Den 22-23 augusti kommer UI att uppdatera sina IT-tjänster

Under uppdateringen kommer vi tyvärr inte kunna svara på e-post, men återkommer så snart vi kan.

Utrikespolitik och försvar

Ukrainas utrikespolitik sedan självständigheten 1991 har pendlat mellan nära relationer till grannlandet Ryssland och ett starkt beroende av ekonomiskt och politiskt stöd från västmakterna. Efter den pro-västliga folkresningen i början av 2014 har förbindelserna med Ryssland präglats av fiendskap och närheten till väst blivit något av en livlina.

I många decennier hade starka krafter i Ukraina velat göra landet mindre beroende av Ryssland. Direkt efter självständigheten började landets ledare försöka utveckla goda förbindelser västerut.

Redan 1994 inledde Ukraina ett samarbete med såväl EU som med den västliga försvarsalliansen Nato. Intresset från västmakternas sida svalnade dock under åren, på grund av de ukrainska ledarnas ovilja, eller oförmåga, att få bukt med korruption, pampvälde och den organiserade brottslighetens inflytande i politiken. Mordet på den regimkritiske journalisten Georgij Gongadze 2000 och oegentligheter i samband med valen 2004 och 2010 bidrog till kritik mot Ukraina i väst.

Efter den orangefärgade revolutionen 2004 blev EU- och Natomedlemskap främsta mål, men sedan Viktor Janukovytj vunnit presidentvalet 2010 riktades intresset åter mot Ryssland. Ukraina isolerades i tilltagande grad från omvärlden och fick nästan en ställning som internationell paria, flera gånger hårt kritiserat för den odemokratiska utvecklingen och vid några tillfällen bojkottat av europeiska ledare och hotat av USA med ekonomiska sanktioner.

Janukovytj fortsatte trots allt de förhandlingar med EU som hans föregångare påbörjat. Fyra års förhandlingar om ett associationsavtal, omfattande bland annat ett frihandelsavtal, kunde avslutas hösten 2011. Men EU beslöt att skjuta undertecknandet på framtiden med anledning av inrikespolitiska problem i Ukraina och tveksamhet till om landet levde upp till kraven på en rättsstat. När EU hösten 2013 ändå var villigt att skriva under avtalet hoppade Ukrainas regering av i sista stund efter hårda påtryckningar från Ryssland, som hotade att straffa landet med minskad handel. EU fördömde den ryska inblandningen och en betydande ukrainsk opinion krävde regeringens och presidentens avgång för att de "stulit ukrainarnas dröm om att inlemmas i Europa".

De upprörda reaktionerna i framför allt västra Ukraina mot regeringens brytning med EU utlöste stora demonstrationer som i februari 2014 ledde till att den västvänliga oppositionen tog makten. Detta vållade i sin tur vrede på ryskt dominerade Krim, vilket utnyttjades av Ryssland som i praktiken ockuperade halvön och formellt snart även annekterade den efter en kuppartat genomförd folkomröstning som inte erkändes av Ukraina eller omvärlden. Det följdes snabbt av en revolt bland rysktalande i östra Ukraina, där väpnade separatister fick militärt stöd av Ryssland som också drog samman stora truppstyrkor längs gränsen (se även Modern historia).

Krisen var den värsta i Europa sedan kalla krigets slut. Inte sedan andra världskriget hade en europeisk stat erövrat territorium från ett annat land med våld. Den nya ukrainska regeringen skyndade sig att ställa sig på EU:s sida genom att ansluta sig till associationsavtalet.

Ingripandet på Krim innebar att Ryssland ensidigt bröt mot två uppgörelser. Det ena var Budapestmemorandumet från 1994, enligt vilket tre kärnvapenmakter – Ryssland, USA och Storbritannien – garanterade Ukrainas territoriella sammanhållning i samband med att landet lämnade ifrån sig sina kärnvapen från sovjettiden. Det andra var ett vänskapsavtal från 1997 enligt vilket Ryssland och Ukraina erkände varandras gränser, i samband med att Ryssland fick rätt att arrendera en del av den tidigare sovjetiska flottbasen i Sevastopol på Krim till 2017 (under Janukovytj förlängt till 2042).

