackson Women’s Health Organization). Därmed är det upp till delstaterna att besluta om rätten till abort. På flera håll trädde genast lagar i kraft som förbjuder eller starkt begränsar tillgången till aborter, och inom kort väntas närmare hälften av delstaterna ha lagar som i det närmaste innebär abortförbud.

Redan före det nya domslutet hade många delstater lagar som på olika sätt begränsar tillgången till abort. Under Ronald Reagan tid som president på 1980-talet infördes ett förbud mot federal finansiering av organisationer som utför eller informerar om aborter i utlandet. Förbudet har sedan dess rivits upp av alla demokratiska presidenter och återinförts av samtliga republikaner. Joe Biden slopade förbudet på nytt strax efter sitt tillträde i januari 2021.

Striden om aborträtten har på senare år intensifierats och ett antal delstater skärpte lagarna så att allt fler kvinnor i praktiken utestängs från möjligheten att få en abort, redan före Högsta domstolens avgörande. I flera fall handlar det om abortförbud så snart ett hjärtljud kan uppfattas från fostret. Det omöjliggör i princip aborter eftersom få kvinnor ens hinner inse att de är gravida innan gränsen passerats.

Opiater orsakar kris

Narkotikamissbruk är ett av USA:s största sociala problem. Det talas om en pågående opioidkris, då användningen av narkotikaklassade smärtstillande läkemedel har ökat lavinartat under 2000-talet. Överdosering av narkotikapreparat har blivit den vanligaste dödsorsaken för personer under 50 år och lett till sjunkande medellivslängd för första gången på 100 år. Missbruket omfattar såväl naturliga opiater som syntetiska preparat. Aggressiv marknadsföring från läkemedelsföretag är en viktig förklaring till opioidkrisen, och rättsprocesser har drivits mot flera av dem (se Kalendarium: 3 mars 2022). Otaliga människor har fått narkotikamedel utskrivna av läkare, blivit beroende och därpå övergått till illegala preparat som ibland är förfalskade och livsfarliga.

Mellan 1999 och 2019 dog närmare en halv miljon människor av överdoser i USA, enligt läkemedelsverket CDC. Ett nytt dystert rekord slogs under coronapandemin, då strax över 100 000 människor dog av överdoser under ett år fram till april 2021. Det innebär att fler dog i överdoser än av bilolyckor och skjutningar sammanlagt. Läget antas ha förvärrats av uteblivna behandlingsprogram, ökad psykisk ohälsa och stor tillgång på farligt starka droger på gatorna.

Cannabis är olagligt på federal nivå, både för nöjes skull och för medicinskt bruk. I mer än hälften av delstaterna är däremot marijuana godkänt för medicinskt bruk och sedan 2012 har alltfler delstater även legaliserat nöjesbruk av cannabis (eller marijuana, som är torkade växtdelar). Ett huvudargument i den pågående legaliseringstrenden är att skadeverkningarna av cannabis är mindre än de sociala kostnader som kriminalisering medför. Rättsprocesser för innehav av marijuana innebär stora kostnader för samhället och gör brottslingar av hundratusentals i övrigt lagliga medborgare.

Antalet överdoser och förgiftningar har ökat kraftigt också bland barn och är nu den tredje vanligaste dödsorsaken bland amerikaner upp till 18 års ålder. Skottskador passerade 2020 trafikolyckor som den vanligaste dödsorsaken bland barn.

Källor till denna text

Fakta – sociala förhållanden

Spädbarnsdödlighet
6 per 1000 födslar (2019)
Andel hiv-smittade vuxna (15–49 år)
0,4 procent (2019)
Andel hiv-smittade bland unga kvinnor (15–24 år)
0,1 procent (2019)
Andel hiv-smittade bland unga män (15–24 år)
0,1 procent (2018)
Andel av befolkningen som har tillgång till rent vatten
99,9 procent (2020)
Andel av befolkningen som har tillgång till toaletter
99,7 procent (2020)
Offentliga utgifter för hälsovård i andel av BNP
16,9 procent (2018)
Offentliga utgifter för hälsovård per person
10 624 US dollar (2018)
Andel kvinnor i parlamentet
27 procent (2020)

Källor

USA – Seder och bruk

USA har länge uppfattats som själva sinnebilden av ett mångkulturellt land, ofta kallat en smältdegel, där det stora flertalet invånare har rötter i andra delar av världen. De regionala variationerna och skillnaderna i vanor mellan olika sociala och etniska grupper är också stora. Samtidigt finns det mycket som anses vara typiskt amerikanskt, både i USA och i omvärlden.

Många uppfattar den typiska amerikanen som gåpåig, skränig och lite burdus, men ofta också som informell, frispråkig och tillmötesgående – kanske två sidor av samma mynt. Man tilltalar och hälsar gärna på okända, i till exempel hissen eller i en kö, och ägnar sig åt ”small talk” mer än en genomsnittlig svensk. Ofta räcker det med ett enkelt hi, hello eller how are you today? – men det är inte ovanligt att man börjar småprata om vad som helst. 

Hälsar man mer ordentligt på någon är det vanligt med en handskakning. Nära vänner kan kindpussas. Annars håller amerikaner vanligen ett visst fysiskt avstånd och framför allt män undviker i huvudsak att vidröra varandra. Däremot är det viktigt att le och se folk i ögonen. Man använder gärna förnamn och introducerar alla närvarande för varandra. Den som inte vill framstå som oartig eller otrevlig bör komma ihåg det lilla ordet please i alla sammanhang där man beställer, frågar eller ber om något. 

Gåvor ger man ungefär som i Sverige, vid födelsedagar, jubileer och stora helgdagar, som jul. Om man är bortbjuden på middag kan man gärna ta med en chokladask, en flaska vin eller en blomma. 

Familjen är viktig men består ofta i huvudsak av kärnfamiljen eller en inte alltför stor släktkrets. Landet är stort och folk flyttar mycket, vilket gör det vanligt att familjemedlemmar och släktingar bor på stora avstånd från varandra. 

Patriotismen är stark och uttrycks bland annat i stor vördnad och ett flitigt användande av flaggan, ”stjärnbaneret”. I skolorna svär barnen sin trohet inför flaggan. Lokalpatriotism är också vanligt, många identifierar sig starkt med sin lokala kyrka eller ortens lag i nationalsporter som baseboll och amerikansk fotboll. 

Informella måltider

Amerikaner har gärna informella bjudningar – i trädgården eller så. Det är vanligt att man samlas och äter mer eller mindre på stående fot eller sittande där det råkar finnas plats – inte nödvändigtvis kring ett matbord. Enligt grundläggande bordsskick äter man med gaffeln i högerhanden, med piggarna nedåt. Det kan uppfattas som oartigt att äta med kniven i hand – den används bara för att skära eller bre och läggs sedan åt sidan, samtidigt som gaffeln flyttas tillbaka till högerhanden. Många amerikaner bryr sig dock inte så mycket om den sortens vanor, eller är bekanta med att det är annorlunda i Europa. När man har ätit klart lägger man kniv och gaffel parallellt åt höger, som i Sverige. 

USA är snabbmatens hemland och många äter mycket färdigmat med hög andel salt, fett och raffinerade kolhydrater. Men hälsokosttrender med stark betoning på nyttigt och närodlat har också en stark ställning, särskilt i storstäderna på de båda kusterna. Liksom mycket annat kommer mattrender i Sverige ofta från USA: allt från tidigare årtiondens pizza och hamburgare till senare tids särskilda kaffekedjor och mackerior. 

Kalkon är något av en nationalrätt, ofta finns ett familjerecept på fyllningen. Potatismos och tranbärsgelé är gängse tillbehör. Sötpotatis är också populärt. Grillat – barbecue – är vanligt särskilt sommartid. Kyckling och nötkött äts i stora mängder och många former. Lamm är dock mindre vanligt. 

Äppelpaj

Man avslutar gärna med glass och kanske en pecannötspaj eller äppelpaj. Just äppelpajen uppfattar amerikanerna själva som en typisk rätt, i enlighet med uttrycket as American as apple pie (lika amerikanskt som äppelpaj). 

Amerikanerna äter oftare än svenskar en stor frukost, med till exempel ägg och korv, skinka eller bacon; amerikanska plättar eller fattiga riddare. Skolbarn har ofta med sig lunchen hemifrån och den består inte sällan av en matig macka. 

I ett land stort som en kontinent och med en sådan utpräglad invandrarhistoria finns förstås stora regionala variationer också i kosten. Mexikanskinspirerad mat är särskilt vanligt i sydväst, och vid kusten mot Mexikanska golfen i söder finns cajun-köket, med mycket kryddstarka inslag och grytan gumbo som kan innehålla kött eller skaldjur och grönsaker. I Maine längst i nordöst är man stolt över sin hummer. En vanlig typ av musselsoppa – ofta med potatis, grönsaker och ibland fläsk – kallas clam chowder. Manhattan clam chowder har tomatbas medan en New England clam chowder är mjölk- eller gräddbaserad. 

Helgdagar och högtider

Det finns elva federala helgdagar som firas i varierande utsträckning. Det är oftast delstatens lagar som styr när till exempel skolor och offentliganställda är lediga. Många av dessa är förlagda till den måndag som infaller närmast den ”egentliga” dagen. 

Thanksgiving day (tacksägelsedagen) är för många den viktigaste högtiden och den helgdag som tydligast är förknippad med stora familjemåltider. Här är kalkonen – ofta en bjässe på många kilo – vanligen i centrum. Thanksgiving infaller fjärde torsdagen i november och är ursprungligen en skördehögtid med religiös grund. Numera betraktas högtiden som icke-religiös och firas av alla. 

En annan viktig högtid och nationaldag är den 4 juli, då amerikanerna firar självständigheten från Storbritannien 1776 (se Äldre historia). Det är en festdag med fyrverkerier, parader och fester. 

Bland övriga federala helgdagar finns Martin Luther Kings födelsedag (januari), presidenternas dag (eller Washingtons födelsedag, i februari), Memorial day (maj), "Juneteenth" (juni) då slaveriets avskaffande firas, Labor day (september), Columbus day (oktober) och veteranernas dag (november, till minne av de stupade i första världskriget). Columbus day heter fortfarande så på federal nivå men i flera delstater har den döpts om till "ursprungsfolkens dag" eller liknande.

Nyårsdagen och juldagen är också federala helgdagar. 

Memorial day högtidlighåller minnet av dem som stupade i inbördeskriget på 1800-talet men sammanfaller ofta med skolavslutningar och betraktas framför allt som den inofficiella början på sommaren. Labor day i början av september anses på liknande sätt markera slutet på sommaren. 

Halloween som infaller den 31 oktober är inte en helgdag men numera välkänd även i Sverige som en dag med spök- och skräcktema då många klär ut sig och barn tigger godis.

Om våra källor

USA – Äldre historia

De urfolk som länge bebott Nordamerika trängdes gradvis undan av européerna från 1500-talet. USA utropades som självständig från Storbritannien 1776. George Washington blev den första presidenten. På 1860-talet utkämpades ett blodigt inbördeskrig som slutade i nederlag för sydstaterna och att slaveriet avskaffades. Som framväxande stormakt under första hälften av 1900-talet deltog USA i de båda världskrigen på de allierades sida, och bidrog till deras seger.

De amerikanska kontinenternas urinvånare tros ha invandrat från Asien via Berings sund. Fasta belägg finns för att människan funnits i Amerika i över 15 000 år, men tidpunkten för den första invandringen kan ligga långt tidigare. Runt 3 000 år före vår tideräkning odlades squash i de sydvästra delarna av dagens USA. När den europeiska koloniseringen inleddes på 1500-talet fanns det troligen en befolkning på flera miljoner människor utspridda över Nordamerika, där olika kulturer etablerats på skilda håll.

De första européer som kom till Amerika var vikingar som på 1000-talet landade på olika platser utefter Atlantkusten där kortvariga bosättningar upprättades. Koloniseringen inleddes inte förrän efter att Christopher Columbus anlänt till ”Nya världen” 1492. Columbus som var på jakt efter en ny sjöväg till Indien trodde att han nått sitt mål. Därmed fick urbefolkningen på de ställen han landsteg benämningen indianer.

Columbus kom dock aldrig till vad som idag är USA utan seglade runt i den karibiska övärlden samt gjorde strandhugg i Mellanamerika. Hans överfart inspirerade dock andra. Framför allt engelsmän och holländare upprättade kolonier och fransmän och spanjorer kom till de södra delarna av dagens USA. Det fanns också en kortlivad svensk koloni, New Sweden, intill Delawarefloden 1638–1655.

Engelska kolonier

Det första försöket att grunda en engelsk koloni gjordes 1585 när adelsmannen Walter Raleigh kom till ön Roanoke utanför North Carolina. När den övergavs dröjde det till 1607 innan den första varaktiga kolonin upprättades, i Jamestown i Virginia. De så kallade pilgrimerna stod bakom nästa engelska koloni i Plymouth 1620. Den följdes av de strikt religiösa puritanernas bosättning i Massachusetts Bay, en större koloni som senare inkorporerade Plymouth. Holländska kolonialister anlände 1624 till området kring Hudsonflodens mynning. Två år senare startades en framgångsrik koloni på ön Manhattan. Den döptes till New Amsterdam, ett namn som ändrades till New York när den 40 år senare togs över av engelsmännen.

År 1630 beräknas det, vid sidan av ursprungsbefolkningen, ha funnits 4 600 invånare i de dåvarande kolonierna. När självständigheten utropades 1776 bestod USA av 13 kolonier som tillsammans hade runt 2,5 miljoner invånare.

Kraven på självständighet från Storbritannien började resas efter Frankrikes förlust i det sjuåriga kriget i Europa 1763. Frankrike gav då upp Kanada och andra kolonier, och även drömmen om att bygga ett franskt imperium i Nordamerika. Därmed var de engelska kolonierna inte längre lika beroende av militärt beskydd från moderlandet. Samtidigt uppstod svåra spänningar mellan kolonierna och London. Storbritannien försökte lösa ekonomiska problem genom ökat skatteuttag i kolonierna – vars invånare protesterade mot att de tvingades betala skatt utan att ha politisk representation i London.

Amerikanska revolutionen

Frihetskampen tog fart på allvar 1773 efter "tebjudningen i Boston" (Boston Tea Party) då en grupp upproriska kolonister, utklädda till mohawker, vräkte telasten på tre engelska fartyg överbord i Bostons hamn. När regeringen i London svarade med repressalier bildade kolonierna en gemensam armé under ledning av plantageägaren George Washington från Virginia. Samtidigt organiserade de om sina förvaltningssystem och utsåg egna regeringar.

Den 4 juli 1776 fastställde upprorsmakarna en gemensam självständighetsförklaring i Philadelphia och utropade Amerikas förenta stater (United States of America, USA). Efter det befrielsekrig som följde tvingades britterna att erkänna USA:s självständighet. Ett fredsavtal slöts i Paris 1783.

Sex år senare valdes George Washington till USA:s första president. Då hade delstaterna godkänt den författning som utarbetats av en grupp män som brukar kallas unionens fäder eller grundlagsfäderna (founding fathers), bland andra George Washington, Thomas Jefferson, James Madison och Benjamin Franklin. Författningen trädde i kraft 1789 och gäller ännu, även om den försetts med ett antal tillägg (se Politiskt system).

Västra USA koloniseras

Redan före självständighetsförklaringen hade koloniseringen väster om Appalacherna inletts och nya stater som Ohio, Kentucky och Tennessee togs snabbt upp i unionen. 1803 ledde ett omfattande landköp från Frankrike till att stora landområden i söder och väster införlivades med USA.

På uppmaning av Thomas Jefferson, USA:s tredje president (1801–1809), gav sig upptäckare iväg västerut mot nya territorier. Det bidrog till att landgränsen så småningom flyttades ända fram till Stilla havet och till att stora delar av ursprungsbefolkningen utrotades i de krig som följde när landet togs över av vita nybyggare.

Den nya nationens utrikespolitiska tyngd manifesterades första gången 1823 då president James Monroe i ett budskap till kongressen slog fast att USA inte tänkte tolerera att de europeiska länderna gick till angrepp i det västra halvklotet eller upprättade nya kolonier där. Den så kallade Monroedoktrinen kom att få stor utrikespolitisk betydelse och inte minst motivera USA:s inflytande i Latinamerika.

