Turkiet – Ekonomisk översikt

Traditionellt har Turkiets ekonomi varit en blandning av modern industri och handel, tillsammans med ett delvis föråldrat jordbruk. Privat tillverkningsindustri med textilier, fordon och elektronik har på senare år utvecklats till den mest dynamiska sektorn. De senaste åren har landet plågats av en skyhög inflation som sänkt levnadsstandarden för många turkar.

Under en stor del av 2000-talet har ekonomin vuxit snabbt, nästan lika snabbt som i Kina och Indien. Exportindustrin har haft framgångar och turkiska företag i speciellt bygg- och anläggningsbranscherna är aktiva i Mellanöstern, Centralasien, Nordafrika och på Balkan. Turkiets ekonomiska frammarsch har gett landet en plats i G20, en sammanslutning av världens 20 största ekonomier (19 länder plus EU) som möts regelbundet för att dryfta världsekonomin. I Världsbankens klassificering av världens länder räknas Turkiet till gruppen övre medelinkomstländer, vilket är den näst högsta kategorin (se översikt här).

Ekonomin har varit starkt statskontrollerad men stegvis privatiserats. Sedan mitten av 2010-talet har det dock funnits en tendens till att staten av maktpolitiska skäl tagit kontroll över privata företag som anklagats för att delta i en konspiration mot regeringen (se Inrikespolitik och författning).

Stora familjeägda konglomerat har sedan gammalt en viktig roll i ekonomin. Från att tidigare främst ha ägt industrier har konglomeraten även lagt under sig banker, tidningar och TV-bolag. Företagen har donerat stora summor till politiska partier för att i gengäld få statliga kontrakt. Detta har varit särskilt tydligt under AKP:s tid vid makten, när regeringen på detta sätt skaffat sig inflytande över massmedier.

Erdonomi: hemkokt teori

Perioden av hög tillväxt sammanföll i stort sett med det islambaserade partiet AKP:s regeringsinnehav från 2002, men de reformer som låg bakom uppsvinget hade påbörjats tidigare i samråd med IMF. Banksektorn sanerades och centralbanken fick oberoende ställning som i de flesta västländer, med inflationsbekämpning via räntepolitiken som huvuduppgift. Valutakursen fick flyta (den anpassades till marknadsläget) och privatiseringar genomfördes. Statsskulden minskade från nästan 70 procent av bruttonationalprodukten (BNP) 2002 till under 33 procent 2015. Inflationen pressades ned från 53 procent 2001 till nedåt 7 procent 2016.

Utvecklingen gick så fort att skeptiker befarade en bubbla, och regeringens ekonomiska politik tog därefter en annorlunda vändning. Genom påtryckningar på centralbanken ville landets politiska ledning skapa tillväxt genom att hålla räntorna låga. President Recep Tayyip Erdoğan hävdade att en "räntelobby", var ute efter att skada Turkiet ekonomiskt, hindrat regeringen att skapa fler arbeten och ge folk mer i plånboken. Islam har ett ränteförbud, uttryckt i Koranen, så att hålla nere räntan är också förankrat i religionen, men metoderna väckte undran eftersom de tycktes bygga på övertygelsen att hög ränta blåser upp inflationen, vilket går på tvärs med allmän ekonomisk teori.

Centralbankschefen byttes ut flera gånger och räntebesluten svajade. Valutan rasade i värde, och det fanns farhågor för en bankkris. Från Erdoğans håll uttalades målet att räntan skulle ända ned till 5 procent lagom till presidentvalet våren 2023. Regeringens försök att hålla nere inflationen genom låga räntor fick dock motsatt effekt. Efter en lång rad räntesänkningar noterades i oktober 2022 den högsta inflationen sedan AKP kom till makten: 85,5 procent.

En redan skör ekonomi med hög inflation och pressad valuta tillfogades ett nytt slag i februari 2023 av en jordbävning som beskrivs som en av de värsta i Turkiets historia och som krävde över 50 000 liv. Återuppbyggnaden av bostäder sjukhus, infrastruktur och skolor i elva jordbävningsdrabbade provinser tog stora resurser i anspråk.

Efter presidentvalet 2023, då Erdoğan blev omvald, gjordes ett lappkast i räntepolitiken. Både den nye finansministern och centralbankens nya chef var marknadsinriktade ekonomer och tog beslut som låg mer i linje med konventionell ekonomisk teori än med Erdoğans idéer. För att få bukt med inflationen höjde centralbanken räntan och inflationen började sjunka. Sommaren 2023 nådde den under 40 procent men började därefter stiga igen med höjda räntor som följd. Ett år senare låg inflationen åter över 70 procent och räntan på 50 procent. Strax dessförinnan hade situationen föranlett regeringen att lägga fram ett treårigt statligt sparpaket och frysa minimilönerna.

Ekonomin är känsligt för det politiska läget. I mars 2025 föll Istanbulbörsens ledande index med cirka 16 procent mellan den 19 mars och 21 mars, det största raset sedan den globala finanskrisen 2008. Det hängde samman med oro och massprotester efter nyheten om att Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu gripits och häktats, misstänkt för korruption. (se Kalendarium)  En viss återhämtning märktes sedan. Där bidrog finansministerns besked att regeringen ska göra "vad som är nödvändigt" för att stötta finansmarknaderna. Jämfört med tidigare kriser, som vid kuppförsöket 2016, fanns också några ljustecken, som att inflationen har fortsatt att sjunka. Finansanalytiker uteslöt dock inte att centralbanken kan tvingas att föra en stramare penningpolitik framöver.

