Polen – Äldre historia

Polen har kommit och gått på Europas karta, växlat i storlek och dessutom flyttat på sig. En storhetstid inleddes på medeltiden. Senare stred Polen och Sverige om herraväldet över Östersjön. Under lång tid var Polen uppslukat av Ryssland, Preussen och Österrike. Första världskriget ledde till att Polen återfick sin självständighet. Under andra världskriget bröt staten samman och cirka sex miljoner medborgare, varav tre miljoner judar, miste livet genom Förintelsen, som sattes i gång av ockupationsmakten Nazityskland.

På 900-talet enades polaner och övriga västslaviska folk i området mellan floderna Wisła, Warta och Noteć under en härskare (Mieszko I). Samtidigt övergick de till romersk-katolsk tro. Katolicismen togs till Polen från Böhmen (Tjeckien), vilket var en markering mot både väst (den tyske kejsaren) och öst (Kievrus, Kievriket; Ryssland fanns ännu inte). Genom krig och arvskiften splittrades detta polska rike, men det enades åter på 1300-talet.

En personalunion mellan Polen och Litauen grundlades 1386 genom den polska drottningen Jadwigas giftermål med den litauiske storfursten Jagiełło. I och med den jagellonska kungaättens makttillträde inleddes en storhetstid. Polen kunde slå tillbaka angrepp från arvfienden Tyska orden, en riddarstat (föregångare till Ostpreussen) som vid denna tid behärskade stora delar av Östersjöns södra kust. Under 1400-talet skapades ett sammanhängande polskt välde från Östersjön till Svarta havet.

Banden mellan Polen och Litauen stärktes 1569 i den så kallade Lublinunionen. Unionen kallades ”de båda folkens republik” och var ett rike där adeln, en tiondel av befolkningen, hade ensam representation i riksdagen och valde kungarna. Efter den jagellonska ättens utslocknande fick varje nyvald kung avge löfte om att respektera religionsfrihet, adelns privilegier och fria kungaval. Det ledde så småningom till att kungamakten försvagades.

Polens deltagande i nordiska sjuårskriget på 1560-talet blev inledning till en sekellång kamp mellan Polen och Sverige om herraväldet över Östersjön. Efter en tid av inre politisk kris valde polackerna 1587 Sigismund Vasa, son till den svenske kungen Johan III och Katarina Jagellonica, till kung (på polska: Zygmunt III Waza). 1592 blev han även kung av Sverige, men avsattes 1599 efter ett inbördeskrig (slaget vid Stångebro 1598). Under Karl IX (Sigismunds farbror) förstärktes den lutherska tron i Sverige, medan hans brorson såg till att en katolsk motreformation spreds i Polen. 

Maktkamp med Sverige

Efter Zygmunts död 1632 började starkare inre splittring märkas i Polen. Den adliga riksdagens arbete lamslogs av enhetsprincipen, då varje ledamot fick rätt att genom veto förhindra beslut (det är upphovet till uttrycket "polsk riksdag"). Sedan Sveriges kung Karl X Gustav invaderat Polen 1655 tvingades den polska Vasaättens siste kung i freden vid Oliwa 1660 överlämna Livland (delar av nuvarande Estland och Lettland) till Sverige och ge upp sina anspråk på den svenska kronan.

I öster erövrade kosacker stora delar av Ukraina. En turkisk framryckning genom Europa hejdades 1683 av den polske kungen Jan Sobieski, som undsatte det av turkarna belägrade Wien. Det var den sista militära segern på flera sekler för det allt svagare polsk-litauiska riket.

Sedan Polen under August den starke deltagit i ett anfallsförbund mot Sverige, avsattes August av Karl XII men han återfick tronen efter slaget vid Poltava 1709. Efter Augusts död 1733 utbröt polska tronföljdskriget, i vilket även Ryssland, Österrike och Frankrike tog aktiv del. Efter kriget rådde närmast anarki i Polen. Ryssland, Preussen och Österrike utnyttjade situationen genom att 1772 lägga beslag på delar av landets territorium. I en kraftsamling för att rädda den polska statsbildningen antogs 1791 den progressiva så kallade tredje maj-författningen, en för tiden ovanligt demokratisk grundlag som gav bönder medborgerliga rättigheter och avskaffade vetorätten i den polska riksdagen. Men den kom för sent. Polen krymptes ytterligare genom en andra delning 1793. Efter en tredje delning 1795 fanns staten inte längre kvar på Europas karta utan var uppslukad av Ryssland, Preussen och Österrike.

Den franske kejsaren Napoleon lät 1807, under sitt fälttåg mot Moskva och delvis som belöning för exilpolackers insatser i hans armé, upprätta hertigdömet Warszawa på polskt område som erövrats från Preussen. Vid Wienkongressen 1815 överläts dock detta område, sedermera kallat Kongresspolen, till Ryssland. Invånarna berövades de sista resterna av självständighet sedan de försökt göra uppror mot ryssarna 1830 (novemberupproret) och 1863 (januariupproret).

Under första världskriget var de polska områdena slagfält för tre ockupationsmakter: Tyskland, Österrike och Ryssland. För alla tre slutade kriget med nederlag. Detta ledde till att Polen den 11 november 1918 återfick sin självständighet. Statsöverhuvud för den nya republiken blev den före detta socialisten och ledaren för befrielsekampen Józef Piłsudski. 

