Belarus – Modern historia

Belarus (Vitryssland) blev en självständig nation i samband med Sovjetunionens upplösning 1991. Självständigheten följdes av en ekonomisk nedgång, vilket bidrog till att den Rysslandsvänliga tidigare kommunistpampen Aleksandr Lukasjenko vann när presidentval hölls 1994. Han samlade snabbt all makt till sin person och tystade oppositionen genom hårt förtryck. Lukasjenko har därefter vunnit alla presidentval, men de har helt saknat demokratisk trovärdighet.

Landets återuppbyggnad efter andra världskriget blev mödosam. Moskva genomförde ett omfattande förryskningsprogram och många ryssar kommenderades till Belarus för att arbeta. Sovjetunionens ledare Josef Stalin tog också initiativ till en snabb industrialisering, som förvandlade sovjetrepubliken till en av de mest moderniserade delarna av Sovjetunionen.

På 1960- och 1970-talen försökte några dissidenter och författare göra motstånd mot förryskningen. Till de mest kända hör författaren Vasil Býkaŭ, historikern Mykola Prasjkovitj och arbetaren Michail Kukabaka, vars öde har skildrats i en dokumentärfilm med titeln "Dissidenten". 

Ekonomiskt blev Belarus en av Sovjetunionens mest välmående republiker. Det kan förklara att det belarusiska kommunistpartiet till en början lyckades motarbeta den reformpolitik som Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov inledde under andra halvan av 1980-talet. Så småningom ökade dock öppenheten även i Belarus och kritiken växte mot kommunistpartiet. Bidrog gjorde också olyckan 1986 vid kärnkraftverket Tjernobyl i Ukraina. Södra Belarus drabbades svårt av radioaktivt nedfall efter olyckan, något som myndigheter länge förteg. Dessutom uppstod en debatt bland intellektuella om den hotade belarusiska kulturen och det belarusiska språkets svaga ställning. Det ledde till ett nationellt uppvaknande.

Sovjetunionen upplöses

Hösten 1988 bildades en demokratirörelse som på svenska blev känd som Vitryska folkfronten. Den kom att spela en viktig roll de följande åren även om det var svårt att verka öppet. Fronten vann dock gehör för sitt krav på att främja belarusiska språket, som 1990 blev republikens officiella språk. Reformgrupperna lyckades också få kommunisterna att gå med på att anta en belarusisk suveränitetsförklaring i juli 1990. Moskva hade uppenbarligen gett klartecken till detta.

Därefter accelererade sönderfallet av statsbildningen Sovjetunionen och kommunisternas maktmonopol utmanades alltmer. Belarus skakades i april 1991 av strejker och demonstrationer. Efter kuppförsöket i Moskva i augusti samma år gick utvecklingen fort. Den belarusiska ledningen tog inte klart avstånd från kuppmakarna som försökte stoppa Sovjetunionens upplösning. Det ledde till att Belarus högsta sovjet (parlamentet) vid en extrasession förbjöd kommunistpartiet att ägna sig åt politik medan dess roll i kuppen utreddes.

Den 26 augusti 1991 förklarade parlamentet Belarus ekonomiskt och politiskt självständigt, och suveränitetsdeklarationen från 1990 fick status som grundlag. Den nya nationen döptes till Republiken Belarus. Fysikern Stanislau Sjusjkevitj, en respekterad mittenpolitiker, valdes till talman och därmed till statschef.

Den 8 december 1991 beslöt Ryssland, Ukraina och Belarus att upplösa Sovjetunionen och istället bilda Oberoende staters samvälde (OSS) med säte i Minsk.

Lukasjenko kopplar greppet

Den första tiden efter självständigheten blev förhållandevis lugn. Men under 1993 ökade den politiska splittringen. Oppositionen och talman Sjusjkevitj vände sig bland annat mot regeringens Rysslandsvänliga politik och den långsamma reformtakten. Samtidigt förvärrades de ekonomiska problemen. Stödet ökade för kommunistpartiet som under året fick rätt att återuppta sin verksamhet.

Kraftmätningen mellan reformvänner och -motståndare ledde till att presidentval utlystes i juni 1994. Sex kandidater ställde upp i valet, däribland Sjusjkevitj, folkfrontsledaren Zenon Poznjak och den konservative kommunistiske populisten Aleksandr Lukasjenko.

Många väljare var besvikna på de gamla politikerna. Oppositionen förknippades med långtgående marknadsreformer och belarusisk nationalism, vilket skrämde bort många ryskspråkiga invånare. Det gynnade Lukasjenko, som gick till val på ett ganska motsägelsefullt politiskt program för kamp mot korruptionen, sänkt reformtakt och närmare band till Ryssland. Den då 39-årige Lukasjenko lyckades skickligt fånga upp proteströsterna och segrade överlägset i andra valomgången med över 80 procent av rösterna. Valet ansågs i huvudsak demokratiskt.

