Den 22-23 augusti kommer UI att uppdatera sina IT-tjänster

Under uppdateringen kommer vi tyvärr inte kunna svara på e-post, men återkommer så snart vi kan.

Politiskt system

Ukraina är en republik med halvpresidentiellt styre. Det innebär att både presidenten och premiärministern deltar i det dagliga regeringsarbetet men med skilda roller. Regeringen är ansvarig inför parlamentet. De svåraste hindren för att bygga upp en modern rättsstat har varit den djupa korruptionen och politikernas påverkan på rättsväsendet.

Maktfördelningen mellan president och parlament har varit föremål för långdragna stridigheter. Det självständiga Ukrainas första helt egna författning, som antogs 1996, avsåg att göra slut på tvisterna genom att ge presidenten stora befogenheter. Men striden levde vidare. Grundlagsändringar som kom till stånd efter den orangefärgade revolutionen 2004 (se Modern historia) och trädde i kraft 2006 ökade parlamentets inflytande på presidentens bekostnad. Ändringarna var svårtolkade och förstärkte snarast maktkampen. Författningsdomstolen fastslog 2010 att denna maktförskjutning stred mot grundlagen, och presidentämbetet återfick förlorad makt. Men detta utslag blev i sig starkt ifrågasatt, och Venedigkommissionen (Europarådets expertkommitté för författningsärenden) invände i en rapport kort därefter mot det lagligt tvivelaktiga att författningsdomstolen underkände författningsändringar efter sex år. Venedigkommissionen skrev att domstolen agerat som om den stod över författningen och att dess ingripande väckte frågor om hur det var ställt med rättsstatens principer i Ukraina. Bland annat ska fyra domare ha avgått efter starka påtryckningar från regeringen strax före författningsdomstolens beslut.

I februari 2014 röstade parlamentet för att återställa de grundlagsändringar som antagits 2004. Dåvarande presidenten Viktor Janukovytj vägrade att skriva under den nya lagen men flydde från ämbetet samma dag. Han avsattes formellt dagen därpå.

Den västvänliga politik som förts sedan dess har också tagits in i författningen. Medlemskap i både EU och Nato som politiska mål skrevs in i grundlagen 2019 (se Kalendarium).

Presidenten är statschef och överbefälhavare och tillsätts genom allmänna val vart femte år. En president kan endast sitta två mandatperioder i rad. Presidenten undertecknar lagar samt utlyser val och folkomröstningar som rör grundlagsfrågor. Statschefen nominerar premiärminister, försvarsminister och utrikesminister på förslag av parlamentets majoritet. Övriga ministrar utses av parlamentet på förslag av premiärministern. Presidenten kan under vissa omständigheter upplösa parlamentet, till exempel om en regering inte kunnat bildas inom föreskriven tid.

Parlamentet – högsta rådet eller verchovna rada – består av 450 ledamöter som också väljs på fem år. Efter en lagändring 2011 väljs 225 av dem enligt ett proportionellt system baserat på partilistor, och de övriga 225 i direktval i enmansvalkretsar. Samtidigt förbjöds partiallianser att ställa upp i val och tröskeln för att ett parti ska få plats i parlamentet höjdes från 3 till 5 procent av rösterna.

Inför valet 2014 slopades förbudet mot allianser, men 5-procentsspärren behölls. 27 mandat som skulle ha blivit tillsatta i direktval i rebellkontrollerade områden i sydost och på den ryskt annekterade halvön Krim lämnades vakanta. 

Parlamentet stiftar landets lagar och antar statsbudgeten. Presidenten kan inlägga sitt veto mot en lag, men parlamentet kan rösta ned ett veto med två tredjedelars majoritet. Parlamentet har möjlighet att avsätta en president, men för det krävs tre fjärdedelars majoritet.

Ukraina har varit indelat i 24 län (oblast), de två storstadsområdena Kiev och Sevastopol med särskild ställning, samt Krim som utgör en autonom republik. Efter Rysslands annektering av Krim 2014 ingår halvön med staden Sevastopol i praktiken inte i Ukraina, även om annekteringen inte erkänns av ukrainska regeringen eller omvärlden. Även delar av östra Ukraina är i praktiken utom regeringens kontroll.

Krim

Halvön Krim befolkades av muslimska tatarer från 1200-talet och hamnade 1783 under ryskt styre. Efter bildandet av Sovjetunionen 1922 var Krim en del av den ryska sovjetrepubliken fram till 1954 då halvön överfördes till sovjetrepubliken Ukraina. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 förblev Krim en del av Ukraina.

