Ukraina – Äldre historia

I det som i dag är norra Ukraina grundades i slutet av 800-talet Kievriket som blev ett mäktigt furstendöme. Från 1200-talet hamnade området under först mongolisk och senare polsk och litauisk överhöghet. Från 1600-talet var det ryssar som dominerade, och 1922 blev Ukraina en del av Sovjetunionen. Ukraina drabbades av utbredd svältdöd och hårt förtryck under sovjetledaren Josef Stalin på 1930-talet, och under andra världskriget dog miljontals ukrainare i krig, umbäranden och utrensningar.

Tidigt i historien svepte olika ryttarfolk fram över de stäpper som nu utgör Ukraina. På 800-talet före Kristus kom det första orientaliska ryttarfolket, kymrerna, som sedermera avlöstes av skyterna och sarmaterna. Samtidigt började sjöfarare slå sig ned längs Svarta havets kust. Det finns spår av grekiska bosättningar från 600-talet före vår tideräkning.

Slaviska folk började bosätta sig i området från 600-talet efter Kristus. På 800-talet uppstod den första statsbildningen. Enligt Nestorskrönikan grundades Kievriket (Kyjivska Rus) i norra Ukraina år 862 av furst Oleh (Oleg på ryska), son till den nordiske vikingen Rurik. Oavsett om det var vikingar som grundade riket eller inte spelade vikingarna en viktig roll i Kievs tidiga historia, eftersom riket låg längs deras handelsleder mellan Nordeuropa och Konstantinopel.

När furst Volodymyr (Vladimir på ryska) antog kristendomen från Östrom år 988 blev Kievriket ett av östra Europas viktigaste politiska och andliga centrum. Det främsta byggnadsminnet från denna tid är Sofiakatedralen, byggd med den bysantinska Sofiakyrkan (Hagia Sofia) i Konstantinopel/Istanbul som förebild. Relativt snart började dock en nedgångsperiod till följd av att de nord-sydliga handelsvägarna minskade i betydelse. Slutet kom 1240, då mongolerna intog Kiev.

Polskt välde

De västra delarna av riket, däribland furstendömena Galizien och Volynien, behöll visst självstyre fram till 1340 då de föll under polsk överhöghet. I takt med att mongolväldet föll sönder införlivades de centrala och östra delarna i först Litauen och sedan Polen.

Den ukrainska adeln antog polska seder. Många privilegier förutsatte omvändelse till katolicismen. Det polska systemet med gods och förläningar spred sig till Ukraina och medförde att de tidigare fria ukrainska bönderna blev livegna. Det ledde till sociala spänningar mellan polacker och ukrainare.

I det läget kom kosacker att spela en avgörande roll. Kosackerna var bönder som hade flytt livegenskapen och slagit sig ned i sydöst, bland annat kring floden Dnepr (Dnipro på ukrainska). Konflikter med de polska härskarna blev oundvikliga.

Det första kosackupproret ägde rum 1591. Konflikterna kulminerade 1648, då kosackernas ledare, hetman, Bohdan Chmelnytskyj ledde ett uppror mot den polska överhögheten. På kort tid kunde kosackerna ta kontroll över större delen av Ukraina. Chmelnytskyjs segrar åtföljdes av grymma förföljelser av polska adelsmän och präster samt judar. Kosackerna behövde dock en allierad och ställde sig därför 1654 under Moskvafurstens beskydd.

Ryskt välde

Beslutet förde Ukraina in i den ryska sfären. Den omedelbara följden blev ett krig mellan Moskva och Polen, vilket slutade med att fred slöts över de ukrainska kosackernas huvuden. Vid freden 1667 delades Ukraina så att området öster om Dnepr samt Kiev tillföll Ryssland och återstoden gick till Polen. Den efterföljande nedgångsperioden kallas ”ruinen” i ukrainsk historieskrivning.

Ett sista försök att hävda Ukrainas självbestämmande gjordes av hetmanen Ivan Mazepa, som slöt förbund med den svenske kungen Karl XII mot Ryssland i hopp om att uppnå oberoende för ukrainarna. Företaget slutade i nederlaget vid Poltava 1709, då Ryssland besegrade Karl XII:s armé. Därefter stärkte Ryssland gradvis greppet om Ukraina.

