Turkiet – Utrikespolitik och försvar

I två omgångar sedan början av 2000-talet har Turkiets ställning i världen förändrats dramatiskt. Under seklets första decennium sammanföll starkt förbättrad ekonomi med ökad aktivitet av turkiska företag i omvärlden och intensiv diplomatisk verksamhet präglad av stort självförtroende och en ambition till "noll problem med grannarna". Från början av 2010-talet började det gå utför. Konflikter uppstod med nästan alla länder i regionen och auktoritär politik inom landet har skapat beröringsångest i västvärlden.

Länge har medlemskapet i militäralliansen Nato varit basen för Turkiets utrikespolitik. I många år fick också förhoppningarna om framtida medlemskap i EU landet att betona sin möjlighet att bygga en bro mellan väst och öst.

Genom Sveriges och Finlands ansökningar i maj 2022 om medlemskap i Nato har Turkiets förhållande till andra länder i alliansen och till sina grannar fått mer direkt inverkan på Sveriges utrikespolitik. Turkiet har deklarerat ovilja att godkänna ansökningarna, och analytiker utgår från att det kommer att kopplas till en kravlista från turkiskt håll. Ett av stridsäpplena handlar om kurdiska krafter i norra Syrien som den turkiska ledningen ser som terrorister. Sverige och andra västländer har stött kurdiska organisationer där. Särskilt gerillan YPG har haft ledande roll i att strida mot den islamistiska extremiströrelsen Islamiska staten (IS). Turkiet bekämpar YPG som man betraktar som en förgrening av den turkisk-kurdiska gerillan PKK.

Medlemskapet i Nato är inte direkt ifrågasatt i Turkiet, men inte heller problemfritt. USA har två flygbaser i Turkiet och har, åtminstone fram till Donald Trumps tid som president, lagt stor vikt vid relationerna med Natos enda muslimska medlemsland. Men även om Turkiet mestadels har uppträtt lojalt mot Nato finns det antiamerikanska stämningar och irritation mot USA, utöver oenigheten i synen på kriget i Syrien och på YPG. 

Efter försöket till statskupp i Turkiet 2016 anklagades USA för att inte nog snabbt och entydigt ha tagit avstånd från kuppförsöket. Det har också antytts att USA var inblandat i kuppen genom att låta predikanten Fethullah Gülen, av Turkiet utpekad som hjärnan bakom sammansvärjningen, bo i USA. Det har rått stark irritation i Turkiet över att USA inte utlämnat honom. USA ser gärna att Nato utvidgas i Norden, och hanteringen av Gülenanhängare kan tänkas blir en fråga för förhandlingar.

2020, i slutet av Trumps presidenttid, införde USA sanktioner mot Turkiet. Anledningen var att Turkiet irriterat USA och Nato genom att köpa in ett rysktillverkat luftvärnssystem (se Kalendarium). Men sanktionerna var enligt analytiker lindrigare än befarat och präglade av västvärldens intresse av att behålla samarbetet med Turkiet. Som jämförelse införde USA strängare sanktioner mot Ryssland efter dess annektering av Krimhalvön 2014 och mot Iran när Trump sade upp USA:s medverkan i det internationella avtalet om Irans kärnenergiprogram.

Turkiet försöker å sin sida balansera mellan Ryssland och Ukraina. Turisttrafik från båda länderna har gett Turkiet inkomster.  I Ukraina finns kunder till Turkiets drönartillverkning, men Turkiet har också behov av naturgas från Ryssland.

Besvikelse mot EU

Turkiets besvikelse mot EU är påtaglig. Efter att länge ha velat bli medlem i EU erkändes Turkiet 1999 som kandidatland, med förbehåll. För att få förhandla om medlemskap måste turkarna först förbättra respekten för mänskliga rättigheter och rätta till politiska missförhållanden. Det var vad framstegsvänliga krafter i Turkiet ville göra, med stöd av EU. Snart tillkom krav om att Turkiets tullunion måste omfatta alla EU:s medlemmar inklusive Cypern. Trots motstånd från flera EU-länder fick Turkiet börja förhandla om medlemskap 2005, men förhandlingarna gick trögt. EU-anpassningen i Turkiet tappade fart, samtidigt som främst Tyskland och Frankrike reste nya hinder inför utsikten att få in ett stort, muslimskt land i vad en del betraktade som en kristen gemenskap.

