USA – Utrikespolitik och försvar

USA har haft en ledande roll i världen sedan andra världskriget och är i dag överlägset störst både ekonomiskt och militärt. Med Donald Trump i Vita huset har landet påbörjat en genomgripande omorientering med nya prioriteringar inom utrikespolitiken. Utländskt bistånd har strypts, gamla allianser ifrågasätts, tydligt imperialistiska tankar framförs och tullar används som både politiskt vapen och ekonomiskt påtryckningsmedel.

Donald Trumps återkomst som president i januari 2025 har ställt världen inför en supermakt med en helt ny inriktning. Trump väckte snabbt stor bestörtning med tal om att ta kontroll över Grönland, Gazaremsan och Panamakanalen, samt göra Kanada till USA:s 51:a delstat. Bilden av en radikal omläggning av utrikespolitiska doktriner bekräftades kort efter Trumps tillträde, när en rad utspel från företrädare för Vita huset utlöste en kris i relationerna med allierade länder i Europa (läs mer om detta här).

Trump kom snart också att blanda sig i konflikter i omvärlden, trots att han försäkrat sina anhängare om att USA under honom inte skulle föra krig i utlandet. I februari 2026 inledde USA tillsammans med Israel ett omfattande anfall mot Iran, med målsättningen att störta regimen där. Iran svarade med anfall mot Israel och amerikanska anläggningar samt USA-allierade i en rad grannländer. Upprepade försäkingar om att Iran snabbt besegrats har kommit på skam och ett halvår senare pågår konflikten utan att någon lösning finns i sikte (läs mer kriget här och om Iran nedan).

Månaden innan, i januari 2026, genomförde USA en blixtinsats mot Venezuela och förde ut presidenten Nicolás Maduro som hamnade i häkte i USA (se nedan). Under 2025 beordrade Trump också en första omgång bombningar mot Iran samt flygattacker mot påstådda islamister i bland annat Jemen, Somalia och Nigeria.

I slutet av året presenterade Trumpadministrationen en ny nationell säkerhetsstrategi. I den slogs fast att USA ska fokusera på sina ekonomiska intressen, minska migrationen globalt och inte kritisera auktoritära stater. Det ifrågasattes om alla Natoländer är ”pålitliga” och varningar framfördes för att Europa riskerar ”civilisationsutplåning” på grund av invandring och censur. Vidare slog strategin fast att Latinamerika är USA:s intressesfär i enlighet med Monroedoktrinen – en 200 år gammal doktrin som gick ut på att europeiska stater skulle hålla sig borta från västra halvklotet.

Krav på Grönland

I januari 2026 framförde Vita huset även direkta krav på att ta över Grönland och USA hamnade därmed i konfrontation med Danmark och övriga EU, samt med allierade i Nato. Den transatlantiska krisen föreföll akut när kraven på Grönland följdes av hot om strafftullar, även om hotet strax drogs tillbaka samtidigt som Trump försäkrade att USA inte kommer inta ön med våld.

Vita huset har också väckt stor bestörtning med anklagelser om att Ukraina startade kriget mot Ryssland 2022, och andra uttalanden som ansluter till den ryska bilden av konflikten. Trump, som i valrörelsen 2024 hävdade att han skulle få slut på Ukrainakriget på 24 timmar, har försökt få till stånd en vapenvila men inga konkreta resultat har uppnåtts. Däremot nåddes med amerikanskt stöd en vapenvila i Gaza i oktober 2025. Den är skör men ses av många som en stor framgång för Trump. Läs mer om konflikterna i Ukraina och Gaza nedan.

Donald Trump har tagit initiativ till ett fredsråd som enligt en FN-resolution i november 2025 fått i uppdrag att verka för fred och återuppbyggnad i Gazaremsan. När fredsrådet formaliserades i januari 2026 var målsättningen snarare fred i världen. Ett första möte hölls i februari i Washington, med deltagande av ledare från ett drygt 20-tal länder.

Världsledare

Tidigare har amerikanska presidenter genomgående stött tanken på USA som frihetens och demokratins fanbärare i världen, även om det har tagit sig olika uttryck. Det har över lag rått enighet om att USA ska ha en ledarroll med en självklar plats i G7 och som en av de fem ständiga medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Det har också varit en allmänt accepterad tanke att samarbete är eftersträvansvärt med stöd av internationella regelverk och organisationer som Världsbanken och Världshandelsorganisationen (WTO).

