Venezuela – Utrikespolitik och försvar

Socialistregeringen i Venezuela har länge haft ansträngda relationer med stora delar av omvärlden på grund av sitt auktoritära styre, och nära samarbete endast med en handfull mer eller mindre totalitära stater. Historiskt har relationerna till USA varit centrala men de blev alltmer fientliga fram till dess att amerikansk militär i januari 2026 i en blixtoperation tillfångatog president Nicolás Maduro.

Strax efter nyår 2026 bombade USA huvudstaden Caracas och president Nicolás Maduro tillfångatogs. Han och hans hustru fördes till USA där de ska ställas inför rätta. Det är nu oklart vad som kommer att ske inrikes i Venezuela och hur relationen med USA kommer att utvecklas (se även Inrikespolitik och författning och läs artikel i Utrikesmagasinet).

Förhållandet till USA var för det mesta gott under hela 1900-talet. Läget blev ett annat när Hugo Chávez kom till makten 1999, med sin ”antiimperialistiska” retorik. Det försämrades efter kuppen mot Chávez 2002 (se Modern historia) som denne anklagade USA för att stödja. Därefter har det varit kyligt.

Exportförbud och sanktioner

USA införde ett förbud mot vapenexport till Venezuela 2006, och efter en protestvåg 2014 kom sanktioner mot vissa individer. Från 2017 skärpte USA sanktionerna och även EU och Kanada införde begränsningar och straffåtgärder. USA och Venezuela har inte haft ambassadörer i varandras huvudstäder sedan 2010 och förbindelserna bröts helt 2019. Efter interventionen 2026 har USA utsett en chargé d'affaires i Caracas, vilket ses som ett första steg mot att återupprätta de diplomatiska förbindelserna.

År 2019 riktade USA också för första gången sanktioner mot den livsviktiga oljesektorn. Sanktionerna utvidgades sedan i flera omgångar och gjorde det svårt för utländska affärsintressen att alls interagera med Venezuela.

Efter Donald Trumps tillträde som president för andra gången, 2025, höjdes en tidigare utlyst belöning till 50 miljoner dollar för den som kom med information som ledde till att Maduro greps.

Upptrappat läge

Med början i september 2025 har USA sprängt fler än 35 småbåtar, främst i Karibien men även på Stillahavssidan. Sammanlagt har över 100 människor på båtarna dödats. Enligt Trump rör det sig i om ”narkoterrorister” på väg från Venezuela till USA med droger. USA har inte presenterat några bevis för anklagelserna om smuggling och experter på folkrätt kritiserar agerandet och menar att sprängningarna kan liknas vid utomrättsliga avrättningar.

Dessutom införde Trump strafftullar mot länder som importerar olja eller gas från Venezuela. Det fick Kina att mullra om inbladning i Venezuelas inre angelägenheter. Kina är den största importören av venezuelansk olja. Bland andra köpare finns Indien, Spanien – och USA. I december 2025 beordrade Trump en fullständig blockad av alla sanktionsbelagda tankfartyg utanför Venezuela och flera oljetankrar har tagits i beslag. De skärpta åtgärderna kulminerade med tillslaget mot Caracas den 3 januari 2026.

Donald Trump anklagar Nicolás Maduro och flera andra ledande personer i Venezuela för att ingå i Solkartellen (Cartel de los Soles) som Washington har stämplat som en terrororganisation. Solkartellen anses dock vara ett löst nätverk av korrupta militärer och myndighetspersoner, snarare än en formell organisation.

Auktoritära regimer

Redan under den med tiden alltmer USA-kritiska Hugo Chávez (president 1999–2013) odlade Venezuela kontakter med länder som stod långt ifrån USA – som Kina, Ryssland, Kuba, Iran, Libyen, Syrien, Nordkorea och Belarus. Nicolás Maduro som efterträdde Chávez fortsatte den USA-kritiska linjen och anklagade många gånger USA för att driva ekonomisk krigföring och för att vilja störta hans regering.

Venezuelas förhållande till övriga västvärlden har också varit spänt länge, och det försämrades i samband med det presidentval som hölls i juli 2024. När Nicolás Maduro utropades till vinnare trots att mycket pekade på seger för utmanaren Edmundo González blev följden att bland annat USA, EU och en rad latinamerikanska länder vägrade att erkänna den officiella bilden (se Inrikespolitik och författning). Kina, Ryssland och Kuba hörde till de länder som gratulerade Maduro till segern.

