Turkiet – Politiskt system

Turkiet är en parlamentarisk demokrati, men en demokrati med begränsningar. Landet har ett starkt auktoritärt arv, där militärer och domare ofta satt folkviljan ur spel. Arvet från Kemal Atatürk har präglat Turkiet och kemalister, landsfaderns efterföljare, har värnat om den sekulära stat som skapades ur Osmanska rikets spillror. Först under 2000-talet har staten påverkats av muslimska traditioner. 2018 stärktes presidentens makt igen, nu med en islamist på posten. 

Kemalismen fungerade länge som övergripande statsideologi. Hängivna kemalister har funnits inom militären, byråkratin och rättsväsendet men kemalismen har främst varit ett storstadsfenomen. Från ungefär 1990-talet ökade andelen troende muslimer inom statsapparaten, parallellt med att religiösa partier fick mer framträdande roll.

Islams politiska frammarsch började på 1970-talet, med islamkonservativ samling kring Necmettin Erbakan och hans ideologi millî görüş, ungefär "den nationella visionen”. Runt millennieskiftet splittrades denna krets. En minoritet stannade inom konservativ islamism medan majoriteten förespråkade ekonomiskt liberal och västvänlig politik. Majoriteten bildade Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), som sedan 2002 har dominerat Turkiets politik och omdanat landet från grunden.

AKP:s regeringsinnehav har drivit motsättningar mellan religiösa och sekularister till sin spets och polariserat samhället. Sedan ungefär 2013 har det också vuxit fram motsättningar inom den religiösa högern som fått omtumlande konsekvenser. Religiösa domare, åklagare, militärer, poliser, lärare och journalister som ökade sitt inflytande under AKP:s beskydd har känt lojalitet mot den muslimske predikanten Fethullah Gülen, som från landsflykt i USA har lett ett väldigt nätverk, kallat Hizmet (Tjänsten), med förgreningar inom främst skolväsendet men också stora delar av det övriga samhället. Gülenismen har ansetts stå för en moderat tolkning av islam och förespråkar fredlig samexistens och dialog med andra religioner. AKP och Gülenrörelsen arbetade länge sida vid sida, tills gülenistiska åklagare började utreda påstådd korruption inom AKP:s högre skikt. Då började regeringen göra sig av med gülenister inom de flesta samhällssektorer. Utrensningarna ökade till stormstyrka efter ett försök till militärkupp i juli 2016 som regeringen skyllde på Gülen (läs mer i Aktuell politik).

Författningen

Efter en militärkupp 1980 tillkom en ny författning. Statens rättigheter sattes genomgående före den enskildes. Grundläggande rättigheter utlovades, men inte för dem som gjort sig skyldiga till att ”kränka statens odelbara integritet”. Förbud mot att förolämpa statliga institutioner och företrädare, som presidenten och militären, betonades.

Författningens i grunden odemokratiska struktur fick i det nya politiska klimatet från 2002 alltmer kritik. 2010 antogs författningsändringar varav några beskar militärens inflytande. Det blev möjligt att ställa kuppledare från 1980 inför rätta och civila domstolar fick rätt att åtala militärer för brott mot staten i fredstid. Vidare miste militära domstolar rätten att åtala civila. Reformerna inskränkte också domarkårens makt. Bland annat skars domares ämbetstid ned från livstid till tolv år. 

2011 började de fyra parlamentspartierna förbereda en ny författning, den första som inte dikterats av militären. Arbetet drog ut på tiden, främst beroende på oppositionens motvilja mot ett regeringsförslag om starkt presidentämbete, skräddarsytt för dåvarande premiärministern Recep Tayyip Erdoğan. 2013 gav parlamentets specialutskott upp försöken att enas, men AKP drev frågan vidare och har genomdrivit ett starkt presidentsystem som på papperet kan likna det i USA men saknar den amerikanska författningens balanserande motkrafter.

Turkiets president utsågs tidigare av parlamentet för en period av sju år och kunde inte väljas om. Nu utses presidenten i allmänna val för en mandatperiod på fem år och kan väljas om en gång.

