Utbildning

Den turkiska utbildningsnivån är ganska låg i jämförelse med de flesta europeiska länders. För storstadseliten finns det dock skolor och universitet av högsta klass. Den nuvarande regeringen har förlängt skolplikten och storsatsat på nya universitet i områden som tidigare saknat högre utbildning, men anklagas av oppositionen för att öka islams inflytande över undervisningen.

Under 1900-talets senare hälft satsade staten förhållandevis lite på utbildning, särskilt sett till den stora andelen ungdomar i befolkningen. Skolan var obligatorisk i fem år, men många gick inte ens så länge. Före gymnasiet fanns ett frivilligt treårigt högstadium. 1997 utökades skolplikten till åtta år. Alla grundskolor fick en gemensam kursplan, och elever förbjöds att redan efter sina första fem skolår flytta över till statliga så kallade imamskolor, imam hatip.

2012 drev regeringen igenom en kontroversiell skolreform. Skolplikten utökades till tolv år, men samtidigt blev det också möjligt för elever att byta till en imamskola redan efter fjärde läsåret. Reformen fick kritik från sekulära kretsar för att uppmuntra religiösa studier och därigenom vara ett inslag i en befarad islamisering av landet. Men regeringen framhävde den ökade personliga friheten och betonade att den allmänna utbildningsnivån skulle höjas.

Ännu en reform trädde i kraft 2014 och innebar att elever som inte kommer in på de skolor de valt för högstadiet eller gymnasiet placeras i närmaste skola, oavsett dess inriktning. Eftersom antalet imamskolor ökat betydligt snabbare än vanliga skolor eller yrkesskolor har det lett till att elever placerats i de religiösa skolorna mot sin vilja, för vilket Turkiet har kritiserats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Imamskolorna skulle ursprungligen utbilda imamer, böneledare i moskéerna, men de hade blivit alltmer populära som alternativa gymnasieskolor på grund av sin religiöst influerade undervisning, med skilda klasser för pojkar och flickor.

De allra flesta barn i Turkiet påbörjar idag grundskolan, även om det finns trakter i öster och sydöst där många flickor uteblir. Sedan 2003 driver regeringen, i samarbete med FN:s barnfond Unicef, en kampanj för att alla flickor ska gå i skolan. 2004 avsatte Turkiet för första gången mer pengar till skolväsendet än till försvaret. Statliga skolor är avgiftsfria, men eleverna betalar för böckerna. Skoluniformerna avskaffades 2012, utom i specialskolor för greker, armenier och judar.

Några år efter millennieskiftet började ett tidigare förbud mot undervisning i kurdiska i allmänna skolor luckras upp. Privata kurser i kurdiska språket, främst för vuxna, tilläts 2002. Sedan 2012 tillåts utbildning i kurdiska som tillvalsämne i statliga skolor i mån av tillräcklig efterfrågan. Privata skolor får bedriva undervisning på kurdiska men villkoren är så stränga, bland annat krävs nya lokaler och ny personal, att bara tre kurdiska skolor hade startats fram till 2016. De tillslag som regeringen genomfört efter det misslyckade kuppförsöket 2016 mot bland andra lärare och andra offentliganställda rapporteras dock också ha gått ut över kurder och användningen av kurdiska språket.

Turkiet har många universitet. En handfull av dem i Ankara och Istanbul är mer ansedda än de övriga.

Konkurrensen om platser vid universiteten är hård, och antagningen spärras genom inträdesprov. Över hälften av gymnasieeleverna går privata kurser, ibland åratal i förväg, för att klara proven. En hel industri av privat kursverksamhet finansieras av de studerandes föräldrar och bidrar till att snedvrida undervisning och studievanor.

Under AKP:s styre sedan 2002 har staten grundat en rad nya universitet. Även antalet privata högre läroanstalter har ökat kraftigt. Utbildningsmyndigheten YÖK räknade 2018 till 112 statliga och 74 stiftelsedriva universitet och yrkesinriktade skolor över grundutbildningsnivå.

Efter försöket till statskupp 2016 stängdes ett tusental privata skolor och 15 universitet med koppling till den religiösa Gülenrörelsen (se Modern historia och Aktuell politik). Mer än 27 000 lärare och annan skolpersonal förlorade sina licenser. Akademiska stipendieprogram finansierade av EU och USA:s utrikesdepartement avbröts och över 2 300 universitetsanställda avskedades. Dessutom avstängdes under sommaren 11 500 lärare för påstådda kontakter med den kurdiska gerillan PKK.

Redan långt före utrensningarna sommaren 2016 hade erfarna akademiker kritiserat senare års tjänstetillsättningar vid universiteten för att grundas mer på lojalitet mot regeringen än på forskningsmeriter. Tiotusentals studenter lämnades i ovisshet om huruvida de kunde fortsätta sina studier och om deras framtida karriärmöjligheter skulle hindras av att de studerat vid Gülenanknutna universitet. Utrensningarna har fortsatt. Akademiker har drabbats likaväl som militärer, journalister och anställda inom rättsväsendet.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0