Efter självständigheten präglades USA annars av motsättningar mellan federalister (anhängare av en stark centralmakt) och förespråkare för långtgående självbestämmanderätt för delstaterna. Kampen mellan federalister och antifederalister utgjorde grunden för framväxten av politiska partier under slutet av 1700-talet och första halvan av 1800-talet. I mitten av 1800-talet hade de två partier som än idag dominerar amerikansk politik tagit form: Demokratiska partiet och Republikanska partiet.

Amerikanska inbördeskriget

Motsättningarna förstärktes av att delstaterna i norr genomgick en industrialisering och växte sig allt starkare ekonomiskt, samtidigt som delstaterna i södern fortfarande dominerades av bomullsodling och andra jordbruksnäringar. I norr krävde näringslivet skyddstullar för att skydda hemmaindustrin från konkurrens från utländska varor. Sydstaterna, däremot, ville ha frihandel för att kunna sälja sina råvaror och köpa färdiga industrivaror så billigt som möjligt.

Slitningarna mellan norr och söder gällde också slavfrågan. Slavar hade med tvång förts från Afrika från 1600-talets början, främst för att arbeta på de stora plantagerna. Importen av slavar hade förbjudits 1807, och slaveriet var då redan avskaffat i samtliga nordstater. Men sydstaterna motsatte sig krav på att slavhållning skulle förbjudas i hela federationen. I sydstaterna fanns vid mitten av 1800-talet fyra miljoner svarta slavar som utgjorde en tredjedel av befolkningen.

När republikanen och slaverimotståndaren Abraham Lincoln valdes till president 1860 blev konfrontationen total. Elva sydstater bröt sig loss och bildade 1861 en egen konfederation. Det blev startskottet till ett förödande inbördeskrig. När det tog slut efter fyra år hade minst 620 000 liv krävts – betydligt fler än i något annat krig USA varit inblandat i sedan dess (enligt nya uppskattningar kan det ha rört sig om ännu fler).

Mitt under kriget förkunnade Lincoln att slaveriet var avskaffat, vilket skrevs in i författningen efter sydstaternas kapitulation 1865. Lincoln mördades kort därefter av en sydstatsanhängare. Året därpå fick de svarta rösträtt.

Segregation och invandring

Under de närmaste årtiondena efter kriget sjönk sydstaterna ned i ekonomisk stagnation och rasismen levde kvar med hjälp av lagstiftning som upprätthöll rasåtskillnaden (Jim Crow-lagar). Svarta förföljdes också av den vita rasistiska organisationen Ku Klux Klan. I nordstaterna förstärktes däremot den ekonomiska uppgången, inte minst beroende på att järnvägsnätet byggdes ut och kommunikationerna allmänt förbättrades.

Under andra halvan av 1800-talet upplevde USA en stor invandringsvåg. Från 1850 till 1920 mer än fyrfaldigades befolkningen från 25 miljoner till 106 miljoner invånare. Därefter mattades invandringen av.

Efter ett uppror på Kuba, som då hörde till det spanska väldet, förklarade USA 1898 krig mot Spanien. Efter en kort tids stridigheter erkände Spanien Kubas självständighet, medan USA övertog kontrollen över Filippinerna (till 1946) samt Puerto Rico och Guam.

När första världskriget bröt ut 1914 deklarerade president Woodrow Wilson att USA skulle hålla sig neutralt. Den inhemska opinionen svängde dock under krigets gång och 1917 förklarade USA Tyskland krig. Det bidrog till att de allierade fick övertaget på västfronten, vilket hade en avgörande betydelse för deras seger. För att säkra en fortsatt fred tog president Wilson initiativ till Nationernas förbund (NF), föregångare till Förenta nationerna (FN). Organisationen fick dock aldrig den betydelse som avsetts, då isolationistiska stämningar i USA fick kongressen att sätta sig emot ett amerikanskt medlemskap.

Depressionen ger "New Deal"

I slutet av 1920-talet gick USA in i en period av kraftig ekonomisk tillbakagång, ”den stora depressionen”. Panik uppstod på New York-börsen i oktober 1929 då aktiekurserna rasade. Många företag gick omkull och arbetslösheten sköt i höjden.

I presidentvalet 1932 segrade demokraten Franklin D Roosevelt över den sittande presidenten, republikanen Herbert Hoover. FDR, som han kallades, lade med sitt ekonomiska stimulansprogram New Deal (den nya given) grunden för den moderna välfärdsstaten. Programmet resulterade i ett ekonomiskt uppsving som förstärktes av den militära upprustning som drogs igång i samband med att andra världskriget bröt ut 1939.

I början av kriget förhöll sig USA neutralt, men efter ett japanskt bombangrepp mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor på Hawaii i december 1941 gick landet in i kriget på de allierades sida. USA bidrog med stora mängder materiel och trupper, både mot Japan i Stilla havet och mot Tyskland/Italien i Europa och Nordafrika. Amerikanernas insats var även denna gång avgörande för krigsutgången. USA, som undslapp materiell förödelse, var världens starkaste ekonomi vid krigsslutet 1945. Men över 400 000 amerikaner stupade under kriget.

Om våra källor

USA – Modern historia

Efter andra världskriget befäste USA sin roll som världens mäktigaste nation. Amerikanerna hjälpte krigsskövlade länder i Västeuropa med återuppbyggnaden och utlovade politiskt stöd. Syftet var att stoppa Sovjetunionen från att utsträcka sitt kommunistiska inflytande. Denna maktstrid – det kalla kriget – kom till uttryck i bland annat Koreakriget, Kubakrisen, Vietnamkriget och de båda supermakternas kärnvapenkapprustning. Först med kommunismens och Sovjets fall 19891991 ändrades förutsättningarna. Efter terrorattentaten i USA 2001 inledde president George W Bush ett nytt globalt krig, kriget mot terrorismen.

När andra världskriget var över låg Europa i spillror och USA var världens ledande ekonomiska och politiska stormakt. I den nya rollen tog USA på sig ett stort ansvar för återuppbyggnaden av de krigshärjade länderna.

FN grundades 1945 med målet att säkra en varaktig fred. Marshallhjälpen var ett omfattande amerikanskt hjälpprogram för återuppbyggnad i Europa. USA dominerade även nya globala låneinstitut som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF), som blev viktiga instrument för att underlätta en återhämtning. Frihandelsavtalet Gatt kom till för att främja en friare världshandel (och ombildades senare till Världshandelsorganisationen, WTO). Genom Trumandoktrinen utlovade USA ekonomisk och politisk hjälp till länder i Europa som kände sig hotade av Sovjetunionen. För att stärka Europas framtida säkerhet bildades 1949 Atlantpakten (Nato) där medlemsländerna lovade att komma varandra till undsättning i händelse av ett angrepp utifrån. 

Harry Truman, som tog över presidentämbetet efter Franklin Roosevelts död i april 1945, fortsatte företrädarens reformarbete på det ekonomiska och sociala området. I presidentvalet 1952 vann den republikanske krigshjälten Dwight Eisenhower. Han förde en mer konservativ politik utan att för den skull riva ned det sociala skyddsnätet.

I Koreakriget 1950–1953 deltog USA på Sydkoreas sida mot det kommunistiska Nordkorea. Kriget och den ökande konfrontationen mellan västländerna och Sovjetunionen förstärkte antikommunistiska stämningar i USA. Senator Joseph McCarthy ledde på 1950-talet undersökningar som urartade till ren häxjakt på oliktänkande. En rad politiker, fackföreningsledare och kulturpersonligheter påstods på ofta lösa grunder vara kommunistsympatisörer. En del hamnade i fängelse och många fler miste sina jobb.

Generationsskifte med Kennedy

Ett politiskt generationsskifte kom när den 43-årige demokraten John F Kennedy vann presidentvalet 1960. Kennedy utlovade nya sociala reformer under samlingsnamnet New Frontier och gav ett försiktigt stöd till de svartas medborgarrättsrörelse som hade börjat växa fram under 1950-talet då rasmotsättningarna hårdnade. 

Kennedy kastades snabbt in i flera utrikespolitiska konflikter. Han gav 1961 sitt stöd för ”Grisbuktsinvasionen”, en grupp exilkubaners misslyckade försök att invadera Kuba för att störta kommunistledaren Fidel Castro. Året därpå var den så kallade Kubakrisen nära att orsaka ett storkrig med Sovjetunionen. Krisen utlöstes när USA upptäckte att Sovjetunionen var i färd med att bygga avskjutningsramper för kärnvapen på Kuba. Efter 13 dagars ordkrig gick Moskva med på att ramperna monterades ned och att kärnvapenrobotarna avlägsnades. USA lovade i hemlighet att ta bort utplacerade robotar vid Turkiets gräns mot Sovjetunionen.

Vietnamkriget trappas upp

Under Kennedy ökade den amerikanska inblandningen i Vietnamkriget, som inletts med inbördesstrider under 1950-talet. Motivet för USA:s ingripande var att stävja kommunismens frammarsch i Asien. USA utökade antalet militära rådgivare till den sydvietnamesiska regimen i dess krig mot FNL-gerillan, som stöttades av Nordvietnam, Kina och Sovjetunionen. 

I kapprustningen med Sovjetunionen intog Kennedy en hård ställning och han lyckades ingjuta en ökad framtidstro bland amerikanerna. Till detta bidrog den stora satsningen på USA:s rymdprogram. Hans uttalade målsättning att USA skulle bli först med att skicka människor till månen förverkligades vid den första månlandningen 1969. 

Kennedy själv mördades dock i november 1963, under ett besök i Dallas i Texas. Enligt den officiella historieskrivningen sköts han ihjäl av en ensam mördare, Lee Harvey Oswald, men ända sedan skotten föll har konspirationsteorier cirkulerat.

Kennedy själv mördades dock i november 1963, under ett besök i Dallas i Texas. Enligt den officiella historieskrivningen sköts han ihjäl av en ensam mördare, Lee Harvey Oswald, men ända sedan skotten föll har konspirationsteorier cirkulerat.

Lyndon Johnson tar över

Kennedy efterträddes av sin vicepresident Lyndon B Johnson. Med sitt sociala reformprogram Great Society förklarade Johnson "krig mot fattigdomen" och drev igenom stärkta medborgarrättslagar som Kennedy introducerat. Ändå är Johnson mest ihågkommen för sin upptrappning av Vietnamkriget som ledde till en av USA:s allvarligaste inrikespolitiska kriser. Studentprotester och demonstrationer i kombination med våldsamma rasupplopp bidrog till att Johnson inte ställde upp till omval 1968, det tumultartade revoltår då både medborgarrättsrörelsens ledare Martin Luther King och den demokratiske presidentkandidaten Robert Kennedy, John Kennedys yngre bror, sköts ihjäl.

Segrare i presidentvalet blev republikanen Richard Nixon som hävdade att han hade en plan för att nå fred i Vietnam. Istället intensifierade USA:s krigföring som också utvidgades till Kambodja och Laos. Samtidigt bedrev Nixon och hans utrikesminister Henry Kissinger framgångsrik diplomati som ledde till avspänning och förbättrade relationer med Sovjetunionen och Kina.

Watergateskandalen skakar USA

Förhandlingar med Moskva utmynnade 1972 i ett avtal om att begränsa antalet långdistanskärnvapen, ett avtal som kallas Salt 1 (Strategic Arms Limitation Talks). Samma år gjorde Nixon ett historiskt besök i Peking som öppnade den dörr till Kina som varit stängd sedan den kommunistiska revolutionen 1949. Efter oktoberkriget mellan Israel och arabstaterna 1973 ökade också ansträngningarna att få igång en dialog med Israels arabiska grannländer. 

Nixon omvaldes 1972 i en jordskredsseger trots att den så kallade Watergateskandalen då hade börjat rullas upp. Affären tog sin början i juni 1972 då polisen grep fem män som på uppdrag av Nixons kampanjkommitté brutit sig in i Demokraternas partihögkvarter i Watergatebyggnaden i Washington. Därefter följde en rad avslöjanden av hur Nixon försökt mörklägga Vita husets roll i skandalen. De många oegentligheter som kom fram i ljuset ledde till att kongressen inledde en riksrättsprocess mot presidenten. Inför hotet att bli avsatt valde Nixon att avgå, i augusti 1974. Watergateskandalen lämnade, liksom Vietnamkriget, svidande sår i det amerikanska samhället.

Fred och gisslandrama i Mellanöstern

Nixon efterträddes av sin vicepresident Gerald Ford som benådade sin företrädare och fick övervaka USA:s förödmjukande uttåg ur Vietnam 1975. Ford blev bara en parentes på presidentposten i och med att han förlorade valet 1976 mot demokraten Jimmy Carter. 

Carter introducerade vad han kallade en mer moralisk utrikespolitik som skulle främja demokrati och mänskliga rättigheter. Han firade sin största utrikespolitiska triumf 1978 när han fick Israels premiärminister Menachem Begin och Egyptens president Anwar Sadat till förhandlingsbordet. Det ledde till Camp David-avtalet och fred mellan Egypten och Israel.

I slutet av 1979 tillfångatog iranska studenter personalen vid USA:s ambassad i Teheran. Ett gisslandrama följde och varade i över ett år. Det bidrog tillsammans med ekonomiska svårigheter efter 1970-talets oljekriser till att Carter förlorade presidentvalet 1980 mot republikanen Ronald Reagan.  

Avregleringar och antikommunism

Den konservative Reagan lanserade ett ekonomiskt program som kommit att kallas ”Reaganomics” och bestod av minskade skatter och regleringar, ökade anslag till militären och sänkta anslag till anda federala verksamheter. Programmet bidrog till en lång högkonjunktur under 1980-talet, men idén att det skulle gå att kombinera finanspolitisk sanering med skattesänkningar och ökade militärutgifter visade sig inte hålla. Istället drevs budgetunderskottet upp till rekordnivåer. Samtidigt ökade klyftorna mellan rika och fattiga när de sämst ställda drabbades av sociala nedskärningar. 

Utrikespolitiskt förde Reagan en hård antikommunistisk linje. För att hindra kommunismens spridning invaderade USA den lilla östaten Grenada i Karibien 1983. Vänsterregimen i Nicaragua isolerades genom handelsembargo och minering av landets hamnar. USA stödde aktivt Nicaraguas antikommunistiska gerilla, contras, med både pengar och rådgivning.

Samtidigt hårdnade attityden till Sovjetunionen. Kärnvapensamtalen avbröts och nya medeldistanskärnvapen började placeras ut i Västeuropa som ett led i USA:s upprustning. Relationerna förbättrades dock mellan supermakterna efter det att Reagan omvalts med stor majoritet 1984 och Michail Gorbatjov tillträtt som ny president i Sovjetunionen 1985. Nedrustningsförhandlingarna återupptogs och 1987 slöts ett avtal som syftade till att reducera antalet kärnvapen (INF-avtalet, Intermediate Nuclear Forces Treaty). Avtalet fick stor symbolisk betydelse även om bara en liten del av den totala kärnvapenarsenalen omfattades. 

Under Reagans två sista år vid makten drabbades Vita huset av flera skandaler. Den mest allvarliga var Iran-contras-härvan där medarbetare i Vita huset i hemlighet sålt vapen till Iran via Israel. I utbyte skulle Iran förmå proiranska grupper att släppa amerikaner som hölls som gisslan i Libanon. En del av förtjänsten från vapenförsäljningen användes för att stödja contrasgerillan i Nicaragua.

George Bush och Kuwaitkriget

Reagan efterträddes av sin vicepresident George Bush (eller George H W Bush, för att skilja honom från sonen som senare blev president) som vann valet 1988. Bush började sin ämbetsperiod med att försöka minska det budgetunderskott som drivits upp under Reaganepoken. Under arbetet med att få rätsida på budgeten bröt Bush ett viktigt vallöfte om att inte höja några skatter. Det löftesbrottet kom att förfölja honom under hela hans tid i Vita huset. 

Bush fick snart anledning att koncentrera sig på utrikespolitiken. När Berlinmuren föll 1989 förbättrades relationerna med Moskva ytterligare och USA erbjöd tillsammans med andra industriländer Sovjetunionen ekonomisk hjälp. Bush och Gorbatjov skrev 1991 under Start-avtalet (Strategic Arms Reduction Treaty) för att reducera arsenalen av långdistanskärnvapen. Efter Sovjetunionens upplösning senare samma år vidtog en era av samarbete istället för konfrontation mellan Washington och Moskva, även om den ömsesidiga misstron levde kvar på många nivåer. 