EU har fått kritik för att ha motarbetat Turkiet medan landet befann sig i en demokratiseringsfas, men förlitat sig på turkiskt stöd för att lösa den kris som uppstod med vågen av flyktingar till Europa 2015, trots att Turkiet då börjat uppfattas som näst intill en diktatur. Turkiet lovades miljarder euro för att ta hand om flyktingar som EU inte ville ha, liksom ökad takt i medlemsförhandlingarna. Stödet till flyktingar utgår i flera former, bland annat mindre kontantbidrag, men främst som humanitärt bistånd via stora internationella organisationer. Inom ramen för en treårsplan som sträcker sig till 2024 anslår EU tre miljarder euro. Flyktingar får ett kort med kontanter laddade för att kunna betala mat och hyra, transporter och läkemedel.

Schismen mellan EU och Turkiet fördjupades efter kuppförsöket 2016, då även EU anklagades för att ha dragit benen efter sig med att ställa sig på regeringens sida. Turkiet klagade på att utlovat flyktingstöd inte betalades ut och hotade att säga upp avtalet. Samtidigt krävde Turkiet visumfrihet för sina medborgare till EU, medan EU krävde att Turkiet först skulle ändra den breda definition av "terrorism" som bland annat lett till massgripanden efter kuppförsöket.

Särskilt med Tyskland, som har många invånare med ursprung i Turkiet, har förbindelserna satts på prov. 900 moskéer i Tyskland drivs av den turkiska religionsmyndigheten, som betalar församlingsledarnas löner. I flera tyska delstater diskuteras lagändringar som skulle kunna göra församlingarna mindre beroende av ekonomiskt stöd utifrån (det finns en frivillig kyrkoskatt för kristna som föreslås som modell).

Medan EU redan under flera år betett sig på ett sätt som Turkiet uppfattade som nedlåtande och oseriöst, och förhandlingarna praktiskt taget stannade av, siktade regeringen i Ankara på andra allianser. AKP-regeringen började bedriva aktiv diplomati och handel i praktiskt taget alla länder som ingick i det gamla Osmanska riket. Även med turkiskspråkiga före detta Sovjetstater i Centralasien knöt man nära kontakter. I Afrika, där Turkiet satsar hårt på att bygga ut sin handel, ökade antalet turkiska ambassader från 12 år 2002 till 43 år 2021.

Stöd till islamistpartier

Under den "arabiska våren" 2011 såg regimmotståndare i Tunisien, Egypten och andra länder turkiska AKP som ett föredöme för partiets förmåga att kombinera islamiska värderingar med demokratisk och sekulär politik och liberala ekonomiska principer. Men när en kortlivad islamisk regering i det viktigaste landet, Egypten, störtades av en ny militärregim stod Turkiet plötsligt med en fiende i Kairo. Turkiet betraktade den avsatte islamistiske presidenten Muhammad Mursi som Egyptens laglige ledare tills Mursi avled 2019. "Töväder" i förbindelserna mellan de två länderna rapporterades dock 2021.

Försöken att få inflytande i Tunisien och Libyen sedan de ländernas diktatorer störtats blev kortsiktigt resultatlösa, men har återkommit på agendan (se nedan).

Turkiet var 1949 det första muslimska land som erkände Israel. I årtionden hade länderna goda relationer, men 2009 skar det sig när dåvarande premiärministern Recep Tayyip Erdoğan läxade upp presidenten Shimon Peres för Israels agerande i Gaza. 2010 djupnade krisen när tio turkar dödades vid en israelisk kommandoräd mot det turkiska fartyget Mavi Marmara, som ingick i en internationell konvoj som skulle försöka bryta Israels blockad mot Gaza. Israel vägrade att be om ursäkt, vilket slutade med att Turkiet avbröt det militära samarbetsavtal som fanns och nedgraderade de diplomatiska relationerna. Efter ny israelisk beskjutning av Gaza 2012 beskrev Erdoğan Israel som en "terroriststat". Israel gick så småningom med på att betala skadestånd till de dödade turkarnas anhöriga. 

