Belarus – Demokrati och rättigheter

Belarus (Vitryssland) under Aleksandr Lukasjenko brukar kallas Europas sista diktatur. Dekret från presidenten har starkare ställning än landets lagar och hans makt över förvaltning och domstolar liknar envälde. Regeringskritiska röster motarbetas och det är uttryckligen förbjudet att framställa landet i dålig dager.

Val i Belarus är tillställningar som regisseras för att uppvisa de resultat presidenten vill se. Hans tolerans mot motståndare såg en tid ut att öka, åtminstone jämfört med när förtrycket var som störst, och den politiska oppositionen motarbetades då mindre öppet. Men vid parlamentsvalet hösten 2019 blev det återigen svårare för oberoende kandidater att få utrymme. Samtidigt saknas ett fritt partiväsen, valprocedurer äger rum utan insyn och medborgare som är politiskt eller fackligt engagerade kan räkna med att vara övervakade, avlyssnade, bli gripna, bötfällda och sparkade från sina jobb.

Förenings- och mötesfriheten är begränsad. Polisövergrepp vid demonstrationer förekommer. Människorättsorganisationer rapporterar att minoriteter, inte minst romer, är diskriminerade.

Landet står utanför Europarådet, som har till uppgift att skydda de mänskliga rättigheterna. Fram till 2016 var Vitryssland föremål för internationella sanktioner som bottnade i att regimkritiker försvann och att det förekom valfusk, men sedan regimen frigett politiska fångar togs merparten av sanktionerna bort. Vacklande ekonomi har tvingat regimen att söka bättre förbindelser med omvärlden, vilket också har medfört att presidenten åtminstone någon tid visade större lyhördhet för kritik än tidigare. 2017 greps folk som demonstrerade mot en omstridd skatt som Lukasjenko infört genom dekret 2015. Protesterna slutade med att skatten drogs tillbaka. Till följd av stora demonstrationer mot presidentvalet 2020 har tusentals människor gripits, hundratals dömts och många har misshandlats av polis. Utländska sanktioner mot regimen har återinförts.

Sverige och EU ger bistånd till demokratiprojekt i Belarus. Bistånd till statliga aktörer frystes 2020 till följd av regimens tillslag mot demonstranter.

Ekonomin är i huvudsak statsstyrd. Det finns inget oberoende organ som granskar misstänkt korruption och rättegångar om mygel sker utan insyn, men avslöjanden kan leda till åtgärder i offentlighetens ljus (se Kalendarium). När Transparency International, som granskar graden av korruption i världens länder, offentliggjorde sin bedömning av läget 2020, återfanns Belarus på plats 63 av 180, se lista här.

Yttrandefrihet och medier

Belarus placerar sig i bottenskiktet i fråga om mediefrihet, farligast i Europa för journalister enligt Reportrar utan gränser (RUG). Hos RUG rankades Belarus 2021 på plats 158 (en försämring) i en granskning av pressfriheten i världens länder, se lista här.

Efter självständigheten från Sovjetunionen 1991 grundades hundratals nya tidningar och tidskrifter, men de hann knappt börja verka innan tumskruvarna drogs åt. Oberoende medier drevs under jord. Belarus har gång på gång pekats ut för politiskt motiverade åtal och fängelsedomar mot journalister, reserestriktioner för regimkritiska reportrar, razzior mot oberoende medier och beslag av hela tidningsupplagor samt av redaktionell utrustning. Ofta tar myndigheterna till byråkratiska förevändningar (se Kalendarium). Den som döms för att ha framställt landet – eller presidenten – på ofördelaktigt sätt riskerar upp till två års fängelse.

Genom statliga monopol på tryckerier, prenumerationsservice, postgång och radio- och TV-stationer har regeringen i det närmaste full kontroll över medierna. En medielag från 2008 innebär att alla journalister – även utländska – måste få klartecken från myndigheterna för att arbeta, och utländsk finansiering är i princip förbjuden. Många belarusiska journalister hindras från att resa ut ur landet, och utländska journalister kan nekas visum för att resa in.

