Belarus – Modern historia

Belarus (Vitryssland) blev en självständig nation i samband med Sovjetunionens upplösning 1991. Självständigheten följdes av  ekonomisk nedgång, vilket bidrog till att den Rysslandsvänliga tidigare kommunistpampen Aleksandr Lukasjenko vann när presidentval hölls 1994. Han samlade snabbt all makt till sin person och tystade oppositionen genom hårt förtryck. Lukasjenko har därefter vunnit alla presidentval, men de har helt saknat demokratisk trovärdighet.

Återuppbyggnaden efter andra världskriget blev mödosam. Moskva genomförde ett omfattande förryskningsprogram och ryssar kommenderades till Belarus för att arbeta. Sovjetunionens ledare Josef Stalin tog också initiativ till en snabb industrialisering, som förvandlade sovjetrepubliken till en av de mest moderniserade delarna av Sovjetunionen.

På 1960- och 1970-talen försökte dissidenter och författare göra motstånd mot förryskningen. Till de mest kända hör författaren Vasil Býkaŭ, historikern Mykola Prasjkovitj och arbetaren Michail Kukabaka, vars öde har skildrats i dokumentärfilmen Dissidenten

Ekonomiskt blev Belarus en av Sovjetunionens mest välmående republiker. Det kan förklara att det belarusiska kommunistpartiet till en början lyckades motarbeta den reformpolitik som Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov inledde under andra halvan av 1980-talet. Så småningom ökade dock öppenheten även i Belarus och kritiken växte mot kommunistpartiet. Bidrog gjorde också olyckan 1986 vid kärnkraftverket Tjernobyl i Ukraina. Södra Belarus drabbades svårt av radioaktivt nedfall efter olyckan, något som myndigheter länge förteg. Dessutom uppstod en debatt bland intellektuella om den hotade belarusiska kulturen och det belarusiska språkets svaga ställning. Det ledde till ett nationellt uppvaknande.

Sovjetunionen upplöses

Hösten 1988 bildades en demokratirörelse som på svenska blev känd som Vitryska folkfronten. Den kom att spela en viktig roll de följande åren även om det var svårt att verka öppet. Fronten vann gehör för sitt krav på att främja belarusiska språket, som 1990 blev republikens officiella språk. Reformgrupperna lyckades också få kommunisterna att gå med på att anta en belarusisk suveränitetsförklaring i juli 1990. Moskva hade uppenbarligen gett klartecken till detta.

Därefter accelererade sönderfallet av statsbildningen Sovjetunionen och kommunisternas maktmonopol utmanades. Belarus skakades 1991 av strejker och demonstrationer. Efter ett kuppförsök i Moskva i augusti samma år gick utvecklingen fort. Den belarusiska ledningen tog inte klart avstånd från kuppmakarna som försökte stoppa Sovjetunionens upplösning. Det ledde till att Belarus högsta sovjet (parlamentet) vid en extrasession förbjöd kommunistpartiet att ägna sig åt politik medan dess roll i kuppen utreddes.

Den 26 augusti 1991 förklarade parlamentet Belarus ekonomiskt och politiskt självständigt, och suveränitetsdeklarationen från 1990 fick status som grundlag. Den nya nationen döptes till Republiken Belarus. Fysikern Stanislau Sjusjkevitj, en respekterad mittenpolitiker, valdes till talman och därmed till statschef.

Den 8 december 1991 beslöt Ryssland, Ukraina och Belarus att upplösa Sovjetunionen och bilda Oberoende staters samvälde (OSS) med säte i Minsk.

Lukasjenko kopplar greppet

Första tiden efter självständigheten blev förhållandevis lugn. Men 1993 ökade splittringen. Oppositionen och talman Sjusjkevitj vände sig mot regeringens Rysslandsvänliga politik och långsamma reformtakt. Samtidigt förvärrades de ekonomiska problemen. Stödet ökade för kommunistpartiet som fick rätt att återuppta sin verksamhet.

Kraftmätningen mellan reformvänner och -motståndare ledde till att presidentval utlystes i juni 1994. Sex kandidater ställde upp, däribland Sjusjkevitj, folkfrontsledaren Zenon Poznjak och den konservative kommunistiske populisten Aleksandr Lukasjenko.

Oppositionen förknippades med långtgående marknadsreformer och belarusisk nationalism, vilket skrämde många ryskspråkiga invånare. Det gynnade Lukasjenko, som gick till val på ett motsägelsefullt politiskt program för kamp mot korruptionen, sänkt reformtakt och närmare band till Ryssland. Den då 39-årige Lukasjenko lyckades fånga upp proteströster och vann överlägset i andra valomgången med över 80 procent av rösterna. Valet ansågs i huvudsak demokratiskt.

Lukasjenko kom snart att samla mer makt i egna händer. Tillvaron i Belarus präglades sedan steg för steg av tilltagande diktatur.

Förtryck mot oliktänkande

Presidentval och parlamentsval genomfördes regelbundet, men nästan alla val dömdes ut som odemokratiska av oppositionen, av oberoende bedömare och av observatörer från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (Osse). Lukasjenko uppnådde enligt officiella resultat förkrossande valsegrar med röstandelar på 80 procent eller mer. Platserna i parlamentet fylldes med Lukasjenkotrogna kandidater.

Gång på gång lät Lukasjenko dessutom genomföra folkomröstningar som gav honom själv ökat rörelseutrymme. 1996 fick han genom folkomröstning utökad makt, stöd för närmare ekonomiska band med Ryssland och återinförande av ryska som officiellt språk, jämte belarusiska. 2004 utlyste Lukasjenko ännu en folkomröstning om att slopa regeln att en president bara fick sitta två mandatperioder.

