Spanien

https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/spanien/

Där Medelhavet når Atlanten och där Europa möter Afrika ligger Spanien som en av de äldsta europeiska staterna. Spanska erövrare gjorde i slutet av 1400-talet sitt land till en världsmakt, och i modern tid har Spanien gått från blodigt inbördeskrig till att bli en modern demokrati och ett av världens mest populära semestermål. Självständighetssträvanden i regioner som Katalonien skapar starka politiska spänningar i landet.

Spanien – Geografi och klimat

Spanien är en av de största staterna i Europa och täcker 85 procent av Iberiska halvön. Till Spanien hör även ögrupperna Balearerna i Medelhavet och Kanarieöarna i Atlanten samt städerna Ceuta och Melilla vid den marockanska medelhavskusten.

Spanien är ett av Europas bergigaste länder. Innanför nordkusten löper Kantabriska bergen som når upp till 2 500 meters höjd. I nordöst, längs gränsen mot Frankrike, ligger bergskedjan Pyrenéerna med toppar på över 3 000 meter. I Andalusien i söder finns Spaniens högsta berg, Mulhacén, i bergskedjan Sierra Nevada.

Den nästan trädlösa centralplatån, la meseta, är Europas största höglandsplatå. Jorden där är näringsfattig och klimatet är kärvt. Höglandet omsluts i norr, söder, öster och delvis i sydväst av höga bergsryggar. Slättland finns främst längs kusterna och i dalgångarna utmed floderna Ebro i nordöst och Guadalquiviri sydväst.

Klimatet varierar mellan landets olika delar och Spanien har flera olika klimatzoner. Nordkusten är regnrik med milda somrar. Centralplatån är regnfattig med heta somrar och ofta ganska kalla vintrar. I söder kan sommartemperaturerna i inlandet stiga till över 40 grader. Vid kustbandet mot Medelhavet är somrarna inte lika heta som i inlandet och vintrarna är milda.

Klimatförändringar har drabbat Spanien mer än många andra europeiska länder med stigande temperaturer. Det har lett till vattenbrist på många håll och att stränder eroderas på grund av stigande havsnivåer (läs mer om spansk klimatfrågor i Naturtillgångar, energi och miljö).

Om våra källor

Fakta – Geografi och klimat

Yta
504 880 km2 (2022)
Tid
svensk
Angränsande land/länder
Portugal, Frankrike, Andorra, Gibraltar, Marocko
Huvudstad med antal invånare
Madrid 3 335 000 (2020)
Övriga större städer
Barcelona 1 664 000, Valencia 800 000, Sevilla 691 000, Zaragoza 682 000, Málaga 578 000 (2020)
Högsta berg
Mulhacén (på fastlandet, 3481 m ö h), Pico de Teide (på ön Teneriffa, 3718 m ö h)
Viktiga floder
Tajo, Ebro, Guadalquivir
Största sjö
Tajo, Ebro, Guadalquivir
Medelnederbörd/månad
Madrid 48 mm (dec), 11 mm (juli)
Medeltemperatur/dygn
Madrid 24 °C (juli), 5 °C (jan)

Källor

Spanien – Befolkning och språk

Spanien har sedan 1980-talet utvecklats från ett utvandrarland till ett invandrarland. Invandringen började dock avta från slutet av 2000-talets första årtionde då ekonomisk kris drabbade Spanien (se Modern historia), och allt fler spanjorer har själva flyttat utomlands i jakt på jobb.

Madrid är Spaniens mest tätbefolkade region, följd av kusttrakterna och ögrupperna Kanarieöarna och Balearerna.  Störst befolkning har Andalusien i söder men hörde samma år tillsammans med inlandsregionerna Kastilien-La Mancha och Kastilien-León till dem som tappade flest invånare. De båda Kastilien har tillsammans med Aragonien och Extremadura över hälften av landets yta men knappt en sjättedel av befolkningen. Avfolkningen av landsbygden är ett stort problem. 

En stor majoritet av spanjorerna har ibero-romanskt ursprung och har den kastilianska formen av spanska som modersmål eller andraspråk (se nedan).

Låga födelsetal

Den förväntade livslängden i Spanien hör till världens högsta. Andelen personer över 64 år beräknades enligt regeringen komma att utgöra närmare en tredjedel av befolkningen år 2050. För att klara påfrestningen på ekonomin beslutade regeringen 2011 att höja pensionsåldern (se även Sociala förhållanden).