Förbindelserna sattes ånyo på prov 2017 när USA erkände Jerusalem som Israels huvudstad. I täten för sunnimuslimska länder uppmanade Turkiet då till internationellt erkännande av Jerusalem som huvudstad i Palestina.

Uppgörelsen med Israel efter händelserna till havs runt Gazakonvojen tolkades i omvärlden som ett försök av Turkiet att bryta den isolering landet hamnat i. Det gällde också den försoning med Ryssland som skedde ungefär samtidigt. Relationerna med Ryssland hade varit relativt avspända efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, men när Turkiet 2015 sköt ned ett ryskt stridflygplan i gränstrakterna mot Syrien blev de ovänner. Ryssland begränsade handeln med Turkiet och stoppade all charterturism, vilket slog hårt mot den turkiska ekonomin. Den konflikten (före kriget i Ukraina 2022) innebar också den allvarligaste konfrontationen mellan Nato och Ryssland sedan kalla krigets slut. 2016 bad president Erdoğan Ryssland om ursäkt och träffade sin ryske motpart Vladimir Putin. De enades om ett närmande, som underlättades av att Ryssland snabbare än EU och USA hade tagit avstånd från kuppförsöket och att Putin inte kritiserat massgripandena i Turkiet. Normalisering gynnade båda länderna ekonomiskt.

Oroade ledare i väst befarade att en ny allians mellan auktoritära ledare kunde skapas och rubba maktbalansen i Europa. I konflikterna i Syrien och Libyen har de turkisk-ryska förbindelserna väckt intresse. Ankara och Moskva har stött motsatta sidor i båda länderna, men samtidigt kopplat greppet om förhandlingar mellan stridande parter på sätt som ställt västmakterna och FN vid sidan om händelseutvecklingen.

Jakt på kurdisk gerilla

Turkiets förhållande till Syrien var länge dåligt dels på grund av Syriens stöd till den kurdiska gerillan PKK, dels på grund av turkiska bevattningsprojekt som minskade vattenflödet i floder till Syrien. Relationerna förbättrades sedan Syrien 1998 brutit med PKK, och Turkiet såg sig som den enda västvänliga stat som kunde tala med Syrien. Men när man inte lyckades stoppa Assadregimens blodiga förföljelse av oppositionen från våren 2011 blev Turkiet en av de drivande krafterna för maktskifte i Syrien. Syriska statens sönderfall väckte oro i Turkiet för att kurdiska grupper i Syrien skulle kunna etablera självstyre längs turkiska gränsen, liknande förhållandena i norra Irak. Turkiska regeringen hotade att ingripa om PKK skulle tillåtas upprätta nya baser på syrisk mark.

Inbördeskriget i Syrien påverkade också Turkiet konkret genom flyktingströmmar. Turkiet föreslog att FN skulle inrätta en skyddad zon för flyktingar på syrisk mark längs gränsen. Det avvisade säkerhetsrådet som orealistiskt. Turkiet vädjade till EU om större insatser. 2013 förvärrades krisen och antalet syrier som sökte skydd i Turkiet sköt i höjden. Turkiet kom snart att hysa fler än 3,6 miljoner syriska flyktingar varav en tiondel i etablerade flyktingläger.

Turkiets försök att medverka till att störta den syriska regimen anses ha lett till att landets långa gräns mot det södra grannlandet länge lämnades öppen för sunnimuslimska extremister, bland dem jihadister som senare skulle kalla sig Islamiska staten (IS). Turkiet kritiserades för att ägna mer kraft åt att bekämpa syrisk-kurdisk gerilla än åt IS. Först 2016 lovade Turkiet att på allvar ansluta sig till kampen mot IS och tills vidare acceptera en fortsatt roll för regimen i Damaskus. När IS besegrades (2019 utkämpades strider i ökenområden mot IS sista större fästen) var det kurdiskt dominerade styrkor som stod för de största insatserna, med bistånd från USA och andra länder. Men Turkiet har inte släppt sitt fokus på de ansatser till kurdiskt statsbyggande som sker på syrisk mark. Tre turkiska militäroffensiver mellan 2016 och 2019 inriktades på de kurdiska styrkor som Turkiet betecknar som terrorister. Invasionen 2019, då presidenten också deklarerade sin avsikt att inrätta en zon dit flyktingar från Syrien skulle skickas tillbaka, skedde mot bakgrund av försämrad ekonomi i Turkiet och minskat väljarstöd för Erdoğan och dennes parti. 

