Ekonomisk översikt

Turkiet har genomgått en snabb ekonomisk utveckling sedan 1990-talet. Intensiv byggverksamhet har gett stora delar av landet ny profil. Städerna binds samman av nya vägar och den allmänna levnadsstandarden har ökat. Men sedan 2016 har ett mörkt moln lagt sig över landet. Politisk oro med en regering som uppfattas som alltmer auktoritär har fått det folkliga missnöjet att öka och utländska investerare att tveka om nya satsningar.

Under en stor del av 2000-talet har ekonomin vuxit med 6–8 procent varje år. Exportindustrin har haft stora framgångar och turkiska företag i speciellt bygg- och anläggningsbranscherna är aktiva i Mellanöstern, Centralasien, Nordafrika och Balkan. Turkiets frammarsch som ekonomisk stormakt har gett landet en plats i G20, den sammanslutning av världens 20 största ekonomier (19 länder plus EU) som sedan 2008 regelbundet möts för att dryfta världsekonomin.

Under 2010 och 2011 växte ekonomin nästan lika snabbt som i Kina och Indien. Utvecklingen gick så fort att skeptiker började varna för en bubbla som kunde spricka när som helst. Uppgången har ungefär sammanfallit med det islambaserade partiet AKP:s regeringsinnehav sedan 2002, men de ekonomiska reformer som legat bakom uppsvinget påbörjades ett par år tidigare i samarbete med Internationella valutafonden (IMF), när krisen var djup och drastiska förändringar var nödvändiga.

Banksektorn sanerades och centralbanken fick samma oberoende ställning som i de flesta västländer, med inflationsbekämpning via räntepolitiken som en huvuduppgift. Valutakursen fick flyta, det vill säga anpassades till marknadsläget, och stora privatiseringar genomfördes. Reformerna innebar att statsskulden minskade från nästan 70 procent av bruttonationalprodukten (BNP) 2002 till under 33 procent 2015. Centralbankens nya räntepolitik pressade ned inflationen från drygt 53 procent 2001 till att pendla runt 7–8 procent 2016.

Ekonomer har dock oroats av påtryckningar på centralbanken från landets politiska ledning, som vill skapa tillväxt genom att hålla räntorna låga. President Erdoğan har hävdat att en "räntelobby", som skulle vara ute efter att skada Turkiet ekonomiskt, hindrar regeringen att skapa fler arbeten och ge folk mer i plånboken. 2018, när inflationen stigit igen, väntades centralbanken höja räntan, men de beslut som kom var inte så tydliga. Det skapade press på valutan, som sjönk snabbt i värde, och ökade oron för en bankkris. Inflationstakten var hösten 2018 den högsta på 15 år och nationalräkenskaperna visar att ekonomin faktiskt krympte under andra halvåret 2018. Minussiffror två kvartal i rad är den tekniska definitionen av  lågkonjunktur. Den turkiska valutan tappade nästan 30 procent av sitt värde gentemot dollarn 2018. Sommaren 2019 tog presidentens tålamod slut. Centralbankschefen byttes ut och snart sänktes styrräntan i flera steg. I september noterades att inflationen sjunkit till under 10 procent för första gången på tre år.

Det finns en parallell mellan hur det politiska landskapet har skiftat under AKP:s tid vid makten och det ekonomiska uppsvinget. I båda fallen har det skett en förskjutning av tyngdpunkten från en etablerad samhällselit i Istanbul och Ankara, med förankring i den sekulära statsapparaten och militären, till en religiös företagarklass runtom i Anatolien.

Många företagares religiositet drog 2016 in delar av näringslivet i den bittra maktkamp som hade brutit ut mellan regeringspartiet AKP och Gülenrörelsen (se Modern historia och Aktuell politik). I de stora utrensningar av framför allt offentligt anställda som skedde efter ett kuppförsök greps även företagsledare.

Traditionellt har den turkiska ekonomin varit en blandning av modern industri och handel, tillsammans med ett delvis föråldrat jordbruk. Privat tillverkningsindustri med textilier, fordon och elektroniska varor har under senare år utvecklats till den mest dynamiska sektorn.

Inkomstklyftorna är stora och fortsätter av allt att döma att växa. Det råder också betydande skillnader i utvecklingsnivå mellan olika delar av landet, där dock en rad medelstora anatoliska städer har knaprat in på Istanbuls, Ankaras och Izmirs försprång.

Turkiets ekonomi har varit starkt statskontrollerad men stegvis privatiserats under de senaste två decenniernas marknadsreformer. Sedan mitten av 2010-talet har det dock funnits en tendens till att staten av maktpolitiska skäl tagit kontroll över privata företag som anklagats för att delta i en konspiration mot regeringen.

