Belarus – Utrikespolitik och försvar

Regimen i Belarus (Vitryssland) är starkt beroende av Ryssland även om relationerna ofta varit turbulenta. Förhållandet till västländerna har länge varit problematiskt. Belarus avståndstagande från Rysslands annektering av ukrainska Krim 2014 gjorde att det tinade upp något, men regimens hantering av presidentvalet 2020 har väckt ny oro.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 var Belarus en av grundarna till samarbetsorganisationen Oberoende staters samvälde (OSS) som samlar 11 av de 15 forna sovjetrepublikerna. OSS fick sitt säte i Minsk och Belarus har varit stark förespråkare för närmare integration inom regionen.

1999 gjordes en uppgörelse om en ”union mellan Belarus och Ryssland”. I avtalstexten som är vag och motsägelsefull heter det att länderna ska vara både suveräna och integrerade med varandra. Parterna har i flera uppgörelser aviserat gemensam försvars-, utrikes- och valutapolitik, men det mesta har aldrig förverkligats. Ryska planer på en verklig union eller sammanslagning med Belarus har i praktiken lagts på is.

Belarus är starkt beroende av Ryssland för sin handel. En tullunion mellan Ryssland, Belarus och Kazakstan bildades 2010 och innebar minskade handelshinder mellan länderna. 2015 upprättades Euroasiatiska ekonomiska unionen (EEU) som består av Belarus, Kazakstan, Ryssland, Armenien och Kirgizistan. Unionen omfattar bland annat frihandel, samordnande av finansiella system och ett nära samarbete på arbetsmarknaderna.

Hårdare ton mellan Moskva och Minsk

President Lukasjenko vill dock inte underkasta sig Moskva och när Belarus fört en alltför självständig politik har Ryssland använt handeln som påtryckningsmedel, till exempel genom att höja priserna på energileveranser eller bojkotta belarusiska varor. Ryssland flera gånger också stoppat olje- och gasleveranser.  Liksom Ukraina oroas Belarus av det rysktyska bygget av gasledningar genom Östersjön, som kan minska intäkterna av transithandel med gas på land. Belarus har på senare år sökt nya vägar för att låna pengar, ingå handelsavtal och locka investeringar. Samarbete har inletts med bland andra Kina, Iran och Venezuela.

För Rysslands del är det främst strategiska motiv som gör samarbetet intressant. Moskva vill kunna fortsätta att ha militära anläggningar i Belarus och använda det som transitland för export till väst.

Belarus har vägrat att erkänna den ryska annekteringen av Krim 2014 och har behållit normala relationer med Ukraina. President Lukasjenko protesterade öppet mot Rysslands agerande och öppnade dörren för ukrainska flyktingar. Belarus har inte erkänt resultatet av folkomröstningen om Krim och har inte anslutit sig till Rysslands bojkott av västerländsk import, som följde på den ryska annekteringen av Krim.

Tonen mellan Ryssland och Belarus hårdnade igen då Belarus 2017 slopade krav på korttidsvisum för 80 länder. Ryssland såg ett fritt resande från Europa och USA till Belarus som en säkerhetsrisk och införde därför förstärkt bevakning vid den dittills öppna gränsen. Belarus anklagade då Ryssland för att ”ta stryptag” på landet. Sedan dess har Belarus på flera sätt markerat mot Moskva, i synnerhet genom att inleda oljeimport från Norge och Saudiarabien och genom uppvärmda diplomatiska förbindelser med USA. Skulle ett formaliserat närmande mellan Belarus och Ryssland återigen börja se sannolikt ut, så har regimen i Minsk under tiden skaffat sig en starkare förhandlingsposition.

Allt detta kan emellertid komma att förändras med den folkliga protestvåg mot president Lukasjenko som utlöstes av protesterna mot presidentvalet 2020. Lukasjenko tydde sig till Kreml, men Ryssland har en balansgång att gå. Om president Putin ingriper med styrkor för att skydda regimen, kan protesterna i Belarus riktas om och bli antiryska. Samtidigt lär Putin inte vilja se mer demokratisering i Belarus än vad den ryska ledningen vill veta av på hemmaplan. Om Lukasjenko blir en belastning för Putin, kan lösningen kanske bli att Kreml offrar honom för någon annan, mer acceptabel person för belarusisk allmänhet.

Relationerna till EU och USA

Från väst har kritiska röster alltsedan 1990-talet pekat på bristande demokrati och kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Belarus. Landet anklagas också för vapenförsäljning till extremistgrupper i Mellanöstern samt till länder som Syrien, Nordkorea och Iran.

EU och USA har i omgångar haft inreserestriktioner riktade mot Lukasjenko och andra regeringsmedlemmar, samt företrädare för rättsväsendet och valkommissionen. Orsaken är bristen på respekt för demokratiska spelregler. USA har även infört finansiella restriktioner mot Lukasjenko och andra företrädare för regimen, och fryst statliga vitryska tillgångar i USA. Belarus svarade våren 2008 med att utvisa amerikanska diplomater från ambassaden i Minsk. 2020, under president Trumps styre, hade förbindelserna åter blivit så goda att de utbytte ambassadörer igen. Dessutom togs USA:s utrikesminister emot i Minsk, det första besöket på hög nivå sedan 1994.

Under 2008 och 2009 inträdde ett töväder då Belarus frigav politiska fångar och gav EU-kommissionen tillstånd att öppna ett kontor i Minsk, något som EU begärt i flera år. Det bidrog till en lättnad av sanktionerna. Det skärpta förtrycket mot oppositionen efter presidentvalet 2010 (se Modern historia) släckte dock allt hopp om ett snart närmande mellan Belarus och EU. Sanktionerna skärptes och ett diplomatiskt nervkrig uppstod, där parterna utvisade ambassadörer. Under 2014 och 2015 släppte Belarus de flesta av landets politiska fångar. Som en följd 2015 upphävde EU nästan alla sanktioner, då unionen tyckte att den belarusiska regimen tagit de första avgörande stegen mot att respektera medborgarnas mänskliga rättigheter. De odemokratiska valen har dock fortsatt att dra till sig EU-kritik och nya sanktioner aviserades efter det ifrågasatta presidentvalet 2020 och myndigheternas brutala agerande mot regimkritiker.

Relationerna till Polen är ansträngda, främst beroende på att Polen anklagar den belarusiska regeringen för diskriminerande behandling av den polska minoriteten. Ekonomiska band gör relationerna till Litauen och Lettland goda, men Litauen oroas av det belarusiska kärnkraftverk nära gränsen som har byggts med ryska lån och enligt planerna ska tas i bruk hösten 2020. Alla stater i Baltikum, Polen och Ukraina har lovat beskydda belarusiska oppositionella som söker sig till eller hamnar i grannländerna. 

Försvar

Belarus var en kärnvapenmakt när landet blev självständigt 1991, men de sovjetiska kärnvapnen flyttades snart till Ryssland. Belarus förband sig därefter att vara kärnvapenfritt. Det militära samarbetet med Ryssland har fortsatt. Grannlandet har tre militära anläggningar i Belarus.

Landets egen försvarsmakt har successivt bantats från nära 243 000 man efter självständigheten till cirka 48 000 man 2016. Enligt planerna ska försvaret övergå från värnplikts- till yrkesarmé. Belarus är med i Natos samarbetsprogram Partnerskap för fred (PFF) sedan 1995 och i Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPC).

LÄSTIPS! – läs mer om Belarus i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Belarus wary of increasingly authoritarian Russia (2019-06-10)
Belarus vill skilja ut sig från mäktiga grannen Ryssland (2017-09-28)

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0