Polen – Modern historia

Efter andra världskriget hamnade Polen i den sovjetiska intressesfären i det tudelade Europa, det kommunistiska östblocket. Frigörelsen från kommunismen under 1980-talet leddes av den fackliga rörelsen Solidaritet med ledaren Lech Wałęsa i spetsen. 1990 blev han landets förste demokratiskt valde president. Under det följande decenniet splittrades demokratirörelsen och Polen styrdes av svaga regeringar. Ekonomin gick så småningom allt bättre, i synnerhet efter EU-inträdet 2004.

I andra världskrigets slutskede, vid Jaltakonferensen i februari 1945, gick USA och Storbritannien med på Sovjetunionens krav att Polen skulle inlemmas i den sovjetiska intressesfären i Europa. Västmakterna erkände en kommunistisk sovjetinstallerad regim, Lublinregeringen, som Polens legitima regering. Vid konferensen beslutades också att Polens gränser skulle flyttas västerut. Ännu lever uppfattningen i Polen att västmakterna svek.

Vid nästa stormaktskonferens, i Potsdam sommaren 1945, beslöt de allierade att tidigare tyska områden öster om floderna Oder och Neisse (på polska Odra och Nysa) skulle ställas under polsk förvaltning. Dessa territorier (Nedre Schlesien, Västpommern och södra Ostpreussen) utgör ungefär en tredjedel av Polens nuvarande yta. Samtidigt fastställdes en ny polsk-sovjetisk gräns vid floden Bug. Polen fick avträda ungefär hälften av förkrigstidens territorium till Sovjetunionen (dagens sydvästra Litauen med huvudstaden Vilnius, västra Belarus och västra Ukraina).

Polen omgavs efter kriget på tre sidor av sovjetiskt eller sovjetdominerat område. Undantag var Östersjökusten i norr. Moskvastyrda polska kommunister fick monopol på makten. Systemet kallades folkdemokrati, men tidvis stod landet på randen till inbördeskrig. Formellt sanktionerades kommunistpartiets makt i 1947 års val, som präglades av fusk och övergrepp mot oppositionen.

Den sovjetiska kontrollen över Polen skärptes 1948, då kommunistledaren Władysław Gomułka, som förespråkat en "polsk väg till socialismen", fängslades. Samtidigt slogs kommunist- och socialistpartierna samman till Polska förenade arbetarpartiet (PZPR). Ledare blev Bolesław Bierut, som före andra världskriget var agent för sovjetisk säkerhetstjänst och sovjetledaren Josef Stalins lydiga redskap. 

Återuppbyggnad

Före andra världskriget var Polen till övervägande del ett jordbruksland. Kriget innebar att 80–90 procent av de industrier som fanns lades i ruiner. Mellan 1945 och 1949 koncentrerades krafterna på återuppbyggnad. Därefter infördes kommandoekonomi, socialistisk planekonomi efter sovjetisk förebild. Regimen satsade på industrialisering, med tonvikt på tung industri inklusive vapenindustri. Jordbruk och konsumtionsvaror försummades.

Stalins död 1953 skakade den polska regimen. Efter oroligheter bland arbetare i Poznań 1956 återkom Gomułka som förste partisekreterare. Han lyckades stoppa en hotande sovjetisk invasion genom att förklara för Sovjetunionens ledare Chrusjtjov att han var en gammaldags kommunist som inte tänkte ta Polen ut ur Warszawapakten. En period av liberalisering följde.

Så småningom blev Gomułkas regim (som kallades mała stabilizacja, lilla stabiliseringen) alltmer diktatorisk. 1968 demonstrerade studenter för demokratisering, men protesterna slogs ned och tusentals intellektuella tvingades lämna sina arbeten. Regimens propaganda innehöll antisemitiska inslag och utrensningarna drabbade även polacker av judisk börd som inte hade med protester att göra. Omkring 50 000 polska judar lämnade landet.

