Sociala förhållanden

Levnadsstandarden i USA hör till de högsta i världen, men skillnaderna mellan fattiga och rika är större än i de flesta andra industriländer. Under de senaste decennierna har inkomstklyftorna vidgats ytterligare. Finanskrisen och lågkonjunkturen från andra halvan av 00-talet har satt djupa spår även bland medelklassen.

Det tog sju år efter finanskrisen 2008 innan utvecklingen vände, så att medianinkomsten åter började öka. Först 2018 var andelen som officiellt räknades som fattiga tydligt lägre än före krisen och uppgick då till närmare 12 procent av befolkningen, eller drygt 38 miljoner människor. Nästan 20 miljoner amerikaner levde i extrem fattigdom, definierat som att hushållets inkomst låg under hälften av fattigdomsnormen. Bland barn var en av fem fattig, bland svarta en av fyra.

Social utslagning och fattigdom är vanligare även bland latinos och urinvånare än inom den vita befolkningen. 

Jämfört med många europeiska industriländer har USA ett begränsat socialt skyddsnät, även om skillnaderna är stora inom landet. En grundläggande filosofi har varit att sociala förmåner och villkor ska regleras i avtal på arbetsplatserna. Det gör att villkoren skiftar väldigt mellan olika grupper av anställda. Det finns ingen semesterlagstiftning och ingen lagstadgad rätt till betalda helgdagar eller ersättning vid sjukfrånvaro. Två veckors sammanlagd ledighet är vanligt.

Barnomsorgen bedrivs huvudsakligen i privat regi. Barnbidrag finns inte, även om familjer kan ansöka om behovsprövat stöd. Mödrar har rätt till upp till tolv veckors obetald ledighet vid barnafödsel. En del arbetsplatser, men långt ifrån alla, har betald föräldraledighet som en extra förmån för sina anställda. 

Det finns ett federalt socialförsäkringssystem (Social Security) som främst omfattar pensioner och handikappersättning, samt vissa socialbidrag. Pensionsåldern för den som vill få ut full pension är 66 år och ska höjas till 67 år.

Till skillnad från andra industriländer saknar USA däremot ett nationellt sjukförsäkringssystem som omfattar alla invånare. På 1960-talet infördes program för låginkomsttagare (Medicaid) och för ålderspensionärer (Medicare). Sedan 1990-talet finns ett särskilt program (Chip) för barn i familjer som är relativt fattiga men tjänar för mycket för Medicaid. Alla tidigare militärer omfattas också sedan länge av ett sammanhållet och offentligfinansierat sjukvårdssystem (Veterans Health Administration, VHA).

Bland de amerikaner som inte omfattas av ovanstående system hade tidigare drygt hälften en sjukvårdsförsäkring som arbetsgivarna täckte merparten av, men många stod helt utan skydd. Sjukförsäkringslagen "Obamacare" (Affordable Care Act, ACC) som undertecknades 2010 innebar att personer utan vårdförsäkring blev skyldiga att köpa en sådan av privata försäkringsbolag. När Barack Obamas presidentperiod löpte ut 2017 hade antalet personer utan försäkring minskat från 47 miljoner till 27 miljoner, eller från 16 till 9 procent av befolkningen. Därefter har andelen personer utan sjukförsäkring åter börjat öka.

Republikanerna har rasat mot lagen sedan den infördes och har försökt stoppa den både i domstol och i kongressen, utan att lyckas. I slutet av 2017 antogs dock en skattereform som innebär ett potentiellt grundskott mot ACC (se Ekonomisk översikt). Det beror på att straffavgiften (i form av skatt) slopades för personer som inte skaffar sjukförsäkring. Därmed hotar en urholkning av finansieringen. Dessutom följde nya försök att hävda inför domstol att lagen strider mot författningen (se Kalendarium). Striden om den allmänna sjukvårdsförsäkringen i USA är inte över.

Ett syfte med Obamacare var också att få ned kostnadsutvecklingen för sjukvården i USA. Sjukvårdens andel av BNP är betydligt högre i USA än i något annat land (cirka 18 procent 2017; i Sverige var siffran 11 procent). Också de offentliga utgifterna för sjukvård, räknat per invånare, hör till de allra högsta i världen, trots att bara hälften av de totala kostnaderna betalas med offentliga medel. De stora kostnaderna beror i huvudsak på dyr byråkrati och höga priser för behandling, och inte på att amerikaner konsumerar ovanligt mycket sjukvård.

Aborter är en omstridd fråga i USA. Aborträtten existerade inte eller var starkt begränsad i nästan alla delstater innan Högsta domstolen i ett utslag 1973 (känt som Roe mot Wade) gjorde aborter lagliga i hela landet. Motståndet har förblivit starkt och många delstater har lagar som på olika sätt begränsar tillgången till abort. Under Ronald Reagan infördes på 1980-talet ett förbud mot federal finansiering av organisationer som utför eller informerar om aborter i utlandet. Förbudet har sedan rivits upp av demokratiska presidenter och återinförts av republikaner, senast av Donald Trump i januari 2017. Striden om aborträtten har intensifierats och en rad delstater har under senare tid skärpt lagarna så att allt fler kvinnor i praktiken utestängs från möjligheten att få en abort. Bara under 2019 har sex delstater infört abortförbud så snart ett hjärtljud kan uppfattas från fostret. Det omöjliggör i princip aborter eftersom få kvinnor ens hinner inse att de är gravida innan gränsen passerats. Alabama har gått ett steg längre och förbjudit aborter i alla fall utom då kvinnans liv står på spel eller om fostret inte är livsdugligt. I samtliga fall kommer dessa striktare lagar behandlas i domstol innan de kan börja gälla. 

Narkotikamissbruk är ett av USA:s största sociala problem. Under 2000-talet talas det om en opiodkris, då användningen av narkotikaklassade smärtstillande läkemedel har ökat lavinartat. Överdosering av narkotikapreparat har blivit den vanligaste dödsorsaken för personer under 50 år och lett till att medellivslängden har sjunkit (se Kalendarium).

Cannabis är olagligt på federal nivå, både för nöjes skull och för medicinskt bruk. I mer än hälften av delstaterna är däremot marijuana godkänt för medicinskt bruk och sedan 2012 har alltfler delstater även legaliserat nöjesbruk av cannabis (eller marijuana, som är torkade växtdelar).  Ett huvudargument i den pågående legaliseringstrenden är att skadeverkningarna av cannabis inte uppvägs av de sociala kostnader som kriminalisering medför. Rättsprocesser för innehav av marijuana innebär stora kostnader för samhället och gör brottslingar av hundratusentals i övrigt lagliga medborgare (se även Rättsväsen i Politiskt system).

Källor till denna text

Varukorg

Totalt 0