Turkiets fientliga inställning till den syriska regimen har ansträngt relationerna till en av dess viktigaste partner, Iran. Att Nato sedan 2011 har en radarstation på turkisk mark som länk i sin försvarssköld mot iranska robotar har också försämrat förhållandet. Shiaregimen i Iran har även kritiserat Turkiets stöd till sunnimuslimska grupper under den "arabiska våren", liksom i inbördeskriget i Jemen. Ett avtal 2014 om ökat ekonomiskt samarbete och handelsutbyte anses dock ha tinat upp relationerna. 2017 samlades Turkiet, Iran och Ryssland bakom gemensamma initiativ för att få slut på inbördeskriget i Syrien, med förutsättningen att låta Bashar al-Assad bli kvar som statschef.

Trots att hundratals turkiska företag är verksamma i Irak är de politiska relationerna svala. Däremot har AKP-regeringen byggt upp relationer till den kurdiska regionalregeringen i norra Irak och har stort handelsutbyte med irakiska kurder, dock utan att stödja tanken på att de skulle få bilda en självständig kurdisk stat. Export av olja direkt från Kurdistan till Turkiet motarbetas av Iraks regering.

Även turkiska arméns återkommande räder mot PKK på irakisk mark väcker irritation. Sedan 2014 har Turkiets parlament varje år förlängt en ordning som tillåter att turkisk trupp sänds in i Irak och Syrien för att bekämpa organisationer som i Turkiet uppfattas som terrorgrupper (se Kalendarium).

Cypern känslig fråga

Av historiska skäl var förhållandet mellan Turkiet och Grekland länge spänt, men ömsesidig hjälp efter jordbävningar 1999 nära Istanbul och i Aten skapade ett närmande och Grekland gav upp sitt veto mot turkiska medlemskapsförhandlingar med EU. Sedan dess har relationerna tidvis varit bättre, även om det har irriterat den turkiska ledningen att motståndare till president Erdoğan sökt asyl i Grekland. Erdoğan besökte Grekland 2017, som förste turkiske president på 65 år. Men han slog sina värdar med häpnad genom att förespråka en översyn av Lausannefördraget från 1923, där det moderna Turkiets gränser slogs fast efter Osmanska rikets fall (se Äldre historia).

2020 chockade den turkiske presidenten den kristna världen, i synnerhet Grekland, genom att låta riva upp beslut som gjort den gamla helgedomen Hagia Sofia (Aya Sofya) i Istanbul till museum. På årsdagen av Lausannefördraget, den 24 juli, togs den åter i bruk som moské. Mer politiska än religiösa motiv kan anas: missnöjet med de gränser Turkiet har sedan Osmanska riket föll samman. I ljuset av att det finns gas och olja i östra Medelhavet har Turkiet flyttat fram sina positioner kring havsgränserna och slutit avtal med Libyen om samarbete på området. Mavi vatan, "Blått hemland", kallas en doktrin som sjösattes 2006 av amiralen Cem Gürdeniz och bland annat innebär anspråk i havet vid öar som tilldelades Grekland när Turkiets gränser drogs upp.

Den allvarligaste konflikten med Grekland har gällt Cypern. Ön, som ligger nära Turkiets kust, är delad mellan grekcyprioter i söder och turkcyprioter i norr. Delningen fullbordades 1974, när Turkiet invaderade norra Cypern för att hindra en militärjunta i Aten att förena Cypern med Grekland. Endast den grekcypriotiska regeringen är internationellt erkänd, fast inte av Turkiet. Den republik turkcyprioterna har utropat erkänns däremot bara av Turkiet, som har trupper på norra Cypern.

