Äldre historia

Turkiska folk som trängt in i det gamla bysantinska riket under tidig medeltid skapade på 1300-talet Osmanska riket, som kom att växa till ett av världshistoriens mäktigaste imperier. Men likt alla imperier gick det osmanska väldet så småningom under. Den turkiska republiken, som grundades 1923, har haft en stormig historia med en ständig konflikt mellan demokratiska och auktoritära krafter.

Redan för omkring 5 000 år sedan fanns tidiga metallkulturer i Mindre Asien, och under hettiternas välde (ca 1800–1200 f Kr) utvecklades järnhanteringen. Efter hettiterväldets fall konkurrerade fryger, kimmerier, lyder, meder, perser och andra folk om makten i området. Inte förrän under tidig europeisk medeltid började området intas av turkfolk.

Greker etablerade sig tidigt längs den västra kusten. Där intog de Troja omkring 1240 f Kr och grundade städer som Smyrna (nu Izmir) och Efesos. På 300-talet f Kr erövrades Mindre Asien av Alexander den store för att senare inlemmas i det romerska riket. När detta delades 395 e Kr blev Mindre Asien kärnland i det östromerska (bysantinska) riket med Konstantinopel som huvudstad.

Osmanska riket

På 1000-talet angreps det bysantinska riket av turkfolk under de muslimska seldjukernas ledning. I Anatolien fick turkarna från början av 1300-talet en stark centralmakt under en dynasti av sultaner, den osmanska ätten (som utgick från Osman I; den gamla benämningen ottomanska riket baserades på den arabiska formen av mansnamnet, Uthman). Hundra år senare behärskade Osmanska riket huvuddelen av Anatolien, norra Grekland och östra Balkan. För det bysantinska riket kom slutet 1453, då turkarna intog Konstantinopel och gjorde staden till osmansk huvudstad under namnet Istanbul.

Osmanska imperiet nådde sin höjdpunkt på 1500-talet. Då erövrades bland annat Mesopotamien, västra Persien, Syrien, Palestina, Arabien med Mecka och Medina, Egypten, Cypern samt Medelhavets södra kust ända till Marocko i väster. I Europa behärskade turkarna nästan hela Balkan, Rumänien samt norra Svartahavskusten, och de ryckte fram genom Ungern. Men utanför Wien tvingades de göra halt.

Egentligen borde man här inte tala om turkar utan om ”osmaner”. Överklassen räknade sig knappast längre som turkar. Olika muslimska folk i riket sågs i princip som likvärdiga. Kurderna hade 15 egna emirat inom riket. Medborgare som inte var muslimer – olika kristna folk och judar – bildade slutna grupper med egna lagar och institutioner. De religiösa ledarna för varje sådant samfund, millet, svarade för att medlemmarna betalade skatt och fullgjorde andra skyldigheter till sultanen.

Under 1600- och 1700-talen försvagades Osmanska riket. På 1800-talet gick sönderfallet allt snabbare, trots reformer. Grekerna frigjorde sig 1829, och senare följde serber, rumäner och bulgarer. Osmanska riket omtalades som ”Europas sjuke man”. Men när Ryssland beredde sig på att krossa riket fruktade fransmän och britter att ryssarna skulle lyckas tränga fram till Medelhavet och slöt därför upp på turkarnas sida. Krimkriget 1853–1856 slutade med att Moskva tvingades erkänna Osmanska rikets oberoende.

Alla moderniseringar fick ett abrupt slut i samband med ett tronskifte 1876. Bland militärer och intellektuella som utbildats i västerlandet växte oppositionen mot sultanen. En nationalistisk reformrörelse bildades: ungturkarna. Efter en armérevolt 1908 tvingades sultanen utlysa parlamentsval, som ungturkarna vann. Sönderfallet fortsatte dock. I Balkankrigen 1912–1913 förlorade Osmanska riket alla områden i Europa utom östra Thrakien. 1913 störtades ungturkarnas liberala falang av en mer auktoritär fraktion inom rörelsen. Den nya regeringen under Enver Pascha (Paşa) utvecklades till en militärdiktatur.

När första världskriget bröt ut 1914 ställde sig landet på Tysklands sida för att trygga sig mot arvfienden Ryssland. (Angående deportationen av armenierna, se Befolkning och språk). Kriget blev slutet för Osmanska imperiet. Turkarna drevs ut ur Palestina, Syrien och Irak. Efter Osmanska rikets kapitulation 1918 intog de allierade Istanbul och stora delar av Anatolien. Grekiska trupper tilläts ockupera Izmir och området däromkring.

