Turkiet – Aktuell politik

Stärkt makt för presidenten, kringskurna fri- och rättigheter och tilltagande nationalism har präglat utvecklingen i Turkiet under Recep Tayyip Erdoğans tid. Inför presidentvalet 2023 ställdes Erdoğan inför svåra utmaningar: en ekonomisk kris och en jordbävningskatastrof som väckt vrede och besvikelse. Men trots att oppositionen gick samman lyckades Erdoğan bli omvald.

Presidenten och hans partiallians, dominerad av det moderat islamistiska AKP, vann båda de val som hölls i maj 2023: presidentvalet och valet till parlamentet. Nu väntar fortsatt maktinnehav för Erdoğan och AKP åtminstone fram till 2028. I Turkiet, som tidigare berömde sig av att vara en sekulär stat, kan det betyda att religionens roll växer ytterligare.

För etniska minoriteter och invandrare skulle framtiden möjligen ha blivit tuffare även om den sekulariserade politiska oppositionen hade vunnit valen. Växande främlingsfientlighet, riktad särskilt mot flyktingar från inbördeskrigets Syrien, märktes i valrörelsen. De stämningarna har stärkts i takt med att landets ekonomi har försämrats på senare år, efter en framgångsperiod som Erdoğan i mycket kunde ta åt sig äran för.

Att alla sorters motsättningar har skärpts bottnar i händelser den 15 juli 2016. Den kvällen inledde delar av armén och flygvapnet ett försök att störta regeringen. Parlamentet och säkerhetstjänstens högkvarter i Ankara besköts, bomber föll nära presidentpalatset och i Istanbul spärrade kuppsoldater av broar över Bosporen. Generalstabschefen togs till fånga och kuppledare meddelade via statlig TV att de tagit makten. Men kuppen var illa förberedd, få höga befäl stod bakom den och få soldater deltog. Inom ett dygn hade kuppförsöket slagits ned, men då hade redan fler än 200 människor dödats och över 1 400 skadats. Många civila kom i vägen för kulor mellan upproriska och lojala soldater.

President Erdoğan satte genast i gång utrensningar av motståndare, av allt att döma inte bara sådana som hade haft med kuppförsöket att göra. Tusentals civila gick ut på gatorna i Istanbul för att protestera mot kuppförsöket, och manifestationer hölls på uppmaning av Erdoğan. Nationalistiska stämningar piskades upp och för första gången på många år stod alla större partier eniga. Men Turkiets relationer med andra länder fick ett inslag av bitterhet och irritation. Regeringen kritiserade EU för att måna mer om de misstänktas mänskliga rättigheter än att fördöma kuppförsöket. Regeringen antydde också att USA kunde ha ansvar för revolten genom att hysa predikanten Fethullah Gülen, som regimen höll ansvarig. Gång på gång krävde Erdoğan att USA skulle utlämna Gülen, innan en formell begäran om utlämning ens hade överlämnats.

Antydningar av Erdoğan att det kunde bli aktuellt att återinföra dödsstraff "om folket kräver det" väckte upprördhet i Väst och fick europeiska politiker att ifrågasätta fortsatta förhandlingar med Turkiet om EU-medlemskap.

Att det var just Gülen och hans lösa nätverk av militärer, journalister, jurister, lärare och akademiker som låg bakom kuppförsöket påstod regeringen omedelbart. Undantagstillstånd utlystes och myndigheter fick fria händer att ingripa mot misshagliga personer och organisationer. Redan första dagen greps flera tusen misstänkta Gülensympatisörer. De följande veckorna greps, avskedades eller avstängdes fler än 100 000 soldater, jurister, lärare, journalister, läkare och borgmästare från sina arbeten. Det kom uppgifter om att massgripanden av Gülensympatisörer varit förberedda länge, med namnlistor. 

Exakt hur kuppen planerades, vilka som stod bakom den och i vilken mån alla som greps eller förlorade jobbet hade kontakter med Gülenrörelsen är fortfarande oklart, trots gripanden och fällande domar i mängd. 