När Irak sommaren 1990 ockuperade grannlandet Kuwait tog president Bush initiativ till att en USA-ledd multinationell styrka med FN:s godkännande skickades till Persiska viken. Efter massiva flyg- och missilattacker mot irakiska mål i början av 1991 tvingades regimen i Bagdad att gå med på en vapenvila i mars samma år. Framgången med ”Operation ökenstorm”, som det militära ingripandet kallades, lyfte Bushs popularitet till rekordhöjder i USA och hans omval tycktes vara säkrat.

Bill Clinton populär trots skandal

När valrörelsen 1992 närmade sig hade den amerikanska ekonomin dock försvagats. Det bidrog till att Bush förlorade valet mot Bill Clinton, en tidigare föga känd demokratisk guvernör från Arkansas.

Under Clintons åtta år som president upplevde USA den längsta högkonjunkturen dittills i landets historia. Mer än 20 miljoner nya jobb tillkom. Det bidrog till att hålla hans popularitetssiffror uppe trots politiska motgångar och skandaler. Mest uppmärksamhet väckte Monica Lewinsky-skandalen som briserade 1998. Clintons sexuella relation till den unga praktikanten i Vita huset och hans förnekanden av affären ledde till att han ställdes inför riksrätt, vilket bara hänt en annan sittande president i USA:s historia (Nixon avgick innan han ställts inför riksrätt). Efter en rad uppslitande turer klarade sig Clinton från att avsättas och processen blev delvis ett bakslag för Republikanska partiet.

George W Bush och terrordåden 2001

Presidentvalet 2000 slutade oerhört jämnt. Först fem dramatiska veckor efter valdagen utropades republikanen George W Bush, son till förre presidenten George Bush, till segrare. Det skedde när USA:s högsta domstol stoppade en omräkning av valsedlar i flera valdistrikt i Florida. Domstolsutslaget innebar att Bush tog hem segern i elektorskollegiet (se Politiskt system) trots att motståndaren, den avgående vicepresidenten Al Gore, hade fått fler väljarröster.

Den 11 september 2001 drabbades USA av de värsta terrordåden i landets historia. En grupp islamistiska terrorister flög med kapade flygplan in i två skyskrapor i World Trade Center i New York City, vilket ledde till att de störtade samman. Ett tredje kapat plan flög in i försvarshögkvarteret Pentagon i Washington, där förödelsen också blev stor. Ett fjärde plan kraschlandade i Pennsylvania sedan passagerarna övermannat kaparna. Nästan 3 000 människor dödades i den värsta attacken mot USA sedan Japans anfall mot Pearl Harbor 1941. 

I den krisstämning som uppstod slöt amerikanerna till stor del upp bakom president Bush. Kongressen gav honom fria händer. Bush skärpte de amerikanska terroristlagarna (se Demokrati och rättigheter) och inledde en internationell kampanj för att krossa terrorismen. I oktober 2001 gick USA och Storbritannien till angrepp mot Afghanistan, och med stöd av talibanfientliga afghanska styrkor drevs talibanerna snart bort från makten. Det blev inledningen på det längsta kriget i USA:s historia. I mars 2003 ledde Washington också en attack mot Irak, vilket blev det början på en långvarig militär närvaro för USA (se vidare Utrikespolitik och försvar).

Kostnaderna för Bushs ”krig mot terrorismen” i kombination med skattesänkningar bidrog till att förvandla det tidigare överskottet i den federala budgeten till stora underskott. Trots det omvaldes han 2004 då han besegrade Demokraternas kandidat, senator John Kerry. 

I takt med att säkerhetssituationen i Irak förvärrades dalade emellertid stödet för presidenten. Missnöjet fördjupades när orkanen Katrina i augusti 2005 orsakade svåra översvämningar i New Orleans i Louisiana, med omfattande mänskligt lidande och enorma materiella skador som följd. Bushadministrationen kritiserades för bristande beredskap och långsamt federalt hjälparbete. 

Obama vald under krishöst

Hösten 2008 övergick en växande ekonomisk kris i ett akut läge som fick många att befara en finansiell härdsmälta (se även Ekonomisk översikt). Krisen bidrog till att demokraten Barack Obama segrade med god marginal över republikanen John McCain i presidentvalet. Många betraktade det som en historisk seger över rasismen i USA att en afroamerikan valdes till president.

Den demokratiskt dominerade kongressen antog i oktober 2008 och i februari 2009 två omfattande räddningspaket för att stötta den krisdrabbade ekonomin som långsamt började återhämta sig.

Efter ett intensivt lobbyarbete och ett visst trixande i kongressen lyckades Obama och demokraterna också baxa en sjukförsäkringsreform i hamn, utan stöd av en enda republikan. En sådan hade diskuterats i årtionden, då många amerikaner saknar sjukförsäkring. I mars 2010 undertecknade presidenten den nya lagen som kom att kallas ”Obamacare” (se Sociala förhållanden). 

I valet till representanthuset 2010 led Demokraterna ett svidande nederlag. Omkring en fjärdedel av de republikaner som blev invalda var anhängare av den nya konservativa så kallade Tea Party-rörelsen som hade som huvudmål att stoppa Obamas politik och hindra att han blev omvald.

I början av hösten 2012 märktes en liten ljusning i ekonomin vilket bidrog till att Obama blev omvald i november då han besegrade den republikanske motkandidaten Mitt Romney, som gått till val med löften om att få ordning på den ”katastrofala ekonomin”. 

Ekonomin som gisslan

Men kongressen var fortsatt splittrad och den allt djupare polariseringen i politiken märktes inte minst i fråga om ekonomin och hur budgetunderskottet skulle hållas i schack. I ett par omgångar höll kongressen hela världsekonomin på sträckbänken på grund av oenighet om villkoren för en höjning av taket för statsskulden, något som normalt godkänns rutinmässigt. Flera gånger godkändes uppgörelser i sista stund, innan staten tvingades ställa in sina betalningar. Vid ett tillfälle stängdes den federala statsapparaten ned och hundratusentals anställda fick gå utan lön i två veckor innan en överenskommelse nåddes.

I kongressvalet 2014 tog Republikanerna kontrollen även över senaten. Det innebar att Obama under de sista två åren av sin presidenttid blev ännu mer bakbunden än tidigare. 

Dödsskjutningen av en svart tonåring i augusti 2014 i Ferguson utanför Saint Louis i Missouri blev startskottet för omfattande protester mot polisens övervåld mot svarta och andra minoriteter. Aktiviströrelsen Black lives matter (BLM) som uppstått redan året innan, efter ett fall då en man friades från mordet på en svart tonåring i Florida, samlade folk över hela landet i protester mot polisvåld och rasism, och blev en faktor i den kommande valrörelsen.

Trump väljs till president

Valrörelsen 2016 blev ovanligt smutsig. Den kontroversielle fastighetsmiljardären Donald Trump som oväntat tog hem Republikanernas nominering till presidentposten gick hårt till angrepp mot Demokraternas kandidat Hillary Clinton, hustru till den förre presidenten Bill Clinton, som han hävdade borde fängslas för oaktsam hantering av e-post när hon var utrikesminister. Clinton anklagade Trump för sexistiska och rasistiska uttalanden. Flera framstående republikaner tog avstånd från Trump.

I valet segrade Trump, trots att nästan 3 miljoner fler väljare röstat på Clinton. Detta kunde ske då Trump med knapp marginal tog hem flera av de viktiga vågmästarstaterna, som Florida och Pennsylvania (se vidare Kalendarium). Republikanerna behöll sin majoritet i kongressen.

Extrem retorik

Så fort Trump tillträtt kom spekulationer på skam om att de mer extrema aspekterna av hans budskap och retorik skulle tonas ned. Med ett språkbruk som var ovanligt för demokratiskt valda ledare ifrågasatte han både domstolars agerande och underrättelsetjänsters lojalitet. Trump hävdade upprepade gånger att han visste mer än USA:s ledande säkerhetsexperter om exempelvis Nordkorea, Iran och Islamiska staten. Han kallade ledande nyhetsmedier ”folkets fiender” som publicerar falska nyheter, samtidigt som han själv regelbundet uttalade uppenbara lögner – gärna via mikrobloggen Twitter.

Stödet för Trump i det republikanska partiet berodde till stor del på att han fullföljde den utpräglade högerpolitik som partiet står för. Omfattande avregleringar genomfördes, inom till exempel miljöskydd, arbetsrätt, asylfrågor, sjukvård och utbildning. Trump kunde under sin presidenttid också nominera sammanlagt över 220 konservativa domare till federala domstolar, inklusive tre till Högsta domstolen (se Politiskt system).

Ett av Trumps mest centrala vallöften var att bygga en mur längs gränsen mot Mexiko. Hösten 2018 ställde han stora anslag för en mur som villkor för att skriva under budgeten – vilket ledde till en låsning och en rekordlång nedstängning av statsapparaten med början strax före jul. Konflikten ledde till att 800 000 federalt anställda gick utan lön i över en månad. Till slut tvingades Trump att ge med sig i fråga om budgeten. Då valde han att istället utlysa ett ”nationellt nödläge” och styrde över 2,5 miljarder dollar från försvarsdepartementet till muren.

Muellerutredningen och riksrätt

Redan före maktskiftet i januari 2017 rapporterade underrättelsetjänsterna att Ryssland blandat sig i presidentvalet till Trumps fördel, genom datorintrång, desinformation och hätska inlägg i sociala medier. Det ledde till att justitiedepartementet utsatte en särskild utredning, ledd av den tidigare FBI-chefen Robert Mueller. När det blev kvar efter nästan två år bekräftades rysk inblandning i valet samt att Trump försökt hindra rättvisan genom att stoppa utredningen. Men republikanerna som dominerade kongressen fann att han friats från anklagelserna. Ett antal personer i Trumps omedelbara närhet åtalades dock under resans gång, för brott som pengatvätt, sammansvärjning mot staten och falskt vittnesmål.

Hösten 2019 avslöjade en visselblåsare att Trump pressat Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj att inleda en korruptionsutredning mot Joe Biden, en sannolik motståndare i valet 2020 (se Kalendarium). Det ledde till att Trump blev den tredje presidenten i USA:s historia att ställas inför riksrätt. Bevisen mot Trump var enligt demokraterna överväldigande men eftersom republikanerna dominerade i senaten friades han, i feburari 2020. Senatorerna röstade med ett enda undantag enligt partilinjen (se Kalendarium).

Valåret 2020 kom att präglas av coronapandemin. Trump avfärdade tidigare varningar om det nya viruset och förringade hotet och hetsade mot delstatspolitiker som införde karantänsregler. Redan efter några månader hade viruset krävt över 100 000 människors liv och drygt 40 miljoner hade blivit arbetslösa. Pandemin slog mot ekonomin, som dittills varit Trumps starkaste trumfkort.

Rasism, val och ny riksrätt

I det ansträngda läge som rådde kom i slutet av maj ännu ett fall av grovt polisövervåld mot en afroamerikan, George Floyd i Minneapolis (se Kalendarium). Det väckte nytt liv i den antirasistiska Black lives matter-rörelsen och en protestvåg som inom några dagar spridit sig till alla delstater. I de flesta fall genomfördes fredliga demonstrationer mot rasism och polisens övervåld mot främst svarta amerikaner, men det förekom också plundring och sammandrabbningar. Nationalgardet sattes in i flera delstater och bränder anlades utanför Vita huset. Krisläget var det allvarligaste i landet på årtionden.

Valet hölls i november och efter några dagar utropades Joe Biden till valsegrare. Men Trump hävdade att fusk förekommit och att han i själva verket vunnit. Det fortsatte året ut och när den nyvalda kongressen samlades i januari för att ceremoniellt godkänna Joe Bidens seger stormade uppretade demonstranter kongressbyggnaden Kapitolium, efter ett uppviglande tal av den avgående presidenten själv.

Händelseutvecklingen i Washington den 6 januari 2021, som många såg som ett kuppförsök, sände chockvågor över världen. Kongressens ledamöter lyckades sätta sig i säkerhet men fem personer dog i tumultet angriparna drivits ut. Attacken ledde till att Trump ställdes inför riksrätt en gång till. Han friades på nytt.

Om våra källor

USA – Politiskt system

USA är en federal republik med 50 delstater. Författningen som trädde i kraft 1789 föreskriver ett statsskick byggt på maktdelningsprincipen. Det innebär att verkställande, lagstiftande och dömande makt ska balansera varandra: presidenten styr USA, kongressen skriver lagarna och Högsta domstolen ska försäkra att presidentbeslut och lagar inte strider mot författningen. Författningen reglerar också maktförhållandet mellan den federala regeringen och delstaterna.

USA:s konstitution räknas som världens äldsta nedtecknade och nu gällande grundlag. Konstitutionen har stått modell för många andra länders författningar och brukar också beskrivas som världens kortaste: den består av fyra handskrivna sidor. Inget har ändrats i den ursprungliga texten men grundlagen har kompletterats med 27 tillägg (amendments). De tio första tillkom redan 1791 och kallas gemensamt för rättighetsförklaringen (Bill of Rights). Den garanterar rättigheter för individen, som yttrande-, tryck-, religions-och mötesfrihet, samt rättssäkerhet och rätten att bära vapen.

Bland övriga 17 tillägg finns avskaffandet av slaveriet (1865), kvinnlig rösträtt (1921) och förbud för en person att väljas till president mer än två gånger (1951). Ett tillägg som antogs 1919 innebar att tillverkning och försäljning av alkohol förbjöds, men förbudet upphävdes genom ett nytt tillägg 1933.

Den verkställande makten: presidenten

Presidenten är både statsöverhuvud och regeringschef och har omfattande maktbefogenheter. Vid sin sida har presidenten ett kabinett som ungefär motsvarar en svensk regering, men som i högre grad har en rådgivande funktion. Presidenten utser själv kabinettets medlemmar som leder olika departement (motsvarande ministrar i Sverige). Till det som brukar kallas administrationen hör också ämbetsverk och några särskilda verkställande organ. Presidenten förfogar vidare över en stab av personliga medarbetare vilka ofta utövar ett betydande inflytande över politikens utformning.

Till presidentens uppgifter hör att leda USA:s utrikespolitik och vara högsta befälhavare för de militära styrkorna. Rätten att förklara krig och godkänna formella fördrag med främmande makter ligger formellt hos kongressen, men presidenten kan åtminstone för en kortare tid sända amerikanska trupper utomlands utan kongressens godkännande. 

Det presidentiella statsskicket innebär att presidenten inte är beroende av stöd i kongressen för att kunna utöva sitt ämbete. Det är inte ovanligt att Vita huset (presidentens bostad och arbetsplats) och kongressen kontrolleras av olika partier. Presidenten har ingen rätt att upplösa kongressen eller utlysa nyval. En president kan avlägsnas från sin post endast på grund av missbruk av ämbetet. Det sker i så fall genom riksrätt då åtal väcks av representanthuset och rättegång hålls i senaten. Tre presidenter har ställts inför riksrätt. Andrew Johnson friades av senaten (1868) liksom Bill Clinton (1992). Donald Trump friades två gånger, först från misstankar om maktmissbruk och hindrande av kongressens arbete (se Kalendarium) och sedan för anstiftan till uppror (se Kalendarium).

Den lagstiftande makten: kongressen

Kongressen består av senaten och representanthuset med sammanlagt 535 röstande ledamöter (se vidare under Valsystem nedan). De två kamrarna har lika ansvar för lagstiftningsarbetet. Alla lagförslag behandlas först i ett av de många utskotten. Det är ofta där som kompromisser förhandlas fram innan en fråga går till omröstning. För att ett lagförslag ska gå igenom måste det antas av båda kamrarna. Ibland antar kamrarna först olika versioner av ett lagförslag som i så fall måste jämkas ihop i ett gemensamt utskott, varpå kamrarna röstar på nytt. Utskotten utsätts för ständiga påtryckningar från de tusentals inflytelserika lobbyister som från sina kontor i Washington företräder mängder av företag och intresseorganisationer. När utskotten vill inhämta information utifrån anordnar de ofta utfrågningar (hearings) som vanligen är offentliga. 

