Aktuell politik

Den 15 juli 2016 har skrivits in i turkiska historieböcker som en av de mest avgörande dagarna i modern tid. Den kvällen inledde delar av armén och flygvapnet ett försök att störta regeringen. Kuppen slogs ned raskt, men den har fått enorma effekter. Presidenten har stärkt sin makt, tusentals människor har fängslats och tiotusentals har fått sparken från sitt arbete. Men även missnöje med presidenten har börjat ta sig tydliga uttryck.

Kuppförsöket 2016 var dramatiskt. Parlamentet och säkerhetstjänstens högkvarter i Ankara besköts, bomber var nära att träffa presidentpalatset och i Istanbul spärrade kuppsoldater av broar över Bosporen. Generalstabschefen togs till fånga och anonyma kuppledare meddelade via statlig TV att de tagit makten. Men kuppen var illa förberedd, de flesta höga befäl stod inte bakom den och relativt få soldater deltog. Efter mindre än ett dygn hade kuppförsöket slagits ned, men då hade redan fler än 200 människor dödats och över 1 400 skadats, många av dem civila som kommit i vägen för kulor som avlossats i strider mellan upproriska och lojala soldater.

President Erdoğan – som hävdade att han själv varit nära att bli ett av upprorsmännens offer – satte genast igång omfattande utrensningar av motståndare, av allt att döma inte bara sådana som haft med kuppförsöket att göra.

Tusentals civila gick redan under kuppnatten ut på gatorna i Istanbul för att protestera mot kuppförsöket, och de följande dagarna hölls stora manifestationer på uppmaning av Erdoğan. En starkt nationalistisk stämning piskades upp och för första gången på många år stod alla större partier eniga, men Turkiets relationer med andra länder fick ett inslag av bitterhet och irritation. Bland annat kritiserade regeringen EU för att måna mer om de misstänktas mänskliga rättigheter än att snabbt och helhjärtat fördöma kuppförsöket. Regeringen antydde också att USA kunde ha ett ansvar för revolten genom att hysa predikanten Fethullah Gülen. Gång på gång krävde Erdoğan att USA skulle utlämna Gülen innan en formell begäran om utlämning ens hade överlämnats.

Upprepade antydningar av Erdoğan att det kunde bli aktuellt att återinföra dödsstraffet, "om folket kräver det", väckte upprörda reaktioner i väst och fick europeiska politiker att ifrågasätta fortsatta förhandlingar med Turkiet om EU-medlemskap.

Att det var just Gülen och hans lösa nätverk av militärer, journalister, jurister, lärare och akademiker som låg bakom kuppförsöket fastslogs omedelbart av regeringen. Undantagstillstånd utlystes och det hette att det skulle råda tills allt motstånd har slagits ned, vilket i princip gav myndigheterna fria händer att ingripa mot misshagliga personer och organisationer. Redan första dagen greps flera tusen misstänkta Gülensympatisörer. De följande veckorna greps, avskedades eller avstängdes fler än 100 000 soldater, jurister, lärare, journalister, läkare och borgmästare från sina arbeten. Det kom uppgifter om att massgripanden av Gülensympatisörer varit förberedda länge och att listor hade upprättats över misstänkta. 

Exakt hur kuppen planerades, vilka som stod bakom den och i vilken mån alla som greps eller förlorade jobbet hade kontakter med Gülenrörelsen är oklart. Kuppförsöket satte igång en ström av rykten, spekulationer och konspirationsteorier. 

Tillslagen mot misstänkta gülenister fick konsekvenser för hela samhället. Regeringen började omorganisera militären. Generaler och amiraler hade avskedats och luckor måste fyllas. Kadettskolor och militärsjukhus stängdes. Bland annat misstänktes Gülensympatiserande militärläkare ha fuskat med hälsointyg för att gülenister skulle bli antagna till försvarsmakten. Gripanden och avskedanden inom försvarsmakten har fortsatt sedan dess.

Mindre än två veckor efter kuppförsöket hade långt över 100 dagstidningar, radio- och TV-stationer, tidskrifter och förlag stängts. Utrensningarna fortsatte ända in i regeringskanslierna och nationella säkerhetstjänsten. Ett tusental Gülendrivna friskolor och 15 universitet stängdes och tiotusentals lärare avskedades. 