Samtidigt är födelsetalen låga, så spanjorerna skaffar barn sent, inte minst av ekonomiska skäl. 2017 var medelålder för kvinnor när de skaffade sitt första barn 32 år. Vart femte barn som föddes 2018 hade en mamma som var född utomlands.

Åren 2012 till 2015 minskade invånarantalet. Sedan 2016 har befolkningen börjat öka på nytt, om än i långsam takt, mycket tack vare invandring. 

Hög invandring

Under 1980-talet ledde den ökande invandringen till en befolkningsökning. 2001 skärpte den dåvarande högerregeringen reglerna för invandring med hänvisning till att behovet av arbetskraft hade minskat. 2005 kom en ny omsvängning när socialistregeringen gav arbets- och uppehållstillstånd till drygt en halv miljon invandrare som då vistades illegalt i landet.

År 2011 minskade andelen invandrare för första gången sedan slutet av 1990-talet på grund av den ekonomiska krisen (se Ekonomisk översikt). Åren därefter blev många invandrare kvar i landet trots svårigheterna att få jobb och trots att den spanska regeringen genomfört särskilda åtgärder för att underlätta för dem att återvända till sina hemländer. Efter det lämnade flera hundratusen utländska medborgare Spanien. Arbetslösheten gjorde också att allt fler infödda spanjorer lämnade landet. Många av dem var unga och universitetsutbildade men även många äldre akademiker gav sig av. I januari 2018 beräknades 2,5 miljoner spanjorer leva utomlands. Efter det har invandringen tagit fart på nytt, och numera är det fler spanjorer som återvänder hem än som lämnar landet. 

Den största enskilda nationaliteten bland immigranterna var marockaner, följda av rumäner, britter, italienare och kineser. Det finns också omkring 112 000 ukrainare i Spanien. Många har också kommit från olika latinamerikanska länder. 2018 var venezuelaner den största invandrargruppen. 

Många av invandrarna arbetar inom lågavlönade serviceyrken och Spanien lider brist på kvalificerad arbetskraft. Sommaren 2022 lättade den spanska regeringen på reglerna för arbetskraftsinvandrare från länder utanför EU för att de ska kunna arbeta inom turistnäringen eller jordbruket. Utländska studenter får också tillstånd att arbeta i upp till 30 timmar i veckan.

År 2015 antogs en lag som innebar att sefardiska judar, vars anfäder tvingades lämna Spanien 1492, kunde ansöka om spanskt medborgarskap. Fram till hösten 2019 hade 6 000 fått bli spanska medborgare, från framför allt Marocko, Venezuela och Turkiet, men betydligt fler har ansökt (se Kalendarium). 

Flyktingar och migranter

2017 ökade antalet asylsökande och andra migranter som tog sig till Spanien från andra sidan Medelhavet. Enligt Internationella Organisationen för Migration (IOM) hade 21 500 människor kommit under året, jämfört med drygt 6 000 under 2016. Siffran inkluderar dock inte de människor som tagit sig in i Spanien via exklaverna Ceuta och Melilla. Antalet fortsatte att öka till drygt 64 000 2018. Detta skedde i hög grad sedan andra EU-länder, inte minst Italien, hade börjat föra en mer restriktiv politik när det gäller att ta emot asylsökande/migranter. Allt fler asylsökande kom då till Spanien från Venezuela, Honduras och Colombia. 2019 minskade flykting/emigrantströmmen till Spanien. Under årets första nio månader kom, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR, 23 400 personer till landet, vilket var drygt hälften jämfört med samma period året innan, mycket på grund av ökat samarbete med Marocko (se även Demokrati och rättigheter).

Sedan dess har antalet asylsökande/migranter ökat på nytt. Från 2020 har allt fler av dem tagit sig till Kanarieöarna.

I samband med flyktingkrisen 2015 lovade Spanien att ta emot 9 323 personer från Grekland och Italien, enligt det kvotsystem som EU upprättade då, men fram till maj 2018 hade landet bara tagit emot 1 359 personer. 2019 lovade den spanska regeringen att man skulle ta emot 1 200 nya flyktingar fram till och med 2020.