Lukasjenko kom snart att samla mer makt i sina egna händer. Steg för steg tystades oppositionen. I samband med parlamentsvalet 1995 utlyste Lukasjenko en folkomröstning där en stor majoritet röstade för att ge presidenten utökad makt, knyta närmare ekonomiska band med Ryssland och återinföra ryska som officiellt språk, jämte belarusiska. Resultatet ifrågasattes dock: såväl utländska observatörer som oppositionen ansåg att valet präglats av censur och oegentligheter.

Hårt förtryck mot oliktänkande

Motståndare till regimen protesterade och samlades till stora demonstrationer i Minsk. Flera av protesterna slogs ner brutalt. En rad kända oppositionspolitiker fängslades. Några försvann spårlöst medan andra lyckades fly utomlands.

Både författningsdomstolen och parlamentet försökte hejda Lukasjenko och förklarade att hans sätt att styra var olagligt. Då anordnade Lukasjenko en ny folkomröstning, i november 1996, och fick till stånd författningsändringar som rejält utökade hans makt. Resultatet förklarades ogiltigt av både författningsdomstolen och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (Osse) men det ändrade ingenting.

Därefter fortsatte presidenten att styra Belarus efter eget huvud och oppositionen fick allt svårare att verka. Under 1999 och 2000 inträffade flera uppmärksammade fall där högt uppsatta regeringsmotståndare försvann spårlöst. Andra greps, bötfälldes eller trakasserades på annat vis.

Både valet till parlamentets nya andrakammare 2000 och presidentvalet 2001 saknade demokratisk trovärdighet, enligt oppositionen och utländska organisationer som EU, Osse och Europarådet. Lukasjenkotrogna kandidater, flertalet utan partitillhörighet, intog parlamentet och Lukasjenko själv satt kvar.

Kritiserade val, protester slås ned

Oppositionen som till stor del bojkottat parlamentsvalet 2000 försökte bjuda motstånd i valet 2004. Men många regimkritiker hindrades från att ens registrera sig som kandidater och oppositionen blev helt utan representation i parlamentet. I samband med valet utlyste Lukasjenko ännu en folkomröstning om att slopa regeln om att en president bara fick sitta två mandatperioder. Väljarna fick också svara på om de ville låta Lukasjenko ställa upp i 2006 års presidentval. Det ville de, enligt det officiella resultatet.

Våren 2005 dömdes två kända oppositionspolitiker till arbetsläger för att ha demonstrerat mot författningsändringarna. Regimen ville uppenbarligen varna oppositionen för att utmana makten.

I presidentvalet som hölls i mars 2006 fick Lukasjenko enligt de officiella siffrorna 83 procent av rösterna. Oppositionens huvudkandidat, fysikern Aljaksandr Milinkevitj, fick 6 procent. Valet dömdes ut som odemokratiskt av Osse som pekade bland annat på bristen på yttrande- och mötesfrihet, trakasserier av regeringsmotståndare och oegentligheter i själva röstförfarandet. Men opinionsundersökningar före valet visade att Lukasjenko sannolikt skulle ha vunnit även ett fritt val.

Milinkevitj anklagade myndigheterna för omfattande valfusk och på valdagens kväll samlades tusentals oppositionsanhängare på Oktobertorget i Minsk, trots demonstrationsförbud. Flera demonstrationer följde, och paralleller drogs till händelseutvecklingen i Georgien och Ukraina, där upprepade massmöten tvingat fram avgörande politiska förändringar. Men antalet deltagare avtog snabbt i Belarus, där Lukasjenko hotade att krossa allt öppet motstånd. Efter några dagar grep kravallpolis det dryga hundratal som då fanns kvar på torget. Därefter upphörde de offentliga protesterna.

Kortvarigt töväder

Av totalt flera hundra personer som greps dömdes de flesta till fängelse i upp till 15 dagar. Ett mindre antal fick längre straff. Bland dem fanns den tidigare presidentkandidaten Aljaksandr Kazulin som fick fem och ett halvt års fängelse för att ha organiserat protesterna. Milinkevitj greps flera gånger under året och dömdes i något fall till 15 dagars fängelse för att ha deltagit i en demonstration.

Flera demonstrationer hölls under 2007, och Zmitser Dasjkevitj var en av flera ledande ungdomsaktivister som greps under hösten. Han dömdes till 18 månader i fängelse för att ha tillhört en politisk organisation som inte hade godkänts av myndigheterna.

Dasjkevitj frigavs oväntat i början av 2008 och under året släpptes alla övriga personer som EU och USA betecknat som politiska fångar. Även oppositionsledaren Kazulin frigavs efter att ha avtjänat två år av sitt straff. Det sågs som ett försök av Lukasjenko att förbättra relationerna till västländerna.

I parlamentsvalet i september samma år tilläts dessutom över 70 oppositionskandidater delta, betydligt fler än vid tidigare val. Regimen släppte även in ovanligt många valobservatörer från Osse. Ingen oppositionskandidat lyckades ta sig in i parlamentet. Osse underkände bland annat rösträkningen, som ofta skedde utan insyn.

