Ekonomisk översikt

USA:s ekonomi är uppbyggd av flera viktiga sektorer, utmärks av hög flexibilitet och har beskrivits som en ”jobbmaskin” för sin förmåga att skapa sysselsättning. Landet är ledande inom forskning och utveckling på många områden och gick i spetsen för stora delar av IT-revolutionen. Ofta har den amerikanska ekonomin fungerat som ett lokomotiv för resten av världen.

Under loppet av flera decennier har USA utvecklats till en alltmer utpräglad tjänsteekonomi, även om industrin fortsatt att spela en viktig roll. Många av världens största och mest framgångsrika företag har sin hemvist här. Det gäller inom IT-sektorn, där Apple, Amazon, Facebook, Microsoft och Alphabet (som äger Google) är dominerande exempel. Olje- och gasbolaget Exxon Mobile, investmentbolaget Berkshire Hathaway, bankerna JP Morgan Chase och Wells Fargo, detaljhandelskedjan Walmart och läkemedelsbolaget Johnson and Johnson är alla världsledande.

Bilden av USA som ekonomisk supermakt fick sig dock en törn i och med den finanskris som inträffade i slutet av 00-talet. En bolånebubbla som sprack i USA orsakade kris i det globala banksystemet och en världsomspännande lågkonjunktur (se vidare nedan). Få var förberedda på en så hastig nedgång, så plötsligt. Efter statliga ingripanden inleddes dock snart en återhämtning och sedan 2010 har USA:s ekonomi växt med i genomsnitt 2 procent om året.

Stark ekonomi

När Barack Obamas presidentperiod löpte ut i januari 2017 var de federala utgifterna och budgetunderskottet tillbaka på ungefär samma nivåer som före krisen. Arbetslösheten som var nära 10 procent 2010 hade halverats och börsen gick som tåget. Huspriserna hade precis nått tillbaka till samma nivå som före nedgången.

Löneökningstakten som varit låg hade börjat öka – men genomsnittsinkomsten för en amerikansk familj låg fortfarande på samma nivå som 20 år tidigare (justerat för inflationen). Klyftorna hade fortsatt att växa, trots regeringens försök att minska dem.

Stora budgetunderskott på grund av stimulansåtgärder i finanskrisens spår har gjort att statsskulden fördubblats sedan före krisen, till drygt 21 biljoner (eller 21 000 miljarder) dollar 2018. Sedan 2012 motsvarar skulden över 100 procent av bruttonationalprodukten (BNP).

Under Obamas efterträdare Donald Trump har den ekonomiska utvecklingen varit fortsatt gynnsam. Oro finns dock för att budgetunderskottet på nytt ska skjuta i höjden. Stora skattesänkningar – bland annat har bolagsskatten gått från 35 till 21 procent – bidrog till att budgetunderskottet ökade med 17 procent under Trumps första budgetår. Samtidigt ökade statens utgifter något, främst på grund av större försvarsanslag och högre ränta på det växande underskottet.

Finanskrisen 2008

Redan i slutet av 2006 kom varningar om problem på fastighetsmarknaden. Låginkomsttagare som hade fått billiga lån för att skaffa sig en bostad klarade inte längre att betala höjda bolåneräntor. Många familjer tvingades lämna sina hus. Samtidigt hade villapriserna, som ökat kraftigt ända sedan millennieskiftet, börjat sjunka. Även bolåneföretag och finansinstitut fick ekonomiska problem. Krisen spred sig snabbt till omvärlden eftersom man skapat olika former av värdepapper, där bland annat högrisklånen ingick, som sålts vidare i flera led även till banker i andra länder. Det komplicerade upplägget liknande ett pyramidspel.

Under 2007 skärpte banker och låneinstitut villkoren för att ge lån samtidigt som centralbanken Federal Reserve fick pumpa in miljontals dollar för att garantera att bankerna kunde fortsätta med sin kreditgivning. Federal Reserve genomförde också kraftiga räntesänkningar i ett försök att lugna finansmarknaderna. 

Men krisen fördjupades och i september 2008 fick den amerikanska staten ta över de stora bolåneinstituten Freddie Mac och Fannie Mae. Kort därefter rapporterade investmentbanken Lehman Brothers om miljardförluster. Regeringen valde dock att inte gå in med räddnings­åtgärder. Bankens kollaps skickade ut chockvågor över världen. Också försäkringsjätten AIG hade ekonomiska problem, men Federal Reserve gick in med mångmiljardlån i utbyte mot att staten blev huvudägare. Börskurserna dalade och det stod klart att krisen var den djupaste sedan 1930-talet. 

Statliga ingripanden

President George W Bushs administration presenterade ett räddningspaket på 700 miljarder dollar, för att försöka få finanssystemet på fötter. Federal Reserve utlovade upp till 800 miljarder dollar för att köpa upp "dåliga" värdepapper med koppling till bostadslån samt till att få fart på kreditgivningen till konsumenter. Även den krisdrabbade bilbranschen fick kortvarigt statligt stöd (se Industri). 

Efter maktskiftet i januari 2009 utvidgade den nyblivne presidenten Barack Obama försöken att hejda den ekonomiska krisen. Han fick kongressen att avsätta 787 miljarder dollar till en blandning av skattesänkningar, sociala bidrag samt satsningar på infrastruktur. 

