Venezuela – Utrikespolitik och försvar

Socialistregeringen i Venezuela har ansträngda relationer med stora delar av omvärlden på grund av sitt auktoritära styre, och nära samarbete endast med en handfull mer eller mindre totalitära stater. En gammal konflikt med Guyana har blivit akut då Venezuela nu gör direkt anspråk på två tredjedelar av det mindre grannlandet.

Venezuelas parlament röstade i mars 2024 för att inrätta en ny delstat i Essequibo. Redan dessförinnan hade en armégeneral utsetts till guvernör i regionen och de 125 000 guyanska invånarna erbjudits venezuelanska identitetshandlingar. På nya kartor som Caracas presenterat ingick redan Essequibo som en del av Venezuela.

Guyana, som kontrollerar Essequibo sedan 1800-talet, protesterar mot vad som ses som en folkrättsstridig kränkning av landets suveränitet. Guyana har i huvudsak stöd i omvärlden, som ser med oro på risken för en väpnad konflikt.

Gränstvisten går långt tillbaka i tiden men fick nytt bränsle sedan stora oljefyndigheter 2015 upptäckts i havet utanför det omtvistade området. Guyana vände sig småningom till Internationella domstolen (ICJ) i Haag i frågan och trots försök från Venezuela att stoppa processen beslutade domstolen i april 2023 att ta upp målet. Bara några månader senare auktionerade Guyana ut oljerättigheter i Essequibo, varpå Caracas svarade med att utlysa en folkomröstning om Venezuelas rätt till territoriet.

När folkomröstningen genomfördes den 3 december 2023 röstade en överväldigande majoritet av väljarna för förslag som bland annat innebär att Venezuela ska inrätta en ny delstat i Essequibo. Nu har alltså antagit en lag om en ny delstat.

Vad som händer härnäst är oklart. President Nicolás Maduro och hans guyanske motpart Irfaan Ali enades kort efter folkomröstningen om att inte ta till våld i konflikten. Det skedde vid ett möte i önationen Saint Vincent och Grenadinerna, på initiativ av Brasiliens president Lula da Silva. Men någon enighet i sakfrågan nådde parterna inte.

Och i Venezuela tolereras inga avvikande åsikter i frågan: arresteringsorder har utfärdats för oppositionsföreträdare som ifrågasatt resultatet i folkomröstningen – de anklagas för sammansvärjning och samarbete ”fientliga utländska bolag” som oljebolaget Exxon Mobil.

Venezuelas agerande ses med oro av omvärlden. Brasilien skickade efter folkomröstningen trupper till sin gräns mot Venezuela för att stärka säkerheten och USA stärkte sitt militära samarbete med Guyana. Strax före nyår skickade Guyanas forna kolonialmakt Storbritannien ett örlogsfartyg till området, för att delta i en övning med guyansk militär. Som svar tillkännagav Venezuela att över 5 000 soldater skulle delta i en militärövning utanför landets kuster på grund av vad Nicolás Maduro kallade ”provokation och hot” mot freden och Venezuelas suveränitet.

Guaidó erkänns av omvärlden

De redan ansträngda relationerna med framför allt västvärlden förvärrades av den akuta politiska krisen i Venezuela 2019 (se Modern historia och Inrikespolitik och författning). En följd blev att närmare 60 länder (däribland Sverige) erkände nationalförsamlingens talman Juan Guaidó som Venezuelas legitime ledare, med hänvisning till att president Nicolás Maduro inte valts legitimt . Men något maktskifte blev inte av. EU drog tillbaka sitt erkännande när ett nytt parlament valts och i slutet av 2021 beslutade FN:s generalförsamling att erkänna Maduros regering, även om USA och en handfull andra länder höll fast vid erkännandet av Guaidó.

Sedan flera år har den politiska och socioekonomiska krisen i Venezuela skapat instabilitet i hela regionen på grund av flyktingströmmar (se Befolkning och språk), epidemier, våldsutbrott, korruption, narkotikahandel och annan laglöshet (se även Sociala förhållanden). Under 2017 bildade en rad latinamerikanska länder samt Kanada den så kallade Limagruppen, för att försöka hantera krisen. Limagruppen uppmanade i början av 2018 uttryckligen regeringen att skjuta upp presidentvalet i maj, med hänvisning till att förutsättningar för ett fritt och rättvisande val saknades. När valet ändå hölls kallade gruppens länder tillfälligt hem sina ambassadörer från Caracas. I gruppen ingick alla regionala tungviktare: Brasilien, Mexiko, Argentina, Colombia, Chile och Peru. Ett par år senare har flera dragit sig ur Limagruppen som därmed har försvagats.