Tillslag mot oppositionen

Trots det hävde EU efter valet sanktioner mot Belarus som införts efter presidentvalet 2006 (se Utrikespolitik och försvar). Syftet var att uppmuntra till demokratisering. Det gav föga utdelning; i december dömdes en människorättsaktivist till ett års begränsad husarrest, bara månader efter det att alla tidigare politiska fångar frigivits.

Under 2009 förekom protester mot försämrade levnadsvillkor. I september greps oppositionsaktivister och -politiker vid en demonstration i Minsk. Kravallpolis misshandlade deltagare, samtidigt som president Lukasjenko besökte Litauen.

Även våren 2010 gjorde regimen tillslag mot oppositionella rörelser, då medarbetare greps och utrustning beslagtogs. I maj dömdes en aktivist till ett flerårigt fängelsestraff. I september hittades den oppositionelle journalisten Aleh Byabenin (Oleg Bebenin) hängd. Enligt polisen var det självmord, men kretsen kring honom misstänkte brott, eftersom hans webbsida utsatts för påtryckningar från regimen.

I september utlystes presidentval i förtid, till i december. Flera EU-ledare besökte Belarus och lockade med bistånd om valet genomfördes under demokratiska former. Lukasjenko talade om ett friare politiskt klimat. Oppositionskandidater fick överraskande visst utrymme i statlig TV. De tidigare mest framstående oppositionsledarna, Milinkevitj och Kazulin, ställde dock inte upp.

Valrelaterat våld 2010

Efter presidentvalet släcktes effektivt allt hopp om liberalisering av det politiska systemet. När valkommissionen uppgav att Lukasjenko vunnit en förkrossande seger hävdade oppositionen att valfusk förekommit och manade till protester. Redan på valdagens kväll slog kravallpolis till med våld mot demonstranter och flera hundra människor greps.

Enligt valkommissionen fick Lukasjenko nära 80 procent av rösterna och den främste oppositionskandidaten, Andrej Sannikau (på ryska Sannikov), fick endast 2,5 procent. Valdeltagandet uppgavs ha varit 90 procent. Osse dömde ut valet som präglat av oegentligheter.

Efter valet samlades 30 000 människor till en fredlig demonstration. En liten grupp män ska dock ha orsakat oro och över 700 personer greps. De flesta dömdes till upp till 15 dagar i fängsligt förvar. Bland de gripna fanns sju av de nio oppositionskandidaterna. Sannikau greps tillsammans med sin hustru, journalisten Irina Chalip. Poeten och presidentkandidaten Uladzimir Njakljajeu (på ryska Vladimir Nekljajev) greps på sjukhus, dit han förts för vård av skallskador orsakade av polisens brutalitet.

Angreppen mot oppositionen fortsatte 2011 med massgripanden och razzior. Människorättsaktivister, dissidenter och journalister förföljdes. Förutom fängelsestraff utdömdes i flera fall husarrest eller reseförbud. Totalt åtalades under året 29 personer för deltagande i protesterna efter presidentvalet, enligt människorättsorganisationen Amnesty International. Bland dem fanns sex av presidentkandidaterna, varav tre dömdes till mellan fem och sex år i fängelse. En av dem, Dmitrij Uss, frigavs redan efter ett halvår. Sannikau benådades efter ett år och beviljades politisk asyl i Storbritannien 2012. Den tredje, Mikola (Nikolaj) Statkevitj, satt fängslad till 2015 då han benådades av Lukasjenko.

Två avrättningar efter terrordåd

I april 2011 skakades Minsk av ett terrordåd i tunnelbanan, då en sprängladdning dödade 15 människor och skadade minst 200. Snart greps två män som i november dömdes till döden. Kritiker ansåg att bevisen mot dem var svaga och åklagarna förklarade aldrig vilket motiv männen skulle ha haft, mer än en vilja att "skada samhället". Trots vädjanden från bland annat EU-kommissionen om att skona männens liv meddelades i mars 2012 att de hade avrättats. Som följd av domarna beslöt EU att utvidga sina sanktioner mot Belarus (se Utrikespolitik och försvar).

Under året samlades tusentals människor varje vecka i så kallade tysta demonstrationer, organiserade via uppmaningar i sociala medier om att protestera mot Lukasjenkos hantering av landets krisande ekonomi. Polisen gick åter hårt fram mot demonstranterna. I juli beräknades omkring 2 000 människor ha gripits i samband med protesterna, varav runt 500 dömdes till korta fängelsestraff. Den ledande människorättsaktivisten Aljaksandr (Ales) Bjaljatski dömdes i slutet av året till fyra och ett halvt års fängelse, men släpptes 2014. Han fälldes formellt för skattebrott.

I september 2012 hölls åter parlamentsval. Några oppositionspartier bojkottade valet och ett antal politiska aktivister greps och dömdes till korta fängelsestraff för att ha uppmanat till bojkott. Precis som vid tidigare val tog Lukasjenkotrogna kandidater hem alla platser. Av de 110 mandaten som stod på spel blev alla utom ett klara redan i första omgången, vilket innebär att de segrande kandidaterna fick minst 50 procent av rösterna. Endast i ett fall blev det aktuellt med en andra valomgång.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0