Finanskrisen innebar att USA drogs in i en djup lågkonjunktur. Den inhemska konsumtionen som tidigare varit en viktig drivkraft bakom den ekonomiska tillväxten sjönk och arbetslösheten steg till rekordnivåer. 

En viss ljusning började märkas från mitten av 2009. Tecken på en återhämtning på bostadsmarknaden kom 2010, med ökande huspriser. Federal Reserves fortsatta stödköp av statspapper bidrog till att hålla bolåneräntorna nere och situationen hade även förbättrats inom finanssektorn. Många banker hade betalat tillbaka de statliga lånen och ny lagstiftning hade skärpt regler och övervakning av banker och andra finansinstitut. Amerikanerna blev mer villiga att öppna plånboken och konsumtionen ökade. 

Utrikeshandel

USA:s utrikeshandel var länge den största i världen men numera är Kina en jämnstor part och en större varuexportör. En stor del av USA:s handel sker med grannländerna Kanada och Mexiko. Tyngdpunkten i övrigt har flyttats från Europa till Asien.

Sedan andra världskriget har USA följt en i huvudsak frihandelsvänlig linje, även om det har varit relativt vanligt att inhemska industrier skyddats genom olika former av handelshinder. President Donald Trump har dock stakat ut en drastisk omsvängning: han har stoppat eller rivit upp frihandelsavtal och ensidigt infört tullar på diverse varor.

Trump har länge drivit linjen att USA är orättfärdigt missgynnat i världshandeln. Ändå blev kritiken skarp i omvärlden när han ett drygt år efter sitt tillträde tillkännagav att stål- och aluminiumtullar skulle införas, på 25 respektive 10 procent. EU, Kanada och Mexiko fick tillfälligt ett undantag medan förhandlingar pågick, men ingen överenskommelse kunde nås och tullarna gäller från den 1 juni 2018. Motparterna har i sin tur infört tullar på amerikanska varor och många befarar därmed ett läge där åtgärder fortsätter att följas av motåtgärder, i en uppåtgående spiral.

Ställningskrig med Kina

Än mer omfattande riskerar ett handelskrig att bli om USA och Kina fortsätter att trappa upp sina åtgärder mot varandra. USA införde under tre omgångar 2018 tullar på tusentals varor från Kina, till ett värde över 250 miljarder dollar. Det rörde sig om tullsatser på mellan 10 och 25 procent på allt från handväskor till högteknologiska industrivaror. Förhandlingar om handelsvillkor fortsatte och det såg i början av 2019 ut som om parterna skulle avstå fortsatta stridsåtgärder och nå en uppgörelse i godo. Men i maj höjdes tullsatser på nytt, till ett värde av 200 miljarder dollar, och i augusti kom besked om ytterligare tullar på varor för 300 miljarder dollar (även om införandet av tullarna snart sköts upp till december). Oron är stor för ett fullskaligt handelskrig ut mellan världens två största handelsnationer.

Bland de första beslut Trump fattade efter sitt tillträde i januari 2017 var också att dra tillbaka USA från frihandelsavtalet Trans-Pacific Partnership (TPP) som ännu inte hade ratificerats av senaten. Avtalet undertecknades i februari 2016 av USA och elva andra länder kring Stilla havet – däribland Japan, Australien och Kanada, men inte Kina. TPP skulle ha blivit det största frihandelsområdet i världen; de tolv ursprungliga länderna står för en tredjedel av världshandeln. Övriga TPP-länder har gjort justeringar i avtalet för att kunna behålla det sinsemellan.

Nafta omförhandlat

Trump talade länge om att helt riva upp frihandelsavtalet Nafta (North American Free Trade Agreement), med Kanada och Mexiko, som trädde i kraft 1994. I augusti 2017 inledde partnerna en omförhandling av avtalet, där USA:s viktigaste målsättning var att minska sitt handelsunderskott. Samtalen drog ut på tiden men i augusti och september 2018 nåddes uppgörelser med först Mexiko och sedan Kanada, om att ersätta Nafta med United States-Mexico-Canada-Agreement (USMCA). Det nya avtalet ska bland annat ge USA bättre tillgång till Kanadas mejerimarknad medan Kanada och Mexiko får rätt till en kvot på 2,6 miljoner bilar som skyddar fordonsindustrin om USA skulle införa allmän tull på bilimport. Men avtalet har ännu inte ratificerats.

Trumps tillträde innebar också tvärstopp för de förhandlingar om ett frihandelsavtal som hade pågått i flera år mellan USA och EU, kallat TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership).

Sedan 2005 har USA ett multilateralt frihandelsavtal med sex länder i Centralamerika och Karibien, Cafta-DR (Central American free trade agreement–Dominican Republic). USA har under 2000-talet också ingått bilaterala frihandelsavtal med ett tiotal enskilda länder på skilda håll i världen.  

USA har länge haft underskott i handelsbalansen, det vill säga landets import av varor är större än exporten. Underskott råder även i bytesbalansen, som också inkluderar handeln med tjänster samt överföringar och avkastning på kapital. Obalansen är särskilt påtaglig gentemot Kina, något som Donald Trump framhållit som extra problematiskt. De bägge länderna var redan före hans tillträde inbegripna i diverse handelstvister om tullar och regler för olika varor.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0