Fåtal allierad

Venezuela har hela tiden haft kvar stöd i regionen dels från vänsterregimer som i Kuba, dels från småstater runt Karibien (se vidare nedan). Liksom Ryssland och Kina – Venezuelas största långivare – motsätter de sig kraftfullt det de kallar inblandning i Venezuelas inre angelägenheter. 

I samband med Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 var Venezuelas president Nicolás Maduro en av relativt få ledare i världen som tog den ryske presidenten Vladimir Putin i försvar. Han anklagade Nato för att ha provocerat genom utvidgning österut och avvisade ”perversa planen att omringa Ryssland militärt och strategiskt”. 

Några månader senare besökte presidenten Iran, som blivit en av Venezuelas viktigaste allierade vid sidan av bland andra Ryssland och Kina. I Teheran träffade Nicolás Maduro både president Ebrahim Raisi och den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei. De båda länderna skrev under samarbetsavtal inom bland annat energi, finans och politik, och de enades också om att ”arbeta tillsammans med försvarsprojekt”. Enligt ayatolla Khamenei är ”motstånd” ett sätt att utmana trycket som USA utövar genom sina sanktioner mot både Iran och Venezuela.

Ett år senare, i juni 2023, kom Irans president Ebrahim Raisi på besök och han betonade ländernas ”gemensamma intressen, gemensamma visioner och gemensamma fiender”. Parterna skrev under ytterligare 25 avtal om samarbete.

Ett par månader därefter togs Nicolás Maduro emot av Kinas president Xi Jinping, som meddelade att relationerna mellan de båda länderna ska "uppgraderas" till ett "strategiskt partnerskap för alla väder".

Sanktioner slår mot ekonomin

Sanktioner mot Venezuela riktades i januari 2019 för första gången mot den livsviktiga oljesektorn. De skärptes vidare och omfattade från augusti samma år alla Venezuelas tillgångar i USA. I september förbjöds hela landets toppskikt att inresa i USA: från viceministrar och överstar och uppåt, samt alla ledamöter i grundlagsförsamlingen, liksom deras familjer. USA skärpte sanktionerna ytterligare i flera omgångar 2020. De gjorde det svårt för utländska affärsintressen att alls interagera med Venezuela.

De hårda sanktionerna infördes när Donald Trump var USA:s president. Relationerna har tinat något efter Joe Bidens tillträde i början av 2021. Hösten 2023 kom vissa lättnader i sanktionerna mot olje- och gassektorn, samt guldindustrin. Det skedde sedan den venezuelanska regeringen nått en överenskommelse med oppositionen om spelreglerna inför presidentvalet 2024 (se vidare Inrikespolitik och författning).

Men andra sanktioner kvarstår. USA införde sanktioner mot vissa individer redan 2015, efter oroligheterna året innan. Från 2017 skärpte USA samt EU och Kanada i omgångar sanktioner som bland annat består av förbud mot vapenförsäljning samt inreseförbud och frysta tillgångar för personer som anklagas för brott mot medborgerliga och mänskliga rättigheter. Begränsningar infördes också för företag som gör affärer med den venezuelanska staten. Bland utpekade individer finns president Nicolás Maduro själv och inte minst den tidigare vicepresidenten Tareck El Aissami som anklagas för inblandning i narkotikahandeln. El Aissami är sedan april 2020 oljeminister. Alla åtta domare i Högsta domstolens författningskammare har också blivit föremål för sanktioner.

Andra allierade

Historiskt har relationerna till USA varit centrala och USA har förblivit den viktigaste handelspartnern. Men redan den med tiden alltmer USA-kritiska Hugo Chávez (president 1999–2013) odlade i stället kontakter med länder som stod långt ifrån USA – som Kina, Ryssland, Kuba, Iran, Libyen, Syrien, Nordkorea och Belarus. President Maduro har länge anklagat USA för att driva ekonomisk krigföring mot Venezuela och för att vilja störta hans regering.

Relationerna till USA försämrades redan efter kuppen mot Chávez 2002 (se Modern historia). Vid den tiden gav USA ekonomiskt stöd till venezuelanska oppositionsgrupper och många ansåg att kuppen stöddes av regeringen i Washington. USA hade länge kritiserat Venezuela för bristande samarbete i kampen mot narkotikahandeln och införde 2006 ett förbud mot vapenexport till landet. Venezuela har vid flera tillfällen utvisat amerikanska diplomater som anklagats för att ha försökt "destabilisera" landet. De båda länderna har inte haft ambassadörer i varandras länder sedan 2010.

I sina försök att motarbeta USA:s dominans bildade Venezuela och Kuba det vänsterorienterade blocket Alba för att främja ekonomisk solidaritet, social jämlikhet och politisk integration mellan regionens länder. De grundade också oljesamarbetet Petrocaribe: genom att erbjuda billig olja på förmånliga villkor till länder i Latinamerika och Karibien vann Venezuela politiskt inflytande. Både Alba och Petrocaribe har i praktiken upphört att fungera under den pågående krisen i Venezuela.