Stora familjeägda konglomerat har sedan gammalt en viktig roll. Från att tidigare främst ha ägt industrier har konglomeraten även lagt under sig banker, tidningar och TV-bolag. Företagen har ofta donerat stora summor till ledande politiska partier för att i gengäld få statliga kontrakt. Detta har varit särskilt tydligt under AKP:s tid vid makten, när regeringen på detta sätt skaffat sig inflytande över massmedierna.

Den informella sektorn innefattar produktion av varor och tjänster som inte registreras hos myndigheterna. Sektorn har visserligen minskat under 2000-talet men ger fortfarande miljoner människor deras levebröd. 2013 beräknades 36 procent av alla anställda vara oregistrerade. Att den informella sektorn är stor medför bland annat att staten går miste om skattepengar.

När de ekonomiska hjulen snurrat allt snabbare och människor lockats att höja sin levnadsstandard har också de privata lånen ökat. Problemen med "dåliga lån", det vill säga att låntagare inte klarar räntor och amorteringar, har ökat, liksom antalet konkurser, vilket satt bankerna under press. Det har bidragit till att bromsa in ekonomin och urholka förtroendet för regeringen. En del bedömare fruktar att Turkiet är inne i en lånekarusell där landet lever över sina tillgångar och kan hamna i samma svåra situation som vissa sydeuropeiska länder inom EU.

Bland Turkiets nackdelar i en kris är att landet saknar råvaror som kan ge exportinkomster som kan lyfta ekonomin. Landet har inte heller högteknologisk produktion som kan konkurrera med avancerade industriländer. Relativt låg utbildningsnivå är också ett hinder för en stark teknisk utveckling. Och trots att andelen kvinnor i politiken ökat, har kvinnornas ställning på arbetsmarknaden försämrats under 2000-talet. En studie från 2016 visade att ungefär två tredjedelar av kvinnorna saknade anställning. Detta berodde inte bara på bristen på tillgängliga arbeten utan även på tryck från familjen att stanna hemma, låg utbildning och känslan av otrygga arbetsförhållanden.

Ett problem är också konstant stort underskott i bytesbalansen, i enkelhet att konsumtionen är mycket högre än den egna produktionen. För att komma till rätta med det behöver industrin hitta nya exportprodukter, ersätta importvaror med egen produktion och minska det ökande behovet av importerad energi. Kontroversiella planer på kärnkraft är en del i de satsningarna.

Infrastruktur och turism

Svarta havets enda utlopp, Bosporen och Dardanellerna med den mellanliggande Marmarasjön, är en av världens mest trafikerade sjöfartsleder. Enligt Montreuxkonventionen från 1936 måste Turkiet i fredstid låta handelsfartyg från alla länder passera, även utan lots. Sunden är svårnavigerade, och kollisioner och grundstötningar inträffar. Det finns konkreta planer på att anlägga en kanal för fartygstrafik mellan Marmarasjön och Svarta havet för att avlasta Bosporen. Där skulle Turkiet också kunna ta betalt av passerande fartyg.

Flera broar och tunnlar förbinder numer Europa och Asien i trakten av Istanbul. Till flera av projekten har Turkiet anlitat ingenjörsföretag från Japan, där man liksom i Turkiet har anledning att ta med risken för jordbävningar i beräkningarna.

Ett turkiskt konsortium fick 2013 i uppdrag att bygga en tredje storflygplats utanför Istanbul för 22,1 miljarder euro. Den första terminalen invigdes 2018, men arbetena beräknas ta många år. Trafiken flyttas över gradvis till den nya flygplatsen. Anläggningsarbetet har varit kantat av olyckor och strejker, vilket antas bero på att man försöker pressa byggtiden. 

Turkiet började satsa på turism under 1980-talet. 2018 var målet 40 miljoner besökare från utlandet och det uppfylldes, även med besök av utlandsturkar oräknade. Men näringen är känslig för politiska oroligheter. En rad terrordåd 2015 och 2016 var riktade mot turistområden i Istanbul. Mellan hösten 2015 och sommaren 2016 bojkottades Turkiet av ryska researrangörer sedan ett ryskt stridsflygplan skjutits ned över gränsen mot Syrien, vilket kan ha kostat Turkiet miljardbelopp i förlorade inkomster. Turkiets militära ingripande i norra Syrien hösten 2019 har också oroat resenäringen.

Om våra källor

 

Varukorg

Totalt 0