Den dömande makten: Högsta domstolen

Högsta domstolens huvuduppgift är att tolka och avgöra om lagar står i överensstämmelse med konstitutionen. Domstolen spelar därmed en stor politisk roll när den tar ställning i olika samhällsfrågor. Aborträtten och dödsstraffet är några av de stridsfrågor där Högsta domstolen spelat en avgörande roll. Under 1950- och 1960-talen bidrog dess beslut till viktiga framsteg för rasintegrering och medborgarrätt. När samkönade äktenskap blev lagliga i USA 2015 skedde det genom ett domslut. Annars har Högsta domstolen på senare år framstått som alltmer konservativ vilket bland annat gör att en del medborgerliga rättigheter som befästes på 1960-talet nu har börjat luckras upp (se Demokrati och rättigheter).

Högsta domstolen har nio ledamöter som utses på livstid. Kandidaterna nomineras av presidenten och måste godkännas av senaten. Detsamma gäller domare i högre federala domstolar.

De federala domstolarna tar upp brott och förseelser som faller under federal lagstiftning och civilmål mellan personer som bor i olika delstater. Det delstatliga domstolsväsendet hanterar fall som täcks av den delstatliga lagstiftningen. När oklarhet råder om gränsdragningen ligger avgörandet hos den federala Högsta domstolen.

Valsystem

Presidenten, som måste vara född i USA, väljs på fyra år och kan väljas om en gång. Valet är indirekt: väljarna röstar formellt på personer, så kallade elektorer, som sedan utser presidenten. Varje delstat plus District of Columbia med huvudstaden Washington utgör en valkrets. Vinnaren i valkretsen tar samtliga elektorsröster (med undantag för Maine och Nebraska som fördelar sina sammanlagt nio elektorsröster något annorlunda). Sammanlagt finns 538 elektorer som tillsammans bildar elektorskollegiet. Antalet elektorer per delstat varierar från 55 i den mest folkrika, Kalifornien (blir 54 efter folkräkningen 2020, se Befolkning och språk), ned till tre i de minsta delstaterna (och i Washington DC). Valsystemets utformning innebär att en kandidat kan vinna valet trots att motståndaren får fler röster. Det skedde tre gånger på 1800-talet samt 2000, då George W Bush segrade, och 2016, då Donald Trump vann. Samtidigt med presidenten väljs en vicepresident, som också är senatens ordförande. Denne har rösträtt vilket har betydelse om det råder jämviktsläge mellan senatorerna när en fråga ska avgöras.

Partierna väljer formellt sina presidentkandidater vid nationella partikonvent. I de flesta delstater hålls primärval för att utse delegater som sedan röstar fram partiets presidentkandidat vid konventen. Delstater som inte har primärval anordnar partimöten eller provval (caucus) för att utse konventsdelegater. Primärvalssäsongen brukar inledas i början av valåret i delstaterna Iowa och New Hampshire. Primärvalen fortsätter fram till juni, men tendensen har varit att delstaterna tidigarelägger sina val för att kunna utöva ett reellt inflytande.

Partikonventen hålls vanligtvis i juli eller augusti. Enligt traditionen ska sedan den formella valrörelsen startas på Labor Day, första helgen i september. I praktiken sätter valkampanjerna igång långt tidigare. De kandidater som gör anspråk på att betraktas som trovärdiga måste nämligen samla in mångmiljonbelopp. 

En stor del av kampanjpengarna går till köp av TV-tid för politiska reklaminslag. Största delen av de flera miljarder dollar som spenderas under valkampanjer kommer från donationer från privatpersoner, företag, fackföreningar och olika intresseorganisationer.

Kongressens ledamöter utses i direkta val och de kan väljas ett obegränsat antal gånger. Till senaten sänder de 50 delstaterna vardera två representanter som innehar sina mandat i sex år. Val till en tredjedel av platserna i senaten hålls vartannat år. Representanthuset har 435 ledamöter som väljs på två år (samt sex icke-röstande ledamöter som företräder Washington DC och fem territorier, se nedan). Fördelningen är proportionell efter delstaternas folkmängd. Kalifornien har följaktligen störst representation (med 53 ledamöter, eller 52 från mellanårsvalet 2022), följt av Texas, Florida och New York. Sju glest befolkade delstater (sex efter 2022) har bara en ledamot vardera i representanthuset.

Varje delstat skriver sina egna vallagar. Alla val äger rum den första tisdagen efter den första måndagen i november.

Valdeltagandet i USA är lågt vilket uppfattas som bekymmersamt, då de som väljs till politiska ämbeten därmed har uttalat stöd av endast en minoritet av väljarkåren. Sedan millennieskiftet har valdeltagandet i presidentval legat mellan 50 och 57 procent, med undantag för valet 2020 då hela 67 procent deltog. Det var den högsta siffran på 120 år. I mellanårsvalen, som bara gäller kongressen, ligger valdeltagande vanligen runt 36–38 procent. Även här är det senaste exemplet dock ett undantag: i mellanårsvalet 2018 deltog drygt 49 procent av väljarna. Se även Demokrati och rättigheter: Valprocessen och demokratin.

Den federala regeringen och delstaterna

Den federala regeringen ansvarar bland annat för försvaret, utrikespolitiken, mynt- och postväsende, högre juridiska spörsmål samt landets inre säkerhet. 

De enskilda delstaterna har relativt stor självständighet. De har sin egen författning och maktfördelning lik den federala: med domstolar, kongress och en guvernör som högsta verkställande ledare. Efter Franklin D Roosevelts New Deal på 1930-talet (se Modern historia) gick utvecklingen länge mot ett allt större federalt inflytande. Det har ändrats på senare år när alltmer inflytelserika konservativa republikaner krävt en återgång till ökad självbestämmanderätt för delstaterna, inte minst i sociala frågor. 

Skillnaderna mellan delstaterna kan vara stora. Dödsstraff är något som avgörs på delstatsnivå och skolsystemen varierar. 

Mångfalden blir ännu större på lokal nivå eftersom landets drygt 3 000 counties (motsvarande län) har en lokal ordningsstadga där olika regler kan tillämpas. 

Med undantag för Nebraska har alla delstater tvåkammarsystem med en senat och ett representanthus. När ett lagförslag antagits av båda kamrarna ska det godkännas av guvernören, som har vetorätt. Den lagstiftande församlingen kan dock i de flesta fall upphäva vetot med två tredjedelars majoritet. 

Delstatsguvernören väljs oftast för en fyraårsperiod. Till guvernörens befogenheter hör befälet över delstatens nationalgarde, initiativrätt i lagstiftningsfrågor samt rätt att utnämna högre ämbetsmän och att benåda eller förkorta straffet för brottslingar som dömts enligt delstatens lagar. I flera delstater kan invånarna begära återkallande av guvernörsvalet genom namninsamling. 

I delstaterna och på lokal nivå väljs ofta domare och åklagare i allmänna val. Även en lång rad andra ämbeten tillsätts på politiska grunder. 

Federationen består förutom delstaterna också av huvudstadsområdet District of Columbia samt fem självstyrande territorier (se Geografi och klimat) och flera obebodda landområden.

Politiska partier

USA har i praktiken alltid haft ett tvåpartisystem. Sedan Abraham Lincoln 1860 valdes till den förste republikanska presidenten har demokrater (Democratic Party) och republikaner (Republican Party) dominerat USA:s politiska system. De är dock inte partier i svensk mening utan snarare löst sammanhållna valorganisationer utan betalande medlemmar och med stor ideologisk spännvidd. De mobiliserar främst inför valen. Sedan lång tid tillbaka står Republikanska partiet tydligt till höger om Demokratiska partiet.

Demokraterna har under 2000-talets första decennier förespråkat en mer reglerad finanssektor och höjda skatter för höginkomsttagare. Under president Barack Obama (2009–2017) antogs en sjukvårdsreform som i olika former debatterats sedan 1960-talet (se Modern historia och Sociala förhållanden).

Republikanerna kopplas i större utsträckning ihop med stora företagsintressen och den kristna högern. Man förespråkar mer inflytande för delstaterna och mindre för den federala makten, och förordar mindre statlig inblandning i den privata sektorn. Partiet har rört sig högerut under 2000-talet och framstår sedan Donald Trump blev president – och än mer sedan han lämnade presidentposten – snarare som ett högerextremt än ett traditionellt konservativt parti.

Det har alltid varit svårt för nya röster att göra sig gällande utanför de två stora partierna. Sydstataren George Wallace som förespråkade åtskillnad mellan svarta och vita fick dock genomslag i valet 1968 genom att utnyttja rasistiska stämningar. Texasmiljardären Ross Perot fick 19 procent i presidentvalet 1992, det bästa resultatet en kandidat uppnått vid sidan av de stora partierna sedan 1912 (då Theodore Roosevelt fick 27 procent av rösterna). 

Om våra källor

USA – Demokrati och rättigheter

I huvudsak är USA en stabil demokratisk rättsstat med regelbundna val och starkt skydd för press- och yttrandefrihet. Förtroendet för de demokratiska institutionerna har dock urholkats på senare år. Bland flera skäl finns ökad partipolitisk klåfingrighet för att påverka valprocesser och det allt större inflytande som pengar har i politiken. Attackerna mot medierna nådde nya nivåer under Donald Trump och han ifrågasatte både rättsväsendet och valsystemet på ett sätt som ingen tidigare president gjort.

USA har länge setts som ett demokratiskt föredöme för många människor runt om i världen. Landets ledare har utsetts genom val sedan slutet av 1700-talet (även om rösträtten länge var begränsad) och individuella fri- och rättigheter är centrala begrepp.

I internationella rankningar av stater efter styrkan i demokrati och rättigheter hamnar USA dock i allmänhet en bit ned på listan jämfört med andra västländer. Kritik har riktats mot ojämlika förhållanden på grund av etnicitet och välstånd, brister i valsystemet och dolda pengabidrag i valkampanjer. Under George W Bush (2001–2009) ökade övervakningen av medborgarna och efterträdaren Barack Obama (2009–2017) kritiserades bland annat för övernitiskt hårda tag mot pressläckor (se nedan under Medborgerliga och mänskliga rättigheter).

Den nedåtgående trenden förstärktes efter Donald Trumps tillträde 2017. Men redan det året – som speglade utvecklingen under valåret 2016 – föll USA i Economist Intelligence Units (EIU) rankning för första gången ned till kategorin ”bristfälliga demokratier”. Det berodde i huvudsak på ökande politisk polarisering och medborgarnas snabbt krympande förtroende för de offentliga institutionerna. USA ligger i rankningen för 2021 på plats 26 av 167 länder och territorier på EIU:s lista (endast 21 länder räknas som fullgoda demokratier).

Med Trump i Vita huset hamnade demokratiska kärnvärden i skottgluggen. Han brast i respekten för konstitutionen och dess principer om maktdelning (se Politiskt system) på ett sätt som tidigare varit otänkbart för en president. Trump ifrågasatte valresultat och domstolsbeslut som gick honom emot, struntade i mekanismer som ska skydda mot korruption och gick ofta till storms mot medier (se vidare nedan). Hans vägran att erkänna sig besegrad i presidentvalet i november 2020 gjorde att många anklagade honom för en direkt attack mot den amerikanska valdemokratin. Efter stormningen av kongressbyggnaden i början av januari 2021 väckte representanthuset riksrätt mot honom, för anstiftan till uppror. Han friades dock i senaten, där en stor majoritet av republikanerna stödde sin partiledare. Trump har sedan fortsatt att hävda att valet "stals" från honom, trots att bevis saknas för det, och han har fått en stor del av sitt parti att ansluta sig till den linjen. Många iakttagare anser att det bådar illa inför framtida val.

USA ligger på plats 27 av 180 länder i Transparency Internationals rankning av världens länder efter korruptionsnivåer 2021 (för TI:s rankningslista se här). TI har tidigare pekat på en rad oroande tendenser, inklusive den tidigare presidentens bristande respekt för grundläggande demokratiska värden och att han inte höll rågången mellan den politiska sfären och sina egna affärsintressen. Andra problem, enligt TI, är att särintressen får ett allt starkare inflytande över politiken och att korrumperade individer, brottslingar och till och med terrorister använder anonyma skalbolag för att dölja sina illegala handlingar.

Förtroendet för staten och de federala institutionerna sjunker, bara 17 procent av invånarna säger sig tro att de ”i princip alltid” eller ”för det mesta” gör vad som är rätt.

Yttrandefrihet och medier

Grundlagen garanterar pressfriheten och den har alltid betraktats som väsentlig för en sund maktbalans i samhället. Medierna kallas i USA ofta ”den fjärde statsmakten” vars uppgift det är att granska makthavarna. Det har tagit sig konkreta uttryck, som när Washington Post avslöjade Watergateskandalen 1974 vilket ledde till president Richard Nixons fall (se Modern historia).

I fråga om pressfrihet hamnar USA på plats 42 i Reportrar utan gränsers (RUG) rankning över pressfriheten i 180 länder 2022 (för lista, se här). RUG har konstaterat att den författningsskyddade press- och yttrandefriheten är alltmer ifrågasatt och kringskuren.

Donald Trump gick redan under sin valkampanj hårt åt traditionella medier. Han kallade ofta medier för ”folkets fiende”, avfärdade uppgifter han ogillade som ”falska nyheter” och gick till angrepp både mot enskilda journalister och stora mediehus. Alla riskerade att hamna i onåd: Trump hävdade att jättar inom sociala medier, som Facebook och Twitter, var politiskt partiska och censurerar konservativa röster. När Fox News gav utrymme åt demokratiska presidentkandidater anklagade Trump kanalen för att röra sig mot ”fel sida”. Fox News betraktades annars närmast som ett språkrör för Trump. Kanalen grundades av mediemogulen Rupert Murdoch som ett konservativt alternativ på mediemarknaden och erbjuder republikanskt orienterade åsiktsprogram och nyhetsvinklar. Det är sedan 2002 den största enskilda nyhetskanalen på den amerikanska TV-marknaden.

Mest riktade Trump annars kritik mot "liberala" nyhetskällor som tidningen New York Times och nyhetskanalerna CNN och MSNBC. Den våldsamma retoriken från högsta ort följdes av en ökning av attacker lokalt mot medieföreträdare. Många chockerades av flera incidenter där polis sköt mot eller grep journalister i samband med den omfattande protestvåg som sköljde över landet med början i slutet av maj 2020 (se Kalendarium).

Motsvarigheten till europeiska public service-bolag – National Public Radio (NPR) och Public Broadcasting Service (PBS) – har i USA betydligt mindre genomslag och finansieras till stor del av privata bidrag, vid sidan av federala anslag. De ska stå i det allmännas tjänst med bland annat utbildningsprogram. Konservativa krafter har ofta kritiserat NPR och PBS för att vara vänstervridna och Trump försökte dra in hela den federala finansieringen, men hindrades av kongressen.

I majoriteten av delstaterna finns lagar om källskydd, men på federal nivå saknas sådan lagstiftning. Det förekommer att federala domstolar driver rättegångar mot journalister för att de vägrat att avslöja hemliga källor, ofta i fall där kontroversiella uppgifter läckt ut till medierna. I några fall har journalister dömts till fängelsestraff för sin vägran. Åtal kan väckas mot visselblåsare enligt en lag från 1917 (Espionage Act).

Rättsväsen och rättssäkerhet

Domstolarnas oberoende ses som en grundpelare i demokratin i USA. Framför allt Högsta domstolen ska utgöra en motvikt mot den politiska makten (se Politiskt system).

Fängelsesystemet är ansträngt. USA har flest interner i världen räknat både i absoluta tal och som andel av befolkningen. Inte minst har "kriget mot drogerna" bidragit till en fyrfaldig ökning sedan 1980 av antalet personer som döms till fängelse. Afroamerikaner är kraftigt överrepresenterade i fängelserna och döms betydligt oftare för narkotikabrott, trots att narkotikaanvändningen inte skiljer sig nämnvärt mellan svarta och vita amerikaner (se även Sociala förhållanden). 