Turkiet har också satt många andra länder under press att slå till mot Gülenorganisationer, inte minst i turkspråkiga länder i Centralasien men även i Afrika. Europeiska regeringar har upprörts över hur turkiska regeringen använt Interpols efterlysningssystem till att försöka få utpekade gülenister utlämnade. Relationerna till inte minst USA försämrades kraftigt när anställda vid amerikanska beskickningar i Turkiet greps. I EU har motviljan vuxit mot medlemskapsförhandlingar med Turkiet.

Även kurdiska aktivister, som anklagats för att sympatisera med PKK, har dragits med i utrensningarna. Många av de tidningar som stängts var små lokaltidningar i kurdiskt dominerade provinser. Parallellt med de politiska utrensningarna har armén fortsatt kriget i sydöst, som lagt ett antal kurdiskt dominerade städer i ruiner. När turkiska armén gått in i norra Syrien, förment för att bekämpa terrorrörelsen Islamiska staten (IS), har attacker i hög grad riktats mot den syrisk-kurdiska gerillan YPG, som Turkiet betraktar som en gren av PKK men som USA nyttjat som allierad i kampen mot IS.

Erdoğan har framträtt som allt mer auktoritär. I april 2017 formaliserades hans ökade makt genom en folkomröstning som godkände författningsändringar som gav presidentämbetet näst intill diktatoriska befogenheter.  Införandet av de nya reglerna skyndades på 2018, när president- och parlamentsvalen tidigarelades med ett och ett halvt år. Erdoğan är nu också ordförande i regeringspartiet AKP. Inte sedan 1950 har en turkisk president samtidigt kunnat vara partiledare.

Inför valen 2018 mobiliserade oppositionen sina anhängare med varningar om att det var ödesval som väntade. Den främste motkandidaten Muharrem Ince gjorde en stark valkampanj, men Erdoğan segrade trots det redan i presidentvalets första omgång. I parlamentsvalet blev AKP liksom tidigare största parti, trots ett svagare val – med AKP-mått mätt – och partiet behöver nu stöd av ett samarbete med nationalistiska MHP och dess ledare Devlet Bahçeli.

Valobservatörer konstaterade att oppositionen inte haft tillnärmelsevis samma möjlighet som presidenten och dennes parti att föra ut sitt budskap, inte minst som medierna blivit alltmer statsstyrda.

I mitten av juli 2018 upphävde regeringen det landsomfattande undantagstillstånd som infördes efter kuppförsöket 2016. Under de två år som gått hade fler än 107 000 statligt anställda avskedats från sina jobb, många av dem anklagade för att stödja Gülen och hans rörelse. I början av 2019 framkom att fler än 31 000 utpekade gülenister dömts till fängelsestraff sedan kuppförsöket. Då hade också nästan 2 000 personer bestraffats med livstid fängelse, anklagade för att ha varit direkt inblandade i resningen. Omkring hälften hade till och med dömts med hänvisning till "särskilt försvårande omständigheter",  ett straff som medger strängare behandling än det vanliga livstidsstraffet. Utrensningar och gripanden har dessutom fortsatt, även om undantagstillståndet hävts.

Resultaten i de lokala val som hållits våren 2019 har skakat AKP, som tappade mark särskilt i storstäder. Framför allt tros ett år med kraftigt försämrad ekonomi ha minskat förtroendet för presidentens och AKP:s förmåga att styra landet. Oppositionen vädrar morgonluft trots att det är långt till nästa val, och har dessutom fått en gestalt att sätta sitt hopp till i Istanbuls nye borgmästare Ekrem Imamoğlu.

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

LÄSTIPS – läs mer om Turkiet i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Godtyckligheten härskande princip i Erdoğans Turkiet (2018-06-20)
Erdoğan hittar förebild i osmanska riket (2018-03-22)
EU en modell för ett fredligt Mellanöstern (2018-18-01)
Erdoğan på besök i Grekland – och river upp historiska sår (2018-01-11)
Gülenisterna vinter blev vår för andra islamister (2017-01-12)

Om våra källor