Turkiet – Kurderna

Turkiet har en stor minoritet av kurder – ett folk som också bor i angränsande länder i öst och sydöst. Kurderna talar ett indoeuropeiskt språk som bland annat är släkt med persiska. Deras traditionella bosättningsområden – Kurdistan – sträcker sig från sydöstra Turkiet in i angränsande delar av Iran, Irak, Syrien, och Armenien samt Libanon. Kurdistan är dock inte något exakt avgränsat område och har aldrig utgjort en politisk enhet.

Man tror att Turkiet hyser omkring hälften av världens kurder, sannolikt minst 15 miljoner, kanske över 20 miljoner. Att siffran är osäker beror bland annat på att "kurd" delvis är en fråga om identifikation. Många kurder är helt assimilerade i det turkiska samhället och talar inte ens kurdiska, och miljoner lever utanför kurdernas traditionella område. I årtionden vägrade turkiska myndigheter också erkänna kurderna som en särskild folkgrupp. Före 1990 kallades de officiellt för ”bergsturkar”.

Under inbördeskrig mellan staten och den kurdiska gerillan PKK 1984–1999 drev myndigheternas och militärens omedgörlighet många kurder till att solidarisera sig med PKK, fast de inte stödde rörelsens mål att samla alla kurder i en marxist-leninistisk stat. 

Något lagligt kurdiskt parti fanns inte förrän 1991, då några parlamentsledamöter från ett annat vänsterparti bildade Folkets arbetarparti (HEP). Det tvingades upphöra med sin verksamhet 1993 och ersattes av DEP, som i sin tur bannlystes 1994 och ersattes av Hadep, följt 2003 av Dehap, 2006 av DTP och 2009 av Freds- och demokratipartiet, BDP. De många namnbytena, och kosmetiska ändringar av partiprogram, berodde på att kurdernas partier närmast rutinmässigt olagligförklarades av Författningsdomstolen med mer eller mindre välgrundade anklagelser om samröre med PKK-gerillan. 2012 övertog Folkens demokratiska parti (Halkların Demokratik Partisi, HDP) stafettpinnen, nu med ett mer brett vänsterinriktat program som för första gången förmådde locka sympatisörer i större skaror utanför den kurdiska befolkningen. 

Turkiets ställning som EU-kandidat från 1999 väckte liv i debatten om kurders rättigheter. Bland den kurdiska befolkningen fanns starkt stöd för turkiskt medlemskap i EU, eftersom det förmodades leda till kulturell och politisk jämlikhet mellan kurder och etniska turkar. Under första delen av 2000-talet stärktes också kurdernas ställning steg för steg. Kurdernas existens som folkgrupp var redan i praktiken erkänd, nu blev det också möjligt att sända radio och TV på kurdiska, använda kurdiska språket offentligt i de flesta sammanhang, undervisa i kurdiska – om än i begränsad omfattning – i skolorna. Sedan fredskontakter mellan staten och PKK kommit igång slopades 2013 förbudet för politiska partier att använda andra språk än turkiska i sin verksamhet. 

Feodalt samhälle 

Före första världskriget löd flertalet kurder under Osmanska riket. Där bildade de 15 egna emirat, i regel styrda av kurdiska emirer. Olika kurdiska klaner konkurrerade om betes- och jordbruksmarker. De flesta kurder var ännu boskapsskötande nomader, men även sedan de blivit bofasta levde deras gamla klanstruktur kvar som en form av feodalism. Klanhövdingarna blev godsägare, och varje sådan godsägare, ağa, hade stor makt över sina underlydande bönder. Ännu finns mycket av detta feodala system kvar i kurdiska områden. 

Under 1800-talet började osmanska härskare utse egna guvernörer i kurdernas emirat. Ingreppen i deras autonomi gav näring åt nationalistiska tankegångar bland utbildade kurder. Samtidigt förekom bland bönderna försök till resningar, både mot den egna aristokratin och mot den turkiska centralmakten. En del kurder hoppades – förgäves – på vaga utfästelser i Sèvresfreden 1920 om att ett självstyrande Kurdistan skulle inrättas efter det att första världskrigets segrarmakter styckat Osmanska riket. Andra kämpade på turkarnas sida i det befrielsekrig som ledde till att Kemal Atatürk 1923 kunde utropa Republiken Turkiet. 

