Turkiet

Turkiet – Geografi och klimat

Turkiet är till ytan något större än Sverige och Norge tillsammans. Landet brukar räknas till Europa trots att det till större delen ligger i Västasien. Den traditionella gränsen mellan kontinenterna går rakt genom storstaden Istanbul.

Turkiets kärnland – halvön Anatolien, också kallad Mindre Asien – skjuter ut från den asiatiska kontinenten i riktning mot Europa, mellan Svarta havet i norr och Medelhavet i söder.

Svarta havet och Medelhavet förbinds av två smala sund, Bosporen och Dardanellerna, samt den mellanliggande Marmarasjön. Sunden bildar en naturlig gräns mellan Anatolien och den lilla europeiska delen av Turkiet på Balkan. Vid Bosporen ligger Turkiets största stad, Istanbul, som tidigare hette Konstantinopel och dessförinnan Byzantion, eller Bysans. Staden anlades på den europeiska sidan, men täcker nu ett stort område på båda sidor av sundet. Huvudstaden Ankara ligger i Anatoliens inland.

Oregelbundna bergskedjor skär i alla riktningar genom landskapet som har en medelhöjd över havet på omkring 1 000 meter. Vid kusten mot Egeiska havet i väster och den östra delen av Medelhavet finns dock även större, bördiga låglandsområden. De högsta bergen finns i öster, bland andra det mer än 5 000 meter höga Ararat, (Büyük Ağrı dağı), där Noaks ark enligt Bibeln strandade efter syndafloden.

Längs flera av bergskedjorna är jordbävningsriskerna stora. Anatolien utgör en egen, mindre kontinentalplatta som kläms mellan större plattor i norr och söder. Förkastningslinjer löper från väster till öster längs med Svarta havets sydkust; 1999 inträffade en jordbävning nära Bosporen som gav mycket svåra följder i Istanbulförorter. Från östra Medelhavet upp mot östra Turkiet går en annan gräns mellan kontinentalplattorna; där skedde de katastrofala skalven 2023.

Floderna Eufrat (Fırat) och Tigris (Dicle) rinner upp i östra Turkiet. Hundratals dammar har byggts i landets största floder, i en del fall med irritation i grannländerna som följd eftersom det har minskat vattenflödena till områden längre ned i floddalarna. 

Den största sjön Van innehåller saltvatten. Växtligheten i inlandet är mestadels sparsam. I Anatoliens inre och i öster finns lavaöknar och saltstäpper. I de flesta delar av Turkiet kan jordbävningar inträffa.

De flesta av de cirka 2 000 öarna i Egeiska havet tillhör Grekland sedan 1923 (se Äldre historia). Missnöjet med de gränser som drogs upp då är stort i Turkiet och bidrar till ansträngda relationer mellan regeringarna i Ankara och Aten.

Det är stora skillnader i klimat mellan olika delar av Turkiet. Längs kusterna i väster och söder råder medelhavsklimat med varma, torra somrar och milda, regnrika vintrar. I inlandet är klimatet kontinentalt med heta, torra somrar och kalla, soliga vintrar. Medan sommartemperaturen i sydöst ofta överstiger 40 grader har vissa trakter i öster vintertemperaturer på nedåt 30 minusgrader och fyra månaders snötäcke. Svartahavskusten är den regnigaste delen av landet. Årsnederbörden varierar från 200 mm i delar av centrala Turkiet till över 2 000 mm i bergstrakter i öster. På senare år har sommarhetta, som kopplas till global uppvärmning, vållat skador särskilt i södra Turkiet (se Naturtillgångar, energi och miljö).

Om våra källor

Turkiet – Befolkning och språk

Turkiets befolkning uppskattades 2021 till cirka 85 miljoner. Tätast befolkade är Marmararegionen i nordväst, inklusive Istanbul, och kusterna i väster och söder. Inlandet öster om Ankara är glest befolkat.

Turkiets invånare är yngre och befolkningstillväxten högre än i EU-länderna. Omkring en fjärdedel av befolkningen är under 15 år. Födelsetalen har stadigt sjunkit sedan 1950-talet, men ännu växer befolkningen, med mer än en miljon invånare årligen.

Åtminstone tre fjärdedelar av befolkningen kan betecknas som ”etniska” turkar. Dessa härstammar dock inte bara från turkfolk som invandrade för tusen år sedan utan också från andra folk som bott i Mindre Asien. Flera miljoner är ättlingar till muslimer som tidigare bodde utanför dagens Turkiet, främst i Kaukasien och på Balkan.

Bland de många folk som bodde i Mindre Asien före turkarnas ankomst fanns förfäder till kurderna, som nu utgör runt 20 procent av befolkningen. Exakt hur stor andel av invånarna som är kurder är osäkert, bland annat på grund av assimilering och folkomflyttningar men också därför att turkiska myndigheter i årtionden vägrade erkänna kurderna som en särskild folkgrupp. Fler kurder bor utanför än inom de kurdiska provinserna i sydöst.

Med undantag för kurderna är minoriteterna små. Längs gränsen mot Syrien och Irak bor en del araber. I nordöst talas kaukasiska språk av tjerkesser, georgier och lazer. Turkiet har också en inte obetydlig minoritet av romer.

Inbördeskriget i Syrien från 2011 har drivit miljoner syrier på flykt till Turkiet. 3,7 miljoner är registrerade som flyktingar. EU, som strävar efter att hålla inströmningen av migranter nere, bidrar i stället till flyktingmottande i Turkiet (se Utrikespolitik och försvar). Flyktingar som berörs får ett kort med kontanter laddade för att kunna betala mat och hyra, transporter och läkemedel. Det sammanlagda antalet flyktingar beräknades 2021 till uppemot fem miljoner.

Det finns också uiguriska flyktingar i Turkiet. 2021 uppskattades antalet i runda slängar till 50 000. Uigurerna är turkisktalande muslimer från västra Kina, och Turkiet kritiserar Kina för hur de behandlas vilket orsakar spänningar mellan länderna.

Minoritetsfrågor är känsliga även för Turkiet. Enligt sin tolkning av Lausannefördraget från 1923 (se Äldre historia) erkänner Turkiet inga etniska minoriteter, bara små religiösa minoriteter. I östra Turkiet bodde förr armenier, i väster bodde greker längs kusten. Armenier, greker och judar är officiellt erkända som religiösa minoriteter. Man beräknar att det finnas bara runt 50 000 armenier, 20 000 judar och drygt 2 000 greker kvar i Turkiet, huvudsakligen i Istanbul.

I Osmanska riket, som föregick dagens Turkiet, frågade man ursprungligen mindre efter etnisk tillhörighet än efter religion. Muslimska folk var i princip jämställda, medan särskilda lagar gällde för kristna och judar. Med islam som utgångspunkt brukar de (inte bara i Turkiet utan också i andra muslimska länder) betraktas som "skyddsfolk".

Under 1800-talet trängde nationalistiska strömningar från Europa in i Osmanska riket. Greker, serber och andra folk på Balkan frigjorde sig. När kristna armenier, som sedan årtusenden bott i östra Turkiet, visade liknande ambitioner, svarade den osmanska centralmakten mot slutet av 1800-talet med blodiga förföljelser. Under första världskriget fruktade de så kallade ungturkarna att armenierna skulle samarbeta med Ryssland.

Krigsvintern 1915 fördrevs nästan två miljoner armenier från området norr om sjön Van. Deportationen urartade till vad armenier med stöd av många historiker beskriver som ett folkmord, där även armeniernas kurdiska grannar tog aktiv del, men antalet offer är omtvistat. Uppslagsverket Encyclopaedia Britannica anger att cirka 600 000 armenier dödades eller omkom genom umbäranden under flykten, men andra, i synnerhet armeniska, källor anger högre siffror, ibland 1,5 miljoner. Turkiet erkänner 300 000 döda armenier som del av första världskrigets förlustsiffror.

Efter första världskriget fanns också starka spänningar mellan turkar och greker (se Äldre historia). Den nyupprättade turkiska republiken och Grekland genomförde en väldig befolkningsutväxling. En och en halv miljon greker deporterades från Turkiet, som i stället tog emot en halv miljon turkisktalande muslimer från Grekland. 

Sedan 1960-talet har det skett utvandring av turkar till Europa, främst Tyskland, men under landets snabba ekonomiska tillväxt efter millennieskiftet har Turkiet självt blivit ett mål för ekonomiska migranter från bland annat Östeuropa och Centralasien. En stor del av dem lever under oreglerade förhållanden och återfinns inte i befolkningsstatistiken. Tusentals som egentligen velat ta sig till Västeuropa, inte minst syrier och afghaner, har fastnat i Turkiet sedan EU stängt sin yttre gräns. 

Språk 

Turkiskan är ett altaiskt språk med rötter i Centralasien. Mycket närbesläktade språk är azeriska (Azerbajdzjan-turkiska) och turkmenska. 

I Osmanska riket var överklassens språk närmast en blandning av turkiska, arabiska (islams religiösa språk) och det av turkarna beundrade kulturspråket persiska. När Republiken Turkiet utropades 1923 ville dess grundare skapa en enhetlig nation, där alla, oavsett ursprung, skulle se sig som turkar. 1928 inledde landsfadern Kemal Atatürk (se Modern historia) en radikal språkreform. Riksspråket rensades från arabiska och persiska låneord. Det arabiska alfabetet ersattes av latinsk skrift.

Atatürks språkreform bortsåg från att många i sydöst inte talade turkiska utan kurdiska – ett indoeuropeiskt språk som är släkt med persiska. Efter ett kurdiskt uppror 1925 förbjöd Atatürk kurderna att tala sitt språk offentligt. Först från 1991 började förbudet mot kurdiska sakta mjukas upp. På senare år har kurdiska tillåtits offentligt i de flesta sammanhang, även officiella, men bara som tillvalsämne i skolorna. Kurdiska politiker möts av misstänksamhet från statsmakterna och organisationer stämplas som terrorgrupper. Kurdiskan är inte ett enhetligt språk utan en gemensam benämning på minst tre större dialektala varianter, varav kurmanji och zaza-gorani är de vanligaste i Turkiet. 

Turkisk uttalsguide 

De flesta bokstäver uttalas ungefär som på svenska, men det finns några skillnader:
C = dj (midja)
G = alltid hårt, som svenskans god, aldrig mjukt som get
J = tonande zj, förkommer mest i franska låneord
K = alltid hårt, som svenskans kaka, aldrig mjukt som kyss
O = å
U = o
Ü = y
Y = j
Z = tonande s

Det finns också några specialbokstäver:
Ç = tj (lattjo)
ğ = ett svagt strupljud, knappt hörbart. Står alltid efter en vokal, vars ljud förlängs något. Denna bokstav finns inte som versal, eftersom den aldrig står först i ett ord.
İ = i med en prick över uttalas som ett svenskt i, och pricken används även på versaler. Bokstaven får inte förväxlas med
I ı = uttalas ungefär som engelskans obestämda artikel a
Ş = sch

Om våra källor

Turkiet – Religion

Nästan alla turkar är muslimer, även om långtifrån alla är utövande troende. Under den turkiska republiken sedan 1923 har det paradoxala förhållandet rått att staten kontrollerar religionen, trots att religionen officiellt är skild från staten. Och trots att en stor majoritet av befolkningen är religiös betraktades religionsutövandet länge närmast med misstänksamhet av de styrande.

På 1500-talet erövrade de osmanska turkarna islams heligaste städer Mecka, Medina och Jerusalem. Efter det började deras sultaner även kalla sig kalifer ("ställföreträdare"; profeten Muhammeds efterträdare). De såg sig som ledare för alla sunnimuslimer och erkändes också som kalifer av större delen av den muslimska världen.

När Turkiet blev republik på 1920-talet avskaffades kalifatet. Religiösa skolor stängdes, kvinnor förbjöds att använda slöja och islamisk lag, sharia, ersattes av västinspirerad lagstiftning.

En ovanifrån påbjuden sekularism har varit en av grundpelarna i republiken men har inte betytt att staten varit religiöst neutral. Snarare har staten sett som sin uppgift att hålla religionsutövningen under uppsikt.

Staten äger alla moskéer, trots att islam mist sin ställning som statsreligion, och imamerna (böneledare inom sunniislam) är statligt anställda tjänstemän. Moskéernas fredagsböner måste godkännas av Direktoratet för religiösa angelägenheter (DIB eller Diyanet), dit alla medborgare oavsett religion betalar skatt. Inga andra religiösa samfund än sunnitisk islam av den hanafitiska rättstraditionen får statligt stöd.

De flesta turkar och kurder är sunniter. En betydande andel av båda folkgrupperna är dock aleviter – en riktning som mest förekommer i Turkiet. Aleviterna har uppskattats till mellan 11 och 20 procent av Turkiets befolkning. De bor jämnt spridda över landet. Sedan gammalt har aleviter ofta uppträtt utåt som sunnimuslimer för att skydda sig från förtryck.

Aleviterna är shiamuslimer i den meningen att de betraktar Muhammeds kusin och svärson Ali (därav namnet aleviter) som profetens sanna arvtagare. I övrigt har de inte mycket gemensamt med till exempel shiamuslimerna i Iran. Aleviterna rymmer skilda grupper med drag av både gammal centralasiatisk religion, östkristendom och andra läror. De kallar sig muslimer men avhåller sig från många muslimska traditioner. Aleviterna stödde Kemal Atatürk (se Modern historia) och har sett sekularismen som ett skydd mot sunnitisk dominans. Åren före militärkuppen 1980 förekom blodiga sammanstötningar mellan sunniter och aleviter. Först under de senaste cirka 20 åren har aleviterna öppet kunnat driva sina samlingslokaler, kallade cemevi, men de är fortfarande inte formellt juridiskt tillåtna. Ämnet har varit föremål för rättsprocesser och juridiska hårklyverier

Efter 1980 blev sekulariseringspolitiken mindre sträng. Militären ville undergräva den radikala vänstern genom att ge utrymme åt folklig, sunnitisk islam. Men för många unga blev trosutövningen ett sätt att protestera mot den styrande eliten, med dess västeuropeiska livsstil.

Inom statsapparaten fortsatte sekularisterna sin kamp mot religiösa yttringar. Ända till 2010-talet var det till exempel förbjudet för kvinnliga studenter, offentliganställda och parlamentsledamöter att bära islamisk huvudduk i studielokaler och på arbetsplatser. Kvinnor som bar huvudduk på fritiden kunde ha problem med att få offentliga tjänster. Efter att ha vunnit en folkomröstning om en rad författningstillägg 2010 fick den islamiskt baserade AKP-regeringen, som kom till makten 2002, stöd av Nämnden för högre utbildning (YÖK) för att i praktiken tillåta kvinnliga studenter att skyla håret.

I dag är huvudduken ett självklart inslag i de flesta offentliga miljöer.  Även andra religionsfrågor har fått ökad symboltyngd, inte minst under tider då president Erdoğans folkliga stöd vacklat. Dit hör beslutet att åter omvandla sevärdheten Hagia Sofia i Istanbul till moské (se Kalendarium). 

Bland såväl sunniter som aleviter har den islamiska mystiken, sufismen, med dess ordensväsen en viktig plats. Landsfadern Kemal Atatürk försökte förgäves avskaffa ordnarna eller brödraskapen. Officiellt är de förbjudna men de utövar stort inflytande i politiken. Ordnarnas medlemmar kallas ibland dervischer.

Det sunnitiska sällskap som haft störst inflytande i samhället under senare tid och väckt mest uppmärksamhet leds av Fethullah Gülen och brukar kallas Hizmet (betyder ungefär tjänsten eller plikten), men oftast bara Gülenrörelsen (se Modern historia och Aktuell politik).

Färre än en procent av Turkiets invånare bekänner sig i dag till andra religioner än islam. Bland kristna finns sedan gammalt grekisk-ortodoxa och syrisk-ortodoxa (syrianer) liksom armenier och nestorianer (så kallade assyrier) i Turkiet. Alla dessa har dock reducerats till små minoriteter, som nu huvudsakligen lever i Istanbul. Den grekisk-ortodoxe patriarken i Istanbul – eller ”ekumeniske patriarken i Konstantinopel” som han fortfarande kallas – är än i dag den ledare som står högst i rang bland världens grekisk-ortodoxa kristna.

För kristna samfund innebär den statliga kontrollen av religionsutövningen en rad inskränkningar. De får till exempel inte utan statligt tillstånd bygga kyrkor på mark de själva äger, och sådana tillstånd brukar inte beviljas. Utbildning av präster i Turkiet är inte tillåten. 2023 invigdes dock en ortodox Mor Efrem-kyrka i Istanbul, den första kyrka som byggts med statligt stöd under det sekel som gått sedan Turkiet blev republik, med sekulär stat.

I likhet med de kristna har de många små judiska grupperna i Turkiet minskat kraftigt genom utvandring. För Europas judar var emellertid Osmanska riket i århundraden en tillflyktsort undan förföljelser, alltsedan sultanen i Istanbul tog emot många av de judar som fördrevs från Spanien 1492.

Om våra källor

Turkiet – Utbildning

Den turkiska utbildningsnivån är ganska låg i jämförelse med de flesta europeiska länders. För storstadseliten finns det dock skolor och universitet av högsta klass. Den nuvarande regeringen har förlängt skolplikten och storsatsat på nya universitet i områden som tidigare saknat högre utbildning, men anklagas av oppositionen för att öka islams inflytande över undervisningen.

Under 1900-talets senare hälft satsade staten förhållandevis lite på utbildning, särskilt sett till den stora andelen ungdomar i befolkningen. Skolan var obligatorisk i fem år, men många gick inte ens så länge. Före gymnasiet fanns ett frivilligt treårigt högstadium. 1997 utökades skolplikten till åtta år. Grundskolorna fick en gemensam kursplan, och elever förbjöds att redan efter sina första fem skolår flytta över till statliga så kallade imamskolor, imam hatip.

2012 drev regeringen igenom en kontroversiell skolreform. Skolplikten utökades till tolv år, men samtidigt blev det också möjligt för elever att byta till en imamskola redan efter fjärde läsåret. Reformen fick kritik från sekulära kretsar för att uppmuntra religiösa studier och därigenom vara ett inslag i islamisering. Men regeringen framhävde den personliga friheten och betonade att den allmänna utbildningsnivån skulle höjas.

Ännu en reform trädde i kraft 2014 och innebar att elever som inte kommer in på de skolor de valt för högstadiet eller gymnasiet placeras i närmaste skola, oavsett inriktning. Eftersom antalet imamskolor ökat snabbare än vanliga skolor eller yrkesskolor har det lett till att elever placerats i religiösa skolor mot sin vilja. För detta har Turkiet kritiserats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna.

Imamskolorna skulle ursprungligen utbilda imamer, böneledare i moskéerna, men de hade blivit alltmer populära som alternativa gymnasieskolor på grund av sin religiöst influerade undervisning, med skilda klasser för pojkar och flickor. Även undervisning i arabiska (Koranens originalspråk) har av vissa uppfattas som islamisering, även om språkkunskaper kommer väl till pass när det finns stora mängder flyktingar från Syrien i Turkiet. Inför läsåret 2016–2017 meddelade utbildningsdepartementet att arabiska skulle erbjudas som fritt val i grundskolan.

De allra flesta barn påbörjar grundskolan, även om det finns trakter i öster och sydöst där många flickor uteblir. 2003 drog regeringen, i samarbete med FN:s barnfond Unicef, i gång en kampanj för att alla flickor ska gå i skolan. 2004 avsatte Turkiet för första gången mer pengar till skolväsendet än till försvaret. Statliga skolor är avgiftsfria, men eleverna betalar för böcker. Skoluniformer avskaffades 2012, utom i specialskolor för greker, armenier och judar.

Några år efter millennieskiftet började ett tidigare förbud mot undervisning i kurdiska i allmänna skolor luckras upp. Privata kurser i kurdiska språket, främst för vuxna, tilläts 2002. Sedan 2012 tillåts kurdiska som tillval i statliga skolor i mån av tillräcklig efterfrågan. Privata skolor tilläts några år senare bedriva undervisning på kurdiska, men villkoren var stränga och de kurdiska skolor som startades har stängts igen. De tillslag som regeringen genomfört efter det misslyckade kuppförsöket 2016 mot bland andra lärare och andra offentliganställda rapporteras också ha gått ut över kurder och användningen av kurdiska språket.

Turkiet har många universitet. En handfull av dem i Ankara och Istanbul är mer ansedda än de övriga.

Konkurrensen om platser vid universiteten är hård, och antagningen spärras genom inträdesprov. Över hälften av gymnasieeleverna går privata kurser, ibland åratal i förväg, för att klara proven. En hel industri av privat kursverksamhet finansieras av de studerandes föräldrar och bidrar till att snedvrida undervisning och studievanor.

Under AKP:s styre sedan 2002 har staten grundat en rad nya universitet. Även antalet privata högre läroanstalter har ökat kraftigt. Utbildningsmyndigheten YÖK räknade 2018 till 112 statliga och 74 stiftelsedriva universitet och yrkesinriktade skolor över grundutbildningsnivå.

Efter försöket till statskupp 2016 stängdes ett tusental privata skolor och 15 universitet med koppling till den religiösa Gülenrörelsen (se Modern historia och Aktuell politik). Mer än 27 000 lärare och annan skolpersonal förlorade sina licenser. Akademiska stipendieprogram finansierade av EU och USA:s utrikesdepartement avbröts och över 2 300 universitetsanställda avskedades. Dessutom avstängdes tusentals lärare för påstådda kontakter med den kurdiska gerillan PKK.

Redan långt före utrensningarna 2016 hade erfarna akademiker kritiserat senare års tjänstetillsättningar vid universiteten för att grundas mer på lojalitet mot regeringen än på forskningsmeriter. Tiotusentals studenter lämnades i ovisshet om huruvida de kunde fortsätta sina studier och om deras framtida karriärmöjligheter skulle hindras av att de studerat vid Gülenanknutna universitet. Utrensningarna har fortsatt. Akademiker har drabbats likaväl som militärer, journalister och anställda inom rättsväsendet.

