Turkiet – Ekonomisk översikt

Turkiet har genomgått en snabb ekonomisk utveckling sedan 1990-talet. Intensiv byggverksamhet har gett stora delar av landet ny profil. Städerna binds samman av nya vägar och levnadsstandarden har ökat. Men sedan 2016 har ett mörkt moln lagt sig över landet. Politisk oro med en regering som uppfattas som alltmer auktoritär har fått det folkliga missnöjet att öka och utländska investerare att tveka om nya satsningar.

Under en stor del av 2000-talet har ekonomin vuxit med 6–8 procent varje år. Exportindustrin har haft stora framgångar och turkiska företag i speciellt bygg- och anläggningsbranscherna är aktiva i Mellanöstern, Centralasien, Nordafrika och på Balkan. Turkiets frammarsch som ekonomisk stormakt har gett landet en plats i G20, den sammanslutning av världens 20 största ekonomier (19 länder plus EU) som sedan 2008 regelbundet möts för att dryfta världsekonomin.

Under 2010 och 2011 växte ekonomin nästan lika snabbt som i Kina och Indien. Utvecklingen gick så fort att skeptiker började varna för en bubbla. Uppgången sammanföll ungefär med det islambaserade partiet AKP:s regeringsinnehav sedan 2002, men de reformer som låg bakom uppsvinget hade påbörjats ett par år tidigare i samråd med Internationella valutafonden (IMF).

Banksektorn sanerades och centralbanken fick samma oberoende ställning som i de flesta västländer, med inflationsbekämpning via räntepolitiken som huvuduppgift. Valutakursen fick flyta, det vill säga anpassades till marknadsläget, och stora privatiseringar genomfördes. Reformerna innebar att statsskulden minskade från nästan 70 procent av bruttonationalprodukten (BNP) 2002 till under 33 procent 2015. Centralbankens nya räntepolitik pressade ned inflationen från drygt 53 procent 2001 till att pendla runt 7–8 procent 2016.

Erdonomi: hemkokt teori

Ekonomer har därefter sett med tilltagande oro på växande påtryckningar på centralbanken från landets politiska ledning, som vill skapa tillväxt genom att hålla räntorna låga. President Erdoğan har hävdat att en "räntelobby", som skulle vara ute efter att skada Turkiet ekonomiskt, hindrat regeringen att skapa fler arbeten och ge folk mer i plånboken.

På senare år har centralbankschefen bytts ut flera gånger och räntebesluten har svajat. Turkiets valuta har sjunkit i värde, och farhågor har funnits för en bankkris.  För president Erdoğans del har målet tidigare uttalats att räntan ska ända ned till 5 procent till 2023, då nästa presidentval hålls, för att öka hans chanser att bli omvald. Men metoderna väcker undran eftersom de tycks bygga på övertygelsen att hög ränta blåser upp inflationen, vilket går på tvärs med allmän ekonomisk teori.

2021 sjönk den turkiska valutan i värde i takt med att centralbanken pressades av presidenten att sänka räntan. För en anställd med minimilön betydde det att lönen minskat i värde från motsvarande 3 500 kronor i början av året till drygt 2 000 kronor i slutet av november.

Religiös företagarklass

Det finns en parallell mellan hur det politiska landskapet skiftat under AKP:s tid vid makten och det ekonomiska uppsvinget efter millennieskftet. I båda fallen skedde en förskjutning av tyngdpunkten från en etablerad samhällselit i Istanbul och Ankara, med förankring i den sekulära statsapparaten och militären, till en religiös företagarklass runtom i Anatolien.

Många företagares religiositet drog 2016 in delar av näringslivet i den maktkamp som hade brutit ut mellan regeringspartiet AKP och Gülenrörelsen (se Modern historia och Aktuell politik). I stora utrensningar av framför allt offentligt anställda som skedde efter ett kuppförsök greps även företagsledare.

Traditionellt har den turkiska ekonomin varit en blandning av modern industri och handel, tillsammans med ett delvis föråldrat jordbruk. Privat tillverkningsindustri med textilier, fordon och elektroniska varor har under senare år utvecklats till den mest dynamiska sektorn.