I december 1970 strejkade varvsarbetare i Gdańsk och Szczecin i protest mot prishöjningar på livsmedel. Gomułka tvingades avgå och efterträddes av Edward Gierek. Den nya regimen satsade hårt på att uppnå stabilitet genom att höja befolkningens levnadsstandard, bland annat med hjälp av stora lån från väst. Vissa öppningar för oliktänkande kunde märkas i takt med att behovet av krediter från väst blev större.

Kamp för demokrati

Efter strejker och demonstrationer mot prishöjningar på livsmedel 1976 bildades Kommittén för arbetarnas försvar (KOR), där arbetare och intellektuella gick samman. Senare omvandlades KOR till en oppositionsgrupp som krävde demokratisering av hela det politiska systemet. KOR:s verksamhet under senare delen av 1970-talet var inledning till en process som 15 år senare kröntes med det kommunistiska systemets fall.

När Gierekregimen 1980 åter försökte höja priserna utbröt en våg av strejker. Arbetarna krävde, med KOR-rådgivarnas stöd, inte bara en ny ekonomisk och social politik utan även ökad demokrati, i synnerhet rätt till fria fackföreningar och fri opinionsbildning, dock inte fria val till parlamentet. Det ansågs vara ett så långtgående krav att regimen omöjligen skulle gå med på det.

Den 31 augusti 1980 undertecknades en överenskommelse kallad Gdańskavtalet. Arbetarna tilläts bilda en från partiet och staten fristående fackföreningsrörelse, Solidaritet (Solidarność), ledd av Lech Wałęsa, elektriker på Leninvarvet i Gdańsk.

Gierek ersattes som ledare för kommunistpartiet av Stanisław Kania, som ett år senare fick lämna plats för general Wojciech Jaruzelski. Sovjetunionen, som redan från början intagit en fientlig hållning till förändringarna, utsatte landets ledning för påtryckningar, inklusive hot om militär invasion, för att göra slut på Solidaritet. Jaruzelski som var partichef, regeringschef och försvarsminister förberedde i hemlighet ett militärt ingripande. Solidaritet, som vid sin första och enda kongress i september 1981 räknade nästan tio miljoner medlemmar, framstod som en i grunden politisk organisation. 

"Krigstillståndet"

Den 13 december 1981 infördes undantagstillstånd, kallat krigstillstånd. "Militärrådet för nationens räddning", en skapelse av Jaruzelski, övertog all makt. Tusentals personer fängslades och all politisk och facklig verksamhet förbjöds. Solidaritet kunde dock upprätthålla viss verksamhet i underjordiska former. Opinionen har förblivit kluven i bedömningen av Jaruzelski och hans krigstillstånd: för det ena lägret var krigstillståndet ”ett mindre ont” som räddade Polen undan sovjetisk inmarsch, för andra sidan var det ett brutalt sätt att bevara kommunisternas makt. Undantagstillståndet upphävdes formellt i juli 1983, men de sista politiska fångarna frigavs först 1986.

Mot slutet av 1980-talet blev maktapparaten alltmer demoraliserad och korrumperad. Ekonomin var i upplösningstillstånd. Inga av de ekonomiska problem som utlöst krisen 1980–1981 hade lösts. Varubrist ledde till ransoneringar, köer och svarthandel. Inflationen steg. Regimföreträdare med Jaruzelski i spetsen förstod att den kommunistiska maktens möjligheter var uttömda. Varje förändring förutsatte en överenskommelse med Solidaritet. De utgick från att den sovjetiska ledningen (sedan 1985 Michail Gorbatjov med reformpolitiken perestrojka) inte skulle motsätta sig nytänkande. Jaruzelski, nära vän med Gorbatjov, antog kanske till och med att Gorbatjov skulle välkomna experiment i ett satellitland. 