Parlamentet består sedan 2018 av en kammare med 600 ledamöter. 2022 beslöt parlamentet att ändra vallagen. Spärren för att komma in i parlamentet har sänkts till 7 procent av rösterna. Den tidigare höga tröskeln (minst 10 procent av rösterna) infördes av militärregimen 1980–1983 och motiverades med att den skulle skapa starka enpartiregeringar. Avsikten var också att stänga ute kurdiska och islamistiska partier som väntades få liten röstandel. Det ledde till att en stor del av väljarna blev utan representation i parlamentet när deras partier inte klarade sig över tröskeln. De få partier som tagit sig in har kunnat dela på många mandat, vilket gett AKP oproportionerligt stor majoritet. Senare har AKP trots det funnit motiv för att sänka spärren: en lägre tröskel kan splittra oppositionspartierna, som visat sig benägna att bilda allianser för att nå över spärren.

2017 antog parlamentet en lång rad ändringar i författningen som ger presidenten starkt utökad makt. Ändringarna godkändes med knapp marginal i en folkomröstning. De trädde i kraft efter samtidiga, och tidigarelagda, parlaments- och presidentval 2018.

Posten som premiärminister har avskaffats och den verkställande makten överförts till presidenten. Denne är nu både stats- och regeringschef och behöver inte stå över partipolitiken. Presidenten kan själv utse alla ministrar och ett fritt antal vicepresidenter samt utnämna eller avskeda högre ämbetsmän utan parlamentets godkännande. Presidenten får ansvar för statsbudgeten och kan i viss utsträckning styra genom dekret, dock inte i frågor som rör mänskliga rättigheter eller den personliga friheten eller som strider mot gällande lagar. Författningsdomstolen har möjlighet att granska presidentens agerande, men merparten av domstolens ledamöter tillsätts av presidenten. Antalet parlamentsledamöter har utökats (från 550). Den valbara åldern är sänkt från 25 till 18 år. Parlamentets mandatperiod är förlängd från fyra till fem år och val ska genomföras på samma dag som presidentval. Presidenten får rätt att upplösa parlamentet och utlysa nyval, vilket automatiskt även leder till nytt presidentval. Presidenten kan väljas till högst två femårsmandat, men om parlamentet beslutar att utlysa nyval under presidentens andra period har denne rätt att ställa upp till nytt omval.

Med Erdoğan som president har även statsförvaltningen centraliserats. Den omständigheten har dragit till sig kritik inte minst efter jordbävningskatastrofen 2023. Både hjälporganisationer och enskilda personer hävdar att arbetet sinkats av att viktiga organ inom räddningstjänsten inväntat beslut på central nivå.

1935 var första året då kvinnor fick sitta i parlamentet. Då valdes 18 kvinnor in. 2018 fick parlamentet 17 procent kvinnliga ledamöter: 103 av 600 ledamöter enligt nyhetsbyrån Anatolia. Skillnaden är stor mellan partierna. I HDP är nästan 40 procent av parlamentarikerna kvinnor och bland AKP:s parlamentsledamöter utökades andelen kvinnor från 11 till 18 procent. I övriga partier nådde andelen inte över 10 procent.

Militären har tidigare haft mycket större politiskt inflytande än vad som accepteras i europeiska demokratier. Tre gånger – 1960, 1971 och 1980 – har generalerna för en tid tagit över makten, och 1997 tvingade militären en islamkonservativ regering att avgå. Ett kuppförsök 2016 misslyckades, men krigsmakten har haft högt anseende i breda folklager.

Efter kuppen 1980 blev Nationella säkerhetsrådet (MGK) ett mycket viktigt organ, där regeringarna måste samråda med militären i avgörande frågor. Rådet leds av presidenten. Från 2002 avstod dock militären en del av sin makt till civila politiker. 2003 genomdrev parlamentet, efter påtryckningar från EU, inskränkningar i säkerhetsrådets befogenheter. Militärens ställning i politiken har sedan dess ytterligare försvagats.

Som halvmilitära styrkor räknas gendarmeriet, som sköter samma uppgifter på landsbygden som polis i städerna. Gendarmeriet lyder under inrikesdepartementet men ingår i den militära strukturen.

Turkiet är administrativt indelat i 81 provinser som leds av en guvernör utnämnd av regeringen. Varje provins är indelad i distrikt.

Rättsväsendet lever inte upp till europeisk standard. Olika lagar står i strid med varandra och rättssäkerheten är bristfällig. Högst bland allmänna domstolar står författningsdomstolen och appellationsdomstolen (även kallad kassationsdomstolen). Det har funnits ett system av militärdomstolar, men de avskaffades genom de författningsändringar som trädde i kraft 2018. För mer information om Turkiets rättssystem, se Demokrati och rättigheter.