En boom för tandläkarutbildning har uppstått genom ökande skönhets- och sjukvårdsturism för exempelvis tandimplantat eller plastikoperationer: Turkiet har gått från 35 dentala utbildningskliniker 2010 till 104 år 2022. Med tillväxten följer klagomål på etik- och kompetensproblem. Enligt en kartläggning gjord av nyhetsbyrån AFP är det svårt att få rätt mot kliniker som misslyckats, och eventuella återbetalningar räcker sällan till korrigeringar på mer kvalificerade kliniker. Svenska Läkartidningen rapporterade 2022 ett ökat antal fall av svårbehandlade infektioner där patienter smittats med resistenta bakterier vid skönhetsingrepp utomlands (inte enbart i Turkiet).

Om våra källor

Turkiet – Kultur

En lång rad kulturer har blomstrat i det område som i dag utgör Turkiet. Det har gett upphov till en stor rikedom av kulturminnen. Även det moderna Turkiet har ett starkt kulturliv inom litteratur, konst och musik. Vid Bosporen, skärningspunkten mellan Europa och Asien, har Istanbul tillförts moderna byggnadsverk. Samtidigt ligger många av de historiska byggnaderna i sydöst i ruiner efter jordbävningskatastrofen 2023.

Talrika minnesmärken vittnar om Mindre Asien som en kulturernas korsväg. Här låg antikens Troja och aposteln Paulus hemstad Tarsus. En tidig kristen konst utvecklades både i Bysantinska riket i väster och bland armenierna i öster. Handel och kulturellt utbyte mellan Asien och Europa följde Sidenvägen, som nådde Medelhavet österifrån via det som nu är östra och södra Turkiet.

Genom turkarnas ankomst inlemmades Mindre Asien i den islamiska kultursfären. Turkarna upptog dock bysantinska element i sin konst och arkitektur. Katedralen Hagia Sofia började användas som moské. 1500-talsarkitekten Mimar Sinan är en av de främsta inom hela arkitekturhistorien och svarade för hundratals projekt inom Osmanska riket, bland annat moskéer, palats och broar. Han var upphovsman till flera av Istanbuls mest kända byggnadsverk.

I flera städer, bland dem Gaziantep och Diyarbakir, har historiska stenbyggnader fått skador i jordbävningskatastrofen 2023. Både moskéer och fästningar, varav några kulturarvsskyddade av FN, har delvis raserats. Moskén Habibi Neccar ("Habib snickarens moské") i Antakya (Antiokia), som tros vara landets äldsta, är illa skadad av skalven.

Inom konsthantverket är Turkiet känt för mattor, keramik och metallarbeten. Musiken har bevarat mycket av sin traditionella prägel.

Arabisk och persisk påverkan märks i den osmanska tidens klassiska litteratur och hovpoesi, som nådde sin höjdpunkt på 1400- och 1500-talen. Vid sidan därav fanns en rik folklig berättartradition på den anatoliska landsbygden. Under 1800-talet började turkiska författare hämta inspiration ur den folkliga kulturen. Från 1800-talets mitt studerade många intellektuella i Frankrike.

1900-talets mest kände turkiske författare var poeten och dramatikern Nazım Hikmet (1902–1963). Han satt flera år i fängelse på grund av att han var marxist. Hikmet lämnade Turkiet 1950. Hans böcker var förbjudna till 1965, men 2009 återfick Hikmet postumt sitt turkiska medborgarskap som han berövats efter att ha utvandrat till Polen. Andra författare som debuterade under 1900-talet var Yaşar Kemal (1923–2015, tidvis bosatt i Sverige), Aziz Nesin, Mahmut Makal och Orhan Pamuk (Nobelpristagare 2006).

Under 2003 och 2004 vidgades yttrandefriheten men 2005 kom en motreaktion. Orhan Pamuk åtalades för förolämpning av republiken och av ”turkiskheten" sedan han i en intervju sagt att ”en miljon armenier och 30 000 kurder har dödats i det här landet”. Så småningom lades dock åtalet ned och han slapp rättegång.

Även många andra författare, kulturpersonligheter och intellektuella har åtalats för brott mot den ökända paragraf 301 och liknande lagtexter. Mehmet Uzun, nämnd som den främste moderne författaren på kurdiska, återkom 2006 till Turkiet efter 15 års exil i Sverige. När hans verk från exilen publicerades i Turkiet åtalades han flera gånger men frikändes. Uzun avled 2007.

Åtalen har fortsatt även efter det att paragraf 301 ”omarbetades” 2008. I dag krävs tillstånd från justitiedepartementet för att väcka åtal med hänvisning till paragraf 301. 2008 dömdes dock förläggaren Ragıp Zarakolu till fem månaders fängelse för att ha gett ut en brittisk bok om massmorden på armenier 1915.

På senare år har kulturutövare mötts av hinder som ser ut att bottna i motstånd hos makthavare mot sekulära kulturuttryck, eller kurdiska. Konserter och festivaler ställs in, också när kända artister kontrakterats. Allt från omoral till allmän säkerhet har åberopats.  

Under 2000-talet har Nuri Bilge Ceylan framstått som en av Europas ledande filmregissörer. Flera av hans filmer har blivit prisbelönade, bland dem Vintersömn som fick Guldpalmen vid festivalen i Cannes 2014. Mycket uppmärksammad blev också Yol i regi av Yilmaz Güney, som vann Guldpalmen 1982.

Sedan början av seklet har ett stort antal turkiska TV-såpor exporterats till tiotals länder, främst i den muslimska världen, där de gjort stor succé. Miljoner tittare har inspirerats av att människor i filmerna framställts som moderna och frigjorda utan att bryta mot islams grundläggande värderingar. TV-serierna har bidragit till att popularisera Turkiet som land, ända från Balkan till Sydöstasien.

Turkiets stora dammbyggnadsprojekt har lagt fornlämningar i söder och sydöst under vatten. Sedan detta 2000 drabbade den antika romerska staden Zeugma vid Eufrat började en nyväckt opinion kräva större hänsyn från myndigheter och elkraftsutbyggare. Arbetet med en damm vid Hasankeyf vid Tigris, en plats med såväl naturscenerier som historiska minnesmärken, har fått stor uppmärksamhet och utländska finansiärer har dragit sig ur projektet efter kritik. Arbetet har fortsatt med inhemsk finansiering, inte minst av prestigeskäl. Ett intensivt dammbyggande pågår också i Svartahavsregionen. I januari 2010 bildade grupper från olika delar av Turkiet det så kallade Vattenrådet för att samordna sina aktioner. Vattenrådet sades vilja utgöra en motvikt till de utbyggnads- och energilobbyister som tycktes ha alla myndigheter i sitt grepp.

I Istanbul hotar kanske 100 000 historiskt intressanta träbyggnader att falla samman. Kulturdepartementet har förbjudit ägarna att restaurera på egen hand men saknar medel för att inventera och dokumentera byggnaderna. 2018 rapporterades att många av de gamla villorna vid Bosporen finner utländska köpare (se Kalendarium). 2010 var Istanbul en av EU:s ”europeiska kulturhuvudstäder”. Den politiska maktkamp där religionen är ett av de stora inslagen ledde 2020 till ett beslut om att Hagia Sofia, som sedan 1930-talet nyttjats som museum, åter skulle bli moské.

Det har också uppförts åtskilliga moderna byggnadsverk, bland dem broar över Bosporen. 2023 färdigställdes ett museum för modern konst, ritat av stjärnarkitekten Renzo Piano, i centrala Istanbul. Staden ligger i ett område med mycket stor jordbävningsrisk, och konstruktioner som ska motstå skalv har funnits med i önskemålen inför de nya prestigebyggena. 

Sedan turkiska armén återupptagit kriget mot den kurdiska PKK-gerillan 2014 har flera städer i sydöst blivit utsatta för tung beskjutning. Den gamla stadskärnan Sur i Diyarbakır, klassad av Unesco som en del av ett världskulturarv, uppges ligga i ruiner.

På Unescos världsarvslista upptas närmare 20 platser i Turkiet. Förutom Istanbuls historiska sevärdheter, grekiska och romerska fyndplatser som Troja och klipplandskapet i Kappadokien kan man nämna en stenålderslämning som ibland beskrivs som världens äldsta tempel: Göbekli Tepe, ”Isterbukskullen”, nära Şanlıurfa i sydöst.

Kultur och kunnande runt Turkiets och Azerbajdzjans tedrickande har tagits upp av FN-organisationen Unesco som immateriellt kulturarv. Den turkiska kaffekulturen fanns redan på den listan.

Om våra källor

Turkiet – Sociala förhållanden

Turkiet är ett på många sätt ojämlikt samhälle. Inkomstnivåerna ligger långt under dem i Västeuropa. Skillnaderna är också stora inom landet. Pensionsåldern har varit låg, men ska höjas. Aborter är tillåtna och homosexualitet är inte förbjuden, men båda är omgivna av hårdnande attityder. Kvinnoorganisationer och sekulära partier ser behov av att slå vakt även om den lagliga giftasåldern på 18 år. Lagskyddet mot kvinnomisshandel har försvagats.

Turkiet är ett av de länder som FN bedömer som mycket högt utvecklade, det högsta steget av fyra. På FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) har Turkiet plats 48 (2022), med tydlig välståndsutveckling sedan millennieskiftet. Men därefter har både pandemin och en jordbävningskatastrof 2023 gjort utvecklingen osäker.

Uppemot en miljon kurdiska bybor fördrevs från sina hem i sydöst under inbördeskriget 1984–1999. Ännu fler har på eget initiativ lämnat sydöstra Turkiet. Till det har därefter kommit flyktingar från andra håll, enbart från det syriska inbördeskriget 3,7 miljoner människor enligt FN-organisationen UNHCR:s uppgifter 2022.

När följderna av coronapandemin var svåra i hela världen, hävdade fackliga organisationer att bortåt 30 procent av arbetskraften i Turkiet saknade jobb. Svårast var läget i servicesektorn, dels därför att servicepersonal har svårt att undvika smitta, dels därför att turismen krympt till följd av restriktioner mot covid-19 både i Turkiet och i turisternas hemländer. Drygt 15 miljoner människor som haft jobb i servicenäringar stod utan arbete i januari 2021. Ett år senare hade en viss återhämtning skett även om det fanns andra påfrestningar på Turkiets ekonomi än pandemin. Officiellt angavs arbetslösheten 2022 till drygt 11 procent.

De svårigheterna bleknar nu i kölvattnet av jordbävningskatastrofen 2023, som ännu inte kan summeras. Det samlade dödstalet (i både Turkiet och Syrien) har passerat 50 000, varav preliminärt ungefär nio tiondelar i Turkiet. FN bedömer att minst 1,5 miljoner har blivit hemlösa.

FN-organisationen ILO beräknade i slutet av mars, sju veckor efter katastrofen, att motsvarande 657 000 jobb gått förlorade i de elva turkiska provinser som är illa drabbade. Dessutom varnade ILO för att arbetarskyddet försämras och att risken för barnarbete ökar i spåren av skalven. Förlusterna blir ännu större om man inte bara ser till enskildas inkomstbortfall utan också till att tiotusentals småföretag slagits ut, med återverkningar på samhällsekonomins förmåga att återhämta sig.

Staten ansvarar för större delen av hälsovården, men på landsbygden är den otillräcklig. I östra Turkiet rådde brist på läkare och sjukhus redan före skalven, som framför allt har skadat områden i sydöst.

Fler allvarliga husras i 15-miljonersstaden Istanbul de senaste åren vittnar om överbefolkning och svartbyggen, ibland tillägg på flera våningar som inte upptäcks eller beivras av myndigheterna. Det faktum att myndigheter 2018 utfärdade en tillfällig amnesti för till exempel utbyggnader utan bygglov, som godkändes i efterhand genom ett ”snabbspår”, har lett till kritik från olika håll. Efter skalven har kritiken nått stormstyrka.

Minimilöner med minskad köpkraft

Socialförsäkringssystemet finansieras av premier från arbetsgivare och anställda och gäller bara dem som har en formell anställning. Systemet omfattar pensioner, ersättning vid arbetsskador, sjukpension, arbetslöshetsförsäkring (införd 1999) och mödrapenning. Betald mammaledighet är lagstadgad i 16 veckor, åtta före och åtta efter förlossningen (längre tid om det blir tvillingar eller mer). Betald pappaledighet för statsanställda medges i tio dagar, för privatanställlda i upp till fem dagar. 2016 antogs nya lagar om rätt till obetald ledighet efter ordinarie mödraledighet, liksom för båda föräldrarnas rätt att deltidsarbeta tills barnet börjar obligatorisk förskola.

Alla anställda har enligt lag rätt till betald semester i mellan 14 och 26 dagar, beroende på hur länge de varit anställda. Det finns en statligt fastslagen minimilön: i slutet av 2022, då valutan sjunkit kraftigt i värde och medborgarnas köpkraft minskat, lovade president Erdoğan att minimilönen skulle höjas för tredje gången på ett år, till 8 500 lira. (Det motsvarade då 4 750 kronor.) Nivån är lite högre för en person som är gift och har flera barn, men lönen är ändå liten i förhållande till levnadsomkostnaderna. Ekonomer ser en misslyckad räntepolitik som huvudorsak; den har drivit upp priserna. Efter valen i maj 2023 har regeringen bytt räntepolitik i hopp om att det ska dämpa inflationen, men de skenande priserna har hunnit skapa många problem. Bland annat har, enligt turkiska medier, tiotusentals tvister om vräkningar blivit domstolsärenden.

Pensionsåldern ska höjas gradvis till 65 år för både kvinnor och män. Den har varit föremål för politisk strid ända sedan en populistisk regering 1991 sänkte den radikalt. På 1990-talet försökte Bülent Ecevits koalitionsregering åter höja pensionsåldern, under hårt motstånd från fackföreningar, och 2005 varnade Erdoğan för växande underfinansiering av socialförsäkringssystemet, som dessutom sades vara krångligt och ineffektivt. Ännu 2006 var den genomsnittliga pensionsåldern bara 47 år, vilket innebar att de flesta ”pensionärer” fortsatte att arbeta, med pension som skattefinansierat tillägg till lönen. Det året tillkom dock, med stöd av Internationella valutafonden (IMF), en ny socialförsäkringslag som fastslog den gradvisa höjningen av pensionsåldern fram till 2040-talet. 2021 noterade OECD att den genomsnittliga pensionsåldern var 60 år för män och 58 år för kvinnor.

Andelen kvinnor som yrkesarbetar är lägre i Turkiet än i något annat land i den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD. Ett undantag är dock verkställande direktörer varav drygt en tiondel är kvinnor. Det ses som en relativt hög andel som möjligen har samband med att många företag är familjeägda. 2020 uppgav den statliga statistikmyndigheten att 30,8 procent av kvinnorna hade arbete, en minskning från 34,5 procent året innan. 

Omstridda abort- och äktenskapsregler

Ett lagförslag som i praktiken närmast skulle ha omöjliggjort aborter drogs tillbaka av regeringen 2012 efter protester från kvinnoorganisationer. Enligt förslaget skulle aborter ha förbjudits efter sjätte graviditetsveckan, i stället för tionde veckan enligt nuvarande lag. Så tidigt som sjätte veckan är inte alla kvinnor medvetna om att de är gravida. Det förekommer rapporter om att statliga sjukhus vägrat utföra aborter i trots mot lagen. Myndigheternas attityd till att avbryta graviditeter tycks ha hårdnat, i takt med att president Erdoğan allt oftare beskrivit abort som mord och uppmanat alla kvinnor att föda minst tre barn.

Demonstrationer ägde rum 2021, när Turkiet lämnade Istanbulkonventionen från 2011, som syftar till att motverka våld mot kvinnor.

Månggifte är förbjudet. Män kan dock kringgå förbudet och äkta en andra hustru med en enbart religiös vigselakt, varvid äktenskapet inte registreras officiellt. En ny familjelag 2002 höjde lägsta giftasåldern från 17 år för män och 15 för kvinnor till 18 år för båda könen. Med föräldrarnas tillstånd kan en person dock gifta sig redan vid 16 år. Civilrätten medger även att en domstol kan godkänna giftermål redan före 16 års ålder i "extraordinära fall och av synnerligen speciella skäl", vilket innebär att föräldrar kan tvinga en ung dotter att gifta sig med en man som våldtagit henne. (Ett lagförslag från regeringen om sådana äktenskap drogs tillbaka 2016 efter att ha blivit utskällt.) 2018 framhöll religionsmyndigheten Diyanet att islamisk lag egentligen medger äktenskap för den som nått puberteten (12 år för pojkar, 9 år för flickor). Uttalandet ledde till ilskna reaktioner från kvinnoorganisationer och krav från partiet CHP på en parlamentarisk utredning.

Författningsdomstolen väckte uppseende när den 2016 beslutade att se över en lag om sexuella övergrepp mot barn därför att den inte gjorde skillnad mellan om en vuxen hade sex med en 14-åring eller en 4-åring. Domstolen hävdade att om en 14-årig flicka frivilligt haft sex med sin 16-årige pojkvän måste det hanteras på ett helt annat sätt än om en vuxen förgriper sig på ett litet barn. Beslutet tolkades på många håll som att sex med barn skulle tillåtas.

Ett uttryck för släktsammanhållningen i sydöst är att man där ofta gifter sig inom släkten. I feodala byar ses kvinnornas kyskhet som ett mått på familjens ”heder”. I och med folkomflyttningen från landsbygden i sydöst förekommer nu så kallade hedersmord också i storstäder i västra Turkiet. Där utsätts flickor från traditionsbundna familjer för särskilda risker när de får bättre skolutbildning än sina föräldrar och mer kontakt med det moderna livet. Experter tror att hundratals hedersmord begås årligen, varav många utges för att vara olyckshändelser. 2004 avskaffades lagar som medgav strafflindring för mord om syftet var att skydda familjens heder. Därefter noterades en kraftig uppgång i antalet ”självmord” bland unga kvinnor i sydöst.

I vissa delar av Turkiet, främst i sydöst, förekommer fortfarande blodshämnd i samband med släktfejder.

Homosexualitet är inte förbjudet, till skillnad mot hur det är i en del andra länder i den muslimska världen. Militären avvisar homosexuella, men kräver samtidigt att rekryter ska bevisa att de är ”sjuka” för att undantas från värnplikten. Samkönade äktenskap eller partnerskap erkänns inte.

I Istanbul finns sedan gammalt gaybarer, gayklubbar och andra mötesplatser för hbtq-personer. Operationer för könsbyten är tillåtna, och en av Turkiets mest folkkära underhållningsartister, sångerskan Bülent Ersoy (också känd som Diva), var som förnamnet visar från början av manligt kön. Mindre kända transpersoner har det svårare, utestängs från den normala arbetsmarknaden och hamnar inte sällan i prostitution. Våld mot homosexuella och hbtq-personer förekommer.

Turkiet är ett mottagarland för människohandel, med många prostituerade kvinnor från Ryssland, Ukraina och andra länder i före detta Sovjetunionen.

Genom Turkiet går huvudlederna för narkotikatransporter från Afghanistan, Iran och Sydöstasien till Europa. Turkisk tull och polis kämpar mot smugglingen i samarbete med europeiska och amerikanska myndigheter.

Alkohol får serveras, men skatten på alkohol och tobak höjdes i början av 2022 med nästan 50 procent, vilket rapporteras ha minskat antalet kroggäster i det bartäta Istanbul.

Om våra källor

Turkiet – Seder och bruk

Överallt i Turkiet påminner bilder och statyer om republikens grundare Kemal Atatürk. Han finns bland annat porträtterad på landets sedlar. Att förolämpa Atatürk är i lag förbjudet. Centrum för personkulten kring landsfadern är hans mausoleum Anıtkabir i Ankara.

Några etikettsregler: Man bör enligt uppgift inte snyta sig offentligt, visa fotsulorna mot någon eller samtidigt betrakta en person och ha armarna i kors. 

Umgänget mellan könen kan vara lite problematiskt. För en del kvinnor som betonar sin muslimska identitet anses det olämpligt att skaka hand med män, medan andra kvinnor förväntar sig att bli behandlade som i övriga Europa. Bland utbildade människor i storstäderna vet ändå alla att umgängessederna skiftar. Svårare kan det vara att bete sig rätt om man hamnar i konservativa småstads- eller landsortsmiljöer, och där kan det vara värdefullt att ha någon att fråga om råd. 

Dricks är inte inkluderat i restaurangnotor – man brukar ge fem till tio procent. Även utflyktsguider, hotellstäderskor och annan servicepersonal brukar förvänta sig dricks. 2009 infördes rökförbud på arbetsplatser, restauranger och barer.

Parfym är populärt. Att spreja händerna med lite parfym ses som god uppfostran och uppfattas också som hygieniskt på grund av den höga alkoholhalten i parfymer. Till följd av covid-19-pandemin har parfymer i Turkiet fått ett försäljningslyft, som handsprit, i hopp om att alkoholen ska bita mot virusets cellmembran (skyddshölje) som består av fett. 

Helgdagar 

Republiken Turkiets 1900-talshistoria återspeglas i landets sekulära helgdagar. Den 1 januari firas som nyårsdag och som dagen då den gregorianska kalendern infördes. Den 23 april är självständighetsdagen och barnens dag. 

Den 1 maj, arbetarrörelsens traditionella dag, avskaffades som helgdag efter militärkuppen 1980. Efter krav från en del sekulära partier blev 1 maj åter helgdag 2009 under namnet arbetar- och solidaritetsdagen. 

Den 19 maj kallas Atatürks minnesdag. Då landsteg Atatürk på Anatoliens kust och inledde upproret mot ockupationsmakterna efter nederlaget i första världskriget. Samtidigt är det ungdomens och idrottens dag. 

Den 30 augusti är befrielsedagen, då Atatürks trupper efter första världskriget drev ut ockupationsstyrkorna ur landet. Liksom den 19 maj smyckas denna dag offentliga byggnader med jättelika Atatürk-porträtt och ungdomar paraderar förbi, sjungande Ungdomens marsch. (Melodin är Tre trallande jäntor. Den infördes av en turk som studerat i Sverige.) 

Den 29 oktober är republikens dag, då Republiken Turkiet grundades (1923). Den 10 november (1938) är Atatürks dödsdag. Klockan 9.05 gav han upp andan, och så dags på denna dag ljuder sirener över hela Turkiet. Trafiken stannar och folk stiger ur sina fordon, radio- och TV-sändningar tystnar och alla förenar sig i en tyst minut. 