I svenska riksarkivet förvaras den latinska versionen av ett historiskt dokument: en ukrainsk författning från 1710 utformad av Pylyp Orlyk, i Sverige känd som Filip Orlik. Han var hetman och hans tankegångar fick inflytande på det statsvetenskapliga tänkande som följde, inte minst Montesquieus maktdelningslära.

Den ryska erövringen av östra Ukraina följdes av fortsatt rysk expansion västerut. Efter Polens delningar 1793 och 1795 erhöll Ryssland merparten av de ukrainska områdena väster om Dnepr utom Galizien, som tillföll Österrike. Ryssarna fortsatte även söderut. 1783 besegrades Krimkhanatet, en rest av mongolväldet. Den ryska överhögheten bekräftades genom att ryssarna grundade nya städer vid Svarta havet: Odessa, Nikolajev (nu Mykolajiv), Cherson och Sevastopol. Ryska nybyggare skickades till södra Ukraina för att odla upp stäppen. Även andra folkgrupper uppmuntrades att bosätta sig där. Många var tyskar, men det fanns också en liten grupp svenskar som förvisats från Dagö i Estland. Det har länge funnits kvar svenskättlingar i byn Zmijivka (Gammalsvenskby).

Ukrainsk nationalism

Det nationella uppvaknandet i den ryska delen av Ukraina började i mitten av 1800-talet. Ukrainas intelligentia, den bildade klassen i samhället, gjorde försök att utmana det ryska styret, men det slutade med att deltagarna greps och deporterades. Samtidigt pågick inom intelligentian en dragkamp mellan dem som kämpade för ukrainarnas frigörelse och panslavister, det vill säga personer som betonade de slaviska folkens gemensamma intressen. Även i Galizien i väster väcktes nationalistiska känslor bland ukrainarna. Staden Lviv och dess universitet blev centrum för ukrainsk nationalism.

Industrialisering i den ryska delen av Ukraina i slutet av 1800-talet medförde sociala förändringar: inflyttning till städerna, uppkomsten av en arbetarklass samt förstärkt förryskning. 1876 förbjöds undervisning på ukrainska och utgivning av ukrainska böcker och tidskrifter. Detta förbud upphävdes efter 1905 års revolution i Ryssland.

Efter februarirevolutionen i Ryssland 1917, då tsaren abdikerade, väcktes tankar på en oberoende ukrainsk stat. Redan i mars bildade representanter för olika politiska rörelser en provisorisk folkförsamling, Centrala rådet. Kommunisterna, då kallade bolsjeviker, anslöt sig något senare.

Sedan bolsjevikerna gripit makten i Ryssland genom oktoberrevolutionen samma år bildades en ukrainsk sovjetregering i staden Charkiv i öster. Centrala rådet i Kiev utropade å sin sida Ukrainas självständighet den 22 januari 1918. Det blev upptakten till ett förvirrat inbördeskrig, som slutade med freden i Riga den 18 mars 1921, då Ukraina delades. Polen återfick Galizien och Volynien, medan större delen av Ukraina tillföll bolsjevikerna. Den 30 december 1922 var Ukraina en av de fyra republiker som grundade Sovjetunionen.

Sovjetisk republik

Efter inbördeskriget och hungersnöden 1921–1922 blev resten av 1920-talet en gyllene tidsålder för sovjetrepubliken Ukraina. Kaoset tvingade fram en tillfällig reträtt från de planekonomiska principerna som sade att all egendom skulle ägas av staten. Den nya ekonomiska politiken (NEP) 1921–1928 tillät privat företagsamhet inom jordbruk, handel och småindustri. Bolsjevikerna återlämnade också en del jord som förstatligats. Kulturlivet blomstrade och en ny språklag gav ukrainskan företräde framför ryskan.

