Modern historia

Sedan 1980-talet har Turkiet upplevt en dragkamp mellan de valda ledarna och militären, där politikerna på 2010-talet såg ut att slutligen ha avgått med segern. Landet har moderniserats och sett en dramatisk ekonomisk utveckling, som skapat självförtroende och stolthet för hela nationen. Men omvärldens beundran för den snabba utvecklingen har till stor del övergått i en oro för en allt mer maktfullkomlig politisk ledning.

Kort efter det att militären lämnat ifrån sig makten till valda politiker utbröt inbördeskrig 1984 i sydöstra Turkiet, när den kurdiska PKK-gerillan tog till vapen för att skapa en egen stat. Kriget pågick i huvudsak till 1999 men har flammat upp i omgångar sedan dess. Konflikten är 2019 lika aktuell som tidigare.

Turgut Özal, som blivit premiärminister 1983, kom att delvis bana väg för ett nytt Turkiet. Under hans regeringstid minskades den statliga styrningen av ekonomin. Subventioner skars ned och utländska investerare välkomnades. Tillväxten blev hög, men Turkiets gamla problem med inflation och arbetslöshet fanns kvar och korruptionen förvärrades. Trots inbördeskriget blev det under Özals tid åter möjligt att nämna ordet ”kurd” offentligt. (Han var själv av kurdiskt ursprung.) Özal framträdde också som troende muslim och tillät religiösa yttringar som tidigare hade motarbetats.

Det första fria valet efter kuppen hölls 1987, när tidigare bannlysta ledare som Süleyman Demirel och Bülent Ecevit tilläts ställa upp i spetsen för nybildade partier.

Sedan Özal efterträtt Kenan Evren som president 1989 kom Turkiet under hela 1990-talet att plågas av kortlivade och omaka koalitionsregeringar, förvärrat krig i de kurdiska provinserna och försämrade statsfinanser.

En av de kortvariga premiärministrarna var islamisten Necmettin Erbakan, som med sitt Välfärdspartiet (Refah Partisi, RP) kunde bilda en koalitionsregering 1995. Men arméledningen var öppet fientlig mot honom och utsatte honom för sådana hot att han i juni 1997 pressades att avgå. Det har beskrivits som den första "postmoderna kuppen", ett militärt maktövertagande utan våld eller undantagstillstånd. I början av 1998 förbjöds Välfärdspartiet av Författningsdomstolen. Medlemmarna övergick snabbt till det nya Dygdepartiet (Fazilet Partisi, FP).

1999 greps PKK-ledaren Abdullah Öcalan (se Kurderna) som var på flykt efter det att den kurdiska gerillan pressats tillbaka. Kriget tog slut, eller tog en paus som det senare skulle visa sig, och gerillan drog sig undan till baser i Irak. Sedan 1984 hade kriget krävt nära 37 000 liv, flertalet kurder men också 5 000 armésoldater. Minst 3 000 kurdiska byar hade förstörts och omkring 3 miljoner människor tvingats på flykt. Öcalan dömdes till döden, men fick straffet omvandlat till livstids fängelse sedan dödsstraffet avskaffats 2002 som led i en anpassning till EU-lagar.

Parlamentsval 1999 gav Turkiet en ny svag koalitionsregering. Runt sekelskiftet försämrades ekonomin ytterligare. Trepartiregeringen hamnade i stora problem och när premiärministern, veteranen Bülent Ecevit, blev svårt sjuk utlystes nyval 2002. Då hade ett helt nytt politiskt läge uppstått, vilket fick Turkiets moderna historia att ta en oväntad vändning.

