Spanien – Politiskt system

Sedan general Francisco Francos död 1975 har kungadömet Spanien utvecklats från en centralstyrd diktatur till en demokrati med relativt omfattande självstyre för landets regioner.

Den nuvarande författningen antogs 1978 och slår fast att kungen är statschef. Monarken kan upplösa det lagstiftande parlamentet på inrådan av premiärministern eller om denne fällts i en  misstroendeomröstning  i parlamentet.

I juni 2014 beslutade kung Juan Carlos att abdikera till förmån för sin son, kronprins Felipe. En särskild abdikationslag krävdes för att processen skulle ha stöd i författningen. Sedan parlamentet antagit lagen kunde kung Felipe VI tillträda.

Parlamentet, las cortes, har två kamrar: kongressen (underhuset) och senaten (överhuset). Kongressen ska ha minst 300 och högst 400 ledamöter; antalet beror på befolkningens storlek. Sedan 2008 är antalet 350. Ledamöterna väljs för fyra år i allmänna val enligt proportionell metod. Var och en av de 50 provinserna utgör en valkrets, hur många mandat som fördelas beror på hur många som bor i provinsen. Ceuta och Melilla, spanska exklaver som ligger på Afrikas nordkust och söder om Medelhavet, får vardera ett mandat. Ett parti måste få minst tre procent av rösterna i valkretsen för att ta plats i kongressen. Valsystemet gynnar små provinser, de stora nationella partierna samt partier som är starka i en region.

Senaten består av 266 senatorer som sitter en mandatperiod på fyra år. 208 av senatorerna väljs direkt i samband med kongressvalen och 58 utses av regionparlamenten i förhållande till invånarantalet i respektive region.

Regeringen bildas genom att kongressen, formellt på inrådan av kungen, utser premiärministern. Denne väljer därefter övriga ministrar, vilka sedan formellt tillsätts av kungen.

Rösträttsåldern är 18 år.

Centralmakten och regionerna

Spanien har 17 autonoma regioner samt två autonoma städer, Ceuta och Melilla, vilka fick begränsat självstyre 1995. Regionerna är indelade i 50 provinser som i sin tur är uppdelade i över 8 000 kommuner.

Regionerna har successivt fått mer att säga till om, men graden av självstyre varierar. Baskien och Katalonien var de första som fick egna parlament 1980. Numera har alla regioner parlament, regering och regionpresident jämte egen förvaltning och högsta domstol.

Navarra och Baskien har kontroll över praktiskt taget alla skatter och ersätter centralregeringen för de tjänster den utför, medan övriga regioner har hand om en del av skatterna. Kanarieöarna är befriade från tull och andra skatter. Baskien och Navarra har också jämte Katalonien egna polisstyrkor och tillsammans med Galicien och Andalusien rätt att själva utlysa nyval. Alla regioner röstar alltså inte samtidigt.

Centralregeringen ansvarar normalt för bland annat försvars- och utrikespolitik, utrikeshandel, rättsväsen, fiske samt sjö- och flygtransporter, regionerna för sådant som hälsa, utbildning, bostadspolitik samt social- och äldreomsorg.

I Baskien men framför allt i Katalonien råder spänningar mellan centralstat och region om vem som ska bestämma över vad; i Katalonien har det lett till ökade krav på självständighet. Situationen spetsades till hösten 2017, då regionparlamentet i Barcelona utropade Kataloniens självständighet efter en kontroversiell folkomröstning . Centralregeringen i Madrid svarade med att ta direkt kontroll över Katalonien genom att för första gången någonsin aktivera grundlagens artikel 155 som ger centralregeringen rätt att vidta "alla nödvändiga åtgärder för att förmå samhället att leva upp till sina skyldigheter eller för att skydda allmänna intressen".

2006, när Socialistpartiet hade makten, presenterade Spaniens dåvarande regering ett lagförslag som skulle ge Katalonien större självstyre. Det godkändes både av det katalanska parlamentet och av väljarna i Katalonien. Lagen överklagades av bland andra konservativa Folkpartiet (PP), som då satt i opposition, och underkändes 2010 av författningsdomstolen. Det bidrar till att många katalaner ser domstolen som en förlängning av den politiska makten, och inte som en opartisk domare i känsliga frågor kring författningen (se Utrikesmagasinet).

