Turkiet – Jordbruk och fiske
Turkiet är i stort sett självförsörjande på livsmedel och tillhör världens största producenter av jordbruksvaror, men importen av vete har ökat snabbt. Jordbrukets andel av bruttonationalprodukten (BNP) har stadigt krympt sedan 1950-talet och är nu mindre än en tiondel. Ännu sysselsätter näringen nästan en femtedel av de förvärvsarbetande.
Jordbrukets produkter står för en betydande del av exporten. Statliga regleringar av jordbruksproduktionen har tidigare hållit matpriserna höga inom landet. Under 2020 och 2021 steg dock inflationen så snabbt att regeringen beslöt att ta bort tullar på importerade basvaror som vete och linser till slutet av 2021.
Modernt, mekaniserat jordbruk bedrivs framför allt i väster och söder. Längs Svartahavskusten dominerar traditionellt, småskaligt familjejordbruk. I sydöst finns feodala storgods. Inbördeskriget 1984–1999 medförde att många åkrar i sydöst lades för fäfot.
Stora delar av jordbruket är beroende av konstbevattning. Målet för GAP-projektet ("Güneydoğu Anadolu Projesi", se Naturtillgångar, energi och miljö) är ett tillskott på 1,7 miljoner hektar konstbevattnad åkermark i sydöst, utöver bland annat kraftverk. GAP var också tänkt att möjliggöra flera skördar varje år. GAP, som sker i närmare tio provinser, har dock försenats kraftigt. Idag genomförs den mesta konstbevattningen i Turkiet fortfarande via öppna kanaler och diken istället för genom slutna rör. Ålderdomlig teknik medför ett betydande slöseri med vatten och ökar dessutom risken för försaltning. Återkommande torka har ökat diskussioner om att odling av mindre vattenkrävande grödor bör uppmuntras.
Exportgrödor är bomull, tobak, frukt, fikon och nötter. Bomullsodlingarna bildar också bas för textil- och beklädnadsindustrin. Bomull odlas främst kring Izmir i väster och Adana i söder. Hasselnötter odlas i Svartahavsregionen; Turkiet är världens största producent av hasselnötter. Trakten runt Gaziantep är känd för sina pistagenötter. Tobak odlas framför allt i nordväst och frukt, druvor och oliver längs Egeiska havet i väster. I det kärvare klimatet på det anatoliska höglandet odlas spannmål. Turkarna är världens flitigaste tedrickare och också en av världens största teproducenter. Nästan all odling sker i provinsen Rize vid östra Svartahavskusten, invid gränsen till Georgien.
Grässlätterna i bergen längre österut används som betesmarker. Förutom får och nötboskap föder man upp angoragetter som ger värdefull mohairull. Produktionen av fårull är betydande, både till inhemsk tillverkning av mattor och till framställning av garn för export.
Årtusenden av bete och skogsavverkning har slitit hårt på vegetationen i bergen i sydöst. Boskapsskötseln har normalt svarat för en tredjedel av Turkiets jordbruksproduktion, men antalet djur halverades nästan under 1980- och början av 1990-talet. Under 1990-talet brändes stora skogsarealer som ett led i arméns krigföring mot PKK-gerillan. Både militären och gerillan lade ut landminor. 2004 lovade båda parter att sluta använda landminor i sin interna konflikt och staten åtog sig att röja undan minorna, men 2015 fanns omkring en miljon minor kvar. Regeringens löfte nu är att alla minor ska vara borta till 2022.
En riksomfattande återvinningskampanj som riktar sig till både lantbruk och hushåll pågår sedan flera år. Sopsortering är ett av inslagen. Ansvariga myndigheter lyfter fram att återvinning, av överflödsprodukter från jordbruket likaväl som industriproducerade material, också kan skapa sysselsättning.
Turkiet bedriver havsfiske i Medelhavet och framför allt i Svarta havet. Fisket hämmas dock av transportproblem, vattenföroreningar och utfiskning. Sedan 1980-talet har man istället anlagt fiskodlingar längs främst Medelhavskusten, där de börjat bli ett miljöproblem. Turkiska miljövänner vill se strängare lagar för var fiskodlingar får anläggas.
I Marmarasjön har övergödning och avloppsutsläpp de senaste åren blivit ett tilltagande problem, som bland annat stör fisket. Det bor mycket folk runt sjön, och där finns också industrier. En bidragande anledning kan vara att vatten från den förorenade floden Donau når Marmarasjön via Svarta havet.