Ekonomisk översikt

Turkiet har genomgått en snabb ekonomisk utveckling sedan 1990-talet. Intensiv byggverksamhet har gett stora delar av landet ny profil. Städerna binds samman av nya vägar och den allmänna levnadsstandarden har ökat markant. Men sedan 2016 har ett mörkt moln lagt sig över landet. Politisk oro med en regering som uppfattas som alltmer auktoritär har fått utländska investerare att tveka om nya satsningar.

Under en stor del av 2000-talet har den turkiska ekonomin vuxit med 6–8 procent varje år. Exportindustrin har haft stora framgångar och turkiska företag i speciellt bygg- och anläggningsbranscherna är aktiva i stora delar av Mellanöstern, Centralasien, Nordafrika och Balkan. Turkiets frammarsch som ekonomisk stormakt har gett landet en plats i G20, den sammanslutning av världens 20 största ekonomier (19 länder plus EU) som sedan 2008 regelbundet möts för att dryfta världsekonomin.

Under 2010 och 2011 växte ekonomin nästan lika snabbt som i Kina och Indien. Utvecklingen gick så fort att skeptiker började varna för en bubbla som kunde spricka när som helst.

Uppgången har ungefär sammanfallit med det islambaserade partiet AKP:s regeringsinnehav sedan 2002, men de ekonomiska reformer som legat bakom uppsvinget påbörjades ett par år tidigare i samarbete med Internationella valutafonden (IMF), när krisen var djup och drastiska förändringar var nödvändiga.

Banksektorn sanerades och centralbanken fick samma oberoende ställning som i de flesta västländer, med inflationsbekämpning via räntepolitiken som en huvuduppgift. Valutakursen fick flyta, det vill säga anpassades till marknadsläget, och stora privatiseringar genomfördes. Reformerna innebar att statsskulden minskade från nästan 70 procent av bruttonationalprodukten (BNP) 2002 till under 33 procent 2015. Centralbankens nya räntepolitik pressade ned inflationen från drygt 53 procent 2001 till att pendla runt 7–8 procent 2016.

Ekonomer oroas dock av påtryckningar på centralbanken från landets politiska ledning, som vill skapa tillväxt genom att hålla räntorna låga. President Erdoğan har flera gånger uttalat sin irritation över att en "räntelobby", som skulle vara ute efter att skada Turkiet ekonomiskt, hindrar regeringen att skapa fler arbeten och ge folk mer i plånboken. 2018, när inflationen stigit igen, väntades centralbanken höja räntan, men de beslut som kom var inte så tydliga. Det skapade press på valutan, som sjönk snabbt i värde, och ökade oron för en bankkris. Inflationstakten var hösten 2018 den högsta på 15 år och bedömare uttalade farhågor för att ekonomin ska krympa 2019. Nationalräkenskaperna visar att ekonomin faktiskt krympte under andra halvåret 2018. Minussiffror två kvartal i rad är den tekniska definitionen av  lågkonjunktur. Den turkiska valutan tappade nästan 30 procent av sitt värde gentemot dollarn 2018.

Det finns en parallell mellan hur det politiska landskapet har skiftat under AKP:s tid vid makten och det ekonomiska uppsvinget. I båda fallen har det skett en förskjutning av tyngdpunkten från en etablerad samhällselit i Istanbul och Ankara, med förankring i den sekulära statsapparaten och militären, till en religiös företagarklass runtom i Anatolien.

Många företagares religiositet drog 2016 in delar av näringslivet i den bittra maktkamp som brutit ut mellan regeringspartiet AKP och Gülenrörelsen (se Modern historia och Aktuell politik). I de stora utrensningar av framför allt offentligt anställda som skedde efter ett kuppförsök greps även företagsledare.

Traditionellt har den turkiska ekonomin varit en blandning av modern industri och handel, tillsammans med ett delvis föråldrat jordbruk. Privat tillverkningsindustri med textilier, fordon och elektroniska varor har under senare år utvecklats till den mest dynamiska sektorn.

Inkomstklyftorna är stora och fortsätter av allt att döma att växa. Det råder också betydande skillnader i ekonomisk utvecklingsnivå mellan olika delar av landet, där dock en rad medelstora anatoliska städer med omgivningar har knaprat in på Istanbuls, Ankaras och Izmirs försprång.

Turkiets ekonomi har varit starkt statskontrollerad men stegvis privatiserats under de senaste två decenniernas marknadsreformer. Sedan mitten av 2010-talet har det dock funnits en tendens till att staten av maktpolitiska skäl tagit kontroll över privata företag som anklagats för att delta i en konspiration mot regeringen.

Stora familjeägda konglomerat har sedan gammalt en viktig roll i näringslivet. Från att tidigare främst ha ägt industrier har konglomeraten även lagt under sig banker, tidningar och TV-bolag. Företagen har ofta donerat stora summor till ledande politiska partier för att i gengäld få statliga kontrakt. Detta har varit särskilt tydligt under AKP:s tid vid makten, när regeringen på detta sätt skaffat sig stort inflytande över massmedierna.

Den informella sektorn innefattar produktion av varor och tjänster som inte registreras hos myndigheterna. Sektorn har visserligen minskat under 2000-talet men ger fortfarande miljoner människor deras levebröd. 2013 beräknades 36 procent av alla anställda vara oregistrerade. Att den informella sektorn är stor medför bland annat att staten går miste om skattepengar.

När de ekonomiska hjulen snurrat allt snabbare och människor lockats att höja sin levnadsstandard har också framför allt de privata lånen ökat snabbt. Problemen med "dåliga lån", det vill säga att låntagare inte klarar räntor och amorteringar, har ökat, liksom antalet konkurser, vilket satt bankerna under press. Detta befaras bromsa in ekonomin och på sikt urholka förtroendet för regeringen. En del bedömare fruktar att Turkiet är inne i en lånekarusell där landet lever över sina tillgångar och kan hamna i samma svåra situation som vissa sydeuropeiska länder inom EU.

Bland Turkiets nackdelar i en kris är att landet saknar råvaror som kan ge exportinkomster som kan lyfta ekonomin igen. Landet har inte heller någon högteknologisk produktion som kan konkurrera med de avancerade industriländerna. Den relativt låga utbildningsnivån är också ett hinder för en stark teknisk utveckling. Och trots att andelen kvinnor inom politiken ökar, har kvinnornas ställning på arbetsmarknaden försämrats under 2000-talet. En studie från 2016 visade att ungefär två tredjedelar av kvinnorna saknade ett arbete. Detta berodde inte bara på bristen på tillgängliga arbeten utan även på tryck från familjen att stanna hemma, bristande utbildning och känslan av otrygga arbetsförhållanden.

Ett problem för den turkiska ekonomin är också ett konstant stort underskott i bytesbalansen, i enkelhet att konsumtionen är mycket högre än den egna produktionen. För att komma till rätta med det behöver industrin hitta nya exportprodukter, ersätta importvaror med egen produktion och minska det snabbt ökande behovet av importerad energi. Kontroversiella planer på kärnkraft är en del i de satsningarna.

Om våra källor

 

 

Varukorg

Totalt 0