Politiskt system

Turkiet är en parlamentarisk demokrati, men en demokrati med begränsningar. Landet har ett starkt auktoritärt arv, där militärer och domare ofta satt folkviljan ur spel. Arvet från landsfadern Kemal Atatürk har präglat Turkiet och hans efterföljare, kemalisterna, har värnat om den sekulära stat som skapades ur Osmanska rikets spillror. Först under 2000-talet har staten i viss mån påverkats av muslimska traditioner. 2018 har presidentens makt stärkts igen, nu med en islamist på posten. 

Kemalismen fungerade länge som en övergripande statsideologi. Hängivna kemalister har funnits inom militären, byråkratin och rättsväsendet och kemalismen har främst varit ett storstadsfenomen. Från ungefär 1990-talet ökade andelen troende muslimer inom de olika grenarna av statsapparaten, parallellt med att religiösa partier fick mer framträdande roll inom politiken.

Islams politiska frammarsch började på 1970-talet, när många islamkonservativa samlades kring Necmettin Erbakan och hans ideologi millî görüş, ungefär: "den nationella visionen”. Runt millennieskiftet splittrades denna krets. En minoritet stannade inom en konservativ islamism, en linje som redan lett till att flera partier förbjudits, medan majoriteten förespråkade en ekonomiskt liberal och västvänlig politik. Denna majoritet bildade Rättvise- och utvecklingspartiet (Adalet ve Kalkınma Partisi, AKP), som sedan 2002 haft total dominans över Turkiets politik och omdanat landet från grunden.

AKP:s regeringsinnehav har drivit motsättningarna mellan religiösa och sekularister till sin spets och blottlagt den starka polariseringen i det turkiska samhället. Men sedan ungefär 2013 har det vuxit fram motsättningar även inom den religiösa högern som fått omtumlande konsekvenser för landet. Många av de religiösa domare, åklagare, militärer, poliser, lärare och journalister som ökat sitt inflytande under AKP:s beskydd har känt sin främsta lojalitet mot den muslimske predikanten Fethullah Gülen, som från landsflykt i USA har lett ett väldigt nätverk, kallat Hizmet (tjänsten), med förgreningar inom främst skolväsendet men också stora delar av det övriga samhället. Gülenismen har ansetts stå för en moderat tolkning av islam och förespråkar fredlig samexistens och dialog med andra religioner. AKP och Gülenrörelsen arbetade länge sida vid sida och främjade varandras intressen, tills gülenistiska åklagare började utreda påstådd korruption inom AKP:s högre skikt. Då började regeringen göra sig av med gülenister inom de flesta samhällssektorer. Utrensningarna ökade till stormstyrka efter ett försök till militärkupp i juli 2016 som av regeringen skylldes på Gülen (läs mer i Aktuell politik).

Författningen

Efter 1980 års militärkupp tillkom en ny författning. Statens rättigheter sattes genomgående före den enskildes. Grundläggande rättigheter utlovades, men inte för dem som gjort sig skyldiga till att ”kränka statens odelbara integritet”. Ett förbud mot att förolämpa statliga institutioner och företrädare, som presidenten och militären, betonades också.

Författningens i grunden odemokratiska struktur fick i det nya politiska klimatet från 2002 alltmer kritik. Hösten 2010 antogs en rad författningsändringar varav några beskar militärens inflytande. Genom ändringarna blev det möjligt att ställa kuppledarna från 1980 inför rätta och civila domstolar fick rätt att åtala militärer för brott mot staten i fredstid. Vidare miste de militära domstolarna rätten att åtala civila. Reformerna inskränkte också domarkårens makt. Antalet domare i Författningsdomstolen utökades, parlamentet och presidenten fick större inflytande över utnämningarna och domarnas ämbetstid skars ned från livstid till tolv år. En ombudsman tillsattes i syfte att företräda medborgarna gentemot staten.