Politiska partier

Sedan 2002 domineras politiken av islamkonservativa Rättvise- och utvecklingspartiet (Adalet ve Kalkınma Partisi, AKP). Partiets grundare och ledare Recep Tayyip Erdoğan är landets mest inflytelserika politiker sedan republikens grundare Kemal Atatürk. Erdoğan var premiärminister från 2003 till 2014, då han valdes till president, och segern i presidentvalet 2018 utökade hans makt. Partiets kärnväljare är mestadels värdekonservativa sunnimuslimer från landsortsstäder, men AKP har också attraherat små och medelstora företagare som lockats av dess liberala och näringslivsvänliga ekonomiska politik. Många storstadsintellektuella stödde till en början AKP för de demokratiska reformer partiet drev igenom under den första mandatperioden. AKP var det första parti som nådde brett folkligt stöd för att utmana den kemalistiska tidigare eliten. Efter hand har AKP tappat sin reformvilja. Partiet har etablerat sig som makthavare, undanröjt hoten från militären och rättsväsendet och är inte längre så beroende av att hålla sig väl med EU. 

Den främsta förespråkaren av strikt sekulär politik är Republikanska folkpartiet (Cumhuriyet Halk Partisi, CHP). Partiet grundades av Atatürk men har genomgått många förvandlingar. Tidigare betecknat som socialdemokratiskt har det under 2000-talet närmast framstått som nationalistiskt och ställt sig på militärens sida gentemot demokratiska krafter. CHP:s nuvarande ledare Kemal Kılıçdaroğlu nämns i samband med så kallad nykemalism, en rörelse som slår vakt om Turkiets band med västvärlden men som vill modernisera och liberalisera kemalismen. I presidentvalet 2018 blev CHP:s kandidat Muharrem İnce tvåa. Efter att ha förlorat en ledarstrid i CHP meddelade İnce 2021 att han grundat ett nytt parti, Fosterlandspartiet (Memleket Partisi), med sikte på presidentvalet 2023. 

Nationella handlingspartiet (Milliyetçi Hareket Partisi, MHP) är ett högerparti som odlar en mer ”etnisk” nationalism än huvudfåran av kemalister. Partiet har en närmast fascistisk bakgrund och organisationen Grå vargarna, informellt betraktad som MHP:s ungdomsförbund, låg bakom mord på politiska motståndare under 1970-talet. Under sin nuvarande ledare Devlet Bahçeli har partiet tagit avstånd från våld i politiken. MHP kräver bland annat att Turkiet inte ska lämna Cypern. MHP är också starkt emot kurdiskt självbestämmande. Inför valet 2018 ingick MHP ett samarbete med AKP och nådde ett bättre resultat än väntat, vilket ledde till att AKP kunnat behålla sitt grepp om politiska beslut trots försvagat väljarstöd för egen del. 

Andra traditionellt kemalistiska partier i den politiska mittfåran, som var viktiga under 1980- och 1990-talen, har spelat ut sin roll efter AKP:s inträde på scenen.  

Som reaktion mot att alltmer makt samlats kring president Erdoğan bildade en före detta MHP-politiker 2017 Iyi parti (Det goda partiet, IP) med hopp om att samla icke-socialistiska väljare som oroades av att demokratin urholkats. Partiet gick i allians med oppositionspartier inför valet 2018 och fick därigenom representation i parlamentet trots att det inte riktigt nådde tioprocentsgränsen på egen hand.

Inför parlaments- och presidenvalen 2023 bildade sex oppositionspartier valallians. I alliansen ingår, förutom CHP och Iyi parti:

Lycksalighetspartiet (Saadet Partisi, SP), den politiska grenen av millî görüş-rörelsen (se ovan).

Demokratiska partiet (Demokrat Parti, DP), som även 2018 ingick i en allians med CHP, Iyi och Lycksalighetspartiet. 

Demokrati och företagsamhet (Demokrasi ve Atılım Partisi, Deva), en avknoppning från AKP som leds av förre ekonomiministern Ali Babacan.

Framtidspartiet (Gelecek Partisi, GP), grundat av förre premiärministern Ahmet Davutoğlu.