Den som söker asyl tas ofta till ett av landets sju försvarsenheter, där ett beslut ska fattas inom 60 dagar. 2018 kom rapporter om att det saknades platser vid förvaren, och att många asylsökanden får klara sig på egen hand, helt utan stöd från spanska myndigheter. I september 2019 beräknade myndigheterna att det fanns cirka 14 000 ensamkommande flyktingbarn i Spanien, en kraftig ökning sedan 2016, då de var 4 000. De erbjuds hjälp av samhället fram till att de fyller 18 år, därefter får många klara sig på egen hand men har inte rätt att arbeta. 

Språk

Kastilianska (spanska) är officiellt språk i hela Spanien. Katalanska, samt valencianska och baleariska som är varianter av detta, är liksom galiciska och baskiska officiella språk inom sina respektive regioner. Spanska, katalanska och galiciska tillhör den ibero-romanska språkgruppen. Katalanska är nära släkt med provençalska, som talas på den franska sidan av Pyrenéerna, medan galiciska ligger nära portugisiskan.

Den förindoeuropeiska baskiskan liknar inte något annat nu levande språk. Under Francodiktaturen 1939–1975 (se Äldre historia) förbjöds de regionala språken och tilläts igen först 1978.

Om våra källor

Fakta – befolkning och språk

Befolkning
spanjorer (inkl katalaner, galicier och basker) 1
Antal invånare
47 326 687 (2021)
Antal invånare per kvadratkilometer
95 (2020)
Andel invånare i städerna
81 procent (2020)
Nativitet/födelsetal
7,1 per 1000 invånare (2020)
Mortalitet/dödstal
10,4 per 1000 invånare (2020)
Befolkningstillväxt
-0,1 procent (2021)
Fertilitetsgrad
1,2 antal födda barn per kvinna (2019)
Andel kvinnor
50,9 procent (2020)
Förväntad livslängd
82 år (2020)
Förväntad livslängd för kvinnor
86 år (2019)
Förväntad livslängd för män
81 år (2019)
Språk
spanska/kastilianska, katalanska, galiciska, baskiska
1. invandrare (främst med ursprung från Latinamerika, andra EU-länder och Marocko) ca 10−12 % %, små grupper av judar och romer

Källor

Spanien – Religion

Religionsfrihet garanteras i författningen. Katolicismen är inte längre statsreligion i Spanien, men gynnas ändå av staten i vissa avseenden. Drygt två tredjedelar av befolkningen räknar sig som katoliker, men inte ens hälften av dem går regelbundet i kyrkan.

Cirka en tiondel av invånarna tillhör andra religioner, som judendom, hinduism och buddism. En dryg miljon invånare är muslimer, många av dem invandrare från Marocko. En rapport från 2018 tyder på att allt fler spanjorer har sekulariserats på senare år. I den anger 27 procent av de tillfrågade att de antingen är ateister, agnostiker eller icke-troende. Särskilt många unga spanjorer har vänt ryggen åt religionen, medan över 88 procent av de tillfrågade över 65 år sade sig vara troende. Bara ett av fem spanska par gifter sig numera i kyrkan.

Ett annat tecken på ökad sekularism var att när Pedro Sánchez 2018 tillträdde som Spaniens premiärminister var det första gången det skedde i ett sammanhang helt utan religiösa symboler.

Under Francodiktaturen (1939–1975) var katolska kyrkan en av makthavarnas viktigaste stöttepelare. Med demokratiseringen efter 1975 förlorade kyrkan sitt religiösa monopol och i 1978 års författning avskaffades statsreligionen. Trots det har katolska kyrkan fortfarande vissa privilegier. Spanjorerna kan till exempel välja att avsätta upp till 0,7 procent av sin inkomstskatt till katolska kyrkan eller till enskilda organisationer men inte till andra religiösa samfund. Även andra samfund kan dock sluta överenskommelser med staten om skattelättnader. 

Katolska kyrkans ledning domineras av konservativa biskopar och präster men det finns också en liberal falang som Vatikanen betraktar med misstro. Kyrkans ledning var ofta i konflikt med socialistregeringen 2004–2011, bland annat när det gällde äktenskap för homosexuella (se Sociala förhållanden).

