Turkiet – Naturtillgångar, energi och miljö

Turkiet måste importera åtminstone 90 procent av all olja och 98 procent av den gas landet förbrukar, men gasfynd har gjorts vid provborrningar i Svarta havet, där det också tros kunna finnas nog med olja för att täcka landets behov i 50 år. Kärnkraft planeras och vattenkraft finns men utbyggnaden av dammar i floderna ger upphov till konflikter med grannländer.

Regeringen har börjat leta efter och/eller provborra efter olja och gas i Medelhavet, bland annat i områden under turkcypriotisk kontroll. Ett sådant projekt skulle ha minst lika stor politisk betydelse som ekonomisk, som motvikt till grekcyprioternas exploatering av havet. Turkiets regering markerar kraftigt mot andra länder och bolag som är delaktiga i utvinning utanför Cypern, bland dem Egypten, och har sedan 2019 slutit flera avtal med Tripoliregeringen i Libyen för att bevaka sina intressen.

Grekland oroas i sin tur av att Turkiet också har delat ut licenser för provborrning nära grekiska öar som Rhodos och Kreta. Letande som inleddes 2020 vid ön Kastellorizo, bara ett par kilometer från turkiska kusten, uppfattas däremot framför allt som en politisk manifestation avsedd att visa Turkiets missnöje med den gränsdragning som skedde i Lausannefördraget 1923. Nästan hela övärlden tilldelades då Grekland, vilket ger grekerna möjlighet att göra anspråk på naturresurser under havsbotten.

Långt över hälften av Turkiets oljebehov importeras från Ryssland.

Turkiet är också ett viktigt transitland för olja och gas. Från Svarta havets hamnar skeppas olja ut genom Bosporens smala sund. Sedan 2006 flödar också kaspisk olja från Azerbajdzjan till den turkiska Medelhavshamnen Ceyhan genom den 160 mil långa Baku-Tbilisi-Ceyhan-ledningen (BTC). Även från Kirkuk i Irak går en ledning till Ceyhan. Ledningen har flera gånger blivit utsatt för sabotage på den krigshärjade irakiska sidan. 

Ryssland svarar för cirka 40 procent av Turkiets gasimport. Under 1990-talet byggdes flera ledningar för naturgas, främst Blue Stream från Ryssland till Samsun i Turkiet. En tredjedel av ledningen ligger på Svarta havets botten. 2020 togs undervattensledningen Turk Stream i bruk, också den från Sydryssland genom Svarta havet men med dragning längre västerut, till västra Turkiet och vidare in i EU. Ryska Gazprom använder nu Turk Stream till leveranser västerut som tidigare gick på land, via Ukraina och Rumänien. Projektet har oroat ledare inom EU som befarat att det skulle kunna öka beroendet av rysk gas. Att också bli beroende av ett instabilt Turkiet, med en ledare som uppfattats som oberäknelig, har ökat betänkligheterna. 

Genom Baku-Tbilisi-Erzurum-ledningen (BTE), som löper parallellt på marken med oljeledningen BTC, importeras gas från Azerbajdzjans gasfält i Kaspiska havet varav en del ska kunna levereras vidare till Europa. 

Trans-anatoliska naturgasledningen (Tanap) invigdes 2018: ytterligare en ledning från Kaspiska havet i Azerbajdzjan via Georgien till Turkiet, där ledningen passerar på land genom 20 provinser för att slutligen ha förbindelse med Italien och Balkan. Projektet har stötts av EU som ett led i unionens arbete med att minska beroendet av rysk gas.

Trots amerikanskt ogillande importerar Turkiet också gas från Iran, ungefär 15 procent av behovet.

Under 2025 har Turkiets statliga energibolag BOTAŞ tecknat avtal om import av flytande naturgas (LNG) från företag i USA och Australien.

Ett första kärnkraftverk med fyra reaktorer håller på att byggas av ett ryskt konsortium i Akkuyu, ungefär mittemellan Anatalya och Adana vid Medelhavet. Ett andra kärnkraftverk med fyra reaktorer nära Sinop vid Svarta havet har skrinlagts av kostnadsskäl. Ett tredje kärnkraftverk har planerats vid Igneada nära bulgariska gränsen, också det vid Svarta havet, men även där dröjer byggstart.

Energisamarbete i flera former har bidragit till att Turkiet gått politisk balansgång mellan Ukraina och Ryssland sedan den fullskaliga ryska invasionen 2022. Kärnkraftsplanerna har också mötts av starka protester från miljöorganisationer, med tanke på att Turkiet är ett av världens mest jordbävningsdrabbade länder. 

