Turkiet – Ekonomisk översikt

Inflation, en pressad valuta och frikostiga vallöften såg ut att göra Turkiets ekonomi skör redan före skalven den 6 februari 2023. Till följd av den värsta katastrof som inträffat i det moderna Turkiet (efter den osmanska tiden) måste nu dessutom gigantiska insatser genomföras för återuppbyggnad av bostäder, sjukhus, infrastruktur och skolor i elva jordbävningsdrabbade provinser.

Presidenten Recep Tayyip Erdoğan utlovade i ett tidigt skede 200 000 nya bostäder i mer välbyggda hus, högst fyra våningar höga, men fem månader efter skalven beräknade myndigheterna att 2,6 miljoner byggnader blev antingen raserade eller så illa skadade att de måste rivas. Ett stort problem som uppstår är hälsorelaterat: rivning medför enorma mängder byggdamm.

Det jordbävningsdrabbade området var Turkiets minst utvecklade. Det har stått för mindre än en tiondel av bruttonationalprodukten, men en sjättedel av fiske, jord- och skogsbruk. Med andra ord påverkas utbudet av varor från lantbruket, och därmed priserna på mat.

Återuppbyggnad och stora konsumtionsbehov hos familjer som blivit hemlösa skulle kunna leda till full fart i både industriproduktion och varuförsäljning. Men om presidenten kan hitta pengarna måste merparten gå till just den byggsektor som i decennier har fått slarva med skalvsäkerhet, medan regeringen har kunnat rida på rapporter om tillväxt och välstånd som en byggboom bidragit till.

Under en stor del av 2000-talet har ekonomin vuxit snabbt, nästan lika snabbt som i Kina och Indien. Exportindustrin har haft framgångar och turkiska företag i speciellt bygg- och anläggningsbranscherna är aktiva i Mellanöstern, Centralasien, Nordafrika och på Balkan. Turkiets frammarsch som ekonomisk stormakt har gett landet en plats i G20, en sammanslutning av världens 20 största ekonomier (19 länder plus EU) som möts regelbundet för att dryfta världsekonomin.

Uppgången sammanföll ungefär med det islambaserade partiet AKP:s regeringsinnehav från 2002, men de reformer som låg bakom uppsvinget hade påbörjats tidigare i samråd med IMF. Banksektorn sanerades och centralbanken fick samma oberoende ställning som i de flesta västländer, med inflationsbekämpning via räntepolitiken som huvuduppgift. Valutakursen fick flyta (den anpassades till marknadsläget) och privatiseringar genomfördes. Statsskulden minskade från nästan 70 procent av bruttonationalprodukten (BNP) 2002 till under 33 procent 2015. Inflationen pressades ned från 53 procent 2001 till nedåt 7 procent 2016.

Utvecklingen gick så fort att skeptiker befarade en bubbla, och regeringspolitiken tog därefter sådan vändning att frågetecknen blev fler. Inflationsspöket kom tillbaka. 

Erdonomi: hemkokt teori

Ekonomer har sett med oro på att det förekommit påtryckningar på centralbanken från landets politiska ledning, som velat skapa tillväxt genom att hålla räntorna låga. President Erdoğan har hävdat att en "räntelobby", ute efter att skada Turkiet ekonomiskt, hindrat regeringen att skapa fler arbeten och ge folk mer i plånboken. Islam har ett ränteförbud, uttryckt i Koranen, så att hålla nere räntan är också förankrat i religionen.

På senare år har centralbankschefen bytts ut flera gånger och räntebesluten har svajat. Valutan har rasat i värde, och farhågor har funnits för en bankkris. Från Erdoğans håll uttalades målet att räntan skulle ända ned till 5 procent lagom till presidentvalet 2023. Men metoderna väckte undran eftersom de tycktes bygga på övertygelsen att hög ränta blåser upp inflationen, vilket går på tvärs med allmän ekonomisk teori. Efter en lång rad räntesänkningar noterades i oktober 2022 den högsta inflationen sedan AKP kom till makten: 85,5 procent. Före skalven 2023 hade inflationen dämpats, men den låg ändå på höga 58 procent.