Ett modernare islamistparti

2001 hade Författningsdomstolen närmast rutinmässigt olagligförklarat det största oppositionspartiet, FP. De konservativa islamisterna hade lika rutinmässigt bildat ett nytt parti med samma profil, som denna gång fick namnet Lyckopartiet (Saadet Partisi, SP). Men en moderat falang ledd av Istanbuls förre borgmästare Recep Tayyip Erdoğa, insåg att denna konservativa islamism aldrig skulle ge resultat och bildade istället Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP). Med ett ekonomiskt liberalt, västvänligt, demokratiskt men värdekonservativt program slog AKP an hos breda massor. I valet i november 2002 fick partiet 34 procent av rösterna och segrade överlägset. Eftersom bara ett enda annat parti klarade tioprocentsspärren, det gamla CHP, fick AKP oproportionerligt många mandat och kunde bilda egen regering. Och detta trots att partiledaren Erdoğan inte fick ställa upp, eftersom han tidigare avtjänat ett kortare fängelsestraff för att offentligt ha citerat en klassisk turkisk dikt som ansågs propagera islamistiskt våld. Det blev nu partikamraten Abdullah Gül som fick bilda regering. Tack vare AKP:s stora majoritet kunde parlamentet riva upp bannlysningen av Erdoğan, varpå han vann ett fyllnadsval i en säker valkrets. 2003 tog Erdoğan över makten.

AKP började sin regeringstid med snabba reformer av såväl ekonomin som lagarna. Landet moderniserades i alla avseenden. Infrastrukturen byggdes ut och levnadsstandarden ökade. Små och medelstora industrier i anatoliska landsortsstäder fick bättre villkor och kunde expandera. Turkiska företag började etablera sig utomlands och handeln ökade. Regeringen började stärka rättigheterna för kurder och religiösa minoriteter.

I maj 2004 avbröt PKK sin fem år långa vapenvila och gick in i sydöstra Turkiet från Irak. Från 2005 blev de nya striderna mellan regeringssoldater och PKK-förband allt blodigare. Det fanns misstankar om att PKK slog till av oro för att marginaliseras: i de kurdiska provinserna hade AKP starkt stöd, liksom regeringens fredstrevare mot civila kurdiska politiker. 

I oktober 2005 kunde Turkiet äntligen inleda medlemskapsförhandlingar med EU, men den tidigare optimismen hade börjat mattas av. Många turkar kände att EU inte tog landet på allvar och ställde strängare förhandskrav på Turkiet än man gjort på de tidigare kommunistiska länderna i Öst- och Centraleuropa, som också haft problem med ekonomin och rättsväsendet. Turkiets vägran att erkänna den grekcypriotiska regeringen och öppna sina hamnar för grekcypriotiska fartyg ledde till att delar av förhandlingarna stoppades.

Spänningarna mellan sekularister och religiösa steg under 2006, när ett nytt presidentval närmade sig och sekularisterna fruktade att AKP skulle stärka sin makt och börja islamisera landet. När Abdullah Gül, nu utrikesminister, presenterats som AKP:s kandidat bojkottade oppositionen omröstningen i parlamentet och Författningsdomstolen underkände valet på CHP:s begäran. Militärledningen framförde ett indirekt hot om en ny kupp i form av ett uttalande på sin hemsida på internet.

Till skillnad från tidigare regeringar böjde sig inte AKP för påtryckningarna. Regeringens vägran att backa, och det stöd den fick av EU och USA, blev en vattendelare i turkisk politik. Det verkade vara början till slutet för militärens långa politiska inflytande. Erdoğan utlyste nyval och föreslog att författningen skulle ändras så att presidenten skulle väljas direkt av folket vart femte år, med möjlighet till ett omval, och att parlamentet skulle utses vart fjärde år istället för vart femte.

Efter en ny stor valseger för AKP 2007 kunde partiet få Abdullah Gül vald till president. Ändå var AKP 2008 nära att olagligförklaras av Författningsdomstolen. Orsaken var att regeringen med stöd av ett nationalistiskt parti drivit igenom att religiösa kvinnliga studenter skulle ha rätt att täcka håret vid universiteten. Med en enda rösts marginal räddades regeringspartiet från att förbjudas och alla dess ledare från att bannlysas från politiken.