Brister i rättssäkerheten blir också tydliga när man ser hur polisbrutalitet oproportionerligt hårt drabbar afroamerikaner och andra minoritetsgrupper. Flera fall av dödligt polisvåld mot obeväpnade svarta personer har bidragit till aktiviströrelsen Black lives matter (BLM) och omfattande protester mot rasism. Mobiltelefoner och sociala medier har bidragit till att polisernas versioner av dödliga incidenter lättare kan ifrågasättas.

Dödsstraff kan utdömas av federala domstolar och i 27 av delstaterna (tre av dem har dock ett moratorium mot dödsstraff, de tillämpar det inte men har inte förbjudit det i lag). Runt 2 500 personer sitter i dödscell men av dem som döms till döden är det bara en mindre andel som faktiskt avrättas. Sedan 1976 då dödsstraffet återupptogs efter ett uppehåll har drygt 1 500 människor avrättats i USA. I slutet av Trumpadministrationen återupptogs verkställandet av federala dödsstraff, efter ett 17 år långt uppehåll. Därefter avrättades 13 federala fångar på sju månader, däribland den enda kvinnan som satt i dödscell efter dom i en federal domstol (se Kalendarium). Trumps efterträdare Joe Biden har lovat att slopa dödsstraff på federal nivå.

Avrättningarna har, liksom de hårda förhållandena i fängelserna, länge kritiserats av Amnesty International och andra människorätts­organisationer. Debatt förekommer om att mentalt sjuka personer kan dömas till döden, och om avrättningsmetoder. Högsta domstolen avfärdade 2008 invändningar mot bruket av giftinjektioner, som motståndarna anser strider mot författningens förbud mot grymma bestraffningar. Däremot avgjorde Högsta domstolen 2005 att dödsstraff inte får utdömas för brott som begåtts av minderåriga.

Valprocessen och demokratin

En orsak till det låga valdeltagandet i USA  är att det är krångligare än i flertalet länder att utöva sin rösträtt. Problemet har ökat sedan Högsta domstolen 2013 rivit upp centrala delar av en rösträttslag från 1965 (Voting Rights Act) som utgjort en bärande del av stärkta medborgerliga rättigheter. Därmed öppnades dörren för delstater att på nytt införa lagar som försvårar för medborgare att rösta – vilket i huvudsak drabbar minoriteter, lågavlönade och ungdomar. Tillskyndarna säger sig vilja förebygga valfusk (se även Kalendarium). Enligt en rapport införde 19 delstater sammanlagt 33 nya lagar som inskränkte väljarnas möjligheter att rösta bara under de första nio månaderna 2021. Det skedde efter valåret 2020, då valdeltagandet var det högsta på över 100 år (se Politiskt system: Valsystem).   

Vanligt är också att makthavare försöker rita om valdistrikt för att få en indelning som är maximalt gynnsam för det egna partiet (ett fenomen kallat gerrymandering). Sådan manipulering av valdistrikt görs alltmer aggressivt och har på senare år lett till flera rättsfall. I juni 2019 slog Högsta domstolen fast att det står politiker fritt att göra som de vill med valdistrikten (se Kalendarium).

Pengarnas växande betydelse i valkampanjerna har ifrågasatts och kongressen har lagvägen försökt begränsa de privata bidragen. Men två avgöranden i Högsta domstolen 2010 gjorde det tillåtet för företag och enskilda att ge obegränsade summor till politiska kampanjorganisationer, "super pacs" (Super Political Action Committees), som stöder en kandidat eller driver en fråga. Dessutom blev det möjligt att göra sådana donationer anonymt. Därmed fick företag och välbärgade individer ökad möjlighet att påverka val, utan att synas. Tidigare fanns det begränsningar för hur mycket enskilda givare kunnat ge. Under valrörelsen 2020 spenderades mer pengar än någonsin tidigare på president- och kongressvalen: 14 miljarder dollar. Det var en fördubbling av det föregående rekordet från 2016.

Mänskliga och medborgerliga rättigheter

Efter terrorattentatet den 11 september 2001 tog USA:s beslutsfattare till kraftfulla åtgärder för att garantera amerikanernas säkerhet och för att kunna bedriva ett globalt krig mot terrorismen. Inskränkningar av mänskliga rättigheter och demokratiska principer accepterades i högre grad än tidigare.

Kongressen antog redan i oktober 2001 ny lagstiftning mot terrorism (Patriot Act) som bland annat gav myndigheterna utökade befogenheter att avlyssna brottsmisstänkta individer och att hålla terrormisstänkta utlänningar fängslade utan att precisera anklagelser. Terrorlagarna förlängdes 2006, med vissa ändringar, samt 2011. 

Människorättsorganisationer och andra kritiker har från första början hävdat att lagarna i alltför hög grad inkräktar på rättigheter som garanteras i författningen. Kritiken växte när en övervakningsskandal avslöjades sommaren 2013. En tidigare anställd vid underrättelsetjänsten CIA, Edward Snowden, läckte information till medier om att Nationella säkerhetsmyndigheten (National Security Agency, NSA) massövervakat tele- och internetkommunikation världen över. Inom USA handlade kritiken främst om att amerikanska medborgare övervakats. I omvärlden ledde avslöjandet till försämrade relationer med andra länder, däribland Tyskland och Brasilien som protesterade mot att deras regeringschefer avlyssnats.

Lagarna har använts flitigt av myndigheter för att begära fram information från till exempel telefonbolag, banker och internetbolag. Enligt en rapport 2014 förekom de första tolv åren över 11 000 fall där myndigheterna begärt ut uppgifter om enskilda personer. I endast 51 fall rörde misstankarna terrorism.

Omstridda inslag i Patriot Act som gällde främst massavlyssning av telekomtrafik löpte ut 2015 men återkom genast, om än med vissa inskränkningar, i en ny lag (Freedom Act).

Kritik har också förekommit mot militärens användning av tortyr. En omfattande tortyrskandal avslöjades 2004 i Abu Ghraib-fängelset utanför Bagdad i Irak. Tortyr har också förekommit i Afghanistan och i Guantánamolägret på Kuba (se nedan). Under president George W Bushs tid vid makten kom rapporter om hemliga flygtransporter av misstänkta terrorister, hemliga fängelser i bland annat Östeuropa, och användning av skendränkning och andra brutala metoder som inte är godkända inom amerikanska militären.

President Obama stängde efter sitt tillträde 2009 de kvarvarande hemliga fängelserna och beordrade att de kritiserade förhörsmetoderna skulle upphöra. Han försökte också stänga Guantanamo Bay, den ökända militärbasen som USA hyr av Kuba och som sedan 2002 har använts som ett fängelse för misstänkta utländska terrorister. Motstånd i kongressen gjorde att Obama misslyckades. Runt 200 fångar frigavs under hans styre, men 41 fanns kvar när Trump tog över. Trump beslutade att behålla lägret och när hans presidenttid löpte ut satt 40 fångar fortfarande kvar. Joe Biden lovade vid sitt tillträde att stänga lägret, precis som Obama, men inte mycket har hänt. I juni 2022 frigavs en afghan, och därefter var antalet kvarvarande fångar 36.

Totalt har cirka 780 fångar hållits på Guantanamo Bay, de flesta afghaner samt saudier, jemeniter och pakistanier. Nästan alla har släppts utan att ha åtalats och återförts till hemlandet eller skickats till tredje land.  

Även om Obama tog avstånd från Bushs krig mot terrorismen och de metoder som använts fortsatte mycket under hans regeringstid i samma spår. Säkerhetsapparaten både inom och utom USA fortsatte att expandera. Användningen av förarlösa flygplan, drönare, i jakten på misstänkta terrorister och fiender i konfliktområden ökade också kraftigt under Obama. Drönarattackerna, som även drabbar civila, fortsatte att öka under president Trump.

I striden kring migration och säkerhet tog Trumpadministrationen till metoder som enligt kritiker kunde utgöra brott mot mänskliga rättigheter. Särskilt hård kritik har riktades mot separationen av migrantbarn från föräldrar vid gränsen mot Mexiko 2018 (se Kalendarium). I oktober 2020 rapporterade människorättsorganisationen ACLU att 545 barn som skiljts från sina föräldrar vid gränsen fortfarande inte kunnat återförenas med dem. 

LÄSTIPS – läs mer i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Strid om röstmetoder inför höstens val (2020-05-06) 

Om våra källor

USA – Aktuell politik

USA:s styrs sedan januari 2021 av Joe Biden och hans parti Demokraterna kontrollerar kongressens båda kamrar. Men marginalen är knappast tänkbara i senaten vilket har bidragit till att Bidens ambitiösa sociala agenda har gått om intet. Trots presidentens tal om att ena landet efter de tumultartade åren med företrädaren Donald Trump präglas politiken fortsatt av en stark polarisering.

När Joe Biden tillträdde satsade han på att rivstarta med fokus på att bekämpa coronapandemin och den ekonomiska krisen i dess spår. Framgångarna med pandemibekämpningen har varit blandade men ekonomin har vänt från kris till den starkaste tillväxten på nästan 40 år. Trots det ser många främst problem med hög inflation och, inte minst efter Rysslands invasion av Ukraina, stigande bränslepriser.

Samtidigt har kriget i Ukraina, den värsta krisen i Europa på årtionden, på många sätt kommit att omdefiniera politiken. Plötsligt finns ett fokus på omvärlden och USA:s roll som ledare för den transatlantiska alliansen, och inte bara på inrikesfrågorna.

Men en majoritet av republikanerna anser inte att Joe Biden är landets legitime president eftersom de tror på Donald Trump som hävdar att han i själva verket vann valet, trots att inga bevis för det finns. Påståendena om valfusk och efterdyningarna av försöket att storma Kapitolium strax före maktskiftet förgiftar till stor del det politiska klimatet. När den granskningskommitté som tillsatts för att utreda händelserna inledde offentliga utfrågningar i juni 2022 anklagades Donald Trump uttryckligen för att ha försökt genomföra en statskupp (se Kalendarium). 

Efter sitt tillträde tog Biden tag sikte på att hantera pandemin som då pågått i ett år och som Trump förhållit sig nyckfullt till. Satsningar gjordes för att påskynda vaccinationerna mot covid-19 och striktare regler infördes i federala sammanhang för att minska spridningen av coronaviruset. Tillgången på vaccin var god men vaccinationstakten avtog efter hand och under sommaren 2021 nådde smittspridningen oroväckande nya nivåer i delar av landet. En bidragande orsak var en politisk splittring kring vaccinet: för många republikaner har vaccinationsvägran blivit ett sätt att ta avstånd från president Biden och Demokraterna. I maj 2022 passerade antalet dödsfall 1 miljon, den högsta siffran i absoluta tal i hela världen i covid-19.

President Joe Biden tillsammans med vicepresident Kamala Harris i Vita husets rosenträdgård, i maj 2021. Kamala Harris är historisk som den första kvinnliga vicepresidenten, och dessutom den första svarta. Foto: Evan Vucci/AP/TT

En utdragen strid pågick i kongressen under 2021 om två stora satsningar, den ena på infrastruktur och den andra på ett paket med inriktning på välfärd och klimat. Motsättningarna var stora mellan båda partierna men en dragkamp utkämpades också inom Demokraterna. En vänsterfalang ville först inte godkänna infrastrukturpaketet innan de sociala satsningarna hade säkrats, samtidigt som en högerflygel tyckte att det ursprungliga förslaget var på tok för omfattande.

Till slut antog kongressen ändå ett infrastrukturpaket som innebär att 1 200 miljarder dollar avsätts för att rusta upp landets slitna transportsystem. Förutom till vägar, järnvägar och broar ska pengar också satsas på klimatåtgärder och bredbandsutbyggnad. Beslutet fattades med stöd av närmare hälften av republikanerna i senaten, förutom samtliga demokrater. Det var ett ovanligt inslag av partiöverskridande enighet i det annars kompromisslösa klimat som råder.

Försöken att baxa igenom det andra paketet gick däremot i stöpet. Trots månader av förhandlingar och trots att paketet halverats till 1 750 miljarder dollar var det en demokratisk senator, Joe Manchin från West Virginia, som vägrade att följa partilinjen. Eftersom ingen republikan i det här fallet ”bytte sida” stod det i början av 2022 klart att lagförslaget nått vägs ände.

Ungefär samtidigt stoppade republikanerna i senaten två lagförslag som skulle skydda rösträtten och valdemokratin. Det skedde med hjälp av så kallad filibuster, en förhalningstaktik som får till följd att det krävs 60 procents majoritet för att få igenom lagstiftning. De två lagförslagen lades fram sedan Republikanerna efter valet 2020 drivit en landsomfattande offensiv i delstatskongresserna för att begränsa rösträtten och göra det möjligt för politiker att ingripa och ändra valresultat. Offensiven bygger på uppfattningen att det var fusk som gjorde att Donald Trump förlorade valet 2020.

En allvarlig prövning för Bidens administration blev tillbakadragandet av trupper från Afghanistan sommaren 2021. Biden fullföljde sin föregångares plan när han meddelade att alla amerikanska soldater skulle lämna landet. Kritiken blev hård från många håll när Biden hårdnackat höll fast vid tillbakadragandet trots talibanernas frammarsch och maktövertagande, och trots att kaotiska scener utspelade sig vid flygplatsen i Kabul de sista veckorna. Reträtten satte punkt för 20 års krig i Afghanistan.

När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina hävdade många republikaner att orsaken till stor del var svaghet hos Biden, som de menade manifesterades i samband med uttåget från Afghanistan(se vidare Utrikespolitik och försvar).

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om USA i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Kriget utmanar både Biden och Trump (2022-03-06)
Avgörande globalt test för USA som allierad (2022-02-22)
Utan 11 september ingen president Trump (2021-08-23)
Bidens nystart reparerar inte skadan efter Trump (2021-04-21)
Ska Trump stjäla makten? Oron ökar i USA (2021-10-19)
USA kastas in i en ny politisk verklighet (2021-01-13)
Medveten underminering av USA:s demokrati (2020–11–19)
Trump går – men trumpismen består (2020-11-09)
Washington kontra delstater glödhet relation i valtid (2020-08-19)
Strid om röstmetoder inför höstens val (2020-05-06) 

Fakta – politik

Officiellt namn
United States of America/ Amerikas förenta stater
Statsskick
republik, förbundsstat
Stats- och regeringschef
president Joseph Biden (2021–)
Viktigaste partier med mandat i senaste val
Demokraterna (D) 222/50, Republikanerna (R) 213/50 (siffrorna avser representanthuset/senaten) (2020) 1
Viktigaste partier med mandat i näst senaste val
Demokraterna (D) 235/47, Republikanerna (R) 200/53 (siffrorna avser representanthuset/senaten) (2018) 2
Valdeltagande
66,7 procent i president- och kongressvalet 2020
Kommande val
kongressval 2022, president-och kongressval 2024
1. siffran för senaten innefattar även tidigare val – 2020 vann R 20 senatsplatser och D 15 (2 tidigare valda oberoende senatorer röstar med D)
2. siffran för senaten innefattar även tidigare val – 2018 vann R 11 senatsplatser och D 24 (varav 2 innehas av oberoende senatorer som röstar med D)

Källor

USA – Utrikespolitik och försvar

I och med Joe Bidens tillträde som president 2021 återtog USA i mångt och mycket den roll i världen som landet i huvudsak haft sedan andra världskriget. Under företrädaren Donald Trump gjordes en genomgripande omorientering gällande såväl handel och diplomati som säkerhetspolitik. Någon fullständig återgång är det dock inte fråga om.

Joe Bidens budskap var tydligt när han tillträdde: ”USA är tillbaka!” Tämligen omgående återinträdde USA i Parisavtalet om klimatpolitiken, ett utträde ur Världshälsoorganisationen WHO stoppades och tonen framför allt mot allierade blev en helt annan (se även Kalendarium: 20 januari 2021). Men omvärldens förtroende för USA var skadat och dessutom pågår förskjutningar i de globala styrkeförhållandena som förändrar spelplanen.

Inte minst i fråga om Kina höll Biden efter sitt tillträde kvar mycket av Trumps linje som innebar att Peking alltmer definierades som den viktigaste motpolen. Samtidigt innebär Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 förnyad uppmärksamhet på Europa och det transatlantiska samarbetet (se vidare nedan).