Atatürks turkiska republik

Den siste osmanske sultanen tvingades i freden i Sèvres 1920 gå med på att landet inte bara skulle förlora alla sina besittningar utan även stora delar av Anatolien. Men sultanen hade inte längre makt att genomdriva fredsvillkoren, sedan upproriska turkiska nationalister bildat en egen regering i Ankara. I spetsen för nationalisterna stod Mustafa Kemal (senare kallad Atatürk, ”turkarnas fader”). Han var officer och hade utmärkt sig i kriget mot de allierade. Efter hårda strider fördrev nationalisterna 1922 de sista grekiska ockupationstrupperna. Sultanen avsattes, och Atatürks regering förhandlade med de allierade om att ändra villkoren i Sèvresfreden. I Lausannefördraget 1923 fastställdes landets gränser som de i stort sett ser ut idag.

Den 29 oktober 1923 utropades Republiken Turkiet med Kemal Atatürk som president. Republiken skulle vara en modern nationalstat av europeisk modell. Atatürks tankar formulerades som en statsbärande ideologi, kemalismen, där grundstenarna var turkisk nationalism, sekularism (se Religion), folkstyre (med tiden) och etatism, det vill säga en stark statsmakt med statlig styrning av ekonomin. En modern författning infördes med allmän rösträtt till ett parlament. Men tills vidare var bara ett parti, Republikanska folkpartiet, (CHP) tillåtet. I praktiken styrde presidenten landet med närmast diktatoriska medel.

Atatürks sekularism väckte starkt motstånd. ”Hattrevolutionen” 1925 ledde till protester när fezen, den traditionella huvudbonaden i Osmanska riket, förbjöds. Samma år utlöste kampanjerna för sekularism ett kort uppror bland religiöst konservativa kurder i sydöst. De styrande svarade med hårda repressalier och med att förbjuda det kurdiska språket.

När Atatürk avled 1938 efterträddes han av sin tidigare premiärminister Ismet Inönü.

Under andra världskriget stödde Turkiet de allierade mot Tyskland men deltog inte i striderna.

Demokrati och kupper

Efter andra världskriget infördes flerpartisystem och i det första valet 1950 segrade Demokratiska partiet (Demokrat Parti, DP). Dess ledare Adnan Menderes blev premiärminister och hans partikamrat Celâl Bayar blev president. Menderes drev en väst- och företagsvänlig politik men gav också islam ökat spelrum.

I valet 1954 fick DP rekordhöga 58 procent av rösterna, mot 35 procent för det av Atatürk grundade CHP. En slösaktig importpolitik undergrävde dock ekonomin. När kritik hördes skärpte Menderes presscensuren.

Efter våld och studentdemonstrationer ingrep militären 1960 och avsatte regeringen. Menderes anklagades för korruption och för att vilja avskaffa sekularismen. DP förbjöds och tre av dess ledare, däribland Menderes, avrättades senare.

En ny, liberal författning antogs 1961 och militären återlämnade regeringsmakten till de folkvalda. 1965 års val vanns av det konservativa Rättvisepartiet (AP) under Süleyman Demirel. Efter strejker och oroligheter tvingade militären Demirel att avgå 1971. Militären tillsatte en samlingsregering och dess ”styrda demokrati” fortsatte till 1973.

I början av 1974 bildade CHP:s ledare Bülent Ecevit en koalition med det islamistiska Nationella frälsningspartiet (Millî Selâmet Partisi, MSP), som leddes av Necmettin Erbakan. Under Ecevits ledning framträdde CHP som ett närmast socialdemokratiskt parti. Regeringssamarbetet sprack dock redan på hösten. Ecevit stod på toppen av sin popularitet sedan Turkiet under hans ledning 1974 ingripit militärt på Cypern, men han lyckades inte få till stånd en ny koalition. Efter ett halvt års regeringskris bildade istället Demirel en koalitionsregering. Under resten av 1970-talet turades Ecevit och Demirel om vid makten. Ekonomin försämrades, och politiska och religiösa extremister vädrade morgonluft. Nästan varje dag dödades människor i våld mellan extremistgrupper.

I september 1980 genomförde militärledningen under general Kenan Evren en statskupp. Till skillnad från tidigare militärregimer lämnade inte denna junta snabbt tillbaka makten till civila. Istället inleddes den dittills mest repressiva perioden i landets moderna historia. Parlamentet och de politiska partierna upplöstes och författningen avskaffades. Omkring 650 000 människor greps och 230 000 av dem ställdes inför rätta. Över 500 dömdes till döden och 50 människor avrättades. 171 uppges ha torterats till döds. Tusentals fråntogs sina medborgarskap och omkring 30 000 sökte asyl utomlands. Militärjuntan avgick inte förrän den drivit igenom en auktoritär och odemokratisk författning.

Sedan juntan avgått hölls parlamentsval 1983, men enbart nya partier godkända av militären fick ställa upp. Segrade gjorde Fosterlandspartiet (Anavatan Partisi, Anap), lett av Turgut Özal. Militärstyret ansågs nu vara över, men juntaledaren Kenan Evren satt kvar som president.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0