Gülenrörelsen växer fram

Parallellt med de islamiska partiernas stärkta ställning växte en annorlunda islamisk rörelse fram från 1980-talet. Den kallades ömsom för Hizmet (Tjänsten), ömsom för Cemaat (Församlingen) och leddes av teologen och predikanten Fethullah Gülen. Rörelsen hade stark social profil och blev bland annat känd för att starta skolor i eftersatta områden. Många lärare och läkare lockades av Gülenrörelsen som utöver sin sociala framtoning också förespråkade demokrati och fredlig samexistens mellan religioner och mellan islams olika grenar. Men även jurister, soldater och journalister anslöt sig till gülenismens tankar. Utan att göra större väsen av sig började Gülens anhängare skaffa sig tjänster inom rättsväsendet, militären, medierna och utbildningssystemet. Även om det ganska tidigt hördes varningar för religiös infiltration, var det först i efterhand som deras ökade inflytande i samhället framstod som en medveten strategi.

Gülenrörelsen skapade ett globalt nätverk av företag, organisationer, skolor, fastighetsföretag och välgörenhetsinrättningar utan egentligt samband, och utan direkta band till Gülen själv, men ledda av personer som förenades av tron på hans idéer. Hizmet har ibland liknats vid en sekt, byggd kring en karismatisk ledare men med så lös struktur att de många medlemmarna inte känner till rörelsens olika grenar och inte är medvetna om varandras existens.

AKP och Gülenrörelsen såg varandra länge som själsfränder med ett gemensamt mål. AKP tog regeringsmakten när partiet var mindre än ett år gammalt och hade begränsat med kompetenta medlemmar. Kompetensen fann man istället bland gülenisterna med vars hjälp AKP kunde ta ett grepp om offentliga institutioner. Med regeringens hjälp fylldes domstolar, åklagarmyndigheter, polisen och den statliga byråkratin med gülenister.

Fethullah Gülen själv lämnade Turkiet 1999 när han riskerade åtal för islamistiska uttalanden. Han fick uppehållstillstånd i USA, där han och hans nära anhängare grundade ett antal organisationer och stiftelser som propagerar för samarbete mellan trossamfund. De kan betraktas som spindeln i det ytterst lösa, världsomspännande nätet av Güleninspirerade organisationer.

Politiska rättegångar

Med början 2008 väckte gülenistiska åklagare åtal mot över 500 personer, främst höga militärer men också journalister, jurister och vänsterpolitiker, som anklagades för att genom en sekularistisk organisation kallad Ergenekon (efter en mytisk dalgång i Centralasien som beskrivits som turkfolkens "urhem") ha lett en sammansvärjning för att störta regeringen. I decennier hade det varit "allmänt bekant" att hårdföra kemalister, alltså försvarare av den sekulära författningen som kallats "den djupa staten", motarbetat alla försök att bredda demokratin, öka yttrandefriheten och mjuka upp den strikta kontrollen av religionsutövandet. "Den djupa staten" ansågs vara utbredd inom militären, domstolarna och den statliga förvaltningen.

När Ergenekonrättegångarna inleddes kom det därför inte som någon riktig överraskning. Nu drogs "den djupa staten" ut i ljuset, tycktes det.

Parallellt hävdade tidningen Taraf år 2010 att den kommit över dokument som visade att delar av militärledningen med början 2003 hade dragit upp planer på en militärkupp. Sammansvärjningen sades ha gått under täcknamnet Balyoz Harekâtı (Operation slägga). Militärledningen sade att det beskrivna scenariot hade funnits, men bara som diskussionsunderlag inför en övning. Redan från början väcktes misstankar om att åtalen drivits igenom av gülenister av politiska skäl och att bevismaterialet var förfalskat, men rättegångarna slutade 2012 med att merparten av de 365 åtalade dömdes till fängelse.

2013 avkunnades ett stort antal livstidsstraff och andra långa fängelsedomar mot över 250 av de åtalade i Ergenekonhärvan. 

