Turkiet – Naturtillgångar, energi och miljö

Turkiet har naturtillgångar i form av krom, bor och många andra mineraler. Åtminstone 90 procent av all olja och 98 procent av gasen måste importeras, men gasfynd har gjorts vid provborrningar i Svarta havet, där det också tros kunna finnas nog med olja för att täcka landets behov i 50 år.

Regeringen har också börjat prospektera och/eller provborra efter olja och gas i Medelhavet, bland annat i områden under turkcypriotisk kontroll. Ett sådant projekt skulle ha minst lika stor politisk betydelse som ekonomisk, som motvikt till grekcyprioternas exploatering av havet i samarbete med israeliska bolag. Turkiets regering markerar kraftigt mot andra länder och bolag som är delaktiga i utvinning utanför Cypern, bland dem även Egypten, och slöt 2019 avtal med Tripoliregeringen i Libyen för att bevaka sina intressen.

Grekland oroas i sin tur av att Turkiet också har delat ut licenser för provborrning nära grekiska öar som Rhodos och Kreta. Letande som 2020 inleddes vid ön Kastellorizo, bara ett par kilometer från turkiska kusten, uppfattas däremot framför allt som en politisk manifestation avsedd att visa Turkiets missnöje med den gränsdragning som skedde i Lausannefördraget 1923: Nästan hela övärlden tilldelades då Grekland, vilket ger grekerna möjlighet att göra anspråk på naturresurser under havsbotten.

Turkiet är ett viktigt transitland för olja och gas. Från Svarta havets hamnar skeppas olja ut genom Bosporens smala sund. En irakisk oljeledning går från Kirkuk till den turkiska Medelhavshamnen Ceyhan. Ledningen har flera gånger blivit utsatt för sabotage på den krigshärjade irakiska sidan. Sedan 2006 flödar kaspisk olja till Ceyhan genom den 160 mil långa Baku-Tbilisi-Ceyhan-ledningen (BTC).

Under 1990-talet byggdes flera gasledningar, främst Blue Stream från Ryssland till Samsun i Turkiet. En tredjedel av ledningen ligger på Svarta havets botten. Från Ryssland kommer cirka 55 procent av Turkiets gasimport, en betydligt lägre andel än för bara ett tiotal år sedan. Genom Baku-Tbilisi-Erzurum-ledningen (BTE) importeras kaspisk gas, varav en del ska kunna levereras vidare till Europa. Trots amerikanskt ogillande importerar Turkiet också gas från Iran.

2015 påbörjades arbetet med att bygga en gasledning från Kaspiska havet i Azerbajdzjan via Georgien till Turkiet. Trans-anatoliska naturgasledningen, Tanap, invigdes i juni 2018 . Projektet har stötts av EU som ett led i unionens arbete med att minska beroendet av rysk gas.

I början av 2020 togs undervattensledningen Turk Stream i Svarta havet i bruk. Rysslands president Putin tillkännagav projektet 2014: en gasledning från Sydryssland genom Svarta havet till västra Turkiet och vidare in i EU. Ryska Gazprom använder nu ledningen till leveranser västerut som tidigare gick på land, via Ukraina och Rumänien. Projektet har oroat ledare inom EU som befarat att det skulle kunna öka beroendet av rysk gas. Att också bli beroende av ett instabilt Turkiet, med en ledare som uppfattats som oberäknelig, har ökat betänkligheterna. Ett annat ledningsprojekt, South Stream, skrinlades sedan Turkiet skjutit ned ett ryskt stridsflygplan över syriska gränsen 2015 men återupptogs när länderna normaliserat sina relationer 2016. Flera länder på Balkan har aviserat avsikt att importera rysk gas via Turk Stream, trots att USA hotat med sanktioner mot företag som är inblandade.