Donald Trump slog under sin första presidentperiod (2017–2021) däremot an en starkt nationalistisk ton, med ”Amerika först” som slogan. Han uttryckte förakt för multilateralism, markerade avstånd mot allierade och rev upp eller krävde omförhandling av internationella avtal rörande frihandel och miljö (se Ekonomisk översikt respektive Naturtillgångar, energi och miljö). Trump införde också ensidigt handelstullar och hamnade i öppet gräl med ledare för andra ledande västländer. Samtidigt intog han en välvillig hållning till odemokratiska stater och deras i några fall närmast enväldiga ledare, som Ryssland, Turkiet, Egypten och Saudiarabien.

De tendenserna är än tydligare under Trumps andra presidentperiod. Han företräder den starkes rätt att ta för sig. Föraktet för "mjuk makt" är tydligt vilket speglas i beslutet att dra undan benen på biståndsorganet USAID med katastrofala följder för människor världen över (läs mer Utrikesmagasinet). Under Trump har USA också lämnat både Parisavtalet som rör klimatfrågan och Världshälsoorganisationen (WHO), FN:s fackorgan för hälsofrågor.

Trump väljer samtidigt att spela en aktiv roll i världspolitiken, trots att en stor del av hans väljarbas tycker att han borde koncentrera sig på USA.

Relationen med Ryssland

Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 försvann de ideologiska motsättningar som länge funnits mellan USA och Ryssland, och de två närmade sig varandra. Men länderna fortsatte i många fall att stödja motsatta parter i konflikter i tredje land och relationerna svalnade efter hand. Natos utvidgning i Östeuropa irriterade Moskva, medan rysk aggression i närområdet upprörde västmakterna. USA:s förhållande till Ryssland försämrades också i takt med att landet blev alltmer auktoritärt styrt.

Rysslands inblandning i Ukraina, och inte minst annekteringen av halvön Krim 2014, ledde till att USA liksom EU införde ekonomiska sanktioner.

Efter presidentvalet i USA 2016 konstaterade USA:s underrättelsetjänster att Ryssland försökt påverka valresultatet genom dataintrång, desinformation och spridning av falska rykten. Donald Trump, som vann valet, tillbakavisade alla påståenden om samröre med ryska regeringsföreträdare och intog en försonlig ton mot den ryske presidenten Vladimir Putin. Trots det skärpte USA med tiden sanktionerna mot Ryssland.

Efter Joe Bidens tillträde 2021 hårdnade tonen mot Ryssland och efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina i februari 2022 blev Ukraina den ojämförbart största mottagaren av amerikanskt bistånd. Tiotals miljarder dollar gick till främst militära ändamål, men också till humanitärt och finansiellt stöd. Stödet har i princip upphört efter Trumps återkomst 2025.

Kort efter maktskiftet i Vita huset inledde USA direkta samtal med Ryssland, utan att inkludera Ukraina eller andra europeiska länder. Trump har ofta skyllt uteblivna resultat på Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj även han emellanåt varit kritisk även mot Putin.

I november 2025 lade Trump plötsligt fram en fredsplan i 28 punkter som av många beskrevs som rena önskelistan för Ryssland – men bara dagar senare presenterades en reviderad plan, efter samtal med både europeiska ledare och Ukraina. Därefter har samtal pågått med en rad olika länder inblandade, utan några konkreta resultat.

Konflikten mellan israeler och palestinier

Israel har som regel varit USA:s största mottagare av stöd och bistånd, även militärt. Samtidigt har USA, vid sidan av det tydliga stödet för Israel, normalt tagit ställning för en tvåstatslösning med en palestinsk stat vid sidan av den israeliska. Flera amerikanska presidenter har försökt få till stånd en lösning på den långvariga Mellanösternkonflikten. Jimmy Carter fick Nobels fredspris 2002, delvis med anledning av sina insatser för fred i Mellanöstern på 1970-talet (se Modern historia).

Under Donald Trumps första mandatperiod slog Washington in på en ännu mer Israelvänlig väg än tidigare. Trump erkände Jerusalem som Israels huvudstad, ett symbolladdat steg som väckte skarp kritik både bland palestinier och USA:s närmaste allierade. Trump drog också in i princip allt bistånd till palestinierna. Vidare erkände han Israels suveräna rätt till Golanhöjderna, som erövrades från Syrien 1967, trots att större delen av omvärlden anser att det strider mot folkrätten. År 2020 undertecknades så kallade Abrahamavtal, bilaterala uppgörelser som normaliserade förhållandet mellan Israel och dels Förenade arabemiraten, dels Bahrain. Senare följde liknande avtal med Sudan och Marocko. Uppgörelserna sågs som en fjäder i hatten för Trump. Tidigare hade Egypten (1979) och Jordanien (1994) som enda arabländer slutit fred med Israel.

