Seder och bruk
Överallt i Turkiet påminner bilder och statyer om republikens grundare Kemal Atatürk. Han finns bland annat porträtterad på landets sedlar. Att förolämpa Atatürk är i lag förbjudet. Centrum för personkulten kring landsfadern är hans mausoleum Anıtkabir i Ankara.
Några etikettsregler: Man bör enligt uppgift inte snyta sig offentligt, visa fotsulorna mot någon eller samtidigt betrakta en person och ha armarna i kors.
Umgänget mellan könen kan vara lite problematiskt. För en del kvinnor som betonar sin muslimska identitet anses det olämpligt att skaka hand med män, medan andra kvinnor förväntar sig att bli behandlade som i övriga Europa. Bland utbildade människor i storstäderna vet ändå alla att umgängessederna skiftar. Svårare kan det vara att bete sig rätt om man hamnar i konservativa småstads- eller landsortsmiljöer, och där kan det vara värdefullt att ha någon att fråga om råd.
Dricks är inte inkluderat i restaurangnotor – man brukar ge fem till tio procent. Även utflyktsguider, hotellstäderskor och annan servicepersonal brukar förvänta sig dricks. 2009 infördes rökförbud på arbetsplatser, restauranger och barer.
Parfym är populärt. Att spreja händerna med lite parfym ses som god uppfostran och uppfattas också som hygieniskt på grund av den höga alkoholhalten i parfymer. Till följd av coronaviruspandemin 2020 har parfymer i Turkiet fått ett försäljningslyft, som handsprit, i hopp om att alkoholen ska bita mot virusets cellmembran(skyddshölje) som består av fett.
Helgdagar
Republiken Turkiets 1900-talshistoria återspeglas i landets sekulära helgdagar. Den 1 januari firas som nyårsdag och som dagen då den gregorianska kalendern infördes. Den 23 april är självständighetsdagen och barnens dag.
Den 1 maj, arbetarrörelsens traditionella dag, avskaffades som helgdag efter militärkuppen 1980. Efter krav från en del sekulära partier blev 1 maj åter helgdag 2009 under namnet arbetar- och solidaritetsdagen.
Den 19 maj kallas Atatürks minnesdag. Då landsteg Atatürk på Anatoliens kust och inledde upproret mot ockupationsmakterna efter nederlaget i första världskriget. Samtidigt är det ungdomens och idrottens dag.
Den 30 augusti är befrielsedagen, då Atatürks trupper efter första världskriget drev ut ockupationsstyrkorna ur landet. Liksom den 19 maj smyckas denna dag offentliga byggnader med jättelika Atatürk-porträtt och ungdomar paraderar förbi, sjungande Ungdomens marsch. (Melodin är Tre trallande jäntor. Den infördes av en turk som studerat i Sverige.)
Den 29 oktober är republikens dag, då Republiken Turkiet grundades (1923). Den 10 november (1938) är Atatürks dödsdag. Klockan 9.05 gav han upp andan, och så dags på denna dag ljuder sirener över hela Turkiet. Trafiken stannar och folk stiger ur sina fordon, radio- och TV-sändningar tystnar och alla förenar sig i en tyst minut.
Religiösa högtider
Turkiet är också ett traditionellt muslimskt land, där nästan nio av tio säger sig delta i fastan under månaden ramadan. Samtidigt har turkarna sedan den osmanska tiden omfattat toleranta former av islam, och enligt opinionsundersökningar tycker runt hälften att man kan vara en god muslim även om man ibland smakar alkohol.
Islam har två stora helger, id-festerna (bayram på turkiska; socker- respektive offerfesten på svenska). De pågår i tre respektive fyra dagar, men första dagen är viktigast. Båda är officiella helger i Turkiet men flyttas i enlighet med den islamiska månkalendern tio eller elva dagar bakåt för varje år. (Året är kortare enligt islamisk än enligt kristen tideräkning.)
Sockerfesten (şeker bayramı eller ramazan bayramı) är en glad fest som markerar slutet på fastemånaden. Godsaker hör till. Offerfesten eller offerhögtiden (kurban bayramı) är den större av de två id-festerna. Den hör samman med pilgrimsfärden till Mecka och firas till minne av hur patriarken Abraham slapp offra sin son till Gud och istället slaktade en bagge. Under offerfesten ska de troende egenhändigt slakta ett klövdjur av hankön – oftast en bagge eller getabock. Sedan allt blod runnit ut delas köttet i tre delar – en för familjen, en för vännerna och en för de fattiga. På profeten Muhammeds tid, då djuruppfödning var en huvudnäring, var detta inget konstigt, men för dagens stadsbor medför offerfesten en del problem. Boskapshjordar leds in i städerna, ofta till tomma parkeringsplatser där män under myndigheternas övervakning köper offerdjur och slaktar dem på stället. Turkiska djurvänner invänder mot förfarandet, och kritiker ifrågasätter om ett plötsligt överflöd av kött är vad de fattiga bäst behöver. Offerfesten är också en kommersiell högtid, då affärerna säljer alla slags tillbehör för de tillhörande festmåltiderna. Allt fler avstår nu från att själva utföra slakten och skänker pengar till välgörande ändamål.