För att skapa lugn i sydöst valde den turkiska republikens styresmän att liera sig med godsägare och andra lokala härskare bland kurderna. Bland de fattiga och förtryckta bönderna växte missnöjet. Atatürks sekulariseringspolitik blev det som tände upprorsgnistan på den religiöst konservativa kurdiska landsbygden. Kurdiska uppror mot den turkiska centralmakten förekom 1925, 1930 och 1937. Redan efter det första upproret förbjöd Atatürk kurderna att tala sitt språk offentligt, såsom i domstolar eller skolor. 

PKK, inbördeskriget och Öcalan 

Militärkuppen 1971 tvingade många kurdiska vänstergrupper att gå under jorden. Som svar på en våg av våld från både höger- och vänsterextremister införde Turkiet 1976 krigslagar i de sydöstra provinserna. Två år senare bildades, ur en maoistisk studentgrupp i sydöst, Kurdistans arbetarparti (Partiya Karkerên Kurdistan, PKK). PKK satte som sitt mål att upprätta en kommunistisk stat i de av kurder bebodda områdena i Turkiet, Irak, Iran och Syrien. I augusti 1984 inledde PKK en rad aktioner i sydöstra Turkiet, vilket blev början till ett inbördeskrig mellan PKK och turkiska staten. 

Inbördeskriget kulminerade i början av 1990-talet, då PKK även angrep turistorter och andra mål i västra Turkiet. Trots kriget märktes en något ändrad attityd till kurderna från myndigheternas sida. Dåvarande presidenten Turgut Özal – själv av kurdiskt ursprung – bröt ett tabu genom att använda ordet kurd i offentliga sammanhang, och förbudet mot att trycka tidningar och böcker på kurdiska hävdes i princip. Men militären fortsatte att kräva en hård linje mot kurder som hävdade sin etniska egenart.

Från mitten av 1990-talet började PKK tappa mark militärt. Syrien och dess lydstat Libanon hade länge varit en fristad för PKK och dess ledare Abdullah Öcalan, men sedan USA bakom kulisserna hjälpt Turkiet att sätta press på Syrien tvingades Öcalan lämna sin mångåriga exil där. Mot slutet av 1990-talet stod det klart att PKK lidit avgörande nederlag mot den turkiska armén. 

I februari 1999 greps Öcalan i Kenyas huvudstad Nairobi av utsända turkiska kommandosoldater och flögs till Turkiet, där han i juni dömdes till döden. Sedan Turkiet avskaffat dödsstraffet omvandlades domen 2002 till livstids fängelse. 

Under inbördeskriget begick både PKK och de turkiska säkerhetsstyrkorna grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Enligt turkisk statistik krävde kriget följande dödsoffer: 4 302 statstjänstemän, 5 013 soldater i turkiska armén, 4 435 civila och 23 112 PKK-sympatisörer. 

Efter rättegången 1999 uppmanade Öcalan PKK att avsluta den väpnade kampen. PKK:s ledning sade i augusti att rörelsen skulle omvandlas från en gerillaarmé till en politisk organisation. PKK drog tillbaka sina stridskrafter från turkiskt område, i första hand till bergen mellan Irak och Iran. 

Undantagslagarna i de kurdiska provinserna upphävdes stegvis fram till 2002. Militären behöll dock även i fortsättningen en stark närvaro i sydöst. 

I mars 2003 invaderades Irak av USA och Storbritannien. Ett turkiskt krav för att låta USA använda turkiska baser var att USA också skulle slå till mot PKK i Irak. 

I maj 2004 beslöt PKK, trots kritik från en del kurdiska politiker, att avbryta vapenvilan som rått sedan 1999. Snart märktes en uppgång i det ”lågintensiva” våldet i sydöst, men PKK var uppenbarligen inte starkt nog att genomföra en verklig offensiv. Begravningen av 14 kurdiska rebeller i mars 2006 blev början till de värsta oroligheterna på ett decennium i flera städer i sydöstra Turkiet. 