I början av 2024 hade ett halvår med mer traditionell räntepolitik från centralbanken börjat få effekt, men de saftiga prisökningarna hade hunnit bli kännbara för konsumenterna. Särskilt transportkostnader hade skenat. Regeringen har försökt kompensera det genom att höja minimilönerna, senast i juni 2023. Förlorad köpkraft gör ändå hål i plånböckerna (se Sociala förhållanden).

När värdet på den turkiska valutan sjunker dramatiskt och lönerna är låga för det med sig att visst intresse för etableringar i Turkiet kan vakna igen hos utländska investerare. Det gäller inte minst företag som vill producera sina varor nära marknader i Europa. (Det minskar riskerna med transporter från Asien, risker som demonstrerades när det uppstod internationell containerbrist under covid-19-pandemin och när godstrafiken genom Suezkanalen blockerades i veckor av ett grundstött fartyg.) Men president Erdoğans okonventionella ekonomiska politik och auktoritära styre har ändå fått investerare att tveka.

Efter presidentvalet 2023, då Erdoğan blivit omvald, har hans utnämningar signalerat ett lappkast i räntepolitiken. Både den nye finansministern och centralbankens nya chef var kända som marknadsinriktade ekonomer. Från dem började det snabbt komma beslut mer i linje med konventionell ekonomisk teori än med "erdonomi". Centralbanken har höjt räntan rejält. Ett chefsbyte i centralbanken 2024 ser inte heller ut att medföra återgång till den tidigare räntepolitiken.

Religiös företagarklass

Turkiet är ett stort land och alla landsändar tog inte skada av skalven. Turismen, som drar in stora pengar, sker längre västerut än skalvkatastrofen. Staten har också utrymme för att ta upp nya lån.

Det finns en parallell mellan hur det politiska landskapet skiftat under AKP:s tid vid makten och det uppsving som skett efter millennieskiftet. I båda fallen försköts tyngdpunkten från en etablerad samhällselit i Istanbul och Ankara, med förankring i den sekulära statsapparaten och militären, till en religiös företagarklass runtom i Anatolien.

Många företagares religiositet drog 2016 in delar av näringslivet i en maktkamp som hade brutit ut mellan regeringspartiet AKP och Gülenrörelsen (se Modern historia och Aktuell politik). I stora utrensningar av framför allt offentligt anställda som skedde efter ett kuppförsök greps även företagsledare.

Traditionellt har ekonomin varit en blandning av modern industri och handel, tillsammans med ett delvis föråldrat jordbruk. Privat tillverkningsindustri med textilier, fordon och elektronik har på senare år utvecklats till den mest dynamiska sektorn.

Inkomstklyftorna är stora och fortsätter av allt att döma att växa. Det råder också betydande skillnader i utvecklingsnivå mellan olika delar av landet, även om medelstora städer har knaprat in på Istanbuls, Ankaras och Izmirs försprång.

Ekonomin har varit starkt statskontrollerad men stegvis privatiserats. Sedan mitten av 2010-talet har det dock funnits en tendens till att staten av maktpolitiska skäl tagit kontroll över privata företag som anklagats för att delta i en konspiration mot regeringen.

Stora familjeägda konglomerat har sedan gammalt en viktig roll. Från att tidigare främst ha ägt industrier har konglomeraten även lagt under sig banker, tidningar och TV-bolag. Företagen har donerat stora summor till politiska partier för att i gengäld få statliga kontrakt. Detta har varit särskilt tydligt under AKP:s tid vid makten, när regeringen på detta sätt skaffat sig inflytande över massmedier.