Rundabordsuppgörelsen

De så kallade rundabordsförhandlingarna med det ännu förbjudna Solidaritet inleddes i februari 1989 och pågick till april. Solidaritet representerades av Lech Wałęsa och nyligen frigivna människorättsaktivister. Man kom överens om att hålla delvis fria val. De ägde rum den 4 juni 1989, samma dag som Kinas kommunistparti beordrade en blodig massaker vid Himmelska fridens torg i Peking. Rundabordsöverenskommelsens syfte var att kommunistpartiet skulle behålla den yttersta kontrollen bland annat över utrikespolitiken, polisen och militären och att Jaruzelski skulle få en nyinrättad post som president. Men oppositionella krafter skulle beredas plats i politiska församlingar och få inflytande över ekonomi och socialpolitik (ta ansvar för ”ministerierna för nöd och elände”, har det kallats).

Solidaritetsledare såg uppgörelsen som steg mot full demokratisering, men de ansåg sig inte mogna att ta över ansvaret och trodde inte att kommunisterna var redo att släppa ifrån sig makten. Men utgången av de första delvis fria valen i Östeuropa överraskade alla. Valen blev till en folkomröstning för eller emot kommunism. Solidaritet vann en förkrossande seger. Även en del av de mandat som enligt förhandsuppgörelsen var öronmärkta för kommunistpartiet vanns av kandidater som visserligen var med i partiet, men som partiledningen inte kunde lita på. Det stod klart att ett regimskifte bara skulle kunna förhindras med våld.

Generalerna i spetsen för kommunistpartiet − Jaruzelski, inrikesminister Czesław Kiszczak och regeringschefen Mieczysław Rakowski − var inte inställda på att rulla ut stridsvagnar. De accepterade valutgången. De fick argumentera i partiets politbyrå mot krafter som var beredda att försvara sin makt till vilket pris som helst. Nyvalda ledamöter för Soldaritet i sejmen (parlamentets underhus) höll sin del av överenskommelsen och möjliggjorde valet av Jaruzelski till president, vilket skedde med en rösts övervikt. I augusti 1989 fick Jaruzelski ge uppgiften att bilda regering till Tadeusz Mazowiecki, rådgivare till Solidaritet och Lech Wałęsas närmaste medarbetare. 

Kommunismen faller

Utnämningen innebar slutet för kommunisternas 45-åriga maktmonopol och blev startsignal för frigörelse i hela Östeuropa. Två månader senare föll Berlinmuren. Sovjetledaren Gorbatjov uppmanade offentligt de polska kommunisterna att finna sig i att de förlorat makten.

Mazowiecki-ministären, som tillträdde den 12 september 1989, var en koalitionsregering i vilken fyra kommunistiska ministrar ingick. Dess historiska insats var att fredligt genomföra övergången till demokrati och att lägga grunden för en modern rättsstat. Den andra stora uppgiften var att avskaffa planekonomin och införa marknadsekonomi. Det genomfördes av finansminister Leszek Balcerowicz genom hans radikala chockterapi – om än till priset av stora sociala spänningar. Kommunisterna i regeringen och sejmen röstade för dessa förändringar.

Kommunistpartiet upplöstes i januari 1990 och de kommunistiska ministrarna försvann snart ur regeringen. Jaruzelski, vald för en femårsperiod, avgick i förtid hösten 1990. Han lämnade fältet fritt för Lech Wałęsa, som i ett direktval blev landets förste demokratiskt valde president.

Fackföreningsledaren Lech Wałęsa, här buren av kamrater utanför Högsta domstolen i Warszawa 1981, blev Polens förste demokratiskt valde president efter kommunistregimens fall. Foto: Czarek Sokolowski/AP/TT

Mazowiecki, som kandiderade mot Wałęsa i presidentvalet, avgick som premiärminister. Presidentvalskampanjen markerade slutet på enigheten i det antikommunistiska lägret. Växande arbetslöshet och sociala klyftor bidrog till missnöje. Besvikelse över att reformernas positiva effekter dröjde vändes mot politikerna i Solidaritet. Demokratin kunde införas över en natt, men marknadsekonomins effekter fick man vänta på. 

