USA – Utrikespolitik och försvar

USA har haft en ledande roll i världen sedan andra världskriget och är i dag överlägset störst av alla andra länder både ekonomiskt och militärt. Med Donald Trump i Vita huset har landet påbörjat en genomgripande omorientering med nya prioriteringar inom utrikespolitiken. Utländskt bistånd har strypts och tullar används som både politiskt vapen och ekonomiskt påtryckningsmedel. Trots upprepade utfästelser har Trump inte lyckats mäkla fred, vare sig i Mellanöstern eller mellan Ryssland och Ukraina.

Donald Trumps återkomst som president i januari 2025 innebar att världen står inför en supermakt med en helt ny inriktning. Trump väckte snabbt stor bestörtning med tal om att köpa Grönland, ta kontroll över både Gazaremsan och Panamakanalen samt göra Kanada till USA:s 51:a delstat. Hot om och efter hand införandet av höjda importtullar har också mött stark kritik (läs om tullkriget här). Bilden av en radikal omläggning av utrikespolitiska doktriner bekräftades sedan när en rad utspel från företrädare för Vita huset utlöste en djup kris i relationerna mellan USA och EU, och även inom Nato (läs mer om detta här). Många har talat om slutet på en era, då det transatlantiska samarbete som rått sedan andra världskriget är slaget i spillror.

Bland det som tidigt väckte störst uppseende var Vita husets anklagelser om att Ukraina startade kriget mot Ryssland i februari 2022, och andra uttalanden som anslöt till den ryska bilden av konflikten. Trump gick till val med löften om att få slut på kriget på 24 timmar. Men trots att USA har pressat på om fredsförhandlingar mellan parterna och direkta samtal har förekommit, finns få tecken på någon lösning i sikte. 

Trumps försäkringar om att USA under honom inte skulle delta i krig kom också på skam genom bombningar i Iran som genomfördes samtidigt som Israel anföll landet (se Kalendarium samt läs mer om USA:s relation till Iran nedan). Kritiker anser att USA bröt mot folkrätten genom angreppet mot iranska kärnenergianläggningar (se Utrikesmagasinet).

Världsledare

Tidigare har amerikanska presidenter genomgående stött tanken på USA som frihetens och demokratins fanbärare i världen, även om det har tagit sig olika uttryck. Det har över lag rått enighet om att USA ska ha en ledarroll med en självklar plats i G7 och som en av de fem ständiga medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Det har också varit en allmänt accepterad tanke att samarbete är eftersträvansvärt med stöd av internationella regelverk och organisationer som Världsbanken och Världshandelsorganisationen (WTO).

Donald Trump slog under sin första presidentperiod (2017–2021) däremot an en starkt nationalistisk ton, med ”Amerika först” som slogan. Han uttryckte förakt för multilateralism, markerade avstånd mot allierade och rev upp eller krävde omförhandling av internationella avtal rörande frihandel och miljö (se Ekonomisk översikt respektive Naturtillgångar, energi och miljö). Han skrotade även ingångna nedrustningsavtal (se Kalendarium: 2 februari 2019 och 21 maj 2020).

Donald Trump införde också ensidigt handelstullar och hamnade i öppet gräl med ledare för andra ledande västländer. Samtidigt intog han en välvillig hållning till odemokratiska stater och deras i några fall närmast enväldiga ledare, som Ryssland, Turkiet, Egypten och Saudiarabien.

När Donald Trump nu är tillbaka som president är det tydligt att tendensen är densamma, och i många avseenden dessutom förstärkt. Han företräder den starkes rätt att ta för sig, även av andra länders territorium. Föraktet för "mjuk makt" är tydligt vilket speglas i beslutet att dra undan benen på biståndsorganet USAID med katastrofala följder för människor världen över (läs mer Utrikesmagasinet).

Den nygamla tendensen gäller också i förhållningssättet gentemot den gamla rivalen Ryssland. 

Relationen med Ryssland

Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 försvann de ideologiska motsättningar som länge funnits mellan USA och Ryssland, och de två närmade sig varandra. Men efter hand svalnade relationerna och länderna fortsatte i många fall att stödja motsatta parter i konflikter i tredje land. Natos utvidgning i Östeuropa irriterade Moskva, medan rysk aggression i närområdet upprörde västmakterna. USA:s förhållande till Ryssland försämrades också i takt med att landet blev alltmer auktoritärt styrt.