I oktober 2011 började de fyra parlamentspartierna förbereda en ny författning, den första i Turkiet som inte dikterats av militären. Arbetet drog dock ut på tiden, främst beroende på oppositionens motvilja mot ett regeringsförslag om ett starkt presidentämbete, skräddarsytt för den dåvarande premiärministern Recep Tayyip Erdoğan. I november 2013 gav parlamentets specialutskott upp försöken att enas, men AKP har drivit frågan vidare och genomdrivit ett starkt presidentsystem som på papperet kan likna det i USA men saknar den amerikanska författningens balanserande motkrafter.

Turkiets president utsågs tidigare av parlamentet för en period av sju år och har inte kunnat väljas om. Efter en folkomröstning 2007 utses nu presidenten i allmänna val för en mandatperiod på fem år och kan väljas om en gång.

Parlamentet består från och med 2018 av en kammare med 600 ledamöter. För att komma in i parlamentet måste ett parti få minst 10 procent av rösterna; alternativet är att ta sig in genom allians med andra partier. Den höga tröskeln infördes av den senaste militärregimen 1980–1983 och motiverades av behovet av att kunna skapa starka enpartiregeringar. Det stod också klart att avsikten var att stänga ute kurdiska och islamistiska partier som aldrig väntades få så stor andel av rösterna. Regeln har dock också fått effekten att en stor del av väljarskaran blivit utan representation i parlamentet när deras partier inte klarat sig över tröskeln. Efter valet 2002 fick mer än halva väljarkåren inget inflytande över parlamentet. Dessa "bortkastade" röster har under 2000-talet i stället omvandlats till extra mandat för de få som tagit sig in, vilket har gett AKP oproportionerligt stor majoritet.

Presidenten kan inlägga veto mot parlamentets lagförslag, men vetot kan hävas av parlamentet. Med två tredjedelars majoritet kan parlamentet ändra författningen, men presidenten kan då begära att ändringen bekräftas i en folkomröstning.

I januari 2017 godkände parlamentet en lång rad förslag till ändringar av författningen som ger presidenten starkt utökad makt. Ändringarna godkändes med knapp marginal i en folkomröstning i april samma år. De trädde i kraft efter de samtidiga, och tidigarelagda, parlaments- och presidentval som genomfördes vid midsommartid 2018. Posten som premiärminister har avskaffats och den verkställande makten överförts till presidenten. Denne är nu både stats- och regeringschef och behöver inte stå över partipolitiken. Presidenten kan själv utse alla ministrar och ett fritt antal vicepresidenter samt utnämna eller avskeda högre ämbetsmän utan parlamentets godkännande. Presidenten får ansvar för statsbudgeten och kan i viss utsträckning styra genom dekret, dock inte i frågor som rör mänskliga rättigheter eller den personliga friheten eller som strider mot gällande lagar. Författningsdomstolen får möjlighet att granska presidentens agerande, men merparten av domstolens ledamöter tillsätts av presidenten. Antalet parlamentsledamöter har ökats från 550 till 600. Den valbara åldern är sänkt från 25 till 18 år. Parlamentets mandatperiod förlängs från fyra till fem år och val ska genomföras på samma dag som presidentvalet. Presidenten får rätt att upplösa parlamentet och utlysa nyval, vilket dock automatiskt även leder till nytt presidentval. Presidenten kan väljas till högst två femårsmandat, men om parlamentet beslutar att utlysa nyval under presidentens andra period har denne rätt att ställa upp till nytt omval.

1935 var första året då kvinnor fick sitta i parlamentet. Då valdes 18 kvinnor in. 2015 fick parlamentet knappt 15 procent kvinnliga ledamöter. Efter valet 2018 har andelen stigit till 17 procent: 103 av 600 ledamöter enligt nyhetsbyrån Anatolia. Skillnaden är stor mellan partierna. I HDP är nästan 40 procent av parlamentarikerna kvinnor och bland AKP:s parlamentsledamöter utökades andelen kvinnor från 11 till 18 procent. I de övriga partierna är andelen under tio procent.

Militären har haft mycket större politiskt inflytande än vad som accepteras i europeiska demokratier. Tre gånger – 1960, 1971 och 1980 – har generalerna för en tid tagit över makten, och 1997 tvingade militären en islamkonservativ regering att avgå. Krigsmakten har haft högt anseende i breda folklager.