Under sina första år vid makten lyckades AKP-regeringen stegvis pressa tillbaka militären och minska arméns möjligheter – och ambitioner – att avsätta en demokratiskt vald regering. Genom grundlagsändringar demokratiserades Turkiet och militärens och domstolarnas möjlighet att lägga sig i politiken minskades. Det blev svårare att förbjuda politiska partier med ett program som "den djupa staten" ogillade.

Men AKP började också framstå som maktfullkomligt. Bland annat greps så många journalister, anklagade antingen för inblandning i Ergenekon eller för samröre med PKK, att pressfriheten tycktes allvarligt hotad. Det fanns en europeisk oro för att Erdoğan inte längre ansåg turkiskt EU-medlemskap nödvändigt och därför inte längre hade behov av demokratiska reformer.

Demokratiseringen bromsas

Det gick nämligen väldigt bra för landet och regeringens popularitet bland de breda massorna var orubblig. Den ekonomiska tillväxten 2010 var hela 8,9 procent, och under AKP:s regeringsperiod hade BNP per invånare fördubblats. I valet 2011 fick AKP hälften av rösterna och 325 av parlamentets 550 platser.

Efter denna den tredje raka valsegern för AKP avstannade demokratiseringsarbetet, och här någonstans skar det sig mellan regeringspartiet och Gülenrörelsen. Erdoğans alltmer auktoritära stil fick allt fler regeringar i väst att tappa förtroendet för honom och besväras av Turkiets anspråk på EU-medlemskap.

En tydlig vändpunkt kom sommaren 2013, när polis kommenderades ut för att brutalt slå ned demonstranter som protesterade mot att en populär park i centrala Istanbul skulle bebyggas. En bred opinion, även i omvärlden, reagerade på den hårda tonen från regeringen och särskilt Erdoğan, som beskrev demonstranterna som terrorister och förrädare. Fem personer dödades i samband med protesterna.

Under hösten 2013 väckte åklagare åtal för korruption mot personer med anknytning till AKP. Under en enda dag greps 52 personer, varav tre söner till ministrar. Anklagelserna om inblandning i korruptionshärvan, som rörde olaglig handel med Iran, gick ända upp i Erdoğans egen familj.

Skandalen utlöste en bitter maktkamp mellan regeringen och Gülenrörelsen, vars många anhängare inom polisen och rättsväsendet utpekades av Erdoğan för att ha legat bakom en komplott mot regeringen. Hundratals polischefer och domare avskedades eller omplacerades, och under de följande två åren revs alla domar från Ergenekon- och Balyozrättegångarna upp. I båda ärendena hävdades det nu att alla åtal och bevis varit falska. Erdoğan beskrev Gülenrörelsen som ett "fruktans imperium".

Kring årsskiftet 2012–2013 påbörjades nya försök att skapa fred med kurdiska PKK. Regeringen gick med på att den fängslade Öcalan fick ta emot besök och bli en del i fredsprocessen och underlättade kurders kontakter med myndigheter. PKK utlyste vapenvila och lovade att dra bort alla krigare från turkisk mark. Men månaderna gick utan riktiga framsteg och under ökande kurdisk misstänksamhet. PKK anklagade armén för nya krigsförberedelser. Vapenvilan blev allt bräckligare och började vittra sönder under 2014. I augusti det året segrade Erdoğan i det första direkta presidentvalet. Det spekulerades kring om hans främsta avsikt med fredstrevarna mot PKK varit att försäkra sig om kurdiskt stöd i valet.

Kurder stör presidentens planer

För Erdoğan blev en av de stora frågorna nu att kunna ändra författningen för att ge presidentämbetet starkt ökad makt. I november 2013 hade en parlamentarisk kommission avbrutit arbetet med en ny författning efter oenighet i flera frågor, bland annat AKP:s krav på stark presidentmakt. Men med två tredjedelars majoritet i parlamentet skulle AKP kunna ändra författningen utan hänsyn till andra partier, och detta blev nu ambitionen inför det val som skulle hållas i juni 2015.

