Ukraina – Politiskt system

Ukraina är en republik med halvpresidentiellt styre. Det innebär att både presidenten och premiärministern deltar i det dagliga regeringsarbetet men med skilda roller. Regeringen är ansvarig inför parlamentet. De svåraste hindren för att bygga upp en modern rättsstat har varit den djupa korruptionen och politikernas påverkan på rättsväsendet.

Både författningen och vallagen har ändrats flera gånger.

Maktfördelningen mellan president och parlament har varit föremål för långdragna stridigheter. Det självständiga Ukrainas första helt egna författning, 1996, avsåg att göra slut på tvisterna genom att ge presidenten stora befogenheter. Men striden levde vidare. Grundlagsändringar efter den orangefärgade revolutionen 2004 (se Modern historia), som trädde i kraft 2006, ökade parlamentets inflytande på presidentens bekostnad. Ändringarna var svårtolkade och förstärkte maktkampen.

Författningsdomstolen fastslog 2010 att maktförskjutningen stred mot grundlagen, och presidentämbetet återfick förlorad makt. Men utslaget blev ifrågasatt. Venedigkommissionen (Europarådets expertkommitté för författningsärenden) invände mot det lagligt tvivelaktiga i att författningsdomstolen underkände författningsändringar efter sex år. Venedigkommissionen skrev att domstolen agerat som om den stod över författningen och att dess ingripande väckte frågor om hur det var ställt med rättsstatens principer i Ukraina. Bland annat ska fyra domare ha avgått efter starka påtryckningar från regeringen strax före författningsdomstolens beslut.

2014 röstade parlamentet för att återställa de grundlagsändringar som antagits 2004, de som alltså ökade parlamentets inflytande. Presidenten Viktor Janukovytj vägrade att skriva under lagen, men flydde samma dag. Han avsattes formellt dagen därpå.

Den västvänliga politik som förts sedan dess har också tagits in i författningen. Medlemskap i både EU och Nato som politiska mål skrevs in i grundlagen 2019 (se Kalendarium). Det skedde mot bakgrund av att Ryssland tagit kontroll över Krimhalvön och dessutom stöttade separatistuppror i östra Ukraina.

Presidenten är statschef och överbefälhavare och tillsätts genom allmänna val vart femte år. En president kan sitta två mandatperioder i rad. Presidenten undertecknar lagar samt utlyser val och folkomröstningar som rör grundlagsfrågor. Statschefen nominerar premiärminister, försvarsminister och utrikesminister på förslag av parlamentets majoritet. Övriga ministrar utses av parlamentet på förslag av premiärministern.

Presidenten kan under vissa omständigheter upplösa parlamentet, till exempel om en regering inte kunnat bildas inom föreskriven tid.

Parlamentet – högsta rådet eller verchovna rada – består av 450 ledamöter som också väljs på fem år. Efter en lagändring 2011 valdes 225 enligt ett proportionellt system baserat på partilistor, och övriga 225 i direktval i enmansvalkretsar. Samtidigt förbjöds partiallianser i val och tröskeln för ett parti att få plats i parlamentet höjdes från 3 till 5 procent av rösterna. Inför valet 2014 slopades förbudet mot allianser, men 5-procentsspärren behölls.

Mandat som skulle ha blivit tillsatta i direktval i rebellkontrollerade områden i sydost och på den ryskt annekterade halvön Krim lämnades vakanta 2014. Sedan valet 2019 är 26 platser vakanta.

Enligt ny vallag som antogs 2019 ska nästa val, planerat till 2023, bli proportionellt. Femprocentsspärren är kvar. Inför det associationsavtal mellan Ukraina och EU som ratificerades 2014 var valsystemet en viktig fråga. Systemet har ansetts behöva reformer bland annat därför att det förekommit röstköp och möjliggjort för direkt tvivelaktiga personer att kandidera till platser i parlamentet. Ledamöterna hade tidigare åtalsfrihet (se Kalendarium). 

Parlamentet stiftar landets lagar och antar statsbudgeten. Presidenten kan inlägga veto mot en lag, men parlamentet kan rösta ned ett veto med två tredjedelars majoritet. Parlamentet har möjlighet att avsätta en president, men för det krävs tre fjärdedelars majoritet.

Ukraina har varit indelat i 27 regioner: 24 län (oblast), de två storstadsområdena Kiev och Sevastopol med särskild ställning, samt Krim som utgör en autonom republik. Efter Rysslands annektering av Krim 2014 ingår halvön med staden Sevastopol i praktiken inte i Ukraina, även om annekteringen inte erkänns av ukrainska regeringen eller omvärlden. I östra Ukraina hamnade delar av två län utom regeringens kontroll när separatister utropade "republiker".

2020 lades ett förslag till ny regional indelning fram av kommun- och utvecklingsdepartementet. Målet är att distrikten inom länen ska bli betydligt färre, inte minst för att minska den lokala byråkratin. Länet Zakarpattia i sydväst har gett upphov till en träta med Ungern, eftersom etniska ungrare är i majoritet i en del av området. Ungern har drivit frågan om deras ställning, bland annat genom att villkora EU- och Nato-samarbeten med Ukraina. Berehove, på ungerska Beregszász, ska enligt förslaget utgöra ett eget distrikt, vilket skulle möjliggöra en sorts autonomi för de lokala ungrarna. Förslaget kan komma att möta motstånd från ukrainska nationalister.