Amerikanska presidenter har genomgående stött tanken på USA som frihetens och demokratins fanbärare i världen. Det har tagit sig olika uttryck: George W Bush (president 2001–2009) drev en hård antiterrorkampanj medan Barack Obama (2009–2017) i högre grad satsade på multilateral samverkan och diplomatiska lösningar. Men det har över lag rått enighet om att USA ska ha en ledarroll och att samarbete är eftersträvansvärt med stöd av internationella regelverk och organisationer som FN, Världsbanken och Världshandelsorganisationen (WTO).

Donald Trump (2016–2021) gjorde med sin slogan ”Amerika först” tydligt att amerikanska intressen alltid skulle gå först. Han bröt därmed med en linje som har gällt sedan andra världskrigets slut. Trump slog från första början an en starkt nationalistisk och isolationistisk ton. Han uttryckte förakt för multilateralism, markerade avstånd mot allierade i Nato och EU och rev upp eller krävde omförhandling av internationella avtal rörande frihandel och miljö (se Ekonomisk översikt respektive Naturtillgångar, energi och miljö). Han skrotade även ingångna nedrustningsavtal (se Kalendarium: 2 februari 2019 och 21 maj 2020). 

Trump införde också ensidigt handelstullar och hamnade i öppet gräl med ledare för andra ledande västländer. Samtidigt intog han en välvillig hållning till odemokratiska stater och deras i några fall nästan enväldiga ledare, som Ryssland, Turkiet, Egypten och Saudiarabien.

Med Biden återgick Washington till mer kända tongångar med betoning på demokrati, samarbete och respekt för mänskliga rättigheter. Men ett år efter maktskiftet i Washington var fokus återigen riktat mot den nygamla huvudfienden Ryssland.

Ny kris med Ryssland

Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 försvann ideologiska motsättningar och USA och Ryssland närmade sig varandra. Efter hand svalnade relationerna och länderna fortsatte i många fall att stödja motsatta parter i konflikter i tredje land. Natos utvidgning till att omfatta forna öststater i Europa irriterade Moskva, medan rysk aggression i närområdet upprörde västmakterna. USA:s förhållande till Ryssland försämrades också i takt med att landet blev alltmer auktoritärt styrt. Under 2000-talet första årtionde försämrades relationerna.

Rysslands inblandning i Ukraina, och inte minst annekteringen av halvön Krim 2014, ledde till att USA liksom EU införde ekonomiska sanktioner. Inför presidentvalet i USA 2016 kom efter hand signaler om rysk inblandning i valrörelsen. Det ledde till att Obama utvisade 35 ryska diplomater efter valet, efter avslöjanden om e-post som stulits från Demokratiska partiet och läckts. I början av januari 2017 rapporterade USA:s 17 underrättelsetjänster enhälligt att Ryssland försökt påverka valresultatet genom dataintrång, desinformation och spridning av falska nyheter.

Trump som tillträdde kort därefter tillbakavisade alla anklagelser om samröre mellan hans valkampanj och ryska regeringsföreträdare. Men justitiedepartementet väckte åtal mot 13 ryska medborgare och regeringen införde sanktioner mot dem och ytterligare sex individer samt flera institutioner, misstänkta för cyberattacker mot USA. Bland institutionerna fanns den ryska militära underrättelsetjänsten GRU och trollfabriken Internet Research Agency. Och trots att Trump intog en försonlig ton mot den ryske presidenten Vladimir Putin skärpte USA med tiden sanktionerna mot Ryssland.

I mars 2018 utvisade USA 60 ryska diplomater sedan Storbritannien anklagat Ryssland för en nervgiftsattack mot en rysk före detta spion och hans dotter. Ryssland svarade med att utvisa 60 amerikaner.

Efter Joe Bidens tillträde hårdnade tonen ytterligare. Nya sanktioner infördes efter anklagelser om rysk inbladning också i presidentvalet 2020, en omfattande cyberattack mot amerikanska företag och Rysslands fortsatta agerande i Ukraina. Biden väckte uppmärksamhet när han kallade Putin för mördare.

Under 2021 växte oron över Rysslands planer i Ukraina då tiotusentals soldater samlades längs gränsen. Småningom meddelade Vita huset att Putin, enligt amerikanska underrättelsetjänster, planerade en fullskalig invasion av grannlandet. Trots det var många överraskade när anfallet inleddes den 24 februari. Biden gjorde klart att det inte var aktuellt med något militärt ingripande från USA:s eller Natos sida, men införde raskt nya skarpa sanktioner och beviljade omfattande militärt och humanitärt stöd till Ukraina. USA och övriga västmakter tycktes sluta leden och uppvisade en enad front mot Ryssland som stötte på hårdare motstånd än väntat på slagfältet.

Sanktionerna har steg för steg skärpts och vapenleveranserna till Ukraina har ökat. President Biden anklagar Putin för krigsförbrytelser och folkmord, och har uttryckligen sagt att han måste bort från makten.

Kina utmanar

Under senare år har Kinas växande ekonomiska makt och globala roll blivit en allt större utmaning för USA. Donald Trump identifierade Kina som den främsta rivalen, och det är en inställning som i huvudsak består under Joe Bidens styre.

Det omfattande ekonomiska utbytet mellan Kina och USA – Kina är en stor långivare till USA och ägare av amerikanska statsobligationer – gör att länderna är beroende av varandra och därför har ett intresse av att undvika konflikter. Men förbindelserna kompliceras av frågor som Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter, piratkopiering av märkesvaror samt USA:s stora underskott i handelsbalansen med Kina.

Coronapandemin som bröt ut 2020 ledde till nya bottennoteringar i relationerna mellan USA och Kina. Trump anklagade Kina för att bristande transparens och antydde att viruset kommit från ett laboratorium i Kina. Peking i sin tur anklagade USA för att sprida ett ”politiskt virus” och skapa ett nytt kallt krig mellan två globala stormakter.

Före Trumperan intog Obamaregeringen en mer pragmatisk inställning till Kinarelationen än Bushadministrationen och tonade ned kritiken mot kränkningarna av mänskliga rättigheter. Trump däremot riktade främst in sig på handelspolitiken och anklagade Kina för oschyst valutamanipulation. Under 2018 började USA införa tullar på varor från Kina – som genast svarade med motåtgärder. Länderna fortsatte att långsamt trappa upp takten i ett växande handelskrig fram till i januari 2020, då man enades om ett slags vapenvila. Efter maktskiftet i Washington 2021 har tullarna i huvudsak bestått (se vidare Ekonomisk översikt).

Afghanistan: det längsta kriget

Kriget i Afghanistan blev det längsta som USA hittills varit inblandat i, nästan exakt 20 år. Amerikansk militär invaderade Afghanistan en månad efter terrordåden mot New York och Washington den 11 september 2001 (se Modern historia). USA anklagade de islamistiska talibanerna som styrde i Afghanistan för att ha låtit huvudhjärnan bakom attentaten, saudiern Usama bin Ladin, och hans terrornätverk al-Qaida ha en fristad i landet. Med stöd av en allians av Natoländer och talibanfientliga afghanska grupperingar tog USA snart kontroll över större delarna av Afghanistan. Men att också stabilisera landet skulle snart visa sig mycket svårare och 2003 inledde talibanerna ett uppror mot den nya regeringen och de Natoledda styrkorna. Från 2006 gjorde talibanerna stora framryckningar och attentat mot civilbefolkningen blev allt vanligare. Våldet ökade mellan 2007 och 2009. Barack Obama inledde sin presidenttid med att kraftigt öka truppnärvaron i ett försök att slå ut talibanrörelsen. Som mest fanns det 140 000 utländska soldater i landet, varav 100 000 amerikaner. Det var 2011, samma år som bin Ladin dödades i Pakistan (se Kalendarium).

Formellt avslutades krigsinsatsen i slutet av 2014 men flera tusen amerikanska soldater blev kvar i landet liksom andra Natosoldater. Deras uppgift var att utbilda afghansk militär och hjälpa till att bekämpa talibanerna, al-Qaida och, efter hand, även Islamiska staten (IS).

Med Donald Trump introducerades en ny strategi. Antalet amerikanska soldater i landet ökade åter och även här steg antalet utförda flyganfall kraftigt. Samtidigt inleddes lite diskret fredssamtal mellan USA och företrädare för talibanerna, i Qatar. Merparten av samtalen pågick under 2019 och den 29 februari 2020 undertecknades ett fredsavtal mellan USA och talibanerna, som betecknades som historiskt (se Kalendarium). Den afghanska regeringen hölls helt utanför förhandlingarna.

Uppgörelsen var det första steget på väg mot ett slut på kriget som krävt närmare 2 500 amerikaners liv – och över 100 000 afghaners. Avtalet omfattade utfästelser om ett amerikanskt tillbakadragande samt arbete mot terrorism och förhandlingar mellan talibanerna och den afghanska regeringen.

USA hade när avtalet ingicks omkring 14 000 soldater i Afghanistan, men de började skickas hem tämligen omgående. I april 2021 tillkännagav den då nytillträdde presidenten Joe Biden att de återstående 2 500 amerikanska soldaterna i Afghanistan skulle vara borta före 20-årsdagen av attentaten i USA, alltså senast den 11 september. Datumet ändrades sedan till den 31 augusti och det höll Biden fast vid trots att talibanerna ryckte fram på bred front när tillbakadragandet inleddes under sommaren. Snart hade extremiströrelsen intagit stora delar av landet, och den 15 augusti föll Kabul. Ett par kaotiska veckor följde då över 150 000 människor, såväl utlänningar som afghaner, evakuerades från Kabuls flygplats. De flesta flögs ut av USA även om många nationer deltog. Den sista augusti lämnade de sista militärerna landet, liksom USA:s ambassadör. Efter att tiotusentals liv gått till spillo, hundratusentals människor drivits på flykt och miljardbelopp spenderats tycks Afghanistan på många sätt vara tillbaka där det befann sig 20 år tidigare. Många iakttagare drar paralleller till USA:s snöpliga utträde ur Vietnam i mitten av 1970-talet.

USA i Irak och Syrien

I det uppskruvade säkerhetsläge som rådde efter terrorattentaten 2001 och president George W Bushs ”krig mot terrorismen” inledde USA 2003 en attack mot Irak. Som skäl anfördes anklagelser om att den irakiske ledaren Saddam Hussein förfogade över massförstörelsevapen. Det visade sig vara osant men Saddam störtades – och även här blev följden en långvarig militär närvaro för USA.

Som mest, i slutet av 2007, fanns 170 000 amerikanska soldater i Irak. Ett av Barack Obamas viktigaste vallöften var ett tillbakadragande från Irak och merparten av de amerikanska trupperna lämnade Irak i december 2011. Då hade kriget krävt cirka 4 500 amerikaners liv. En överenskommelse slöts om fortsatt samarbete, bland annat inom säkerhetsfrågor.

USA:s reträtt följdes dock av en allvarlig upptrappning av konflikten i Irak samtidigt som inbördeskrig bröt ut i grannlandet Syrien. Under 2014 när terrorgruppen IS intog stora markområden i de båda länderna och utropade ett ”kalifat” ingrep USA på nytt. Från sommaren bombades mål i norra Irak och från hösten anföll amerikanskt och allierat stridsflyg även IS-mål i Syrien. Det skedde i samarbete med bland annat irakiska regeringstrupper, syriska rebellstyrkor och, inte minst, kurdiska miliser på marken.

Efter Donald Trumps tillträde kom utspel från Vita huset som antydde att det inte längre var ett överordnat mål att få bort president Bashar al-Assad i Syrien. Men två kemvapenattacker 2017 och 2018 ledde till amerikanska flygangrepp mot syriska ställningar.

Under Trump ökade antalet flygbombningar mot IS, en grupp som presidenten utpekat som huvudsakligt säkerhetshot. I striderna särskilt i Syrien deltog en svåröverskådlig samling länder och grupperingar. Under 2017 drevs IS bort från nästan hela det område som extremistgruppen kontrollerat men först i mars 2019 förlorade IS sitt sista fäste. Trump hade redan innan meddelat att de kvarvarande amerikanerna skulle lämna Syrien, vilket fått som följd att försvarsminister James Mattis avgått i protest (se Kalendarium).

USA hade då runt 5 000 soldater i Irak, främst militära rådgivare. När efterträdaren Joe Biden tillkännagav att USA:s stridsinsats skulle avslutas fanns ungefär hälften så många kvar. Samtidigt lovade Biden att USA ska fortsätta att bistå den irakiska regeringen i kampen mot kvarvarande IS-grupperingar, med rådgivning och utbildning. I december 2021 avslutades USA:s stridsinsats i Irak formellt.

Iran och kärnenergiavtalet

Relationen till Iran och kärnenergiavtalet står högt på den utrikespolitiska dagordningen efter Bidens tillträde. Men det går inte att bara ställa tillbaka klockan fyra år och nollställa resultatet av Trumps politik. 

Förhållandet mellan Washington och Teheran har varit fientligt alltsedan den islamiska revolutionen i Iran 1979, men under Obama nåddes ett genombrott som öppnade för töväder. Efter många år av segdragna förhandlingar om Irans kärnenergiprogram slöts 2015 ett avtal mellan Iran å ena sidan och USA och fem andra stormakter å den andra (se Iran-Utrikespolitik och försvar). Avtalet innebar att Iran skulle banta sitt kärnenergiprogram, för att undanröja risken för att landet framställer kärnvapen, och tillåta FN-inspektioner. I gengäld skulle USA, FN och andra aktörer häva omfattande ekonomiska sanktioner mot landet. Avtalet betecknades som historiskt och betraktas av många som Obamaadministrationens viktigaste utrikespolitiska framgång.

Trump kallade däremot uppgörelsen ”det sämsta avtalet någonsin” och efter hans tillträde infördes nya sanktioner mot Iran. I maj 2018 meddelade Trump USA skulle lämna avtalet, och på dagen ett år senare gjorde Teheran detsamma. Då hade USA redan börjat återinföra hårda sanktioner mot Iran, trots att USA:s allierade i Europa kämpat för att få Trump på andra tankar. Sanktionerna skärptes sedan då motsättningarna trappats upp och Iran bland annat anklagats för att ha riktat attentat mot utländska tankfartyg (se Kalendarium). I början av 2020 lät Trump döda chefen för Irans utlandsstyrka al-Quds, en av landets högst uppsatta personer, på irakiskt territorium. Attacken förvärrade säkerhetsläget i regionen och följdes av ömsesidiga hot (se Kalendarium).

För Bidens regering gäller nu att hitta ett sätt att försöka dämpa spänningarna med Iran och förhoppningar finns om att återupprätta kärnenergiavtalet. Men USA kan inte bara slopa de nya sanktionerna då Iran har övergivit sina åtaganden enligt avtalet och bland annat höjt anrikningsgraden av uran långt över vad avtalet medgav.

Konflikten mellan israeler och palestinier

Ett exempel på drastisk omsvängning i utrikespolitiken under Donald Trumps presidenttid rör den långvariga Mellanösternkonflikten. Israel har alltid varit en nära allierad som får omfattande bistånd och starkt stöd, inte minst i FN:s säkerhetsråd där USA är en av fem ständiga medlemmar. Samtidigt har Washington stött tanken på en tvåstatslösning, med en palestinsk stat vid sidan av den israeliska. Flera amerikanska presidenter har försökt få till stånd en lösning på konflikten. Under Barack Obama var relationen till Israel ovanligt ansträngd, då Obama försökte pressa Israels högernationalistiska regering att upphöra med utbyggnaden av bosättningar på ockuperad mark. Dessutom motsatte sig israelerna USA:s öppning mot Iran.

Trump slog in på en betydligt mer Israelvänlig väg och erkände bland annat Jerusalem som Israels huvudstad, ett symbolladdat steg som väckte skarp kritik både bland palestinier och USA:s närmaste allierade. Men Joe Biden har inga planer på att återigen flytta USA:s ambassad, från Jerusalem.

Under Trump drog USA också in i princip allt bistånd till palestinierna och sitt stöd för FN:s flyktingorgan för palestinierna, Unrwa. Den palestinska paraplyorganisationen PLO beordrades att stänga sitt kontor i Washington och USA har ingen officiell representation hos Palestinska myndigheten. Bidenadministrationen har utlovat att återuppta stöd för palestinierna, men inte mycket har hänt.

