Utrikespolitik och försvar

I två omgångar sedan början av 2000-talet har Turkiets ställning i världen förändrats dramatiskt. Under seklets första decennium sammanföll en starkt förbättrad ekonomi med en ökad aktivitet av turkiska företag i omvärlden och en intensiv diplomatisk verksamhet präglad av stort självförtroende och en ambition till "noll problem med grannarna". Från början av 2010-talet började det gå utför. Konflikter uppstod med nästan alla länder i regionen och en alltmer auktoritär politik inom landet skapade viss beröringsångest i västvärlden.

Länge har medlemskapet i militäralliansen Nato varit basen för Turkiets utrikespolitik. I många år fick också förhoppningarna om ett framtida medlemskap i EU landet att betona sin möjlighet att bygga en bro mellan väst och öst. Medlemskapet i Nato är inte direkt ifrågasatt, men inte heller problemfritt. Turkiet har en av Natos största försvarsmakter, runt 600 000 man varav 500 000 värnpliktiga. Sedan 2014 pågår den allmänna värnplikten för de flesta i tolv månader.

USA har två flygbaser i Turkiet och lägger stor vikt vid relationerna med Natos enda muslimska medlemsland. Men även om Turkiet mestadels har uppträtt lojalt mot Nato finns det ganska utbredda antiamerikanska stämningar och ofta en irritation mot USA inom den turkiska ledningen. På senare år har oenighet rått i synen på kriget i Syrien, där USA har stött den syrisk-kurdiska gerillan YPG, som varit en av de effektivaste motståndarna mot den islamistiska extremiströrelsen Islamiska staten. Turkiet däremot har bekämpat YPG som man betraktar som en förgrening av den turkisk-kurdiska gerillan PKK. Efter försöket till statskupp i Turkiet 2016 anklagades USA för att inte nog snabbt och entydigt ha tagit avstånd från kuppförsöket. Det har också antytts att USA på något sätt var inblandat i kuppen genom att låta predikanten Fethullah Gülen, av Turkiet utpekad som hjärnan bakom sammansvärjningen, bo i USA. Det har rått stark irritation i Turkiet över att USA inte utlämnat honom.

Turkiets besvikelse mot EU är påtaglig. Efter att länge ha velat bli medlem i EU erkändes Turkiet 1999 som kandidatland, fast med förbehåll. För att få förhandla om medlemskap måste turkarna först förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna och rätta till politiska missförhållanden. Detta var just vad framstegsvänliga krafter i Turkiet ville göra, med stöd av EU. Snart tillkom ett krav om att Turkiets tullunion måste omfatta alla EU:s medlemmar inklusive Cypern. Trots motstånd från flera EU-länder fick Turkiet börja förhandla om medlemskap 2005, men förhandlingarna gick trögt. EU-anpassningen i Turkiet tappade fart, samtidigt som främst Tyskland och Frankrike reste nya hinder inför utsikten att få in ett stort, muslimskt land i vad en del betraktade som en sorts kristen gemenskap.

EU har också fått kritik för att ha motarbetat Turkiet medan landet befann sig i en demokratiseringsfas, men förlitat sig på turkiskt stöd för att lösa den akuta kris som uppstått med den stora vågen av flyktingar till Europa 2015, trots att Turkiet då börjat uppfattas som näst intill en diktatur. Då lovades Turkiet miljarder euro för att ta hand om flyktingar som EU inte ville ha, liksom ökad takt i medlemsförhandlingarna.

Schismen mellan EU och Turkiet snarast fördjupades efter kuppförsöket 2016, då även EU anklagades för att ha dragit benen efter sig med att ställa sig på regeringens sida. Turkiet klagade på att utlovat flyktingstöd inte betalades ut och hotade att säga upp avtalet. Samtidigt krävde Turkiet visumfrihet för sina medborgare till EU, medan EU krävde att Turkiet först skulle ändra den breda definition av "terrorism" som bland annat lett till massgripanden av tiotusentals människor efter kuppförsöket. Särskilt med Tyskland, som har en stor befolkningsgrupp med ursprung i Turkiet, har förbindelserna satts på prov. 900 moskéer i Tyskland drivs av den turkiska religionsmyndigheten, som betalar församlingsledarnas löner. I flera delstater diskuteras lagändringar som skulle kunna göra församlingarna mindre beroende av ekonomiskt stöd utifrån (det finns en frivillig kyrkoskatt för kristna som föreslås som modell).

Medan EU redan under flera år betett sig på ett sätt som Turkiet uppfattade som nedlåtande och oseriöst, och förhandlingarna praktiskt taget stannade av, siktade regeringen i Ankara på andra allianser. AKP-regeringen började bedriva aktiv diplomati och handel i praktiskt taget alla länder som en gång ingick i det gamla Osmanska riket. Även med turkiskspråkiga före detta Sovjetstater i Centralasien knöt man nära kontakter.