Rysslands inblandning i Ukraina, och inte minst annekteringen av halvön Krim 2014, ledde till att USA liksom EU införde ekonomiska sanktioner.

Efter presidentvalet i USA 2016 konstaterade samtliga 17 underrättelsetjänster i USA att Ryssland försökt påverka valresultatet genom dataintrång, desinformation och spridning av falska rykten. Men Donald Trump, som vann valet, tillbakavisade alla anklagelser om samröre mellan hans valkampanj och ryska regeringsföreträdare och intog en försonlig ton mot den ryske presidenten Vladimir Putin. Trots det skärpte USA med tiden sanktionerna mot Ryssland. (Efter Trumps återkomst som president 2025 har hans nationella underrättelsechef Tulsi Gabbard hävdat att anklagelserna mot Ryssland var falska och att Obama försökte hindra Trump att efterträda honom.)

Efter Joe Bidens tillträde 2021 hårdnade tonen mot Ryssland. Nya sanktioner infördes efter anklagelser om rysk inblandning också i presidentvalet 2020, en omfattande cyberattack mot amerikanska företag och Rysslands fortsatta agerande i Ukraina. Under Joe Bidens presidenttid blev Ukraina den ojämförbart största mottagaren av amerikanskt bistånd med tiotals miljarder dollar i främst militärt stöd, men också i humanitärt och finansiellt stöd.

När Donald Trump var tillbaka i Vita huset gick det bara några veckor innan hans regering inlett samtal direkt med Ryssland, utan att inkludera Ukraina eller andra europeiska länder (se Kalendarium: 18 februari 2025).

Men några snabba resultat blev det inte. När månaderna gick utan att striderna avtog skyllde Trump först främst på Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj även om Putin efter hand också fick en släng av sleven emellanåt. Trump har försökt sätta press på Putin och flera gånger hotat med omfattande sanktioner mot Ryssland. Men tidsgränser som satts har passerat utan att något hänt.

I mitten av augusti bjöds Putin in till ett möte med Trump i Alaska och trots att det inte gav några konkreta resultat var Trumps tongångar efteråt återigen huvudsakligen Putinvänliga. Ryssland intensifierade därefter sina anfall mot Ukraina.  

Konflikten mellan israeler och palestinier

Israel har som regel varit USA:s största mottagare av stöd och bistånd, även militärt. Samtidigt har USA, vid sidan av det tydliga stödet för Israel, normalt tagit ställning för en tvåstatslösning med en palestinsk stat vid sidan av den israeliska. Flera amerikanska presidenter har försökt få till stånd en lösning på den långvariga Mellanösternkonflikten. Jimmy Carter fick Nobels fredspris 2002, delvis med anledning av sina insatser för fred i Mellanöstern på 1970-talet (se Modern historia).

Under Donald Trumps första mandatperiod slog Washington in på en ännu mer Israelvänlig väg än tidigare. Trump erkände bland annat Jerusalem som Israels huvudstad, ett symbolladdat steg som väckte skarp kritik både bland palestinier och USA:s närmaste allierade. Trump drog också in i princip allt bistånd till palestinierna. Vidare erkände han Israels suveräna rätt till Golanhöjderna, som erövrades från Syrien 1967, trots att större delen av omvärlden anser att det strider mot folkrätten. I september 2020 undertecknades så kallade Abraham-avtal, bilaterala uppgörelser som normaliserade förhållandet mellan Israel och dels Förenade arabemiraten, dels Bahrain. Senare följde liknande avtal med Sudan och Marocko. Uppgörelserna sågs som en fjäder i hatten för Trump. Tidigare hade Egypten (1979) och Jordanien (1994) som enda arabländer slutit fred med Israel.

Även om Joe Biden stod för en mer traditionell utrikespolitisk linje än Trump kom inga stora återställare under hans presidenttid, fastän en del av stödet för palestinierna återupptogs.