Läs om Ukrainas rättssystem i Demokrati och rättigheter.

Krim

Halvön Krim befolkades av muslimska tatarer från 1200-talet och hamnade 1783 under ryskt styre. Efter bildandet av Sovjetunionen 1922 ingick Krim i den ryska sovjetrepubliken fram till 1954 då halvön överfördes till sovjetrepubliken Ukraina. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 förblev Krim en del av Ukraina.

Under åren före självständigheten hade krimtatarer börjat återvända från Centralasien dit de tvingats under andra världskriget av dåvarande Sovjetledaren Josef Stalin, som anklagade dem för samarbete med nazisterna. Krimtatarernas hemvändande ledde till motsättningar med övrig befolkning på Krim, till huvuddelen etniska ryssar. 

Efter det dramatiska maktskiftet i Ukraina i början av 2014, då den ryskvänlige presidenten Viktor Janukovytj avsattes i en folklig resning,  tog Ryssland militär kontroll över Krim. I mars 2014, efter en illegal folkomröstning på halvön, annekterades Krim av Ryssland (läs mer i Aktuell politik respektive Kalendarium).

Politiska partier

Partilandskapet präglas inte så mycket av ideologi och program utan mer av starka ledarpersonligheter samt regionala och affärsmässiga särintressen. De flesta ledande partier vill närma Ukraina till EU och västvärlden.

Parlamentsval hölls 2014, nio månader efter folkresningen som ledde till att president Janukovytj avsattes och fyra månader efter det att Petro Porosjenko valts till hans efterträdare. Överlägset störst blev Petro Porosjenkos block (Blok Petra Porosjenka), senare med tillnamnet Solidaritet (Solidarnist). Partiet hade funnits sedan 2000 och ingått i allianser med liberala och EU-vänliga profiler. Porosjenkos block gick till val i samarbete med Ukrainska demokratiska alliansen för reform (Ukrajinskyj demokratytjnyj aljans za reformy, Udar; ungefär "Smockan"), startat av förre boxningsvärldsmästaren Vitalij Klytjko. 2015 uppgick Udar i Porosjenkos block och Klytjko valdes till partiledare.

Näst störst i valet 2014 blev konservativa, EU-vänliga Folkfronten (Narodnyj front), grundat av dåvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk och tillförordnade presidenten Oleksandr Turtjynov. Många medlemmar, bland dem grundarna, hade tillhört Fosterlandet (Batkivsjtjyna), lett av förra premiärministern Julia Tymosjenko.

Porosjenkos block och Folkfronten bildade en regering där också partiobundna ämnesexperter fick ministerposter. Koalitionen sprack i samband med den nye presidenten Volodymyr Zelenskyjs tillträde i maj 2019.

Invalda i parlamentet efter att ha klarat femprocentsspärren 2014 var också kristdemokratiska och pro-västliga Självtillit (Samopomitj), bildat av staden Lvivs borgmästare Andrij Sadovyj, EU-skeptiska Oppositionsblocket (Oppozytsijnyj Blok), högerpopulistiska Oleh Ljasjkos radikala parti (Radykalna partija Oleha Ljasjka) och Tymosjenkos tidigare regeringsparti Fosterlandet.

Högerextrema Frihetspartiet (Svoboda), som haft valframgångar 2012, missade 2014 spärren för partilistor men fick in sex ledamöter genom direktval. Däremot slogs Kommunistpartiet ut ur parlamentet. Det tidigare regerande Regionernas parti bojkottade valet men en del av dess representanter hade gått över till Oppositionsblocket.

Totalt ställde 30 rikspartier upp i valet 2014. Mer än hälften fick mindre än en procent av rösterna, men några lyckades få en plats i parlamentet genom direktval. Dessutom blev nästan 100  partiobundna kandidater invalda.

Valåret 2019 inträffade flera förändringar. De viktigaste:

Den nye presidenten Volodymyr Zelenskyj bildade ett parti kallat Folkets tjänare (Sluha Narodu) precis som den TV-serie som gjort honom känd. Partiet registrerades så sent som på presidentvalsdagen den 31 mars 2019. Det tog sedan snabbt täten i mätningar inför nästa parlamentsval, och vann överlägset.

Efter förlusten i presidentvalet bytte Porosjenkos parti namn till Europeisk solidaritet, men partiet krympte rejält.

Oenighet inom Oppositionsblocket ledde till en nybildning, proryska Oppositionsplattformen – För livet (Opozitsijna Platforma – Za Zjyttja). Partiet, som har anknytning till oligarken Viktor Medvedtjuk, blev näst störst i parlamentsvalet.

Om våra källor

127302

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågorna som förändrar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

10133

Mer läsning finns här!

I UI:s webbtidning utrikesmagasinet.se hittar du analyser och krönikor skrivna av svenska och internationella forskare, analytiker och journalister med bred erfarenhet av olika länder och regioner.

Det mesta är på svenska och alla artiklar är fritt tillgängliga.

Tipsa gärna dina vänner!

Till Utrikesmagasinet

Varukorg

Totalt 0