Under den "arabiska våren" 2011 såg tiotusentals regimmotståndare i Tunisien, Egypten och andra länder turkiska AKP som ett föredöme för partiets förmåga att kombinera grundläggande islamiska värderingar med en demokratisk och sekulär politik och liberala ekonomiska principer. Men när en kortlivad islamisk regering i det viktigaste landet, Egypten, störtades av en ny militärregim stod Turkiet plötsligt med en fiende i Kairo istället för en vän. Turkiet har hållit fast vid att betrakta den avsatte islamistiske presidenten Muhammad Mursi som Egyptens laglige ledare.

Försöken att få inflytande i Tunisien och Libyen sedan de ländernas diktatorer störtats blev också resultatlösa.

Turkiet var 1949 det första muslimska land som erkände Israel. I årtionden hade länderna goda relationer, men 2009 skar det sig när dåvarande premiärministern Recep Tayyip Erdoğan läxade upp den israeliske presidenten Shimon Peres för Israels agerande i Gaza. 2010 djupnade krisen när tio turkar dödades vid en israelisk kommandoräd mot det turkiska fartyget Mavi Marmara, som ingick i en internationell konvoj som skulle försöka bryta blockaden av Gaza. Israel vägrade att be om ursäkt, vilket slutade med att Turkiet avbröt det militära samarbetsavtalet och nedgraderade de diplomatiska relationerna. Efter ny israelisk beskjutning av Gaza 2012 beskrev Erdoğan Israel som en "terroriststat". Först 2016 normaliserades relationerna, sedan Israel gått med på att betala skadestånd till de tio dödade turkarnas anhöriga. Förbindelserna sattes ånyo på prov 2017 när USA erkände Jerusalem som Israels huvudstad. I täten för sunnimuslimska länder uppmanade Turkiet då till internationellt erkännande av Jerusalem som huvudstad i Palestina.

Uppgörelsen med Israel efter händelserna till havs runt Gazakonvojen tolkades i omvärlden som ett försök av Turkiet att bryta den relativa isolering landet hamnat i. Det gällde också den försoning med Ryssland som skedde ungefär samtidigt.

Relationerna med Ryssland hade varit relativt avspända efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, men när Turkiet i november 2015 sköt ned ett ryskt stridflygplan i gränstrakterna mot Syrien förvandlades länderna till ovänner. Ryssland begränsade handeln med Turkiet och stoppade all charterturism, vilket slog hårt mot den turkiska ekonomin. Konflikten innebar också den allvarligaste konfrontationen mellan Nato och Ryssland sedan det kalla krigets slut. I juni 2016 bad president Erdoğan Ryssland om ursäkt och i augusti träffade han sin ryske kollega Vladimir Putin. De enades om att försöka återupprätta normala relationer. Närmandet underlättades av att Ryssland betydligt snabbare än EU och USA tagit avstånd från kuppförsöket och att Putin inte kritiserat massgripandena i Turkiet. Normaliserandet ansågs gynna båda länderna ekonomiskt. Oroade ledare i väst befarade att en ny allians mellan auktoritära ledare kunde skapas och rubba maktbalansen i Europa.

Förhållandet till Syrien var länge dåligt på grund av Syriens stöd till den kurdiska gerillan PKK och stora turkiska bevattningsprojekt som minskade vattenflödet till Syrien. Relationerna förbättrades sedan Syrien 1998 brutit med PKK, och Turkiet såg sig som den enda västvänliga stat som kunde tala med Syrien. Men när man misslyckades med att stoppa den syriska regimens blodiga förföljelse av oppositionen från våren 2011 blev Turkiet istället en av de drivande krafterna för maktskifte i Syrien. Syriska statens sönderfall väckte stark oro i Turkiet att kurdiska grupper i Syrien skulle kunna etablera någon form av självstyre längs den turkiska gränsen, liknande förhållandena i norra Irak. Turkiska regeringen hotade att ingripa om PKK skulle tillåtas upprätta nya baser på syrisk mark.

Inbördeskriget i Syrien påverkade också Turkiet konkret genom en kraftig flyktingström. Den turkiska regeringen bedömde att landet inte skulle klara att ta hand om fler än 100 000 flyktingar och föreslog att FN skulle inrätta en skyddad zon för flyktingar på syrisk mark längs gränsen. Detta avvisade säkerhetsrådet som orealistiskt. I mitten av oktober hade den aviserade maxgränsen på 100 000 passerats och Turkiet vädjade till EU om större insatser. Under 2013 förvärrades krisen i Syrien snabbt och antalet syrier som sökt skydd i Turkiet sköt i höjden. 2019 hyste Turkiet mer än 3,6 miljoner syriska flyktingar varav en tiondel i de etablerade flyktinglägren.

Turkiets försök att till varje pris medverka till att störta den syriska regimen anses ha lett till att landets långa gräns mot det södra grannlandet länge lämnades öppen för sunnimuslimska extremister, bland dem de som senare skulle kalla sig Islamiska staten (IS).

Turkiet kritiserades internationellt för att ägna mer kraft åt att bekämpa syrisk-kurdisk gerilla än åt IS. Först under sensommaren 2016 lovade Turkiet att på allvar ansluta sig till kampen mot IS och tills vidare acceptera en fortsatt roll för regimen i Damaskus.

