Brasilien – Demokrati och rättigheter

Brasilien har ett fungerande valsystem och ett aktivt civilsamhälle. Press- och yttrandefrihet garanteras i författningen och medielandskapet är mångsidigt. Korruptionen är dock ett allvarligt problem, liksom våldsbrottsligheten.

Demokratin är förhållandevis sund i Brasilien i avseenden som politisk mångfald, valprocesser och medborgerliga rättigheter. Men problemen är stora vad gäller korruptionen, som inte minst på senare år har visats sig ha starkt fäste på högsta nivå inom både politik och näringsliv. Under president Jair Bolsonaro (2019–2022) ökade hoten mot pressfriheten markant (se vidare nedan). 

I Transparency Internationals (TI) rankning över korruption i världen ligger Brasilien på plats 94 av 180 länder (se rankningslistan här). Det är på samma nivå som Argentina men något sämre än Colombia. TI pekar på problem i hela regionen med att politiska ledare agerar i egenintresse på bekostnad av medborgarna i landet. Mutskandalen kring den brasilianska byggjätten Odebrecht beskrivs som en av de största korruptionsskandalerna i världshistorien (se Aktuell politik). Odebrecht, eller Novonor som företaget döpt om sig till, har erkänt att 1 miljard dollar betalats i mutor under 15 års tid i tolv latinamerikanska länder.

I fråga om rättsstatens funktioner hamnar Brasilien ungefär i mitten såväl globalt som regionalt och i jämförelse med andra länder som också klassas som övre medelinkomstländer. Faktorer som drar ned Brasiliens rankning är brister i säkerheten och straffrätten – områden där organiserad brottslighet,  våldsbrottslighet och polisbrutalitet samverkar. Ett fenomen som uppstått efter millennieskiftet är väpnade milisgrupper som kontrollerar hela samhällssektorer. Miliserna består till stor del av före detta poliser eller vakter som från början organiserade sig som grannskapsgrupper, men som nu blivit kriminella gäng och till stor del utmanövrerat de narkotikagäng som tidigare dominerade. Enligt en rapport 2020 kontrollerar sådana miliser över hälften av landets andra stad Rio de Janeiro och råder över bland annat internettjänster, kabel-TV, transport och även byggsektorn.

Väljarnas ilska över korruption och våld – liksom fattigdom och ojämlikhet – var enligt bedömare faktorer som bidrog till att den radikala högerpopulisten Jair Bolsonaro vann presidentvalet 2018. Resultatet väckte oro bland dem som värnar demokrati och rättigheter: Bolsonaro är en konservativ före detta militärofficer som lovordade militärdiktaturen och förespråkade hårda tag för att upprätthålla lag och ordning. Det anslöt till en trend med en växande antiliberal rörelse i både Europa och USA. Bolsonaro förlorade med mycket knapp marginal i valet 2022 då polariseringen i landet blev tydlig. 

Våldsbrottsligheten är ett svårt problem. Mordfrekvensen är hög, i Sydamerika är det bara Venezuela som är värre. Offren är till stor del unga och runt två tredjedelar är afrobrasilianer (se även Sociala förhållanden). 

Brasilien beskrivs, för första gången 2019, av den internationella fackliga organisationen  IFS  som ett av de tio sämsta länderna i världen för arbetande människor. Organisationen placerar det i en kategori där det inte finns några garantier för fackliga rättigheter alls, den lägsta av fem kategorier som mäter fackliga rättigheter.

Yttrandefrihet och medier

Pressfriheten i Brasilien stärktes under Arbetarpartiets styre från 2003. Hårda straff för förtal avskaffades. Så sent som 2009 drog man helt tillbaka den presslag som infördes 1967, under militärdiktaturen (se Modern historia). Inom medierna förekommer en livlig debatt i politiska och sociala frågor.

Fortfarande kan dock domstolar censurera korruptionsbevakare eller maktkritiska bloggare. Våld eller hot om våld drabbar dessutom journalister som skriver om korruption, organiserad brottslighet eller dödspatruller. Även mord på journalister förekommer. Lokala politiker eller lokal polis har legat bakom en del av dåden, men flera är ouppklarade. Brasilien är ett av de mer våldsamma länderna i Latinamerika för journalister. Det saknas mekanismer för skydd och straffriheten är utbredd. Journalister utsätts för stora påtryckningar för att avslöja sina källor och många grävande reportrar har hamnat i rättsliga processer.

I samband maktskiftet i januari 2019 ökade oron över mediernas frihet. Både Human Rights Watch och Reportrar utan gränser (RUG) rapporterade om att hot och fysiska attacker mot journalister ökade efter valet av Jair Bolsonaro som president. Bolsonaros tillträde medförde också ett grovt hetsande mot medier och enskilda journalister från högsta nivå, likt det som kollegan Donald Trump ägnade sig åt i USA. 