Få ändringar har gjorts i rikets författning sedan den antogs 1978. Sedan 2013 har framför allt Socialistpartiet velat ha en författningsreform, bland annat för att klargöra regionernas ställning. Det har bland annat talats om att Spanien skulle kunna bli en federation av 17 regioner. I ett försök att bryta dödläget efter folkomröstningen i Katalonien enades den dåvarande PP-regeringen och Socialistpartiet om att diskutera en författningsreform, men efter det har inte mycket hänt på den punkten. 

Vissa områden med gemensamma traditioner kan bilda en gemenskap som kallas comarca. Sammanslutningen kan vara informell men också ta sig formen av kommunalförbund, med vissa formellt fastslagna uppgifter. Det finns över 80 sådana samarbetsområden i Spanien. För att hitta en svensk jämförelse skulle man kunna gå till Sjuhäradsbygden.

Rättsväsen

Rättsväsendet kontrolleras av ett rättsligt råd (Consejo General del Poder Judicial), som ska garantera dess oberoende. Rådets 20 ledamöter utses av parlamentet. Högsta dömande instans är Högsta domstolen (Tribunal Supremo). Under denna finns nationella, regionala och lokala domstolar. Rättssystemet omfattar också specialdomstolar för arbetsrätt, skatterätt, våld mot kvinnor och vårdnadstvister samt militärdomstolar och en författningsdomstol.

Specialdomstolen Audiencia Nacional behandlar brott mot staten, korruption misstänkta terrorbrott med mera (läs mer om rättssäkerhet i Demokrati och rättigheter).

Politiska partier

Politiken har under många år dominerats av två stora partier:  Socialistpartiet, egentligen Socialistiska arbetarpartiet (Partido Socialista Obrero Español, PSOE) och det konservativa Folkpartiet (Partido Popular, PP). Bägge partierna har gradvis närmat sig den politiska mitten, inte minst när det gäller ekonomisk politik, men de skiljer sig åt i värdefrågor.

Den ekonomiska krisen från 2008 och korruptionsskandaler har skakat om politiken och givit utrymme för andra partier. Till dem hör Podemos (Vi kan) och Ciudadanos (Medborgare) som vunnit stöd hos framför allt unga väljare. 2019 kom ett högerpopulistiskt parti, Vox, in i kongressen. Det var första gången sedan 1982 som ett parti med högerextrema åsikter valdes in i det spanska parlamentet. Splittringen på så många olika partier har gjort det svårt att få till hållbara regeringar.

Socialistpartiet (PSOE) grundades 1879 men var förbjudet under Francotiden 1939–1975. PSOE stod länge långt till vänster, men utvecklades under partiledaren Felipe González, premiärminister 1982−1996, till ett socialdemokratiskt parti. 2014 tog ekonomiprofessorn Pedro Sánchez över ledarposten. Han fick lämna den under tumultartade former sedan han misslyckats med att bilda regering efter valet 2015 och motsatte sig försök från PP att bilda regering. Sánchez återkom som partiledare 2017 och 2018 tog PSOE över regeringsmakten efter sju år med PP-styre. PSOE blev största parti i de två parlamentsval som hölls 2019, men fick se sig passerat av PP i valet 2023 då PSOE blev näst störst.

Folkpartiet (PP) grundades 1976 under namnet Alianza Popular(Folkalliansen), men fick svagt stöd eftersom partiledaren Manuel Fraga hade stått diktatorn Franco nära. 1989 antog partiet ett kristdemokratiskt program och bytte namn. Året därpå valdes José María Aznar till partiledare. Under Aznar omformades PP till ett modernt högerparti och hade regeringsmakten 1996–2004. Partiet återkom till makten efter valet 2011, nu under Mariano Rajoy som styrde till 2018. Partiledare sedan våren 2023 är Alberto Núñez Feijóo, som tidigare lett regionstyret i Galicien. PP är starkast bland äldre väljare och landsbygdsbor. Efter skiftet på ledarposten har stödet för PP ökat, och Feijóo har lyckats bättre än företrädaren Pablo Casado med att ena partiet. I parlamentsvalet 2023 blev PP största parti.

