Teknisk uppdatering

Under förmiddagen tisdag 27 september kommer hemsidan inte vara åtkomlig på grund av en teknisk uppdatering.
Tack för ert tålamod!

Ukraina – Modern historia

Drygt 30 år efter självständigheten från Sovjetunionen förefaller Ukraina ha blicken stadigt riktad västerut, med ett avlägset hopp om medlemskap i både EU och Nato. Men vägen dit har kantats av politiska och ekonomiska kriser, och det krävdes två folkliga uppror för att slå fast kursen. 

Efter självständigheten 1991 präglades inrikespolitiken av en växande ekonomisk kris till följd av omställningen från planekonomi till marknadsekonomi och osämja om den ekonomiska politiken. 1992 utnämndes Leonid Kutjma, tidigare chef för en stor vapenfabrik, till premiärminister. Kutjma lade fram ett reformprogram som omfattade privatiseringar och nedskärningar av statens utgifter. Reformpolitiken mötte hinder i parlamentet, som dominerades av ledamöter från kommunisttiden. 1993 strejkade två miljoner gruv- och industriarbetare i protest mot sjunkande levnadsstandard. Kutjma avgick och val till parlamentet hölls 1994.

Kommunistpartiet, som åter blivit tillåtet, blev största parti. Nationalisterna gick tillbaka. När presidentval hölls samma år besegrade Kutjma den sittande presidenten Leonid Kravtjuk (se Äldre historia).

Konflikter om den ekonomiska politiken präglade hela 1990-talet. Kraftmätningen mellan regering, president och parlament mildrades 1996, då en ny författning antogs. Detta dämpade dock inte maktkampen mellan de ekonomiskt och politiskt dominerande grupper som hölls ihop av gamla vänskapsband.

Maktkampen mellan "klanerna" kom i öppen dager efter ett misslyckat mordförsök 1996 på den nyutnämnde premiärministern Pavlo Lazarenko. 1997 riktades allvarliga beskyllningar om korruption mot Lazarenko, vilket ledde till att president Kutjma avskedade honom. Lazarenko sökte asyl i USA, där han senare dömdes till fängelse för utpressning, bedrägeri och penningtvätt. Enligt FN stal han mer än motsvarande 1,7 miljarder kronor från statskassan under sitt år som regeringschef.

Kutjma omvald

Efter en våldsam valrörelse 1998 blev kommunistpartiet återigen största parti. Men något tydligt majoritetsblock gick inte att urskilja i parlamentet.

I presidentvalet 1999 besegrade Kutjma kommunistpartiets ledare. Till premiärminister utnämnde han oväntat den liberale förre centralbankschefen Viktor Jusjtjenko, som inledde ekonomiska reformer. Själv sågs Kutjma till stor del som en auktoritär makthavare i sovjetisk anda. 2000 utbröt politisk kris kring den regimkritiske journalisten Georgij Gongadzes försvinnande. Bandinspelningar där Kutjma uppges diskutera hur man skulle bli kvitt Gongadze utlöste folkliga krav på presidentens avgång. Kutjma hävdade att banden var förfalskade.

Jusjtjenkos reforminriktade regering fälldes 2001 i en misstroendeomröstning av en ohelig allians av kommunister och oligarker (politiskt inflytelserika finansmän). Parlamentsvalet 2002 präglades av oegentligheter. Jusjtjenkos nybildade liberala valförbund Vårt Ukraina blev störst, men president Kutjma kunde räkna med stöd i parlamentet av ledamöter som valts som oberoende kandidater. Till ny premiärminister utsågs Viktor Janukovytj. Han var tidigare guvernör i Donetsk, en ryskspråkig region i öster som därmed fick ny politisk tyngd.

Kampanjen inför presidentvalet 2004 blev stormig. Huvudkandidater var den tidigare premiärministern Jusjtjenko och den sittande, Janukovytj. Jusjtjenko hade stöd i landets västra och norra delar liksom i storstäder. Janukovytj stöddes främst av den ryskspråkiga befolkningen i östra och södra Ukraina, och av många oligarker. Rysslands president Vladimir Putin stödde öppet Janukovytj.

Orangea revolutionen

Vid den andra, avgörande valomgången pekade vallokalsundersökningar på Jusjtjenko som segrare, men valkommissionen gav segern till Janukovytj. Valobservatörer hävdade att det hade förekommit utbrett fusk. Demonstrationer i Kiev svällde till massmöten, där ukrainare visade sitt stöd för Jusjtjenko med orangefärgade symboler. De upprättade tältläger och intog regeringsbyggnader. Indignationen växte när läkare i Wien meddelade att en sjukdom med svåra hudutslag som drabbat Jusjtjenko under valrörelsen orsakats av förgiftning med dioxin.

