Brasilien – Modern historia

Under årtiondena efter andra världskriget präglades Brasilien av instabilitet och ekonomiska problem. Strejker och upplopp bidrog till att militären tog makten i en kupp 1964. Undantagslagar infördes och oppositionella förföljdes. Samtidigt åstadkoms ett ”brasilianskt under” inom ekonomin. Demokratin återinfördes från 1985. Korruptionsskandaler har präglat de flesta regeringar därefter. Under vänsterpresidenten Lula da Silva 2003–2010 växte ekonomin kraftigt och många brasilianer fick det bättre. Därefter inträdde en djup nedgång som sammanföll med korruptionsavslöjanden och politisk instabilitet.

Efter president Getúlio Vargas avgång 1945 (se Äldre historia) präglades Brasilien av instabilitet och ekonomiska problem. Under intryck av det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen förbjöds kommunistfacket och landets relationer till Sovjetunionen bröts. Vargas återkom som vald president 1951, men hans styre blev misslyckat. En skandal runt ett mordförsök på hans politiska ärkefiende slutade med att Vargas tog sitt liv 1954.

Efterträdaren Juscelino Kubitschek satsade på industrialisering och ekonomisk tillväxt under slagordet ”50 års utveckling på 5 år”. Han förverkligade den mer än hundraåriga visionen om att skapa en ny huvudstad, Brasília, inne i landet. Brasília invigdes 1960, efter bara fyra år av byggnadsarbete som orsakade enorma budgetunderskott och höga utlandslån.

Efter ett kort mellanspel tillträdde 1961 João Goulart som president. Han sökte förgäves hantera en ekonomisk kris, som drev fram landets första självständiga fackliga rörelse. Sockerarbetarna i nordöst var utblottade, de saknade mat för dagen och organiserade sig med krav på en radikal jordreform. Plundring, upplopp och strejker följde. Militären fruktade en kommunistisk utveckling och i hemligt samarbete med USA störtades Goulart i en kupp 1964.

Den nya militärregimen införde undantagslagar. Facket ställdes åter under statlig kontroll och vanliga politiska partier förbjöds. I stället skapades ett officiellt regeringsparti och ett officiellt oppositionsparti. Statens inblandning i ekonomin ökade kraftigt och exploateringen av landets naturresurser satte fart. Militären uppmuntrade utländska företagsetableringar.

Förtryck

Åtgärder som vidtogs för att hejda inflationen ledde till ekonomisk stagnation och politiskt missnöje, och 1968 bildades en väpnad stadsgerilla. Militärregimen svarade med massgripanden, tortyr och mord på oppositionella. Samtidigt lättade regimen på de ekonomiska åtstramningarna och ekonomin växte med tio procent om året. Men de positiva effekterna av det som i efterhand har kallats det brasilianska undret kom bara en liten del av invånarna till del.

År 1974 inledde den då nyblivne presidenten, general Ernesto Geisel, en försiktig politisk öppning, abertura, och i valet det året hade det officiella oppositionspartiet stor framgång. Det fackliga motståndet mot militärstyret och de ekonomiska orättvisorna växte och arbetare strejkade i hundratusental. Bilarbetarna i São Paulo gick i täten, ledda av metallarbetaren Luiz Inácio ”Lula” da Silva, som greps när strejkerna olagligförklarades.

År 1979 efterträddes Geisel av general João Baptista Figueiredos som hävde undantagslagarna, frigav politiska fångar, lät flyktingar återvända, mildrade censuren och förberedde demokratiska val. Tvåpartisystemet upplöstes och det tidigare regeringspartiet ersattes av Demokratiska sociala partiet (PDS), medan oppositionen bildade flera olika partier. Parlamentsvalet 1982 blev mycket jämnt men PDS gynnades av valsystemet och vann flest mandat.

Regeringens viktigaste mål var ekonomisk tillväxt. Dammar och kraftverk konstruerades, Amazonas exploaterades och bygget inleddes av transamazoniska vägen från Atlantkusten till Perus gräns. Expansionen betalades dock till stor del med en växande utlandsskuld.

Demokrati återinförs

Inför presidentvalet 1985 hoppade liberala politiker av PDS och lierade sig med det största oppositionspartiet, Brasilianska demokratiska rörelsens parti (PMDB), och oppositionens kandidat Tancredo Neves valdes till president. Regeringspartiets tidigare ledare José Sarney blev vicepresident. Men Neves insjuknade och avled innan han hann tillträda. I stället blev Sarney landets första civila president på 21 år.

Under Sarney genomfördes en jordreform och jordlösa bönder tilldelades mark i Amazonas. Det skedde dock först efter hårda sammandrabbningar mellan bönder och jordägare, som inte ville släppa ifrån sig mark, och minst 125 människor miste livet. Det var också först efter politiska strider som en ny grundlag kunde godkännas 1988. Den nya författningen minskade presidentens makt och garanterade medborgerliga fri- och rättigheter.

