Den 22-23 augusti kommer UI att uppdatera sina IT-tjänster

Under uppdateringen kommer vi tyvärr inte kunna svara på e-post, men återkommer så snart vi kan.

Modern historia

Drygt 25 år efter självständigheten från Sovjetunionen förefaller Ukraina ha blicken stadigt riktad västerut, med ett avlägset hopp om medlemskap i både EU och Nato. Men vägen dit har kantats av politiska och ekonomiska kriser, och det krävdes två folkliga uppror för att slå fast kursen. 

Efter självständigheten 1991 präglades den ukrainska inrikespolitiken av en växande ekonomisk kris till följd av omställningen från planekonomi till marknadsekonomi och strider kring den ekonomiska politiken. Hösten 1992 utnämndes Leonid Kutjma, tidigare chef för en stor vapenfabrik, till premiärminister. Kutjma lade fram ett reformprogram som omfattade privatiseringar och stora nedskärningar av statens utgifter. Reformpolitiken mötte hinder i parlamentet, som dominerades av ledamöter från den kommunistiska tiden. Under sommaren 1993 strejkade två miljoner gruv- och industriarbetare i protest mot den sjunkande levnadsstandarden. Kutjma avgick och val till parlamentet hölls i mars 1994.

Ukrainska kommunistpartiet, som åter blivit tillåtet, blev största parti i det nya parlamentet. Nationalisterna gick starkt tillbaka. När presidentval hölls i juli samma år besegrade Kutjma i andra omgången den sittande presidenten Leonid Kravtjuk (se Äldre historia), med 52 procent av rösterna.

Konflikter om den ekonomiska politiken präglade hela 1990-talet. Kraftmätningen mellan regeringen, presidenten och parlamentet mildrades något 1996, då en ny författning antogs. Detta dämpade dock inte maktkampen mellan de ekonomiskt och politiskt dominerande grupper i samhället som hölls ihop av gamla vänskapsband.

Maktkampen mellan "klanerna" kom i öppen dager efter ett misslyckat mordförsök i juli 1996 på den nyutnämnde premiärministern Pavlo Lazarenko. Våren 1997 riktades allvarliga beskyllningar om korruption mot Lazarenko, vilket ledde till att president Kutjma avskedade honom. Lazarenko lämnade landet och sökte asyl i USA, där han senare dömdes till fängelse för utpressning, bedrägeri och penningtvätt. Enligt FN stal han mer än motsvarande 1,7 miljarder kronor från statskassan under sitt år som regeringschef.

Kutjma omvald

Efter en orolig och våldsam valrörelse 1998 blev kommunistpartiet största parti. Men något tydligt majoritetsblock gick inte att urskilja i det nya parlamentet.

I presidentvalet 1999 besegrade Kutjma i andra valomgången kommunistpartiets ledare. Till premiärminister utnämnde han oväntat den liberale förre centralbankschefen Viktor Jusjtjenko, som drog igång ekonomiska reformer. Själv sågs Kutjma till stor del som en auktoritär makthavare i sovjetisk anda.

I slutet av 2000 utbröt en politisk kris kring den regimkritiske journalisten Georgij Gongadzes försvinnande. Bandinspelningar där Kutjma uppges diskutera hur man skulle bli kvitt Gongadze utlöste stora demonstrationer med krav på presidentens avgång. Kutjma hävdade att banden var förfalskade (se Massmedier).

Jusjtjenkos reforminriktade regering fälldes våren 2001 i en misstroendeomröstning av en ohelig allians av kommunister och oligarker, det vill säga politiskt inflytelserika finansmän.

Parlamentsvalet 2002 präglades av oegentligheter. Valet kritiserades både av företrädare för den ukrainska oppositionen och av utländska valobservatörer. Jusjtjenkos nybildade liberala valförbund Vårt Ukraina blev störst, men president Kutjma kunde räkna med stöd i parlamentet av ett stort antal ledamöter som valts som oberoende kandidater. Till ny premiärminister utsågs Viktor Janukovytj. Han var tidigare guvernör i Donetsk, en ryskspråkig region i öster som därmed fick ny politisk tyngd.