Relationen till Spanien blev särskilt ansträngd sedan Edmundo González fått en fristad där, och en spansk minister kallat Venezuela för en ”diktatur”.

Också förhållandet till flera latinamerikanska länder har varit spänt på grund av utvecklingen i Venezuela. Argentina har under den högernationalistiska presidenten Javier Milei varit en av de mest högljudda kritikerna.

Även vänsterorienterade länder som tidigare varit vänligt inställda, som Brasilien och Colombia, har i allt större utsträckning tagit avstånd från regeringens agerande. Relationen till Brasilien blev i oktober 2024 så ansträngd att Caracas kallade hem sin ambassadör därifrån, samt kallade upp Brasiliens chargé d’affaires till utrikesdepartementet för att framföra en protest. Orsaken var att Brasilien satt stopp för Venezuelas anslutning till ländergruppen Brics.

Under en tidigare akut politisk kris, 2019, erkände närmare 60 länder parlamentets dåvarande talman Juan Guaidó som Venezuelas legitima ledare med hänvisning till att president Maduro inte valts under korrekta förhållanden (se Modern historia). Men något maktskifte blev inte av. EU drog tillbaka sitt erkännande när ett nytt parlament valts och i slutet av 2021 beslutade FN:s generalförsamling att erkänna Maduros regering, även om USA och en handfull andra länder höll fast vid erkännandet av Guaidó.

 Långvarig tvist med Guyana

En gammal gränstvist med Guyana fick nytt bränsle sedan stora oljefyndigheter 2015 upptäckts i havet utanför Essequibo, ett område som grannlandet kontrollerar sedan 1800-talet. När Guyana auktionerade ut oljerättigheter 2023 svarade Venezuela med att utlysa en folkomröstning som resulterade i att en överväldigande majoritet av väljarna röstade för att en ny delstat skulle inrättas i Essequibo. Redan dessförinnan hade en armégeneral utsetts till guvernör i regionen och de 125 000 guyanska invånarna erbjudits venezuelanska identitetshandlingar. På nya kartor som Caracas presenterat ingick redan Essequibo som en del av Venezuela.

Guyana protesterar mot kränkningen av landets suveränitet och har i huvudsak stöd i omvärlden. Sedan Venezuela i mars 2025 anklagats för intrång över gränsen hotade USA:s utrikesminister Marco Rubio indirekt med amerikanskt militärt ingripande.

Guyana har vänt sig till Internationella domstolen (ICJ) i Haag som 2023, trots försök från Venezuela att stoppa processen, beslutade att ta upp målet. Ingen lösning har ännu presenterats.

Fåtal allierade

Sedan flera år har den politiska och socioekonomiska krisen i Venezuela skapat instabilitet i hela regionen på grund av flyktingströmmar (se Befolkning och språk), epidemier, våldsutbrott, korruption, narkotikahandel och annan laglöshet (se även Sociala förhållanden).

Men Venezuela har hela tiden haft kvar stöd i regionen dels från vänsterregimer som i Kuba, dels från småstater runt Karibien (se vidare nedan). Liksom Ryssland och Kina – Venezuelas största långivare – motsätter de sig kraftfullt det de kallar inblandning i Venezuelas inre angelägenheter. 

I samband med Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 var den dåvarande presidenten Maduro en av relativt få ledare i världen som tog den ryske presidenten Vladimir Putin i försvar. Han anklagade Nato för att ha provocerat genom utvidgning österut och avvisade den ”perversa planen att omringa Ryssland militärt och strategiskt”. 

Några månader senare besökte Maduro Iran, som blivit en av Venezuelas viktigaste allierade vid sidan av bland andra Ryssland och Kina, och året därpå besökte han Kina där han togs emot av president Xi Jinping som meddelade att relationerna mellan de båda länderna skulle "uppgraderas" till ett "strategiskt partnerskap för alla väder".