Sumar ("Samla" eller "addera"), är en vänsterallians som bildats inför nyvalet i juli 2023 på initiativ av Yolanda Díaz, arbetsmarknadsminister och vice premiärminister. Sumar samlar krafter till vänster om PSOE, även miljöpartier. Såväl rikspartier som regionala vänsterpartier stöder valsamarbetet. De största på riksnivå är: 

Förenade vänstern (Izquierda Unida, IU) bildades 1986 och består av ett antal vänster- och miljöpartier. IU domineras av Kommunistpartiet (Partido Comunista de España, PCE).

Podemos (Vi kan) bildades  inför EU-valet 2014. Partiet hade vuxit fram ur en ungdomsrörelse som protesterat mot hård åtstramningspolitik. Podemos leddes till 2021 av statsvetarprofessorn Pablo Iglesias. Partiet står för antiglobalisering, direktdemokrati och demokratisk socialism. Det förespråkar radikala ekonomiska reformer, bland annat att en klausul i författningen som stadgar hur stort budgetunderskottet får vara ska slopas och att ändringar av arbetsmarknadslagar och pensioner som genomfördes i början av 2010-talet ska rivas upp (se även Sociala förhållanden). Podemos vill förstatliga energi, transporter och telekommunikationer. Partiet stöder tanken på folkomröstning om självständighet i Katalonien. Unidos Podemos (Förenade kan vi, UP) bildades som valallians 2016 mellan Podemos och Förenade vänstern (IU).  2018 slöt Podemos en budgetpakt med PSOE. Tidigare hade partiet slutit liknande uppgörelser med PSOE på lokal och regional nivå. Samtidigt fick Podemos kritik från antikapitaliströrelsen inom partiet som ansåg att partiledningen skulle ha kunnat åstadkomma mer via samarbetet. I kongressvalet 2019 ställde Podemos på nytt upp tillsammans med UI, nu under namnet Unidas Podemos, Tillsammans kan vi (kvinnor). Namnbytet skedde efter påtryckningar från feminister. 2020 tog partiet steget in i regeringen med Pablo Iglesias som vice regeringschef. Sedan han avgått både som partiledare och minister utsågs 2021 Ione Belarra till att leda partiet. Den högsta befattningen inom regeringen gick dock till Yolanda Díaz. Hennes initiativ att samla vänstern 2023 kan ses mot bakgrund av att Podemos skakats av inre motsättningar. Sumar blev fjärde störst i valet 2023.

Ciudadanos är ett liberalt mittenparti. Det grundades 2006 i Katalonien där det motsatt sig regionens självständighetssträvanden. Från slutet av 2014 började partiet, som då leddes av Albert Rivera Díaz, få genomslag på den nationella scenen. I sitt partiprogram förespråkar Ciudadanos en sänkning av inkomst- och bolagsskatterna, samtidigt som man vill öka skatteinkomsterna genom att täppa till hål i det existerande systemet och bekämpa korruptionen inom politiken. Partiet gjorde ett uselt val hösten 2019 och tappade merparten av sina mandat i kongressen, vilket ledde till att Rivera avgick som partiledare. Flera ledande medlemmar hade tidigare samma år lämnat partiet i protest mot att Rivera motsatt sig att föra en dialog med PSOE.

Både Podemos och Ciudadanos vill reformera landets författning, förändra valsystemet och avpolitisera rättsväsendet. Även PSOE har uttalat sig för en ny och mer federal författning.

Vox España, högerpopulistiskt, bildades 2013 av före detta PP-medlemmar. Partiet beskrivs som antimuslimskt och invandringskritiskt. Vox vill ta till tuffare metoder mot självständighetsrörelsen i Katalonien. Det är kritiskt mot lagstiftningen för att motverka våld mot kvinnor och ökade rättigheter för hbtq-personer. Det nådde sin första framgång i regionalvalet i Andalusien 2018, då partiet fick 12 mandat i regionparlamentet. Det var första gången sedan diktaturens fall som ett högerextremt parti vunnit representation i ett regionparlament. I valet på våren 2019 valdes partiet in i kongressen, för att sedan fördubbla sina mandat i nyval som hölls på hösten samma år. Vox leds av Santiago Abascal och har med vissa undantag framför allt stöd i södra Spanien. I februari 2022 gjorde partiet bra ifrån sig i regionvalet i Kastilien och León och fick för första gången sitta med i en koalitionsregering tillsammans med PP. I parlamentsvalet 2023 backade Vox rejält men behöll sin plats som tredje största parti i kongressen.