Trycket blev så starkt att landets högsta domstol beslöt att andra valomgången måste göras om. Det nya valet hölls gick enligt valobservatörerna hederligare till. Jusjtjenko vann nu med 52 procent av rösterna mot 44 procent för Janukovytj. Målet med det som kom att kallas den orangea revolutionen hade uppnåtts, utan att blod spillts.

Jusjtjenko tillträdde utsåg till ny premiärminister Julia Tymosjenko, hans bundsförvant under revolutionen. Hoppet var stort om demokrati och politisk stabilitet, men enigheten blev kortvarig och anklagelser om korruption haglade. Efter åtta månader avskedade Jusjtjenko Tymosjenko.

Den västvänliga regeringens relationer till Ryssland kärvade också. Förhandlingar om gaspriserna för 2006 blev besvärliga och vid nyår stängde Ryssland av gasleveranser (se Utrikespolitik och försvar). Tvisten löstes i samverkan med Bryssel, ett tecken på Ukrainas strategiska läge. Men när ett avtal om höjda priser slöts revolterade parlamentet i Ukraina och röstade ner regeringen. President Jusjtjenko vägrade dock att låta regeringen gå.

När parlamentsval hölls 2006 vann de ”orangea” parti-allianserna: Julia Tymosjenkos block och president Jusjtjenkos förbund Vårt Ukraina. Största enskilda parti blev dock Janukovytjs Regionernas parti. Janukovytj – presidentvalets förlorare – tog över som premiärminister, stödd av kommunisterna och ett socialdemokratiskt parti som tidigare tillhört den orangea sidan.

Flera kriser följde, vilket ledde till nyval 2007. Regionernas parti blev åter störst, men Tymosjenkos block ökade mest. Tymosjenko återkom som premiärminister med stöd av sitt eget block och Jusjtjenkos Vårt Ukraina.

Janukovytj blir president

Krig mellan Ryssland och Georgien 2008 delade den ukrainska ledningen. Jusjtjenko tog parti för Georgien, medan Tymosjenko lierade sig med den ryssvänliga ukrainska oppositionen. 

En global finanskris som just briserat ställde allt på ända. I Ukraina började industriproduktionen att rasa, budgetläget blev kritiskt och regeringen tvingades söka krislån från Internationella valutafonden (IMF). Tymosjenko lyckades få till en ny regeringskoalition med Jusjtjenkoanhängare och företrädare för ett valförbund kallat Lytvynblocket.

Vid nyår 2009 stängde ryska Gazprom åter av gasen till Ukraina. Ett nytt prisavtal kom snart på plats, men ekonomin befann sig i fritt fall. President Jusjtjenko anklagade regeringen för att ha försökt dölja allvaret, sedan Tymosjenko bromsat budgetåtstramningar. Under våren hölls demonstrationer med krav på både Jusjtjenkos och Tymosjenkos avgång.

Inför presidentvalet 2010 var Jusjtjenkos popularitet i botten på grund av regeringens oförmåga att hantera den ekonomiska krisen. Han slogs ut i första omgången. I den andra vann Janukovytj. Tymosjenko hävdade att det förekommit fusk, men västerländska observatörer fann att Janukovytjs seger varit korrekt.

Sedan Janukovytj installerats som president fick han till en misstroendeförklaring mot regeringen och Tymosjenko tvingades avgå. En ny regering tillträdde, ledd av en av Janukovytjs förtrogna, före detta finansministern Mykola Azarov som stödde sig främst på Janukovytjs Regionernas parti och kommunisterna. Av 29 ministrar kom mer än en tredjedel från den rysktalande Donetskregionen, presidentens hemtrakter, och ingen var kvinna.

Demokratin försvagas

Snart framträdde ett mer auktoritärt styre. Mediernas frihet begränsades och censur återinfördes. Enligt kritiker utövade Janukovytj också påtryckningar på författningsdomstolen, som ogiltigförklarade en grundlagsändring som begränsat presidentens makt. Inför parlamentsvalet 2012 infördes nya regler. Partiblock förbjöds och ett system återinfördes där hälften av parlamentsledamöterna skulle utses genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Ändringarna antogs gynna den sittande regeringen, eftersom oppositionen i stor utsträckning var organiserad i valförbund, och många av dem som förväntades bli valda i enmansvalkretsar var förmögna affärsmän som gynnades av kontakter med regeringen, eller statliga tjänstemän som lätt antogs kunna pressas – eller mutas – till att ansluta sig till majoriteten i parlamentet.

Tymosjenko åtalades för att ha missbrukat sitt ämbete och för att ha orsakat ekonomisk skada genom ett gasavtal med Ryssland 2009. Åtal kunde väckas med stöd av en lag från sovjettiden. Tymosjenko dömdes 2011 till sju års fängelse och 2012 dömdes tre ministrar i hennes regering till fängelse för maktmissbruk. Med Tymosjenko i fängelse lyckades hennes parti Fosterlandet inte hota makthavarna. Parlamentsval 2012 innebar en ny seger för Janukovytjs Regionernas parti med stödpartier, men valet blev hårt kritiserat. 