För många turknationalister är Cypernfrågan känsloladdad. Turkiet har tidigare ibland hotat att inkorporera norra Cypern, men AKP har i regeringsställning intagit mjukare hållning. Sannolikt låg det bakom en avgörande vändning på Cypern 2003, då turkcyprioterna öppnade gränsen mellan öns båda delar. Bland annat efter påtryckningar från turkiska regeringen röstade en majoritet av turkcyprioterna 2004 ja till en plan för Cyperns återförening som FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan hade lagt fram. Grekcyprioterna sade emellertid nej till förslaget och därmed kom den grekcypriotiska regeringen att representera Cypern när landet blev medlem i EU 2004. Därefter har Turkiets vägran att erkänna den grekcypriotiska regeringen, och att släppa in cypriotiska fartyg i turkiska hamnar, utgjort hinder för turkiskt EU-medlemskap. President Erdoğan har också aktivt stött turkcypriotiska nationalistpolitiker som motarbetar återförening av ön. Turkiet protesterar också mot att den grekcypriotiska regeringen ingått avtal om landets ekonomiska zon i Medelhavet med bland annat Israel, utan att konsultera Turkiet eller turkcyprioterna.

När Sovjetunionen sönderföll uppstod nya stater i Centralasien, bebodda av turkfolk. Turkiets försök att närma sig dessa folk har haft störst framgång i Azerbajdzjan, vars språk ligger nära det som talas i Turkiet. Turkiska företag är mycket aktiva i Azerbajdzjan och Turkiet stöder landet i dess konflikt med Armenien. Samarbetet har stärkts efter krig 2020 mellan Azerbajdzjan och Armenien om Nagorno-Karabach (se Kalendarium). Turkiets stöd för Azerbajdzjan ledde då återigen till en kris i förbindelserna med Armenien, men 2022 inleddes flera förtroendeskapande åtgärder. Bland annat utsåg de två länderna varsitt sändebud med ansvar för dialog, och restriktioner mot varutransporter lättades upp. 

Historien kastar sin skugga över turkarnas förhållande till armenierna (se Befolkning och språk) och Armenienfrågan stör även Turkiets relationer till andra länder. En rad länders officiella erkännanden av fördrivningen av armenierna 1915 som ett folkmord har alltid lett till att Turkiet under en period har kylt ned de diplomatiska relationerna. Så skedde till exempel med Sverige 2010. 

Gentemot Kina har den turkiska ledningen gjort skarpa markeringar efter rapporter om tilltagande förtryck mot den uiguriska folkgruppen i Xinjiang.

Till följd av coronapandemin 2020 bidrog Turkiet, trots besvärlig smittspridning i det egna landet, med skyddsutrustning till bland andra Italien, Spanien och Palestina. Och sålde läkemedel till Armenien.

Stor försvarsmakt och militär export

Turkiet har en av militäralliansen Natos största försvarsmakter. Den består av runt 600 000 man varav 500 000 värnpliktiga. Sedan 2014 pågår den allmänna värnplikten för de flesta i tolv månader.

Turkiet har egen tillverkning av bland annat stridsvagnar, militärflygplan, satelliter och örlogsfartyg. Drönare (obemannade farkoster) har använts av turkisk militär både mot kurdisk gerilla inom landet och i krigföring på syriska sidan om gränsen, såväl till spaning som till anfall mot bland annat pansarfordon. Såväl statliga Turkish Aerospace som företaget Baykar, som drivs av presidentens USA-utbildade svärson Selçuk Bayraktar, utvecklar drönare. Ett antal länder, bland annat i Afrika, visar intresse, inte minst därför att Turkiet håller förhållandevis låga priser och ställer måttliga krav på hur andra regimer agerar med den militära utrustning de köper in.

Som Natoland har Turkiet retat framför allt USA genom inköp av ett rysktillverkat luftvärnssystem, vilket fått USA att införa vissa sanktioner (se ovan) och frysa utbyte i form av flygplansaffärer (se Kalendarium).

Lästips - läs mer om Turkiet i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Erdoğans krav på Sverige kan slå tillbaka på honom själv (2022-05-24)
Turkiets planer till havs recept för konstant konflikt (2020-08-29)

Om våra källor

127302

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågor som påverkar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

Varukorg

Totalt 0