Av Turkiets elektricitet produceras hälften med hjälp av naturgas och nära en tredjedel av kol. Ungefär en femtedel kommer från vattenkraft och olja. Ett första kärnkraftverk med fyra reaktorer håller på att byggas av ett ryskt konsortium nära Medelhavsstaden Mersin. Ett japansk-franskt konsortium fick 2013 i uppdrag att bygga ytterligare fyra reaktorer nära Sinop vid Svarta havet. Ett tredje kärnkraftverk planeras vid Svarta havet nära bulgariska gränsen. Enligt regeringen ska kärnkraft täcka 10 procent av landets elbehov 2030. Planerna har mötts av starka protester från miljöorganisationer, med tanke på att Turkiet är ett av världens mest jordbävningsdrabbade länder.

Nära 30 procent av Turkiets vatten finns i Eufrats och Tigris flodsystem, där man sedan 1970-talet byggt dammar och kraftverk. Samtidigt har allt fler vattendrag torrlagts till följd av överexploatering, eventuellt också klimatförändringar. Regleringen av floderna skapar oro i de grannländer som berörs. En växande del av elenergin kommer från vattenkraft, framför allt från Atatürk- och Karakaya-dammarna i Eufrat. De ingår i det väldiga men omtvistade Sydöstanatoliska projektet GAP (Güneydoğu Anadolu Projesi), som lanserades 1980 och som också syftat till att konstbevattna stora jordbruksområden. 1989 vidgades GAP till att bli vad turkarna då beskrev som världens största regionala utvecklingsprojekt. GAP har dock fått svidande kritik för att fördämningen ödelägger miljö och kulturvärden vid Hasankeyf i sydöst, där arkeologiska lämningar dränks. Många bedömare har påpekat att nästan hela den befolkning som påverkas av projekten, och som tvingas flytta till troligen sämre jordbruksmarker, är kurder och att detta är orsaken till att GAP drivs vidare trots protesterna. Officiellt är avsikten med projektet att utveckla den mest eftersatta delen av landet, skapa modern infrastruktur, höja levnadsstandarden och skapa ekonomisk tillväxt, eller med president Erdoğans ord "slå undan benen för terrorister", det vill säga den kurdiska gerillan PKK.

Främst i västra Turkiet sker en snabb utbyggnad av vindkraftverk.

Olaglig hantering av plastsopor från Västeuropa är ett växande problem. Det tilltog sedan Kina 2018 började begränsa importen av sopor från andra länder. Nyhetsbyrån AFP kunde 2020 identifiera sopor från flera länder i Västeuropa på platser i Turkiet. Företag som får betalt för att exportera skräpet dumpar det istället för att återvinna plasten. Det internationella polissamarbetet Interpol varnar för att sophantering har blivit en lönsam bransch för organiserad brottslighet. Turkiet har till följd av larmen begränsat importen.

I Turkiet är allmän nedskräpning också ett problem som ropar på lösningar, men det har börjat mötas med insatser.  I Istanbul startades 2018 ett pilotprojekt där den som pantade flaskor och burkar belönades med att få panten insatt på sitt färdbevis för buss och tunnelbana.

En riksomfattande återvinningskampanj som riktar sig till både lantbruk och hushåll pågår sedan flera år. Sopsortering är ett av inslagen. Ansvariga myndigheter lyfter fram att återvinning, av överflödsprodukter från jordbruket likaväl som industriproducerade material, också kan skapa sysselsättning.

I Marmarasjön har övergödning och avloppsutsläpp de senaste åren blivit ett tilltagande problem, som bland annat stör fisket. Det bor mycket folk runt sjön, och där finns också industrier. En bidragande anledning kan vara att vatten från den förorenade floden Donau når Marmarasjön via Svarta havet.

Svåra skogsbränder, som kan vara kopplade till global uppvärmning, härjade södra Turkiet sommaren 2021. Därefter ratifcerade Turkiet i oktober Parisöverenskommelsen från 2015 om att minska utsläppen av växthusgaser. Bränderna som förödde nästan 200 000 hektar skogsmark rasade samtidigt som IPCC, FN:s klimatpanel, slog fast att klimatförändringar kunde observeras i hela världen. Den samlade areal som brann i Turkiet var ungefär åtta gånger så stor som de skogsbränder som rasade i Sverige 2018.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0