Demokrati och rättigheter

Turkiet är ömsom tolerant, ömsom strängt. Friheten att välja livsstil är ganska stor, men i politiska sammanhang är gränserna bestämda. För närvarande är det en religiös president som anger tonen, och rättsväsendet och andra myndigheter används till att bestraffa presidentens motståndare och tysta kritiska röster.

En följd av att Turkiet haft militärstyre under långa tider är att statens rättigheter varit starka och individens svaga. Svag är medborgaren fortfarande, men nu är det inte som tidigare en stenhårt sekulär militärhierarki utan toppstyrd islamism som sätter reglerna. Samma moderata islamistledare som till en början såg ut att vilja verka för ett tolerant samhälle har blivit alltmer auktoritär och genomdrivit lagändringar som utökar presidentens makt (se Politiskt system).

2015 fick polisen ökade befogenheter att ingripa mot demonstranter och använda skjutvapen mot civila. Efter ett kuppförsök mot presidenten 2016 rådde undantagstillstånd i två år, med mycket långtgående ingripanden, i stor skala: Fler än 100 000 lärare, akademiker, jurister, poliser, militärer och andra offentliganställda har förlorat sina jobb och tiotusentals människor har hamnat i fängelse (läs mer i Aktuell politik). De flesta anklagas för att vara gülenister – anhängare till en annan islamisk rörelse än den form av islam som statsledningen förespråkar. Utvecklingen kan sammanfattas så här: Förr, fram till en bit in på 2000-talet, motarbetade staten dem som ville ge religionen större roll i samhället och nu motarbetas de icke-religiösa. Och för dem som är religiösa kan det samtidigt vara farligt att inte vara troende på rätt sätt.

Staten ser också med misstänksamhet på annan etnisk härkomst än den turkiska. Kurdiska aktivister stöter på svårigheter. Efter lokalvalen 2019 har en del av det prokurdiska partiet HDP:s valsegrare hindrats från att tillträda sina poster, trots att de godkänts som kandidater. Många HDP-företrädare sitter fängslade anklagade för att stödja kurdisk terrorism. (Partier som betecknas som extremister var förbjudna redan tidigare, i synnerhet PKK med avläggare eftersom de förespråkar en kurdisk stat och har drivit sina krav med vapen, se Kurderna).

Korruptionsanklagelser har framförts mot regeringspartiet AKP:s högre skikt (se Kalendarium). Presidentens nya palats utanför Ankara med bortåt tusen rum har kostat stora summor och lett till jämförelser med hur osmanska sultaner slösade bort statskassan på lyx, bland annat palatsbyggen, under 1800-talet. Det var när åklagare med anknytning till predikanten Gülen började utreda anklagelser mot kretsen nära presidenten som samarbetet mellan de två islamiströrelserna AKP och Gülenrörelsen sprack (se Religion och Politiskt system). På Transparency Internationals lista över korruptionsgraden i världen 2018 rankades Turkiet som land 78 av 180, se lista här.

Yttrandefrihet och medier

Canan Kaftancıoğlu, Istanbulpolitiker för det sekulära partiet CHP, är en av dem som fått känna på att straff hotar den som ”förolämpar" presidenten och staten. I hennes fall är det kritik mot regeringen via Twitter som lett till rättegång.

Massmedier är inte heller fria på samma sätt som i Västeuropa. Pressfriheten var begränsad sedan tidigare, och flera redaktioner har de senaste åren stängts av myndigheter eller blivit satta under tvångsförvaltning med nya, regeringstrogna ledningar. Efter försöket till statskupp 2016 tog staten kontroll över nyhetsrapporteringen. 45 tidningar stängdes sedan myndigheterna utlöst en klappjakt på medier, främst press med anknytning till Gülenrörelsen.

Enligt EU har turkisk lag en svepande definition av "terrorism", som inte gör skillnad mellan politiska åsikter och bruk av våld. President Erdoğan har anklagats för att trivialisera begreppet genom att kalla i stort sett alla kritiker "förrädare" eller "terrorister". Den som ifrågasätter kriget mot PKK eller förespråkar en kurdisk stat riskerar åtal. Det går inte heller att påstå att armenier utsattes för ett folkmord under första världskriget. Nobelpristagaren Orhan Pamuk är en av de röster staten har försökt tysta med den ökända paragraf 301 i strafflagen, som är riktad mot den som förolämpar statliga organ eller ”turkiskheten” (2008 ändrat till ”den turkiska nationen”).