Religiösa högtider 

Turkiet är också ett traditionellt muslimskt land, där nästan nio av tio säger sig  delta i fastan, som pågår under dygnets ljusa timmar i månaden ramadan. Samtidigt har turkarna sedan den osmanska tiden omfattat toleranta former av islam. Enligt opinionsundersökningar tycker runt hälften att man kan vara en god muslim även om man ibland smakar alkohol. 

Islam har två stora helger, id-festerna (bayram på turkiska; socker- respektive offerfesten på svenska). De pågår i tre respektive fyra dagar, men första dagen är viktigast. Båda är officiella helger i Turkiet men flyttas i enlighet med den islamiska månkalendern tio eller elva dagar bakåt för varje år.  (Året är kortare enligt islamisk än enligt kristen tideräkning.)

Sockerfesten (şeker bayramı eller ramazan bayramı) är en glad fest som markerar slutet på fastemånaden. Godsaker hör till. Offerfesten eller offerhögtiden (kurban bayramı) är den större av de två id-festerna. Den hör samman med pilgrimsfärden till Mecka och firas till minne av hur patriarken Abraham slapp offra sin son till Gud och i stället slaktade en bagge. Under offerfesten ska de troende egenhändigt slakta ett klövdjur av hankön – oftast en bagge eller getabock. Sedan allt blod runnit ut delas köttet i tre delar – en för familjen, en för vännerna och en för de fattiga. På profeten Muhammeds tid, då djuruppfödning var en huvudnäring, var detta inget konstigt, men för dagens stadsbor medför offerfesten en del problem. Boskapshjordar leds in i städerna, ofta till tomma parkeringsplatser där män under myndigheternas övervakning köper offerdjur och slaktar dem på stället. Turkiska djurvänner invänder mot förfarandet, och kritiker ifrågasätter om ett plötsligt överflöd av kött är vad de fattiga bäst behöver. Offerfesten är också en kommersiell högtid, då affärerna säljer alla slags tillbehör för de tillhörande festmåltiderna. Allt fler avstår nu från att själva utföra slakten och skänker pengar till välgörande ändamål. 

Även om de flesta i Turkiet räknar sig som muslimer är inte alla sunniter. Aleviterna (se Religion) högtidlighåller liksom andra shiamuslimer sorgehögtiden ashura till minne av slaget vid Karbala år 680, då profetens dotterson Hussein dödades. Ashura är ingen officiell helgdag, men i vissa städer i öster där aleviter dominerar hålls affärerna stängda. Politiker från partiet CHP, som samlar många alevitiska väljare, brukar framträda och tala under ashura. 2009 vände sig även dåvarande premiärminister Erdoğan från AKP till aleviterna med ett tal där han beklagade sorgen över Husseins död. 

Kurdiskt nyår 

En högtid som fått starka politiska övertoner i Turkiet är det kurdiska nyåret, newroz. Det firas runt vårdagjämningen i mars, med utomhusbrasor, mat, presenter och festligt umgänge. Historiskt är det samma vårfest som det persiska nyåret, noruz, med urgamla traditioner från bland annat zoroastrismen, och på samma sätt firas det också av kurder i Iran och Irak. I Turkiet hade dock nyårstraditionerna börjat blekna innan de återupplivades av kurdiska nationalister på 1900-talet, och man lade då särskild vikt vid myter som säger att festen firas till minne av att kurderna i forntiden befriades från en tyrann. Att fira kurdiskt nyår var förbjudet i Turkiet fram till 2000. Därefter har firandet tillåtits, men gäller då för att vara en allmän turkisk vårfest som enligt lag ska stavas nevruz. 

Traditionella fester 

Traditionella turkiska familjefester som bröllop och pojkarnas omskärelsefester firas med vilt tutande bilar som kör omkring med festföremålen. Muslimska pojkar i Turkiet omskärs vid mellan sex och elva års ålder och kläs då ibland ut till små prinsar. 

Även unga män som ska påbörja sin värnplikt, ofta långt från hemorten, firas offentligt av vänner och familj. Sedan den kurdiska gerillan PKK inledde sitt uppror mot staten 1984 har det inte varit någon självklarhet att alla återvänder levande och oskadda från militärtjänsten. Firandet har därför en allvarlig underton, men det anses inte passande att öppet visa sin oro. Värnplikten har inslag av manbarhetsrit, och på många håll i Turkiet kan en ung man inte gifta sig innan han gjort "lumpen”. De nationalistiska och militaristiska inslagen i firandet av de värnpliktiga har dock dämpats under senare år. 

Mat och dryck 

En resa i Turkiet kan ge minnesvärda matupplevelser. Det turkiska köket räknas ofta som ett av de främsta i världen. I storstäderna och på turistorterna kan det vara lätt att fastna bland grillrestaurangernas snabbmat, men lite noggrannare letande – eller besök i ett privat hem – avslöjar stor variation. 

Turkisk mat är påverkad av traditioner inom hela det gamla Osmanska riket från Mellanöstern till Nordafrika och Balkan, men här finns också spår av Centralasien, till exempel det flitiga användandet av yoghurt. 

En måltid inleds ofta med en soppa (çorba), ofta baserad på röda linser, också gärna med bulgur, rödpeppar, grönsaker. İşkembe çorbası, inälvssoppa, äts oftast till frukost eftersom den anses vara bra mot bakrus. 

Längs kusterna finns förstås ett stort utbud av fisk och skaldjur, i övrigt äter man mycket lamm, nötkött och kyckling. Grillat kött finns i en mängd former: döner kebap (roterande kebab) som spritt sig över världen, shish kebab (şiş kebap, små köttbitar på spett) och malt kött på spett med olika kryddningar och vars namn visar från vilken provins rätten kommer. Populära varianter är Urfa kebabı och Adana kebabı. Formade till avlånga köttbullar kallas färsrätterna köfte. 

Trots mycket kött är det grönsakerna som utgör basen för varje välkomponerad måltid. Den populäraste grönsaken är aubergine (äggplanta, på turkiska patlıcan), som kan tillagas på oändligt många sätt – fyllda, kokta, stekta, som bas i grönsaksröror, till sallader. Även tomater och paprikor fylls gärna med ris och kanske köttfärs som dolma (samma ord som i svenska kåldolmar och ett av relativt få turkiska ord som lånats in i svenskan). 

Yoghurt förekommer i en mängd sammanhang, i soppor, som tillbehör till kött- och grönsaksrätter, som bas till den ravioliliknande rätten mantı, utspädd med vatten och lättsaltad som den populära måltidsdrycken ayran, med vitlök, riven gurka och dill som förrätten cacık (liknande grekisk tzatziki). 

Turkiska efterrätter är ofta mjölkbaserade och mycket söta. "Turkisk konfekt", lokum, tillverkas av stärkelse och socker och smaksätts med nötter och/eller dadlar. 

Eftersom Turkiet är ett muslimskt land kan det särskilt på landsbygden vara svårt att hitta alkohol till maten på enklare restauranger. Men här produceras ändå mycket vin, i regel av enklare sort, och öl. Anisbrännvinet rakı (ungefär som grekisk ouzo) är mycket populärt.

Om våra källor

Turkiet – Äldre historia

Turkiska folk som trängt in i det gamla bysantinska riket under tidig medeltid skapade på 1300-talet Osmanska riket, som kom att växa till ett av världshistoriens mäktigaste imperier. Men likt alla imperier gick det osmanska väldet så småningom under. Den turkiska republiken, som grundades 1923, har haft en stormig historia med ständig konflikt mellan demokratiska och auktoritära krafter.

Redan för omkring 5 000 år sedan fanns tidiga metallkulturer i Mindre Asien, och under hettiternas välde (cirka 1800–1200 före Kristus) utvecklades järnhantering. Efter hettiterväldets fall konkurrerade fryger, kimmerier, lyder, meder, perser och andra folk om makten i området. Inte förrän under tidig europeisk medeltid började området intas av turkfolk.

Greker etablerade sig tidigt längs den västra kusten. Där intog de Troja omkring 1240 före Kristus och grundade städer som Smyrna (nu Izmir) och Efesos. På 300-talet före Kristus erövrades Mindre Asien av Alexander den store för att senare inlemmas i det romerska riket. När romarriket delades år 395 enligt kristen tideräkning blev Mindre Asien kärnland i det östromerska (bysantinska) riket med Konstantinopel som huvudstad.

Osmanska riket

På 1000-talet angreps det bysantinska riket av turkfolk under de muslimska seldjukernas ledning. Bland nationalister i Turkiet har det under 2000-talet blivit populärt att fira en seger på slagfältet år 1071, då seldjukerna besegrade den bysantinska armén vid Malazgirt, också känt som Manzikert, norr om sjön Van.

I Anatolien fick turkarna från början av 1300-talet en stark centralmakt under en dynasti av sultaner, den osmanska ätten (som utgick från Osman I; den gamla benämningen ottomanska riket baserades på den arabiska formen av mansnamnet, Uthman). Hundra år senare behärskade Osmanska riket huvuddelen av Anatolien, norra Grekland och östra Balkan. För det bysantinska riket kom slutet 1453, då turkarna intog Konstantinopel och gjorde staden till osmansk huvudstad under namnet Istanbul.

Osmanska imperiet nådde sin höjdpunkt på 1500-talet. Då erövrades bland annat Mesopotamien, västra Persien, Syrien, Palestina, Arabien med Mecka och Medina, Egypten, Cypern samt Medelhavets södra kust ända till Marocko i väster. I Europa behärskade turkarna nästan hela Balkan, Rumänien samt Svarta havets norra kust, och de ryckte fram genom Ungern. Men utanför Wien tvingades de göra halt.

Egentligen borde man här inte tala om turkar utan om ”osmaner”. Överklassen räknade sig knappast längre som turkar. Olika muslimska folk i riket sågs i princip som likvärdiga. Kurderna hade 15 egna emirat inom riket. Medborgare som inte var muslimer – olika kristna folk och judar – bildade slutna grupper med egna lagar och institutioner. De religiösa ledarna för varje sådant samfund, millet, svarade för att medlemmarna betalade skatt och fullgjorde andra skyldigheter till sultanen.

Under 1600- och 1700-talen försvagades Osmanska riket. På 1800-talet gick sönderfallet allt snabbare, trots reformer. Grekerna frigjorde sig 1829, och senare följde serber, rumäner och bulgarer. Osmanska riket omtalades som ”Europas sjuke man”. Men när Ryssland beredde sig på att krossa riket fruktade fransmän och britter att ryssarna skulle lyckas tränga fram till Medelhavet och slöt därför upp på turkarnas sida. Krimkriget 1853–1856 slutade med att Moskva tvingades erkänna Osmanska rikets oberoende.

Alla moderniseringar fick ett abrupt slut i samband med ett tronskifte 1876. Bland militärer och intellektuella som utbildats i västerlandet växte oppositionen mot sultanen. En nationalistisk reformrörelse bildades: ungturkarna. Efter en armérevolt 1908 tvingades sultanen utlysa parlamentsval, som ungturkarna vann. Men sönderfallet fortsatte. I Balkankrigen 1912–1913 förlorade Osmanska riket alla områden i Europa utom östra Thrakien. 1913 störtades ungturkarnas liberala falang av en mer auktoritär fraktion inom rörelsen. Den nya regeringen under Enver Pascha (Paşa) utvecklades till en militärdiktatur.

När första världskriget bröt ut 1914 ställde sig landet på Tysklands sida för att trygga sig mot arvfienden Ryssland. (Angående deportationen av armenier, se Befolkning och språk). Kriget blev slutet för Osmanska imperiet. Turkarna drevs ut ur Palestina, Syrien och Irak. Efter Osmanska rikets kapitulation 1918 intog de allierade Istanbul och stora delar av Anatolien. Grekiska trupper tilläts ockupera Izmir och området däromkring.

Atatürks turkiska republik

Den siste osmanske sultanen tvingades i freden i Sèvres 1920 gå med på att landet inte bara skulle förlora alla sina besittningar utan även stora delar av Anatolien. Men sultanen hade inte längre makt att genomdriva fredsvillkoren, sedan upproriska turkiska nationalister bildat en egen regering i Ankara. I spetsen för nationalisterna stod Mustafa Kemal (senare kallad Atatürk, ”turkarnas fader”). Han var officer och hade utmärkt sig i kriget mot de allierade. Efter hårda strider fördrev nationalisterna 1922 de sista grekiska ockupationstrupperna. Sultanen avsattes, och Atatürks regering förhandlade med de allierade om att ändra villkoren i Sèvresfreden. I Lausannefördraget 1923 fastställdes landets gränser i stort sett som de ser ut i dag.

Den 29 oktober 1923 utropades Republiken Turkiet med Kemal Atatürk som president. Republiken skulle vara en modern nationalstat av europeisk modell. Atatürks tankar formulerades som en statsbärande ideologi, kemalismen, där grundstenarna var turkisk nationalism, sekularism (se Religion), folkstyre (med tiden) och etatism, det vill säga en stark statsmakt med statlig styrning av ekonomin. En modern författning infördes med allmän rösträtt till ett parlament. Men tills vidare var bara ett parti, Republikanska folkpartiet (CHP), tillåtet. I praktiken styrde presidenten landet med närmast diktatoriska medel.

Atatürks sekularism väckte starkt motstånd. ”Hattrevolutionen” 1925 ledde till protester när fezen, den traditionella huvudbonaden i Osmanska riket, förbjöds. Samma år utlöste kampanjerna för sekularism ett kort uppror bland religiöst konservativa kurder i sydöst. De styrande svarade med hårda repressalier och med att förbjuda det kurdiska språket.

När Atatürk avled 1938 efterträddes han av sin tidigare premiärminister Ismet Inönü.

Under andra världskriget stödde Turkiet de allierade mot Tyskland men deltog inte i striderna.

Demokrati och kupper

Efter andra världskriget infördes flerpartisystem och i det första valet 1950 segrade Demokratiska partiet (Demokrat Parti, DP). Dess ledare Adnan Menderes blev premiärminister och hans partikamrat Celâl Bayar blev president. Menderes drev en väst- och företagsvänlig politik men gav också islam ökat spelrum.

I valet 1954 fick DP rekordhöga 58 procent av rösterna, mot 35 procent för det av Atatürk grundade CHP. En slösaktig importpolitik undergrävde dock ekonomin. När kritik hördes skärpte Menderes presscensuren.

Efter våld och studentdemonstrationer ingrep militären 1960 och avsatte regeringen. Menderes anklagades för korruption och för att vilja avskaffa sekularismen. DP förbjöds och tre av dess ledare, däribland Menderes, avrättades senare.

En ny, liberal författning antogs 1961 och militären återlämnade regeringsmakten till de folkvalda. 1965 års val vanns av det konservativa Rättvisepartiet (AP) under Süleyman Demirel. Efter strejker och oroligheter tvingade militären Demirel att avgå 1971. Militären tillsatte en samlingsregering och dess ”styrda demokrati” fortsatte till 1973.

I början av 1974 bildade CHP:s ledare Bülent Ecevit en koalition med det islamistiska Nationella frälsningspartiet (Millî Selâmet Partisi, MSP), som leddes av Necmettin Erbakan. Under Ecevits ledning framträdde CHP som ett närmast socialdemokratiskt parti. Regeringssamarbetet sprack dock redan på hösten. Ecevit stod på toppen av sin popularitet sedan Turkiet under hans ledning 1974 ingripit militärt på Cypern, men han lyckades inte få till stånd en ny koalition. Efter ett halvt års regeringskris bildade i stället Demirel en koalitionsregering. Under resten av 1970-talet turades Ecevit och Demirel om vid makten. Ekonomin försämrades, och politiska och religiösa extremister vädrade morgonluft. Nästan varje dag dödades människor i våld mellan extremistgrupper.

I september 1980 genomförde militärledningen under general Kenan Evren en statskupp. Till skillnad från tidigare militärregimer lämnade inte denna junta snabbt tillbaka makten till civila. I stället inleddes den dittills mest repressiva perioden i landets moderna historia. Parlamentet och de politiska partierna upplöstes och författningen avskaffades. Omkring 650 000 människor greps och 230 000 av dem ställdes inför rätta. Över 500 dömdes till döden och 50 människor avrättades. 171 uppges ha torterats till döds. Tusentals fråntogs sina medborgarskap och omkring 30 000 sökte asyl utomlands. Militärjuntan avgick inte förrän den drivit igenom en auktoritär och odemokratisk författning.

Sedan juntan avgått hölls parlamentsval 1983, men enbart nya partier godkända av militären fick ställa upp. Segrade gjorde Fosterlandspartiet (Anavatan Partisi, Anap), lett av Turgut Özal. Militärstyret ansågs nu vara över, men juntaledaren Kenan Evren satt kvar som president.

Om våra källor

Turkiet – Modern historia

Sedan 1980-talet har Turkiet upplevt en dragkamp mellan de valda ledarna och militären, där politikerna ser ut att slutligen ha avgått med segern. Landet har moderniserats och sett en dramatisk ekonomisk utveckling, som skapat självförtroende och stolthet för hela nationen. Men omvärldens beundran för den snabba utvecklingen har till stor del övergått i oro för en allt mer maktfullkomlig politisk ledning.

Kort efter det att militären lämnat ifrån sig makten till valda politiker utbröt inbördeskrig 1984 i sydöstra Turkiet, när den kurdiska PKK-gerillan tog till vapen för att skapa en egen stat. Kriget pågick i huvudsak till 1999 men har flammat upp i omgångar sedan dess. Konflikten är 2022 lika aktuell som tidigare, och spiller ofta över gränsen till Irak.

Turgut Özal, som blivit premiärminister 1983, kom att delvis bana väg för ett nytt Turkiet. Under hans regeringstid minskades den statliga styrningen av ekonomin. Subventioner skars ned och utländska investerare välkomnades. Tillväxten blev hög, men Turkiets gamla problem med inflation och arbetslöshet fanns kvar och korruptionen förvärrades. Trots inbördeskriget blev det under Özals tid åter möjligt att nämna ordet ”kurd” offentligt. (Han var själv av kurdiskt ursprung.) Özal framträdde också som troende muslim och tillät religiösa yttringar som tidigare hade motarbetats.

Det första fria valet efter kuppen hölls 1987, när tidigare bannlysta ledare som Süleyman Demirel och Bülent Ecevit tilläts ställa upp i spetsen för nybildade partier.

Sedan Özal efterträtt Kenan Evren som president 1989 kom Turkiet under hela 1990-talet att plågas av kortlivade och omaka koalitionsregeringar, förvärrat krig i de kurdiska provinserna och försämrade statsfinanser.

En av de kortvariga premiärministrarna var islamisten Necmettin Erbakan, som med sitt Välfärdspartiet (Refah Partisi, RP) kunde bilda en koalitionsregering 1995. Men arméledningen var öppet fientlig mot honom och utsatte honom för sådana hot att han pressades att avgå 1997. Det har beskrivits som den första "postmoderna kuppen", ett militärt maktövertagande utan våld eller undantagstillstånd. 1998 förbjöds Välfärdspartiet av Författningsdomstolen. Medlemmarna övergick snabbt till det nya Dygdepartiet (Fazilet Partisi, FP).

1999 greps PKK-ledaren Abdullah Öcalan (se Kurderna) som var på flykt efter det att den kurdiska gerillan pressats tillbaka. Kriget tog slut, eller tog paus som det senare skulle visa sig, och gerillan drog sig undan till baser i Irak. Sedan 1984 hade kriget krävt nära 30 000 liv, flertalet kurder men också 5 000 armésoldater. Minst 3 000 kurdiska byar hade förstörts och omkring tre miljoner människor tvingats på flykt. Öcalan dömdes till döden, men fick straffet omvandlat till livstids fängelse sedan dödsstraffet avskaffats 2002 som led i en anpassning till EU-lagar.

Parlamentsval 1999 gav Turkiet en ny svag koalitionsregering. Runt sekelskiftet försämrades ekonomin ytterligare. Trepartiregeringen hamnade i stora problem och när premiärministern, veteranen Bülent Ecevit, blev svårt sjuk utlystes nyval 2002. Då hade ett helt nytt politiskt läge uppstått, som fick Turkiets moderna historia att ta en oväntad vändning.

Ett modernare islamistparti

2001 hade Författningsdomstolen närmast rutinmässigt olagligförklarat det största oppositionspartiet, FP. De konservativa islamisterna hade lika rutinmässigt bildat ett nytt parti med samma profil, som denna gång fick namnet Lyckopartiet (Saadet Partisi, SP). Men en moderat falang ledd av Istanbuls förre borgmästare Recep Tayyip Erdoğan insåg att denna konservativa islamism aldrig skulle ge resultat och bildade i stället Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP). Med ett ekonomiskt liberalt, västvänligt, demokratiskt men värdekonservativt program slog AKP an hos breda massor. I valet 2002 fick partiet 34 procent av rösterna och segrade överlägset. Eftersom bara ett enda annat parti klarade tioprocentsspärren, det gamla CHP, fick AKP oproportionerligt många mandat och kunde bilda egen regering. Och detta trots att partiledaren Erdoğan inte fick ställa upp, eftersom han tidigare avtjänat ett kortare fängelsestraff för att offentligt ha citerat en klassisk turkisk dikt som ansågs propagera för islamistiskt våld. Det blev partikamraten Abdullah Gül som fick bilda regering. Tack vare AKP:s stora majoritet kunde parlamentet riva upp bannlysningen av Erdoğan, varpå han vann ett fyllnadsval i en säker valkrets. 2003 tog Erdoğan över makten.

AKP började sin regeringstid med snabba reformer av såväl ekonomin som lagarna. Landet moderniserades i alla avseenden. Infrastrukturen byggdes ut och levnadsstandarden ökade. Små och medelstora industrier i anatoliska landsortsstäder fick bättre villkor och kunde expandera. Turkiska företag började etablera sig utomlands och handeln ökade. Regeringen började stärka rättigheterna för kurder och religiösa minoriteter.

I maj 2004 avbröt PKK sin fem år långa vapenvila och gick in i sydöstra Turkiet från Irak. Från 2005 blev de nya striderna mellan regeringssoldater och PKK-förband allt blodigare. Det fanns misstankar om att PKK slog till av oro för att marginaliseras: i kurdiska provinser hade AKP starkt stöd, liksom regeringens fredstrevare mot civila kurdiska politiker. 