Oppositionen fick allt svårare att verka. Regimkritiker trakasserades, flera försvann spårlöst. I valet 2004 hindrades kritiker från att ens registrera sig som kandidater. Vid 2006 års presidentval anklagade oppositionens huvudkandidat, fysikern Aljaksandr Milinkevitj som officiellt fick 6 procents stöd, regimen för fusk. Demonstrationer följde, trots förbud, och paralleller drogs till händelseutvecklingen i Georgien och Ukraina, där massmöten tvingat fram avgörande politiska förändringar. Men i Belarus avtog antalet deltagare snabbt; Lukasjenko hotade att krossa allt öppet motstånd. Milinkevitj greps flera gånger under året. Den tidigare presidentkandidaten Aljaksandr Kazulin fick fem och ett halvt års fängelse för att ha organiserat protester.

Sanktioner fram och tillbaka

Som följd av demokratiska brister riktade EU 2004 sanktioner mot Belarus: omfattande förbud mot försäljning av vapen, frysning av ekonomiska tillgångar och reseförbud.

Det såg ut att påverka utvecklingen: Zmitser Dasjkevitj, en av flera ledande ungdomsaktivister, frigavs 2008 och under året släpptes alla andra som EU och USA betecknat som politiska fångar. Även oppositionsledaren Kazulin frigavs. Det uppfattades som försök av Lukasjenko att förbättra relationerna till västländer. I parlamentsvalet 2008 tilläts dessutom över 70 oppositionskandidater delta. Regimen släppte även in ovanligt många valobservatörer. Men ingen oppositionskandidat lyckades ta sig in i parlamentet. Osse underkände bland annat rösträkningen.

Trots det hävde EU efter valet sanktioner mot Belarus som införts efter presidentvalet 2006. Syftet var att uppmuntra till demokratisering.

De närmaste åren förekom protester mot försämrade levnadsvillkor. Oppositionsaktivister och -politiker greps  och kravallpolis misshandlade demonstranter. 2010 hittades journalisten Aleh Byabenin (Oleg Bebenin) hängd. Kretsen kring honom misstänkte brott, eftersom hans webbsida utsatts för påtryckningar från regimen.

Presidentval utlystes i förtid 2010. EU-ledare besökte Belarus och lockade med bistånd om valet genomfördes demokratiskt. Lukasjenko talade om ett friare klimat. Oppositionskandidater fick utrymme i statlig TV. Valet slutade som vanligt: den främste oppositionskandidaten Andrej Sannikau (på ryska Sannikov) fick endast 2,5 procents stöd. Demonstrationer följde. Sju av nio oppositionskandidater greps, bland dem Sannikau, som benådades efter ett år och fick asyl i Storbritannien.

2011 skakades Minsk av ett terrordåd i tunnelbanan, då en sprängladdning dödade 15 människor och skadade minst 200. Två män dömdes till döden, trots svaga bevis. I mars 2012 meddelades att de hade avrättats. Som följd av domarna fattade EU återigen sanktionsbeslut mot Belarus.

Under året samlades människor varje vecka i tysta demonstrationer, organiserade via sociala medier mot Lukasjenkos hantering av landets ekonomi. I juli beräknades 2 000 människor ha gripits i samband med protesterna, varav runt 500 dömdes till korta straff. Människorättsaktivisten Aljaksandr (Ales) Bjaljatski dömdes till fyra och ett halvt års fängelse (men släpptes 2014). Han fälldes formellt för skattebrott.

Precis som vid tidigare val tog Lukasjenkotrogna kandidater hem alla platser i valet 2012.

Fångar frigavs

Ett begränsat politiskt töväder inträffade 2015 när Lukasjenko benådade sex män som suttit fängslade av politiska skäl, bland dem Mikola Statkevitj, tidigare presidentkandidat. De sex hade betraktats som landets sista politiska fångar. EU beskrev då frigivningarna som ett steg i rätt riktning. Enligt oppositionspolitikern Aleksej Janukevitj skedde benådningarna sedan presidenten insett att han måste öppna en dialog med väst för att minska beroendet av Ryssland, som hade skapat oro i regionen genom att annektera den ukrainska Krimhalvön.

I presidentvalet 2015 vann Lukasjenko officiellt med 84 procent av rösterna. Osse pekade på ”betydande problem”, särskilt vid rösträkningen.

Men sedan Belarus frigivit dessa de förmodat sista politiska fångarna upphävde EU i februari 2016 de flesta av sina sanktioner, också de mot Lukasjenko. Sanktioner kvarstod bara mot fyra personer som anklagats för att ligga bakom "ouppklarade försvinnanden". EU behöll även förbudet mot att sälja vapen till Belarus. EU slog fast att förhållandena fortfarande var långt ifrån perfekta men att regimen ändå tagit det avgörande steget att frige politiska fångar. 

Den måttliga liberaliseringen uppmuntrade delar av oppositionen att ställa upp i parlamentsvalet 2016. Två blev invalda: en ledamot av det oppositionella Förenade medborgarpartiet och en partilös kandidat. De båda blev de första oppositionella ledamöterna av parlamentet sedan 1996. Statkevitj ansåg att de blivit "utnämnda" för att ge valet ett sken av demokrati.

Om våra källor

127302

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågor som påverkar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

89488

Gratis nättidning för dig som är intresserad av internationella frågor.

Gå till Utrikesmagasinet

Varukorg

Totalt 0