Efter kuppen 1980 blev Nationella säkerhetsrådet (MGK) ett mycket viktigt organ, där regeringarna måste samråda med militären i alla avgörande frågor. Rådet leds av presidenten. Från 2002 avstod dock militären en del av sin makt till de civila politikerna. 2003 genomdrev parlamentet, efter påtryckningar från EU, avgörande inskränkningar i säkerhetsrådets befogenheter. Militärens ställning i den turkiska politiken har sedan dess ytterligare försvagats.

Som halvmilitära styrkor räknas gendarmeriet, som sköter samma uppgifter på landsbygden som polisen i städerna. Gendarmeriet lyder administrativt under inrikesdepartementet men ingår i den militära strukturen.

Turkiet är administrativt indelat i 81 provinser som leds av en guvernör utnämnd av regeringen. Varje provins är indelad i ett antal distrikt.

Politiska partier

Partierna är inte särskilt demokratiska till sin uppbyggnad. En lag om politiska partier ger ordförandena ett garanterat järngrepp över partiapparaten, men samtidigt är ledarna beroende av falanger som fört dem till makten och som kräver motprestationer.

Sedan 2002 domineras turkisk politik av det islamkonservativa Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), som segrat stort i flera val i rad. Partiets grundare och ledare, Recep Tayyip Erdoğan, är den mest inflytelserika turkiska politikern sedan republikens grundare Kemal Atatürk. Erdoğan var premiärminister från 2003 till 2014, då han valdes till president, och segern i presidentvalet 2018 utökar hans makt. Partiets kärnväljare är mestadels värdekonservativa sunnimuslimer från landsortsstäderna, men AKP har också attraherat många små och medelstora företagare som lockats av dess liberala och näringslivsvänliga ekonomiska politik. Många storstadsintellektuella stödde till en början AKP för de demokratiska reformer partiet drev igenom under den första mandatperioden. AKP var det första parti som fick ett brett folkligt stöd för att utmana den kemalistiska tidigare eliten.

Efter hand började AKP tappa sin reformvilja. Partiet hade etablerat sig som makthavare, i stort sett undanröjt hoten från militären och rättsväsendet och var inte längre så beroende av att hålla sig väl med ett EU som delvis föreföll ha tappat intresset för Turkiet. AKP började försöka permanenta sitt maktinnehav, bland annat genom att bredda sitt underlag med avhoppare från andra konservativa partier, men blev också allt mer auktoritärt.

Den främsta förespråkaren av en strikt sekulär politik är Republikanska folkpartiet (Cumhuriyet Halk Partisi, CHP). Partiet grundades av Atatürk men har genomgått många förvandlingar sedan dess. Tidigare betecknat som socialdemokratiskt har det under 2000-talet närmast framstått som nationalistiskt och ställt sig på militärens sida gentemot de demokratiska krafterna. CHP:s nuvarande ledare Kemal Kılıçdaroğlu nämns i samband med så kallad nykemalism, en rörelse som slår vakt om Turkiets band med västvärlden men som vill modernisera och liberalisera kemalismen.

Nationella handlingspartiet (Milliyetçi Hareket Partisi, MHP) är ett högerparti som odlar en mer ”etnisk” nationalism än huvudfåran av kemalister. Partiet har en närmast fascistisk bakgrund och organisationen Grå vargarna, informellt betraktad som MHP:s ungdomsförbund, låg bakom ett stort antal mord på politiska motståndare under det i Turkiet våldsamma 1970-talet. Under sin nuvarande ledare Devlet Bahçeli har partiet sanerats och tagit avstånd från våld i politiken. MHP kräver bland annat att Turkiet inte ska lämna Cypern. MHP är också starkt emot alla tankar på kurdiskt självbestämmande. Inför valet 2018 ingick MHP ett samarbete med AKP och nådde ett bättre resultat än väntat, vilket ledde till AKP kan behålla sitt grepp om de politiska besluten trots försvagat väljarstöd för egen del. 