Även om Joe Biden stod för en mer traditionell utrikespolitisk linje än Trump kom inga stora återställare under hans presidenttid, fastän en del av stödet för palestinierna återupptogs.

Kriget i Gaza

När konflikten mellan israeler och palestinier övergick i blodigt krig, efter terrororganisationen Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023, uttryckte Joe Biden odelat stöd för Israel. Men efter hand ökade kritiken för att Biden tycktes negligera den humanitära katastrof som drabbat civila palestinier under kriget i Gaza. Frågan skapade stora politiska spänningar i USA. Motsättningarna späddes på efter Donald Trumps återkomst och tal om att ta kontroll över Gaza och förvandla det till ”Mellanösterns riviera” samt fördriva alla palestinier. Samtidigt blev läget allt allvarligare i Gaza.

I september 2025 presenterade Trump en plan i 20 punkter för att få ett slut på kriget. Strax efter tvåårsdagen av Hamas attack mot Israel kom besked om att parterna enats om en första fas i en uppgörelse och en vapenvila trädde i kraft. I mitten av november gav FN:s säkerhetsråd sitt stöd till 20-punktsplanen som medlats fram med hjälp av också Egypten, Qatar och Turkiet. Fredsplanen gick i januari 2026 in i en andra fas som omfattar avväpning, tillsättning av en teknokratregering och återuppbyggnad, något som ska övervakas av Trumps nybildade fredsråd (se ovan). Fredsplanen ses som en stor framgång för Trump även om vägen mot en varaktig fred fortfarande är lång.

Ärkefienden Iran

Förhållandet mellan Washington och Teheran har varit fientligt alltsedan den islamiska revolutionen i Iran 1979, men under Barack Obama nåddes ett genombrott som öppnade för töväder. Efter många år av segdragna förhandlingar om Irans kärnenergiprogram slöts 2015 ett avtal mellan Iran å ena sidan och USA och fem andra stormakter å den andra (se Iran: Utrikespolitik och försvar). Avtalet innebar att Iran skulle banta sitt kärnenergiprogram, för att undanröja risken för att landet framställer kärnvapen, och tillåta FN-inspektioner. I gengäld skulle USA, FN och andra aktörer häva omfattande ekonomiska sanktioner mot landet. Avtalet betraktas av många som Obamaadministrationens viktigaste utrikespolitiska framgång.

Donald Trump avfärdade däremot uppgörelsen som värdelös och i maj 2018 meddelade han att USA rivit upp avtalet. På dagen ett år senare gjorde Teheran detsamma. Då hade USA redan börjat återinföra hårda sanktioner mot Iran. I början av 2020 lät Trump döda chefen för Irans utlandsstyrka al-Quds, en av landets högst uppsatta personer, på irakiskt territorium. Attacken förvärrade säkerhetsläget i regionen och följdes av ömsesidiga hot.

Under Joe Bidens regeringstid gjordes försök att dämpa spänningarna med Iran. Men USA kunde inte slopa de nya sanktionerna då Iran har övergivit sina åtaganden enligt avtalet och bland annat höjt anrikningsgraden av uran långt över vad avtalet medgav. Dessutom försämrades situationen i hela regionen allvarligt av Hamas anfall mot Israel och det efterföljande kriget i Gazaremsan (se ovan). Hösten 2024 införde USA nya sanktioner mot Iran.

Efter Donald Trumps återkomst som president återupptogs dock samtal på hög nivå, för första gången sedan det revs upp. Några samtalsrundor hölls fram till dess att Israel i juni 2025 gick till sitt mest omfattande luftangrepp dittills mot Iran, som svarade med att beskjuta Israel. Åtta dagar senare bombade USA tre kärnanläggningar i Iran. Kort därefter ingicks en vapenvila mellan Israel och Iran.