Demokratirörelsen splittras

Mazowieckiregeringen ersattes av en regering som handplockats av Wałęsa. Premiärminister blev Jan Krzysztof Bielecki, ledare för en liberal grupp i Gdańsk utan förankring i sejmen. Det första helt fria valet hösten 1991 ledde till ett högerdominerat men splittrat parlament med 17 partier och tio oberoende ledamöter. De två följande regeringskoalitionerna, under ledning av Jan Olszewski respektive Hanna Suchocka, hade bräckligt stöd i parlamentet och överlevde i sex respektive 14 månader.

Ett nyval 1993 ledde till en storseger för partialliansen Demokratiska vänsteralliansen (SLD) med det reformerade kommunistpartiet i spetsen. Solidaritet och flera småpartier lyckades inte nå över den nyligen införda femprocentsspärren till sejmen. Två år senare miste Solidaritet även presidentposten då Wałęsa förlorade valet mot SLD:s unge och dynamiske ledare Aleksander Kwaśniewski, en pragmatisk och opportunistisk politiker inom det forna kommunistpartiet.

Solidaritet kom tillbaka i valet 1997 som vanns av partialliansen Solidaritets valaktion (Akcja Wyborcza Solidarnósci, AWS), där Solidaritet ingick. Premiärminister blev Jerzy Buzek, inflytelserik aktivist i Solidaritet (senare talman i Europaparlamentet 2009–2012). Den nya regeringen ville påskynda och fullborda omvandlingen genom omfattande sociala och ekonomiska reformer. Buzek ledde sin regering mandatperioden ut, 1997–2001, men lyckades inte genomföra alla ambitioner. Tillväxten försvagades, arbetslösheten och samhällsklyftorna växte. 2000 omvaldes Kwaśniewski som president.

I parlamentsvalet 2001 sopades AWS undan. SLD återtog makten och Leszek Miller blev premiärminister. Regeringen satsade på att få fart på tillväxten, bland annat genom att minska de offentliga utgifterna och budgetunderskottet, samt slutföra förhandlingar om polskt medlemskap i EU.

En folkomröstning om EU-medlemskapet hölls i juni 2003. Ja-sidan vann med 77,5 procent av rösterna. Året därpå blev Polen medlem av EU. 

Polen blir EU-medlem

Korruptionsskandaler, växande arbetslöshet (uppemot 20 procent) och nedskärningar i välfärden fick SLD:s popularitet att dala. SLD:s maktinnehav tog slut i och med parlamentsvalet 2005.

Med lågt valdeltagande vann tvillingarna Lech och Jarosław Kaczyńskis mitten-högerparti Lag och rättvisa (PIS) med knapp marginal över liberala Medborgarplattformen (PO), ledd av Donald Tusk. Jarosław Kaczyński blev regeringschef. Lech Kaczyński besegrade Tusk i presidentvalet samtidigt.

PIS bildade regering med två småpartier: populistiska landsbygdspartiet Självförsvar och ultranationalistiska De polska familjernas förbund (LPR). Bröderna Kaczyńskis mål var att inleda en ny epok; nu skulle alla rester av kommunisttiden rensas ut. En utrikespolitik med betoning på Polens nationella intressen, däribland användande av veto i EU, skulle göra slut på eftergifter gentemot stora europeiska länder. Men Kaczyńskis bristande diplomatiska kunskaper fick allt större väljargrupper att känna missnöje. 

Flygkraschen i Smolensk

Tvillingarna kom att styra Polen i två år. Inre spänningar fick regeringskoalitionen att bryta samman 2007 och Kaczyński utlyste nyval, vilket PIS förlorade. Koalitionspartierna LPR och Självförsvar klarade inte femprocentsspärren till sejmen och upplöstes. Valets segrare blev Medborgarplattformen (PO), som fick 209 mandat mot 166 mandat för PIS. PO-ledaren Donald Tusk utsågs till premiärminister och bildade regering tillsammans med Polska bondepartiet (PSL).