Kritik har också riktats mot kyrkans ovilja att utreda anklagelser om sexuella övergrepp som riktats mot präster och andra inom kyrkan. Det förekommer också påtryckningar på den spanska regeringen att anta nya lagar för att hindra kyrkan från att dölja brott. Företrädare för kyrkan säger att man har protokoll att följa om misstankar om övergrepp uppstår. 

I slutet av 2021 aviserade katolska kyrkan att den skulle inleda brottsutredningar i 251 fall, efter att en rad fall avslöjats av den spanska tidningen El País. I början av 2022 blev det klart att en formell utredning av anklagelserna om övergrepp skulle göras. Samtidigt bad kardinal Juan José Omella Omella, som leder den spanska biskopskonferensen, alla offer om ursäkt för att kyrkan orsakat dem så stor smärta. I mars 2022 röstade det spanska parlamentet för att godkänna en första utredning av övergreppen. Samtliga partier utom det högerextrema Vox stödjer detta. Den spanska regeringen beslöt senare samma vår att, med stöd av det baskiska nationalistpartiet PNV, att tillsätta en oberoende kommitté för att utreda anklagelserna. Företrädare för kyrkan sade då att man inte avsåg att medverka i utredningen.

Hädelse är formellt straffbart, men få fall når domstolarna.

Små samfund, som mormoner och Jehovas vittnen, har kritiserat lokala myndigheterna för att de har svårt att få tillstånd för aktiviteter på offentliga platser.

Om våra källor

Spanien – Utbildning

Den tioåriga grundskolan är avgiftsfri och obligatorisk för alla barn från 6 till 16 år. Staten erbjuder också avgiftsfri förskola för barn upp till 6 års ålder. Det finns också en rad privatskolor, som ofta drivs av katolska kyrkan. En knapp tiondel av statsbudgeten går till utbildning.

Det första stadiet i grundskolan (educación primaria) omfattar sex år och följs av ett högre stadium (educación secundaria obligatoria) på fyra år som leder till en grundexamen. Därefter kan de elever som vill fortsätta studera välja mellan en tvåårig teoretisk universitetsförberedande linje (bachillerato) eller en ett- till tvåårig yrkesutbildning. Det finns också en tvåårig speciallinje med kulturell eller idrottslig inriktning.

Ansvaret för utbildning delas mellan regeringen i Madrid och regionernas regeringar. Så gott som samtliga barn går i förskolan och grundskolans två stadium. Efter det hoppar dock många elever av skolan. Bland spanska 25-34-åringar hade drygt två tredjedelar av eleverna, och fler män än kvinnor, avslutat det två-åriga högre stadiet, enligt en rapport från OECD 2018. Det är betydligt lägre än genomsnittet för OECD.  I samma åldersgrupp hade 41 procent universitets- och högskoleutbildning, vilket ligger nära genomsnittet för OECD-länderna. Det råder också stora regionala skillnader, fler elever hoppar av skolan i fattigare områden, och på platser där det är lätt att få jobb även för personer som saknar högre utbildning. Klyftorna har dock minskat på senare år.

Under coronapandemin 2020 hölls alla skolor stängda fram till höstterminen. All personal och alla barn över sex år skulle då vara tvungna att bära munskydd.

Högerregeringen gav religionskunskap en mer central plats i skolan, men den socialistregering som tillträdde 2004 upphävde beslutet att göra religionsundervisningen obligatorisk i de statliga skolorna. 2008 infördes istället det nya skolämnet medborgarkunskap som tar upp frågor om etik och moral. Det ledde till stora protester bland konservativa runt om i landet.

I självstyrande provinser, som Baskien och Katalonien, med andra officiella språk vid sidan av spanskan är undervisning i dessa språk obligatoriska genom alla skolstadier. Undervisningen i övriga ämnen kan dock ske antingen på de regionala språken eller på spanska.

Spanien har ett drygt 80-tal universitet, varav några tillhör de äldsta i Europa. Universitetet i Salamanca grundades 1218. Flera privata universitet är knutna till katolska kyrkan. 

Om våra källor

Fakta – utbildning

Andel barn som börjar grundskolan
97,3 procent (2017)
Antal elever per lärare i grundskolan
13 (2017)
Läs- och skrivkunnighet
98,6 procent (2020)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av BNP
4,2 procent (2018)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av statsbudgeten
10,0 procent (2018)

Källor

Spanien – Kultur

Spanien har en rik kultur som präglas av de olika regionernas särart. Spåren av kolonierna i Latinamerika märks också i kulturen. Spanien har många världsberömda författare, konstnärer och arkitekter.