Andra traditionellt kemalistiska partier i den politiska mittfåran, som var viktiga under 1980- och 1990-talen, har spelat ut sin roll efter AKP:s inträde på scenen. Inget av dem har fått ens en procent av rösterna sedan valet 2007. 

Politiker som företräder den kurdiska minoriteten har haft svårt att göra sin röst hörd. I valen 2007 och 2011 tog sig kurdiska politiker in i parlamentet som oberoende kandidater, för vilka tioprocentsspärren inte gäller, och bildade därefter en partigrupp. De lagliga pro-kurdiska partier som bildats sedan tidigt 1990-tal förbjöds på löpande band av författningsdomstolen med motiveringen att de gått den förbjudna kurdiska PKK-gerillans (se längre ner) ärenden, varefter de genast återuppstod under nytt namn och med nytt program. 2012 bildades Folkens demokratiska parti (Halkların Demokratik Partisi/Partiya Demokratik a Gelén, HDP), som också är pro-kurdiskt men har en bredare vänsterideologisk framtoning och större möjlighet att locka väljare från andra delar av samhället. Som första främst kurdiska parti lyckades det i valet i juni 2015 ta sig över tioprocentströskeln, vilket gav det så många mandat att AKP gick miste om två tredjedelars majoritet och därmed möjligheten att på egen hand skriva en ny författning. I nyvalet i november samma år gick HDP tillbaka efter att ha blivit utsatt för hårda påhopp från regeringen för påstått samröre med PKK, men det klarade spärren på nytt och undanhöll fortfarande AKP dess efterlängtade absoluta majoritet. 2018 klarade HDP återigen tioprocentsspärren, men i det parlament som valdes kommer AKP att fortsätta dominera politiken till följd av sin valallians med MHP.

Som en reaktion mot den alltmer totala makt som samlats kring president Erdoğan bildade en före detta MHP-politiker 2017 Iyi parti (Det goda partiet, IP) med hopp om att samla icke-socialistiska väljare som oroades av att demokratin urholkats. Partiet gick i allians med flera andra oppositionspartier inför valet 2018 och fick därigenom representation i parlamentet trots att det inte riktigt uppnådde tioprocentsgränsen på egen hand.

Prokurdiska HDP  står utanför de andra oppositionspartiernas samarbete.

Extremiströrelser

Partier som anses hota statens enhet eller dess sekulära karaktär eller som har ett marxistiskt program är förbjudna. Till dessa hör Kurdistans arbetarparti (Partiya Karkerên Kurdistan, PKK).

När PKK bildades 1978 var dess mål att upprätta en kommunistisk stat i de av kurder bebodda områdena i Turkiet, Irak, Iran och Syrien. Från 1984 ledde PKK ett gerillakrig mot den turkiska staten. 1999 greps PKK:s ledare Abdullah Öcalan, som nu är fängslad på livstid. Öcalan har dock fortsatt att från sin cell styra PKK och i viss mån även de lagliga kurdiska partierna. Konflikten har blossat upp i omgångar, men 2013 inledde regeringen en fredsprocess och Öcalan fick på nytt en viss formell roll. Processen avbröts dock 2015 efter att ha kärvat en tid och sedan dess har regeringen intagit en stenhård och oförsonlig attityd mot PKK. Under 2016 rasade kriget i sydöst kanske hårdare än någon gång tidigare.

En organisation som kallar sig Kurdistans frihetsfalkar (TAK) har tagit på sig flera självmordsattentat. Det är oklart om det är en utbrytargrupp ur PKK, eller om namnet används vid attacker som drabbar många civila och som PKK:s ledning inte vill stå för offentligt.

Det finns en rad extrema religiösa småpartier som alla är förbjudna, men som inte varit särskilt aktiva på senare år.

Islamiska staten (IS), som tagit över stora områden i Syrien och Irak och legat bakom terrorattentat i Europa och andra delar av världen, bedöms dock ha många anhängare i Turkiet.