Kampanjen inför presidentvalet hösten 2004 blev stormig. Huvudkandidaterna var den tidigare premiärministern Jusjtjenko och den sittande, Janukovytj. Jusjtjenko hade starkt stöd i landets västra och norra delar liksom i storstäderna. Janukovytj stöddes främst av den ryskspråkiga befolkningen i östra och södra Ukraina, samt av många oligarker. Rysslands president Vladimir Putin stödde också öppet Janukovytj.

Orangea revolutionen

Vid den andra, avgörande valomgången i november pekade vallokalsundersökningar på Jusjtjenko som segrare, men valkommissionen gav segern till Janukovytj. Valobservatörer hävdade att det hade förekommit utbrett valfusk, och omfattande protester bröt ut.

Demonstrationer i Kiev svällde snart till massmöten, där hundratusentals ukrainare visade sitt stöd för Jusjtjenko med orangefärgade symboler. De upprättade tältläger och intog flera regeringsbyggnader. Indignationen växte till stormstyrka när en grupp läkare i Wien meddelade att den mystiska sjukdom med svåra hudutslag som hade drabbat Jusjtjenko under valrörelsen var orsakad av förgiftning med dioxin.

Trycket blev till sist så starkt att landets högsta domstol beslöt att andra valomgången måste göras om. Det nya valet hölls på annandag jul och enligt valobservatörerna gick det betydligt hederligare till än det föregående. Enligt det officiella valresultatet vann Jusjtjenko nu med 52 procent av rösterna mot 44 procent för Janukovytj. Målet med det som kom att kallas den orangea revolutionen hade uppnåtts, utan att något blod spillts.

Jusjtjenko tillträdde i januari 2005 och utsåg till ny premiärminister Julia Tymosjenko, som varit hans bundsförvant under revolutionen. Förhoppningarna var stora om att landet nu skulle gå mot stärkt demokrati och politisk stabilitet.

Tymosjenko sparkad

Men enigheten blev kortvarig. Snart avslöjades allvarliga motsättningar inom den nya ledningen och anklagelser om korruption haglade. Redan efter åtta månader avskedade Jusjtjenko premiärminister Tymosjenko.

Den västvänliga regeringens relationer till Ryssland kärvade också. Förhandlingarna om gaspriserna för 2006 blev besvärliga och vid nyår stängde Ryssland av gasleveranser (se Utrikespolitik och försvar). Tvisten löstes i samverkan med Bryssel, ett tecken på Ukrainas strategiska läge. Men när ett avtal om höjda priser slöts revolterade parlamentet i Ukraina och röstade ner regeringen. President Jusjtjenko vägrade dock att låta regeringen gå.

När parlamentsval hölls i mars 2006 vann de ”orangea” parti-allianserna – Julia Tymosjenkos block och president Jusjtjenkos förbund Vårt Ukraina. Största enskilda parti blev dock Janukovytjs Regionernas parti. Motsättningar mellan de ledande partierna försenade regeringsbildningen till augusti. Då tog Viktor Janukovytj – presidentvalets förlorare – över som premiärminister, med stöd av kommunisterna och ett socialdemokratiskt parti som tidigare tillhört den orangea sidan.

Flera regeringskriser följde, vilket ledde till nyval i september 2007. Regionernas parti blev åter störst med drygt 34 procent, men Julia Tymosjenkos block ökade mest och nådde närmare 31 procent. Efter svåra förhandlingar bildades en ny regering i december: nu återkom Tymosjenko som premiärminister med stöd av sitt eget block och Jusjtjenkos Vårt Ukraina. Koalitionen kom dock att präglas av inre konflikter.

Janukovytj blir president

Kriget mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008 delade den ukrainska ledningen. Jusjtjenko tog parti för Georgien, medan Tymosjenko lierade sig med den ryssvänliga ukrainska oppositionen. Jusjtjenkos parti lämnade regeringen, och i oktober upplöste presidenten parlamentet och utlyste nyval. Men den globala finanskrisen som just briserat ställde allt på ända.

I Ukraina började industriproduktionen att rasa under hösten, budgetläget blev kritiskt och regeringen tvingades söka krislån från Internationella valutafonden (IMF) (se Ekonomi). Nyvalet ställdes in, sedan Tymosjenko lyckats få till en ny regeringskoalition med Jusjtjenkoanhängare och företrädare för ett mindre valförbund kallat Lytvynblocket.