Andra allierade

I sina försök att motarbeta USA:s dominans bildade Venezuela och Kuba 2004 det vänsterorienterade blocket Alba för att främja ekonomisk solidaritet, social jämlikhet och politisk integration mellan regionens länder. De grundade också oljesamarbetet Petrocaribe: genom att erbjuda billig olja på förmånliga villkor till länder i Latinamerika och Karibien vann Venezuela politiskt inflytande. Både Alba och Petrocaribe har i praktiken upphört att fungera under den pågående krisen i Venezuela.

Venezuela har också varit tongivande i sydamerikanska ekonomiska och kulturella initiativ som den regionala banken Banco del Sur, tänkt att bli ett alternativ till Världsbanken, det regionala oljeföretaget Petrosur och Telesur, ett tv-nätverk. Telesur började sända från Caracas 2005 och var tänkt att vara en socialistisk latinamerikansk motvikt till spanskspråkiga CNN. Den venezuelanska staten är största delägare i Telesur. Andra vänsterorienterade latinamerikanska länder har ägt eller äger andelar i kanalen.

Regionala organ

Venezuela är medlem av den sydamerikanska organisationer Unasur, men även den är alltmer överspelad. År 2012 blev Venezuela även medlem av frihandelssamarbetet Mercosur, men 2016 stängdes landet av då det inte hade anpassat sin lagstiftning till organisationens regler. Sommaren 2017 skärptes avstängningen till att gälla "på obestämd" tid, då de övriga Mercosurländerna kritiserade Venezuela för att den demokratiska ordningen var satt ur spel.

Förhållandet till allamerikanska samarbetsorganisationen OAS var länge ambivalent och övergick småningom till att vara fientligt. Venezuela har ofta kritiserat organisationen för att vara USA-styrd medan OAS alltmer fördömt Venezuelas demokratiska brister. Kritiken resulterade i att Caracas 2017 meddelade sin avsikt att lämna organisationen och sedan 2019 företräds Venezuela i OAS av oppositionen. Redan 2013 lämnade landet Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter (IACHR), ett fristående organ inom OAS, enligt beslut ett år tidigare.

På initiativ av Hugo Chávez lanserades 2011 en ny regional samarbetsorganisation, Celac, som var tänkt som ett alternativ till OAS. Celac omfattar alla länder i Latinamerika och Karibien men inte USA och Kanada.

Förhållandet till andra grannländer

Förutom Guyana har Venezuela också olösta gränstvister med några ö-stater i Karibien och med Colombia. Tvisten med Colombia gäller gränsdragningen i Venezuela-bukten, där det kan finnas rika oljefyndigheter.

Relationen till Colombia har historiskt varit ansträngd och emellanåt direkt fientlig. Rent vapenskrammel förekom 2008–2010, då Hugo Chávez anklagade Colombia för att vara USA:s lakej och hans motpart Álvaro Uribe anklagade Venezuela för att stödja den colombianska vänstergerillan Farc. Inför OAS och FN anklagade länderna varandra för mord, kidnappningar, spioneri och en rad incidenter utmed gränsen. I samband med krisen i Venezuela 2019 bröts de diplomatiska förbindelserna men de återupprättades tre år senare sedan vänsterpresidenten Gustavo Petro tillträtt i Colombia.

Den så kallade oljediplomatin har varit viktig för Venezuelas kontakter med omvärlden. Flera latinamerikanska och karibiska länder har knutit nära band till Venezuela i utbyte mot billig olja. Oljeleveranserna har dock i huvudsak upphört under den pågående krisen.

Venezuela var en av de fem stora oljeproducenter som bildade Opec 1960. Landet är fortfarande medlem.

Försvar

Venezuelas väpnade styrkor har i uppgift att försvara landet mot yttre fiender men också att bidra till den interna säkerheten och kampen mot narkotikaligorna. Sedan Hugo Chávez tid vid makten har militären nära band till landets regering (se Inrikespolitik och författning).

Vid sidan av den reguljära försvarsmakten (se faktaruta) finns nationalgardet (23 000) och halvmilitära styrkor (220 000), samt en arméreserv (8 000). Styrkorna utgörs i huvudsak av värnpliktiga soldater. Allmän värnplikt gäller för män och kvinnor mellan 18 och 60 år.

Kina och Ryssland förser Venezuela med vapen och tekniskt militärt stöd, och venezuelansk militär övar regelbundet med såväl kinesisk och rysk som kubansk och iransk militär.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Venezuela i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Attacken som skakar världen (2026-01-06)