Inkomstklyftorna är stora och fortsätter av allt att döma att växa. Det råder också betydande skillnader i utvecklingsnivå mellan olika delar av landet, där dock medelstora städer har knaprat in på Istanbuls, Ankaras och Izmirs försprång.

Ekonomin har varit starkt statskontrollerad men stegvis privatiserats under de senaste två decenniernas marknadsreformer. Sedan mitten av 2010-talet har det dock funnits en tendens till att staten av maktpolitiska skäl tagit kontroll över privata företag som anklagats för att delta i en konspiration mot regeringen.

Stora familjeägda konglomerat har sedan gammalt en viktig roll. Från att tidigare främst ha ägt industrier har konglomeraten även lagt under sig banker, tidningar och TV-bolag. Företagen har ofta donerat stora summor till ledande politiska partier för att i gengäld få statliga kontrakt. Detta har varit särskilt tydligt under AKP:s tid vid makten, när regeringen på detta sätt skaffat sig inflytande över massmedier.

Svarta jobb och dåliga lån

Den informella sektorn innefattar produktion av varor och tjänster som inte registreras hos myndigheterna. Sektorn har visserligen minskat under 2000-talet men ger fortfarande miljoner människor deras levebröd. 2013 beräknades 36 procent av alla anställda vara oregistrerade. Att den informella sektorn är stor medför bland annat att staten går miste om skattepengar. Att människor försörjer sig genom att jobba svart och inte har råd att vara hemma om de blir sjuka gör det också svårare att bekämpa folkhälsoproblem som covidpandemin.

I textil- och beklädnadsindustrin, som domineras av småföretag, är bara en del av arbetarna registrerade. Kampanjen Clean Clothes, som drivs av fackförbund och enskilda organisationer, beräknade före coronakrisen att det fanns drygt en halv miljon registrerade anställda som arbetade med läder eller kläder (annan textilindustri oräknad) medan 1,5 miljoner var sysselsatta med liknande arbetsuppgifter i den informella sektorn Bland de oregistrerade fanns många utlänningar som arbetade illegalt i Turkiet. Den brittiska människorättsorganisationen Business & Human Rights Resource Centre (BHRRC) har uppmärksammat barnarbete i fabriker som är underleverantörer till klädkedjor i västländer.  

När de ekonomiska hjulen snurrat allt snabbare och människor lockats att höja sin levnadsstandard har också de privata lånen ökat. Problemen med "dåliga lån", det vill säga att låntagare inte klarar räntor och amorteringar, har ökat, liksom antalet konkurser, vilket satt bankerna under press. Det har bidragit till att bromsa in ekonomin och urholka förtroendet för regeringen. En del bedömare fruktar att Turkiet är inne i en lånekarusell där landet lever över sina tillgångar och kan hamna i samma svåra situation som vissa sydeuropeiska länder inom EU.

Bland Turkiets nackdelar i en kris är att landet saknar råvaror som kan ge exportinkomster som kan lyfta ekonomin. Landet har inte heller högteknologisk produktion som kan konkurrera med avancerade industriländer. Relativt låg utbildningsnivå är också ett hinder för en stark teknisk utveckling. Och trots att andelen kvinnor i politiken ökat, har kvinnornas ställning på arbetsmarknaden försämrats under 2000-talet. 

Ett problem är också konstant stort underskott i bytesbalansen, i enkelhet att konsumtionen är mycket högre än den egna produktionen. För att komma till rätta med det behöver industrin hitta nya exportprodukter, ersätta importvaror med egen produktion och minska det ökande behovet av importerad energi. Kontroversiella planer på kärnkraft är en del i de satsningarna.