Oberoende medier använde sig tidigare av internet för att nå ut, men myndigheterna har numera skaffat sig långtgående möjligheter att kontrollera flödet också där. Internetbaserade medier måste registrera sig hos myndigheterna och nätet lyder under samma lagar som tryckta medier. 2014, efter en kraftig devalvering av den belarusiska rubeln, blockerades ett antal oberoende sajter, utan förklaring.

Ryska är dominerande språk i alla medier. Bland de största tidningarna finns regeringsorganet Sovetskaja Belorussija. 2011 publicerade tidningen vad som sades vara en underrättelserapport där Sveriges ambassadör anklagades för samröre med extremister. Ambassadören tvingades en tid senare lämna landet, men de diplomatiska förbindelserna normaliserades igen (se Kalendarium).

Det oberoende Belarusiska journalistförbundet (Vitryska journalistförbundet) arbetar för att stärka pressfriheten. Det har funnits en oberoende finanstidning, BDG Delovaja Gazeta (BDG Affärstidning), men den har lagts ned. Icke-statliga Narodnaja Volja (Folkets vilja) har länge kämpat för sin överlevnad. Svetlana Kalinkina, prisbelönt journalist med bakgrund på båda redaktionerna, har varit med om bland annat trakasserier från myndigheterna och datorbeslag. När författaren Svetlana Aleksijevitj fick Nobelpris 2015 valde hon att kommentera priset hos den oberoende, belarusiskspråkiga tidningen Nasja Niva (Vårt fält). Aleksijevitj framhöll att regimen försökte ignorera henne och hennes böcker.

Radio- och TV-sändningar kontrolleras helt av regimen. Nät-TV-kanalen Belsat är däremot oberoende – den finansieras huvudsakligen av polska staten. Från Polen drivs också en nyhetskanal kallad Nexta ("Någon") via meddelandetjänsten Telegram av exilbelarusier. Den tjänsten använder sig oppositionen av för att kringgå kontrollen över medierna i hemlandet. 

Rättsväsen och rättssäkerhet

Rättssystemet består av två parallella domstolssystem – ett för allmänna juridiska frågor och ett för ekonomiska tvister. I bägge systemen finns motsvarande tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen. Det finns också en författningsdomstol som ska kontrollera att politiska beslut och lagar överensstämmer med författningen. Hälften av domstolens tolv domare utses av presidenten, övriga av parlamentet. Formellt ska domstolarna vara oberoende, men presidenten har stort inflytande över rättssystemet genom att utse delar av domarkåren.

Åklagare kan förlänga ett anhållande utan att låta skälen prövas i domstol, vilket bryter mot internationella normer.

Även inom rättsväsendet används byråkratiska hinder för att göra det svårare att driva kritik mot staten. När advokaten Hanna Bachtsina, som hade varit yrkesverksam i årtionden, förlorade sin advokatlicens 2017 motiverades det med att hon brast i kompetens. Upprepade kortvariga gripanden (två veckors frihetsberövande) är en vanlig metod att bestraffa regimkritiker.

Försvinnanden eller mord på oliktänkande har rapporterats men aldrig klarats upp. Personer som i väst betraktas som politiska fångar har utsatts för misshandel, isolering och svåra förhållanden i fängelserna.

Myndigheter visar litet intresse för att utreda anmälningar om övergrepp mot hbtq-personer.

Belarus är det enda land i Europa som verkställer dödsstraff vilket automatiskt gör att det inte kvalificerar sig som medlem i Europarådet. Hur många människor som avrättas är okänt, men enligt vissa källor kan det röra sig om flera hundra under Lukasjenkos styre. Människorättsorganisationen Viasna har beräknat antalet mellan 2010 och 2019 till 22. Anhöriga får inte veta var de som avrättats begravs.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0