Den 10 april 2010 omkom president Lech Kaczyński i en flygkrasch på ryskt territorium nära Smolensk tillsammans med 95 andra personer, däribland sin fru, militärledningen, riksbankschefen och sejmenledamöter från olika partier (dock inga regeringsmedlemmar). Planet var på väg till en minnesceremoni för 22 000 polska officerare som arkebuserades på order av Josef Stalin 1940. Presidentens uppgifter togs över av parlamentets talman Bronisław Komorowski från PO. 2010 vann han det tidigarelagda presidentvalet mot PIS kandidat Jarosław Kaczyński.

Jarosław Kaczyński har spelat en nyckelroll i politiken även efter brodern Lechs död. Ett par år efter flygkraschen i Smolensk nådde deras konservativa parti Lag och Rättvisa (PIS) regeringsmakten. Foto: Czarek Sokolowski/AP/TT

Efter valet 2011 inledde premiärminister Donald Tusk kontroversiella åtstramningar för att få ner statens budgetunderskott. Beslutet 2012 att höja pensionsåldern till 67 år för alla ledde till minskat stöd för PO och framgång i opinionen för Jarosław Kaczyńskis PIS, vars väljare till stor del kommer från katolsk arbetarklass. Liberalare arbetslagar med minskad anställningstrygghet väckte också fackliga protester. Dessutom bidrog skandaler i och nära regeringspartierna till stöd för oppositionen.

Ekonomin var ändå länge ett trumfkort för den PO-ledda regeringen. Tusk var den ende premiärministern i EU som lyckats styra sitt land genom finans- och eurokriserna under 2000-talets senare del utan recession (ekonomisk nedgång). Det stärkte Polens ställning i Bryssel, och Tusk förde en aktiv EU-politik som fick inrikespolitiska konsekvenser.

Den PIS-ledda oppositionen drog nytta av nationalistiska och EU-skeptiska stämningar. I spåren av eurokrisen från 2010 låg Tusks regering lågt med planer på en polsk anslutning till EU:s valutaunion. Medan cirka 60 procent av polackerna tidigare stödde polskt euromedlemskap, var närmare 70 procent emot 2012. 

Hårdnande motsättningar

Kaczyński och PIS drog också till sig dem som drabbats av två decenniers sociala omvandlingar. Arbetslösheten ökade i finanskrisens spår, och i samband med åtstramningar 2012 avtog takten i den ekonomiska tillväxten. Det hölls demonstrationer mot regeringen. 

Tusks koalition försökte flytta fokus från åtstramningarna till planer på investeringar i kommunikationer och energiförsörjning. Tusk föreslog också förlängd mödrapenning i ett försök att möta Kaczyńskis löften om ökat stöd till familjerna. I familjepolitiken, abortfrågan och inställningen till samkönade äktenskap rådde annars konflikt mellan PO-regeringens liberalism och oppositionens värdekonservatism. Kaczyńskis retorik ligger i linje med katolska kyrkans budskap och lockar ultrakonservativa Radio Maryjas lyssnare, en kärnväljargrupp för PIS.

Starka känslor hade rörts upp i Polen av kraschen i Smolensk. Jarosław Kaczyński hävdade att det inte rörde sig om en olycka. Hans teori stöddes av cirka en tredjedel av polackerna, som tror att planet sprängdes i ett ryskt attentat. De allra flesta i denna grupp var anhängare till PIS, och liksom Kaczyński anklagade de premiärminister Tusk för att böja sig för Ryssland och dölja sanningen.

Oppositionen krävde Tusks avgång. De flesta tycktes acceptera den officiella ryska och polska förklaringen att kraschen var en olycka med mänskliga misstag i tät dimma, men en majoritet ville ändå ha en internationell utredning. I det tidvis bittra klimatet uppträdde president Bronisław Komorowski som lugnande kraft. Trots sin bakgrund i Tusks liberala PO vann han många konservativas stöd genom att fokusera på nationella symboler och betona familjens betydelse.

Tusk lämnade 2014 den polska politiken för att bli ordförande i Europeiska rådet, EU:s "president". Sedan satte opinionen av i konservativ riktning. En högersväng i opinionen visade sig först i presidentvalet 2015 när PIS kandidat Andrzej Duda oväntat besegrade den sittande liberale statschefen Bronisław Komorowski. Duda, som varit juridisk rådgivare till president Lech Kaczyński, ser sig som dennes politiska arvtagare. Efter Kaczyńskis död 2010 var Duda parlamentsledamot och EU-parlamentariker. I valrörelsen 2015 fick han gehör för budskap om utökade sociala förmåner. 