På sådana grunder ingriper myndigheterna även mot medier. Tidningen Zaman, som stött presidentens motståndare i Gülenrörelsen, och oppositionstidningen Cumhuriyet (landets äldsta) har brandskattats på personal genom gripanden och rättegångar. Tidningsdöden efter kuppförsöket drabbade också Özgür Gündem, landets första dagstidning som helt ägnades åt kurdiska frågor, och liberala Taraf, som gjort sig känd för grävande journalistik med udden riktad mot makthavare.

Medier som inte direkt eller indirekt står under statlig kontroll präglas av självcensur.

En rapport 2019 från tankesmedjan Seta, som står regeringen nära, svartlistar i praktiken en mängd journalister som arbetar för utländska medier.

1991 upphävdes ett förbud mot att ge ut böcker och tidningar på kurdiska, men kurdiskspråkiga tidningar förblev censurerade, konfiskerade eller förbjudna. Efter kuppförsöket 2016 skärptes myndigheternas agerande.

2019 uppgav den internationella pressorganisationen IPI att 155 journalister och mediechefer satt fängslade. I Reportrar utan gränsers rankning för år 2019 placerades Turkiet på plats 157 av 180, se lista här.

Många internetsajter blockeras, exempelvis Wikipedia. 2018 antogs en lag som gav etermediemyndigheten RTUK makt att stoppa sändningar via internet. Ansvariga för en plattform måste ansöka om tillstånd och skulle också kunna tvingas att avlägsna innehåll. Nyhetssajten Bianet, som gjort sig känd för att bevaka människorättsfrågor, blockerades 2019 genom domstolsbeslut. "Nationell säkerhet" åberopades.

Etermediebolaget TRT har medgett att det sedan 2016 finns en lista på över 200 sånger som inte får spelas. Förbudet motiveras med att melodierna förmedlar dåliga ideal till barn och unga, uppmuntrar bruk av alkohol och tobak eller sprider terrorpropaganda. Bland låtarna, både turkiska och kurdiska, finns inspelningar med kända artister som Demet Akalın, Sıla och Bengü.

Rättsväsen och rättssäkerhet

Turkiet har fällts flera tusen gånger av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (underställd Europarådet). Vanligast är att åtalade inte har fått en rättvis rättegång. Domstolen har också kritiserat att staten inte gjort ordentliga utredningar av anmälningar om kränkande behandling av fångar och brottsmisstänkta.

Författningsdomstolen hade länge stark ställning som försvarare av den sekulära staten. 2008 undgick regeringspartiet AKP med en hårsmån att bli olagligförklarat. Sedan dess har de demokratiskt valda organens inflytande över domstolen ökat – och rättsväsendet har förvandlats till redskap för AKP. Det har blivit tydligt under de utrensningar som tog fart efter försöket till statskupp 2016. Med hjälp av lagar som antagits kort före kuppförsöket omstrukturerades domstolsväsendet och regeringen fick nya möjligheter att tillsätta politiskt lojala domare. Med presidentstyret sedan 2018 råder nya regler för den nämnd som tillsätter, eller avsätter, personal i rättsväsendet: presidenten och parlamentet utser gemensamt fyra ledamöter och parlamentet utser ytterligare sju.

Turkiet kritiseras för att använda sig av polissamarbetet Interpol i politiska syften genom att efterlysa regimkritiker internationellt så att de riskerar att bli gripna. 2017 greps den svensk-turkiske skribenten Hamza Yalcin i Spanien under en semesterresa. Först efter någon månad släpptes han. Oliktänkande – inte bara PKK-ledaren Abdullah Öcalan, utan på senare år också anhängare av Gülenrörelsen – har hämtats hem från andra länder av turkisk säkerhetstjänst (se Kalendarium).

Efter kuppförsöket 2016 slog bland andra Amnesty International larm om att gripna utsattes för tortyr – en anklagelse som förr brukade riktas mot de turkiska militärdiktaturerna.

Dödsstraffet avskaffades 2002 för brott begångna i fredstid, 2004 avskaffades det helt. Avskaffandet var ett villkor för att Turkiet skulle få börja förhandla om medlemskap i EU. I samband med att kuppförsöket slogs ned 2016 och en offensiv mot PKK-gerillan trappades upp, började möjligheten att återinföra dödsstraffet diskuteras.

Militärdomstolar avskaffades genom de författningsändringar som trädde i kraft 2018.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0