Allt detta fick ett abrupt slut med sovjetledaren Stalins brutala kollektivisering av jordbruket från 1929. Då förstatligades all mark och övergick i kolchoser, som på papperet ägdes kollektivt, eller i stora statsjordbruk, sovchoser. Välbärgade bönder, kallade kulaker, förvisades med sina familjer till avlägsna landsdelar där flertalet dog. I de bördiga jordbruksområdena i Ukraina utbröt svår hungersnöd och flera miljoner människor svalt ihjäl 1932–1933 i vad ukrainska myndigheter nu betecknar som ett folkmord, holodomor. Den politiska terrorn under 1930-talet krävde också många liv. Utrensningarna av dem som Stalin betraktade som fiender var mycket omfattande i Ukraina.

Vid andra världskrigets utbrott införlivades även ukrainska områden i Polen med Sovjetunionen. Ukrainska nationalister hoppades att den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941 skulle ge dem tillfälle att upprätta en självständig ukrainsk stat. Under en tid stred nationalister på tyskarnas sida, men ett försök att utropa självständighet krossades av nazisterna. Efter en tid bildades en ukrainsk upprorsarmé som bedrev gerillakrig mot både sovjetmakten och tyskarna.

Andra världskriget fick förödande konsekvenser för Ukraina. Ungefär var sjätte invånare dödades. Större delen av den judiska befolkningen förintades och flera städer totalförstördes. Genom kriget förenades emellertid i stort sett alla ukrainska områden. Utöver de före detta polska områdena fick Ukraina Transkarpatien från Tjeckoslovakien samt norra Bukovina och delar av Bessarabien från Rumänien.

Självständighet

Efter Stalins död 1953 inträdde ett politiskt "töväder" i Sovjetunionen under den nye ledaren Nikita Chrusjtjov.  Förtrycket mildrades, men den nya andan innebar inte bara fördelar för Ukraina. Ukrainska språkets ställning försvagades till exempel genom att ukrainska inte längre var obligatoriskt i skolorna.

Den nye ukrainske kommunistpartichefen Petro Sjelest, som utnämndes 1963, försökte stärka ukrainskans ställning och försvara Ukrainas ekonomiska intressen gentemot Moskva. Men 1972 ersattes han av den hårdföre Volodymyr Sjtjerbytskyj, som såg till att hålla den ukrainska nationalismen under kontroll genom att förfölja oppositionella.

Sjtjerbytskyjs styre ledde till att de politiska förändringarna dröjde längre i Ukraina än i andra sovjetrepubliker, när sovjetledaren Michail Gorbatjov väl inledde sin reformpolitik, perestrojkan, under andra halvan av 1980-talet.

Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl (Tjornobyl) i norra Ukraina i april 1986 blev en väckarklocka. Miljoner människor utsattes för strålning och radioaktivt nedfall, vilket ledde till miljö- och hälsoproblem. Statens hantering av katastrofen bidrog till att grupper bildades som arbetade för större politisk frihet, medborgerliga rättigheter och miljöskydd.

Även kyrkan, framför allt den återuppväckta grekisk-katolska kyrkan i västra Ukraina, kom att spela en viktig roll för oppositionen mot kommunistregimen. Gruvstrejker i Donbas i öster luckrade upp det kommunistiska maktmonopolet. 1989 bildades folkfronten Ruch som paraplyorganisation för den nationalistiska oppositionen, med fäste främst i väster.

När ett första val som åtminstone till en del var fritt hölls våren 1990 fick Ruch och närstående grupper ungefär en tredjedel av mandaten i parlamentet. Det politiska klimatet radikaliserades. Parlamentets nye talman Leonid Kravtjuk, som varit en av kommunistpartiets högsta ledare, intog nu en nationalistisk hållning och närmade sig Ruch.

Ett kuppförsök i Moskva i augusti 1991, då reformmotståndare gjorde ett sista försök att stoppa Sovjetunionens sönderfall, ledde till att Ukraina förklarade sig självständigt den 24 augusti 1991. Samma månad förbjöds kommunistpartiet. Självständigheten befästes med överväldigande majoritet vid en folkomröstning den 1 december. Samtidigt valdes Kravtjuk med god marginal till president.

Den 8 december 1991 kom Ukraina, Ryssland och Belarus (Vitryssland) överens om att upplösa Sovjetunionen och bilda Oberoende staters samvälde (OSS).

Om våra källor