Kriget i Gaza

När konflikten mellan israeler och palestinier gick in i ny fas, efter terrororganisationen Hamas attack mot Israel i oktober 2023, uttryckte Joe Biden upprepade gånger USA:s odelade stöd för Israel. USA lade tre gånger sitt veto mot resolutioner i FN:s säkerhetsråd om ett omedelbart eldupphör i Gaza men valde vid en omröstning i mars 2024 att lägga ned sin röst, varpå resolutionen antogs (se Kalendarium).

USA fördömde också kraftfullt beslutet i november 2024 i Internationella brottmålsdomstolen (ICC) att utfärda en arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och den tidigare försvarsministern Yoav Gallant (se Israel: Kalendarium). USA är inte medlem i ICC.

Efter hand ökade kritiken för att Biden tycktes negligera den humanitära katastrof som drabbat civila palestinier under kriget i Gaza. Frågan har skapat stora politiska spänningar i USA. Motsättningarna har spätts på efter Donald Trumps återkomst och tal om att ta kontroll över Gaza och förvandla det till ”Mellanösterns riviera” samt fördriva alla palestinier. Samtidigt har läget blivit allt allvarligare i Gaza och i slutet av juli 2025 tycktes Trump för första gången markera mot Israel när han sade att han inte håller med om premiärminister Benjamin Netanyahus påstående att det inte förekommer svält i det krisdrabbade området.

Trump presenterade i september en fredsplan i 20 punkter, tillsammans med Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Indirekta samtal mellan Israel och Hamas har därefter inletts i Kairo, med medlare från Egypten, Qatar och Turkiet. USA företräds av sändebudet Steve Witkoff och Trumps svärson Jared Kushner.

Iran och kärnenergiavtalet

Förhållandet mellan Washington och Teheran har varit fientligt alltsedan den islamiska revolutionen i Iran 1979, men under Barack Obama nåddes ett genombrott som öppnade för töväder. Efter många år av segdragna förhandlingar om Irans kärnenergiprogram slöts 2015 ett avtal mellan Iran å ena sidan och USA och fem andra stormakter å den andra (se Iran: Utrikespolitik och försvar). Avtalet innebar att Iran skulle banta sitt kärnenergiprogram, för att undanröja risken för att landet framställer kärnvapen, och tillåta FN-inspektioner. I gengäld skulle USA, FN och andra aktörer häva omfattande ekonomiska sanktioner mot landet. Avtalet betecknades som historiskt och betraktas av många som Obamaadministrationens viktigaste utrikespolitiska framgång.

Donald Trump kallade däremot uppgörelsen ”det sämsta avtalet någonsin” och efter hans tillträde infördes nya sanktioner mot Iran. I maj 2018 meddelade Trump USA skulle lämna avtalet, och på dagen ett år senare gjorde Teheran detsamma. Då hade USA redan börjat återinföra hårda sanktioner mot Iran. Sanktionerna skärptes sedan då motsättningarna trappats upp och Iran bland annat anklagats för att ha riktat attentat mot utländska tankfartyg (se Kalendarium). I början av 2020 lät Trump döda chefen för Irans utlandsstyrka al-Quds, en av landets högst uppsatta personer, på irakiskt territorium. Attacken förvärrade säkerhetsläget i regionen och följdes av ömsesidiga hot (se Kalendarium).

Under Joe Bidens regeringstid gjordes försök att dämpa spänningarna med Iran. Men förhoppningar om att återupprätta kärnenergiavtalet kom på skam. USA kunde inte slopa de nya sanktionerna då Iran har övergivit sina åtaganden enligt avtalet och bland annat höjt anrikningsgraden av uran långt över vad avtalet medgav. En liten ljusning syntes när länderna under 2023 nådde en överenskommelse om fångutväxling (se Kalendarium: 18 september 2023).

Därefter försämrades situationen i hela regionen allvarligt av Hamas anfall mot Israel och det efterföljande kriget i Gazaremsan. I september 2024 införde USA sanktioner mot tolv individer i Iran på grund av brott mot mänskliga rättigheter riktade mot iranier. Månaden därpå kom nya sanktioner mot tiotals bolag inom oljesektorn som en följd av Irans attack mot Israel strax innan.