Medan Rysslands president Putin förnekat att landet har soldater i Ukraina visar granskningar av bland andra den ryska medborgarorganisationen Gruz 200 (Fraktgods 200; officiellt en kod för transporter av stupade soldater) att minst 167 reguljära ryska soldater dödats i Ukraina fram till sommaren 2016 och att 187 "saknades", samt att över 1 000 ryska legosoldater dödats eller saknades. Organisationen för ryska soldatmödrar bedömde att uppemot 3 500 hade dödats i strid. Soldaters aktiviteter på sociala nätverk har också visat att de befunnit sig i stridsområdet i Ukraina. Likaså har observatörer från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) rapporterat om ryska soldater. Kommentarerna från den ryska regeringen är att soldaterna befunnit sig i Ukraina frivilligt. Samtidigt har den brittiska organisationen Bellingcat dokumenterat utifrån öppna källor hur tusentals ryska soldater tilldelats utmärkelser för tapperhet i fält mellan juli 2014 och februari 2016, när Ukrainakriget under större delen av den tiden var den enda konflikten som på något sätt berörde Ryssland.

Från rysk horisont har Ukrainas politiska svängning mot väst uppfattats som ett hot mot landets egen säkerhet. "Ukraina" betyder ungefär "gränsland"; ett namn som området fått genom sin position under många hundra år som en sorts buffert mellan Ryssland och västra Europa. När de baltiska före detta Sovjetstaterna och de tidigare sovjetiskt allierade länderna i östra Europa blev medlemmar av EU och Nato och knöt nära band med USA kände sig den ryska ledningen inringad av potentiella fiender. Ukrainas samarbetsavtal med EU har också framstått som ett hot mot en viktig andel av den ryska utrikeshandeln.

I början av 2017 drog Ukraina Ryssland inför Internationella domstolen (ICJ) i Haag med anklagelser om ryskt stöd för terrorism genom att hålla separatisterna i öster med pengar, vapen och soldater. Ömsesidiga sanktioner har införts mellan Ukraina och Ryssland, riktade såväl mot enskilda personer som mot företag och organisationer.

Konflikt om rysk gas

En återkommande källa till konflikt har varit villkoren för de ryska gasleveranserna till och genom Ukraina (en stor huvudledning genom landet förser många länder i Europa med rysk naturgas). I Ukraina är gasen av vitalt intresse för den viktiga gruv- och metallindustrin. Striden om gaspriserna har till en del varit politisk. Ryskt missnöje med de starkt västorienterade ledare som tillträdde efter den orangea revolutionen 2004 bidrog till ett storbråk om priset på naturgas. Moskva aviserade en höjning av det kraftigt subventionerade priset, vilket Kiev vägrade att gå med på. Det fick till följd att det ryska gasbolaget Gazprom i början av 2006 ströp gastillförseln till Ukraina – varpå stora delar av centrala och södra Europa också blev utan gas, inklusive EU-länder som betalade fullt pris. Efter några dagar nåddes en kompromiss. I början av 2009 var det dags igen; flera länder i sydöstra Europa drabbades av gasbrist i ett par veckor, mitt i smällkalla vintern. Efter många turer slöts ett nytt prisavtal mellan Ukraina och Ryssland.

Gasavtalet från 2009 var omstritt och ansåg ofördelaktigt för Ukraina. Det ledde till fängelsestraff för dåvarande premiärministern Julia Tymosjenko som var den som tecknade avtalet med Ryssland. Trots att signaler om förmånligare gaspriser kom i samband med avtalet om Sevastopol 2010 har konflikten fortsatt att jäsa. På grund av en koppling till globala energipriser får ukrainarna betala ett högre pris för naturgas än många andra länder. I början av 2013 ålades Ukraina att betala 7 miljarder dollar för gas som inte använts året innan, eftersom avtalet sade att landet måste betala för en viss mängd naturgas oavsett hur mycket som förbrukas.

Efter maktskiftet i Ukraina 2014 och konflikten om Krim använde Ryssland på nytt gasen som vapen och krävde kraftiga prisökningar under hot om helt strypta leveranser. Konflikten fortsatte trots försök av EU att medla. Ukraina vände sig till andra gasproducenter och upphörde i slutet av 2015 att köpa rysk gas. Tvister om gasavtalen har emellertid fortsatt att slitas i skiljedomstol.

Rysslands och Tysklands gemensamma projekt Nord Stream med gasledningar genom Östersjön oroar Ukraina, eftersom ledningarna som möjliggör rysk export på andra vägar leder till att Ukraina går miste om transitavgifter. 

EU och Nato

Medan Ryssland vill ha Ukraina som en buffert mot Nato är just detta att hamna mellan två starka militärmakter vad Ukraina fruktar. Ukraina var det första landet inom den post-sovjetiska organisationen OSS som (1994) anslöt sig till Natosamarbetet Partnerskap för fred (PFF). 2002 började Ukrainas ledning öppet tala om Natomedlemskap, och sedan Viktor Jusjtjenko blivit president 2005 inleddes en dialog om eventuellt framtida medlemskap. Den följande inrikespolitiska oredan i Ukraina bidrog dock till att Nato 2008 beslutade att inte gå vidare med en handlingsplan för fullt ukrainskt medlemskap. När Janukovytj tillträdde som president 2010 lade Ukraina planerna på Natomedlemskap på hyllan.