Tillslagen mot misstänkta gülenister fick konsekvenser för hela samhället. Regeringen började omorganisera militären. Generaler och amiraler hade avskedats och luckor måste fyllas. Kadettskolor och militärsjukhus stängdes. Bland annat misstänktes Gülensympatiserande militärläkare ha fuskat med hälsointyg för att gülenister skulle bli antagna till försvarsmakten. Utrensningar inom försvaret har fortsatt, också vidare in i kanslierna och nationella säkerhetstjänsten.

Mindre än två veckor efter kuppförsöket hade långt över 100 dagstidningar, radio- och TV-stationer, tidskrifter och förlag stängts. Ett tusental Gülendrivna friskolor och 15 universitet stängdes och tiotusentals lärare avskedades. 

Turkiet har också pressat andra länder att slå till mot Gülenorganisationer, inte minst i turkspråkiga länder i Centralasien men även i Afrika. Europeiska regeringar har upprörts över hur Turkiet använt Interpols efterlysningssystem till att försöka få utpekade gülenister utlämnade. Relationerna till USA försämrades kraftigt när anställda vid amerikanska beskickningar i Turkiet greps. 

Kurdiska aktivister och politiker, som anklagats för att sympatisera med PKK-gerillan, har dragits med. Tidningar i kurdiskt dominerade provinser stängdes. Parallellt med utrensningarna har armén fortsatt kriget i sydöst, som lagt ett antal kurdiskt dominerade städer i ruiner. När turkiska armén gått in i norra Syrien, förment för att bekämpa terrorrörelsen Islamiska staten (IS), har attacker i hög grad riktats mot den syrisk-kurdiska gerillan YPG, som Turkiet betraktar som en gren av PKK men som USA nyttjat som allierad i kampen mot IS.

Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan har stärkt sin makt, bland annat genom att avskaffa posten som premiärminister. Foto: Presidentkansliet/AP/TT

Erdoğan har framträtt som alltmer auktoritär. 2017 formaliserades hans ökade makt genom en folkomröstning som godkände författningsändringar som gav presidentämbetet näst intill diktatoriska befogenheter.  Införandet av de nya reglerna skyndades på 2018, när president- och parlamentsval tidigarelades. Erdoğan är nu också ordförande i regeringspartiet AKP. Inte sedan 1950 har en turkisk president samtidigt kunnat vara partiledare. Erdoğan har också flaggat för att han vill se en helt omarbetad författning.

Inför valen 2018 mobiliserade oppositionen anhängare med varningar om att ödesval väntade. Den främste motkandidaten Muharrem Ince gjorde en stark valkampanj, men Erdoğan segrade trots det redan i presidentvalets första omgång. I parlamentsvalet blev AKP liksom tidigare största parti, trots ett svagare val, med AKP-mått mätt. Partiet har sedan dess behövt stöd av samarbete med nationalistiska MHP och dess ledare Devlet Bahçeli. 

I juli 2018 upphävde regeringen det landsomfattande undantagstillstånd som infördes efter kuppförsöket 2016. Under de två åren hade fler än 107 000 statligt anställda avskedats från sina jobb, många anklagade för att stödja Gülen och hans rörelse. 2019 framkom att fler än 31 000 utpekade gülenister dömts till fängelse sedan kuppförsöket. Då hade också nästan 2 000 personer bestraffats med livstids fängelse, anklagade för att ha varit direkt inblandade i resningen. Omkring hälften hade till och med dömts med hänvisning till "särskilt försvårande omständigheter", ett straff som medger strängare behandling än vanlig livstid. 2020 föll domarna i en massrättegång om händelser med anknytning till flygbasen Akıncı nära Ankara, där generalen Hulusi Akar (senare försvarsminister) och andra hölls fångna under kuppnatten. Hösten 2020 hade sammanlagda antalet livstidsstraff som utfärdats passerat 2 500. Förre flygvapenchefen Akın Öztürk var en av de livstidsdömda.

Oppositionen har på senare år inte haft tillnärmelsevis samma möjlighet som presidenten och dennes parti att föra ut sitt budskap, inte minst som medierna blivit alltmer statsstyrda. Men samtidigt har Erdoğans position framstått som försvagad när landets ekonomi vacklat och staten svarat sent på skalvoffrens behov 2023.