Stora folkliga protester i Iran i januari 2026, med rapporter om tusentals döda, fick Donald Trump att hota med militära åtgärder mot regimen. Han sade också att "hjälp är på väg", i ett uttalande riktat direkt till det iranska folket. Samtidigt återupptogs samtalen – via ombud – med Teheran medan USA samlade stora militära resurser i regionen och pressade på om en ny uppgörelse med regimen. Den 28 februari inledde USA tillsammans med Israel ett omfattande flyganfall mot Iran med målet att avsätta regimen. Det ledde till krig som fick återverkningar i hela regionen. En skör vapenvila mellan USA och Iran inleddes efter sex veckor men krigstillståndet bestod till stor del. I mitten av juni kom besked om ett samförståndsavtal om att kriget ska upphöra, Hormuzsundet öppnas och sanktioner mot Iran upphävas. Men månaden därpå trappades striderna upp på nytt och avtalet har löpt ut utan någon fortsättning (läs mer om kriget här.)

Kina utmanar

Under senare år har Kinas växande ekonomiska makt och globala roll blivit en allt större utmaning för USA. Det omfattande ekonomiska utbytet mellan Kina och USA – Kina är en stor långivare till USA och ägare av amerikanska statsobligationer – gör att länderna är beroende av varandra och därför har ett intresse av att undvika konflikter. Men förbindelserna kompliceras av frågor som Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter och piratkopiering av märkesvaror, samt USA:s stora underskott i handelsbalansen med Kina.

Under 2018 började USA införa tullar på varor från Kina – som genast svarade med motåtgärder. Länderna fortsatte att långsamt trappa upp takten i ett växande handelskrig fram till i januari 2020, då man enades om ett slags vapenvila. Efter maktskiftet i Washington 2021 bestod tullarna i huvudsak och utökades även. När Trump återkommit på presidentposten dröjde det inte många dagar innan besked om nya tullar kom (se vidare Ekonomisk översikt).  

Hösten 2021 tillkännagav också USA, Storbritannien och Australien att de ingått en ny säkerhetspakt, Aukus, det mest omfattande försvarsarbetet mellan länderna sedan andra världskriget. Pakten ansågs allmänt syfta till att motverka Kinas växande militära inflytande i den indopacifiska regionen, även om det inte sades rent ut.

Sydkorea, Nordkorea och kärnvapenhotet

Sydkorea har varit nära allierat och Nordkorea en fiende alltsedan Koreakriget 1950–1953 (se Modern historia).

Sydkorea är alltsedan kriget beroende av USA som har stor militär närvaro i landet, med runt 28 500 soldater permanent stationerade soldater. Men det gnisslade till rejält i augusti 2026, inför den årliga gemensamma militärövningen, då president Trump tillkännagav att övningen skulle bantas rejält. Han hänvisade till sin goda relation med Nordkoreas diktator Kim Jon-Un och till att Sydkorea inte ställt upp i det pågående kriget mot Iran. Som en följd kortades övningen med hälften.

Vad gäller Nordkorea försökte Washington länge förmå den slutna kommuniststaten att avstå från att utveckla kärnvapen. Det misslyckades: Nordkorea genomförde sin första provsprängning 2006 och har därefter provsprängt ytterligare fem kärnvapen.

Den sista provsprängningen inträffade i september 2017 när Donald Trump nyligen tillträtt första gången. Han hotade i ett tal strax efteråt att ”totalt förgöra Nordkorea”. Trots det blev Trump 2018 den första sittande presidenten att fysiskt träffa Kim Jong-Un. De två träffades sedan två gånger till under Trumps första mandatperiod. Försök att få i gång nya kärnvapensamtal gick däremot i stå och Nordkorea fortsatte med robottester. Inget nytt toppmöte har ägt rum efter Trumps återkomst i Vita huset.

Kanada och Mexiko

Med Kanada har förhållandet över lag varit gott även om grannlandet varit noga med att markera en självständig utrikespolitisk hållning. Men redan under Donald Trumps första presidentperiod gnisslade det en hel del i handelsrelationerna och läget har allvarligt försämrats sedan han kom tillbaka. Trumps tal om att göra Kanada till den 51:a delstaten i USA faller inte i god jord och införandet av höga tullar har rört upp starka känslor, samt utlöst motåtgärder (se även Ekonomisk översikt). Premiärminister Mark Carney har tydligt markerat att Kanada nu söker nya förbindelser med andra länder runt om i världen.

Gentemot Mexiko drev Trump också en hård linje redan i första vändan, i fråga om såväl handel som migration. Han anklagade grannlandet för att skicka ”brottslingar och våldtäktsmän” till USA. Läget har skärpts under Trumps andra mandatperiod som började med truppförstärkningar längs gränsen och har följts av en drastisk nedgång i flödet av migranter (se Befolkning och språk). Trumpadministrationen har terrorstämplat flera av de mexikanska narkotikakartellerna och pressar Mexiko att öka insatserna mot smugglingen av fentanyl och andra droger över gränsen.