Vid nyåret 2009 stängde ryska Gazprom åter av gasen till Ukraina, men ett nytt prisavtal kom snart på plats. Ekonomin befann sig dock i fritt fall. President Jusjtjenko anklagade regeringen för att ha försökt dölja allvaret i det ekonomiska läget, sedan Tymosjenko bromsat budgetåtstramningar. Regeringens inre konflikter förvärrade krisen. Under våren hölls demonstrationer med krav på Jusjtjenkos och Tymosjenkos avgång, och under hösten inleddes en bitter kampanj inför presidentvalet i januari 2010.

Inför valet var Jusjtjenkos popularitet i botten på grund av regeringens oförmåga att hantera den ekonomiska krisen. Valrörelsen utvecklades till en tvekamp mellan Janukovytj och Tymosjenko. Jusjtjenko slogs ut i första omgången då han bara fick drygt 5 procent av rösterna. I andra valomgången vann Janukovytj med 49 procent mot 45,5 procent för Tymosjenko. Trots att Tymosjenko hävdade att det förkommit valfusk, fann västerländska observatörer att Janukovytjs relativt klara seger varit korrekt och att valet varit i stort sett öppet och rättvist.

Sedan Janukovytj installerats som president i februari fick han till stånd en misstroendeförklaring mot regeringen och Tymosjenko tvingades avgå. En ny regering tillträdde, ledd av en av Janukovytjs förtrogna, före detta finansministern Mykola Azarov. Hans regering stödde sig på Janukovytjs eget Regionernas parti, Ukrainas kommunistparti och Lytvynblocket, samt några oppositionsledamöter som bytt sida. Av 29 ministrar i regeringen kom mer än en tredjedel från den rysktalande Donetskregionen, presidentens hemtrakter, och ingen var kvinna.

Demokratin försvagas

Till att börja med välkomnades maktskiftet både av hemmaopinionen och i omvärlden, som hoppades på en demokratisk utveckling. Men ganska snart framträdde ett alltmer auktoritärt styre. Lokalval som hölls i oktober 2010 ansågs inte hålla godtagbar demokratisk nivå.

Mediernas frihet begränsades och censur återinfördes. Enligt kritiker utövade Janukovytj också påtryckningar på författningsdomstolen, som i oktober 2010 ogiltigförklarade en grundlagsändring som trätt i kraft några år tidigare och begränsat presidentens makt. Inför parlamentsvalet 2012 infördes nya valregler. Partiblock förbjöds att ställa upp och ett system återinfördes där hälften av parlamentsledamöterna skulle utses genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Ändringarna i vallagen antogs gynna den sittande regeringen, eftersom oppositionen i stor utsträckning var organiserad i valförbund, och många av dem som förväntades bli valda i enmansvalkretsar var förmögna affärsmän som gynnades av kontakter med regeringen, eller statliga tjänstemän som lätt antogs kunna pressas – eller mutas – till att ansluta sig till majoriteten i parlamentet.

Mest uppmärksamhet väckte dock de rättsprocesser som drogs igång mot Tymosjenko och ett antal andra högt uppsatta företrädare för den tidigare regeringen. Många anklagade Janukovytjs regim för att ägna sig åt politiskt förtryck, utövat genom domstolarna.

Tymosjenko åtalades för att ha missbrukat sitt ämbete och för att ha orsakat staten ekonomisk skada genom ett gasavtal med Ryssland 2009. Åtal för detta politiska beslut kunde väckas med stöd av en lag från sovjettiden. Tymosjenko dömdes i oktober 2011 till sju års fängelse och flera andra åtal följde. Tymosjenko hävdade att Janukovytj låg bakom åtalen i syfte att tysta sin svåraste politiska rival. Under 2012 dömdes tre ministrar i Tymosjenkos regering till fängelse i mellan tre och fem år, för olika former av maktmissbruk.

Med Tymosjenko i fängelse lyckades hennes parti Fosterlandet inte hota makthavarna när parlamentsval hölls i oktober 2012. Resultatet innebar en ny seger för Janukovytj Regionernas parti och dess stödpartier. Men valet blev hårt kritiserat både av oppositionen och i väst för missbruk av statliga resurser i valrörelsen, obalanserad mediebevakning, dåliga arrangemang och rent fusk. 

