Religion

Nästan alla turkar är muslimer, även om långtifrån alla är utövande troende. Under den turkiska republiken sedan 1923 har det paradoxala förhållandet rått att staten kontrollerar religionen, trots att religionen officiellt är skild från staten. Och trots att en stor majoritet av befolkningen är religiös betraktades religionsutövandet länge närmast med misstänksamhet av de styrande.

På 1500-talet erövrade de osmanska turkarna Mecka, Medina och Jerusalem. Efter det började deras sultaner även kalla sig kalifer ("ställföreträdare"; profeten Muhammeds efterträdare). De såg sig som ledare för alla sunnimuslimer och erkändes också som kalifer av större delen av den muslimska världen.

När Turkiet blev republik på 1920-talet avskaffades kalifatet. Religiösa skolor stängdes, kvinnorna förbjöds att använda slöja och islamisk lag, sharia, ersattes av västinspirerad lagstiftning.

En ovanifrån påbjuden sekularism har varit en av grundpelarna i republiken men har inte betytt att staten varit religiöst neutral. Snarare har staten sett som sin uppgift att hålla religionsutövningen under uppsikt.

Staten äger alla moskéer, trots att islam mist sin ställning som statsreligion, och imamerna (böneledarna) är statligt anställda tjänstemän. Moskéernas fredagsböner måste godkännas av Direktoratet för religiösa angelägenheter (DIB eller Diyanet), dit alla medborgare oavsett religion betalar skatt. Inga andra religiösa samfund än sunnitisk islam av den hanafitiska rättstraditionen får statligt stöd.

De flesta turkar och kurder är sunniter. En betydande andel av båda folkgrupper är dock aleviter – en riktning som mest förekommer i Turkiet. Aleviterna har uppskattats till mellan 11 och 20 procent av Turkiets befolkning. De bor jämnt spridda över landet. Sedan gammalt har aleviter ofta uppträtt utåt som sunnimuslimer för att skydda sig från förtryck.

Aleviterna är shiamuslimer i den meningen att de betraktar Muhammeds kusin och svärson Ali (därav namnet aleviter) som Profetens sanna arvtagare. I övrigt har de inte mycket gemensamt med till exempel shiamuslimerna i Iran. Aleviterna rymmer skilda grupper med drag av både gammal centralasiatisk religion, östkristendom och andra läror. De kallar sig muslimer men avhåller sig från många muslimska traditioner. Aleviterna stödde Kemal Atatürk (se Modern historia) och har sett sekularismen som ett skydd mot sunnitisk dominans. Åren före militärkuppen 1980 förekom blodiga sammanstötningar mellan sunniter och aleviter. Först under de senaste cirka 20 åren har aleviterna öppet kunnat driva sina samlingslokaler, kallade cemevi, men de är fortfarande inte formellt juridiskt tillåtna.

Efter 1980 blev sekulariseringspolitiken mindre sträng. Militären ville undergräva den radikala vänstern genom att ge utrymme åt folklig, sunnitisk islam. Men för många unga blev trosutövningen ett sätt att protestera mot den styrande eliten, med dess västeuropeiska livsstil.

Inom statsapparaten fortsatte sekularisterna sin kamp mot religiösa yttringar. Ända till 2010-talet var det till exempel förbjudet för kvinnliga studenter, offentliganställda och parlamentsledamöter att bära islamisk huvudduk i studielokaler och på arbetsplatser. Kvinnor som bar huvudduk på fritiden kunde ha problem med att få offentliga tjänster. Efter att ha vunnit en folkomröstning om en rad författningstillägg 2010 fick den islamiskt baserade AKP-regeringen, som kom till makten 2002, stöd av Nämnden för högre utbildning (YÖK) för att i praktiken tillåta kvinnliga studenter att skyla håret.

Idag är huvudduken ett självklart inslag i de flesta offentliga miljöer.

Bland såväl sunniter som aleviter har den islamiska mystiken, sufismen, med dess ordensväsen en viktig plats. Landsfadern Kemal Atatürk försökte förgäves avskaffa ordnarna eller brödraskapen. Officiellt är de förbjudna men de utövar stort inflytande i politiken. Ordnarnas medlemmar kallas ibland dervischer.

Det sunnitiska sällskap som haft störst inflytande i samhället under senare tid och väckt mest uppmärksamhet leds av Fethullah Gülen och brukar kallas Hizmet (betyder ungefär tjänsten eller plikten), men oftast bara Gülenrörelsen (se Modern historia och Aktuell politik).

Färre än en procent av Turkiets invånare bekänner sig idag till andra religioner än islam. Bland kristna finns sedan gammalt grekisk-ortodoxa och syrisk-ortodoxa (syrianer) liksom armenier och nestorianer (så kallade assyrier) i Turkiet. Alla dessa har dock reducerats till små minoriteter, som nu huvudsakligen lever i Istanbul. Den grekisk-ortodoxe patriarken i Istanbul – eller ”ekumeniske patriarken i Konstantinopel”, som han fortfarande kallas – är än idag den ledare som står högst i rang bland världens grekisk-ortodoxa kristna.

För kristna samfund innebär den statliga kontrollen av religionsutövningen en rad inskränkningar. De får till exempel inte utan statligt tillstånd bygga kyrkor på mark de själva äger, och sådana tillstånd beviljas inte. Utbildning av kristna präster i Turkiet är inte tillåten.

I likhet med de kristna har de många små judiska grupperna i Turkiet minskat kraftigt genom utvandring. För Europas judar var emellertid Osmanska riket i århundraden en tillflyktsort undan förföljelser, alltsedan sultanen i Istanbul tog emot många av de judar som fördrevs från Spanien 1492.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0