Polen – Politiskt system

Enligt den författning som antogs 1997 är Polen en parlamentarisk demokrati där makten delas mellan lagstiftande, verkställande och dömande instanser.

Den lagstiftande makten innehas av parlamentets underhus (sejmen), vars 460 ledamöter utses i allmänna, proportionella val vart fjärde år. Samma mandatperiod gäller för de 100 ledamöterna i den övre kammaren (senaten), vilka utses i allmänna personval. Rösträttsåldern är 18 år.

Sedan 1993 måste partierna få minst fem procent av rösterna för att få ta plats i sejmen, men undantag görs för partier som representerar minoritetsgrupper. För partiallianser är kravet åtta procent. Följden är att bara drygt en handfull partier (om man räknar bort avhoppare och utbrytare) är representerade i sejmen.

Presidenten väljs direkt av folket för en period på fem år och kan sitta i högst två mandatperioder. Till presidentens befogenheter hör att föreslå en premiärminister (regeringschef), som ska godkännas av och är ansvarig inför sejmen. Därmed blir vanligtvis företrädaren för det största partiet i sejmen premiärminister, men budet kan också gå till den som har en större allians av partier bakom sig. Det är den personen som ska ha den verkliga makten i landet. Presidenten har ett övergripande ansvar för utrikes- och försvarspolitiken, men i realiteten är statschefens inflytande begränsat. Presidentens viktigaste maktinstrument är möjligheten att inlägga sitt veto mot lagförslag. Vetot kan dock kringgås om 60 procent av parlamentsledamöterna röstar för att upphäva det.

Det polska rättsväsendet är föremål för en dragkamp mellan EU-organ och den konservativa polska regeringen, som 2017 började stöpa om systemet i flera avseenden. EU-domstolen har kommit fram till att flera av reformerna strider mot EU-rätten. Det handlar bland annat om systemet för utnämning av domare, där EU-företrädare anser att regeringen utökat sitt inflytande och gjort domstolsväsendet mer mottagligt för politiska påtryckningar. Författningsdomstolen i Polen har liksom regeringen tagit ställning mot bedömningar som gjorts av EU-domstolen. Läs om rättssystemet i Demokrati och rättigheter.

Polen är indelat i 16 län, vojvodskap (województwo), med en av regeringen utsedd landshövding, vojvod (wojewoda), i spetsen. Därunder sorterar 314 landsdistrikt eller härad (powiaty ziemskie), 65 städer med distriktstatus (powiaty grodzkie) samt 2 489 kommuner (gminy). På samtliga tre förvaltningsnivåer finns folkvalda församlingar som utser styrelseorgan. 

Politiska partier

Partiväsendet har sin bakgrund i den samhällsstruktur som fanns under kommunisttiden, då nästan alla var statligt anställda lönearbetare. I övergången från kommuniststyre till demokrati hade Solidaritet, med upphov i fackföreningsrörelsen, en nyckelroll (se Modern historia) och de politiska partierna har bara med viss svårighet kunnat delas in i den vanliga vänster-högerskalan. Men på senare år har den stora skiljelinjen gått mellan två partier som registrerades precis efter millennieskiftet: Lag och rättvisa (Prawo i Sprawiedliwość, PIS) och Medborgarplattformen (Platforma Obywatelska, PO). 

I samband med valen 2019 började partiutbudet likna hur det ser ut i många andra länder. PIS leder nu en stark höger. I mitten finns ett liberalt block runt PO. Inför valen 2023 bildades dessutom ytterligare en mittenallians i syfte att vara ett alternativ till både PIS och det liberala blocket. Vänstern har samlats i en ny allians där flera partier gått samman. Dessutom finns ett ytterkantsparti till höger.

Fem partier/allianser får plats i sejmen efter valen 2023:

Lag och rättvisa (PIS) är nationalistiskt, EU-skeptiskt och värdekonservativt, till exempel starkt emot samkönade äktenskap. I ekonomiska frågor kallar PIS sig ”mer socialt”, vilket främst innebär att de är för en starkare statlig inblandning i ekonomin. I familjepolitiken och abortfrågan rättar sig PIS efter katolska kyrkans budskap. Under två mandatperioder (från 2015 till 2023) har Polen styrts av PIS-ledda regeringar.

Medborgarkoalitionen, Koalicja Obywatelska (KO) är det stakaste mittenblocket, bildat som en utlöpare av Medborgarplattformen (Platforma Obywatelska, PO). Blocket samlar också flera mindre partier. KO är liberalt och Europavänligt, och har en vänsterflygel som till exempel är för fri abort. Som svar på PIS-regeringens kontroversiella politik bildade ett antal oppositionspartier runt PO 2016 en allians med målet att skydda rättsstaten. Koalitionen som fick namnet Frihet, jämlikhet och demokrati omfattade ett antal center- och vänsterpartier. Från det samarbetet har framför allt marknadsliberala Moderna (Nowoczesna) blivit kvar. Även De gröna och sekulära Polskt initiativ räknas in i KO.

