Belarus – Ekonomisk översikt

En hörnsten i Belarus ekonomi var länge tillgången till kraftigt subventionerad naturgas och råolja från Ryssland. Det gav billig energi till industrin och möjlighet att återexportera raffinerade oljeprodukter till Västeuropa med god förtjänst. När Ryssland började höja energipriserna blev följden ett allvarligt avbräck. På senare år har Belarus försökt komma ifrån beroendet av Ryssland. Inte minst har ekonomiskt samarbete med Kina uppmuntrats.

Belarus (Vitryssland) betecknas ibland som Europas sista planekonomi. Statens inblandning i ekonomin är stor och flertalet företag är statsägda. De viktigaste näringarna är tjänstesektorn och tillverkningsindustrin. På tredje plats kommer jordbruket, som delvis också drivs i statlig regi.

Tillgång till kraftigt subventionerad råolja och naturgas från Ryssland har gett billig energi till industrin och möjlighet att återexportera raffinerade oljeprodukter till Västeuropa. Trots försök att minska beroendet av Ryssland behöver Belarus fortfarande köpa rysk olja och naturgas för att klara energiförbrukningen och hålla igång den tunga industrin. Landet får dessutom goda inkomster från transithandel med olja och gas från Ryssland till Västeuropa. Liksom Ukraina oroas Belarus av de rysktyska gasledningar som är under utbyggnad i Östersjön och kan minska behovet av transporter via Belarus.

President Aleksandr Lukasjenko förespråkar ”marknadssocialism”. Regimen har som mål att behålla de statliga företagen, trots att de ofta är föråldrade och ineffektiva, och att hålla arbetslösheten nere. Ungefär tre fjärdedelar av ekonomin kontrolleras direkt av staten, som fattar centrala beslut om lån, lönenivåer, priskontroller och vinstmarginaler. Regimen lägger sig dessutom ofta i skötseln även av privata företag. Misshagliga affärsmän och företagsledare riskerar att gripas. Den privatisering som äger rum sker på presidentens initiativ, och friheten att investera är begränsad. Planerade privatiseringar misslyckas ofta, bland annat för att företagen inte lockar investerare.

2019 hävdade ekonomiministern inför Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD), vars verksamhet är inriktad på att stödja marknadsekonomi i öst,  att Belarus ekonomi är "så öppen för investeringar som den kan vara". Ett första pilotprojekt för samarbete mellan offentliga och privata pengar förbereddes: upprustningen av en motorväg.

Kina har intresserat sig för etablering även i Belarus. Ett industriområde med särskilda villkor inrättas nära Minsks internationella flygplats. I slutet av februari 2020 rapporterade nyhetsbyrån Belta att Belarus export till Kina hade ökat med 38 procent under 2019, men också att den kinesiska investeringstakten hade avtagit. Rapporten föreföll beskriva läget redan innan coronaviruspandemin skapade störningar i Kinas industri, och i världshandeln.

Osäkra ekonomiska uppgifter

Vid självständigheten 1991 trodde många att Belarus tack vare sin jämförelsevis moderna industri skulle klara övergången till marknadsekonomi bättre än andra före detta sovjetrepubliker. Istället kom Belarus på efterkälken. Efter en period i början av 1990-talet med försäljning av statliga företag och reformer för att underlätta privata initiativ trädde staten åter in som dominerande kraft.

Officiellt hette det att ekonomin växte under 1990-talet, men uppgifterna är osäkra. Statens kontroll över ekonomin gör att det fortfarande är svårt med jämförelser, och insynen är dålig. Under början av 2000-talet tycks dock den belarusiska ekonomin ha uppvisat betydande tillväxt. Inte minst försäljningen av bränsle till EU gav inkomster. Samtidigt gick många industriföretag och jordbruk med förlust.

EU, USA, Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) har uppmanat Belarus att sälja statliga bolag och satsa på privat företagsamhet. Annars är de tveksamma till att ge lån och bistånd. Även Ryssland trycker på om marknadsreformer – med den skillnaden att det uttryckligen förväntas att ryska företag får förtur när vitryska tillgångar säljs. Många av de aktuella ryska företagen är åtminstone delvis statligt ägda eller kontrollerade, vilket gör att det från belarusisk horisont kan se ut som om Ryssland håller på att köpa upp Belarus. Ett tydligt exempel är energisektorn.

I början av 2000-talet förespeglades Belarus ryska inrikespriser på naturgas – under förutsättning att den ryska gasjätten Gazprom fick del i det statliga gasbolaget Beltransgaz. Det motsatte sig regimen i Minsk. Men Moskva använde gaspriset som politiskt och ekonomiskt påtryckningsmedel. Från 2007 började Ryssland höja priserna. Det orsakade såväl energibrist som kris i betalningsbalansen i Belarus, som tvingades gå med på att sälja andelar i Beltransgaz. Det skedde stegvis men 2011 hade Gazprom tagit över ägandet helt. I utbyte fick Belarus åter kraftig rabatt på naturgas.