Några månader efter Donald Trumps återkomst som president 2025 återupptogs dock samtal på hög nivå, för första gången sedan det revs upp (se Kalendarium: 12 april 2025). Några samtalsrundor till hölls fram till dess att Israel i juni gick till sitt mest omfattande luftangrepp dittills mot Iran, som svarade med att beskjuta Israel. Åtta dagar senare bombade USA tre kärnanläggningar i Iran (se Kalendarium: 23 juni 2025). Regeringen hävdade att Irans kärnenergiprogram helt slagits i spillror, något som dock ifrågasatts av underrättelseorgan, politiker och andra i både USA och omvärlden. Kort därefter ingicks en vapenvila mellan Israel och Iran.

Kina utmanar

Under senare år har Kinas växande ekonomiska makt och globala roll blivit en allt större utmaning för USA. Donald Trump identifierade Kina som den främsta rivalen, och det är en inställning som i huvudsak bestod under Joe Bidens styre.

Det omfattande ekonomiska utbytet mellan Kina och USA – Kina är en stor långivare till USA och ägare av amerikanska statsobligationer – gör att länderna är beroende av varandra och därför har ett intresse av att undvika konflikter. Men förbindelserna kompliceras av frågor som Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter och piratkopiering av märkesvaror, samt USA:s stora underskott i handelsbalansen med Kina.

Covid-19-pandemin som bröt ut 2020 ledde till nya bottennoteringar i relationerna mellan USA och Kina. Trump anklagade Kina för att bristande transparens och antydde att viruset kommit från ett laboratorium i Kina (något som senare har framförts som en seriös teori). Peking i sin tur anklagade USA för att sprida ett ”politiskt virus” och skapa ett nytt kallt krig mellan två globala stormakter.

Före Trumperan intog Obamaregeringen en mer pragmatisk inställning till Kinarelationen än Bushadministrationen och tonade ned kritiken mot kränkningarna av mänskliga rättigheter. Trump däremot riktade främst in sig på handelspolitiken och anklagade Kina för oschyst valutamanipulation. Under 2018 började USA införa tullar på varor från Kina – som genast svarade med motåtgärder. Länderna fortsatte att långsamt trappa upp takten i ett växande handelskrig fram till i januari 2020, då man enades om ett slags vapenvila. Efter maktskiftet i Washington 2021 bestod tullarna i huvudsak och utökades även. När Trump återkommit på presidentposten dröjde det inte många dagar innan besked om nya tullar kom (se vidare Ekonomisk översikt).  

Hösten 2021 tillkännagav också USA, Storbritannien och Australien att de ingått en ny säkerhetspakt, Aukus, det mest omfattande försvarsarbetet mellan länderna sedan andra världskriget. Pakten ansågs allmänt syfta till att motverka Kinas växande militära inflytande i den indopacifiska regionen, även om det inte sades rent ut.

Nordkorea och kärnvapenhotet

USA och Nordkorea har varit fiender alltsedan Koreakriget 1950–1953 (se Modern historia). USA är nära allierat till Sydkorea sedan dess och har drygt 28 000 soldater stationerade i landet. Washington hade länge försökt förmå Nordkorea att avstå från att utveckla kärnvapen när landet genomförde sin första provsprängning 2006, och därefter har ytterligare fem kärnvapen provsprängts.

Den sista av de sex provsprängningarna inträffade i september 2017 när Donald Trump nyligen tillträtt första gången. Han hotade i ett tal strax efteråt att ”totalt förgöra Nordkorea”. Därför var det något överraskande när Trump 2018 tackade ja till att träffa Kim Jong-Un – ingen sittande amerikansk president hade träffat en nordkoreansk ledare innan dess (se Kalendarium: 12 juni 2018). De två träffades sedan två gånger till under Trumps första mandatperiod i ett toppmöte i Vietnam som avbröts i förtid (se Kalendarium: 28 februari 2019) och i vad som sades vara ett improviserat möte vid gränsen mellan Syd- och Nordkorea (se Kalendarium: 30 juni 2019). Trump uttryckte vid flera tillfällen stor uppskattning för diktatorn i Pyongyang. Men försök att få i gång nya kärnvapensamtal mellan de båda parterna gick i stå och Nordkorea fortsatte med robottester.

