Brasilien – Politiskt system

Brasilien är en förbundsrepublik där president, kongress och rättsväsende ska vara skilda maktpoler. Grundlagen är från 1988 och markerar den slutliga övergången från militärdiktatur till demokrati. Många av presidentens befogenheter fördes då över till kongressen. Censur- och säkerhetslagar avskaffades, och garantier för medborgerliga fri- och rättigheter infördes.

Presidenten är stats- och regeringschef, utser ministrarna och utnämner ett stort antal ämbetsmän. I regeringen ska bland annat chefen för militären ingå. Presidenten väljs på fyra år. För att vinna i första omgången måste en kandidat få minst hälften av rösterna, annars hålls en andra valomgång mellan de två främsta kandidaterna. Presidenten kan väljas om en gång men måste sedan avstå minst en mandatperiod för att få ställa upp på nytt.

Den lagstiftande makten ligger hos nationalkongressen som består av deputeradekammaren och senaten. Deputeradekammaren antar lagar och godkänner landets budget. Senaten kan ställa presidenten och ministrar inför riksrätt och godkänner utnämningar av bland andra domare och ambassadörer.

Ledamöterna i deputeradekammaren väljs på fyra år, samtidigt med presidentvalet. Antalet beror på befolkningens storlek och uppgår för närvarande till 513. Senaten har 81 medlemmar, tre vardera från de 27 förbudsenheterna (se nedan). Senatorerna väljs för en period av åtta år: en tredjedel respektive två tredjedelar byts ut vart fjärde år.

Det råder röstplikt för läskunniga personer mellan 18 och 69 år. Att rösta är frivilligt för analfabeter, för 16- och 17-åringar samt från 70 års ålder.

Brasilien är indelat i 26 delstater plus huvudstadsområdet (Distrito federal) som utgör en egen administrativ enhet.  Delstaterna har relativt stort självstyre och leds av direktvalda guvernörer och egna parlament. Regionvalen hålls samtidigt med de nationella valen. Val i de över 5 500 kommunerna hålls mellan de övriga valen.

Regionalpolitiken har skapat motsättningar ända sedan kolonialtiden. Guvernörer och borgmästare har stort inflytande och utkämpar ofta strider med den federala regeringen. Delstaternas skatteinkomster omfördelas på federal nivå och rika delstater klagar över att behöva försörja fattiga regioner. Valsystemet ger även en överrepresentation för mindre utvecklade landsdelar.

Läs om rättsväsendet i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier

De regionala, sociala och ekonomiska skillnaderna inom Brasilien är enorma och gör landet svårstyrt. Av tradition har mäktiga ekonomiska intressen och militären varit starkare än de politiska partierna, som är många och små. Det finns ingen spärr för småpartier i nationalkongressen. Efter valet 2022 tog 23 partier plats i deputeradekammaren och 15 i senaten. Regionala intressegrupper har stort inflytande över politiker, och det är vanligt med partibyten. Därför har villkoren för partibyten skärpts för folkvalda politiker. Svårigheten att få igenom förslag i parlamentet har ofta lett till presidentstyre via dekret, det vill säga ett slags tillfälliga lagar som inte behöver förankras i parlamentet. Det finns sedan 2010 en lag (ficha limpa) som hindrar personer som dömts för korruption eller grova brott att ställa upp i val.

Största parti efter valet 2022 är det konservativa Liberala partiet (Partido liberal, PL), som fram till 2019 hette Republikens parti (Partido da república, PR). Liberala partiet gick starkt fram i kongressen 2022. Den då sittande presidenten Jair Bolsonaro var kandidat i presidentvalet för Liberala partiet, som han anslöt sig till 2021. Högerextremisten Bolsonaro har tidigare hört till en rad olika partier under sina 28 år som kongressledamot och bytte parti också under föregående valår, 2018, då han segrade. I valet 2022 förlorade Bolsonaro med knapp marginal i den avgörande omgången.