Svarta jobb och dåliga lån

En stor del av produktionen av varor och tjänster registreras inte hos myndigheter. Svartjobben tros visserligen ha minskat under 2000-talet men ger fortfarande miljoner människor deras levebröd. Att den informella sektorn är stor medför bland annat att staten går miste om skattepengar. Att människor försörjer sig genom att jobba svart och inte har råd att vara hemma om de blir sjuka gör det också svårare att bekämpa folkhälsoproblem som covidpandemin.

I textil- och beklädnadsindustrin, som domineras av småföretag, är bara en del av arbetarna registrerade. Kampanjen Clean Clothes, som drivs av fackförbund och enskilda organisationer, beräknade före coronakrisen att det fanns drygt en halv miljon registrerade anställda som arbetade med läder eller kläder (annan textilindustri oräknad) medan 1,5 miljoner jobbade svart med liknande arbetsuppgifter. Bland de oregistrerade fanns många utlänningar som arbetade illegalt i Turkiet. En brittisk människorättsorganisation, Business & Human Rights Resource Centre (BHRRC), har uppmärksammat barnarbete i fabriker som är underleverantörer till klädkedjor i västländer.  

När hjulen snurrat snabbare och människor lockats att höja sin levnadsstandard har också de privata lånen ökat. Problemen med "dåliga lån", det vill säga att låntagare inte klarar räntor och amorteringar, har ökat, liksom antalet konkurser, vilket satt bankerna under press. Det har bidragit till att  urholka både ekonomin och förtroendet för regeringen. En del bedömare har dragit slutsatsen att Turkiet levt över sina tillgångar och riskerat att hamna i samma svåra situation som vissa sydeuropeiska länder inom EU.

Bland Turkiets nackdelar är att landet saknar råvaror som kan ge exportinkomster som kan lyfta ekonomin. Landet har inte heller högteknologisk produktion som kan konkurrera med avancerade industriländer. Relativt låg utbildningsnivå är också ett hinder för teknisk utveckling. Och trots att andelen kvinnor i politiken ökat, har kvinnornas ställning på arbetsmarknaden försämrats under 2000-talet. 

Ett problem är också konstant stort underskott i bytesbalansen, i enkelhet att konsumtionen är mycket högre än den egna produktionen. För att komma till rätta med det behöver industrin hitta nya exportprodukter, ersätta importvaror med egen produktion och minska det ökande behovet av importerad energi. Kontroversiella planer på kärnkraft är en del i satsningarna.

Infrastruktur och turism

Svarta havets enda utlopp, Bosporen och Dardanellerna med den mellanliggande Marmarasjön, är en av världens mest trafikerade sjöfartsleder. Enligt Montreuxkonventionen från 1936 måste Turkiet i fredstid låta handelsfartyg från alla länder passera, även utan lots. Sunden är svårnavigerade, och kollisioner och grundstötningar inträffar. 2021 började man anlägga en kanal för fartygstrafik mellan Marmarasjön och Svarta havet för att avlasta Bosporen. Där skulle Turkiet också kunna ta betalt av passerande fartyg.

(Montreuxkonventionen syftar till att begränsa trafik med krigsfartyg. Länder som inte har kust mot Svarta havet måste avisera passage av örlogsfartyg minst två  veckor i förväg och får inte hålla sina fartyg där mer än tre veckor.)

Broar och tunnlar förbinder numer Europa och Asien i trakten av Istanbul. Till flera av projekten har Turkiet anlitat ingenjörsföretag från Japan, där man liksom i Turkiet har anledning att ta med risk för jordbävningar i beräkningarna.

En snabbtågslinje mellan Istanbul och Ankara invigdes 2014. Ett turkiskt konsortium fick 2013 i uppdrag att bygga en tredje storflygplats utanför Istanbul för 22,1 miljarder euro. Den första terminalen invigdes 2018 och trafiken har flyttats över gradvis till den nya flygplatsen. Anläggningsarbetet har varit kantat av olyckor och strejker, vilket antas bero på att man pressat byggtiden. 

