Turkiet – Kultur

En lång rad kulturer har blomstrat i det område som i dag utgör Turkiet. Det har satt spår i en stor rikedom av kulturminnen. Men även det moderna Turkiet har ett starkt kulturliv inom litteratur, konst och musik.

Talrika minnesmärken vittnar om Mindre Asien som en kulturernas korsväg. Här låg antikens Troja och aposteln Paulus hemstad Tarsus. En tidig kristen konst utvecklades både i Bysantinska riket i väster och bland armenierna i öster. Handel och kulturellt utbyte mellan Asien och Europa följde Sidenvägen, som nådde Medelhavet österifrån via det som nu är östra och södra Turkiet.

Genom turkarnas ankomst inlemmades Mindre Asien i den islamiska kultursfären. Turkarna upptog dock bysantinska element i sin konst och arkitektur. Katedralen Hagia Sofia började användas som moské. 1500-talsarkitekten Mimar Sinan är en av de främsta inom hela arkitekturhistorien och svarade för hundratals projekt inom Osmanska riket, bland annat moskéer, palats och broar. Han var upphovsman till flera av Istanbuls mest kända byggnadsverk.

Inom konsthantverket är Turkiet känt för mattor, keramik och metallarbeten. Musiken har bevarat mycket av sin traditionella prägel.

Arabisk och persisk påverkan märks i den osmanska tidens klassiska litteratur och hovpoesi, som nådde sin höjdpunkt på 1400- och 1500-talen. Vid sidan därav fanns en rik folklig berättartradition på den anatoliska landsbygden. Under 1800-talet började turkiska författare hämta inspiration ur den folkliga kulturen. Från 1800-talets mitt studerade många intellektuella i Frankrike.

1900-talets mest kände turkiske författare var poeten och dramatikern Nazım Hikmet (1902–1963). Han satt flera år i fängelse på grund av att han var marxist. Hikmet lämnade Turkiet 1950. Hans böcker var förbjudna till 1965, men i januari 2009 återfick Hikmet postumt sitt turkiska medborgarskap som han berövats efter att ha utvandrat till Polen. Andra författare som debuterade under 1900-talet var Yaşar Kemal (1923–2015, tidvis bosatt i Sverige), Aziz Nesin, Mahmut Makal och Orhan Pamuk (Nobelpristagare 2006).

Under 2003 och 2004 vidgades yttrandefriheten men 2005 kom en motreaktion. Orhan Pamuk åtalades för förolämpning av republiken och av ”turkiskheten" sedan han i en intervju sagt att ”en miljon armenier och 30 000 kurder har dödats i det här landet”. Så småningom lades dock åtalet ned och han slapp rättegång.

Även många andra författare, kulturpersonligheter och intellektuella har åtalats för brott mot den ökända paragraf 301 och liknande lagtexter. Mehmet Uzun, nämnd som den främste moderne författaren på kurdiska, återkom 2006 till Turkiet efter 15 års exil i Sverige. När hans verk från exilen publicerades i Turkiet åtalades han flera gånger men frikändes. Uzun avled 2007.

Åtalen har fortsatt även efter det att paragraf 301 ”omarbetades” 2008. I dag krävs tillstånd från justitiedepartementet för att väcka åtal med hänvisning till paragraf 301. I juni 2008 dömdes dock förläggaren Ragıp Zarakolu till fem månaders fängelse för att ha gett ut en brittisk bok om massmorden på armenier 1915.

På senare år har kulturutövare mötts av hinder som ser ut att bottna i motstånd hos makthavare mot sekulära kulturuttryck, eller kurdiska. Konserter och festivaler ställs in, också när det är kända artister som kontrakterats. Allt från omoral till allmän säkerhet har åberopats.  

Under 2000-talet har Nuri Bilge Ceylan framstått som en av Europas ledande filmregissörer. Flera av hans filmer har blivit prisbelönade vid bland annat festivalen i Cannes. Mycket uppmärksammad blev också Yol i regi av Yilmaz Güney. Filmen vann Guldpalmen i Cannes 1982.

Sedan början av seklet har ett stort antal turkiska TV-såpor exporterats till tiotals länder, främst i den muslimska världen, där de gjort stor succé. Miljoner tittare har inspirerats av att människorna i filmerna framställts som moderna och frigjorda utan att bryta mot islams grundläggande värderingar. TV-serierna har bidragit till att popularisera Turkiet som land, ända från Balkan till Sydöstasien.

Turkiets stora dammbyggnadsprojekt har lagt fornlämningar i söder och sydöst under vatten. Sedan detta 2000 drabbade den antika romerska staden Zeugma vid Eufrat började en nyväckt opinion kräva större hänsyn från myndigheter och elkraftsutbyggare. Arbetet med en damm vid Hasankeyf vid Tigris, en plats med såväl naturscenerier som historiska minnesmärken, har fått stor uppmärksamhet och utländska finansiärer har dragit sig ur projektet efter kritik. Arbetet har fortsatt med inhemsk finansiering, inte minst av prestigeskäl. Ett intensivt dammbyggande pågår också i Svartahavsregionen. I januari 2010 bildade grupper från olika delar av Turkiet det så kallade Vattenrådet för att samordna sina aktioner. Vattenrådet sades vilja utgöra en motvikt till de utbyggnads- och energilobbyister som tycktes ha alla myndigheter i sitt grepp.

I Istanbul hotar kanske 100 000 historiskt intressanta träbyggnader att falla samman. Kulturdepartementet har förbjudit ägarna att restaurera på egen hand men saknar medel för att inventera och dokumentera byggnaderna. 2018 rapporterades att många av de gamla villorna vid Bosporen finner utländska köpare (se Kalendarium). 2010 var Istanbul en av EU:s ”europeiska kulturhuvudstäder”. Den politiska maktkamp där religionen är ett av de stora inslagen ledde 2020 till ett beslut om att Hagia Sofia, som sedan 1930-talet nyttjats som museum, åter skulle bli moské.

Sedan turkiska armén återupptagit kriget mot den kurdiska PKK-gerillan 2014 har flera städer i sydöst blivit utsatta för tung beskjutning. Den gamla stadskärnan Sur i Diyarbakır, klassad av Unesco som en del av ett världskulturarv, uppges ligga i ruiner.

På Unescos världsarvslista upptas närmare 20 platser i Turkiet. Förutom Istanbuls historiska sevärdheter, grekiska och romerska fyndplatser som Troja och klipplandskapet i Kappadokien kan man nämna en stenålderslämning som ibland beskrivs som världens äldsta tempel: Göbekli Tepe, ”Isterbukskullen”, nära Şanlıurfa i sydöst.

Om våra källor