2005 kunde Turkiet äntligen inleda medlemskapsförhandlingar med EU, men den tidigare optimismen hade börjat mattas av. Många turkar kände att EU inte tog landet på allvar och ställde strängare förhandskrav på Turkiet än man gjort på de tidigare kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa, som också haft problem med ekonomin och rättsväsendet. Turkiets vägran att erkänna den grekcypriotiska regeringen och öppna sina hamnar för grekcypriotiska fartyg ledde till att delar av förhandlingarna stoppades.

Spänningarna mellan sekularister och religiösa steg under 2006, när ett nytt presidentval närmade sig och sekularisterna fruktade att AKP skulle stärka sin makt och börja islamisera landet. När Abdullah Gül, nu utrikesminister, presenterats som AKP:s kandidat bojkottade oppositionen omröstningen i parlamentet och Författningsdomstolen underkände valet på CHP:s begäran. Militärledningen framförde ett indirekt hot om en ny kupp.

Till skillnad från tidigare regeringar böjde sig inte AKP för påtryckningarna och regeringen fick stöd av EU och USA. Det verkade vara början till slutet för militärens långa inflytande. Erdoğan utlyste nyval och föreslog att författningen skulle ändras så att presidenten skulle väljas direkt av folket vart femte år, med möjlighet till ett omval, och att parlamentet skulle utses vart fjärde år i stället för vart femte.

Efter en ny stor valseger för AKP 2007 kunde partiet få Abdullah Gül vald till president. Ändå var AKP 2008 nära att olagligförklaras av Författningsdomstolen. Orsaken var att regeringen med stöd av ett nationalistiskt parti drivit igenom att religiösa kvinnliga studenter skulle ha rätt att täcka håret vid universiteten. Med en enda rösts marginal räddades regeringspartiet från att förbjudas.

Gülenrörelsen växer fram

Parallellt med de islamiska partiernas stärkta ställning växte en annorlunda islamisk rörelse fram från 1980-talet. Den kallades ömsom för Hizmet (Tjänsten), ömsom för Cemaat (Församlingen) och leddes av teologen och predikanten Fethullah Gülen. Rörelsen hade stark social profil och blev känd för att starta skolor i eftersatta områden. Många lärare och läkare lockades av Gülenrörelsen som också förespråkade demokrati och fredlig samexistens mellan religioner och mellan islams olika grenar. Även jurister, soldater och journalister anslöt sig. Utan att göra större väsen av sig började Gülens anhängare skaffa sig tjänster inom rättsväsendet, militären, medierna och utbildningssystemet. Även om det ganska tidigt hördes varningar för religiös infiltration, var det först i efterhand som deras ökade inflytande i samhället framstod som en medveten strategi.

Gülenrörelsen skapade ett globalt nätverk av företag, organisationer, skolor, fastighetsföretag och välgörenhetsinrättningar utan egentligt samband, och utan direkta band till Gülen själv, men ledda av personer som förenades av tron på hans idéer. Hizmet har ibland liknats vid en sekt, byggd kring en karismatisk ledare men med så lös struktur att medlemmarna inte känner till rörelsens olika grenar och inte är medvetna om varandras existens.

AKP och Gülenrörelsen såg länge varandra som själsfränder med gemensamt mål. AKP tog regeringsmakten när partiet var mindre än ett år gammalt och hade begränsat med kompetenta medlemmar. Kompetensen fann man bland gülenisterna med vars hjälp AKP kunde ta ett grepp om offentliga institutioner. Med regeringens hjälp fylldes domstolar, åklagarmyndigheter, polis och statlig byråkrati med gülenister.

Fethullah Gülen själv lämnade Turkiet 1999 när han riskerade åtal för islamistiska uttalanden. Han fick uppehållstillstånd i USA, där han och hans nära anhängare grundade organisationer och stiftelser som propagerar för samarbete mellan trossamfund. De kan betraktas som spindeln i ett löst, världsomspännande nät av Güleninspirerade organisationer.

Politiska rättegångar

Med början 2008 väckte gülenistiska åklagare åtal mot över 500 personer, främst höga militärer men också journalister, jurister och vänsterpolitiker, som anklagades för att genom en sekularistisk organisation kallad Ergenekon (efter en mytisk dalgång i Centralasien som beskrivits som turkfolkens "urhem") ha lett en sammansvärjning för att störta regeringen. I decennier hade det varit "allmänt bekant" att hårdföra kemalister, alltså försvarare av den sekulära författningen som kallats "den djupa staten", motarbetat alla försök att bredda demokratin, öka yttrandefriheten och mjuka upp den strikta kontrollen av religionsutövandet. "Den djupa staten" ansågs vara utbredd inom militären, domstolarna och den statliga förvaltningen.

När Ergenekonrättegångarna inleddes kom det därför inte som någon överraskning. Nu drogs "den djupa staten" ut i ljuset, tycktes det.

Parallellt hävdade tidningen Taraf 2010 att den kommit över dokument som visade att delar av militärledningen med början 2003 hade dragit upp planer på en militärkupp. Sammansvärjningen sades ha gått under täcknamnet Balyoz Harekâtı (Operation slägga). Militärledningen sade att scenariot hade funnits, men bara som diskussionsunderlag inför en övning. Redan från början väcktes misstankar om att åtalen drivits igenom av gülenister av politiska skäl och att bevismaterialet var förfalskat, men rättegångarna slutade 2012 med att merparten av de 365 åtalade dömdes till fängelse. 2013 avkunnades ett stort antal livstidsstraff och andra långa fängelsedomar mot över 250 åtalade i Ergenekonhärvan. 

AKP-regeringen lyckades stegvis pressa tillbaka militären och minska arméns möjligheter – och ambitioner – att avsätta en demokratiskt vald regering. Genom grundlagsändringar demokratiserades Turkiet och militärens och domstolarnas möjlighet att lägga sig i politiken minskades. Det blev svårare att förbjuda politiska partier med ett program som "den djupa staten" ogillade.

Men AKP började framstå som maktfullkomligt. Bland annat greps många journalister, anklagade för inblandning i Ergenekon eller för samröre med PKK. Det fanns europeisk oro för att Erdoğan inte längre ansåg turkiskt EU-medlemskap nödvändigt och därför inte längre hade behov av demokratiska reformer.

Demokratiseringen bromsas

Det gick nämligen väldigt bra för landet och regeringens popularitet bland de breda massorna var orubblig. Den ekonomiska tillväxten 2010 var hela 8,9 procent, och under AKP:s regeringsperiod hade BNP per invånare fördubblats. I valet 2011 fick AKP hälften av rösterna och 325 av parlamentets 550 platser.

Efter denna tredje raka valseger för AKP avstannade demokratiseringsarbetet, och det skar sig mellan regeringspartiet och Gülenrörelsen. Erdoğans auktoritära stil fick regeringar i väst att tappa förtroendet för honom och besväras av Turkiets anspråk på EU-medlemskap. 2013 kommenderades polis ut för att slå ned demonstranter som protesterade mot att en populär park i centrala Istanbul skulle bebyggas. En bred opinion reagerade på den hårda tonen från regeringen och särskilt Erdoğan, som beskrev demonstranterna som terrorister och förrädare. Fem personer dödades.

Hösten 2013 väckte åklagare åtal för korruption mot personer med anknytning till AKP. Under en enda dag greps 52 personer, varav tre söner till ministrar. Anklagelserna om inblandning i korruptionshärvan, som rörde olaglig handel med Iran, gick ända upp i Erdoğans egen familj. Skandalen utlöste en bitter maktkamp mellan regeringen och Gülenrörelsen, vars många anhängare inom polisen och rättsväsendet utpekades av Erdoğan för att ha legat bakom en komplott mot regeringen. Hundratals polischefer och domare avskedades eller omplacerades, och under de följande två åren revs alla domar från Ergenekon- och Balyozrättegångarna upp. I båda ärendena hävdades det nu att alla åtal och bevis varit falska. Erdoğan beskrev Gülenrörelsen som ett "fruktans imperium".

Kring årsskiftet 2012–2013 påbörjades nya försök att skapa fred med kurdiska PKK. Regeringen gick med på att den fängslade Öcalan fick ta emot besök och bli en del i fredsprocessen och underlättade kurders kontakter med myndigheter. PKK utlyste vapenvila och lovade att dra bort alla krigare från turkisk mark, men vapenvilan började vittra. I augusti 2014 segrade Erdoğan i det första direkta presidentvalet. Det spekulerades kring om hans främsta avsikt med fredstrevarna mot PKK varit att försäkra sig om kurdiskt stöd i valet.

Kurder stör presidentens planer

För Erdoğan blev en av de stora frågorna nu att ändra författningen för att ge presidentämbetet ökad makt. Det blev ambitionen inför valet i juni 2015.

Bland konkurrenterna i parlamentsvalet mötte AKP det relativt nybildade pro-kurdiska partiet HDP (se Politiskt system), som med bredare profil än de tidigare kurdpartierna nådde ut till vänsterinriktade väljare i hela landet och fick över 13 procent av rösterna. Det gav partiet så många mandat att AKP missade två tredjedelars majoritet och skulle tvingas bilda en koalitionsregering.

Förhandlingarna gick trögt, vilket väckte misstanken att Erdoğan hellre ville ha nyval. Relationerna mellan stat och kurder försämrades. PKK avbröt vapenvilan i juli med motiveringen att staten förberett nya attacker. När 33 kurdiska fredsaktivister dödades i ett terrordåd i staden Suruç, sannolikt av extremiströrelsen Islamiska staten (IS), anklagade kurderna staten för ansvar genom att ha sett mellan fingrarna med IS verksamhet i gränsområden mot Syrien och Irak.

Misstankarna riktades mot IS också när nästan 100 människor dödades och 250 skadades 2015 vid ett attentat mot en demonstration i Ankara för fred i kurdiska områden. Hundratals misstänkta PKK-anhängare greps och armén och flyget gick till hård offensiv mot PKK. Regeringens helomvändning misstänktes vara ett försök att skrämma bort väljare från HDP som inte ville förknippas med ett parti som anklagades för samröre med terrorister.

Resultatet i det nyval som hölls den 1 november blev att HDP gick tillbaka men även denna gång klarade parlamentets tioprocentsspärr, och att AKP än en gång missade möjligheten att på egen hand ändra författningen. Regeringen förklarade dock att arbetet med en ny författning med utökad presidentmakt ändå stod högt på dagordningen.

Ingripandena fortsatte mot medier och andra företag med band till Gülenrörelsen. Flera företag, bland andra landets största bokförlag, beslagtogs av staten. Internetsajter blockerades och journalister greps. Styrningen av domstolsväsendet ökade. Polisens befogenheter att använda vapen mot demonstranter stärktes. Hundratals människor åtalades för att ha kränkt presidenten genom satirteckningar eller kritiska uttalanden.

Europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen (OSSE) riktade svidande kritik mot de orättvisa villkoren under valrörelsen, men EU belönade indirekt AKP genom att fördröja en djupt kritisk årsrapport om läget i Turkiet till efter nyvalet i november. Den svårhanterliga flyktingsituation som uppstått inom EU under hösten, när hundratusentals människor från bland annat Syrien och Afghanistan tog sig in i Europa via Turkiet, gynnade också AKP-regeringen. Ett desperat EU lovade Turkiet mångmiljardstöd och påskyndade medlemskapsförhandlingar för att ta tillbaka flyktingar och skärpa gränsbevakningen.

2016 kom Turkiet att präglas av politisk oro, gripanden av regeringsmotståndare och terrorattentat, bland annat mot turistplatser i Istanbul. Landets största tidning, Gülenanknutna Zaman, togs över av staten och journalister från tidningen Cumhuriyet åtalades för spioneri efter att ha avslöjat hur säkerhetstjänsten smugglade vapen till islamistmiliser i Syrien. I maj 2016 drev AKP igenom en lag som upphävde parlamentsledamöternas juridiska immunitet så att de kan åtalas om de begått något brott. Lagen var uppenbart tillkommen för att kunna ställa kurdiska ledamöter av HDP inför rätta för samarbete med PKK.

I slutet av maj beslöt parlamentet att klassa gülenisterna som terrorister. Staten började använda benämningen Gülenistiska terrorrörelsen (Fethullahçı Terör Örgütü, Fetö).

Förhållandena väckte oro i omvärlden, men det skulle snart bli värre.

Om våra källor

Turkiet – Politiskt system

Turkiet är en parlamentarisk demokrati, men en demokrati med begränsningar. Landet har ett starkt auktoritärt arv, där militärer och domare ofta satt folkviljan ur spel. Arvet från Kemal Atatürk har präglat Turkiet och kemalister, landsfaderns efterföljare, har värnat om den sekulära stat som skapades ur Osmanska rikets spillror. Först under 2000-talet har staten påverkats av muslimska traditioner. 2018 stärktes presidentens makt igen, nu med en islamist på posten. 

Kemalismen fungerade länge som övergripande statsideologi. Hängivna kemalister har funnits inom militären, byråkratin och rättsväsendet men kemalismen har främst varit ett storstadsfenomen. Från ungefär 1990-talet ökade andelen troende muslimer inom statsapparaten, parallellt med att religiösa partier fick mer framträdande roll.

Islams politiska frammarsch började på 1970-talet, med islamkonservativ samling kring Necmettin Erbakan och hans ideologi millî görüş, ungefär "den nationella visionen”. Runt millennieskiftet splittrades denna krets. En minoritet stannade inom konservativ islamism medan majoriteten förespråkade ekonomiskt liberal och västvänlig politik. Majoriteten bildade Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), som sedan 2002 har dominerat Turkiets politik och omdanat landet från grunden.

AKP:s regeringsinnehav har drivit motsättningar mellan religiösa och sekularister till sin spets och polariserat samhället. Sedan ungefär 2013 har det också vuxit fram motsättningar inom den religiösa högern som fått omtumlande konsekvenser. Religiösa domare, åklagare, militärer, poliser, lärare och journalister som ökade sitt inflytande under AKP:s beskydd har känt lojalitet mot den muslimske predikanten Fethullah Gülen, som från landsflykt i USA har lett ett väldigt nätverk, kallat Hizmet (Tjänsten), med förgreningar inom främst skolväsendet men också stora delar av det övriga samhället. Gülenismen har ansetts stå för en moderat tolkning av islam och förespråkar fredlig samexistens och dialog med andra religioner. AKP och Gülenrörelsen arbetade länge sida vid sida, tills gülenistiska åklagare började utreda påstådd korruption inom AKP:s högre skikt. Då började regeringen göra sig av med gülenister inom de flesta samhällssektorer. Utrensningarna ökade till stormstyrka efter ett försök till militärkupp i juli 2016 som regeringen skyllde på Gülen (läs mer i Aktuell politik).

Författningen

Efter en militärkupp 1980 tillkom en ny författning. Statens rättigheter sattes genomgående före den enskildes. Grundläggande rättigheter utlovades, men inte för dem som gjort sig skyldiga till att ”kränka statens odelbara integritet”. Förbud mot att förolämpa statliga institutioner och företrädare, som presidenten och militären, betonades.

Författningens i grunden odemokratiska struktur fick i det nya politiska klimatet från 2002 alltmer kritik. 2010 antogs författningsändringar varav några beskar militärens inflytande. Det blev möjligt att ställa kuppledare från 1980 inför rätta och civila domstolar fick rätt att åtala militärer för brott mot staten i fredstid. Vidare miste militära domstolar rätten att åtala civila. Reformerna inskränkte också domarkårens makt. Bland annat skars domares ämbetstid ned från livstid till tolv år. 

2011 började de fyra parlamentspartierna förbereda en ny författning, den första som inte dikterats av militären. Arbetet drog ut på tiden, främst beroende på oppositionens motvilja mot ett regeringsförslag om starkt presidentämbete, skräddarsytt för dåvarande premiärministern Recep Tayyip Erdoğan. 2013 gav parlamentets specialutskott upp försöken att enas, men AKP drev frågan vidare och har genomdrivit ett starkt presidentsystem som på papperet kan likna det i USA men saknar den amerikanska författningens balanserande motkrafter.

Turkiets president utsågs tidigare av parlamentet för en period av sju år och kunde inte väljas om. Nu utses presidenten i allmänna val för en mandatperiod på fem år och kan väljas om en gång.

Parlamentet består sedan 2018 av en kammare med 600 ledamöter. 2022 beslöt parlamentet att ändra vallagen. Spärren för att komma in i parlamentet har sänkts till 7 procent av rösterna. Den tidigare höga tröskeln (minst 10 procent av rösterna) infördes av militärregimen 1980–1983 och motiverades med att den skulle skapa starka enpartiregeringar. Avsikten var också att stänga ute kurdiska och islamistiska partier som väntades få liten röstandel. Det ledde till att en stor del av väljarna blev utan representation i parlamentet när deras partier inte klarade sig över tröskeln. De få partier som tagit sig in har kunnat dela på många mandat, vilket gett AKP oproportionerligt stor majoritet. Senare har AKP trots det funnit motiv för att sänka spärren: en lägre tröskel kan splittra oppositionspartierna, som visat sig benägna att bilda allianser för att nå över spärren.

2017 antog parlamentet en lång rad ändringar i författningen som ger presidenten starkt utökad makt. Ändringarna godkändes med knapp marginal i en folkomröstning. De trädde i kraft efter samtidiga, och tidigarelagda, parlaments- och presidentval 2018.

Posten som premiärminister har avskaffats och den verkställande makten överförts till presidenten. Denne är nu både stats- och regeringschef och behöver inte stå över partipolitiken. Presidenten kan själv utse alla ministrar och ett fritt antal vicepresidenter samt utnämna eller avskeda högre ämbetsmän utan parlamentets godkännande. Presidenten får ansvar för statsbudgeten och kan i viss utsträckning styra genom dekret, dock inte i frågor som rör mänskliga rättigheter eller den personliga friheten eller som strider mot gällande lagar. Författningsdomstolen har möjlighet att granska presidentens agerande, men merparten av domstolens ledamöter tillsätts av presidenten. Antalet parlamentsledamöter har utökats (från 550). Den valbara åldern är sänkt från 25 till 18 år. Parlamentets mandatperiod är förlängd från fyra till fem år och val ska genomföras på samma dag som presidentval. Presidenten får rätt att upplösa parlamentet och utlysa nyval, vilket automatiskt även leder till nytt presidentval. Presidenten kan väljas till högst två femårsmandat, men om parlamentet beslutar att utlysa nyval under presidentens andra period har denne rätt att ställa upp till nytt omval.

Med Erdoğan som president har även statsförvaltningen centraliserats. Den omständigheten har dragit till sig kritik inte minst efter jordbävningskatastrofen 2023. Både hjälporganisationer och enskilda personer hävdar att arbetet sinkats av att viktiga organ inom räddningstjänsten inväntat beslut på central nivå.

1935 var första året då kvinnor fick sitta i parlamentet. Då valdes 18 kvinnor in. 2018 fick parlamentet 17 procent kvinnliga ledamöter: 103 av 600 ledamöter enligt nyhetsbyrån Anatolia. Skillnaden är stor mellan partierna. I HDP är nästan 40 procent av parlamentarikerna kvinnor och bland AKP:s parlamentsledamöter utökades andelen kvinnor från 11 till 18 procent. I övriga partier nådde andelen inte över 10 procent.

Militären har tidigare haft mycket större politiskt inflytande än vad som accepteras i europeiska demokratier. Tre gånger – 1960, 1971 och 1980 – har generalerna för en tid tagit över makten, och 1997 tvingade militären en islamkonservativ regering att avgå. Ett kuppförsök 2016 misslyckades, men krigsmakten har haft högt anseende i breda folklager.

Efter kuppen 1980 blev Nationella säkerhetsrådet (MGK) ett mycket viktigt organ, där regeringarna måste samråda med militären i avgörande frågor. Rådet leds av presidenten. Från 2002 avstod dock militären en del av sin makt till civila politiker. 2003 genomdrev parlamentet, efter påtryckningar från EU, inskränkningar i säkerhetsrådets befogenheter. Militärens ställning i politiken har sedan dess ytterligare försvagats.

Som halvmilitära styrkor räknas gendarmeriet, som sköter samma uppgifter på landsbygden som polis i städerna. Gendarmeriet lyder under inrikesdepartementet men ingår i den militära strukturen.

Turkiet är administrativt indelat i 81 provinser som leds av en guvernör utnämnd av regeringen. Varje provins är indelad i distrikt.

Rättsväsendet lever inte upp till europeisk standard. Olika lagar står i strid med varandra och rättssäkerheten är bristfällig. Högst bland allmänna domstolar står författningsdomstolen och appellationsdomstolen (även kallad kassationsdomstolen). Det har funnits ett system av militärdomstolar, men de avskaffades genom de författningsändringar som trädde i kraft 2018. För mer information om Turkiets rättssystem, se Demokrati och rättigheter.

Politiska partier

Sedan 2002 domineras politiken av islamkonservativa Rättvise- och utvecklingspartiet (Adalet ve Kalkınma Partisi, AKP). Partiets grundare och ledare Recep Tayyip Erdoğan är landets mest inflytelserika politiker sedan republikens grundare Kemal Atatürk. Erdoğan var premiärminister från 2003 till 2014, då han valdes till president, och segern i presidentvalet 2018 utökade hans makt. Partiets kärnväljare är mestadels värdekonservativa sunnimuslimer från landsortsstäder, men AKP har också attraherat små och medelstora företagare som lockats av dess liberala och näringslivsvänliga ekonomiska politik. Många storstadsintellektuella stödde till en början AKP för de demokratiska reformer partiet drev igenom under den första mandatperioden. AKP var det första parti som nådde brett folkligt stöd för att utmana den kemalistiska tidigare eliten. Efter hand har AKP tappat sin reformvilja. Partiet har etablerat sig som makthavare, undanröjt hoten från militären och rättsväsendet och är inte längre så beroende av att hålla sig väl med EU. 

Den främsta förespråkaren av strikt sekulär politik är Republikanska folkpartiet (Cumhuriyet Halk Partisi, CHP). Partiet grundades av Atatürk men har genomgått många förvandlingar. Tidigare betecknat som socialdemokratiskt har det under 2000-talet närmast framstått som nationalistiskt och ställt sig på militärens sida gentemot demokratiska krafter. CHP:s fick i npvmber 2023 en ny ledare i Özgür Özel. Bytet på partiledarposten bottnade i partiets besvikelse över att företrädaren Kemal Kılıçdaroğlu förlorat presidentvalet. Kılıçdaroğlu har förknippats med så kallad nykemalism, en rörelse som slår vakt om Turkiets band med västvärlden men som vill modernisera och liberalisera kemalismen.