Hitlers Tyskland anfaller

Gränsen i väster fastställdes i Versaillesfreden 1919. Efter en folkomröstning erhöll Polen delar av Górny Śląsk (Övre Schlesien) samt tillträde till Östersjön genom en landremsa som skar av Ostpreussen från övriga Tyskland. Gdańsk (Danzig) blev en fri hamnstad under delad polsk-tysk förvaltning.

Gränsen i öster fastslogs först efter ett krig med den nya Sovjetstaten, som 1920 i ett fälttåg genom Polen var på väg att föra sin revolution till Tyskland. Röda armén stoppades dock av marskalk Piłsudski i ett slag vid Wisła i augusti 1920 och drevs tillbaka österut.

Genom en ny författning 1921 inrättades ett parlament med två kamrar samt allmän och lika rösträtt, för såväl kvinnor som män. Partierna var små och splittrade och flera svaga minoritets- och koalitionsregeringar avlöste varandra. 1926 återtog Piłsudski makten i en statskupp och styrde Polen auktoritärt till sin död 1935. Trots det odemokratiska styrelsesättet fanns en tämligen fri press och oberoende fackföreningar. Även politiska partier kunde verka.

I augusti 1939 ingick Adolf Hitlers Tyskland och Josef Stalins Sovjetunionen ett icke-angreppsavtal, den så kallade Ribbentrop-Molotov-pakten. I paktens hemliga tillägg delades Polen (och de baltiska länderna) i tyska respektive sovjetiska intressesfärer. Den 1 september gick Tyskland till militärt angrepp mot Polen. Två dagar senare, i enlighet med försvarsfördraget med Polen, förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. Andra världskriget rasade.

Kriget ledde inom tre veckor till den polska statens sammanbrott. 17 dagar efter Tysklands angrepp trängde Röda armén (Sovjetunionen) in österifrån. Ett tysk-sovjetiskt fördrag den 28 september 1939 fullbordade Polens fjärde delning. Sovjetunionen behöll östra Polen. Över 20 000 officerare i polska armén som hamnade i av Röda armén besatta områden arkebuserades på order av Stalin. Västra Polen införlivades med Tyskland. Ett mindre, av tyskarna ockuperat, område i mitten kallades generalguvernementet och förvaltades av en tysk guvernör med säte i Wawel, den kungliga borgen i Kraków.

Cirka sex miljoner polska medborgare, varav tre miljoner polska judar, miste livet i en systematisk utrotning, känd som Förintelsen, som sattes i gång av ockupationsmakten Tyskland. 

Polen blir kommunistiskt

Polens regering hade vid nederlaget flytt landet; en exilregering bildades senare i Frankrike, och vid det franska sammanbrottet sommaren 1940 flyttades den till London. Enheter ur polska armén och en underjordisk motståndsrörelse i Polen, den så kallade hemarmén (Armia Krajowa, AK) fortsatte strida mot tyskarna på olika fronter, bland annat i Narvik i Nordnorge 1940. Utomlands bildades polska exilarméer först i Frankrike, sedan i Storbritannien, samt, sedan det tysk-sovjetiska kriget utbrutit 1941, även i Sovjetunionen. En armékår (Armia Andersa) bildades i Iran och Palestina, bestående av polacker som efter 1939 hölls som fångar i Sovjetunionen, men som 1941 tilläts lämna Sovjet. Kåren deltog i strider mot tyskarna i Libyen och Italien.

1942 försökte den polska exilregeringen överlämna dokumentation till de allierade i väst om den nazistiska massutrotningen av judar som till stor del bedrevs i det ockuperade Polen. Nazisterna tvångsförflyttade judar från flera länder till utrotningsläger, varav det största, Auschwitz, låg några mil från Kraków. Motståndsmännen Jan Karski och Witold Pilecki riskerade sina liv genom att "wallraffa" i lägren. Men rapporterna om obeskrivliga grymheter möttes av vantro.

Sedan sovjetiska trupper 1944 börjat driva ut tyskarna från Polen kunde en grupp ledande polska kommunister från sin exil i Moskva flytta över till det polska Lublin och installera sig som den första polska regeringen i befriat område. I Warszawa försökte motståndsrörelsen AK, som löd under exilregeringen i London, påskynda befrielsen genom att i augusti 1944 gå till öppen aktion mot tyskarna. Warszawaupproret slogs ned, eftersom det väntade stödet från sovjetiska trupper som stannade öster om staden uteblev. Tyskarna hann systematiskt jämna Warszawa med marken innan Röda armén tågade in i den folktomma ruinstaden i januari 1945.

Om våra källor

133918

I podden Utblick

Populism –  folket, eliten och demokratin

Oavsett om populism ska ses som en metod eller en ideologi så delar den flera drag med det tankegods man hitta ute på både den extrema höger- och vänsterkanten. Och närvaron av populism växer i hela världen. I denna podd diskuteras vad kunskap och ny teknik spelar för roll för populismens tillväxt och hur den egentligen påverkar demokratin. Deltagare är Rouzbeh Farsi från UI, Åsa Wikforss professor i teoretisk filosofi samt ledamot av Svenska akademin och Ludvig Norman biträdande lektor vid Stockholms universitet.

Lyssna här!

Varukorg

Totalt 0