Sarneys ekonomiska politik misslyckades dock och fackliga demonstrationer, upplopp och plundringar följde. Missnöjda PMDB-politiker lämnade partiet och bildade Brasilianska socialdemokratiska partiet (PSDB).

I presidentvalet 1989 vann populisten och tidigare guvernören Fernando Collor de Mello, som bildat ett parti enbart för att vinna valet. Han besegrade med knapp marginal den radikale facklige ledaren Lula da Silva, som var kandidat för Arbetarpartiet. 

Inställda betalningar

Den ekonomiska krisen djupnade därefter, avbetalningar på utlandsskulden ställdes in och staten skar ned sina utgifter vilket väckte starka protester. Korruptionsanklagelser mot Collor växte till en skandal som slutade i riksrätt mot honom. Innan målet avgjorts avgick Collor 1992, och vicepresident Itamar Franco tog över.

Francos regering hade större framgång med ekonomin men försvagades av korruptionsanklagelser, regeringsombildningar och avhopp.

En av dem som lämnade Francos regering var finansministern, Fernando Henrique Cardoso, som under sin ministertid lyckats drastiskt minska inflationen. Det bidrog till en storseger för Cardoso i presidentvalet 1994, då han var kandidat för PSDB, över Lula da Silva som på nytt var Arbetarpartiets kandidat.

President Cardoso avreglerade ekonomin och drev en kontroversiell kamp för en grundlagsändring, som genomfördes 1997 och som gjorde det möjligt för presidenten att bli omvald för en andra mandatperiod. Cardoso vann därpå presidentvalet 1998, återigen över Lula da Silva.

En nedskrivning av värdet på landets valuta 1999 följdes av ekonomisk kris, åtstramningspolitik och protester från bland annat arbetare och jordlösa. Flera korruptionsskandaler skakade regeringen. Ledande politiker, regeringstjänstemän, domare och polisbefäl avslöjades som inblandade i organiserad brottslighet med narkotikahandel och penningtvätt. Den allt solkigare bilden av mittenhögerkoalitionen gynnade oppositionen inför valen 2002, samtidigt som regeringen pressades av en svår energikris.

Lula da Silva blir president

Presidentvalet 2002 vanns med klar marginal av Lula da Silva, som förlorat tre tidigare presidentval. Han anpassade den här gången sitt budskap till mittenväljarna, samtidigt som han fortsatte att lova förbättringar för de fattiga. Även i parlamentsvalet gick Arbetarpartiet starkt framåt och blev största parti i deputeradekammaren. De tidigare regeringspartierna gick kraftigt tillbaka. Lula da Silva bildade en instabil koalition med flera mitten- och vänsterpartier.

När Lula da Silva tillträdde på nyårsdagen 2003 var det första gången som en före detta arbetare blev Brasiliens högsta politiska ledare. Näringslivet uttryckte oro, men den förr så radikale strejkledaren Lula da Silva framstod nu närmast som en socialdemokrat.

För att få statsskulden under kontroll förband sig Lula da Silva att uppfylla Internationella valutafondens (IMF) krav på hårda budgetbesparingar. Räntorna höjdes för att stoppa inflationen. Denna politik vann stöd i parlamentet men väckte protester bland de fackliga organisationer och vänstergrupper som fört Lula da Silva till makten. Efter hand lämnade flera partier helt eller delvis regeringen, som fick svårt att få stöd för sin politik.

Korruptionsskandaler

Regeringen skakades också av korruptionsskandaler. I en härva kallad mensalão ("den stora månadsbetalningen"), anklagades regeringen för att ha tagit pengar från det statliga kraftbolaget för att köpa kongressledamöters röster. Också ett av de andra regeringspartierna avslöjades med illegal kampanjfinansiering. Flera högt uppsatta politiker fick lämna sina uppdrag och småningom dömdes många av dem till långa fängelsestraff.

Lula da Silva friades dock från misstankar och trots skandalerna vann han överlägset i presidentvalet 2006. Ett skäl till presidentens popularitet var sociala satsningar till stöd för fattiga familjer (se Sociala förhållanden). Däremot backade Arbetarpartiet i kongressvalet och det borgerliga PMDB blev störst i deputeradekammaren.

Mandatperioden kantades av motgångar för Lula da Silva. Flera av hans förtrogna anklagades för korruption, bland dem senatens talman som tvingades avgå i slutet av 2007. Trots motgångarna var Lula da Silva fortsatt populär. Under hans tid vid makten växte sig Brasilien starkare ekonomiskt och många brasilianer fick det bättre.

Dilma Rousseff tar över 

Lula som var hindrad av författningen att ställa upp till ännu ett omval 2010 förde fram stabschefen Dilma Rousseff som sin handplockade kandidat. Hon segrade och i kongressvalet fick de elva partierna i regeringskoalitionen en betryggande majoritet i båda kamrar. 