Infrastruktur och turism

Svarta havets enda utlopp, Bosporen och Dardanellerna med den mellanliggande Marmarasjön, är en av världens mest trafikerade sjöfartsleder. Enligt Montreuxkonventionen från 1936 måste Turkiet i fredstid låta handelsfartyg från alla länder passera, även utan lots. Sunden är svårnavigerade, och kollisioner och grundstötningar inträffar. Sommaren 2021 började man anlägga en kanal för fartygstrafik mellan Marmarasjön och Svarta havet för att avlasta Bosporen. Där skulle Turkiet också kunna ta betalt av passerande fartyg.

(Montreuxkonventionen syftar till att begränsa trafik med krigsfartyg. Länder som inte har kust mot Svarta havet måste avisera passage av örlogsfartyg minst två  veckor i förväg och får inte hålla sina fartyg där mer än tre veckor.)

Flera broar och tunnlar förbinder numer Europa och Asien i trakten av Istanbul. Till flera av projekten har Turkiet anlitat ingenjörsföretag från Japan, där man liksom i Turkiet har anledning att ta med risken för jordbävningar i beräkningarna.

En snabbtågslinje mellan Istanbul och Ankara invigdes 2014. Ett turkiskt konsortium fick 2013 i uppdrag att bygga en tredje storflygplats utanför Istanbul för 22,1 miljarder euro. Den första terminalen invigdes 2018, men arbetena beräknas ta många år. Trafiken flyttas över gradvis till den nya flygplatsen. Anläggningsarbetet har varit kantat av olyckor och strejker, vilket antas bero på att man försöker pressa byggtiden. 

Turkiet började satsa på turism under 1980-talet. Inkomster från turismen har (liksom överföringar från turkar med inkomster i andra länder) varit viktiga för att uppväga att importen av varor ökat snabbare än exporten. 2018 var målet 40 miljoner besökare från utlandet och det uppfylldes, även med besök av utlandsturkar oräknade. Men näringen är känslig för politiska oroligheter. En rad terrordåd 2015 och 2016 var riktade mot turistområden i Istanbul. Mellan hösten 2015 och sommaren 2016 bojkottades Turkiet av ryska researrangörer sedan ett ryskt stridsflygplan skjutits ned över gränsen mot Syrien, vilket kan ha kostat Turkiet miljardbelopp i förlorade inkomster. Turkiets militära ingripande i norra Syrien hösten 2019 har också oroat resenäringen.

Utrikeshandel

Sedan 1996 finns en tullunion med EU, som innebär fri handel med de flesta varor. Handeln med bland annat jordbruksprodukter regleras av separata avtal mellan Turkiet och enskilda länder. Handeln med arabvärlden har ökat, sedan den islamkonservativa AKP-regeringen kom till makten 2002, men den är fortfarande obetydlig jämfört med handeln med EU. Turkiet satsar också hårt på handelskontakter i Afrika, Asien och Latinamerika. Kina är numera en av landets viktigaste handelspartner och värdet av handeln med Afrika ökade från 5,4 miljarder dollar 2003 till 25,4 miljarder dollar 2020.

Viktiga exportvaror är kläder och textilier, elektrisk utrustning och elektronik (bland annat TV-apparater), fordon, jordbruksprodukter (frukt, grönsaker, vin), mineraler inklusive järn och stål. Nästan halva exporten går till EU. Importen domineras av maskiner, bränslen, järn och stål, plaster, fordon (främst personbilar) och elektrisk och elektronisk utrustning. 38 procent av importvarorna kom från EU 2018, men det enskilt viktigaste importlandet var Ryssland, varifrån Turkiet mest köpte naturgas.

På senare år har det rått politiska spänningar mellan Turkiet lett av Recep Tayyip Erdoğan och USA, och det har tagit sig ekonomiska uttryck trots att båda länderna ingår i militäralliansen Nato. President Trumps beslut att införa tullar också på turkiskt stål, liksom på import från många andra länder, ökade pressen på den turkiska ekonomin. Turkiet förlorade också den tullfrihet för export av vissa varor till USA som landet gynnats av i egenskap av utvecklingsland.

Siffrorna över Turkiets utrikeshandel har inte varit helt tillförlitliga, till följd av ”informell” export och import, inklusive smuggling.

Om våra källor

 

Varukorg

Totalt 0