Brasilien hamnade 2023 på plats 92 av 180 länder i  RUG :s index över pressfrihet i världen (se rankningslistan här). Det innebär en tydlig förbättring jämfört med plats 110 året innan, vilket enligt RUG speglar förhoppningen om ett mer normalt förhållande mellan statsmakten och medierna efter maktskiftet den 1 januari 2023, då Lula da Silva efterträdde Bolsonaro.

Medieägandet är starkt koncentrerat, bland annat till stora industrifamiljer som ofta har nära band till den politiska klassen. Det dominerande och inflytelserika Globo-konglomeratet har exempelvis drivit politiska kampanjer och sponsrat presidentkandidater.

Rättsväsen och rättssäkerhet

Rättssystemet är liksom i övriga Latinamerika baserat på  kontinentaleuropeisk rätt . I det federala systemet finns, utöver domstolar på grundnivån, fem regionala appellationsdomstolar och en högsta appellationsdomstol (STJ). Dessutom finns Federala högsta domstolen (STF) som har elva domare och i praktiken fungerar som en författningsdomstol. Nationella justitierådet (CNJ) som inrättades efter en författningsändring 2004 har till uppgift att övervaka rättsväsendets oberoende och sammanställa statistik om det, samt vid behov vidta disciplinåtgärder mot dess företrädare.

Vid sidan av de ordinarie domstolarna finns också federala specialdomstolar för frågor som rör val, arbetsrätt och militären. Delstaterna har egna domstolsväsenden.

Rättsväsendet är i huvudsak oberoende även om det förekommer problem med yttre påverkan och trakasserier, inte minst på landsbygden. Många gånger fungerar rättssystemet dåligt med långa väntetider då rättsfallen ofta läggs på hög. Det råder brist på domare och låga löner bäddar för korruption. Dödsstraffet är avskaffat.

Polisen är svårt korrumperad och enligt  Amnesty International  förekommer rutinmässig tortyr av häktade, fångar och intagna på ungdomsanstalter. Trots lagar mot tortyr straffas sällan gärningsmännen. Förhållandena är eländiga i många överfulla fängelser. Antalet intagna är dubbelt så stort som vad fängelserna är byggda för. Myndigheterna har ofta begränsad kontroll inne i fängelserna där extremt våld förekommer, ofta kopplat till gängkonflikter. Fånguppror är vanliga, ibland med tiotals dödsoffer som följd. Både vid gripanden och i häkte dör misstänkta brottslingar, ofta utan att dödsfallen utreds.

Poliser har också låtit sig lejas av affärsmän för att ”rensa i slummen” och tusentals gatubarn har mördats. Få sådana massakrer eller andra mord utförda av dödspatruller med band till säkerhetsstyrkor har klarats upp. Miljöaktivister, småbönder och ursprungsfolk i kamp för markrättigheter har misshandlats av polis och i vissa fall dödats av militärpolis eller lejda mördare. Byar har bränts och kvinnor våldtagits.

Dödshot och mord används mot människorättsaktivister och personer som anmält övergrepp eller vittnat mot poliser. Demonstrationer mot övergreppen slås inte sällan ned med våld av polis eller militärpolis.

Sanningskommission efter militärstyret

Det finns ett nationellt sekretariat för mänskliga rättigheter, och regeringen försöker förhindra tortyr. Hösten 2011 tillsattes en sanningskommission som fick i uppdrag att undersöka brott mot mänskliga rättigheter från 1946 till 1988, vilket inkluderar perioden av militärstyre 1964–1985. Kommissionen som lade fram sin slutrapport i december 2014 kom fram till att tortyr, avrättningar och ”försvinnanden” användes systematiskt under militärstyret. Över 400 människor miste livet och tusentals torterades, konstaterade kommissionen som uppmanade militären att erkänna sitt ansvar för de ”allvarliga övergrepp” som begicks.

I rapporten identifierades 377 personer som gjort sig skyldiga till människorättsbrott, varav runt 100 beräknades vara i livet. Enligt kommissionen borde de ställas inför rätta, trots en amnestilag från 1979 som innebär att varken militärer eller före detta gerillamän kan åtalas för våldshandlingar under diktaturen. Kommissionen ansåg att brotten är så allvarliga att de ändå borde prövas rättsligt.

Den dåvarande presidenten Jair Bolsonaro ifrågasatte sanningskommissionens slutsatser, och han tillsatte i augusti 2019 en ny kommission med uppdrag att utreda övergrepp under diktaturen. Den nya kommissionen bestod av två militärofficerer samt två kongressledamöter som tillhörde Bolsonaros dåvarande parti PSL.

Om våra källor