Även om de flesta i Turkiet räknar sig som muslimer är inte alla sunniter. Aleviterna (se Religion) högtidlighåller liksom andra shiamuslimer sorgehögtiden ashura till minne av slaget vid Karbala år 680, då profetens dotterson Hussein dödades. Ashura är ingen officiell helgdag, men i vissa städer i öster där aleviter dominerar hålls affärerna stängda. Politiker från partiet CHP, som samlar många alevitiska väljare, brukar framträda och tala under ashura. 2009 vände sig även dåvarande premiärminister Erdoğan från AKP till aleviterna med ett tal där han beklagade sorgen över Husseins död.
Kurdiskt nyår
En högtid som fått starka politiska övertoner i Turkiet är det kurdiska nyåret, newroz. Det firas runt vårdagjämningen i mars, med utomhusbrasor, mat, presenter och festligt umgänge. Historiskt är det samma vårfest som det persiska nyåret, nouruz, med urgamla traditioner från bland annat zoroastrismen, och på samma sätt firas det också av kurder i Iran och Irak. I Turkiet hade dock nyårstraditionerna börjat blekna innan de återupplivades av kurdiska nationalister på 1900-talet, och man lade då särskild vikt vid myter som säger att festen firas till minne av att kurderna i forntiden befriades från en tyrann. Att fira kurdiskt nyår var förbjudet i Turkiet fram till 2000. Därefter har firandet tillåtits, men gäller då för att vara en allmän turkisk vårfest som enligt lag ska stavas nevruz.
Traditionella fester
Traditionella turkiska familjefester som bröllop och pojkarnas omskärelsefester firas med vilt tutande bilar som kör omkring med festföremålen. Muslimska pojkar i Turkiet omskärs vid mellan sex och elva års ålder och kläs då ibland ut till små prinsar.
Även unga män som ska påbörja sin värnplikt, ofta långt från hemorten, firas offentligt av vänner och familj. Sedan den kurdiska gerillan PKK inledde sitt uppror mot staten 1984 har det inte varit någon självklarhet att alla återvänder levande och oskadda från militärtjänsten. Firandet har därför en allvarlig underton, men det anses inte passande att öppet visa sin oro. Värnplikten har inslag av manbarhetsrit, och på många håll i Turkiet kan en ung man inte gifta sig innan han ”gjort lumpen”. De nationalistiska och militaristiska inslagen i firandet av de värnpliktiga har dock dämpats under senare år.
Mat och dryck
En resa i Turkiet kan ge minnesvärda matupplevelser. Det turkiska köket räknas ofta som ett av de främsta i världen. I storstäderna och på turistorterna kan det vara lätt att fastna bland grillrestaurangernas snabbmat, men lite noggrannare letande – eller besök i ett privat hem – avslöjar stor variation.
Turkisk mat är påverkad av traditioner inom hela det gamla Osmanska riket från Mellanöstern till Nordafrika och Balkan, men här finns också spår av Centralasien, till exempel det flitiga användandet av yoghurt.
En måltid inleds ofta med en soppa (çorba), ofta baserad på röda linser, också gärna med bulgur, rödpeppar, grönsaker. İşkembe çorbası, inälvssoppa, äts oftast till frukost eftersom den anses vara bra mot bakrus.
Längs kusterna finns förstås ett stort utbud av fisk och skaldjur, i övrigt äter man mycket lamm, nötkött och kyckling. Grillat kött finns i en mängd former: döner kebap (roterande kebab) som spritt sig över världen, shish kebab (şiş kebap, små köttbitar på spett) och malt kött på spett med olika kryddningar och vars namn visar från vilken provins rätten kommer. Populära varianter är Urfa kebabı och Adana kebabı. Formade till avlånga köttbullar kallas färsrätterna köfte.
Trots mycket kött är det grönsakerna som utgör basen för varje välkomponerad måltid. Den populäraste grönsaken är aubergine (äggplanta, på turkiska patlıcan), som kan tillagas på oändligt många sätt – fyllda, kokta, stekta, som bas i grönsaksröror, till sallader. Även tomater och paprikor fylls gärna med ris och kanske köttfärs som dolma (samma ord som i svenska kåldolmar och ett av relativt få turkiska ord som lånats in i svenskan).
Yoghurt förekommer i en mängd sammanhang, i soppor, som tillbehör till kött- och grönsaksrätter, som bas till den ravioliliknande rätten mantı, utspädd med vatten och lättsaltad som den populära måltidsdrycken ayran, med vitlök, riven gurka och dill som förrätten cacık (liknande grekisk tzatziki).
Turkiska efterrätter är ofta mjölkbaserade och mycket söta. "Turkisk konfekt", lokum, tillverkas av stärkelse och socker och smaksätts med nötter och/eller dadlar.
Eftersom Turkiet är ett muslimskt land kan det särskilt på landsbygden vara svårt att hitta alkohol till maten på enklare restauranger. Men här produceras ändå mycket vin, i regel av enklare sort, och öl. Anisbrännvinet rakı (ungefär som grekisk ouzo) är mycket populärt.