Turkiet började satsa på turism under 1980-talet. Inkomster från turismen har (liksom överföringar från turkar med inkomster i andra länder) varit viktiga för att uppväga att importen av varor ökat snabbare än exporten. 2018 var målet 40 miljoner besökare från utlandet och det uppfylldes, även med besök av utlandsturkar oräknade. Men näringen är känslig för störningar. 2021 noterades inte fullt 15 miljoner besökare, visserligen en uppgång jämfört med pandemiåret 2020, men likafullt betydligt färre än före covid-19.

Ryska medborgare utgör stor andel av turisterna. I det ljuset kan man också se Turkiets ovilja att ansluta sig till de ekonomiska sanktioner som västländer riktat mot Ryssland till följd av det ryska militära agerandet i Ukraina. 2015–2016 bojkottades Turkiet av ryska researrangörer sedan ett ryskt stridsflygplan skjutits ned över gränsen mot Syrien, vilket kan ha kostat Turkiet miljardbelopp i förlorade inkomster. Turkiets militära ingripande i norra Syrien har också oroat resenäringen.

Utrikeshandel

Sedan 1996 finns en tullunion med EU, som innebär fri handel med de flesta varor. Handeln med bland annat jordbruksprodukter regleras av separata avtal mellan Turkiet och enskilda länder. Handeln med arabvärlden har ökat sedan den islamkonservativa AKP-regeringen kom till makten 2002, men den är fortfarande obetydlig jämfört med handeln med EU. Turkiet satsar också hårt på handelskontakter i Afrika, Asien och Latinamerika. Kina är numera en av landets viktigaste handelspartner och värdet av handeln med Afrika ökade från 5,4 miljarder dollar 2003 till 25,4 miljarder dollar 2020. Recep Tayyip Erdoğan har gjort Afrikaresor i tät följd både som premiärminister och som president.

Viktiga exportvaror är kläder och textilier, elektrisk utrustning och elektronik (bland annat TV-apparater), fordon, jordbruksprodukter (frukt, grönsaker, vin), mineraler inklusive järn och stål. Nästan halva exporten går till EU. Importen domineras av maskiner, bränslen, järn och stål, plaster, fordon (främst personbilar) och elektrisk och elektronisk utrustning. 2021 kom 31,5 procent av importvarorna från EU, särskilt Tyskland. Bara några år tidigare var EU-andelen 38 procent. Enskilt viktiga importländer är också Ryssland och Kina. Från Ryssland köper Turkiet inte minst naturgas.

På senare år har det rått politiska spänningar mellan Turkiet lett av Erdoğan och USA, och det har tagit sig ekonomiska uttryck trots att båda länderna ingår i militäralliansen Nato. President Trumps beslut att införa tullar också på turkiskt stål, liksom på import från många andra länder, ökade pressen på den turkiska ekonomin. Turkiet förlorade också den tullfrihet för export av vissa varor till USA som landet gynnats av i egenskap av utvecklingsland.

Förbindelserna med Förenade arabemiraten har varit frostiga, de har stött olika läger i regionala konflikter. Men 2023 slöts ett frihandelsavtal. Emiraten hade då bidragit med hjälpsändningar efter jordbävningskatastrofen. Ungefär samtidigt meddelades att saudiska staten deponerar 5 miljarder dollar i turkiska centralbanken, vilket hjälper upp Turkiets valutareserv och kan bidra till att få ned inflationen. Det vittnar också om att den kris är över som uppstod när den saudiske regimkritikern Jamal Khashoggi mördades på saudiska konsulatet i Istanbul (se Kalendarium).

Siffrorna över Turkiets utrikeshandel har inte varit helt tillförlitliga, till följd av ”informell” export och import, inklusive smuggling.

LÄSTIPS – läs mer om Turkiet i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Erdoğan leder Turkiet mot ekonomisk ruin (2022-02-04)

Om våra källor