Turkiet – Jordbruk och industri
Turkiet är i stort sett självförsörjande på livsmedel och tillhör världens största producenter av jordbruksvaror, men importen av vete har ökat snabbt. Tillverkningsindustri med många olika inriktningar har haft goda år och försvarsindustrierna växer, med export till mängder av länder.
Jordbrukets produkter står för en betydande del av exporten. Samtidigt oroas man av bristande matsäkerhet, inte minst på grund av tidvis svår torka. Jordbävningskatastrofen i början av 2023 fick också svåra följder. FN-organisationen FAO beräknade två månader efteråt att en femtedel av lantbrukets produktion skulle gå om intet.
Statliga regleringar av jordbruksproduktionen har tidigare hållit matpriserna höga inom landet. Nu har de senaste årens snabbt stigande inflation fått regeringen att ta bort tullar på importerade basvaror som vete och andra sädesslag. Turkiet överväger också att arrendera jordbruksmark i andra länder. Tidningen Hürriyet rapporterade 2022 att det pågick sådana diskussioner med ett dussin länder i Afrika och Latinamerika. Venezuelas president Nicolás Maduro hade då erbjudit 400 000 hektar för veteodling, skörden skulle fördelas så att Turkiet kunde ta hand om drygt två tredjedelar.
Modernt, mekaniserat jordbruk bedrivs framför allt i väster och söder. Längs Svartahavskusten dominerar traditionellt, småskaligt familjejordbruk. I sydöst finns feodala storgods. Inbördeskriget 1984–1999 medförde att många åkrar i sydöst lades för fäfot.
Stora delar av jordbruket är beroende av konstbevattning. Målet för GAP-projektet ("Güneydoğu Anadolu Projesi", se Naturtillgångar, energi och miljö) är ett tillskott på 1,7 miljoner hektar konstbevattnad åkermark i sydöst, utöver bland annat kraftverk. GAP var också tänkt att möjliggöra flera skördar varje år. GAP, som sker i närmare tio provinser, har dock försenats kraftigt. I dag genomförs den mesta konstbevattningen i Turkiet fortfarande via öppna kanaler och diken i stället för genom slutna rör. Ålderdomlig teknik medför slöseri med vatten och ökar dessutom risken för försaltning. Återkommande torka har ökat diskussioner om att odling av mindre vattenkrävande grödor bör uppmuntras.
Exportgrödor är bomull, tobak, frukt, fikon och nötter. Bomullsodlingarna bildar också bas för textil- och beklädnadsindustrin. Bomull odlas främst kring Izmir i väster och Adana i söder. Hasselnötter odlas i Svartahavsregionen; Turkiet är världens största producent av hasselnötter. Trakten runt Gaziantep är känd för sina pistagenötter. Tobak odlas framför allt i nordväst och frukt, druvor och oliver längs Egeiska havet i väster. I det kärvare klimatet på det anatoliska höglandet odlas spannmål. Turkarna är världens flitigaste tedrickare och också en av världens största teproducenter. Nästan all odling sker i provinsen Rize vid östra Svartahavskusten, invid gränsen till Georgien.
Grässlätterna i bergen längre österut används som betesmarker. Förutom får och nötboskap föder man upp angoragetter som ger värdefull mohairull. Produktionen av fårull är betydande, både till inhemsk tillverkning av mattor och till framställning av garn för export.
Årtusenden av bete och skogsavverkning har slitit hårt på vegetationen i bergen i sydöst. Boskapsskötseln har normalt svarat för en tredjedel av Turkiets jordbruksproduktion, men antalet djur halverades nästan under 1980- och början av 1990-talet. Under 1990-talet brändes stora skogsarealer som ett led i arméns krigföring mot PKK-gerillan. Både militären och gerillan lade ut landminor. 2004, sedan Turkiet anslutit sig till ett internationellt förbud mot landminor, lovade båda parter att sluta använda landminor i sin interna konflikt. Staten åtog sig att röja undan minorna, men har medgett att löften om att alla minor ska vara borta till mitten av 2020-talet inte håller.