Under åren före självständigheten hade krimtatarer börjat återvända hem från Centralasien dit de tvingats i exil under andra världskriget av den dåvarande Sovjetledaren Josef Stalin som anklagade dem för samarbete med nazisterna. Krimtatarernas återvändande ledde till motsättningar med den övriga befolkningen på Krim, som till huvuddelen bestod av ryssar. 

Efter det dramatiska maktskiftet i Ukraina i början av 2014, då den ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj avsattes i en folklig resning,  tog Ryssland militär kontroll över Krim. I mars 2014, efter en illegal folkomröstning på halvön, annekterades Krim av Ryssland (läs mer i Aktuell politik respektive Kalendarium).

Politiska partier

Det ukrainska partilandskapet präglas inte så mycket av ideologi och program utan mer av starka ledarpersonligheter samt regionala och affärsmässiga särintressen. Gemensamt för de flesta ledande partier är idag en stark inriktning på att närma Ukraina till EU och västvärlden.

Parlamentsval hölls i oktober 2014, nio månader efter folkresningen som ledde till att president Janukovytj avsattes och fyra månader efter det att Petro Porosjenko valts till hans efterträdare.

Överlägset störst blev Petro Porosjenkos block (Blok Petra Porosjenka), som senare fick tillnamnet Solidaritet (Solidarnist). Partiet hade funnits sedan 2000 och ingått i olika allianser med liberala och EU-vänliga profiler. Porosjenkos block gick till val i samarbete med Ukrainska demokratiska alliansen för reform (Ukrajinskyj demokratytjnyj aljans za reformy, Udar; fritt översatt ungefär "Smockan"), startat av förre boxningsvärldsmästaren Vitalij Klytjko. I augusti 2015 uppgick Udar formellt i Porosjenkos block och Klytjko valdes till partiets ledare.

Näst störst i valet 2014 blev den konservativa, EU-vänliga Folkfronten (Narodnyj front), som grundats av dåvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk och den tillförordnade presidenten Oleksandr Turtjynov kort efter revolutionen. Många av medlemmarna, bland dem de båda grundarna, hade tidigare tillhört Fosterlandet (Batkivsjtjyna) som leds av förra premiärministern Julia Tymosjenko.

Petro Porosjenkos block och Folkfronten bildade en på papperet stabil regering där också flera partiobundna ämnesexperter fick ministerposter. Koalitionen sprack i samband med den nye presidenten Volodymyr Zelenskyjs tillträde i maj 2019.

Invalda i parlamentet efter att ha klarat femprocentsspärren blev också det nya kristdemokratiska och pro-västliga partiet Självtillit (Samopomitj), bildat 2012 av staden Lvivs borgmästare Andrij Sadovyj, det EU-skeptiska Oppositionsblocket (Oppozytsijnyj Blok), högerpopulistiska Oleh Ljasjkos radikala parti (Radykalna partija Oleha Ljasjka) och Julia Tymosjenkos tidigare regeringsparti Fosterlandet.

Det högerextrema Frihetspartiet (Svoboda), som haft stora framgångar i valet 2012, missade 2014 spärren för partilistorna men fick in sex ledamöter genom direktval. Däremot slogs Kommunistpartiet ut ur parlamentet. Det tidigare regerande Regionernas parti bojkottade valet men en del av dess representanter hade gått över till Oppositionsblocket.

Totalt ställde 30 nationella partier upp i valet 2014. Mer än hälften fick mindre än en procent av rösterna, men några få av dem lyckades få en representant i parlamentet genom direktval. Dessutom blev nästan 100  partiobundna kandidater invalda.

Valåret 2019 har flera förändringar inträffat. De viktigaste:

Den nye presidenten Volodymyr Zelenskyj har bildat ett parti, kallat Folkets tjänare (Sluha Narodu) som den TV-serie som gjort honom känd. Partiet registrerades så sent som på presidentvalsdagen den 31 mars 2019. Det tog sedan snabbt täten i opinionsmätningar inför nästa parlamentsval, och vann överlägset.

Efter förlusten i presidentvalet bytte Porosjenkos parti namn till Europeisk solidaritet, men partiet krympte rejält.

Oenighet inom Oppositionsblocket ledde till en nybildning med sikte på valen 2019, den proryska Oppositionsplattformen – För livet (Opozitsijna Platforma – Za Zjyttja). Partiet blev näst störst i parlamentsvalet.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0