Övriga Latinamerika

Relationerna till andra länder i Latinamerika styrs mycket av vem som sitter vid makten. Med Donald Trump i Vita huset är förhållandet särskilt gott med länder som styrs av högerorienterade presidenter. Med mer vänsterorienterade länder är relationerna ansträngda eller usla.

Det senare gällde till nyligen Venezuela, som sedan länge präglats av ett auktoritärt vänsterstyre. Från september 2025 ökade spänningarna när USA började sänka båtar i vattnen utanför Venezuela, med hänvisning till att människorna ombord var narkotikasmugglare. Många i omvärlden anser att sprängningarna av båtar på internationellt vatten strider mot folkrätten och utgör utomrättsliga avrättningar. USA hade fram till slutet av augusti 2026 skjutit 68 båtar i sank i Stilla havet och Karibien vilket krävt minst 227 människors liv.

Den 3 januari 2026 iscensatte USA en attack mot Venezuelas huvudstad Caracas och Nicolás Maduro, samt hans hustru, fördes ut ur landet. Den tidigare vicepresidenten tog över styret, med USA:s goda minne, samtidigt som USA sade sig kontrollera bland annat oljeindustrin i landet (se Venezuela: Utrikespolitik och försvar).

Försvar

Sedan det kalla krigets slut har USA varit världens i särklass främsta militärmakt. USA har ingen värnplikt, i stället har de sex försvarsgrenarna sammanlagt drygt 1,3 miljoner anställda. De flesta finns inom armén, flottan och flygvapnet (se faktaruta) men marinkåren som är en sorts elitstyrka som sorterar under flottan har drygt 170 000 man. Dessutom har kustbevakningen drygt 40 000 anställda och sedan 2019 finns också en rymdstyrka med runt 10 000 man. Därutöver finns en reserv på 800 000 man.

USA är en av världens fem erkända kärnvapenmakter. USA och Sovjetunionen/Ryssland har med början 1972 ingått ett antal avtal för att begränsa antalet kärnvapen men i februari 2026 löpte det sista aktiva avtalet (Nya Start) ut och det ökar oron för en ny kapprustning

Efter terrordåden mot New York och Washington den 11 september 2001 (se Modern historia) inledde president George W Bush det han kallade global war on terror, ett krig mot terrorismen. USA anföll Afghanistan i oktober 2001 och Irak i mars 2003. De kom att kallas ”de eviga krigen” – omfattande, kostsamma och långdragna insatser som avslutades först 2021 (läs mer om Afghanistankriget här och Irakkriget samt den följande insatsen i Syrien här). Inom ramen för kriget mot terrorismen har USA gjort militära ingripanden också i bland annat Syrien, Pakistan, Jemen, Somalia och Libyen. Drygt 20 år efter 11 september-attentaten beräknades kriget mot terrorismen ha kostat över 8 000 miljarder dollar, enligt projektet Cost of War vid Brown University. Närmare en miljon människor beräknades har dött i direkta krigshandlingar (varav cirka 15 000 amerikaner) och ytterligare minst 3,5 miljoner av krigsrelaterade orsaker.

Efter terrorattacken 2001 ökade USA:s försvarsbudget kraftigt, även vid sidan av kostnaderna för de militära insatserna i Irak och Afghanistan. Försvarsbudgeten närmar sig 1 000 miljarder dollar – mer än tre gånger så mycket som Kina som spenderar näst mest på militären.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om USA:s utrikespolitik i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Ännu en huvudvärk för världen att hantera (2026-03-02)
USA kan köra över Israel om Gaza (2026-02-17)
Beskt budskap med trevlig ton (2026-02-15)
Europas ögonblick? (2026-01-23)
Attacken som skakar världen (2026-01-06)
Grönland eller Ukraina? Danmark och EU mot väggen (2026-01-11)
Attacken som skakar världen (2026-01-06)
Upp till bevis: Ska Trump gå från ord till handling mot Putin? (2025-08-06)
USA:s anfall utmanar världsordningen (2025-06-24)
Varför Trump inte lyckas stoppa kriget (2025-05-27)
USA:s biståndsstopp – ett dråpslag mot världens fattiga (2025-03-11)
Ukrainadeal med Trump väcker stora frågor (2025-02-10)
Grannländer kan pressas att ta emot palestinier (2025-02-07)
Trump dansar in på världsscenen igen (2025-01-07)
Dags för Europa att kliva fram (2024-11-06)