I presidentvalet 2018 blev CHP:s kandidat Muharrem İnce tvåa. Efter att ha förlorat en ledarstrid i CHP meddelade İnce 2021 att han grundat ett nytt parti, Fosterlandspartiet (Memleket Partisi), med sikte på presidentvalet 2023, detta trots risken för att splittra oppositionsrösterna.

Nationella handlingspartiet (Milliyetçi Hareket Partisi, MHP) är ett högerparti som odlar en mer ”etnisk” nationalism än huvudfåran av kemalister. Partiet har en närmast fascistisk bakgrund och organisationen Grå vargarna, informellt betraktad som MHP:s ungdomsförbund, låg bakom mord på politiska motståndare under 1970-talet. Under sin nuvarande ledare Devlet Bahçeli har partiet tagit avstånd från våld i politiken. MHP kräver bland annat att Turkiet inte ska lämna Cypern. MHP är också starkt emot kurdiskt självbestämmande. Inför valet 2018 ingick MHP ett samarbete med AKP och nådde ett bättre resultat än väntat, vilket ledde till att AKP kunnat behålla sitt grepp om politiska beslut trots försvagat väljarstöd för egen del. 

Andra traditionellt kemalistiska partier i den politiska mittfåran, som var viktiga under 1980- och 1990-talen, har spelat ut sin roll efter AKP:s inträde på scenen.  

Som reaktion mot att alltmer makt samlats kring president Erdoğan bildade en före detta MHP-politiker 2017 Iyi parti (Det goda partiet, IP) med hopp om att samla icke-socialistiska väljare som oroades av att demokratin urholkats. Partiet gick i allians med oppositionspartier inför valet 2018 och fick därigenom representation i parlamentet trots att det inte riktigt nådde tioprocentsgränsen på egen hand.

Inför parlaments- och presidenvalen 2023 bildade sex oppositionspartier valallians. I alliansen ingår, förutom CHP och Iyi parti:

Lycksalighetspartiet (Saadet Partisi, SP), den politiska grenen av millî görüş-rörelsen (se ovan).

Demokratiska partiet (Demokrat Parti, DP), som även 2018 ingick i en allians med CHP, Iyi och Lycksalighetspartiet. 

Demokrati och företagsamhet (Demokrasi ve Atılım Partisi, Deva), en avknoppning från AKP som leds av förre ekonomiministern Ali Babacan.

Framtidspartiet (Gelecek Partisi, GP), grundat av förre premiärministern Ahmet Davutoğlu.

Erdoğan och AKP med alliansbröderna i MHP svarade på oppositionsalliansen 2023 med att knyta fler konservativa småpartier till sig: Stora enhetspartiet (Büyük Birlik Partisi, BBP) och Nya välfärdspartiet (YRP). Dessutom rapporterades ett kurdiskt islamistparti, på turkiska Hüda-Par, stödja alliansen utan att ingå i den formellt.

Även längre ut på högerkanten bildades en allians, dominerad av Segerpartiet (Zafer partisi) som grundades 2021 av Ümit Özdağ med en brokig bakgrund i både MHP och Iyi parti (Det goda partiet). I presidentvalet 2023 var Segerpartiet ett av flera i ytterhögern som stödde Sinan Oğan, trea i valet. Partiet ställde sig inför den avgörande valomgången bakom Kemal Kılıçdaroğlu, sedan denne aviserat invandringskritisk politik i händelse av en valseger.

Turkiska arbetarpartiet (Türkiye İşçi Partisi, TIP) har uppstått ur tidigare kommunistpartier.

Politiker som företräder den kurdiska minoriteten har haft svårt att göra sina röster hörda. I val 2007 och 2011 tog sig kurder in i parlamentet som oberoende kandidater, för vilka tioprocentsspärren inte gällde, och bildade därefter en partigrupp. Lagliga pro-kurdiska partier som bildats sedan tidigt 1990-tal förbjöds på löpande band av författningsdomstolen med motiveringen att de gått den förbjudna kurdiska PKK-gerillans ärenden, varefter de genast återuppstod under nytt namn och med nytt program. 2012 bildades Folkens demokratiska parti (Halkların Demokratik Partisi/Partiya Demokratik a Gelén, HDP), som också är pro-kurdiskt men har bredare vänsterideologisk framtoning och större möjlighet att locka väljare. Som första främst kurdiska parti lyckades det i valet 2015 ta sig över tioprocentströskeln, vilket gav så många mandat att AKP gick miste om två tredjedelars majoritet och därmed möjligheten att på egen hand skriva en ny författning. I nyval samma år gick HDP tillbaka efter att ha blivit utsatt för påhopp från regeringen för påstått samröre med PKK, men det klarade spärren på nytt och undanhöll fortfarande AKP dess efterlängtade absoluta majoritet. 2018 klarade HDP återigen tioprocentsspärren, men i det parlament som valdes kunde AKP fortsätta dominera politiken till följd av sin valallians med MHP. Sedan 2021 har myndigheter försökt förbjuda HDP. Mot bakgrund av rättsprocessen har HDP valsamarbetat med Gröna vänstern (Yeşil Sol Parti, YSP). HDP-politiker ställde 2023 upp som vänsterkandidater.

Extremiströrelser

Partier som anses hota statens enhet eller dess sekulära karaktär eller som har ett marxistiskt program är förbjudna. Till dessa hör Kurdistans arbetarparti (Partiya Karkerên Kurdistan, PKK).

När PKK bildades 1978 var dess mål att upprätta en kommunistisk stat i de av kurder bebodda områdena i Turkiet, Irak, Iran och Syrien. Från 1984 ledde PKK ett gerillakrig mot den turkiska staten. 1999 greps PKK:s ledare Abdullah Öcalan, som nu är fängslad på livstid. Öcalan har dock fortsatt att från sin cell styra PKK och i viss mån även de lagliga kurdiska partierna. Konflikten har blossat upp i omgångar, men 2013 inledde regeringen en fredsprocess och Öcalan fick på nytt en viss formell roll. Processen avbröts dock 2015 efter att ha kärvat en tid och sedan dess har regeringen intagit en stenhård och oförsonlig attityd mot PKK. 

En organisation som kallar sig Kurdistans frihetsfalkar (TAK) har tagit på sig flera självmordsattentat. Det är oklart om det är en utbrytargrupp ur PKK, eller om namnet används vid attacker som drabbar många civila och som PKK:s ledning inte vill stå för offentligt.

Det finns en rad extrema religiösa småpartier som alla är förbjudna, men som inte varit särskilt aktiva på senare år.

Islamiska staten (IS), som en tid kontrollerade stora områden i Syrien och Irak och har legat bakom terrorattentat i Europa och andra delar av världen, bedöms ännu ha ganska många anhängare i Turkiet.

Den mest aktiva vänsterextrema rörelsen är Revolutionära folkets befrielseparti/front (DHKP-C), som utfört en rad terrorattentat och är klassad som en terrororganisation av Turkiet, USA och EU.

Om våra källor

Turkiet – Demokrati och rättigheter

Turkiet är ömsom tolerant, ömsom strängt. Friheten att välja livsstil är ganska stor, men i politiska sammanhang är gränserna bestämda. För närvarande är det en religiös president som anger tonen, och rättsväsendet och andra myndigheter används till att bestraffa presidentens motståndare och tysta kritiska röster.

En följd av att Turkiet haft militärstyre under långa tider är att statens rättigheter varit starka och individens svaga. Svag är medborgaren fortfarande, men nu är det inte som tidigare en stenhårt sekulär militärhierarki utan toppstyrd islamism som sätter reglerna. Samma moderata islamistledare som till en början såg ut att vilja verka för ett tolerant samhälle har blivit alltmer auktoritär och genomdrivit lagändringar som utökar presidentens makt (se Politiskt system).

2015 fick polisen ökade befogenheter att ingripa mot demonstranter och använda skjutvapen mot civila. Efter ett kuppförsök mot presidenten 2016 rådde undantagstillstånd i två år, med mycket långtgående ingripanden, i stor skala: Fler än 100 000 lärare, akademiker, jurister, poliser, militärer och andra offentliganställda har förlorat sina jobb och tiotusentals människor har hamnat i fängelse (läs mer i Aktuell politik). De flesta anklagas för att vara gülenister – anhängare till en annan islamisk rörelse än den form av islam som statsledningen förespråkar. Utvecklingen kan sammanfattas så här: Förr, fram till en bit in på 2000-talet, motarbetade staten dem som ville ge religionen större roll i samhället, och nu motarbetas de icke-religiösa. Och för dem som är religiösa kan det samtidigt vara farligt att inte vara troende på rätt sätt.

Staten ser också med misstänksamhet på annan etnisk härkomst än den turkiska. Kurdiska aktivister stöter på svårigheter.  Alltsedan lokalvalen 2019 har många av det prokurdiska partiet HDP:s valsegrare avlägsnats från sina poster, trots att de hade godkänts som kandidater. HDP-företrädare sitter fängslade anklagade för att stödja kurdisk terrorism, andra har ställts inför rätta. Försök att olagligförklara hela partiet ledde till att HDP anslöt sig till en partiallians inför parlamentsvalet 2023. (Partier som betecknas som extremister var förbjudna redan tidigare, i synnerhet PKK-gerillan med avläggare eftersom de förespråkar en kurdisk stat och har drivit sina krav med vapen, se Kurderna).

Kvinnoorganisationer upprörs av att Turkiet 2021 beslutade att lämna den så kallade Istanbulkonventionen, ett europeiskt avtal som tillkom 2011 för att motarbeta våld mot kvinnor. 2022 agerade åklagare för att stänga plattformen Vi ska stoppa kvinnomorden (Kadın Cinayetlerini Durduracağiz). I båda fallen har man anfört att traditionella  familjevärderingar hotas. Bakom plattformen finns aktivister som hävdar att minst 403 kvinnor mördades i Turkiet 2022 och ännu fler året innan. 2023 vann plattformen när saken prövades i domstol.

Även hbtq-aktivister vittnar om att trycket mot dem har ökat.

Flera lagar begränsar fackföreningarnas rättigheter att organisera arbetare och tjänstemän, bedriva kollektivförhandlingar och utlysa strejker. Böter och fängelse kan drabba dem som deltar i strejker. Vid prestigeprojekt som genomförts under Recep Tayyip Erdoğans styre har byggtakten varit pressad och olyckor har rapporterats. Arbetare som deltagit i protester har gripits. Möjligheten till facklig verksamhet begränsas också av att nästan 60 procent av företagen har färre än tio anställda och att små arbetsgivare tenderar att motarbeta facken. 

Korruptionsanklagelser har framförts mot regeringspartiet AKP:s högre skikt (se Kalendarium). Presidentens palats utanför Ankara med bortåt tusen rum har kostat stora summor och lett till jämförelser med hur osmanska sultaner slösade bort statskassan på lyx, bland annat palatsbyggen, under 1800-talet. Det var när åklagare med anknytning till predikanten Gülen började utreda anklagelser mot kretsen nära presidenten som samarbetet mellan de två islamiströrelserna AKP och Gülenrörelsen sprack (se Religion och Politiskt system). På Transparency Internationals lista över korruptionsgraden i världen rankas Turkiet som land 101 av 180, se lista här. Placeringen har försämrats flera år i rad.

Yttrandefrihet och medier

Canan Kaftancıoğlu, Istanbulpolitiker för det sekulära partiet CHP, är en av dem som fått känna på att straff hotar den som ”förolämpar" presidenten och staten.  Osman Kavala, affärsman och kulturmecenat, är en annan (se Kalendarium). I Kavalas fall har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna liksom enskilda organisationer framhållit att han utsatts för förföljelse därför att han motsatt sig president Erdoğans politiska retorik, som underblåser konflikter i samhället. I 76 av 78 fall som domstolen avgjorde 2021 fick Turkiet kritik på någon punkt för att ha brutit mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Massmedier är inte heller fria på samma sätt som i Västeuropa. Pressfriheten var begränsad sedan tidigare, och flera redaktioner har de senaste åren stängts av myndigheter eller blivit satta under tvångsförvaltning med nya, regeringstrogna ledningar. Efter försöket till statskupp 2016 tog staten kontroll över nyhetsrapporteringen. 45 tidningar stängdes sedan myndigheterna utlöst en klappjakt på medier, främst press med anknytning till Gülenrörelsen. 

Enligt EU har turkisk lag en svepande definition av "terrorism", som inte gör skillnad mellan politiska åsikter och bruk av våld. President Erdoğan har anklagats för att trivialisera begreppet genom att kalla i stort sett alla kritiker "förrädare" eller "terrorister". Den som ifrågasätter kriget mot PKK eller förespråkar en kurdisk stat riskerar åtal. Det går inte heller att påstå att armenier utsattes för ett folkmord under första världskriget. Nobelpristagaren Orhan Pamuk är en av de röster staten har försökt tysta med den ökända paragraf 301 i strafflagen, som är riktad mot den som förolämpar statliga organ eller ”turkiskheten” (2008 ändrat till ”den turkiska nationen”), vilket kan medföra upp till fyra års fängelse. Paragraf 299 i strafflagen är den som gör det brottsligt att förolämpa presidenten. 2022 drev myndigheterna 7 600 fall där personer anklagades för att ha förolämpat presidenten, enligt redaktionen Bir Gün som hänvisade till statistik från justitiedepartementet. Inför presidentvalet 2023 gjorde oppositionspartiernas kandidat Kemal Kılıçdaroğlu, som dock förlorade valet, utfästelser om att han skulle verka för att avskaffa paragrafen om "majestätsbrott".

Myndigheterna ingriper även mot medier på dessa grunder. Tidningen Zaman, som stött presidentens motståndare i Gülenrörelsen, och oppositionstidningen Cumhuriyet (landets äldsta) har brandskattats på personal genom gripanden och rättegångar. Tidningsdöden efter kuppförsöket drabbade också Özgür Gündem, landets första dagstidning som helt ägnades åt kurdiska frågor, och liberala Taraf, som gjort sig känd för grävande journalistik med udden riktad mot makthavare.

Medier som inte direkt eller indirekt står under statlig kontroll präglas av självcensur.

En rapport 2019 från tankesmedjan Seta, som står regeringen nära, svartlistade i praktiken en mängd journalister med uppdrag för utländska medier.

1991 upphävdes ett förbud mot att ge ut böcker och tidningar på kurdiska, men kurdiskspråkiga tidningar förblev censurerade, konfiskerade eller förbjudna. Efter kuppförsöket 2016 skärptes myndigheternas agerande.

2022 uppgav den internationella pressorganisationen IPI att 36 journalister och mediechefer satt fängslade, samtidigt som många rättsprocesser pågick. Åtal hade väckts under 2021 mot 241 journalister. Den turkiska pressfrihetsorganisationen P24 räknade 2020 till 92 journalister bakom galler. I Reportrar utan gränsers rankning för år 2023 placerades Turkiet på plats 165 av 180, se lista här. Det innebär en kraftig försämring och en placering i nivå med Egyptens.

Många internetsajter blockeras, det drabbade exempelvis Wikipedia från våren 2017 till början av 2020. 2018 antogs en lag som gav etermediemyndigheten RTUK makt att stoppa sändningar via internet. Ansvariga för en plattform måste ansöka om tillstånd och skulle också kunna tvingas att avlägsna innehåll. Nyhetssajten Bianet, som gjort sig känd för att bevaka människorättsfrågor, blockerades 2019 genom domstolsbeslut. "Nationell säkerhet" åberopades. Hösten 2022 antogs lagskärpningar som försvårar både för nyhetsredaktioner och för dem som publicerar sig på sociala medier. Lagen, som uppges ta sikte på desinformation ("fake news"), kan leda till tre års fängelse och kritiker hävdar att det är fråga om digital censur. Författningsdomstolen avslog i november 2023 ett försök att stoppa lagskärpningen. 

Efter president- och parlamentsvalen 2023 bötfällde landets etermediemyndighet fyra TV-kanaler för uttalanden som gjorts av gäster under valrörelsen. Flera TV-kanaler bestraffades också med böter och tidsbegränsade sändningsstopp för hur de rapporterat om jordbävningskatastrofen i början av 2023. Det kan ses mot bakgrund av hur etermediemyndigheten är sammansatt: alla ledamöter utses av parlamentet och myndigheten kontrolleras därmed av de partier som har regeringsmakten.

Etermediebolaget TRT har medgett att det sedan 2016 finns en lista på över 200 sånger som inte får spelas. Förbudet motiveras med att melodierna förmedlar dåliga ideal till barn och unga, uppmuntrar bruk av alkohol och tobak eller sprider terrorpropaganda. Bland låtarna, både turkiska och kurdiska, finns inspelningar med kända artister som Demet Akalın, Sıla och Bengü.

Rättsväsen och rättssäkerhet

Turkiet har fällts flera tusen gånger av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (knuten till Europarådet). Vanligast är att åtalade inte har fått en rättvis rättegång. Domstolen har också kritiserat att staten inte gjort ordentliga utredningar av anmälningar om kränkande behandling av fångar och brottsmisstänkta.

Författningsdomstolen hade länge stark ställning som försvarare av den sekulära staten. 2008 undgick regeringspartiet AKP med en hårsmån att bli olagligförklarat. Sedan dess har de demokratiskt valda organens inflytande över domstolen ökat – och rättsväsendet har förvandlats till redskap för AKP. Det har blivit tydligt under de utrensningar som tog fart efter försöket till statskupp 2016. Med hjälp av lagar som antagits kort före kuppförsöket omstrukturerades domstolsväsendet och regeringen fick nya möjligheter att tillsätta politiskt lojala domare. Med presidentstyret sedan 2018 råder nya regler för den nämnd som tillsätter, eller avsätter, personal i rättsväsendet: presidenten och parlamentet utser gemensamt fyra ledamöter och parlamentet utser ytterligare sju.

Turkiet kritiseras för att använda sig av polissamarbetet Interpol i politiska syften genom att efterlysa regimkritiker internationellt så att de riskerar att bli gripna. 2017 greps den svensk-turkiske skribenten Hamza Yalcin i Spanien under en semesterresa. Först efter någon månad släpptes han. Oliktänkande – inte bara PKK-ledaren Abdullah Öcalan, utan på senare år också anhängare av Gülenrörelsen – har hämtats hem från andra länder av turkisk säkerhetstjänst (se Kalendarium).

Efter kuppförsöket 2016 slog bland andra Amnesty International larm om att gripna utsattes för tortyr – en anklagelse som förr brukade riktas mot de turkiska militärdiktaturerna.

Dödsstraffet avskaffades 2002 för brott begångna i fredstid, 2004 avskaffades det helt. Avskaffandet var ett villkor för att Turkiet skulle få börja förhandla om medlemskap i EU. I stället för dödsstraff tillämpar man nu ett livstidsstraff kopplat till särskilt försvårande omständigheter. I samband med att kuppförsöket slogs ned 2016 och en offensiv mot PKK-gerillan trappades upp, började möjligheten att återinföra dödsstraffet diskuteras.

Militärdomstolar avskaffades genom de författningsändringar som trädde i kraft 2018.

Om våra källor

Lästips – läs mer i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Koranbränning spelar despoter i händerna (2023-02-02)

Turkiet – Aktuell politik

Stärkt makt för presidenten, kringskurna fri- och rättigheter och tilltagande nationalism har präglat utvecklingen i Turkiet under Recep Tayyip Erdoğans tid. Inför presidentvalet 2023 ställdes Erdoğan inför svåra utmaningar: en ekonomisk kris och en jordbävningskatastrof som väckt vrede och besvikelse. Men trots att oppositionen gick samman lyckades Erdoğan bli omvald.

Presidenten och hans partiallians, dominerad av det moderat islamistiska AKP, vann båda de val som hölls i maj 2023: presidentvalet och valet till parlamentet. Nu väntar fortsatt maktinnehav för Erdoğan och AKP åtminstone fram till 2028. I Turkiet, som tidigare berömde sig av att vara en sekulär stat, kan det betyda att religionens roll växer ytterligare.

För etniska minoriteter och invandrare skulle framtiden möjligen ha blivit tuffare även om den sekulariserade politiska oppositionen hade vunnit valen. Växande främlingsfientlighet, riktad särskilt mot flyktingar från inbördeskrigets Syrien, märktes i valrörelsen. De stämningarna har stärkts i takt med att landets ekonomi har försämrats på senare år, efter en framgångsperiod som Erdoğan i mycket kunde ta åt sig äran för.

Att alla sorters motsättningar har skärpts bottnar i händelser den 15 juli 2016. Den kvällen inledde delar av armén och flygvapnet ett försök att störta regeringen. Parlamentet och säkerhetstjänstens högkvarter i Ankara besköts, bomber föll nära presidentpalatset och i Istanbul spärrade kuppsoldater av broar över Bosporen. Generalstabschefen togs till fånga och kuppledare meddelade via statlig TV att de tagit makten. Men kuppen var illa förberedd, få höga befäl stod bakom den och få soldater deltog. Inom ett dygn hade kuppförsöket slagits ned, men då hade redan fler än 200 människor dödats och över 1 400 skadats. Många civila kom i vägen för kulor mellan upproriska och lojala soldater.

President Erdoğan satte genast i gång utrensningar av motståndare, av allt att döma inte bara sådana som hade haft med kuppförsöket att göra. Tusentals civila gick ut på gatorna i Istanbul för att protestera mot kuppförsöket, och manifestationer hölls på uppmaning av Erdoğan. Nationalistiska stämningar piskades upp och för första gången på många år stod alla större partier eniga. Men Turkiets relationer med andra länder fick ett inslag av bitterhet och irritation. Regeringen kritiserade EU för att måna mer om de misstänktas mänskliga rättigheter än att fördöma kuppförsöket. Regeringen antydde också att USA kunde ha ansvar för revolten genom att hysa predikanten Fethullah Gülen, som regimen höll ansvarig. Gång på gång krävde Erdoğan att USA skulle utlämna Gülen, innan en formell begäran om utlämning ens hade överlämnats.

Antydningar av Erdoğan att det kunde bli aktuellt att återinföra dödsstraff "om folket kräver det" väckte upprördhet i Väst och fick europeiska politiker att ifrågasätta fortsatta förhandlingar med Turkiet om EU-medlemskap.