Efter maktskiftet 2014 har Ukraina förnyat sin ambition att bli medlem i Nato och inlett ett nära samarbete med försvarsalliansen, med gemensamma militärövningar och ekonomiskt stöd för bland annat modernisering av kommunikationssystem och logistik samt hjälp att bemöta så kallad cyberkrigföring, fientliga attacker mot datasystem. Amerikansk och kanadensisk militär personal deltar i utbildning av ukrainska soldater.

2014 slopade ukrainska parlamentet landets officiella ställning som alliansfritt och president Petro Porosjenko utlovade samma år en framtida folkomröstning om att ansöka om medlemskap i Nato. EU-parlamentet erkände 2014 Ukrainas rätt att ansöka om medlemskap i Europeiska unionen, men EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sade 2016 att Ukraina knappast kan bli medlem i EU eller Nato på minst 20–25 år.

Donald Trumps tillträde som president i USA 2017 skapade oro i Ukraina på grund av hans uttalade skepsis till Nato och antydningar om att USA inte självklart tänker komma till de östeuropeiska ländernas räddning vid en kris. Hans påfallande varma ton gentemot den ryske presidenten Vladimir Putin har spätt på oron att Ukraina ska lämnas åt sitt öde.

Tyskland och Frankrike har agerat medlare mellan Ukraina, Ryssland och de pro-ryska separatisterna i försök att nå en vapenvila. En internationell observatörsstyrka sammanställd av OSSE har till uppgift att se till att de beslut som fattas respekteras. Vitryssland är värdland för verksamheten. Det senaste ingångna avtalet om vapenvila i februari 2015 slöts i Minsk i februari 2015 och kallas Minsk II.

Ukrainas medlemskap i OSS kan sägas ligga på is. Landet har aldrig formellt antagit organisationens stadgar.

Tillsammans med Georgien, Azerbajdzjan och Moldavien ingår Ukraina i en organisation kallad Guam, som dock för en relativt undanskymd tillvaro. Guams främsta syfte är att utveckla nya transportvägar för olja och gas utanför ryskt territorium. Samarbetet har hittills inte gett några konkreta resultat.

Försvar

Trots stora nedskärningar under en följd av år har Ukraina en av Europas största försvarsmakter. 2013 beslutade regeringen att den tidigare värnpliktsarmén skulle ersättas av en yrkesarmé men detta beslut revs upp när konflikten i öster bröt ut året därpå. I slutet av sommaren 2014 meddelade regeringen att allmän värnplikt skulle återinföras.

I statsbudgeten för 2015 ingick anslag för en försvarsstyrka på 230 000 man. Därutöver fanns halvmilitära styrkor som gränsskyddet med cirka 53 000 anställda och ett nybildat nationalgarde, arméns huvudsakliga reservstyrka, på 60 000 man. Sedan 2016 har kvinnor rätt att ingå i stridande förband – 2019 var 26 000 i aktiv tjänst.

2018 slog Ukraina fast i lag att förvarsutgifterna måste uppgå till minst fem procent av BNP och beställningar av ny materiel från försvarsindustrin aviserades. Dessutom utlovade presidenten löneökningar till soldaterna.

Det ukrainska försvaret var illa förberett för det krig som bröt ut i öster 2014 och fick till viss del förlita sig på frivilliga krafter. De flesta av dessa har senare inlemmats i de officiella försvarsstyrkorna. Några frivilligförband fick dåligt rykte för att locka till sig högerextrema nationalister, även utlänningar. Azovbataljonen, numera Azovregementet, hade sina rötter bland fotbollshuliganer från Charkiv. De anklagades ofta för tortyr och andra krigsförbrytelser.

Även den högerextremistiska så kallade Högra sektorn, som växte fram under revolutionen 2013–2014, deltar i den väpnade kampen mot separatisterna i öster och har inte låtit sig inlemmas i armén.

Bland separatisterna i Donbasregionen i öster finns ett stort antal officiella och frivilliga militära styrkor med stöd av ett okänt antal ryska soldater.

Ukraina har anslutit sig till det internationella fördraget som ska hindra spridningen av kärnvapen, och 1996 avvecklades hela den ukrainska kärnvapenarsenalen. Med stöd av bland andra USA och Ryssland har landet också gjort sig av med hela sitt lager av höganrikat uran.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0