Trump erkände vidare Israels suveräna rätt till Golanhöjderna, som erövrades från Syrien 1967, och framhöll Israels rätt till sina bosättningar på Västbanken – trots att större delen av omvärlden anser att båda delarna strider mot folkrätten. Vad gäller Golanhöjderna väntas ingen ny kursändring under Biden, samtidigt som Washington nu åter kan väntas motsätta sig nya bosättningar. 

I januari 2020 lade Trump fram en sedan länge utlovad fredsplan som visserligen ger palestinierna rätt till en egen stat, men som samtidigt låter Israel behålla kontrollen över stora delar av Västbanken. Planen, som Trumps svärson Jared Kushner hållit i, anses av internationella bedömare gynna Israel och har avfärdats av palestinierna. I augusti kunde Trump presentera en uppgörelse om normaliserade relationerna mellan Israel och Förenade arabemiraten. Under de kommande månaderna följde besked om att Israel ingått så kallade Abraham-avtal om normaliserade förhållanden också med Bahrain, Sudan och Marocko. Uppgörelserna sågs som en fjäder i hatten för Trump. Tidigare hade Egypten (1979) och Jordanien (1994) som enda arabländer slutit fred med Israel. Abraham-avtalen är knappast hotade efter maktskiftet i Washington, de har stöd även bland demokrater.

Nordkorea och kärnvapenhotet

USA och Nordkorea har varit fiender alltsedan Koreakriget 1950–1953 (se Modern historia). USA hade länge försökt förmå Nordkorea att avstå från att utveckla kärnvapen när landet genomförde sin första provsprängning 2006. Barack Obamas försök att blåsa nytt liv i en dialog med Nordkorea bar inte frukt och under hans regeringstid genomfördes ytterligare fyra provsprängningar. Trump hotade i ett tal till FN:s generalförsamling i september 2017 att ”totalt förgöra” Nordkorea.

Det var därmed något överraskande när Trump tackade ja då Nordkoreas ledare Kim Jong-Un bjöd in Trump till ett personligt möte. Efter ett par månaders förväxlingar och ordkrig hölls i Singapore i juni 2018 vad som blev ett historiskt möte: det var första gången en sittande amerikansk president träffade en nordkoreansk ledare. Resultatet blev ett dokument utan konkreta utfästelser som Trump ändå beskrev som banbrytande, eftersom han hävdade att kärnvapenhotet från Nordkorea var borta. Efteråt lovade han att ställa in militärövningar som USA regelbundet genomför med Nordkoreas ärkefiende Sydkorea. Flera övningar har också avblåsts, trots att kritiker ser det som en eftergift för ett återkommande nordkoreanskt krav. USA har närmare 30 000 soldater stationerade i Sydkorea alltsedan Koreakriget.

Trump och Kim träffades sedan två gånger till, i ett toppmöte i Vietnam som avbröts i förtid (se Kalendarium) och i vad som sades vara ett improviserat möte vid gränsen mellan Syd- och Nordkorea (se Kalendarium). Presidenten uttryckte vid flera tillfällen stor uppskattning för diktatorn i Pyongyang. Men försök att få igång nya kärnvapensamtal mellan de båda parterna gick i stå och Nordkorea fortsatte med robottester. Få i omvärlden tror att Nordkorea har för avsikt att avveckla några vapen och relationen mellan Trump och Kim tycktes efter hand svalna. På nyårsafton 2019 kom tydligt besked från Kim om att Nordkorea inte längre är bundet vid sitt ensidiga provstopp för kärnvapen och långdistansrobotar. 

De närmaste grannarna

Med Kanada är förhållandet över lag gott även om grannlandet emellanåt är noga med att markera en självständig utrikespolitisk hållning. Under Donald Trump gnisslade det en hel del i handelsrelationerna, något som också gällde Mexiko (se även Ekonomisk översikt).

Trump drev även en hård linje mot Mexiko i fråga om migrationen När Joe Biden tillträdde kom tydliga signaler om en mer human migrationspolitik vilket bidrog till en snabb ökning i antalet papperslösa migranter som tog sig till gränsen i söder. Siffrorna var snart de högsta på över 20 år och en humanitär kris hotade. Under våren 2021 ingick USA uppgörelser med Mexiko, Guatemala och Honduras om stärkt gränsbevakning. (se vidare Befolkning och språk).

Största militärmakten

Sedan det kalla krigets slut har USA varit världens i särklass främsta militärmakt. USA har ingen värnplikt utan soldaterna är anställda av försvaret. Efter terrorattacken den 11 september 2001 ökade USA:s försvarsbudget kraftigt, även vid sidan av kostnaderna för de militära insatserna i Irak och Afghanistan. Dessa krig fortsatte att vara en stor belastning för försvarsbudgeten under 2000-talets första årtionde. Efter Trumps tillträde kom nya kraftiga ökningar av försvarsbudgeten. År 2020 låg USA:s militärbudget på 732 miljarder dollar – nästan tre gånger så mycket som Kina som spenderade näst mest på militären.

LÄSTIPS – läs mer om USA i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Avgörande globalt test för USA som allierad (2022-02-22)
Utan 11 september ingen president Trump (2021-08-23)
Bidens nystart reparerar inte skadan efter Trump (2021-04-21)
Ingen lätt väg tillbaka när Biden ska hantera Iran (2020–12–27)

Om våra källor

Fakta – försvar

Armén
476 250 man (2017)
Flygvapnet
322 800 man (2017)
Flottan
323 950 man (2017)
Militärutgifternas andel av BNP
3,7 procent (2020)
Militärutgifternas andel av statsbudgeten
7,9 procent (2020)

Källor

USA – Ekonomisk översikt

USA:s ekonomi är uppbyggd av flera viktiga sektorer, utmärks av hög flexibilitet och har beskrivits som en ”jobbmaskin” för sin förmåga att skapa sysselsättning. Landet är ledande inom forskning och utveckling på många områden och gick i spetsen för stora delar av IT-revolutionen. Ofta har den amerikanska ekonomin fungerat som ett lokomotiv för resten av världen.

Under loppet av flera decennier har USA utvecklats till en alltmer utpräglad tjänsteekonomi, även om industrin fortsatt att spela en viktig roll. Många av världens största och mest framgångsrika företag har sin hemvist här. Det gäller inom IT-sektorn, där Apple, Amazon, Microsoft, Alphabet (som äger Google) och Meta (som äger Facebook och Instagram) är dominerande exempel. Olje- och gasbolaget Exxon Mobile, investmentbolaget Berkshire Hathaway, bankerna JP Morgan Chase och Wells Fargo, detaljhandelskedjan Walmart och läkemedelsbolaget Johnson and Johnson är alla världsledande på sina områden.

Bilden av USA som ekonomisk supermakt fick sig dock en törn i och med den finanskris som inträffade i slutet av 00-talet. En bolånebubbla som sprack i USA orsakade kris i det globala banksystemet och en världsomspännande lågkonjunktur (se vidare nedan). Få var förberedda på en så hastig nedgång, så plötsligt. Efter statliga ingripanden inleddes dock snart en återhämtning och från 2010 växte USA:s ekonomi med i genomsnitt cirka 2 procent om året.

Coronakrisen

Men sedan kom coronakrisen 2020 och det innebar en ny chock mot USA:s och hela världens ekonomi. Redan i slutet av mars det året kom den största federala interventionen i ekonomin i USA:s historia, med ett räddningspaket värt 2 000 miljarder dollar (se Kalendarium). Det andra kvartalet krympte ekonomin med närmare 10 procent (eller nästan 33 procent på årsbasis) och arbetslösheten exploderade. Arbetslöshetssiffran gick från den lägsta på ett halvsekel i februari (3,5 procent) till den högsta sedan depressionen på 1930-talet i april (15 procent). 

En kraftig vändning kom i tredje kvartalet men det var från låga nivåer och osäkerheten förblev stor. Strax före jul antogs ett nytt omfattande krispaket med bland annat kontantbidrag till hushållen, då många hade allt svårare att klara de mest grundläggande behoven som mat och husrum (se Kalendarium). I mars 2021 kom ännu ett paket, nästan lika omfattande som det första men med större andel stöd direkt till hushållen (se Kalendarium). Inte minst innehöll paketet historiskt stora satsningar på att minska barnfattigdomen.

Redan i slutet av 2021 var arbetslösheten tillbaka nere på en nästan lika låg nivå som före pandemin – då hade i stället en ny situation uppstått: lågbetalda arbeten med dåliga villkor ratades i en aldrig tidigare skådad utsträckning. Miljontals amerikaner lämnade sina jobb samtidigt som arbetsgivare skrek efter arbetskraft. Det gällde främst restauranger, barer, hotell och andra näringar i tjänstesektorn. En slutsats var att arbetstagare drog nytta av chanser som skapats under pandemin då de kunnat sparat pengar, bland annat tack vare de omfattande federala stöden.

I april 2022 var arbetslösheten återigen låga 3,6 procent. Samtidigt hade inflationen ökat under en rad månader och låg på 8,5 procent på årsbasis, den högsta siffran på 40 år.

Återhämtning efter tidigare kris

Efter den förra finanskrisen tog det tid med återhämtningen men när Barack Obamas presidentperiod löpte ut i januari 2017 var de federala utgifterna och budgetunderskottet tillbaka på ungefär samma nivåer som före krisen. Arbetslösheten som var nära 10 procent 2010 hade halverats och börsen gick som tåget. Huspriserna hade precis nått tillbaka till samma nivå som före nedgången.

Löneökningstakten som varit låg hade börjat öka – även om genomsnittsinkomsten för en amerikansk familj fortfarande låg på samma nivå som 20 år tidigare (justerat för inflationen). Klyftorna hade fortsatt att växa, trots regeringens försök att minska dem.

Under Obamas efterträdare Donald Trump var den ekonomiska utvecklingen de första åren fortsatt gynnsam. Ekonomin hade dock börjat bromsa in något redan innan coronakrisen slog till med full kraft i mars 2020. 

Oro fanns också redan över budgetunderskottet som på nytt skjutit i höjden. I slutet av 2019 var underskottet i statsfinanserna tillbaka på samma nivå som 2012, då landet var på väg ut ur den djupa svackan. Budgetunderskottets andel av BNP var högre än någon gång tidigare då landet inte befunnit sig i lågkonjunktur. Intäktsbortfall på grund av Trumps stora skattesänkningar (se Kalendarium) var huvudorsaken till den kraftiga ökningen i budgetunderskottet. Samtidigt hade statens utgifter ökat något, främst på grund av större försvarsanslag och högre ränta på det växande underskottet. 

Sedan kom alltså pandemin och de enorma satsningar som gjordes för att stimulera ekonomin ledde till en våldsam ökning från den redan höga nivån: när budgetåret löpte ut den 30 september 2020 hade budgetunderskottet mer än trefaldigats från året innan, till 3 100 miljarder dollar. Det var mer än dubbelt så mycket som vid den förra bottennoteringen under finanskrisen 2009. Underskottet minskade dock igen 2021.

Statsskulden motsvarar sedan 2012 över 100 procent av BNP. När coronapandemin slog till 2020 steg statsskulden till runt 130 procent av BNP, mer än vid storsatsningarna efter andra världskriget och den högsta nivån någonsin.

Finanskrisen 2008

Den finanskris som exploderade hösten 2008 tog de flesta på sängen, men redan i slutet av 2006 hade varningar kommit om problem på fastighetsmarknaden. Låginkomsttagare som hade fått billiga lån för att skaffa sig en bostad klarade inte längre att betala höjda bolåneräntor. Många familjer tvingades lämna sina hus. Samtidigt hade villapriserna, som ökat kraftigt ända sedan millennieskiftet, börjat sjunka. Även bolåneföretag och finansinstitut fick ekonomiska problem. Krisen spred sig snabbt till omvärlden eftersom man skapat olika former av värdepapper, där bland annat högrisklånen ingick, som sålts vidare i flera led även till banker i andra länder. Det komplicerade upplägget liknande ett pyramidspel.

Under 2007 skärpte banker och låneinstitut villkoren för att ge lån samtidigt som centralbanken Federal Reserve fick pumpa in miljontals dollar för att garantera att bankerna kunde fortsätta med sin kreditgivning. Federal Reserve genomförde också kraftiga räntesänkningar i ett försök att lugna finansmarknaderna. 

Men krisen fördjupades och i september 2008 fick den amerikanska staten ta över de stora bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae. Kort därefter rapporterade investmentbanken Lehman Brothers om miljardförluster. Regeringen valde dock att inte gå in med räddnings­åtgärder. Bankens kollaps skickade ut chockvågor över världen. Också försäkringsjätten AIG hade ekonomiska problem, men Federal Reserve gick in med mångmiljardlån i utbyte mot att staten blev huvudägare. Börskurserna dalade och det stod klart att krisen var den djupaste sedan 1930-talet. 

Statliga ingripanden

President George W Bushs administration presenterade ett räddningspaket på 700 miljarder dollar, för att försöka få finanssystemet på fötter. Federal Reserve utlovade upp till 800 miljarder dollar för att köpa upp "dåliga" värdepapper med koppling till bostadslån samt till att få fart på kreditgivningen till konsumenter. Även den krisdrabbade bilbranschen fick kortvarigt statligt stöd (se Industri). 

Efter maktskiftet i januari 2009 utvidgade den nyblivne presidenten Barack Obama försöken att hejda den ekonomiska krisen. Han fick kongressen att avsätta 787 miljarder dollar till en blandning av skattesänkningar, sociala bidrag samt satsningar på infrastruktur. 

Finanskrisen innebar att USA drogs in i en djup lågkonjunktur. Den inhemska konsumtionen som tidigare varit en viktig drivkraft bakom den ekonomiska tillväxten sjönk och arbetslösheten steg till rekordnivåer. 

En viss ljusning började märkas från mitten av 2009. Tecken på en återhämtning på bostadsmarknaden kom 2010, med ökande huspriser. Federal Reserves fortsatta stödköp av statspapper bidrog till att hålla bolåneräntorna nere och situationen hade även förbättrats inom finanssektorn. Många banker hade betalat tillbaka de statliga lånen och ny lagstiftning hade skärpt regler och övervakning av banker och andra finansinstitut. Amerikanerna blev mer villiga att öppna plånboken och konsumtionen ökade. 

Utrikeshandel

USA:s utrikeshandel var länge den största i världen men numera är Kina en jämnstor part och en större varuexportör. En stor del av USA:s handel sker med grannländerna Kanada och Mexiko. Tyngdpunkten i övrigt har flyttats från Europa till Asien.

Sedan andra världskriget har USA följt en i huvudsak frihandelsvänlig linje, även om det har varit relativt vanligt att inhemska industrier skyddats genom olika former av handelshinder. Donald Trump stakade dock ut en drastisk omsvängning: han stoppade eller rev upp frihandelsavtal och införde ensidigt tullar på diverse varor. Trump hade länge drivit linjen att USA är orättfärdigt missgynnat i världshandeln. Som huvudskäl anförde han att USA har underskott i handelsbalansen, alltså att importen är större än exporten.

Ett drygt år efter sitt tillträde tillkännagav Trump att stål- och aluminiumtullar skulle införas, på 25 respektive 10 procent. EU, Kanada och Mexiko fick tillfälligt ett undantag medan förhandlingar pågick, men ingen överenskommelse kunde nås och tullarna gällde från den 1 juni 2018. Motparterna införde i sin tur tullar på amerikanska varor. Efter Bidens tillträde började de dock att sänkas på nytt.

Ställningskrig med Kina

Trump anklagade i än högre grad Kina för oschysta metoder i handelssammanhang. Som en följd införde USA under flera omgångar 2018 och 2019 tullar på tusentals varor från Kina. Det rörde sig om tullsatser på mellan 10 och 25 procent på allt från handväskor till högteknologiska industrivaror, motsvarande mångmiljardbelopp. Kina kontrade på liknande sätt med tullar på amerikanska varor, om än till ett lägre värde totalt. Efter förhandlingar om handelsvillkor tillkännagav parterna i december 2019 att de nått ett preliminärt handelsavtal, och USA stoppade ytterligare en omgång tullar som just skulle aktiveras. Trump utmålade avtalet som en stor framgång då Kina lovat att köpa mer jordbruksvaror från USA och dessutom att bättre skydda intellektuella rättigheter. I gengäld skulle USA sänka en del tullsatser. I januari 2020 undertecknade parterna vad som kallas första fasen i ett handelsavtal, som befäste det som preliminärt meddelats månaden innan. Men sedan försatte coronapandemin hela världsekonomin i ett krisläge och förhandlingarna stannade av. Striden mellan världens två största handelsnationer har inte avblåsts och inga radikala ändringar har kommit till stånd sedan Trumps efterträtts av Joe Biden i januari 2021.