Kanada och Latinamerika

Med Kanada har förhållandet över lag varit gott även om grannlandet emellanåt är noga med att markera en självständig utrikespolitisk hållning. Men redan under Donald Trumps första presidentperiod gnisslade det en hel del i handelsrelationerna och läget har allvarligt försämrats sedan han kom tillbaka. Trumps tal om att göra Kanada till den 51:a delstaten i USA faller inte i god jord och införandet av höga tullar rör upp starka känslor, samt utlöser motåtgärder (se även Ekonomisk översikt).

Detsamma kan i huvudsak sägas om Mexiko. Trump drev redan i första vändan en hård linje mot Mexiko även i fråga om migrationen. När Joe Biden tillträdde kom tydliga signaler om en mer human migrationspolitik vilket bidrog till en snabb ökning i antalet papperslösa migranter som tog sig till gränsen i söder. Siffrorna var snart de högsta på över 20 år och en humanitär kris hotade. Under våren 2021 ingick USA uppgörelser med Mexiko, Guatemala och Honduras om stärkt gränsbevakning. Frågan om migration och gränsbevakning har stor inrikespolitisk laddning i USA och Trumps återkomst innebär en ny upptrappning Befolkning och språk).

Vad gäller relationerna till övriga Latinamerika styrs de mycket av vem som sitter vid makten. Med Donald Trump i Vita huset är förhållandet särskilt gott med länder som El Salvador och Argentina, som styrs av högerorienterade presidenter, och ansträngda med Colombia och inte minst Venezuela. Med Venezuela, som styrs av en autokratisk vänsterpresident, pyr en konflikt där USA har sänkt flera båtar i Karibien och Trump säger att en ”väpnad konflikt” pågår med narkotikakarteller.

Försvar

Sedan det kalla krigets slut har USA varit världens i särklass främsta militärmakt. USA har ingen värnplikt, de dryg 1,3 miljoner aktiva inom armén, flottan, flygvapnet, marinkåren och kustbevakningen är alla anställda. Därutöver finns en reserv på närmare 800 000 man.

Efter terrordåden mot New York och Washington den 11 september 2001 (se Modern historia) inledde president George W Bush det han kallade global war on terror, ett krig mot terrorismen. USA anföll Afghanistan i oktober 2001 och Irak i mars 2003. De kom att kallas ”de eviga krigen” – omfattande, kostsamma och långdragna insatser som avslutades först 2021 (läs mer om Afghanistankriget här och Irakkriget samt den följande insatsen i Syrien här). Inom ramen för kriget mot terrorismen har USA gjort militära ingripanden också i bland annat Syrien, Pakistan, Jemen, Somalia och Libyen. Drygt 20 år efter 11 september-attentaten beräknades kriget mot terrorismen ha kostat över 8 000 miljarder dollar, enligt projektet Cost of War vid Brown University. Närmare en miljon människor beräknades har dött i direkta krigshandlingar (varav cirka 15 000 amerikaner) och ytterligare minst 3,5 miljoner av krigsrelaterade orsaker.

Efter terrorattacken 2001 ökade USA:s försvarsbudget kraftigt, även vid sidan av kostnaderna för de militära insatserna i Irak och Afghanistan. Försvarsbudgeten ligger över 900 miljarder dollar – mer än tre gånger så mycket som Kina som spenderar näst mest på militären.

LÄSTIPS – läs mer om USA:s utrikespolitik i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Upp till bevis: Ska Trump gå från ord till handling mot Putin? (2025-08-06)
USA:s anfall utmanar världsordningen (2025-06-24)
Varför Trump inte lyckas stoppa kriget (2025-05-27)
USA:s biståndsstopp – ett dråpslag mot världens fattiga (2025-03-11)
Ukrainadeal med Trump väcker stora frågor (2025-02-10)
Grannländer kan pressas att ta emot palestinier (2025-02-07)
Trump dansar in på världsscenen igen (2025-01-07)
Dags för Europa att kliva fram (2024-11-06)
Nästa president får leda ett alltmer utmanat USA (2024-10-24)
Special: Trump eller Harris? Världen väntar med spänning (2024-10-14)
Iranattack sätter broderskapet USA-Israel på prov (2024-04-15)

Om våra källor