Turkiet – Befolkning och språk

Turkiets befolkning uppskattades 2021 till cirka 85 miljoner. Tätast befolkade är Marmararegionen i nordväst, inklusive Istanbul, och kusterna i väster och söder. Inlandet öster om Ankara är glest befolkat.

Turkiets invånare är yngre och befolkningstillväxten högre än i EU-länderna. Omkring en fjärdedel av befolkningen är under 15 år. Födelsetalen har stadigt sjunkit sedan 1950-talet, men ännu växer befolkningen, med mer än en miljon invånare årligen.

Åtminstone tre fjärdedelar av befolkningen kan betecknas som ”etniska” turkar. Dessa härstammar dock inte bara från turkfolk som invandrade för 1 000 år sedan utan också från andra folk som bott i Mindre Asien. Flera miljoner är ättlingar till muslimer som tidigare bodde utanför dagens Turkiet, främst i Kaukasien och på Balkan.

Bland de många folk som bodde i Mindre Asien före turkarnas ankomst fanns förfäder till kurderna, som idag utgör runt 20 procent av befolkningen. Exakt hur stor andel av invånarna som är kurder är osäkert, bland annat på grund av assimilering och folkomflyttningar men också därför att turkiska myndigheter i årtionden vägrade erkänna kurderna som en särskild folkgrupp. Fler kurder bor idag utanför än inom de kurdiska provinserna i sydöst.

Med undantag för kurderna är minoriteterna små. Längs gränsen mot Syrien och Irak bor en del araber. I nordöst talas kaukasiska språk av tjerkesser, georgier och lazer. Turkiet har också en inte obetydlig minoritet av romer.

Inbördeskriget i Syrien från 2011 har drivit mer än 3,6 miljoner syrier som flyktingar till Turkiet.

Det finns också uiguriska flyktingar i Turkiet. 2021 uppskattades antalet i runda slängar till 50 000. Uigurerna är turkisktalande muslimer från västra Kina, och Turkiet kritiserar Kina för hur de behandlas vilket orsakar spänningar mellan länderna.

Minoritetsfrågor är känsliga även för Turkiet. Enligt sin tolkning av Lausannefördraget från 1923 (se Äldre historia) erkänner Turkiet inga etniska minoriteter, bara små ”religiösa” minoriteter. I östra Turkiet bodde förr armenier, i väster bodde greker längs kusten. Armenier, greker och judar är idag officiellt erkända som religiösa minoriteter. Men 2016 beräknades det finnas bara runt 50 000 armenier, 20 000 judar och drygt 2 000 greker kvar i Turkiet, huvudsakligen i Istanbul.

I Osmanska riket, som föregick dagens Turkiet, frågade man ursprungligen mindre efter etnisk tillhörighet än efter religion. Muslimska folk var i princip jämställda, medan särskilda lagar gällde för kristna och judar. Med islam som utgångspunkt brukar de betraktas som "skyddsfolk".

Under 1800-talet trängde nationalistiska strömningar från Europa in i Osmanska riket. Greker, serber och andra folk på Balkan frigjorde sig. När kristna armenier, som sedan årtusenden bott i östra Turkiet, visade liknande ambitioner, svarade den osmanska centralmakten mot slutet av 1800-talet med blodiga förföljelser. Under första världskriget fruktade de så kallade ungturkarna att armenierna skulle samarbeta med Ryssland.

Krigsvintern 1915 fördrevs nästan två miljoner armenier från området norr om sjön Van. Deportationen urartade till vad armenier med stöd av många historiker beskriver som ett folkmord, där även armeniernas kurdiska grannar tog aktiv del, men antalet offer är omtvistat. Uppslagsverket Encyclopaedia Britannica anger att cirka 600 000 armenier dödades eller omkom genom umbäranden under flykten, men andra, i synnerhet armeniska, källor anger högre siffror, ibland 1,5 miljoner. Turkiet erkänner 300 000 döda armenier som del av första världskrigets förlustsiffror.

Efter första världskriget fanns också starka spänningar mellan turkar och greker (se Äldre historia). Den nyupprättade turkiska republiken och Grekland genomförde en väldig befolkningsutväxling. En och en halv miljon greker deporterades från Turkiet, som istället tog emot en halv miljon turkisktalande muslimer från Grekland. 

Sedan 1960-talet har det skett en stor utvandring av turkar till Europa, främst Tyskland, men under landets snabba ekonomiska tillväxt efter millennieskiftet har Turkiet självt blivit ett mål för ekonomiska migranter från bland annat Östeuropa och Centralasien. En stor del av dem lever under oreglerade förhållanden och återfinns inte i befolkningsstatistiken. Tusentals som egentligen velat ta sig till Västeuropa, inte minst syrier och afghaner, har fastnat i Turkiet sedan EU stängt sin yttre gräns.

Språk 

Turkiskan är ett altaiskt språk med rötter i Centralasien. Mycket närbesläktade språk är azeriska (Azerbajdzjan-turkiska) och turkmenska. 

I Osmanska riket var överklassens språk närmast en blandning av turkiska, arabiska (islams religiösa språk) och det av turkarna beundrade kulturspråket persiska. När Republiken Turkiet utropades 1923 ville dess grundare skapa en enhetlig nation, där alla, oavsett ursprung, skulle se sig som turkar. 1928 inledde landsfadern Kemal Atatürk (se Modern historia) en radikal språkreform. Riksspråket rensades från arabiska och persiska låneord. Det arabiska alfabetet ersattes av latinsk skrift.

Atatürks språkreform bortsåg från att många i sydöst inte talade turkiska utan kurdiska – ett indoeuropeiskt språk som är släkt med persiska. Efter ett kurdiskt uppror 1925 förbjöd Atatürk kurderna att tala sitt språk offentligt. Först från 1991 började förbudet mot kurdiska sakta mjukas upp. Nu tillåts kurdiska offentligt i de flesta sammanhang, även officiella, men bara som tillvalsämne i skolorna. Kurdiskan är inte ett enhetligt språk utan en gemensam benämning på minst tre större dialektala varianter, varav kurmanji och zaza-gorani är de vanligaste i Turkiet. 

Turkisk uttalsguide 

De flesta bokstäver uttalas ungefär som på svenska, men det finns några skillnader:
C = dj (midja)
G = alltid hårt, som svenskans god, aldrig mjukt som get
J = tonande zj, förkommer mest i franska låneord
K = alltid hårt, som svenskans kaka, aldrig mjukt som kyss
O = å
U = o
Ü = y
Y = j
Z = tonande s

Det finns också några specialbokstäver:
Ç = tj (lattjo)
ğ = ett svagt strupljud, knappt hörbart. Står alltid efter en vokal, vars ljud förlängs något. Denna bokstav finns inte som versal, eftersom den aldrig står först i ett ord.
İ = i med en prick över uttalas som ett svenskt i, och pricken används även på versaler. Bokstaven får inte förväxlas med
I ı = uttalas ungefär som engelskans obestämda artikel a
Ş = sch

Om våra källor