Näst störst är Arbetarpartiet (Partido dos trabalhadores, PT) som grundades 1980 och har stöd både i industristäderna och bland lantarbetare. Partiet växte fram ur den fackliga rörelsen vid bilföretagen São Paulo, som lierade sig med andra vänsterrörelser och motståndare till militärregimen. Banden till facket är fortfarande starka. PT blev största parti första gången i valet 2002 och en av dess grundare, den förre fackföreningsledaren Luis Inácio ”Lula” da Silva, valdes till president. Tidigare förespråkade Arbetarpartiet ett socialistiskt system men under Lulas tid som president tonades det radikala budskapet ned och partiet gick mot den politiska mitten, en utveckling som ogillades av vänsterflygeln inom partiet. Efter valet 2010 efterträddes Lula da Silva av partikamraten Dilma Rousseff, som blev Brasiliens första kvinnliga president. Hon valdes om 2014 men avsattes genom riksrätt i augusti 2016. Sedan Lula dömts till fängelse kort före valet 2018 tog hans tidigare vicepresidentkandidat Fernando Haddad över som PT:s presidentkandidat (se vidare Aktuell politik). Domen mot Lula ogiltigförklarades senare och han var PT:s kandidat i presidentvalet 2022, då han segrade i den avgörande omgången. 

Union Brasilien (União Brasil) är ett högerparti som bildades 2021 genom att mittenhögerpartiet Demokraterna (Democratas, DEM) gick samman med det nationalkonservativa Socialliberala partiet (Partido social liberal, PSL). Socialliberala partiet hade bara en ledamot i deputeradekammaren efter valet 2014 men fick ett uppsving när Jair Bolsonaro anslöt sig till det i början av valåret 2018.

När Bolsonaro 2022 valde Liberala partiet uppgavs han också ha övervägt Progressiva partiet (Partido progressista, PP), ett annat högerparti som han varit medlem i tidigare.

Socialdemokratiska partiet (Partido social democrático, PSD) bildades 2011 av avhoppare ur Demokraterna (se ovan). PSD är mer höger än vänster.

Brasilianska demokratiska rörelsen (Movimento democrático brasileiro, MDB), hette det officiella oppositionspartiet under militärdiktaturen (1964–1985, se Modern historia). Det upplöstes 1979 men tidigare medlemmar grundade därefter Brasilianska demokratiska rörelsens parti, PMDB, som förespråkade demokratisering och snart blev ett dominerande parti. Det brukar beskrivas som ett mitten- eller mittenhögerparti men har en ganska svag ideologisk framtoning. Partiet som återtog namnet MDB 2017 har många gånger fungerat som tungan på vågen och kallats Brasiliens "ständiga koalitionsparti". PMDB (som det då hette) ingick i de Arbetarpartiledda regeringarna 2003–2016 och kunde då i utbyte för sitt stöd för regeringspartiet tillsätta fler poster på såväl federal som delstatlig och lokal nivå än något annat parti. Stödet för president Dilma Rousseff drogs dock tillbaka 2016 och när hon hade avsatts tog vicepresidenten, PMDB:s Michel Temer, över presidentposten. Temer ställde inte upp i presidentvalet 2018.

Republikanerna (Republicanos, hette fram till 2019 Brasilianska republikanska partiet, PRB) och är ett högerpartier som bildades 2005.

Demokratiska arbetarpartiet (Partido democrático trabalhista, PDT) var det dominerande vänsterpartiet innan Arbetarpartiet övertog rollen. PDT röstade också för att avsätta Dilma Rousseff 2016.

Brasilianska socialistpartiet (Partido socialista brasileiro, PSB) ingick i Rousseffs valallians 2010 men ställde upp på egen hand i valet 2014 och röstade för att avsätta Rousseff två år senare (se Modern historia). Partiet stödde dock Haddad i valet 2018 och i valrörelsen 2022 är en partimedlem Lula da Silvas vicepresidentkandidat: Geraldo Alckmin. Han är en före detta guvernör i São Paulo och var fram till 2021 medlem av PSDB (se nedan), vars presidentkandidat han varit två gånger (2006 och 2018). Alckmin förlorade mot Lula i valet 2006 men tillsammans uppmanar de nu väljarna att ansluta sig till en bred allians för att försvara demokratin. 

Brasilianska socialdemokratiska partiet (Partido da social democracia brasileira, PSDB), bildades 1988 av utbrytare från PMDB (senare MDB, se ovan). Partiet betraktas som ett mittenhögerparti och utgjorde det främsta oppositionspartiet mot Arbetarpartiregeringarna 2003–2016. PSDB som betonar ekonomisk och social rättvisa satt vid makten 1995–2002. Mellan 2002 och 2014 gick partiets kandidat till andra omgången i alla presidentval, utan att sedan vinna. I de två senaste valen har stödet rasat för PSDB och motståndet mot Arbetarpartiet har förflyttats längre ut till höger på den politiska skalan.  

Om våra källor