Nära 30 procent av Turkiets vatten finns i Eufrats och Tigris flodsystem, där man sedan 1970-talet byggt dammar och kraftverk. Samtidigt har allt fler vattendrag torrlagts till följd av överexploatering, eventuellt också klimatförändringar. Regleringen av floderna skapar oro i de grannländer som berörs. En betydande del av elenergin kommer från vattenkraft, framför allt från Atatürk- och Karakaya-dammarna i Eufrat. De ingår i det väldiga men omtvistade Sydöstanatoliska projektet GAP (Güneydoğu Anadolu Projesi), som lanserades 1980 och som också syftat till att konstbevattna stora jordbruksområden. 1989 vidgades GAP till att bli vad turkarna då beskrev som världens största regionala utvecklingsprojekt. GAP har dock fått svidande kritik för att fördämningen ödelägger miljö och kulturvärden vid Hasankeyf i sydöst, där arkeologiska lämningar dränks. Många bedömare har påpekat att nästan hela den befolkning som påverkas av projekten, och som tvingas flytta till troligen sämre jordbruksmarker, är kurder och att detta är orsaken till att GAP drivs vidare trots protesterna. Officiellt är avsikten med projektet att utveckla den mest eftersatta delen av landet, skapa modern infrastruktur, höja levnadsstandarden och skapa ekonomisk tillväxt, eller med president Erdoğans ord "slå undan benen för terrorister", det vill säga den kurdiska gerillan PKK.

Turkiet har tillgångar av krom, bor och många andra mineraler.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Fossilgas (naturgas), olja och kol är de viktigaste energikällorna och står vardera för cirka en fjärdedel av energin, enligt energiorganet IEA (2024), Gasens andel växer och kolets krymper, medan oljan har legat på ganska jämn nivå de senaste åren. Förnybara energikällor som vattenkraft, vind, sol och biomassa utgör mindre delar, men vind och sol är på tillväxt. Främst i västra Turkiet sker en snabb utbyggnad av vindkraftverk.

Av elektriciteten produceras drygt en tredjedel med kol, gas står för en femtedel och vattenkraft med lika mycket. Nästan ingen olja används för elkraftverk.

Enligt regeringen ska kärnkraft täcka 10 procent av landets elbehov 2030.

KLIMAT OCH MILJÖ

Ungefär 20 länder i världen släpper ut mer växthusgaser än Turkiet totalt. Landet svarar för mindre än 1 procent av världens samlade utsläpp. Räknat per invånare finns det uppemot 70 länder som släpper ut mer, de turkiska utsläppen är i klass med Storbritanniens och de stora sydeuropeiska ländernas.

Turkiet är part i Parisavtalet och var sist ut av de stora ekonomierna i G20-samarbetet att ratificiera det. I den senaste nationella klimatplanen (NDC) inom ramen för FN-överenskommelserna heter det att utsläppen ska minska med 41 procent till 2030, räknat från 2018. Enligt Turkiets långsiktiga strategi (LTS)  ska landet vara klimatneutralt och uppnå nettonollutsläpp senast 2053.

Svåra skogsbränder, som kan vara kopplade till global uppvärmning, härjade södra Turkiet 2021. Bränderna som förödde nästan 200 000 hektar skogsmark rasade samtidigt som IPCC, FN:s klimatpanel, slog fast att klimatförändringar kunde observeras i hela världen. Den samlade areal som brann i Turkiet var ungefär åtta gånger så stor som de skogsbränder som rasade i Sverige 2018.

Klimatutmaningar

Turkiet bedöms vara ungefär lika väl rustat som en del andra länder i östra Europa för att hantera klimatförändringar. I en samlande översikt över landets sårbarhet i klimatanpassningsindexet ND-Gain hamnar landet på plats 51 bland världens länder (se listan här). Därmed hör Turkiet till den grupp länder som relativt sett bedöms vara mindre sårbara för klimatförändringar och samtidigt ha stor förmåga att hantera dem. 

Infrastrukturen kan vara särskilt sårbar, det ska också ses i ljuset av att det råder stor risk för jordbävningar. 

Övriga miljöproblem

Bristfällig och olaglig hantering av plastsopor från bland annat Västeuropa är ett problem som tilltagit. Det tilltog sedan Kina 2018 börjat begränsa importen av sopor från andra länder. Företag som får betalt för att exportera skräpet dumpar det i stället för att återvinna plasten. 

Försök att minska engångsplast är en annan åtgärd som införts och satsningar på återvinning en annan. Men brister i efterlevnad av lagar har lyfts fram och en jämförelsevis hög andel av Turkiets platskräp hamnar i deponier, skriver bland andra Europeiska miljöbyrån (EEA).

I Turkiet är allmän nedskräpning också ett fenomen som ropar på lösningar, men det har börjat mötas med insatser.  I Istanbul startades 2018 ett pilotprojekt där den som pantade flaskor och burkar belönades med att få panten insatt på sitt färdbevis för buss och tunnelbana. Det finns också projekt där panten kan användas för att bekosta mat till herrelösa hundar.

I Marmarasjön har övergödning och avloppsutsläpp de senaste åren blivit ett tilltagande problem, som bland annat stör fisket. Det bor mycket folk runt sjön, och där finns också industrier. En bidragande anledning kan vara att vatten från den förorenade floden Donau når Marmarasjön via Svarta havet.

Om våra källor