Tredje vägen (Trzecia Droga, TD) beskrivs som en liberal och EU-vänlig allians med förankring bland jordbrukare. Kristdemokrater med positiv inställning till förnybara energikällor.

Vänstern (Lewica) är en utvidgad allians av småpartier som genom samarbete lyckats få plats i parlamentet de senaste mandatperioderna. Demokratiska vänsteralliansen (Sojusz Lewicy Demokratycznej, SLD), som har sin bakgrund i kommunistpartiet, slog sig ihop med Vänster tillsammans (Lewica Racem), Polska socialistpartiet (PPS) och Arbetarunionen (Unia Pracy). Nya vänstern (Nowa Lewica) uppstod därefter genom sammanslagning med Wiosna (Vår), nybildat av Robert Biedroń, före detta borgmästare i Słupsk, som bland annat vill ha likalön för kvinnor och män, försvara aborträtten, skilja kyrkan från staten och göra äktenskap mellan personer av samma kön lagliga. Dessutom har vänstern målet att stänga kolgruvorna eftersom Polen släpper ut stora mängder av växthusgaser. Nya vänstern betecknas 2023 som socialdemokratiskt och har flera ledare, bland dem Biedroń och Włodzimierz Czarzasty. 

Konfederationen frihet och oberoende (Konfederacja Wolność i Niepodległość), är en allians av flera partier som står långt till höger. Ett av de mest kända är Nationella rörelsen (Ruch narodowy). I samlingen återfinns bland annat rojalister. Konfederationens väg till inflytande har gått genom att agera stödparti till PIS som regeringsparti.

Partiväsendet har alltså genomgått flera förändringar genom att mindre partier har kommit och gått i allianser.

Båda lägren runt PIS och PO har hyst ytterlighetsgrupper som kan beskrivas som fundamentalistiska – starkt antiklerikala (motståndare till kyrkligt inflytande) eller starkt religiösa. Båda dessa falanger har försökt sig på att bilda utbrytarpartier: Antiklerikala Palikots rörelse (Ruch Palikota) hade framgång i valet 2011 men splittrades 2013. Efterföljaren Din rörelse (Twój Ruch) lyckades inte ta sig in i sejmen 2015. Det starkt katolska utbrytarpartiet Solidariskt Polen (Solidarna Polska, SP) grundades 2012 och ville skärpa den lag som i princip redan förbjöd abort. SP ville ta bort det undantag i lagen som gjorde abort tillåten om barnet befarades bli gravt handikappat. Två andra undantag – om moderns liv är i fara och om graviditeten är en följd av våldtäkt eller incest – skulle få finnas kvar. SP fick inga egna mandat i sejmen 2015, men har uppträtt i allians med Lag och rättvisa, liksom ett annat mindre parti: Överenskommelse (Porozumienie Jarosława Gowina, PJG). 2020 inskränktes rätten till abort genom ett domslut i Författningsdomstolen, så att abort nu är förbjuden även när barnet är missbildat.

Polska bondepartiet (Polskie Stronnictwo Ludowe, PSL) ingick fram till 2015 i mittenregeringen tillsammans med PO och gick därefter i opposition. Det är ett intresseparti för landets många privatbönder. Mellan 2001 och 2003 samregerade PSL med SLD (se ovan) och har liksom SLD bakgrund i det forna kommunistpartiet. PSL var före demokratiseringen 1989 ett stödparti till kommunisterna.

I mandatperioden från 2015 kom två nybildade partier in i parlamentet: förutom Moderna högerpopulistiska Kukiz'15, lett av en känd rocksångare.

Tyska minoriteten (Mniejszość Niemiecka, MN) är ett parti som värnar den tyska minoritetens intressen. Med stöd av regler för minoritetsskydd har partiet kunnat vara representerat i sejmen med ett mandat.

Växande valdeltagande

Politikerföraktet är utbrett i Polen, vilket anses vara en viktig orsak till att valdeltagandet tidigare varit lågt (52 procent i valet 1993, 49 procent 1997, 46 procent 2001, 41 procent 2005, 54 procent 2007, 49 procent 2011 och 51 procent 2015). I valet till EU-parlamentet 2004 röstade drygt 20 procent, medan färre än 25 procent av väljarna röstade i valen till EU-parlamentet både 2009 och 2014.

En markant förändring inträdde 2019, då bland andra före detta presidenter betecknade det förestående parlamentsvalet som ett ödesval: deltagandet steg till 62 procent. I valet 2023 tycks också väljarna ha haft uppfattningen att det var ett ovanligt viktigt avgörande som stod för dörren. Närmare 74 procent röstade, det högsta valdeltagandet sedan kommunismens fall. 

Den tidigare bristen på politiskt engagemang kan delvis ha berott på att partierna varit relativt nya, med svaga organisationer.

Om våra källor