Trumps politik fick knappast avsedd effekt: handelsunderskottet i förhållande till Kina fortsätter att växa. Konflikten anses ha bidragit till en avmattning i tillväxten. Tillverkningsindustrin och jordbruket har drabbats hårt av den kraftigt minskade exporten till Kina. Som kompensation till bönderna hade regeringen vid utgången av 2019 betalat sammanlagt 28 miljarder dollar i subventioner, vilket är mer än dubbelt så mycket som bilindustrin fick under krisåret 2009 (se även Jordbruk och fiske och Industri). 

Bland de första beslut Trump fattade efter sitt tillträde var också att dra tillbaka USA från frihandelsavtalet Trans-Pacific Partnership (TPP) som ännu inte hade ratificerats av senaten. Avtalet undertecknades i februari 2016 av USA och elva andra länder kring Stilla havet – däribland Japan, Australien och Kanada, men inte Kina. TPP skulle ha blivit det största frihandelsområdet i världen, de tolv ursprungliga länderna står för en tredjedel av världshandeln. Övriga TPP-länder har gjort justeringar i avtalet för att kunna behålla det sinsemellan.

Nafta omförhandlat

Trump talade länge om att helt riva upp frihandelsavtalet Nafta (North American Free Trade Agreement), med Kanada och Mexiko, som trädde i kraft 1994. I augusti 2017 inledde partnerna en omförhandling av avtalet, där USA:s viktigaste målsättning var att minska sitt handelsunderskott. Samtalen drog ut på tiden men i augusti och september 2018 nåddes uppgörelser med först Mexiko och sedan Kanada, om att ersätta Nafta med United States-Mexico-Canada-Agreement (USMCA). Det nya avtalet ska bland annat ge USA bättre tillgång till Kanadas mejerimarknad medan Kanada och Mexiko får rätt till en kvot på 2,6 miljoner bilar som skyddar fordonsindustrin om USA skulle införa allmän tull på bilimport. Men motståndet var stort mot att ratificera avtalet bland demokrater i kongressen, som bland annat ville ha stärkta garantier för arbetsrätten i Mexiko. Efter justeringar undertecknade parterna i december 2019 en ny version av avtalet.

Trumps tillträde innebar också tvärstopp för de förhandlingar om ett frihandelsavtal som hade pågått i flera år mellan USA och EU, kallat TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership).

Sedan 2005 har USA ett multilateralt frihandelsavtal med sex länder i Centralamerika och Karibien, Cafta-DR (Central American free trade agreement–Dominican Republic). USA har under 2000-talet också ingått bilaterala frihandelsavtal med ett tiotal enskilda länder på skilda håll i världen.  

Underskott råder även i USA:s bytesbalans, som också inkluderar handeln med tjänster samt överföringar och avkastning på kapital. Obalansen är särskilt påtaglig gentemot Kina.

Om våra källor

Fakta – Ekonomi

BNP per person
63 414 US dollar (2020)
BNP-tillväxt
6,0 procent (2021)
Total BNP
20 953 030 miljoner US dollar (2020)
Jordbrukets andel av BNP
0,9 procent (2019)
Industrins andel av BNP
18,2 procent (2019)
Servicesektorns andel av BNP
77,3 procent (2019)
Inflation
4,3 procent (2021)
Statsskuldens andel av BNP
133,9 procent (2020)
Valuta
US dollar
Varuexport
1 428 798 miljoner US dollar (2020)
Varuimport
2 350 824 miljoner US dollar (2020)
Bytesbalans
-616,1 miljarder US dollar (2020)
Varuhandelns andel av BNP
18 procent (2020)
Viktigaste exportvaror
maskiner, transportutrustning (flygplan, datorer), kemiprodukter, livsmedel, spannmål
Största handelspartner
Kina, Kanada, Mexiko, Japan, Tyskland

Källor

USA – Naturtillgångar, energi och miljö

USA är världens ledande producent av både olja och naturgas, och växande utvinning har bidragit att landet nu åter blivit nettoexportör av energi. Landet är också rikt på mineraler, skog och vatten.

Energisektorn i USA har i över 100 år dominerats av de fossila bränslena olja, naturgas och kol. Efter en kraftigt ökad utvinning det senaste årtiondet var produktionen av energi större än konsumtionen 2019, för första gången sedan 1950-talet.

Det var ett resultat av förändringar i sektorn. Oljeproduktionen har ökat efter en lång nedgång och naturgasproduktionen har nått rekordnivåer. Kolutvinningen har däremot minskat och motsvarar nu bara 60 procent av den toppnivå som nåddes 1998, medan kolanvändningen har halverats sedan 2005. Orsaken är främst att naturgas till stor del ersatt kol vid framställningen av elektricitet. Förnybara källor som vind- och vattenkraft har ökat och står för en dryg tiondel av både produktion och konsumtion av energi. Motsvarande siffra för kärnkraft är runt 8 procent.

Olja utvinns i 31 delstater och i vatten utanför kusterna, inte minst i Mexikanska golfen. Texas står ensamt för en tredjedel av oljeutvinningen och också för merparten av naturgasen. Efter att ha nått en topp 1970 sjönk oljeproduktionen i USA under flera årtiondenRelativt låga och stabila oljepriser på världsmarknaden bidrog till växande import, inte minst från MellanösternFrån 2009 började utvinningen av råolja att öka igen, främst i Texas och North Dakota. Bakom uppsvinget låg ny borrteknik och produktionsmetoder som möjliggör utvinning av olja – och naturgas – ur skiffer genom frackning. USA producerar nu närmare en femtedel av all olja i världen, nästan 50 procent mer än tvåan Saudiarabien, och produktionen ligger sedan 2018 högre än den gjorde vid den tidigare högstanivån 1970.

Naturgas och kol

Naturgasproduktionen är också den största i världen, USA producerar runt en tredjedel mer än tvåan Ryssland. Gasen används förutom till elektricitet också i industrin.

Den ökade olje- och gasutvinningen möter kritik eftersom den innebär fortsatt satsning på fossila bränslen, som orsakar utsläpp av växthusgaser. Själva frackningen ger också negativa miljökonsekvenser som luft-, vatten- och markföroreningar. 

Kol utvinns främst i Wyoming och i ett bälte från Illinois till Pennsylvania. USA har de största koltillgångarna i världen, landet är den tredje största kolproducenten och dessutom en stor kolexportör.

Stora järnmalmsfyndigheter finns kring Stora sjöarna, främst vid Lake Superior. Bly utvinns framför allt i södra Missouri och zink finns i delar av Klippiga bergen. Kopparfyndigheter i främst delstaterna Utah, Montana, Arizona och New Mexico gör USA till en stor producent av kopparmalm. USA är även en ledande producent av fosfat, svavel, legeringsmetallen molybden och aluminium och tillhör de största guldutvinnarna.

Klimat- och miljöpolitik

USA är det land i världen som släpper ut näst mest växthusgaser, efter Kina. Räknat per invånare ligger USA på första plats. Luftföroreningarna från motorfordon, industrier och kraftverk är omfattande. Det politiska motståndet var länge stort mot bindande regleringar för att minska utsläppen.

Barack Obama (2009–2017) drev dock en aktiv miljöpolitik och vidtog en rad åtgärder för att skydda miljön. Han presenterade en miljöplan med tre fokusområden: att minska utsläppen av växthusgaser, förbereda för effekter som stigande havsnivåer och temperaturer, och göra USA till en global ledare i ansträngningarna att hejda klimatförändringarna.

När republikanskt motstånd satte stopp för lagstiftning om nationella utsläppsbegränsningar kringgick Obama kongressen och drev igenom åtgärder genom direktiv till miljömyndigheten (EPA). I en historisk överenskommelse med Kina gjorde Obama 2014 utfästelser om minskade amerikanska utsläppsnivåer. Inför FN:s klimatmöte i Paris 2015 presenterades en plan om att sänka utsläppen med 32 procent till år 2030, från 2005 års nivå. Detta skulle ske bland annat genom en övergång till förnybara energikällor. I planen ingick utsläppsmål för alla de amerikanska delstaterna, som skulle komma med förslag på hur dessa mål skulle uppnås. Men klimatplanen drogs inför domstol och Högsta domstolen beslöt att genomförandet av planen skulle skjutas upp till dess att rättstvisten hade lösts.

Donald Trump vidtog efter sitt tillträde som president 2017 raskt åtgärder för att riva upp både utsläppsplanen och merparten av övriga miljöregelverk som Obama lanserat, däribland en vattenskyddslag. Trump som ifrågasatte människans klimatpåverkan drog ned anslag för både miljöorgan och forskning kring klimatfrågan. Han beslutade att USA skulle lämna Parisavtalet som syftar till att hejda temperaturstegringen i världen och som alla andra länder i världen skrivit under. Beskedet fördömdes av många världsledare och flera delstater i USA meddelade att de bildade en egen "klimatpakt". Den formella processen att lämna avtalet tar tid varför USA:s utträde inte blev ett faktum förrän den 4 november 2020 – dagen efter presidentvalet i USA. Valsegraren Joe Biden agerade redan på sin första dag som president i januari 2021 för att återansluta USA till Parisavtalet.

Biden drog också tillbaka tillståndet för oljeledningen Keystone XL som var tänkt att gå från Alberta i Kanada till Nebraska, varifrån oljan skulle fraktas vidare raffinaderier vid Mexikanska golfen. Keystone XL har varit en av de mest omstridda miljöfrågorna under ett årtionde i USA. Miljögrupper och ursprungsfolk har engagerat sig för att stoppa ledningen som de befarade skulle bidra till ökade utsläpp men också utgöra ett hot mot känsliga miljöer på vägen. Projektet lades efter Bidens beslut ned av provinsregeringen i Alberta och det bolag som äger ledningssystemet.

Biden har vidare slagit fast målsättningen att USA ska vara koldioxidneutralt 2050, liksom EU och Japan. Det befästes i december 2021 i ett dekret som också stipulerade att staten ska minska sina koldioxidutsläpp med 65 procent till slutet av 2020-talet. Biden har också satt siktet på fossilfri elektricitet till år 2035, men ett utslag i Högsta domstolen i juni 2022 kan göra det svårt att nå det målet. Domstolen avgjorde till fördel för kolindustrin och kolberoende delstater i ett mål mot miljödepartementet EPA, vilket minskar möjligheterna att ställa krav på minskade utsläpp.

Om våra källor

Fakta – energi och miljö

Energianvändning per person
6 790 kilo oljeekvivalenter (2015)
Elkonsumtion per person
12973 kilowattimmar, kWh (2014)
Utsläpp av koldioxid totalt
4 981 300 tusen ton (2018)
Utsläpp av koldioxid per invånare
15,2 ton (2018)
Andelen energi från förnyelsebara källor
10,1 procent (2018)

Källor

USA – Jordbruk och fiske

Bördiga jordar, en hög mekaniseringsgrad och utbredd stordrift bidrar till att göra USA till världens största exportör av jordbruksprodukter. Mellanvästern är särskilt förknippat med spannmålsodlingar som brer ut sig över enorma arealer. USA är också en av världens största fiskenationer.

De viktigaste spannmålen är majs, sojabönor, vete och durra. USA är den klart största producenten i världen av majs, som används främst som djurfoder och i livsmedelsindustrin. I det så kallade majsbältet söder och väster om de stora sjöarna odlas också sojabönor. Längre västerut, där torrare och hårdare klimat råder, ligger vetebältet.

USA är också bland de ledande producenterna i världen av nöt- och fläskkött samt kyckling och kalkon. Mejeri­produktionen har 1990-talet blivit viktigare i västra delen av landet från att tidigare ha haft sitt centrum i delstater i Mellanvästern.

I sydstaterna från Atlantkusten till Texas finns bomullsodlingar och i vissa delstater en omfattande tobaksproduktion. I Kalifornien, Florida och Louisiana är frukt­odling viktig. Hälften av den amerikanska grönsaks-, frukt- och nötproduktionen sker i Kalifornien, som också är landets främsta vinproducent. 

Mindre än en procent av USA:s befolkning försörjer sig på jordbruk. Majoriteten av landets omkring två miljoner jordbruk är små och drivs av enskilda eller familjer. Bland småjordbruken märks en ökad specialisering på en eller ett par produkter medan många bönder även försörjer sig på annat än jordbruk. Ett litet antal storjordbruk äger större delen av marken och dominerar produktionen. 

Jämfört med andra OECD-länder är subventionerna till jordbrukssektorn normalt låga. Sockerproduktionen och mejerinäringen har varit de sektorer som fått mest statligt stöd och skydd. Under president Donald Trump (2017–2021) ökade dock jordbrukssubventionerna kraftigt, för att kompensera bönderna för det stora inkomstbortfall som handelskonflikten med Kina innebar (se Ekonomisk översikt). 

En annan utmaning för sektorn är klimatförändringarna som orsakar extremväder med både svårt torka och våldsamma översvämningar.

USA har en stor fiskeflotta. Det mest omfattande fisket bedrivs i Stilla havet men det fiskas också en hel del i Atlanten och Mexikanska golfen, liksom i floder och insjöar. Viktiga fångster är lax, sill, tonfisk, alaska pollock och skaldjur. Det mesta av fisken säljs i färsk eller djupfryst form, men en hel del förvandlas också till fiskmjöl som används som djurfoder.

Om våra källor

Fakta – jordbruk

Jordbrukets andel av BNP
0,9 procent (2019)
Andel av landytan som används för jordbruk
44,4 procent (2018)
Andel av landytan som är skogsbevuxen
33,9 procent (2020)

Källor

USA – Industri

Amerikansk industri är mångsidig, högt utvecklad och ledande inom en lång rad områden som telekommunikationer, motorfordon, flyg, elektronik, läkemedel, bio- och nanoteknik, livsmedel och drycker samt försvarsindustri och kemisk industri. Industrisektorn står för en knapp femtedel av ekonomin.

Från 1970-talet tappade det gamla industribältet från nordöstra USA till Mellanvästern i betydelse och det skedde en förflyttning av industrier mot sydstaterna och sydvästra USA – från ”rostbältet” till ”solbältet”. Ett av USA:s större industriområden finns nu runt Los Angeles i södra Kalifornien. 

Tillverkningsindustrin har stor ekonomisk betydelse i delstater som Indiana, Oregon, Louisiana, North Carolina och Wisconsin. Samtidigt som högteknologiska företag blivit allt viktigare har USA fortfarande en stark och bred industribas med bland annat stålindustri. Stål framställs idag inte bara i Mellanvästern utan även i sydstaterna. Runt Silicon Valley i Kalifornien, Route 128 utanför Boston och andra IT-centra finns många spjutspets­företag som sysslar med avancerad elektronik samt dator-, bio- och nanoteknik. Många av företagen har startats i samverkan med stora universitet som Stanford och Massachusetts Institute of Technology (MIT). Stora satsningar görs på forskning och utveckling inom olika sektorer.

Industrisektorn drabbades hårt av finanskrisen under andra halvan av 00-talet. Konsekvenserna var särskilt svåra för tillverkningsindustrin som totalt förlorade cirka 2,5 miljoner arbetstillfällen mellan 2007 och 2010. Återhämtningen har därefter gått långsamt och antalet jobb har knappt nått tillbaka till samma nivå som före krisen. Handelskonflikten med Kina slår mot sektorn och coronapandemin gör den fortsatta utvecklingen osäker (se Ekonomisk översikt).

Under finanskrisen ledde fallande försäljningssiffror inom den viktiga bilindustrin till att General Motors och Chrysler (numera Fiat Chrysler) tvingades ansöka om nödlån och därpå konkursskydd för att omstrukturera verksamheten. Av de tre stora biltillverkarna var det bara Ford som klarade sig på egen hand, vilket berodde på att företaget tagit upp stora lån strax före krisen. Bilförsäljningen sköt snart fart igen och ökade varje år fram till 2017, då en liten nedgång noterades. Med coronapandemin kom ett nytt kraftigt fall.

Om våra källor