Att det var just Gülen och hans lösa nätverk av militärer, journalister, jurister, lärare och akademiker som låg bakom kuppförsöket påstod regeringen omedelbart. Undantagstillstånd utlystes och myndigheter fick fria händer att ingripa mot misshagliga personer och organisationer. Redan första dagen greps flera tusen misstänkta Gülensympatisörer. De följande veckorna greps, avskedades eller avstängdes fler än 100 000 soldater, jurister, lärare, journalister, läkare och borgmästare från sina arbeten. Det kom uppgifter om att massgripanden av Gülensympatisörer varit förberedda länge, med namnlistor. 

Exakt hur kuppen planerades, vilka som stod bakom den och i vilken mån alla som greps eller förlorade jobbet hade kontakter med Gülenrörelsen är fortfarande oklart, trots gripanden och fällande domar i mängd. 

Tillslagen mot misstänkta gülenister fick konsekvenser för hela samhället. Regeringen började omorganisera militären. Generaler och amiraler hade avskedats och luckor måste fyllas. Kadettskolor och militärsjukhus stängdes. Bland annat misstänktes Gülensympatiserande militärläkare ha fuskat med hälsointyg för att gülenister skulle bli antagna till försvarsmakten. Utrensningar inom försvaret har fortsatt, också vidare in i kanslierna och nationella säkerhetstjänsten.

Mindre än två veckor efter kuppförsöket hade långt över 100 dagstidningar, radio- och TV-stationer, tidskrifter och förlag stängts. Ett tusental Gülendrivna friskolor och 15 universitet stängdes och tiotusentals lärare avskedades. 

Turkiet har också pressat andra länder att slå till mot Gülenorganisationer, inte minst i turkspråkiga länder i Centralasien men även i Afrika. Europeiska regeringar har upprörts över hur Turkiet använt Interpols efterlysningssystem till att försöka få utpekade gülenister utlämnade. Relationerna till USA försämrades kraftigt när anställda vid amerikanska beskickningar i Turkiet greps. 

Kurdiska aktivister och politiker, som anklagats för att sympatisera med PKK-gerillan, har dragits med. Tidningar i kurdiskt dominerade provinser stängdes. Parallellt med utrensningarna har armén fortsatt kriget i sydöst, som lagt ett antal kurdiskt dominerade städer i ruiner. När turkiska armén gått in i norra Syrien, förment för att bekämpa terrorrörelsen Islamiska staten (IS), har attacker i hög grad riktats mot den syrisk-kurdiska gerillan YPG, som Turkiet betraktar som en gren av PKK men som USA nyttjat som allierad i kampen mot IS.

Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan har stärkt sin makt, bland annat genom att avskaffa posten som premiärminister. Foto: Presidentkansliet/AP/TT

Erdoğan har framträtt som alltmer auktoritär. 2017 formaliserades hans ökade makt genom en folkomröstning som godkände författningsändringar som gav presidentämbetet näst intill diktatoriska befogenheter.  Införandet av de nya reglerna skyndades på 2018, när president- och parlamentsval tidigarelades. Erdoğan är nu också ordförande i regeringspartiet AKP. Inte sedan 1950 har en turkisk president samtidigt kunnat vara partiledare. Erdoğan har också flaggat för att han vill se en helt omarbetad författning.

Inför valen 2018 mobiliserade oppositionen anhängare med varningar om att ödesval väntade. Den främste motkandidaten Muharrem Ince gjorde en stark valkampanj, men Erdoğan segrade trots det redan i presidentvalets första omgång. I parlamentsvalet blev AKP liksom tidigare största parti, trots ett svagare val, med AKP-mått mätt. Partiet har sedan dess behövt stöd av samarbete med nationalistiska MHP och dess ledare Devlet Bahçeli. 

I juli 2018 upphävde regeringen det landsomfattande undantagstillstånd som infördes efter kuppförsöket 2016. Under de två åren hade fler än 107 000 statligt anställda avskedats från sina jobb, många anklagade för att stödja Gülen och hans rörelse. 2019 framkom att fler än 31 000 utpekade gülenister dömts till fängelse sedan kuppförsöket. Då hade också nästan 2 000 personer bestraffats med livstids fängelse, anklagade för att ha varit direkt inblandade i resningen. Omkring hälften hade till och med dömts med hänvisning till "särskilt försvårande omständigheter", ett straff som medger strängare behandling än vanlig livstid. 2020 föll domarna i en massrättegång om händelser med anknytning till flygbasen Akıncı nära Ankara, där generalen Hulusi Akar (senare försvarsminister) och andra hölls fångna under kuppnatten. Hösten 2020 hade sammanlagda antalet livstidsstraff som utfärdats passerat 2 500. Förre flygvapenchefen Akın Öztürk var en av de livstidsdömda.

Oppositionen har på senare år inte haft tillnärmelsevis samma möjlighet som presidenten och dennes parti att föra ut sitt budskap, inte minst som medierna blivit alltmer statsstyrda. Men samtidigt har Erdoğans position framstått som försvagad när landets ekonomi vacklat och staten svarat sent på skalvoffrens behov 2023.

Resultaten i lokala val som hölls 2019 skakade AKP, som då tappade mark särskilt i storstäder. Oppositionen vädrade morgonluft och fick en gestalt att sätta sitt hopp till i Istanbuls nye borgmästare Ekrem Imamoğlu.

Under Erdoğans ledning har utrensningarna fortsatt, bland statsanställda och bland kurder som valts till förtroendeposter på olika håll i landet. Såväl insatser mot covid-19-pandemin som religionsfrågor med symbolisk betydelse har nyttjats i propagandasyfte, och konfrontationspolitik på det internationella planet mot bland andra EU och USA fortlever.

Flera av presidentens drag på senare år, bland annat påtryckningar på centralbanken om att hålla styrräntan låg, kan knytas till hans behov av att bygga på sin popularitet. I det ljuset kan man också se ett frihandelsavtal med Förenade arabemiraten, i mars 2023. Förhoppningar finns om investeringar från emiraten.

Jordbävningskatastrofen i februari, som skördade över 50 000 liv, såg ut att kunna lägga krokben för Erdoğan. Medan förtvivlade räddningsförsök ägde rum i raserade städer, och tiotusentals människor stod utan tak över huvudet i vinterkyla, växte en folkstorm mot att myndigheter sett mellan fingrarna med byggfusk och inte heller lyckades väl med akuta räddningsinsatser. För att bemöta kritiken har Erdoğan utlovat 200 000 nya bostäder i mer välbyggda hus, högst fyra våningar höga.

Sex oppositionspartier hade före katastrofen bildat allians och ställt sig bakom ett digert program som bland annat går ut på att föra tillbaka en del av presidentens befogenheter till parlamentet. Flera av partierna leddes av tidigare medarbetare som tagit avstånd från president Erdoğan.

I presidentvalet blev Kemal Kılıçdaroğlu, ledare för det sekulära partiet CHP, flera oppositionspartiers gemensamma kandidat. Väljarna erbjöds i praktiken en trojka: Istanbuls borgmästare Ekrem Imamoğlu hade förbjudits av domstol att verka politiskt, men överklagat domen och oppositionens tanke var att han skulle bli en av vicepresidenterna. Mansur Yavaş, populär borgmästare i Ankara, var också påtänkt som vicepresident.

Även Muharrem İnce, tidigare presidentkandidat för CHP, ämnade ställa upp. 2018 var han en allvarlig utmanare till president Erdoğan. Oppositionen fruktade att İnces inhopp skulle splittra oppositionen och bli förödande för försöken att vinna. İnce som lämnat CHP 2021 efter att ha förlorat striden om partiledarskapet ställde nu upp för sin egen politiska rörelse Fosterlandspartiet. Han lyckades dock inte vinna nämnvärt stöd och drog tillbaka sin kandidatur. 

2023 års valresultat bekräftar de tendenser som synliggjordes i lokalvalen 2019: I moderna storstäder, längs Medelhavskusten och i öster föredrog väljarna den sekulariserade oppositionen, medan Erdoğan vann inlandet och provinserna vid Svarta havet.

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

LÄSTIPS – läs mer om Turkiet i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Dramatiskt vägskäl när Turkiet håller val (2023-05-04)
Nej, Nato-processen är inte död (2023-01-30)
Kurder kan offras i världspolitiskt drama (2022-12-01)
Erdoğans krav på Sverige kan slå tillbaka på honom själv (2022-05-24)
Erdoğan leder Turkiet mot ekonomisk ruin (2022-02-04)
Turkiets planer till havs recept för konstant konflikt (2020-08-29)
Godtyckligheten härskande princip i Erdoğans Turkiet (2018-06-20)
Erdoğan hittar förebild i osmanska riket (2018-03-22)
EU en modell för ett fredligt Mellanöstern (2018-18-01)
Erdoğan på besök i Grekland – och river upp historiska sår (2018-01-11)
Gülenisters vinter blev vår för andra islamister (2017-01-12)

Om våra källor

Turkiet – Kurderna

Merparten av kurderna bor i fyra av dagens stater: Turkiet, Syrien, Irak och Iran. I alla de fyra länderna ogillar centralmakterna kurdernas strävan efter självständighet. I två av staterna – Irak och Syrien – är kurder i färd med att bygga upp regionalt självstyre. 

Statsgränserna i Västasien skär genom ett stort område, Kurdistan, som utgör traditionella hemtrakter för kurder. I alla de berörda länderna finns kurdiska grupper som strävar efter självbestämmande. De talar inte med gemensam röst, varken mot omvärlden eller gentemot centralmakterna, som motarbetar redan försök att stärka kurdernas villkor inom respektive stats gränser.

Kurdistans storlek är svår att mäta, eftersom befolkningen i många områden är etniskt blandad. I runda slängar brukar man tala om en yta som nästan motsvarar Sveriges.

Tillförlitliga folkräkningar saknas, men kurderna tros vara minst dubbelt så många som Sveriges befolkning, sannolikt uppemot tre gånger så många (cirka 30 miljoner). Turkiet är det land som hyser flest kurder.

Kurderna har traditionellt levt i bergstrakter. Förr var de flesta boskapsskötande nomader. Nomadlivet försvårades av de statsgränser som drogs upp på 1900-talet, men klansamhället och starka hantverkstraditioner har överlevt.

Sunniislam är den dominerande religionen, följd av shiitisk islam.

Tal och skrift

Kurderna har inte ett enhetligt språk. I frånvaron av gemensam förvaltning och skolsystem har ingen “standard-kurdiska” utvecklats. De största dialekterna kallas kurmanji och sorani. Kurmanji talas i västra Kurdistan, framför allt i Turklet, sorani dominerar längre österut.

Dialekterna skrivs med olika alfabeten beroende på vad som är standard i majoritetsspråket, hos statsmakterna. I Turkiet skrivs kurdiska med latinska bokstäver, i Irak, Iran och Syrien med arabiska bokstäver.

De kurdiska dialekterna tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen och är besläktade med persiska, farsi.

Politisk utveckling

Det har förekommit flera försök till kurdiska statsbildningar genom tiderna, alla kortlivade. I nutiden pågår särskilt två processer:

I norra Irak har kurder kunnat bygga upp en egen regional förvaltning och egna beslutsorgan sedan 1990-talet, när en USA-ledd allians bekämpade Saddam Husseins diktatur. Kurdiskt självstyre som erkänns i Iraks författning fick fastare former av att Saddam Hussein störtades 2003.

I Syrien har kurders nationella känslor stärkts av utvecklingen i Irak. 2011, under “den arabiska våren”, tog regimkritiker i olika folkgrupper till vapen mot klanen al-Assads styre. När regimen tvingades sprida sina styrkor till alla landsändar för att bekämpa motståndare, fick kurderna i norr chans att frigöra sig. Där pågår ett statsbygge, men det är inte erkänt i Syriens författning eller av makthavare på riksnivå.

Sammanfattning av de senaste årtiondena i länder med stor kurdisk befolkning:

Kurderna i Irak

Förtrycket mot kurder var hårt under Saddam Husseins styre. 1988 dog cirka 5 000 kurder när staden Halabja gasbombades av regimen.

Det finns oljetillgångar som både kurderna själva och Iraks federala regering vill kontrollera. Särskilt känsligt är läget i staden Kirkuk, som har blandad befolkning. Där bor förutom kurder och araber bland andra turkmener. Saddam Hussein lät med avsikt flytta in araber i trakten.

I dag är regionalt kurdiskt självstyre etablerat i praktiken och erkänt i irakisk lag. Efter 2003 (efter Saddam Hussein) har det dessutom blivit tradition att den federala presidentposten bekläds av en kurd.

De två största partierna i den självstyrande regionen, Kurdistans demokratiska parti (KDP) och Kurdiska patriotiska unionen (PUK), är båda klanbaserade. De är rivaler men lyckas också samarbeta, i alla fall tidvis och inför val till Iraks parlament. Ur de kurdiska leden av gerillasoldater, peshmerga, hämtas personal till självstyrets officiella styrkor som på det sättet ingår i Iraks försvarsmakt.

Yazidierna räknas av många som en kurdisk grupp. De talar kurmanji och har en egen religion. När de sunnimuslimska extremisterna i Islamiska staten (IS) utropade ett kalifat (en sorts islamisk stat) utsatte de yazidierna för svåra förföljelser.

Kurderna i Syrien

Baathpartiet, som styr Syrien sedan 1963, införde lagar som försvårade för kurderna. Tiotusentals kurder fråntogs syriskt medborgarskap och diskriminerades. Utan medborgarskap kunde kurder inte äga fast egendom, ingå äktenskap, resa utomlands eller ha en formell anställning. Kurdiska fick inte användas i skolor, medier och böcker. Det var olagligt att fira kurdiska högtider.

Till följd av protestvågor i arabvärlden 2011 ändrade regeringen sin politik för att avvärja protester också bland kurderna. Medborgarskap erbjöds och kurdiska blev ett ämne på statliga universitet.

2012 började Assad flytta regeringsstyrkor från kurdiska områden till insatser mot rebeller i andra delar av landet. Kurdområdena i norr togs då över av Demokratiska unionspartiet (PYD), som kom åt att inrätta en form av självstyre, kallat Rojava. Där har de bland annat hållit lokala val och börjat bygga upp ett eget skolsystem. 

Genom samarbete med andra rebellstyrkor i norr – den USA-stödda alliansen SDF, där det också ingår turkmener, sunniaraber och kristna – hade kurdisk milis en nyckelroll när IS, som hade lagt under sig delar av Syrien, drevs bort. Assadregimen har därefter lyckats återta stora delar av landet och låtit förstå att fortsatta kurdiska frihetssträvanden inte kommer att tolereras.

Kurderna i Turkiet

Kurder i Turkiet har långa tider fått se sig motarbetade som folk, så till den grad att de har kallats “bergsturkar”. I dag hoppas de på att få se Turkiet som medlemsland i EU därför att det skulle kunna säkra deras rättigheter, bland annat kurdiska språkets ställning.

Det har förekommit fredssträvanden mellan gerillan Kurdistans arbetarparti (PKK) och turkiska staten, men mestadels har parterna legat i krig. PKK är terrorklassat av många länder, inte bara av Turkiet.

I statsmakternas ögon är även kurdiska partier terrorister, vilket brukar leda till problem för kurdiska politiker som ställer upp i val i Turkiet.

Regeringen i Ankara ser gerillan PYD i norra Syrien och dess väpnade gren YPG som PKK:s förlängda arm. Det kurdiska samhällsbygge som pågår i norra Syrien betraktas med misstänksamhet. Turkiska regeringsstyrkor och milisgrupper som stöder Turkiet har genomfört flera offensiver in på syriskt område, riktade mot kurderna.

Kurderna i Iran

Strax efter andra världskriget försökte kurder i Mahabad i norra Iran inrätta en egen republik, men den slogs ned av iranska regeringstrupper.

Efter en bred folklig revolution mot kungadömet 1979, som resulterade i att Iran gjordes till en gudsstat med shiamuslimsk författning, har etniska och religiösa minoriteter varit kritiska. De betraktas med misstänksamhet av den politiska eliten som består av mullor (shiamuslimskt lärda). Att majoriteten av kurderna är sunniter bidrar till spänningar.

KDPI, det äldsta av de partier som samlar kurder i Iran, bildades vid slutet av andra världskriget och bekämpar sedan revolutionen 1979 den islamiska republiken från exilhögkvarter i norra Irak.

En grupp som låtit tala om sig på senare år är Partiet för fritt liv i Kurdistan (PJAK), som genomfört räder mot Iran från irakiskt område.

Över gränserna

Det finns en paraplyorganisation som samlar kurdiska organisationer i de fyra länderna, men flera av rörelserna, exempelvis PKK och Pjak, grundades som vänstergrupper. Det är svårt att uttala sig med säkerhet om hur starka vänsteridealen är i dag och stort folkligt stöd grupperna har bland kurder i stort.

Även synen på våld för att uppnå politiska mål växlar, mellan och inom organisationerna. I väpnade kurdiska grupper finns också kvinnliga gerillasoldater.

Både PKK och Pjak opererar från gerillabaser i Qandilbergen i norra Irak. Det skapar osämja mellan statsmakterna, i synnerhet irritation mot Irak från regeringarna i grannländerna Turkiet och Iran.

Läs mer i Konflikter, Kurderna under Fördjupning/ Kurderna i Turkiet/ Kurderna i Irak/Kurderna i Syrien/ Kurderna i Iran

Turkiet – Utrikespolitik och försvar

Turkiet har stärkt sin ställning i världen på senare år. Målmedveten diplomati parad med att turkiska företag trappat upp sin aktivitet i omvärden har gett Turkiet en nyckelroll såväl gentemot andra Natoländer och EU som i utbytet mellan Ryssland och västländer. I Afrika, Mellanöstern och Centralasien har det turkiska inflytandet vuxit.

Kriget i Ukraina från 2022 och Sveriges och Finlands ansökningar om Natomedlemskap är den senaste kris som skapat en arena för den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan. Tack vare turkisk medling har spannmålsfrakter från Ukraina hållits i gång åtminstone tidvis, till lättnad inte minst för länder i Afrika som inte förmår producera nog med livsmedel för stora befolkningar. 2015 gjorde sig EU beroende av Turkiet genom ett avtal avsett att stoppa flyktingströmmar på turkisk mark, och i östra Medelhavet agerar Turkiet med stort självförtroende i jakten på naturtillgångar till havs och uppgörelser som ska säkra en roll för Turkiet i utvinningen.

Länge har medlemskapet i militäralliansen Nato varit basen för Turkiets utrikespolitik. I många år fick också förhoppningarna om framtida medlemskap i EU landet att betona sin möjlighet att bygga en bro mellan väst och öst.

Genom Sveriges och Finlands ansökningar 2022 om medlemskap i försvarsalliansen har Turkiets förhållande till andra medlemsländer och till grannländer fått direkt inverkan på Sveriges utrikespolitik. Turkiet kopplade ansökningarna till en kravlista, särskilt förhållningssättet till kurdiska krafter i norra Syrien som den turkiska ledningen ser som terrorister. Sverige och andra västländer har stött kurdiska organisationer där. Gerillan YPG har haft ledande roll i att strida mot den islamistiska extremiströrelsen Islamiska staten (IS). Turkiet bekämpar YPG som man betraktar som en förgrening av den turkisk-kurdiska gerillan PKK. Turkiet kräver också att Sverige ska lämna ut kurder och turkiska regimkritiker som gått i landsflykt; Turkiet hävdar att personerna är terrorister.

Medlemskapet i Nato är inte direkt ifrågasatt i Turkiet, men inte heller problemfritt. USA har två flygbaser i Turkiet och har oftast lagt stor vikt vid relationerna med Natos enda muslimska medlemsland. Men även om Turkiet mestadels har uppträtt lojalt mot Nato finns det antiamerikanska stämningar och irritation mot USA, utöver oenigheten i synen på kriget i Syrien och på YPG. 

Efter ett försök till statskupp i Turkiet 2016 anklagades USA för att inte nog snabbt och entydigt ha tagit avstånd från revolten. Det har också antytts att USA var inblandat genom att låta predikanten Fethullah Gülen, av Turkiet utpekad som hjärnan bakom sammansvärjningen, bo i USA. Det har rått stark irritation i Turkiet över att USA inte utlämnat honom. USA ser gärna att Nato utvidgas i Norden, och hanteringen av Gülenanhängare kan tänkas vara en fråga för förhandlingar.

2020, i slutet av Donald Trumps presidenttid, införde USA sanktioner mot Turkiet. Anledningen var att Turkiet irriterat USA och Nato genom att köpa in ett rysktillverkat luftvärnssystem (se Kalendarium). Men sanktionerna var enligt analytiker lindrigare än befarat och präglade av västvärldens intresse av att behålla samarbetet med Turkiet. Som jämförelse införde USA strängare sanktioner mot Ryssland efter dess annektering av Krimhalvön 2014 och mot Iran när Trump sade upp USA:s medverkan i det internationella avtalet om Irans kärnenergiprogram.

Turkiet försöker å sin sida balansera mellan Ryssland och Ukraina. Turisttrafik från båda länderna har gett Turkiet inkomster. I Ukraina finns kunder till Turkiets drönartillverkning, men Turkiet har också behov av gas från Ryssland. Turkiet har inte anslutit sig till internationella sanktioner mot Ryssland, och visar intresse när den ryska ledningen vill öka exporten av gas genom Turkiet, sedan Nord-Stream-förbindelsen genom Östersjön saboterats genom sprängdåd.

Besvikelse mot EU

Turkiets besvikelse mot EU är påtaglig. Efter att länge ha velat bli medlem i EU erkändes Turkiet 1999 som kandidatland, med förbehåll. För att få förhandla om medlemskap måste turkarna först förbättra respekten för mänskliga rättigheter och rätta till politiska missförhållanden. Det var vad framstegsvänliga krafter i Turkiet ville göra, med stöd av EU. Snart tillkom krav om att Turkiets tullunion måste omfatta alla EU:s medlemmar inklusive Cypern. Trots motstånd från flera EU-länder fick Turkiet börja förhandla om medlemskap 2005, men förhandlingarna gick trögt. EU-anpassningen i Turkiet tappade fart, samtidigt som främst Tyskland och Frankrike reste nya hinder inför utsikten att få in ett stort, muslimskt land i vad en del betraktade som en kristen gemenskap.