Resultaten i lokala val som hölls 2019 skakade AKP, som då tappade mark särskilt i storstäder. Oppositionen vädrade morgonluft och fick en gestalt att sätta sitt hopp till i Istanbuls nye borgmästare Ekrem Imamoğlu.

Under Erdoğans ledning har utrensningarna fortsatt, bland statsanställda och bland kurder som valts till förtroendeposter på olika håll i landet. Såväl insatser mot covid-19-pandemin som religionsfrågor med symbolisk betydelse har nyttjats i propagandasyfte, och konfrontationspolitik på det internationella planet mot bland andra EU och USA fortlever.

Flera av presidentens drag på senare år, bland annat påtryckningar på centralbanken om att hålla styrräntan låg, kan knytas till hans behov av att bygga på sin popularitet. I det ljuset kan man också se ett frihandelsavtal med Förenade arabemiraten, i mars 2023. Förhoppningar finns om investeringar från emiraten.

Jordbävningskatastrofen i februari, som skördade över 50 000 liv, såg ut att kunna lägga krokben för Erdoğan. Medan förtvivlade räddningsförsök ägde rum i raserade städer, och tiotusentals människor stod utan tak över huvudet i vinterkyla, växte en folkstorm mot att myndigheter sett mellan fingrarna med byggfusk och inte heller lyckades väl med akuta räddningsinsatser. För att bemöta kritiken har Erdoğan utlovat 200 000 nya bostäder i mer välbyggda hus, högst fyra våningar höga.

Sex oppositionspartier hade före katastrofen bildat allians och ställt sig bakom ett digert program som bland annat går ut på att föra tillbaka en del av presidentens befogenheter till parlamentet. Flera av partierna leddes av tidigare medarbetare som tagit avstånd från president Erdoğan.

I presidentvalet blev Kemal Kılıçdaroğlu, ledare för det  sekulära  partiet CHP, flera oppositionspartiers gemensamma kandidat. Väljarna erbjöds i praktiken en trojka: Istanbuls borgmästare Ekrem Imamoğlu hade förbjudits av domstol att verka politiskt, men överklagat domen och oppositionens tanke var att han skulle bli en av vicepresidenterna. Mansur Yavaş, populär borgmästare i Ankara, var också påtänkt som vicepresident.

Även Muharrem İnce, tidigare presidentkandidat för CHP, ämnade ställa upp. 2018 var han en allvarlig utmanare till president Erdoğan. Oppositionen fruktade att İnces inhopp skulle splittra oppositionen och bli förödande för försöken att vinna. İnce som lämnat CHP 2021 efter att ha förlorat striden om partiledarskapet ställde nu upp för sin egen politiska rörelse Fosterlandspartiet. Han lyckades dock inte vinna nämnvärt stöd och drog tillbaka sin kandidatur. 

2023 års valresultat bekräftar de tendenser som synliggjordes i lokalvalen 2019: I moderna storstäder, längs Medelhavskusten och i öster föredrog väljarna den sekulariserade oppositionen, medan Erdoğan vann inlandet och provinserna vid Svarta havet.

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

LÄSTIPS – läs mer om Turkiet i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Dramatiskt vägskäl när Turkiet håller val (2023-05-04)
Nej, Nato-processen är inte död (2023-01-30)
Kurder kan offras i världspolitiskt drama (2022-12-01)
Erdoğans krav på Sverige kan slå tillbaka på honom själv (2022-05-24)
Erdoğan leder Turkiet mot ekonomisk ruin (2022-02-04)
Turkiets planer till havs recept för konstant konflikt (2020-08-29)
Godtyckligheten härskande princip i Erdoğans Turkiet (2018-06-20)
Erdoğan hittar förebild i osmanska riket (2018-03-22)
EU en modell för ett fredligt Mellanöstern (2018-18-01)
Erdoğan på besök i Grekland – och river upp historiska sår (2018-01-11)
Gülenisters vinter blev vår för andra islamister (2017-01-12)

Om våra källor