När morer och judar drevs ut ur Spanien i slutet av 1400-talet ersattes ett mångkulturellt samhälle med en enhetskultur. Samtidigt började kolonialväldet i Latinamerika byggas upp. Kulturen i de forna kolonierna har fortsatt att prägla spansk kultur.

Landets regioner har egna särpräglade kulturer, vilket spanjorerna ofta är måna om att betona. Karaktäristisk för Katalonien är till exempel den arkitektoniska stil från slutet av 1800-talet som kallas modernismo, en katalansk variant av jugendstil eller art noveau. Dess främsta företrädare var Antoni Gaudí, känd bland annat för kyrkan Sagrada familia (Den heliga familjen) i Barcelona.

Till landets arkitektoniska pärlor hör Alhambra, ett palats från den muslimska tiden som är beläget i Granada, och katedralen i Córdoba som uppfördes som moské. Både Córdoba och Toledo var länge kulturcentrum av europeisk betydelse, med bland annat flerspråkiga översättarmiljöer som tog sig an klassiska skrifter. Äldre grekiska verk nådde Europa på medeltiden tack vare dessa översättningar via arabiska till latin. I Segovia finns en stor akvedukt som går tillbaka till romersk tid. 

Till målarkonstens stora namn under 1500- och 1600-talen hör Diego Velázquez och El Greco. Till Spaniens mest berömda konstnärer räknas även Francisco José de Goya (1746–1828) och från modern tid surrealisten Salvador Dalí samt Joan Miró. Pablo Picasso, en av modernismens främsta företrädare, verkade mest i Frankrike. Med målningen Guernica (spansk stavning) fördömde han flygbombningen 1937 av den baskiska staden Gernika. Bombningen utfördes under inbördeskriget av tyska Luftwaffe för de spanska nationalisterna.

Den spanska litteraturen har en rad världsberömda författare, från Don Quijotes skapare Miguel de Cervantes (1547–1616) till dramatikern och lyrikern Federico García Lorca (1898–1936) samt katalanskan Mercè Rodoreda (1909–1983). Fem spanjorer har fått Nobelpriset i litteratur, bland dem Camilo José Cela (1916–2002) som fick det 1989. Till nutidens främsta spanska författare hör Bernardo Atxaga, som skriver på baskiska, Juan Marsé, Rosa Montero, María Dueñas, Carlos Ruiz Zafón, Jaume Cabré och Javier Marías (1951–2022). På senare tid har Sara Mesa haft stora framgångar. 2021 gavs tre spanska serieböcker ut på svenska: Tant Wussi med manus av Katrin Bacher och illustrationer av Tyto Alba, Balladen från norr (första delen) av Alfonso Zapico, och Slumpens spår av Paco Roca.

Spansk film var länge liktydig med surrealisten Luis Buñuel (1900–1983). Idag är regissören Pedro Almodóvar (född 1949) Spaniens mest kända filmskapare. Han slog igenom 1988 med Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott och vann 1999 en Oscar för filmen Allt om min mamma.

Musiklivet omfattar allt från klassisk gitarrmusik till regional folkmusik. Mest känd är flamencon, som antas ha uppkommit på 1700-talet bland romer i söder. Många spanska kompositörer har inspirerats av folkmusik, till exempel Isaac Albéniz, Enrique Granados och Manuel de Falla. Andrés Segovia (1893–1997) etablerade klassisk gitarr som musikgenre. Paco de Lucía (1947–2014) var världens mest kända flamencogitarrist. Till dagens mest kända flamencoartister hör bland andra Diego El Cigala, Vicente Amigo och Concha Buika. På senare år har rapparen C Tangana nått stora framgångar genom att blanda hiphop med flamenco och bossa nova.

Montserrat Caballé är en känd operasångerska som även blev ett namn inom populärmusiken när hon 1992 sjöng OS-hymnen Barcelona tillsammans med den brittiske sångaren Freddie Mercury från bandet Queen. Den spanska populärmusiken har en frontfigur i Julio Iglesias, som varit aktiv sedan 1970-talet och vars skivor hör till världens mest sålda. Hans son Enrique har gått i sin fars fotspår och har även han blivit världsberömd.