EU har fått kritik för att ha motarbetat Turkiet medan landet befann sig i en demokratiseringsfas, men förlitat sig på turkiskt stöd för att lösa den kris som uppstod med vågen av flyktingar till Europa 2015, trots att Turkiet då börjat uppfattas som näst intill en diktatur. Turkiet lovades miljarder euro för att ta hand om flyktingar som EU inte ville ha, liksom ökad takt i medlemsförhandlingarna. Stödet till flyktingar utgår i flera former, bland annat mindre kontantbidrag, men främst som humanitärt bistånd via stora internationella organisationer. Inom ramen för en treårsplan som sträcker sig till 2024 anslår EU tre miljarder euro. Flyktingar får kort laddade med kontanter för att kunna betala mat och hyra, transporter och läkemedel.

Schismen mellan EU och Turkiet fördjupades efter kuppförsöket 2016, då även EU anklagades för att ha dragit benen efter sig med att ställa sig på regeringens sida. Turkiet klagade på att utlovat flyktingstöd inte betalades ut och hotade att säga upp avtalet. Samtidigt krävde Turkiet visumfrihet för sina medborgare till EU, medan EU krävde att Turkiet först skulle ändra den breda definition av "terrorism" som bland annat lett till massgripanden efter kuppförsöket.

Särskilt med Tyskland, som har många invånare med ursprung i Turkiet, har förbindelserna satts på prov. 900 moskéer i Tyskland drivs av den turkiska religionsmyndigheten, som betalar församlingsledarnas löner. I flera tyska delstater diskuteras lagändringar som skulle kunna göra församlingarna mindre beroende av ekonomiskt stöd utifrån (det finns en frivillig kyrkoskatt för kristna som föreslås som modell).

Medan EU redan under flera år betett sig på ett sätt som Turkiet uppfattade som nedlåtande och oseriöst, och förhandlingarna praktiskt taget stannade av, siktade regeringen i Ankara på andra allianser. AKP-regeringen har bedrivit aktiv diplomati och handel i praktiskt taget alla länder som ingick i det gamla Osmanska riket. Även med turkiskspråkiga före detta Sovjetstater i Centralasien knöt man nära kontakter. I Afrika, där Turkiet satsar hårt på att bygga ut sin handel, ökade antalet turkiska ambassader från 12 år 2002 till 43 år 2021.

Stöd till islamistpartier

Under den arabiska våren 2011 såg regimmotståndare i Tunisien, Egypten och andra länder turkiska AKP som ett föredöme för partiets förmåga att kombinera islamiska värderingar med demokratisk och sekulär politik och liberala ekonomiska principer. Men när en kortlivad islamisk regering i det viktigaste landet, Egypten, störtades av en ny militärregim stod Turkiet plötsligt med en fiende i Kairo. Turkiet betraktade den avsatte islamistiske presidenten Muhammad Mursi som Egyptens laglige ledare tills Mursi avled 2019. "Töväder" har senare mjukat upp kontakterna och presidenterna beslöt 2023 att återställa de diplomatiska förbindelserna.

Försöken att få inflytande i Tunisien och Libyen sedan de ländernas diktatorer störtats blev kortsiktigt resultatlösa, men har återkommit på agendan (se nedan).

Turkiet var 1949 det första muslimska land som erkände Israel. I årtionden hade länderna goda relationer, men 2009 skar det sig när dåvarande premiärministern Erdoğan läxade upp presidenten Shimon Peres för Israels agerande i Gaza. 2010 djupnade krisen när tio turkar dödades vid en israelisk kommandoräd mot det turkiska fartyget Mavi Marmara, som ingick i en internationell konvoj som skulle försöka bryta Israels blockad mot Gaza. Israel vägrade att be om ursäkt, vilket slutade med att Turkiet avbröt det militära samarbetsavtal som fanns och nedgraderade de diplomatiska relationerna. Efter ny israelisk beskjutning av Gaza 2012 beskrev Erdoğan Israel som en "terroriststat". Israel gick så småningom med på att betala skadestånd till de dödade turkarnas anhöriga. 

Förbindelserna sattes på prov igen 2017 när USA erkände Jerusalem som Israels huvudstad. I täten för sunnimuslimska länder uppmanade Turkiet då till internationellt erkännande av Jerusalem som huvudstad i Palestina.

Uppgörelsen med Israel efter händelserna runt Gazakonvojen tolkades i omvärlden som ett försök av Turkiet att bryta den isolering landet hamnat i. Det gällde också den försoning med Ryssland som skedde ungefär samtidigt. Relationerna hade varit relativt avspända efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, men när Turkiet 2015 sköt ned ett ryskt stridsflygplan i gränstrakterna mot Syrien blev de ovänner. Ryssland begränsade handeln med Turkiet och stoppade all charterturism, vilket slog hårt mot den turkiska ekonomin. Den konflikten (före kriget i Ukraina 2022) innebar också den allvarligaste konfrontationen mellan Nato och Ryssland sedan kalla krigets slut. 2016 träffades presidenterna Erdoğan och Putin och ett närmande underlättades av att Ryssland snabbare än EU och USA hade tagit avstånd från kuppförsöket och att Putin inte kritiserat massgripandena i Turkiet. Normalisering gynnade båda länderna ekonomiskt.

Oroade ledare i väst befarade att en ny allians mellan auktoritära ledare kunde skapas och rubba maktbalansen i Europa. I konflikterna i Syrien och Libyen har de turkisk-ryska förbindelserna väckt intresse. Ankara och Moskva har stött motsatta sidor i båda länderna, men samtidigt kopplat greppet om förhandlingar mellan stridande parter så att västmakterna och FN ställts vid sidan om utvecklingen.

Jakt på kurdisk gerilla

Turkiets förhållande till Syrien var länge dåligt dels på grund av Syriens stöd till den kurdiska gerillan PKK, dels på grund av turkiska bevattningsprojekt som minskade vattenflödet i floder till Syrien. Relationerna förbättrades sedan Syrien 1998 brutit med PKK. Turkiet såg sig som den enda västvänliga stat som kunde tala med Syrien. Men när man inte lyckades stoppa Assadregimens blodiga förföljelse av oppositionen från våren 2011 blev Turkiet en drivande kraft för maktskifte i Syrien. Syriska statens sönderfall väckte oro i Turkiet för att kurdiska grupper i Syrien skulle kunna etablera självstyre längs gränsen, liknande förhållandena i norra Irak. Turkiska regeringen hotade att ingripa om PKK skulle tillåtas upprätta nya baser på syrisk mark.

Inbördeskriget i Syrien påverkade också Turkiet genom flyktingströmmar. Turkiet föreslog att FN skulle inrätta en skyddad zon för flyktingar på syrisk mark längs gränsen. Det avvisade säkerhetsrådet som orealistiskt. Turkiet vädjade till EU om större insatser. 2013 förvärrades krisen och antalet syrier som sökte skydd i Turkiet sköt i höjden. Turkiet kom snart att hysa fler än 3,6 miljoner syriska flyktingar varav en tiondel i etablerade flyktingläger.

Turkiets försök att medverka till att störta den syriska regimen anses ha lett till att landets långa gräns mot det södra grannlandet länge lämnades öppen för sunnimuslimska extremister, bland dem jihadister som senare skulle kalla sig Islamiska staten (IS). Turkiet kritiserades för att ägna mer kraft åt att bekämpa syrisk-kurdisk gerilla än åt IS. Först 2016 lovade Turkiet att på allvar ansluta sig till kampen mot IS och tills vidare acceptera en fortsatt roll för regimen i Damaskus. När IS besegrades (2019 utkämpades strider i ökenområden mot IS sista större fästen) var det kurdiskt dominerade styrkor som stod för de största insatserna, med bistånd från USA och andra länder. Men Turkiet har inte släppt sitt fokus på de ansatser till kurdiskt statsbyggande som sker på syrisk mark. Tre turkiska militäroffensiver mellan 2016 och 2019 inriktades på de kurdiska styrkor som Turkiet betecknar som terrorister. Invasionen 2019, då presidenten också deklarerade sin avsikt att inrätta en zon dit flyktingar från Syrien skulle skickas tillbaka, skedde mot bakgrund av försämrad ekonomi i Turkiet och minskat väljarstöd för Erdoğan och dennes parti. 

Turkiets fientliga inställning till den syriska regimen har ansträngt relationerna till en av dess viktigaste partner, Iran. Att Nato sedan 2011 har en radarstation på turkisk mark som länk i sin försvarssköld mot iranska robotar har också försämrat förhållandet. Shiaregimen i Iran har även kritiserat Turkiets stöd till sunnimuslimska grupper under den "arabiska våren", liksom i inbördeskriget i Jemen. Ett avtal 2014 om ökat ekonomiskt samarbete och handelsutbyte anses dock ha tinat upp relationerna.

Sedan 2017 har Turkiet, Iran och Ryssland tagit gemensamma initiativ för att få slut på inbördeskriget i Syrien, med förutsättningen att låta Bashar al-Assad bli kvar som statschef. Vid nyår 2022/2023 rapporterades också ett närmande mellan Ankara och Damaskus: det första högnivåmötet, en träff mellan utrikesministrar, sedan det syriska kriget bröt ut 2011.

Trots att hundratals turkiska företag är verksamma i Irak är relationerna svala. Däremot har AKP-regeringen byggt upp förbindelser med den kurdiska regionalregeringen i norra Irak och har stort handelsutbyte med irakiska kurder, dock utan att stödja tanken på att de skulle få bilda en självständig kurdisk stat. Export av olja direkt från Kurdistan till Turkiet motarbetas av Iraks regering.

Även turkiska arméns återkommande räder mot PKK på irakisk mark väcker irritation. Sedan 2014 har Turkiets parlament varje år förlängt en ordning som tillåter att turkisk trupp sänds in i Irak och Syrien för att bekämpa organisationer som i Turkiet uppfattas som terrorgrupper.

Cypern känslig fråga

Av historiska skäl var förhållandet mellan Turkiet och Grekland länge spänt, men ömsesidig hjälp efter jordbävningar 1999 nära Istanbul och i Aten skapade samförstånd och Grekland gav upp sitt veto mot turkiska medlemskapsförhandlingar med EU. Sedan dess har relationerna tidvis varit bättre, även om det har irriterat den turkiska ledningen att motståndare till president Erdoğan sökt asyl i Grekland. Erdoğan besökte Grekland 2017, som förste turkiske president på 65 år. Men han slog sina värdar med häpnad genom att förespråka en översyn av Lausannefördraget från 1923, där det moderna Turkiets gränser slogs fast efter Osmanska rikets fall (se Äldre historia).

2020 chockade den turkiske presidenten den kristna världen, i synnerhet Grekland, genom att låta riva upp beslut som gjort den gamla helgedomen Hagia Sofia (Aya Sofya) i Istanbul till museum. På årsdagen av Lausannefördraget, den 24 juli, togs den åter i bruk som moské. Mer politiska än religiösa motiv kan anas: missnöjet med de gränser Turkiet har sedan Osmanska riket föll samman. I ljuset av att det finns gas och olja i östra Medelhavet har Turkiet flyttat fram sina positioner kring havsgränserna och slutit avtal med Libyen om samarbete på området. Mavi vatan, "Blått hemland", kallas en doktrin som sjösattes 2006 av amiralen Cem Gürdeniz och bland annat innebär anspråk vid öar som tilldelades Grekland när Turkiets gränser drogs upp.

Den allvarligaste konflikten har gällt Cypern. Ön nära Turkiets kust är delad mellan grekcyprioter i söder och turkcyprioter i norr. Delningen fullbordades 1974, när Turkiet invaderade norra Cypern för att hindra en militärjunta i Aten att förena Cypern med Grekland. Endast den grekcypriotiska regeringen är internationellt erkänd, fast inte av Turkiet. Den republik turkcyprioterna har utropat erkänns däremot bara av Turkiet, som har trupper på norra Cypern.

För många turknationalister är Cypernfrågan känsloladdad. Turkiet har ibland hotat att inkorporera norra Cypern, men AKP har i regeringsställning intagit mjukare hållning. Sannolikt låg det bakom en avgörande vändning på Cypern 2003, då turkcyprioterna öppnade gränsen mellan öns båda delar. Bland annat efter påtryckningar från turkiska regeringen röstade en majoritet av turkcyprioterna 2004 ja till en plan för Cyperns återförening som FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan hade lagt fram. Grekcyprioterna sade emellertid nej till förslaget och därmed kom den grekcypriotiska regeringen att representera Cypern när landet blev medlem i EU 2004. Därefter har Turkiets vägran att erkänna den grekcypriotiska regeringen, och att släppa in cypriotiska fartyg i turkiska hamnar, utgjort hinder för turkiskt EU-medlemskap. President Erdoğan har aktivt stött turkcypriotiska nationalistpolitiker som motarbetar återförening av ön. Turkiet protesterar också mot att den grekcypriotiska regeringen ingått avtal om landets ekonomiska zon i Medelhavet med bland annat Israel, utan att konsultera Turkiet eller turkcyprioterna.

När Sovjetunionen sönderföll uppstod nya stater i Centralasien, bebodda av turkfolk. Turkiets försök att närma sig dem har haft störst framgång i Azerbajdzjan, vars språk ligger nära det som talas i Turkiet. Turkiska företag är mycket aktiva i Azerbajdzjan och Turkiet stöder landet i dess konflikt med Armenien. Samarbetet har stärkts efter krig 2020 mellan Azerbajdzjan och Armenien om Nagorno-Karabach (se Kalendarium). Turkiets stöd för Azerbajdzjan ledde då återigen till en kris i förbindelserna med Armenien, men 2022 inleddes förtroendeskapande åtgärder. Bland annat utsåg de två länderna varsitt sändebud med ansvar för dialog, och restriktioner mot varutransporter lättades upp. 

Historien kastar sin skugga över turkarnas förhållande till armenierna (se Befolkning och språk) och Armenienfrågan stör även Turkiets relationer till andra länder. Officiella erkännanden av fördrivningen av armenierna 1915 som ett folkmord har alltid lett till att Turkiet under en period har kylt ned de diplomatiska relationerna. Så skedde till exempel med Sverige 2010. 

Gentemot Kina har den turkiska ledningen gjort skarpa markeringar efter rapporter om förtryck mot den uiguriska folkgruppen i Xinjiang.

I förbindelserna med Saudiarabien uppstod en kris 2018 när den saudiske regimkritikern Jamal Khashoggi mördades bestialiskt på saudiska konsulatet i Istanbul. Turkiet visade sig sitta på information om att mordet utfördes av ett kommando utsänt av den saudiska regimen. Sedan dess har de frostiga kontakterna tinat, kanske därför att Saudiarabien hellre ser ett islamistparti än sekulariserade krafter leda den turkiska staten. 

Till följd av coronapandemin 2020 bidrog Turkiet, trots besvärlig smittspridning i det egna landet, med skyddsutrustning till bland andra Italien, Spanien och Palestina. Och sålde läkemedel till Armenien.

Försvar

Turkiet har en av militäralliansen Natos största försvarsmakter. Den består av runt 600 000 man varav 500 000 värnpliktiga. Sedan 2014 pågår den allmänna värnplikten för de flesta i tolv månader.

Turkiet har egen tillverkning av bland annat stridsvagnar, militärflygplan, satelliter och örlogsfartyg. Drönare (obemannade farkoster) har använts av turkisk militär både mot kurdisk gerilla inom landet och i krigföring på syriska sidan om gränsen, såväl till spaning som till anfall mot bland annat pansarfordon. Såväl statliga Turkish Aerospace som företaget Baykar, som drivs av presidentens USA-utbildade svärson Selçuk Bayraktar, utvecklar drönare. Ett antal länder, bland annat i Afrika, visar intresse, inte minst därför att Turkiet håller förhållandevis låga priser och ställer måttliga krav på hur andra regimer agerar med den militära utrustning de köper in.

Som Natoland har Turkiet retat framför allt USA genom inköp av ett rysktillverkat luftvärnssystem, vilket fått USA att införa vissa sanktioner (se ovan) och frysa utbyte i form av flygplansaffärer (se Kalendarium). Turkiets val att bromsa Sveriges ansökan om medlemskap i Nato har också kopplats till turkiska önskemål om att få köpa amerikanska F-16-plan, även om det inte har bekräftats från turkiskt håll. Tvekan i USA, där en flygplansförsäljning kräver godkännande av politikerna i senaten, har att göra med Turkiets återkommande militära agerande i Irak och Syrien. USA befarar att Turkiets agerande i regionen destabiliserar området ytterligare.

Lästips - läs mer om Turkiet i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Nej, Natoprocessen är inte död (2023-01-30)
Billström optimistisk om turkiskt godkännande (2022-10-31)
Erdoğans krav på Sverige kan slå tillbaka på honom själv (2022-05-24)
Turkiets planer till havs recept för konstant konflikt (2020-08-29)

Om våra källor

Turkiet – Ekonomisk översikt

Inflation, en pressad valuta och frikostiga vallöften såg ut att göra Turkiets ekonomi skör redan före skalven den 6 februari 2023. Till följd av den värsta katastrof som inträffat i det moderna Turkiet (efter den osmanska tiden) väntar nu dessutom gigantiska insatser för återuppbyggnad av bostäder, sjukhus, infrastruktur och skolor i elva jordbävningsdrabbade provinser.

Presidenten Recep Tayyip Erdoğan utlovade i ett tidigt skede 200 000 nya bostäder i mer välbyggda hus, högst fyra våningar höga, men fem månader efter skalven beräknade myndigheterna att 2,6 miljoner byggnader blev antingen raserade eller så illa skadade att de måste rivas. Ett stort problem som uppstår är hälsorelaterat: rivning medför enorma mängder byggdamm.

Det jordbävningsdrabbade området var Turkiets minst utvecklade. Det har stått för mindre än en tiondel av bruttonationalprodukten, men en sjättedel av fiske, jord- och skogsbruk. Med andra ord att påverkas utbudet av varor från lantbruket, och därmed priserna på mat.

Återuppbyggnad och stora konsumtionsbehov hos familjer som blivit hemlösa skulle kunna leda till full fart i både industriproduktion och varuförsäljning. Men om presidenten kan hitta pengarna måste merparten gå till just den byggsektor som i decennier har fått slarva med skalvsäkerhet, medan regeringen har kunnat rida på rapporter om tillväxt och välstånd som en byggboom bidragit till.

Under en stor del av 2000-talet har ekonomin vuxit snabbt, nästan lika snabbt som i Kina och Indien. Exportindustrin har haft framgångar och turkiska företag i speciellt bygg- och anläggningsbranscherna är aktiva i Mellanöstern, Centralasien, Nordafrika och på Balkan. Turkiets frammarsch som ekonomisk stormakt har gett landet en plats i G20, en sammanslutning av världens 20 största ekonomier (19 länder plus EU) som möts regelbundet för att dryfta världsekonomin.

Uppgången sammanföll ungefär med det islambaserade partiet AKP:s regeringsinnehav från 2002, men de reformer som låg bakom uppsvinget hade påbörjats tidigare i samråd med IMF. Banksektorn sanerades och centralbanken fick samma oberoende ställning som i de flesta västländer, med inflationsbekämpning via räntepolitiken som huvuduppgift. Valutakursen fick flyta (den anpassades till marknadsläget) och privatiseringar genomfördes. Statsskulden minskade från nästan 70 procent av bruttonationalprodukten (BNP) 2002 till under 33 procent 2015. Inflationen pressades ned från 53 procent 2001 till nedåt 7 procent 2016.

Utvecklingen gick så fort att skeptiker befarade en bubbla, och regeringspolitiken tog därefter sådan vändning att frågetecknen blev fler. Inflationsspöket kom tillbaka. 

Erdonomi: hemkokt teori

Ekonomer har sett med oro på att det förekommit påtryckningar på centralbanken från landets politiska ledning, som velat skapa tillväxt genom att hålla räntorna låga. President Erdoğan har hävdat att en "räntelobby", ute efter att skada Turkiet ekonomiskt, hindrat regeringen att skapa fler arbeten och ge folk mer i plånboken. Islam har ett ränteförbud, uttryckt i Koranen, så att hålla nere räntan är också förankrat i religionen.

På senare år har centralbankschefen bytts ut flera gånger och räntebesluten har svajat. Valutan har rasat i värde, och farhågor har funnits för en bankkris. Från Erdoğans håll uttalades målet att räntan skulle ända ned till 5 procent lagom till nästa presidentval. Men metoderna har väckt undran eftersom de tycks bygga på övertygelsen att hög ränta blåser upp inflationen, vilket går på tvärs med allmän ekonomisk teori. Efter en lång rad räntesänkningar noterades i oktober 2022 den högsta inflationen sedan AKP kom till makten: 85,5 procent. Före skalven 2023 hade inflationen dämpats, men den låg ändå på höga 58 procent.

Det har lett till saftiga prisökningar för konsumenterna. Särskilt transportkostnader har skenat. Regeringen har försökt kompensera det genom att höja minimilönerna, senast i juni 2023. Förlorad köpkraft gör ändå hål i plånböckerna (se Sociala förhållanden).

När värdet på den turkiska valutan sjunker dramatiskt och lönerna är låga för det med sig att visst intresse för etableringar i Turkiet kan vakna igen hos utländska investerare. Det gäller inte minst företag som vill producera sina varor nära marknader i Europa. (Det minskar riskerna med transporter från Asien, risker som demonstrerades när det uppstod internationell containerbrist under covid-19-pandemin och när godstrafiken genom Suezkanalen blockerades i veckor av ett grundstött fartyg.) Men president Erdoğans okonventionella ekonomiska politik och auktoritära styre har ändå fått investerare att tveka.

Efter presidentvalet 2023, då Erdoğan blivit omvald, har hans utnämningar signalerat ett lappkast i räntepolitiken. Både den nye finansministern och centralbankens nya chef är kända som marknadsinriktade ekonomer. Från dem började det snabbt komma beslut som är mer i linje med konventionell ekonomisk teori än med "erdonomi". Under sommaren höjde centralbanken räntan rejält.

Religiös företagarklass

Turkiet är ett stort land och alla landsändar tog inte skada av skalven. Turismen, som drar in stora pengar, sker längre västerut än skalvkatastrofen. Staten har också utrymme för att ta upp nya lån.

Det finns en parallell mellan hur det politiska landskapet skiftat under AKP:s tid vid makten och det uppsving som skett efter millennieskiftet. I båda fallen försköts tyngdpunkten från en etablerad samhällselit i Istanbul och Ankara, med förankring i den sekulära statsapparaten och militären, till en religiös företagarklass runtom i Anatolien.