Dilma Rousseff tillträdde 2011 som Brasiliens första kvinnliga president. Hon hade starkt stöd hos befolkningen under sina första år vid makten. Men efter hand blev den ekonomiska verkligheten kärvare för många brasilianer, då den tidigare höga tillväxttakten avtog samtidigt som valutan urholkades. Sommaren 2013 växte demonstrationer mot höjda priser i kollektivtrafiken i São Paulo till landsomfattande protestaktioner mot korruption, bristande samhällsservice och vad som uppfattades som slöseri med skattemedel inför fotbolls-VM 2014 och sommar-OS 2016. Protesterna var de största i landet på över 20 år och de urartade flera gånger i våldsamheter. Som svar på protesterna lanserade president Rousseff ett omfattande reformpaket.

Under valåret 2014 krympte stödet för Dilma Rousseff. Ekonomin gick in i en lågkonjunktur och dessutom kom de första avslöjanden om en korruptionshärva inom det statliga oljebolaget Petrobras. Skandalen kastade en skugga över presidenten, som tidigare suttit i bolagets styrelse, även om hon inte anklagades för att vara direkt inblandad.

Rousseff lyckades trots allt vinna presidentvalet i oktober 2014, men det var med den minsta segermarginalen i ett presidentval i Brasilien sedan 1894. Regeringsalliansen behöll också sin majoritet i kongressens båda kamrar.

Växande muthärva

Petrobrashärvan fortsatte att växa och en lång rad högt uppsatta personer inom oljebolaget, bland dess leverantörer och inom politiken pekades ut som misstänkta. I februari 2015 avgick oljebolagets hela ledning.

Kritiker hävdade att Dilma Rousseff måste ha känt till mutorna. Bara ett halvår efter valet demonstrerade över en miljon människor med krav på hennes avgång. Oppositionen anklagade Rousseff för manipulerat budgeten under valåret 2014, så att den brasilianska ekonomin framstod som starkare än den var.

I maj 2016 inleddes en riksrättsprocess mot presidenten och i augusti avsattes hon (se Kalendarium). Rousseff och hennes anhängare hävdade att hon utsattes för en politisk kupp.

Rousseff efterträddes av vicepresident Michel Temer, vars parti PMDB tidigare ingått i regeringskoalitionen men sedan brutit samarbetet med Arbetarpartiet. Temer bildade en högerorienterad regering .

Våren 2017 riktades korruptionsanklagelser också mot president Temer. Han blev den första sittande presidenten i Brasilien som anklagats för brottsliga handlingar. Två omröstningar hölls i deputeradekammaren om att inleda en rättsprocess också mot Temer, men till skillnad från när Rousseff anklagades nåddes inte den två tredjedelars majoritet som krävs för riksrätt. Temer satt därmed kvar mandatperioden ut, till 1 januari 2019.

Inför valet hösten 2018 var den förre presidenten Lula da Silva till en början återigen Arbetarpartiets kandidat. Men han diskvalificerades av Högsta valdomstolen– eftersom han satt i fängelse, dömd året innan för korruptionsbrott. Först en månad före valet drog sig Lula formellt ur, och hans vicepresidentkandidat Fernando Haddad blev Arbetarpartiets presidentkandidat.

I det förvirrade politiska läget stormade en tidigare relativt okänd kongressledamot fram i opinionsmätningarna: Jair Bolsonaro. Han bytte i början av valåret från ett litet parti till ett annat, Socialliberala partiet, och blev presidentkandidat för det. Bolsonaro som hade starka band till militären kom att kallas ”tropikernas Trump” och framställde liksom kollegan i USA sig själv som en antietablissemangskandidat, trots att han suttit i kongressen i 28 år. Bolsonaro vann presidentvalet medan kongressvalet gav en splittrad bild. De båda partier som blev störst – Arbetarpartiet och PSL – har vardera bara drygt 10 procent av platserna i deputeradekammaren.

Bolsonaro kom snart att framstå som än mer extrem än Trump i sina utfall mot meningsmotståndare och i sina nedsättande uttalanden om kvinnor, minoritetsgrupper och homosexuella. Han förespråkade tortyr, var en uttalad klimatskeptiker och beklagade att militärjuntan inte tagit livet av fler vänstersympatisörer under diktaturen.

Anhängarna såg Bolsonaro som en räddare, undan moraliskt förfall och ekonomiska svårigheter. Motståndarna såg honom i stället som ett hot mot demokratin, klimatet och rättigheter för kvinnor, ursprungsfolk, hbtq-personer etc.

När coronapandemin bröt ut 2020 kom Bolsonaro att utmärka sig som förnekare: han förringade kontinuerlig viruset och kritiserade högljutt samt motarbetade delstatsmyndigheter som införde karantänsregler och andra åtgärder för att bromsa smittspridningen. Pandemin kom att slå hårt mot Brasilien (seSociala förhållanden).

Om våra källor