Bland konkurrenterna i parlamentsvalet mötte AKP det relativt nybildade pro-kurdiska partiet HDP (se Politiskt system), som med en bredare profil än de tidigare kurdpartierna nådde ut till vänsterinriktade väljare i hela landet och fick över 13 procent av rösterna. Det gav partiet så många mandat att AKP missade två tredjedelars majoritet och skulle tvingas bilda en koalitionsregering.

Förhandlingarna om en ny regering gick påtagligt trögt, vilket genast väckte misstanken att Erdoğan hellre ville ha ett snabbt nyval. Under tiden försämrades relationerna mellan staten och kurderna markant. PKK avbröt officiellt vapenvilan i början av juli med motiveringen att staten förberett nya attacker. Hårda strider bröt ut under juli och när 33 kurdiska fredsaktivister dödades i ett terrorattentat i staden Suruç, sannolikt av extremiströrelsen Islamiska staten (IS), anklagade kurderna turkiska staten för indirekt ansvar genom att ha sett mellan fingrarna med IS verksamhet i gränsområdena mot Syrien och Irak.

Misstankarna riktades mot IS också när nästan 100 människor dödades och 250 skadades i oktober 2015 vid ett attentat mot en demonstration i Ankara för fred i de kurdiska områdena.

Under hösten greps hundratals misstänkta PKK-anhängare och armén och flyget gick till hård offensiv mot PKK. Regeringens helomvändning gentemot kurderna misstänktes vara ett försök att skrämma bort väljare från HDP som inte ville förknippas med ett parti som anklagades för samröre med terrorister.

Resultatet i det nyval som arrangerades den 1 november blev att HDP gick tillbaka men även denna gång klarade parlamentets 10-procentsspärr tioprocentsspärr, och att AKP än en gång missade möjligheten att på egen hand ändra författningen. Regeringen förklarade dock att arbetet med en ny författning med utökad presidentmakt ändå stod högt på dagordningen.

Under 2015 och 2016 fortsatte ingripandena mot medier och andra företag med band till Gülenrörelsen. Flera företag, bland andra landets största bokförlag, beslagtogs av staten. Internetsajter blockerades och journalister greps. Den politiska styrningen av domstolsväsendet ökade. Polisens befogenheter att bland annat använda vapen mot demonstranter stärktes. Hundratals människor åtalades för att ha kränkt presidenten genom satirteckningar eller kritiska uttalanden.

Europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen (OSSE) riktade svidande kritik mot de orättvisa villkoren under valrörelsen, men EU belönade indirekt AKP genom att fördröja en djupt kritisk årsrapport om läget i Turkiet till efter nyvalet i november. Den svårhanterliga flyktingsituation som uppstått inom EU under hösten, när hundratusentals människor från bland annat Syrien och Afghanistan tog sig in i Europa via Turkiet, gynnade också AKP-regeringen. Ett desperat EU lovade Turkiet mångmiljardstöd och påskyndade medlemskapsförhandlingar för att ta tillbaka flyktingar och skärpa gränsbevakningen.

Under 2016 kom Turkiet att präglas av fortsatt politisk oro, gripanden av regeringsmotståndare och terrorattentat, bland annat mot turistplatser i centrala Istanbul. Landets största tidning, den Gülenanknutna Zaman, togs över av staten och ett par av landets ledande journalister från den sekularistiska tidningen Cumhuriyet åtalades för spioneri efter att ha avslöjat hur säkerhetstjänsten smugglade vapen till islamistmiliser i Syrien. I maj 2016 drev AKP igenom en lag som upphävde parlamentsledamöternas juridiska immunitet så att de kan åtalas om de begått något brott. Lagen var uppenbart tillkommen för att kunna ställa alla kurdiska ledamöter av HDP inför rätta för samarbete med PKK.

I slutet av maj beslöt parlamentet att officiellt klassa gülenisterna som terrorister. Staten började använda benämningen Gülenistiska terrorrörelsen (Fethullahçı Terör Örgütü, Fetö).

Förhållandena i Turkiet i början av sommaren 2016 väckte stark oro i omvärlden, men det skulle snart bli värre.

Om våra källor

 

Varukorg

Totalt 0