Många företagares religiositet drog 2016 in delar av näringslivet i en maktkamp som hade brutit ut mellan regeringspartiet AKP och Gülenrörelsen (se Modern historia och Aktuell politik). I stora utrensningar av framför allt offentligt anställda som skedde efter ett kuppförsök greps även företagsledare.

Traditionellt har ekonomin varit en blandning av modern industri och handel, tillsammans med ett delvis föråldrat jordbruk. Privat tillverkningsindustri med textilier, fordon och elektronik har på senare år utvecklats till den mest dynamiska sektorn.

Inkomstklyftorna är stora och fortsätter av allt att döma att växa. Det råder också betydande skillnader i utvecklingsnivå mellan olika delar av landet, även om medelstora städer har knaprat in på Istanbuls, Ankaras och Izmirs försprång.

Ekonomin har varit starkt statskontrollerad men stegvis privatiserats. Sedan mitten av 2010-talet har det dock funnits en tendens till att staten av maktpolitiska skäl tagit kontroll över privata företag som anklagats för att delta i en konspiration mot regeringen.

Stora familjeägda konglomerat har sedan gammalt en viktig roll. Från att tidigare främst ha ägt industrier har konglomeraten även lagt under sig banker, tidningar och TV-bolag. Företagen har donerat stora summor till politiska partier för att i gengäld få statliga kontrakt. Detta har varit särskilt tydligt under AKP:s tid vid makten, när regeringen på detta sätt skaffat sig inflytande över massmedier.

Svarta jobb och dåliga lån

En stor del av produktionen av varor och tjänster registreras inte hos myndigheter. Svartjobben tros visserligen ha minskat under 2000-talet men ger fortfarande miljoner människor deras levebröd. Att den informella sektorn är stor medför bland annat att staten går miste om skattepengar. Att människor försörjer sig genom att jobba svart och inte har råd att vara hemma om de blir sjuka gör det också svårare att bekämpa folkhälsoproblem som covidpandemin.

I textil- och beklädnadsindustrin, som domineras av småföretag, är bara en del av arbetarna registrerade. Kampanjen Clean Clothes, som drivs av fackförbund och enskilda organisationer, beräknade före coronakrisen att det fanns drygt en halv miljon registrerade anställda som arbetade med läder eller kläder (annan textilindustri oräknad) medan 1,5 miljoner jobbade svart med liknande arbetsuppgifter. Bland de oregistrerade fanns många utlänningar som arbetade illegalt i Turkiet. En brittisk människorättsorganisation, Business & Human Rights Resource Centre (BHRRC), har uppmärksammat barnarbete i fabriker som är underleverantörer till klädkedjor i västländer.  

När hjulen snurrat snabbare och människor lockats att höja sin levnadsstandard har också de privata lånen ökat. Problemen med "dåliga lån", det vill säga att låntagare inte klarar räntor och amorteringar, har ökat, liksom antalet konkurser, vilket satt bankerna under press. Det har bidragit till att  urholka både ekonomin och förtroendet för regeringen. En del bedömare har dragit slutsatsen att Turkiet levt över sina tillgångar och riskerat att hamna i samma svåra situation som vissa sydeuropeiska länder inom EU.

Bland Turkiets nackdelar är att landet saknar råvaror som kan ge exportinkomster som kan lyfta ekonomin. Landet har inte heller högteknologisk produktion som kan konkurrera med avancerade industriländer. Relativt låg utbildningsnivå är också ett hinder för teknisk utveckling. Och trots att andelen kvinnor i politiken ökat, har kvinnornas ställning på arbetsmarknaden försämrats under 2000-talet. 

Ett problem är också konstant stort underskott i bytesbalansen, i enkelhet att konsumtionen är mycket högre än den egna produktionen. För att komma till rätta med det behöver industrin hitta nya exportprodukter, ersätta importvaror med egen produktion och minska det ökande behovet av importerad energi. Kontroversiella planer på kärnkraft är en del i satsningarna.

Infrastruktur och turism

Svarta havets enda utlopp, Bosporen och Dardanellerna med den mellanliggande Marmarasjön, är en av världens mest trafikerade sjöfartsleder. Enligt Montreuxkonventionen från 1936 måste Turkiet i fredstid låta handelsfartyg från alla länder passera, även utan lots. Sunden är svårnavigerade, och kollisioner och grundstötningar inträffar. 2021 började man anlägga en kanal för fartygstrafik mellan Marmarasjön och Svarta havet för att avlasta Bosporen. Där skulle Turkiet också kunna ta betalt av passerande fartyg.

(Montreuxkonventionen syftar till att begränsa trafik med krigsfartyg. Länder som inte har kust mot Svarta havet måste avisera passage av örlogsfartyg minst två  veckor i förväg och får inte hålla sina fartyg där mer än tre veckor.)

Broar och tunnlar förbinder numer Europa och Asien i trakten av Istanbul. Till flera av projekten har Turkiet anlitat ingenjörsföretag från Japan, där man liksom i Turkiet har anledning att ta med risk för jordbävningar i beräkningarna.

En snabbtågslinje mellan Istanbul och Ankara invigdes 2014. Ett turkiskt konsortium fick 2013 i uppdrag att bygga en tredje storflygplats utanför Istanbul för 22,1 miljarder euro. Den första terminalen invigdes 2018 och trafiken har flyttats över gradvis till den nya flygplatsen. Anläggningsarbetet har varit kantat av olyckor och strejker, vilket antas bero på att man pressat byggtiden. 

Turkiet började satsa på turism under 1980-talet. Inkomster från turismen har (liksom överföringar från turkar med inkomster i andra länder) varit viktiga för att uppväga att importen av varor ökat snabbare än exporten. 2018 var målet 40 miljoner besökare från utlandet och det uppfylldes, även med besök av utlandsturkar oräknade. Men näringen är känslig för störningar. 2021 noterades inte fullt 15 miljoner besökare, visserligen en uppgång jämfört med pandemiåret 2020, men likafullt betydligt färre än före covid-19.

Ryska medborgare utgör stor andel av turisterna. I det ljuset kan man också se Turkiets ovilja att ansluta sig till de ekonomiska sanktioner som västländer riktat mot Ryssland till följd av det ryska militära agerandet i Ukraina. 2015–2016 bojkottades Turkiet av ryska researrangörer sedan ett ryskt stridsflygplan skjutits ned över gränsen mot Syrien, vilket kan ha kostat Turkiet miljardbelopp i förlorade inkomster. Turkiets militära ingripande i norra Syrien har också oroat resenäringen.

Utrikeshandel

Sedan 1996 finns en tullunion med EU, som innebär fri handel med de flesta varor. Handeln med bland annat jordbruksprodukter regleras av separata avtal mellan Turkiet och enskilda länder. Handeln med arabvärlden har ökat sedan den islamkonservativa AKP-regeringen kom till makten 2002, men den är fortfarande obetydlig jämfört med handeln med EU. Turkiet satsar också hårt på handelskontakter i Afrika, Asien och Latinamerika. Kina är numera en av landets viktigaste handelspartner och värdet av handeln med Afrika ökade från 5,4 miljarder dollar 2003 till 25,4 miljarder dollar 2020. Recep Tayyip Erdoğan har gjort Afrikaresor i tät följd både som premiärminister och som president.

Viktiga exportvaror är kläder och textilier, elektrisk utrustning och elektronik (bland annat TV-apparater), fordon, jordbruksprodukter (frukt, grönsaker, vin), mineraler inklusive järn och stål. Nästan halva exporten går till EU. Importen domineras av maskiner, bränslen, järn och stål, plaster, fordon (främst personbilar) och elektrisk och elektronisk utrustning. 2021 kom 31,5 procent av importvarorna från EU, särskilt Tyskland. Bara några år tidigare var EU-andelen 38 procent. Enskilt viktiga importländer är också Ryssland och Kina. Från Ryssland köper Turkiet inte minst naturgas.

På senare år har det rått politiska spänningar mellan Turkiet lett av Erdoğan och USA, och det har tagit sig ekonomiska uttryck trots att båda länderna ingår i militäralliansen Nato. President Trumps beslut att införa tullar också på turkiskt stål, liksom på import från många andra länder, ökade pressen på den turkiska ekonomin. Turkiet förlorade också den tullfrihet för export av vissa varor till USA som landet gynnats av i egenskap av utvecklingsland.

Förbindelserna med Förenade arabemiraten har varit frostiga, de har stött olika läger i regionala konflikter. Men 2023 slöts ett frihandelsavtal. Emiraten hade då bidragit med hjälpsändningar efter jordbävningskatastrofen. Ungefär samtidigt meddelades att saudiska staten deponerar 5 miljarder dollar i turkiska centralbanken, vilket hjälper upp Turkiets valutareserv och kan bidra till att få ned inflationen. Det vittnar också om att den kris är över som uppstod när den saudiske regimkritikern Jamal Khashoggi mördades på saudiska konsulatet i Istanbul (se Kalendarium).

Siffrorna över Turkiets utrikeshandel har inte varit helt tillförlitliga, till följd av ”informell” export och import, inklusive smuggling.

LÄSTIPS – läs mer om Turkiet i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Erdoğan leder Turkiet mot ekonomisk ruin (2022-02-04)

Om våra källor

Turkiet – Naturtillgångar, energi och miljö

Turkiet har naturtillgångar i form av krom, bor och många andra mineraler. Åtminstone 90 procent av all olja och 98 procent av gasen måste importeras, men gasfynd har gjorts vid provborrningar i Svarta havet, där det också tros kunna finnas nog med olja för att täcka landets behov i 50 år.

Regeringen har också börjat prospektera och/eller provborra efter olja och gas i Medelhavet, bland annat i områden under turkcypriotisk kontroll. Ett sådant projekt skulle ha minst lika stor politisk betydelse som ekonomisk, som motvikt till grekcyprioternas exploatering av havet. Turkiets regering markerar kraftigt mot andra länder och bolag som är delaktiga i utvinning utanför Cypern, bland dem även Egypten, och har sedan 2019 slutit flera avtal med Tripoliregeringen i Libyen för att bevaka sina intressen.

Grekland oroas i sin tur av att Turkiet också har delat ut licenser för provborrning nära grekiska öar som Rhodos och Kreta. Letande som 2020 inleddes vid ön Kastellorizo, bara ett par kilometer från turkiska kusten, uppfattas däremot framför allt som en politisk manifestation avsedd att visa Turkiets missnöje med den gränsdragning som skedde i Lausannefördraget 1923: Nästan hela övärlden tilldelades då Grekland, vilket ger grekerna möjlighet att göra anspråk på naturresurser under havsbotten.

Av Turkiets elektricitet produceras hälften med hjälp av naturgas och nära en tredjedel av kol. Ungefär en femtedel kommer från vattenkraft och olja.

Turkiet är också ett viktigt transitland för olja och gas. Från Svarta havets hamnar skeppas olja ut genom Bosporens smala sund. Sedan 2006 flödar också kaspisk olja från Azerbajdzjan till den turkiska Medelhavshamnen Ceyhan genom den 160 mil långa Baku-Tbilisi-Ceyhan-ledningen (BTC). Även från Kirkuk i Irak går en ledning till Ceyhan. Ledningen har flera gånger blivit utsatt för sabotage på den krigshärjade irakiska sidan. 

I runda tal hälften av Turkiets gasimport kommer från Ryssland. Under 1990-talet byggdes flera ledningar för naturgas, främst Blue Stream från Ryssland till Samsun i Turkiet. En tredjedel av ledningen ligger på Svarta havets botten. 2020 togs undervattensledningen Turk Stream i bruk, också den från Sydryssland genom Svarta havet men med dragning längre västerut, till västra Turkiet och vidare in i EU. Ryska Gazprom använder nu Turk Stream till leveranser västerut som tidigare gick på land, via Ukraina och Rumänien. Projektet har oroat ledare inom EU som befarat att det skulle kunna öka beroendet av rysk gas. Att också bli beroende av ett instabilt Turkiet, med en ledare som uppfattats som oberäknelig, har ökat betänkligheterna. 

Genom Baku-Tbilisi-Erzurum-ledningen (BTE), som löper parallellt på marken med oljeledningen BTC, importeras gas från Azerbajdzjans gasfält i Kaspiska havet varav en del ska kunna levereras vidare till Europa. 

Trans-anatoliska naturgasledningen (Tanap) invigdes 2018: ytterligare en ledning från Kaspiska havet i Azerbajdzjan via Georgien till Turkiet, där ledningen passerar på land genom 20 provinser för att slutligen ha förbindelse med Italien och Balkan. Projektet har stötts av EU som ett led i unionens arbete med att minska beroendet av rysk gas.

Trots amerikanskt ogillande importerar Turkiet också gas från Iran, ungefär 15 procent av behovet.

Enligt regeringen ska kärnkraft täcka 10 procent av landets elbehov 2030. Ett första kärnkraftverk med fyra reaktorer håller på att byggas av ett ryskt konsortium i Akkuyu ungefär mittemellan Anatalya och Adana vid Medelhavet. Ett andra kärnkraftverk med fyra reaktorer nära Sinop vid Svarta havet har skrinlagts av kostnadsskäl. Ett tredje kärnkraftverk har planerats vid Igneada nära bulgariska gränsen, också det vid Svarta havet, men även där har genomförandet låtit vänta på sig. Energisamarbete i flera former har bidragit till att Turkiet gått politisk balansgång mellan Ukraina och Ryssland i samband med kriget sedan den fullskaliga ryska invasionen 2022. Kärnkraftsplanerna har också mötts av starka protester från miljöorganisationer, med tanke på att Turkiet är ett av världens mest jordbävningsdrabbade länder. 

Nära 30 procent av Turkiets vatten finns i Eufrats och Tigris flodsystem, där man sedan 1970-talet byggt dammar och kraftverk. Samtidigt har allt fler vattendrag torrlagts till följd av överexploatering, eventuellt också klimatförändringar. Regleringen av floderna skapar oro i de grannländer som berörs. En växande del av elenergin kommer från vattenkraft, framför allt från Atatürk- och Karakaya-dammarna i Eufrat. De ingår i det väldiga men omtvistade Sydöstanatoliska projektet GAP (Güneydoğu Anadolu Projesi), som lanserades 1980 och som också syftat till att konstbevattna stora jordbruksområden. 1989 vidgades GAP till att bli vad turkarna då beskrev som världens största regionala utvecklingsprojekt. GAP har dock fått svidande kritik för att fördämningen ödelägger miljö och kulturvärden vid Hasankeyf i sydöst, där arkeologiska lämningar dränks. Många bedömare har påpekat att nästan hela den befolkning som påverkas av projekten, och som tvingas flytta till troligen sämre jordbruksmarker, är kurder och att detta är orsaken till att GAP drivs vidare trots protesterna. Officiellt är avsikten med projektet att utveckla den mest eftersatta delen av landet, skapa modern infrastruktur, höja levnadsstandarden och skapa ekonomisk tillväxt, eller med president Erdoğans ord "slå undan benen för terrorister", det vill säga den kurdiska gerillan PKK.

Främst i västra Turkiet sker en snabb utbyggnad av vindkraftverk.

Sopor och bränder

Olaglig hantering av plastsopor från Västeuropa är ett växande problem. Det tilltog sedan Kina 2018 börjat begränsa importen av sopor från andra länder. Nyhetsbyrån AFP kunde 2020 identifiera sopor från flera länder i Västeuropa på platser i Turkiet. Företag som får betalt för att exportera skräpet dumpar det i stället för att återvinna plasten. Det internationella polissamarbetet Interpol varnar för att sophantering har blivit en lönsam bransch för organiserad brottslighet. Turkiet har till följd av larmen begränsat importen.

I Turkiet är allmän nedskräpning också ett problem som ropar på lösningar, men det har börjat mötas med insatser.  I Istanbul startades 2018 ett pilotprojekt där den som pantade flaskor och burkar belönades med att få panten insatt på sitt färdbevis för buss och tunnelbana.

En riksomfattande återvinningskampanj som riktar sig till både lantbruk och hushåll pågår sedan flera år. Sopsortering är ett av inslagen. Ansvariga myndigheter lyfter fram att återvinning, av överflödsprodukter från jordbruket likaväl som industriproducerade material, också kan skapa sysselsättning.

I Marmarasjön har övergödning och avloppsutsläpp de senaste åren blivit ett tilltagande problem, som bland annat stör fisket. Det bor mycket folk runt sjön, och där finns också industrier. En bidragande anledning kan vara att vatten från den förorenade floden Donau når Marmarasjön via Svarta havet.

Svåra skogsbränder, som kan vara kopplade till global uppvärmning, härjade södra Turkiet 2021. Därefter ratifcerade Turkiet i oktober, som det sista av de stora ekonomierna i G20-samarbetet, Parisöverenskommelsen från 2015 om att minska utsläppen av växthusgaser. Bränderna som förödde nästan 200 000 hektar skogsmark rasade samtidigt som IPCC, FN:s klimatpanel, slog fast att klimatförändringar kunde observeras i hela världen. Den samlade areal som brann i Turkiet var ungefär åtta gånger så stor som de skogsbränder som rasade i Sverige 2018.

Om våra källor

Turkiet – Jordbruk och industri

Turkiet är i stort sett självförsörjande på livsmedel och tillhör världens största producenter av jordbruksvaror, men importen av vete har ökat snabbt. Tillverkningsindustri med många olika inriktningar har haft goda år och försvarsindustrierna växer, med export till mängder av länder.

Jordbrukets produkter står för en betydande del av exporten. Samtidigt oroas man av bristande matsäkerhet, inte minst på grund av tidvis svår torka. Jordbävningskatastrofen i början av 2023 fick också svåra följder. FN-organisationen FAO beräknade två månader efteråt att en femtedel av lantbrukets produktion skulle gå om intet.

Statliga regleringar av jordbruksproduktionen har tidigare hållit matpriserna höga inom landet. Nu har de senaste årens snabbt stigande inflation fått regeringen att ta bort tullar på importerade basvaror som vete och andra sädesslag. Turkiet överväger också att arrendera jordbruksmark i andra länder. Tidningen Hürriyet rapporterade 2022 att det pågick sådana diskussioner med ett dussin länder i Afrika och Latinamerika. Venezuelas president Nicolás Maduro hade då erbjudit 400 000 hektar för veteodling, skörden skulle fördelas så att Turkiet kunde ta hand om drygt två tredjedelar.

Modernt, mekaniserat jordbruk bedrivs framför allt i väster och söder. Längs Svartahavskusten dominerar traditionellt, småskaligt familjejordbruk. I sydöst finns feodala storgods. Inbördeskriget 1984–1999 medförde att många åkrar i sydöst lades för fäfot.

Stora delar av jordbruket är beroende av konstbevattning. Målet för GAP-projektet ("Güneydoğu Anadolu Projesi", se Naturtillgångar, energi och miljö) är ett tillskott på 1,7 miljoner hektar konstbevattnad åkermark i sydöst, utöver bland annat kraftverk. GAP var också tänkt att möjliggöra flera skördar varje år. GAP, som sker i närmare tio provinser, har dock försenats kraftigt. I dag genomförs den mesta konstbevattningen i Turkiet fortfarande via öppna kanaler och diken i stället för genom slutna rör. Ålderdomlig teknik medför slöseri med vatten och ökar dessutom risken för försaltning. Återkommande torka har ökat diskussioner om att odling av mindre vattenkrävande grödor bör uppmuntras.

Exportgrödor är bomull, tobak, frukt, fikon och nötter. Bomullsodlingarna bildar också bas för textil- och beklädnadsindustrin. Bomull odlas främst kring Izmir i väster och Adana i söder. Hasselnötter odlas i Svartahavsregionen; Turkiet är världens största producent av hasselnötter. Trakten runt Gaziantep är känd för sina pistagenötter. Tobak odlas framför allt i nordväst och frukt, druvor och oliver längs Egeiska havet i väster. I det kärvare klimatet på det anatoliska höglandet odlas spannmål. Turkarna är världens flitigaste tedrickare och också en av världens största teproducenter. Nästan all odling sker i provinsen Rize vid östra Svartahavskusten, invid gränsen till Georgien.

Grässlätterna i bergen längre österut används som betesmarker. Förutom får och nötboskap föder man upp angoragetter som ger värdefull mohairull. Produktionen av fårull är betydande, både till inhemsk tillverkning av mattor och till framställning av garn för export.

Årtusenden av bete och skogsavverkning har slitit hårt på vegetationen i bergen i sydöst. Boskapsskötseln har normalt svarat för en tredjedel av Turkiets jordbruksproduktion, men antalet djur halverades nästan under 1980- och början av 1990-talet. Under 1990-talet brändes stora skogsarealer som ett led i arméns krigföring mot PKK-gerillan. Både militären och gerillan lade ut landminor. 2004, sedan Turkiet anslutit sig till ett internationellt förbud mot landminor, lovade båda parter att sluta använda landminor i sin interna konflikt. Staten åtog sig att röja undan minorna, men har medgett att löften om att alla minor ska vara borta till mitten av 2020-talet inte håller.

En riksomfattande återvinningskampanj som riktar sig till både lantbruk och hushåll pågår sedan flera år. Sopsortering är ett av inslagen. Ansvariga myndigheter lyfter fram att återvinning, av överflödsprodukter från jordbruket likaväl som industriproducerade material, också kan skapa sysselsättning.

Turkiet bedriver havsfiske i Medelhavet och framför allt i Svarta havet, men fisket hämmas av transportproblem, vattenföroreningar och utfiskning. Sedan 1980-talet har man i stället anlagt fiskodlingar längs främst Medelhavskusten, där de börjat bli ett miljöproblem. Turkiska miljövänner vill se strängare lagar för var fiskodlingar får placeras.

I Marmarasjön har övergödning och avloppsutsläpp de senaste åren blivit tilltagande problem, som bland annat stör fisket. Det bor mycket folk runt sjön, och där finns också industrier. En bidragande anledning kan vara att vatten från den förorenade floden Donau når Marmarasjön via Svarta havet.

Industri

De flesta industrianläggningar finns i västra Turkiet. Privat tillverkningsindustri med textilier, fordon och elektroniska varor har utvecklats till den mest dynamiska sektorn i ekonomin och militära drönare säljs till länder på flera kontinenter. Troende muslimska företagsledare i anatoliska landsortsstäder svarar för en stor del av industrins uppsving.

Om våra källor