Turkiets fientliga inställning till den syriska regimen har ansträngt relationerna till dess viktigaste partner, Iran. Att Nato sedan 2011 har en radarstation på turkisk mark som en länk i sin försvarssköld mot iranska robotar har också har försämrat förhållandet. Iran har även kritiserat Turkiets stöd till sunnitiska grupper under den "arabiska våren", liksom i inbördeskriget i Jemen. Ett avtal 2014 om ökat ekonomiskt samarbete och handelsutbyte anses dock ha tinat upp relationerna. 2017 samlades Turkiet, Iran och Ryssland bakom gemensamma initiativ för att få slut på inbördeskriget i Syrien, med förutsättningen att låta Bashar al-Assad bli kvar som statschef.

Trots att hundratals turkiska företag är verksamma i Irak är de politiska relationerna mellan länderna svala. Däremot har AKP-regeringen byggt upp relationer till den kurdiska regionalregeringen i norra Irak och har stort handelsutbyte med de irakiska kurderna, dock utan att stödja tanken på att de skulle få bilda en självständig kurdisk stat. Exporten av olja direkt från Kurdistan till Turkiet under en tid fördömdes av den irakiska regeringen som olaglig. 

Iraks regering är också emot turkiska arméns återkommande räder mot PKK på irakisk mark. I slutet av 2015 vände sig Irak till FN:s säkerhetsråd för att få bort en större turkisk styrka. Sedan 2014 har Turkiets parlament varje år förlängt en ordning som tillåter att turkisk trupp sänds in i Irak och Syrien för att bekämpa organisationer som i Turkiet uppfattas som terrorgrupper.

Av historiska skäl var förhållandet mellan Turkiet och Grekland länge spänt, men ömsesidig hjälp efter jordbävningar 1999 nära Istanbul och i Aten skapade ett närmande och följdes av att Grekland upphävde sitt veto mot turkiska medlemskapsförhandlingar med EU. Sedan dess har relationerna varit normala, även om det irriterat den turkiska ledningen att kuppförsöket 2016 fick till följd att motståndare till president Erdoğan sökt asyl i Grekland. Erdoğan besökte Grekland 2017,som förste turkiske president på 65 år. Men han slog sina värdar med häpnad genom att förespråka en översyn av Lausannefördraget från 1923, där det moderna Turkiets gränser slogs fast efter Osmanska rikets fall (se Äldre historia).

Den allvarligaste konflikten med Grekland har gällt Cypern. Ön, som ligger nära Turkiets kust, är delad mellan grekcyprioter i söder och turkcyprioter i norr. Delningen fullbordades 1974, när Turkiet invaderade norra Cypern för att hindra en militärjunta i Aten att förena Cypern med Grekland. Endast den grekcypriotiska regeringen är internationellt erkänd, fast inte av Turkiet. Den republik som turkcyprioterna har utropat erkänns däremot bara av Turkiet, som har trupper på norra Cypern.

För många turknationalister är Cypernfrågan känsloladdad. Turkiet har tidigare ibland hotat att inkorporera norra Cypern, men AKP har i regeringsställning intagit mjukare hållning. Sannolikt låg det bakom en avgörande vändning på Cypern 2003, då turkcyprioterna öppnade gränsen mellan öns båda delar. Bland annat efter påtryckningar från den turkiska regeringen röstade en majoritet av turkcyprioterna 2004 ja till den plan för Cyperns återförening som FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan hade lagt fram. Grekcyprioterna sade emellertid nej till förslaget och därmed kom den grekcypriotiska regeringen att representera Cypern när landet blev medlem i EU 2004. Därefter har Turkiets vägran att erkänna den grekcypriotiska regeringen, och att släppa in cypriotiska fartyg i turkiska hamnar, varit ett avgörande hinder för turkiskt EU-medlemskap. Turkiet protesterar också mot att den grekcypriotiska regeringen ingått avtal om landets ekonomiska zon i Medelhavet med bland annat Israel, utan att konsultera Turkiet eller turkcyprioterna. Samtal om återförening av ön har förts av och till men inte lett till avtal.

När Sovjetunionen sönderföll uppstod nya stater i Centralasien, bebodda av turkfolk. Turkiets försök att närma sig dessa folk har haft störst framgång i Azerbajdzjan, vars språk ligger nära det som talas i Turkiet. Turkiska företag är mycket aktiva i Azerbajdzjan och Turkiet stöder landet i dess konflikt med Armenien. 

Historien kastar sin skugga över turkarnas förhållande till armenierna (se Befolkning och språk) och Armenienfrågan stör även Turkiets relationer till andra länder. En rad länders officiella erkännanden av fördrivningen av armenierna 1915 som ett folkmord har alltid lett till att Turkiet under en period har kylt ned de diplomatiska relationerna. Så skedde till exempel med Sverige 2010.

Gentemot Kina har den turkiska ledningen gjort skarpa markeringar efter rapporter om tilltagande förtryck mot den uiguriska folkgruppen i Xinjiang.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0