Oppositionen fortsatte att protestera mot regeringen för påstått röstköp och för att i strid med gällande regler låta parlamentariker rösta i frånvarande ledamöters ställe. Protesten riktade sig mot att många av de folkvalda var affärsmän som sällan infann sig i parlamentet. Slagsmål bröt ut i parlamentet vid flera tillfällen. 2013 inledde oppositionsledamöter en blockad mot parlamentet.

Ny protestvåg

Hösten 2013 hamnade Ukraina i dragkamp mellan EU och Ryssland, som båda ville knyta landet närmare sig. EU krävde reformer men mest konkret att Tymosjenko skulle friges. Ryssland hotade med följder för handelsutbytet om Ukraina skulle närma sig EU. President Janukovytj och Regionernas parti röstade ned alla förslag om frigivning av Tymosjenko, vilket såg ut att stänga Ukrainas möjligheter till samarbete med EU.

Utvecklingen tog en ny vändning när regeringen meddelade att den avbrutit förberedelser som skulle leda till undertecknandet  av ett associationsavtal med EU. Beskedet ledde till de största demonstrationerna sedan den orangea revolutionen 2004–2005. Protesterna hade sitt centrum på Självständighetstorget i Kiev, kallat Majdan (”torget”). Oppositionspartier slöt upp bakom krav på presidentens och regeringens avgång. Kritikerna framställde konflikten som ett val mellan ett demokratiskt och fritt Ukraina i samarbete med Europa eller en korrumperad lydstat till Ryssland. En ny generation började träda fram. De hade fått nog av den korruption som präglade Janukovytj och hans regim, nära lierad med företagsledare, som höll på att driva staten mot bankrutt.

Bland demonstranterna fanns företrädare för högernationalistiska grupper, vilket utnyttjades av Janukovytj och Rysslands regering till att hävda att upproret leddes av fascister. I Moskva jämfördes oppositionen med de ukrainsknationalister som under andra världskriget samarbetade med Nazi-Tyskland mot Sovjetarmén.

Protestvågen ledde till regeringens avgång i januari 2014. Ukraina hamnade i politiskt dödläge. Sammandrabbningar utbröt mellan kravallpolis och demonstranter. Under några dygn dödades över 100 människor och flera hundra skadades. Ukraina föreföll stå på gränsen till inbördeskrig, men efter förhandlingar med oppositionsledarna och diplomater från EU gav Janukovytj efter. Han gick med på att bilda en samlingsregering, skriva om författningen och tidigarelägga val.

När demonstrationsledarna underkände avtalet och krävde att Janukovytj skulle avgå omedelbart flydde presidenten. Under några dramatiska dagar byttes hela makteliten ut, en samlingsregering nominerad av aktivister och med demonstrationsledare på ministerposter tillsattes och Janukovytj efterlystes för massmord. Han anklagades också för förskingring. Hans son hade byggt upp ett av landets största företagsimperier inom gas, kol, fastigheter och bankväsen. Familjen Janukovytj misstänktes ha varit inkopplad i de flesta större affärsuppgörelser.

Affärsmannen Petro Porosjenko, den ende "oligark" som hade ställt sig på den EU-vänliga sidan, valdes till president efter Janukovytj. 2016 antog parlamentet flera lagar för att stärka rättsväsendet och dess oberoende från politiska och ekonomiska krafter. Men bara en månad tidigare hade parlamentet gått med på att utse förre inrikesministern Jurij Lutsenko, som stod Porosjenko nära, till riksåklagare, trots att han saknade juridisk utbildning. EU hade förgäves vädjat om en person med juridisk skolning och stark integritet som skulle kunna driva kampen mot korruption. Offentliggörandet av makthavarnas ekonomiska tillgångar väckte tvivel om deras engagemang för insatserna. 

Korruptionen och det långsamma reformarbetet var 2017 nära att leda till en ny folklig revolt. Maktskiftet 2014 hade också skärpt konflikten mellan ukrainsk- och rysktalande. Missnöje på Krim hade utnyttjats av Rysslands regering till att iscensätta en revolt mot de folkvalda lokala ledarna och ta kontroll över halvön.

Om våra källor

127302

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågorna som förändrar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

10133

Mer läsning finns här!

I UI:s webbtidning utrikesmagasinet.se hittar du analyser och krönikor skrivna av svenska och internationella forskare, analytiker och journalister med bred erfarenhet av olika länder och regioner.

Det mesta är på svenska och alla artiklar är fritt tillgängliga.

Tipsa gärna dina vänner!

Till Utrikesmagasinet

Varukorg

Totalt 0