En riksomfattande återvinningskampanj som riktar sig till både lantbruk och hushåll pågår sedan flera år. Sopsortering är ett av inslagen. Ansvariga myndigheter lyfter fram att återvinning, av överflödsprodukter från jordbruket likaväl som industriproducerade material, också kan skapa sysselsättning.
Turkiet bedriver havsfiske i Medelhavet och framför allt i Svarta havet, men fisket hämmas av transportproblem, vattenföroreningar och utfiskning. Sedan 1980-talet har man i stället anlagt fiskodlingar längs främst Medelhavskusten, där de börjat bli ett miljöproblem. Turkiska miljövänner vill se strängare lagar för var fiskodlingar får placeras.
I Marmarasjön har övergödning och avloppsutsläpp de senaste åren blivit tilltagande problem, som bland annat stör fisket. Det bor mycket folk runt sjön, och där finns också industrier. En bidragande anledning kan vara att vatten från den förorenade floden Donau når Marmarasjön via Svarta havet.
Industri
De flesta industrianläggningar finns i västra Turkiet. Privat tillverkningsindustri med textilier, fordon och elektroniska varor har utvecklats till den mest dynamiska sektorn i ekonomin och militära drönare säljs till länder på flera kontinenter. Troende muslimska företagsledare i anatoliska landsortsstäder svarar för en stor del av industrins uppsving.
Textil- och beklädnadsindustrin sysselsätter omkring en femtedel av de industrianställda men möter också internationell konkurrens. Textilföretag finns i alla storlekar, och en del av produktionen sker inom den informella sektorn , utanför myndigheternas kontroll. Textilindustrin har länge varit koncentrerad till Istanbul, Bursa, Izmir och Adana, men nu finns företag även i mer avlägsna delar av landet, där lönerna är lägre.
Näst flest anställda efter textilindustrin har byggbranschen, inklusive cementtillverkning. Branschen var på nedgång efter millennieskiftet, men sedan dess har stora projekt i offentlig regi startats. Järn- och stålindustrin tros vara den 15:e största i världen.
Licenstillverkning av utländska bilmärken är betydelsefull. Turkiet har också kemisk industri och förädlar jordbruksvaror.
Ett dynamiskt inslag i industrin är den snabbt ökande produktion som de "anatoliska tigrarna" svarar för. Den benämningen ges åt städer i det anatoliska inlandet där privata små- och medelstora entreprenörer på ett par decennier i många fall byggt upp sina företag till storkoncerner, ofta med förgreningar ut över världen. Ofta påpekas att dessa företagsledare är troende muslimer, gärna röstar på regeringspartiet AKP och drivs av stark arbetsmoral. Man har ibland liknat denna företagsamhet vid en "turkisk Gnosjöanda". Dessa företag i städer som Gaziantep, Konya, Kayseri, Denizli och många fler är en viktig förklaring till Turkiets ekonomiska uppsving. Deras verksamhet har gynnats av att flera av städerna klassats som ekonomiska frizoner, vilket bland annat ger företagen skattelättnader. Efter jordbävningskatastrofen 2023, då Gaziantep var ett av de utsatta områdena, finns det anledning att utgå från att verksamheterna har drabbats hårt.
Försvarsindustrin är under stark uppbyggnad. Turkiet har egen tillverkning av bland annat stridsvagnar, militärflygplan, satelliter och örlogsfartyg. Drönare (obemannade farkoster) har använts av turkisk militär både mot kurdisk gerilla inom landet och i krigföring på syriska sidan om gränsen. Såväl statliga Turkish Aerospace som företaget Baykar, som drivs av presidentens USA-utbildade svärson Selçuk Bayraktar, utvecklar drönare. Vapenexporten ökar starkt. Polen, Ukraina, Azerbajdzjan och Qatar hör till de länder som köpt in turkisktillverkade drönare. Samtidigt utgör länder i Afrika en växande marknad, delvis därför att en drönarflotta är ett effektivt alternativ för stater som inte har råd att bygga upp ett flygvapen med moderna plan. Länder som Niger och Togo använder drönare för att försöka slå tillbaka jihadistgrupper.
Välj kapitel här
Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågor som påverkar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.