Oppositionen fortsatte att protestera mot regeringen för påstått röstköp och för att i strid med gällande regler låta parlamentariker rösta i frånvarande ledamöters ställe. Protesten riktade sig mot att många av de folkvalda var affärsmän som i stort sett aldrig infann sig i parlamentet, utan bara antogs vilja bevaka sina intressen. Slagsmål bröt ut i parlamentet vid flera tillfällen. Från början av februari 2013 genomförde oppositionsledamöter under en tid en fysisk blockad av parlamentet, vilket lamslog allt lagstiftningsarbete.

Dragkamp mellan EU och Ryssland

Under hösten 2013 hamnade Ukraina i en dragkamp mellan EU och Ryssland, som båda ville knyta landet närmare sig. EU krävde bland annat reformer av rättsväsendet men mest konkret att Julia Tymosjenko skulle friges, medan Ryssland hotade med svåra följder för ländernas handelsutbyte om Ukraina skulle ta ställning för ett närmande till EU. President Janukovytj och Regionernas parti röstade ned alla förslag om frigivning av Tymosjenko, vilket såg ut att stänga Ukrainas möjligheter till närmare samarbete med EU för flera år framåt.

EU antydde ändå att ett samarbetsavtal kunde vara möjligt, men utvecklingen tog en ny vändning när regeringen i november meddelade att den avbrutit förberedelser som skulle leda till undertecknandet  av ett associationsavtal. Beskedet utlöste omfattande protester bland befolkningen och ledde till de största demonstrationerna sedan den orangea revolutionen runt årsskiftet 2004–2005. Protesterna hade sitt centrum på Självständighetstorget i Kiev, kallat Majdan (”torget”).

De ledande oppositionspartierna slöt upp bakom demonstranternas krav på presidentens och regeringens avgång. Regeringskritikerna framställde konflikten som ett val mellan ett demokratiskt och fritt Ukraina i samarbete med Europa eller en korrumperad lydstat till Ryssland (se även Konflikter-Ukraina).

En ny generation av ännu så länge oftast anonyma politiker började träda fram. De hade fått nog av den korruption som präglade Janukovytj och hans regim, nära lierad med landets rikaste företagsledare, och som höll på att driva staten mot ekonomisk bankrutt. Protesterna började i huvudstaden Kiev men spred sig till andra städer i västra Ukraina och blev allt mer välorganiserade. Bland demonstranterna fanns också företrädare för högernationalistiska grupper, vilket utnyttjades av Janukovytj och Rysslands regering till att hävda att upproret leddes av fascister. I Moskva jämfördes oppositionen mot Janukovytj med de ukrainsknationalister som under andra världskriget samarbetade med Nazi-Tyskland mot Sovjetarmén. Protesterna och oroligheterna fortsatte in på det nya året och ledde till regeringens avgång i slutet av januari 2014.

Utnämnandet av en ny regering drog ut på tiden och Ukraina hamnade i ett politiskt dödläge där ingen lösning på krisen fanns i sikte. I mitten av februari skärptes konflikten dramatiskt, när blodiga sammandrabbningar utbröt mellan kravallpolis och demonstranter. Under några dygn dödades över 100 människor och flera hundra skadades. Ukraina föreföll stå på gränsen till inbördeskrig, men efter långa förhandlingar med oppositionsledarna och diplomater från EU gav Janukovytj efter. Han gick med på att bilda en samlingsregering, skriva om författningen och tidigarelägga president- och parlamentsval.

När aktivisterna bakom demonstrationerna underkände avtalet och krävde att Janukovytj skulle avgå omedelbart flydde presidenten. Ett flertal ledamöter av hans parti bytte sida och parlamentet röstade för att avsätta honom. Under några dramatiska dagar byttes hela makteliten ut, en samlingsregering nominerad av protestaktivister och med några demonstrationsledare på ministerposter tillsattes och Janukovytj efterlystes för massmord. Han anklagades också för förskingring av tiotals miljarder dollar. Hans son Oleksander hade under faderns tid som president byggt upp ett av landets största företagsimperier med verksamhet inom gas-, kol-, fastighets- och banksektorerna. Familjen Janukovytj misstänktes ha varit inkopplad i de flesta större affärsuppgörelser som gjordes i Ukraina.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0