Venezuela har också varit tongivande i sydamerikanska ekonomiska och kulturella initiativ som den regionala banken Banco del Sur, tänkt att bli ett alternativ till Världsbanken, det regionala oljeföretaget Petrosur och Telesur, ett TV-närverk. Telesur började sända från Caracas 2005 och var tänkt att vara en socialistisk latinamerikansk motvikt till spanskspråkiga CNN. Den venezuelanska staten är största delägare i Telesur. Andra vänsterorienterade latinamerikanska länder har ägt eller äger andelar i kanalen.

Regionala organ

Venezuela är medlem av den sydamerikanska organisationer Unasur, men även den är alltmer överspelad. År 2012 blev Venezuela även medlem av frihandelssamarbetet Mercosur, men 2016 stängdes landet av då det inte hade anpassat sin lagstiftning till organisationens regler. Sommaren 2017 skärptes avstängningen till att gälla "på obestämd" tid, då de övriga Mercosurländerna kritiserade Venezuela för att den demokratiska ordningen var satt ur spel.

Förhållandet till allamerikanska samarbetsorganisationen OAS var länge ambivalent och övergick småningom till att vara fientligt. Venezuela har ofta kritiserat organisationen för att vara USA-styrd. Kritiken från OAS mot Venezuela har skärpts avsevärt sedan uruguayaren Luis Almagro tillträdde som generalsekreterare 2015. Almagro har uttryckligen sagt att Venezuela inte längre är en demokrati och hotat med att stänga av landet från organisationen. Kritiken resulterade i att Caracas 2017 meddelade att sin avsikt att lämna organisationen och sedan 2019 företräds Venezuela i OAS av oppositionen. Redan 2013 lämnade landet Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter (IACHR), ett fristående organ inom OAS, enligt beslut ett år tidigare.

På initiativ av Hugo Chávez lanserades 2011 en ny regional samarbetsorganisation, Celac, som var tänkt som ett alternativ till OAS. Celac omfattar alla länder i Latinamerika och Västindien men inte USA och Kanada.

Förhållandet till andra grannländer

Förutom Guyana har Venezuela också olösta gränstvister med några ö-stater i Karibien och med Colombia. Tvisten med Colombia gäller gränsdragningen i Venezuelabukten, där det kan finnas rika oljefyndigheter.

Relationen till Colombia har historiskt varit ansträngd och på senare år har den ofta varit direkt fientlig. Rent vapenskrammel förekom 2008–2010, då Hugo Chávez anklagade Colombia för att vara USA:s lakej och hans motpart Álvaro Uribe anklagade Venezuela för att stödja den colombianska vänstergerillan Farc. Inför OAS och FN anklagade länderna varandra för mord, kidnappningar, spionage och en rad incidenter utmed gränsen.

När en utpräglat konservativ president, Iván Duque, tillträdde i grannlandet 2018 blev förhållandet på nytt djupfryst. Colombia hör till de länder som slöt upp på USA:s sida i krisen 2019, och i samband med det bröts de diplomatiska förbindelserna. Tre år senare, i augusti 2022, återupprättades relationerna sedan vänsterpresidenten Gustavo Petro tillträtt i Colombia.

Den så kallade oljediplomatin är viktig för Venezuelas kontakter med omvärlden. Flera latinamerikanska och karibiska länder har knutit nära band till Venezuela i utbyte mot billig olja. Oljeleveranserna har dock i huvudsak upphört under den pågående krisen. 

Venezuela var en av de fem stora oljeproducenter som bildade Opec 1960. Landet är fortfarande medlem.

Försvar

Venezuelas väpnade styrkor utgörs i huvudsak av värnpliktiga soldater. Allmän värnplikt gäller för män och kvinnor mellan 18 och 60 år.

Militären höll sig länge utanför politiken, även om det fanns personliga band mellan militärledningen och de gamla politiska partierna. När Chávez blev president utnämnde han militärer till en rad höga poster och farhågor fanns om att Venezuela åter skulle bli en militärdiktatur. Kuppen mot Chávez 2002 visade att militären var splittrad: vissa befäl deltog i kuppen, andra stödde Chávez. Efter kuppen rensade presidenten ut politiska motståndare ur militärledningen.

Under Chávez tid vid makten blev militären alltmer politiserad och det har fortsatt under hans efterträdare Maduro. I slutet av 2017 utsåg presidenten en general till chef för det statliga oljebolaget PDVSA.

Venezuela har köpt mycket vapen från Ryssland och de båda ländernas försvar har haft gemensamma övningar. Venezuela har fått licens för att tillverka ryska vapen och rysk ammunition. Motivet sades vara att avskräcka USA från att invadera Venezuela.

Om våra källor