Efter regeringspartiet AKP:s stora valseger 2007, när partiet fick större stöd i de kurdiska provinserna än kurdpartiet DTP, trappade PKK på nytt upp sina väpnade attacker. Rörelsen iakttog dock i princip vapenvilor i ett par år mellan 2009 och 2011. Under denna tid förde PKK hemliga förhandlingar med regeringen och den nationella säkerhetstjänsten om en politisk lösning, men förhandlingarna blev resultatlösa. 

Kollapsad fredsprocess 

Sedan samtalen avslöjats för medierna hårdnade regeringens inställning till PKK. 

Från sommaren 2011 trappade PKK upp sina attacker mot turkiska arméposteringar i sydöst. Den ökade gerillaverksamheten sammanföll med massgripanden av misstänkta PKK-sympatisörer från paraplyorganisationen KCK, Kurdistans samhällsunion. Under 15 månader fram till augusti 2012 dödades enligt beräkningar av tankesmedjan International Crisis Group omkring 800 människor, varav mer än hälften PKK-medlemmar och omkring 85 civila. 

I början av 2013 kom besked om att fortsatta förhandlingar mellan regeringen och Öcalan lett fram till en "färdplan" för fred. Därefter följde flera fredsfrämjande utspel från regeringens sida, samtidigt som Öcalan gav gerillan order om vapenvila och reträtt från turkisk mark. Förhoppningarna om fred steg, men efter några månader ökade misstänksamheten mellan parterna på nytt. Armén ifrågasatte takten i gerillans reträtt och PKK anklagade armén för ökad närvaro i de kurdiska områdena. Fredsprocessen började gnissla innan den ens kommit igång på allvar. Nya regeringsförslag för att få fart på fredsarbetet igen misstänktes främst vara ett försök av dåvarande premiärministern Recep Tayyip Erdoğan att vinna kurdiskt stöd för sin ambition att bli vald till president senare under 2014. 

Under 2015, med Erdoğan som nybliven president, bröt den vacklande fredsprocessen samman totalt efter två terrorattentat mot kurdiska fredsaktivister. Båda attentaten förmodades ha utförts av den islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (IS), men kurderna höll regeringen som indirekt ansvarig eftersom den enligt både kurdiska och västerländska bedömare sett mellan fingrarna med de sunnitiska extremisternas närvaro på turkisk mark. Partiet HDP:s  stora framgångar i två parlamentsval 2015 störde också Erdoğans planer på att AKP skulle få så stor majoritet i parlamentet att det på egen hand skulle kunna ändra författningen och ge presidentämbetet närmast oinskränkt makt. 

Från senare delen av 2015 förvandlades de kurdiska provinserna åter till en krigszon. Tiotusentals civila drevs än en gång på flykt och ett antal städer sköts sönder. Efter det misslyckade kuppförsöket i juli 2016 drabbades även kurderna av statens ursinniga hämnd mot dem som hölls ansvariga. HDP:s ledare har gripits och fängslats. 2018 gick Turkiet dessutom in militärt i kurdiskt kontrollerat område i Syrien genom en storoffensiv runt staden Afrin. Fredsprocessen verkar mycket avlägsen.

Det prokurdiska partiet HDP lyckades dock klara tioprocentsspärren till det turkiska parlamentet i valet 2018 och säkra 67 mandat av kammarens 600.  Glädjeyra utbröt i den kurdiskt dominerade staden Diyarbakır, även om AKP behåller ett starkt grepp om parlamentet med hjälp av samarbete med partiet MHP.

Folkomflyttningar 

Miljoner kurder har under de senaste årtiondena lämnat sydöstra Turkiet, som är den fattigaste och minst utvecklade delen av Turkiet.

Under inbördeskriget i sydöst 1984–1999 tvångsevakuerade armén enligt turkiska uppgifter cirka en miljon människor från runt 7 000 kurdiska byar till närliggande större städer. Omkring 3 000 byar beräknas ha blivit helt utplånade och stora landsbygdsområden närmast tömda på befolkning. Utrymningen av byarna skedde framför allt under 1990-talet. Centralorten Diyarbakır fick ett nytillskott av människor motsvarande tre gånger det ursprungliga invånarantalet. Även runt Adana och Mersin växte stora slumområden upp och i Istanbul kom hela stadsdelar att huvudsakligen befolkas av kurder.