Turismen viktigt bidrag

Turismen är en av Türkiyes snabbast växande inkomstkällor. Sektorn drabbades hårt under den globala covid-19-pandemin från våren 2020, men redan 2022 nådde antalet turister samma nivå som före pandemin. Turistinkomsterna liksom pengaöverföringar från turkar med inkomster i andra länder uppväger underskottet i handeln med utlandet (se nedan). 

Ryska medborgare utgör stor andel av turisterna. I det ljuset kan man också se Turkiets ovilja att ansluta sig till de ekonomiska sanktioner som västländer riktat mot Ryssland till följd av det ryska angreppet på Ukraina. 2015–2016 bojkottades Turkiet av ryska researrangörer sedan ett ryskt stridsflygplan skjutits ned över gränsen mot Syrien. Turkiets militära ingripande i norra Syrien (se Utrikespolitik och försvar) har också oroat resenäringen.

Svarta jobb och dåliga lån

En stor del av produktionen av varor och tjänster registreras inte hos myndigheter. Svartjobben tros ha minskat under 2000-talet men ger fortfarande miljoner människor deras levebröd. Att den informella sektorn är stor medför bland annat att staten går miste om skattepengar.

I textil- och beklädnadsindustrin, som domineras av småföretag, är bara en del av arbetarna registrerade. Kampanjen Clean Clothes, som drivs av fackförbund och enskilda organisationer, beräknade före coronakrisen att det fanns drygt en halv miljon registrerade anställda som arbetade med läder eller kläder (annan textilindustri oräknad) medan 1,5 miljoner jobbade svart med liknande arbetsuppgifter. Bland de oregistrerade fanns många utlänningar som arbetade illegalt i Turkiet. En brittisk människorättsorganisation, Business & Human Rights Resource Centre (BHRRC), har uppmärksammat barnarbete i fabriker som är underleverantörer till klädkedjor i västländer.  

När hjulen snurrat snabbare och människor lockats att höja sin levnadsstandard har också de privata lånen ökat. Problemen med "dåliga lån", det vill säga att låntagare inte klarar räntor och amorteringar, har ökat, liksom antalet konkurser, vilket satt bankerna under press. Det har bidragit till att urholka både ekonomin och förtroendet för regeringen.

Inkomstklyftorna är stora och fortsätter av allt att döma att växa. Det råder också betydande skillnader i utvecklingsnivå mellan olika delar av landet, även om medelstora städer har knaprat in på Istanbuls, Ankaras och Izmirs försprång.

Bland Turkiets nackdelar är att landet saknar råvaror som kan ge exportinkomster och lyfta ekonomin. Landet har inte heller högteknologisk produktion som kan konkurrera med avancerade industriländer. Relativt låg utbildningsnivå är också ett hinder för teknisk utveckling. Och trots att andelen kvinnor i politiken ökat, har kvinnornas ställning på arbetsmarknaden försämrats under 2000-talet. 

Underskott i handeln med utlandet

Konstant råder ett stort underskott i bytesbalansen, vilket innebär att konsumtionen är mycket högre än den egna produktionen. För att komma till rätta med detta problem behöver industrin hitta nya exportprodukter, ersätta importvaror med egen produktion och minska det ökande behovet av importerad energi. Kontroversiella planer på kärnkraft är en del i satsningarna.

Sedan 1996 finns en tullunion med EU, som innebär fri handel med de flesta varor. Handeln med bland annat jordbruksprodukter regleras av separata avtal mellan Turkiet och enskilda länder. Handeln med arabvärlden har ökat sedan den islamkonservativa AKP-regeringen kom till makten 2002, men den är fortfarande obetydlig jämfört med handeln med EU. Turkiet satsar också hårt på handelskontakter i Afrika, Asien och Latinamerika. Kina är numera en av landets viktigaste handelspartner och värdet av handeln med Afrika ökade från 5,4 miljarder dollar 2003 till 25,4 miljarder dollar 2020. Recep Tayyip Erdoğan har gjort Afrikaresor i tät följd både som premiärminister och som president.

Viktiga exportvaror är kläder och textilier, elektrisk utrustning och elektronik (bland annat TV-apparater), fordon, jordbruksprodukter (frukt, grönsaker, vin), mineraler inklusive järn och stål. Importen domineras av maskiner, bränslen, järn och stål, plaster, fordon (främst personbilar) och elektrisk och elektronisk utrustning. Nästan halva exporten går till EU och från EU kommer drygt en fjärdedel av Turkiets import. Enskilt viktiga importländer är också Ryssland och Kina. Från Ryssland köper Turkiet inte minst naturgas.

På senare år har det rått politiska spänningar mellan Turkiet och USA, och det har tagit sig ekonomiska uttryck. President Trumps beslut att införa tullar under sin första presidentperiod  (2017–2021) också på turkiskt stål, liksom på import från många andra länder, ökade pressen på den turkiska ekonomin. Turkiet förlorade också den tullfrihet för export av vissa varor till USA som landet gynnats av i egenskap av utvecklingsland.

Siffrorna över Turkiets utrikeshandel har inte varit helt tillförlitliga, till följd av ”informell” export och import, inklusive smuggling.

När det gäller skattelagstiftning står Turkiet uppsatt på EU:s grå lista över länder som lovat att anpassa sig till EU-standard, dock utan specifika åtaganden.

LÄSTIPS – läs mer om Turkiet i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Erdoğan leder Turkiet mot ekonomisk ruin (2022-02-04)

Om våra källor