Synen på tjurfäktning varierar starkt mellan regionerna. På Kanarieöarna och i Katalonien är tjurfäktning förbjuden, medan den fortfarande har hög status i bland annat Andalusien. I Pamplona i Navarra hålls en av landets mest kända festivaler, San Fermín. Där sker tjurrusningarna, då tjurarna släpps genom stadens gator före fäktningarna, inför stor publik.

Om våra källor

Spanien – Sociala förhållanden

Det spanska samhället har förändrats i grunden efter Francodiktaturens fall 1975. Det har bland annat blivit mer jämställt. Under Francotiden fick kvinnor varken förvärvsarbeta eller ha bankkonton utan makens tillstånd. Skilsmässor var förbjudna. 1981 blev det tillåtet att skiljas, men först efter betänketid. 2005 ändrades lagstiftningen så att processen snabbades på och man behöver inte längre ange några skäl till skilsmässan.

Förändringarna påbörjades på 1980-talet och under socialistregeringen 2004–2011 genomfördes flera sociala reformer. Sedan den nya skilsmässolagen antogs 2005 ökade antalet skilsmässor med 74 procent. Samma år antog parlamentet en lag som tillåter samkönade äktenskap och skilsmässa utan betänketid (tidigare måste paret ha levt åtskilda i minst två år), trots starkt motstånd från katolska kyrkan och högeroppositionen. 2007 trädde en ny jämställdhetslag i kraft, som eftersträvar att minst 40 procent av båda könen ska vara representerade i valda organ samt i privata företagsstyrelser.

Jämställdhetsfrågor och våld mot kvinnor har fått stor uppmärksamhet på senare år. 2005 inrättades särskilda åklagare och domstolar för att handlägga våldsbrott mot kvinnor. Problem med våld mot kvinnor har uppmärksammats allt mer på senare år, ofta i samband med grova våldsdåd eller omtalade rättsfall (se Kalendarium). Från 2003, när myndigheterna började föra statistik, fram till slutet av november 2021 har över 1 100 kvinnor mördats av sina partners eller före detta partners.

På kvinnodagen den 8 mars 2018 deltog omkring fem miljoner kvinnor i en dygnslång strejk för att rikta uppmärksamhet på frågan om bristande jämlikhet mellan könen. Liknande manifestationer hölls även 2019 och 2020. 

Andelen kvinnor inom politiken har ökat påtagligt på senare år, men när det gäller bolagsstyrelser är kvinnor fortfarande underrepresenterade (22 procent 2019).

Det spanska socialförsäkringssystemet omfattar framför allt pensioner samt sjuk- och föräldrapenning. Den lagstadgade mammaledigheten är 16 veckor med full lön. 2007 infördes 13 dagars pappaledighet, den har senare förlängts flera gånger och är efter årsskiftet 2019/2020 tolv veckor. Året efter förlängdes den till 16 veckor, lika lång som för kvinnor. Systemet finansieras genom inkomstskatter, arbetsgivaravgifter och statliga medel och den föräldralediga får ut 100 procent av sin vanliga lön. Föräldrarna har rätt till 16 veckor var, men om någon av dem avstår från den egna ledigheten går den inte att föra över till den andra föräldern.

Barns rättigheter har stärkts på senare år. I många regioner finns numera särskilda ombudsmän för att tillvarata barn intressen. Barnaga är förbjudet i lag sedan 2007.  Spanien har undertecknat barnkonventionen och var det första landet att infoga principen om att se till barnets bästa i sitt rättssystem.

2021 infördes ny lagstiftning som gör att personer som utsatts för sexuella övergrepp kan anmäla detta upp till 15 år efter att de har fyllt 35 år. Tidigare hade de lika lång tid på sig efter att de hade fyllts 18 år.

Året efter antogs en samtyckeslag, efter svensk förebild, där sex utan tydligt samtycke likställs med våldtäkt.

Sämre levnadsstandard för många

Den djupa ekonomiska kris som Spanien gick in i från 2008 innebar att levnadsstandarden försämrades för många spanjorer, även dem som tillhör medelklassen. Förutom att många drabbades av sänkta löner och arbetslöshet tvingades många människor lämna sina hem för att de inte hade haft råd att betala av på sina bostadslån. Problem som inte sällan har kvarstått även efter att ekonomin började växa på nytt. Så många som var fjärde arbetstagare var 2018 anställda på tillfälliga kontrakt.