Den mest aktiva vänsterextrema rörelsen är Revolutionära folkets befrielseparti/front (DHKP-C), som utfört en rad terrorattentat och är klassad som en terrororganisation av Turkiet, USA och EU.

Rättsväsen och mänskliga rättigheter

Rättsväsendet lever inte upp till europeisk standard. Olika lagar står i strid med varandra och rättssäkerheten är bristfällig, även om förbättringar skett under senare år.

Högst bland allmänna domstolar står författningsdomstolen och appellationsdomstolen (även kallad kassationsdomstolen). Det  har funnits ett system av militärdomstolar, men de avskaffas genom de författningsändringar som trätt i kraft 2018 .

Författningsdomstolen har alltid haft en stark ställning som den yttersta försvararen av den sekulära staten och kemalismens principer. Dess stränga tolkning av grundlagarna har gjort det i princip omöjligt att på allvar utmana det rådande systemet. Särskilt sedan 1980-talet har en rad islamistiska och kurdiska partier förbjudits. Så sent som 2008 undgick regeringspartiet AKP självt med en hårsmån att bli olagligförklarat. Sedan dess har de demokratiskt valda organens inflytande över författningsdomstolen ökat (se ovan) och dess möjlighet att förbjuda partier begränsats. I gengäld har det allt oftare hörts kritik om att författningsdomstolen och hela rättsväsendet håller på att förvandlas till redskap för AKP. Detta blev allt tydligare från 2015, när regeringen började avskeda misstänkta gülenister (se ovan). Utrensningarna kulminerade efter ett försök till statskupp i juli 2016. Med hjälp av nya lagar som antogs kort före kuppförsöket omstrukturerades hela domstolsväsendet och regeringen fick nya möjligheter att tillsätta politiskt lojala domare. Med presidentstyret från 2018 råder nya regler för den nämnd som tillsätter, eller avsätter, personal i rättsväsendet: presidenten och parlamentet utser gemensamt fyra ledamöter och parlamentet utser ytterligare sju.

Fram till millennieskiftet fängslades årligen hundratals människor på grund av fredlig politisk verksamhet. Poliser och gendarmer torterade rutinmässigt folk som häktats på politiska grunder. Därefter ledde lagändringar och andra åtgärder till att tortyren gradvis minskade. Straffen för torterare har skärpts, men de flesta som anklagas för tortyr frikänns fortfarande. 2008 bad justitieministern för första gången offentligt om ursäkt å statens vägnar sedan en vänsteraktivist dött efter misshandel i både häktet och fängelset. Efter kuppförsöket 2016 slog bland andra Amnesty International larm om att gripna utsattes för tortyr.

I mars 2015 fick turkisk polis kraftigt ökade befogenheter att ingripa mot demonstranter och använda skjutvapen mot civila. Oppositionen kritiserade regeringen för att göra Turkiet till en polisstat.

Enligt EU har turkisk lag en alldeles för svepande definition av "terrorism", som inte gör tydlig åtskillnad mellan politiska åsikter och användandet av våld. President Erdoğan har anklagats för att trivialisera begreppet genom att anklaga i stort sett alla kritiker för att vara "förrädare" eller "terrorister". Den turkiska terrorlagen är en nyckelfråga i landets förhållande till EU.

Dödsstraffet avskaffades 2002 för brott begångna i fredstid, 2004 avskaffades det helt. Avskaffandet var ett villkor för att Turkiet skulle få börja förhandla om ett medlemskap i EU. I samband med att kuppförsöket slogs ned 2016 och staten genomförde omfattande utrensningar av misstänkta gülenister samtidigt som en militär offensiv mot PKK trappades upp, började möjligheten att återinföra dödsstraffet diskuteras.

Turkiet är det land som oftast – över 3 000 gånger – har fällts av "Europadomstolen" (Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, underställd Europarådet). Det vanligaste felet är att åtalade inte har fått en rättvis rättegång. Domstolen har också många gånger kritiserat att turkiska staten inte har gjort ordentliga utredningar av anmälningar om inhuman eller kränkande behandling av fångar och brottsmisstänkta.

Varukorg

Totalt 0