Enligt ett avtal från 2010 har Belarus fått handla rysk olja skattefritt, men har då förbundit sig att överföra tullintäkter till Ryssland från raffinerade oljevaror som säljs till tredje part. Belarus har haft för vana att kringgå avtalet och sälja bensin och diesel med god förtjänst, av allt att döma med Moskvas goda minne. Men samarbetet med Moskva har gnisslat. 2020 slöts ett nytt avtal om oljeleveranser från Ryssland, men Belarus har också börjat köpa norsk och saudisk olja.

Hyperinflation och devalvering

Ökningen av energipriserna 2007 och effekten av den globala finanskrisen 2008 – då den viktiga exporten föll – tydliggjorde svagheter i den belarusiska ekonomin. Kris i betalningsbalansen uppstod, liksom ett stort valutaunderskott. Belarus fick miljardlån från både Ryssland och IMF. Som ett led i uppgörelsen med IMF skrevs den belarusiska rubeln ned med 20 procent 2009. Valutans värdesänkning var en chock för många belarusier, som tvingades bereda sig på sänkta reallöner.

Trots den stapplande ekonomin spenderade regeringen frikostigt inför presidentvalet 2010. Bland annat fick de offentliganställda lönepåslag. Det spädde på budgetunderskottet och bidrog till kris 2011.

Nu ställde sig IMF kallsinnigt till nya lån på grund av regeringens ekonomiska politik. Ryssland gick med på nya lån under förutsättning att statliga belarusiska tillgångar såldes, till ryska intressen. Kinesiska banker gav också krediter. Valutan devalverades ytterligare. Folk hamstrade 2011 baslivsmedel inför den väntade nedskrivningen av rubeln. Mot slutet av året hade Belarus drabbats av hyperinflation med en prisstegringstakt på över 100 procent.  2012 introducerade centralbanken en sedel med det nominella värdet 200 000 rubel, dubbelt så högt belopp som den tidigare högsta valören. Läget stabiliserades under 2012 då inflationen pressades ned och banker fick nytt kapital. Tillväxten förblev dock svag.

Belarusisk valutakris

I slutet av 2014 blev det ekonomiska läget åter allvarligt som en följd av att Ryssland hamnat i ekonomisk kris. Lukasjenko gav order om att handeln med Ryssland endast fick ske i dollar eller euro. En skatt på 30 procent infördes på köp av utländska valutor och företag beordrades sälja 50 procent av sina utländska valutatillgångar. Valutareserven minskade med 760 miljoner dollar enbart under december. I januari 2015 devalverades rubeln två gånger inom loppet av några dagar, med sju procent båda gångerna.

I november 2015 gav Lukasjenko order om att fyra nollor skulle strykas från rubeln från och med juli 2016. En ny rubel skulle motsvara 10 000 gamla rubel. I slutet av 2015 hade valutans värde urholkats så att det gick omkring 19 000 rubel på en euro.

Belarus ansökte 2015 om ett nytt lån från IMF. I utbyte skulle regeringen genomföra en rad reformer som den tidigare vägrat gå med på. När prognoserna under våren tydde på att landets ekonomi skulle krympa rejält under 2016 beslutade regeringen att gradvis höja pensionsåldern, från 55 till 58 år för kvinnor och från 60 till 63 år för män.

2017 vidtog Lukasjenko ytterligare en åtgärd för att få in pengar till statskassan: en skatt för invånare som arbetar mindre än 183 dagar per år samt för arbetslösa som inte registrerat sig hos myndigheterna. Omkring 430 000 belarusier beordrades att betala in skatten, men dagarna innan fristen löpte ut hade bara omkring 10 procent gjort det. Omfattande folkliga protester mot ”snyltarskatten” tvingade Lukasjenko att dra tillbaka den.

Facit för 2017 visade, enligt officiella siffror, att utvecklingen äntligen hade vänt. Landets ekonomi hade vuxit. Men varningar klingade fortfarande, utvecklingen bedöms som osäker eftersom Belarus förblivit beroende av handelsutbytet med Ryssland. Dit går 40 procent av den belarusiska exporten, och därifrån kommer mer än hälften av importen. När Ryssland är föremål för internationella sanktioner (i protest mot den ryska annekteringen av Krimhalvön 2014) skapar det dessutom press också på den belarusiska valutan. IMF bedömde 2019 att Belarus BNP vuxit, men har fortsatt kräva att den statliga inblandningen i ekonomin minskar. Offentlig statistik från början av 2020 visade att tillväxten i ekonomin varit 1,2 procent under 2019.

Huvudstaden Minsk ligger som en knutpunkt för tåg mellan Baltikum och Ukraina samt mellan Ryssland och Polen. Landet har ett utbyggt kanalsystem kopplat till de stora floderna, där både passagerare och gods transporteras. Belarus saknar kust men får genom avtal med Polen skeppa ut varor från polska Gdynia. Oljeimport från exempelvis Norge och Saudiarabien lossas i Klaipeda i Litauen och fraktas till vitryska raffinaderier på järnväg.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0