Ukraina – Kultur

Flera av Ukrainas städer är rika på historiska minnesmärken och andra sevärdheter, främst Kiev, Lviv och Odessa. Sofiakatedralen i Kiev och den gamla stadskärnan i Lviv finns bland de arkitektoniska skatter som är upptagna på FN-organet Unescos världsarvslista.

Den storskaliga ryska invasionen 2022 med robot- och artilleribeskjutning inte bara mot militärbaser utan också mot städer runtom i Ukraina väcker oro för hur byggnadskultur och minnesmärken ska klara sig. Flera av de byggnadsverk som är listade som världsarv har stor stor betydelse i både ukrainsk och rysk historia. Med sina gyllene lökkupoler har Sofiakatedralen i Kiev, som går tillbaka till 1000-talet men byggdes om i barockstil senare,  symbolisk roll för hela den slaviskortodoxa kristenheten. 

Staden Lviv har tidigare hetat Lemberg och ingått i statsbildningen Österrike-Ungern, men den har också haft polsk överhöghet och varit en etnisk smältdegel. Nazityskland gick hårt åt stadens judiska arv, men Lviv har en medeltida stadskärna och är ett av sju ukrainska världsarv på Unescolistan. Tjernihiv, som har utsatts för rysk beskjutning 2022, är en av de andra platser som Ukraina föreslagit för FN som skyddsvärda.

I Karpaterna finns träkyrkor med Unesco-listning.

Det finns en Haagkonvention som handlar om skydd för kulturarv under väpnade konflikter. Den tillkom 1954, i kölvattnet av andra världskriget, och Ryssland har skrivit under konventionen.

Den ukrainska litteraturen har samma ursprung som den ryska, nämligen tidiga krönikor som Igorkvädet. Den första egentligt ukrainska litteraturen utgörs av folkdiktning, som sammanställdes och nedtecknades i systematisk form först på 1800-talet.

Den moderna ukrainska litteraturen börjar med Ivan Kotljarevskyj (1769–1838), som skrev en travesti på romerske Vergilius Aeneiden. Nationalskalden Taras Sjevtjenko (1814–1861), som också representerar den tidiga moderna litteraturen, gjorde sig till tolk för krav på Ukrainas självbestämmande.

Trots förryskningspolitik blomstrade den ukrainska litteraturen under slutet av 1800-talet. Delvis berodde detta på den kulturella frihet som rådde i det då österrikiska Galizien, där författare som Ivan Franko verkade.

Bland de ukrainskspråkiga författarna i den då ryska delen av Ukraina märks Lesia Ukrajinka, Mychajlo Kotsiubynskyj och Volodymyr Vynnytjenko. Mest betydande av de författare som valde att skriva på ryska är Nikolaj Gogol (1809–1852), som i flera verk skildrat ukrainskt folkliv. Även ryska författare som Michail Bulgakov har skildrat ukrainska förhållanden.

Efter en kulturell blomstring utan motstycke under åren kring oktoberrevolutionen 1917 tvingades ukrainska konstutövare att anpassa sig till den socialistiska realism som hyllades i det sovjetiska systemet. Det ukrainska kulturlivet drabbades hårt av förföljelser under 1930-talet och den ukrainska kulturen reducerades till ren folklore.

Först mot slutet av 1980-talet upphörde förtrycket och en ny generation unga ukrainska författare framträdde. Bland de mest kända är poeten Oksana Zabuzjko. Hon har också skrivit prosaverk som skildrar aktuella samhällsfrågor ur feministisk synvinkel, bland annat Sestro, sestro (Syster, syster).

I dag finns lagfästa krav på hur det ukrainska språkets ställning ska stärkas (se Befolkning och språk.) 2022, i spåren av den fullskaliga ryska invasionen, beslöt landets utrikesdepartement att minska den ryskspråkiga litteraturens roll i skolorna. Verk av författare som Gogol och Bulgakov kommer att betraktas som utländska.

En spelfilm om svälten i Ukraina på 1930-talet berör det faktum att fenomenet ”fake news” fanns före sociala medier. Den polska regissören Agnieszka Holland har filmatiserat hur en korrespondent i Moskva skrev vilseledande artiklar för att dölja hungersnöden i Ukraina, som till stor del var ett verk av den sovjetiske diktatorn Stalin (se Äldre historia). Artiklarna blev prisbelönta i USA innan sanningen kom fram. Filmen Mr Jones, med premiär 2019, bär namn efter en reporter som riskerade livet för att avslöja vad som verkligen hände.

Ukraina har en rik folkmusiktradition med sånger för särskilda högtider, till exempel skörden. Konstmusiken har sin grund i äldre kyrkomusik. Sedan slutet av 1600-talet har en rad ukrainska musiker gjort sig kända utanför landets gränser. Stora insatser för det inhemska musiklivet gjordes av pianisten och kompositören Mykola Lysenko, som grundade ett musikinstitut i Kiev på 1800-talet. Lysenko skrev bland annat två ukrainska nationaloperor, varav den ena, Taras Bulba, baseras på en berättelse av Gogol.

Populärmusiken fick ett uppsving efter självständigheten 1991. Den ukrainska sångerskan Ruslana vann Eurovision Song Contest 2004 med Wild Dances. 2016 segrade Jamala med den kontroversiella sången 1944, som handlade om Stalins deportation av krimtatarer under andra världskriget, bland dem hennes egna familjemedlemmar. Ryssland försökte få sången diskvalificerad eftersom den tolkades som kritik mot annekteringen av Krim 2014. Efter Rysslands fullskaliga militära invasion 2022 vann Ukraina schlagertävlingen med Stefania, en blandning av rap och folkmusik framförd av Kalush Orchestra, tack vare stöd av de europeiska TV-tittarnas röster.

LÄSTIPS! Läs mer om Ukraina i vår nättidning Utrikesmagasinet:
Intensivt arbete med att rädda Ukrainas kulturskatter (2022-06-04)

Om våra källor

127302

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågorna som förändrar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

10133

Mer läsning finns här!

I UI:s webbtidning utrikesmagasinet.se hittar du analyser och krönikor skrivna av svenska och internationella forskare, analytiker och journalister med bred erfarenhet av olika länder och regioner.

Det mesta är på svenska och alla artiklar är fritt tillgängliga.

Tipsa gärna dina vänner!

Till Utrikesmagasinet

Varukorg

Totalt 0