Regionala partier

Regionala partier har haft stor betydelse från början av 1990-talet.

Más Madrid är en vänsterallians som skapades inför regional- och kommunalvalen i Madrid i maj 2019. Alliansen inspirerade till Más País (Mer för landet) som bildades när en av Podemos grundare hoppade av 2019. Båda deltog 2023 i valsamarbetet Sumar.

Samling och enhet (Convergència i Unió, CiU), en federation av två katalanska konservativa partier, CDC och UDC, hade vågmästarroll i kongressen 1993–2000 och återfick samma roll under en del av PSOE:s tid vid makten från 2004 då regeringen behövde dess stöd. CiU stod för moderat nationalism och uteslöt full självständighet för Katalonien. Partiet regerade i Katalonien från 1980 med avbrott för 2003–2010 då socialisterna med stödpartier satt vid makten. Motgångar i kommunalvalen 2015 ledde till slitningar inom CiU, som upplöstes i sina två ursprungspartier. Partiet har sedan dess bytt namn till Katalanska demokratiska partiet (Partit Demòcrata Català, PDC) och senare till Katalanska europeiska demokratiska partiet (Partit Demòcrata Europeu Català, PDeCAT) som har bytt fot i självständighetsfrågan. Inför nyvalet i Katalonien i december 2017 bildade PDeCAT och CDC en ny allians: Tillsammans för Katalonien (Junts per Catalunya, JuntsxCat). 2020 bröt samarbetet samman och Carles Puigdemont bildade ett nytt parti som också det heter Tillsammans för Katalonien, men nu ofta förkortat JxCat, men ibland kallas partiet bara för Junts eller JxC). I samband med det lämnade Puigdemont, som befinner sig i exil i Belgien, sitt gamla parti PDeCAT.

Kataloniens republikanska vänster (Esquerra Republicana de Catalunya, ERC), som bildades redan 1931, kräver självständighet från Spanien. Partiet har dock mildrat sin hållning efter den politiska krisen 2017/2018. Partiledaren Oriol Junqueras är en av tolv katalanska politiker som 2019 dömdes för försöken att nå ett självständigt Katalonien genom en folkomröstning hösten 2017 (se Aktuell politik). ERC har efter hand intagit en mer moderat linje i självständighetsfrågan och bidrog 2020 till att Spaniens regering fick igenom sin budget. 

Folklig enhet (Candidatura d’Unitat Popular, Cup) är ett litet parti på självständighetssidan.

Baskiska nationalistpartiet (Partido Nacionalista Vasco, PNV, på baskiska Euzko Alderdi Jeltzalea (EAJ) har också haft en vågmästarroll i den nationella politiken. Borgerliga PNV är Spaniens äldsta parti efter PSOE. Det sitter i det spanska parlamentet och är största parti i den baskiska kongressen.

Batasuna (Enhet), separatiströrelsen ETA:s politiska gren, förbjöds 2003 av Spaniens högsta domstol. I senare regionval har vänsterpartiet Batasuna ändå fått visst inflytande genom att stödja andra baskiska partier, som vänster- och separatistalliansen EH Bildu (Euskal Herria Bildu, Förena Baskien) som bildades 2012. Partiet blev 2012 och 2016 näst största parti i den baskiska kongressen (se Baskien). Det är även representerat i kongressen i Madrid.

LÄSTIPS:
Spanien − demokrati i kris. Världspolitikens Dagsfrågor nr 2 2018

Läs mer om Spanien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Sánchez omfamnar vänstern – men Katalonien avgör (2019-11-14)
Svårläst politiskt läge efter valet i Spanien (2019-04-30)
Sánchez överraskar både anhängare och motståndare (2018-06-13)
Reform av Spaniens författning kan ena landet (2017-10-23)
Katalonien: Vad anser vi om folkens självbestämmande? (2017-10-19)
Konflikten Barcelona vs Madrid i fem akter (2017-10-08)
Folkomröstning ska rädda regeringen i Katalonien (2017-07-03)