Många unga har svårt att bilda familj, inte minst för att de tvingas bo kvar hemma hos sina föräldrar, i genomsnitt är en spanjor 29,5 år när hen lämnar föräldrahemmet, jämfört med 18,5 år i Sverige, enligt den spanska tidningen El País. Det har också lett till att de spanska kvinnorna väntar längre med att föda barn (genomsnittsåldern för förstföderskor var 2018 31 år) och även föder färre barn än i övriga EU (med undantag för Malta). En trend som fortsatt även efter krisåren. 2018 föddes nästan 373 000 barn i Spanien, vilket var den lägsta siffran på två decennier.  Av de barn som föddes det året var drygt 47 procent födda utanför äktenskapet.

Det råder också stora sociala klyftor inom landet, där Katalonien är en av landets rikaste regioner och Extremadura, Kanarieöarna samt exklaverna Ceuta och Melilla tillhör de fattigaste. Förutom Katalonien var det bara regionerna Madrid, Baskien, Navarra, och Aragonien som 2017, enligt statistik från Eurostat, hade en BNP per invånare som översteg genomsnittet för EU. Skillnaderna är även stora mellan dem som bor i större städer och dem som lever på landsbygden. 

Enligt en studie från Rädda barnen som presenterades i början av 2020 lever en fjärdedel av alla familjer med barn under fattigdomsgränsen, många av dem i hushåll som omfattar tre generationer, det vill säga att även far- eller morföräldrar bor med familjen och där föräldrarna inte har någon högre utbildning. Än mer utsatta var dock ensamstående kvinnor med barn, varav många också var arbetslösa. En annan utsatt grupp var invandrarfamiljer, där en stor del hade svårt att få pengarna att räcka till gas-, el- och vattenräkningarna. Enligt rapporten satsade den spanska staten bara motsvarande 1,3 procent av BNP på bidrag och andra åtgärder för att förbättra för familjerna, jämfört med ett genomsnitt på 2,3 procent för alla OECD-länder.

När inflationen tog fart 2022, mycket på grund av stigande energipriser i spåren av Rysslands anfallskrig mot Ukraina, tvingades ett ökande antal invånare söka hjälp via så kallade matbanker. Detta trots att den sittande vänsterregeringen presenterat flera stödpaket för utsatta hushåll. Vart sjunde hushåll hade problem att få pengarna att räcka till all mat de behöver, enligt en rapport från Universitat de Barcelona.

Den förväntade livslängden i Spanien hör till världens högsta. En ökande andel pensionärer (se Befolkning och språk) innebär en allt större påfrestning på ekonomin överlag och pensionssystemet i synnerhet. Regeringen beslöt därför i 2011 att höja pensionsåldern till 67 år. Till en början var det tänkt att höjningen skulle ske successivt under en 15-årsperiod, men 2012 beslöt den dåvarande konservativa regeringen att snabba på förändringen på grund av landets ekonomiska problem (se Ekonomisk översikt).

En pensionsreform, som bland syftade till att få invånarna att jobba längre, planerades 2021. Om den gick igenom skulle uppräckningen av pensionerna ske i samma takt som inflationen, något som hade avskaffats 2013. Kritiker menade dock att reformen inte gick tillräckligt långt och Spanien hade 2020 ett underskott på nästan 30 miljarder euro i pensionssystemet. Kritiker pekade också på höga pensioner för offentliganställda som fick ut 80 procent av sin slutlön i pension, jämfört med ett snitt på 55 procent i övriga EU.

Hög arbetslöshet

Stark tillväxt i ekonomin skapade många nya arbetstillfällen från mitten av 1990-talet och en bra bit in på 2000-talet. Under den ekonomiska krisen från 2008 steg arbetslösheten snabbt, till drygt 26 procent 2014, medan ungdomsarbetslösheten var nästan dubbelt så hög. 

Sommaren 2016 hamnade den för första gången på sju år under 20 procent, vilket fortfarande var en hög siffra. Därefter fortsatte arbetslösheten att minska om än i tämligen långsam takt. I början av 2020 hade den fallit till knappt 14 procent. På grund av coronapandemin väntades arbetslösheten stiga till över 17 procent, trots att siffrorna hölls nere med hjälp av regeringens permitteringsprogram.