Utgången av parlamentsvalet i oktober 2015 gav PIS större makt än någon polsk regering hade haft sedan kommunismens fall 1989. PIS kunde då bilda regering på egen hand. PO blev största oppositionsparti. Ytterligare tre partier klarade femprocentsspärren till sejmen, men vänstern blev för första gången helt utan representation i parlamentet. 

Som Polens verklige makthavare uppfattades då liksom senare PIS ordförande Jarosław Kaczyński (bror till den omkomne förre presidenten Lech Kaczyński), som dock inte hade ett folkvalt ämbete och därmed inte svarade inför det polska folket. I PIS regering gick försvarsministerposten till Antoni Macierewicz, som anklagat Ryssland för att ha legat bakom flygkraschen i Smolensk 2010. 

Olika syn på EU

PIS valseger 2015 ansågs bero på att PO-regeringen inte hade lyckats fördela stark ekonomisk tillväxt jämnt bland invånarna. PO-regeringen kritiserades också för att ha gjort stora eftergifter åt EU och för löftet att ta emot flyktingar från Syrien under den stora flyktingvågen till Europa samma år. 

Den 20 december 2017 aktiverade EU-kommissionen Artikel 7 i Lissabonfördraget mot Polen, vilket innebär risk att ett medlemsland förlorar sin rösträtt i unionens beslutande institutioner. Orsaken var förändringar av rättsväsendet som Polens PIS-dominerade parlament antagit: lagändringar gav regeringen kontroll över bland annat utnämningar. (I rättsstater brukar det annars höra till grunderna att domstolarna inte ska styras av regeringen.) Medan PIS-regeringen hävdade att reformerna behövdes för att rensa ut gamla domare och jurister från kommunisttiden och motverka korruption, ansåg EU att de inskränkte rättsväsendets oberoende och krävde att Polen skulle avstå från att genomföra reformerna. Vissa ändringar av rättsreformerna har senare gjorts, inte minst sedan EU hållit inne EU-pengar till Polen. 

Även inför valen 2019 (först till EU-parlamentet, sedan till sejmen) samlade sig oppositionen, såväl liberala mittenpartier som vänster och extremhöger, till allianser. Valdeltagandet blev det högsta sedan kommunismens fall. Vänstern tog åter plats i sejmen, som dock därefter också innehöll en allians längre till höger än PIS. Senatsvalet blev en motgång för PIS, som tappade sin majoritet i kammaren, men partiet kunde fortsätta regera. PIS löften om bland annat höjda pensioner, barnbidrag och sänkt skatt för unga löntagare har varit populära och bidragit till starkt väljarstöd.

Utöver välfärds- och rättighetsfrågorna drev PIS i regeringställning en syn på Polens historia i närtid som orsakat spänningar i kontakterna med Israel och Tyskland. 2018 stiftades en lag som gör det straffbart att anklaga polska staten för att vara skyldig eller medskyldig till Förintelsen samt att kalla de nazityska dödslägren på tyskockuperad polsk mark för polska. Lagen mildrades senare så att fängelsestraff och böter togs bort. I Polen låg judiska anspråk med upphov i Förintelsen frysta under kommunisttiden, och det har sedan kommunismens fall saknats en lag som reglerar dem. Arbetet med en sådan lag har väckt kritik i Israel.

Det israeliskt utvecklade spionprogrammet Pegasus, som kan användas bland annat till avlyssning genom mobiler, ledde 2021 till en präktig politisk skandal, av medier kallad ett "polskt Watergate". PIS motståndare har hävdat att regeringen använde Pegasus olagligt, som ett sätt att kontrollera oliktänkande, men kritiken avvisades med att övervakning bara skedde för att motverka korruption och terrorism.

Om våra källor