Erdoğan och AKP med alliansbröderna i MHP svarade på oppositionsalliansen 2023 med att knyta fler konservativa småpartier till sig: Stora enhetspartiet (Büyük Birlik Partisi, BBP) och Nya välfärdspartiet (YRP). Dessutom rapporterades ett kurdiskt islamistparti, på turkiska Hüda-Par, stödja alliansen utan att ingå i den formellt.

Även längre ut på högerkanten bildades en allians, dominerad av Segerpartiet (Zafer partisi) som grundades 2021 av Ümit Özdağ med en brokig bakgrund i både MHP och Iyi parti (Det goda partiet). I presidentvalet 2023 var Segerpartiet ett av flera i ytterhögern som stödde Sinan Oğan, trea i valet. Partiet ställde sig inför den avgörande valomgången bakom Kemal Kılıçdaroğlu, sedan denne aviserat invandringskritisk politik i händelse av en valseger.

Turkiska arbetarpartiet (Türkiye İşçi Partisi, TIP) har uppstått ur tidigare kommunistpartier.

Politiker som företräder den kurdiska minoriteten har haft svårt att göra sina röster hörda. I val 2007 och 2011 tog sig kurder in i parlamentet som oberoende kandidater, för vilka tioprocentsspärren inte gällde, och bildade därefter en partigrupp. Lagliga pro-kurdiska partier som bildats sedan tidigt 1990-tal förbjöds på löpande band av författningsdomstolen med motiveringen att de gått den förbjudna kurdiska PKK-gerillans ärenden, varefter de genast återuppstod under nytt namn och med nytt program. 2012 bildades Folkens demokratiska parti (Halkların Demokratik Partisi/Partiya Demokratik a Gelén, HDP), som också är pro-kurdiskt men har bredare vänsterideologisk framtoning och större möjlighet att locka väljare. Som första främst kurdiska parti lyckades det i valet 2015 ta sig över tioprocentströskeln, vilket gav så många mandat att AKP gick miste om två tredjedelars majoritet och därmed möjligheten att på egen hand skriva en ny författning. I nyval samma år gick HDP tillbaka efter att ha blivit utsatt för påhopp från regeringen för påstått samröre med PKK, men det klarade spärren på nytt och undanhöll fortfarande AKP dess efterlängtade absoluta majoritet. 2018 klarade HDP återigen tioprocentsspärren, men i det parlament som valdes kunde AKP fortsätta dominera politiken till följd av sin valallians med MHP. Sedan 2021 har myndigheter försökt förbjuda HDP. Mot bakgrund av rättsprocessen har HDP valsamarbetat med Gröna vänstern (Yeşil Sol Parti, YSP). HDP-politiker ställde 2023 upp som vänsterkandidater.

Extremiströrelser

Partier som anses hota statens enhet eller dess sekulära karaktär eller som har ett marxistiskt program är förbjudna. Till dessa hör Kurdistans arbetarparti (Partiya Karkerên Kurdistan, PKK).

När PKK bildades 1978 var dess mål att upprätta en kommunistisk stat i de av kurder bebodda områdena i Turkiet, Irak, Iran och Syrien. Från 1984 ledde PKK ett gerillakrig mot den turkiska staten. 1999 greps PKK:s ledare Abdullah Öcalan, som nu är fängslad på livstid. Öcalan har dock fortsatt att från sin cell styra PKK och i viss mån även de lagliga kurdiska partierna. Konflikten har blossat upp i omgångar, men 2013 inledde regeringen en fredsprocess och Öcalan fick på nytt en viss formell roll. Processen avbröts dock 2015 efter att ha kärvat en tid och sedan dess har regeringen intagit en stenhård och oförsonlig attityd mot PKK. 

En organisation som kallar sig Kurdistans frihetsfalkar (TAK) har tagit på sig flera självmordsattentat. Det är oklart om det är en utbrytargrupp ur PKK, eller om namnet används vid attacker som drabbar många civila och som PKK:s ledning inte vill stå för offentligt.

Det finns en rad extrema religiösa småpartier som alla är förbjudna, men som inte varit särskilt aktiva på senare år.

Islamiska staten (IS), som en tid kontrollerade stora områden i Syrien och Irak och har legat bakom terrorattentat i Europa och andra delar av världen, bedöms ännu ha ganska många anhängare i Turkiet.

Den mest aktiva vänsterextrema rörelsen är Revolutionära folkets befrielseparti/front (DHKP-C), som utfört en rad terrorattentat och är klassad som en terrororganisation av Turkiet, USA och EU.

Om våra källor