Nästan hälften av arbetskraften utgörs av kvinnor, vilket är mer än EU:s genomsnitt (2019 arbetade nästan 69 procent av alla kvinnor och 79 procent av alla män). Arbetslösheten är dock högre bland kvinnor och de tjänar i genomsnitt mindre än vad männen gör. Dessutom ökar löneskillnaderna mellan män och kvinnor. 2017 tjänade männen i genomsnitt 15 procent mer per timme än kvinnor.

Det arbetsrättsliga skyddet har länge varit starkt. De flesta som arbetar, särskilt i den offentliga sektorn, har fast anställning medan ungefär en tredjedel av arbetskraften har tidsbegränsade kontrakt där arbetsvillkoren ofta är sämre. En stor andel av de tillfälliganställda är invandrare. Flera reformer har genomförts för att komma till rätta med problemet med tillfälliga kontrakt. Systemet med tillfälliga kontrakt infördes på 1980-talet i syfte att skapa nya arbetstillfällen.

2010 godkände parlamentet en stor arbetsmarknadsreform som skulle öka rörligheten på den delvis hårt reglerade spanska arbetsmarknaden genom att underlätta för företag att säga upp fast anställda och sänka avgångsvederlag till uppsagda. Dessutom sänktes lönerna för vissa offentliganställda.

Reformen mötte starkt motstånd från facken som genomförde en generalstrejk.  2012 demonstrerade hundratusentals människor över hela landet mot bland annat indragen jullönebonus för offentliganställda. Det var första gången som landets sex stora fackförbund genomförde en gemensam protestaktion mot regeringen. De en gång så mäktiga fackförbunden har dock förlorat i inflytande. 2017 var endast omkring 15 procent av arbetskraften fackligt organiserad. Under den ekonomiska krisen förlorade de fyra största fackförbunden tillsammans nästan 600 000 medlemmar.

2022 infördes ny lagstiftning som innebär att de som är anställda i hemmen, bland annat städare och hembiträden, inte längre kommer att kunna avskedas utan särskilda skäl och att de har rätt till arbetslöshetsersättning. Från den 1 oktober måste deras arbetsgivare börja betala sociala avgifter. Lagändringen sker sedan EU-domstolen slagit fast att att den tidigare lagstiftningen stred mot EU:s regler.

Vårdkris

Den offentliga sjukvården håller hög standard och är avgiftsfri för alla som bor i landet. I augusti 2012 beslöt dock regeringen att, på grund av det pressade ekonomiska läget, dra in den fria sjukvården för invandrare som utan lagligt tillstånd befinner sig i landet. Den nya lagen ledde till protester bland läkare. I september 2018 slopades lagen av den nya socialistregeringen, och papperslösa fick på nytt rätt till fri sjukvård. 

De ökande kostnaderna för vården hade redan tidigare medfört att läkemedelssubventionerna begränsats. Sämre offentlig vård, inte minst allt längre väntetider för att få specialistvård, har lett till att allt fler skaffat sig en privat sjukförsäkring, 2020 hade nästan var fjärde invånare en sådan, vilket var 10 procent fler än fyra år tidigare. Det har lett till varningar om att utvecklingen går mot att de som har råd kan få bättre vård än de som inte kan betala för sig. De högsta andelen invånare som privata vårdförsäkringar finns i Madrid, Barcelona, Ceuta och Melilla (30 procent) medan den är betydligt lägre i Kantabrien och Navarra (10 procent).

Den ekonomiska krisen slog också mot vården, då många läkare och sjuksköterskor lämnade landet för att arbeta utomlands. Det har lett till en brist på vårdpersonal, varav en ökande andel arbetar på tillfälliga kontrakt. Problemen kan komma att öka under kommande år, då ett stort antal läkare väntas gå i pension. Brexit väntades dock betyda att vårdpersonal skulle återvända hem från Storbritannien.

Coronapandemin

Spanien tillhör de länder i Europa som drabbats hårdast av coronapandemin 2020. Fram till början av december 2021 hade över 5 miljoner invånare smittats och fler än 88 000 människor hade avlidit i covid-19.

Coronakrisen fick också stora följder för landets ekonomi och arbetslösheten steg snabbt 2020. Under våren 2020 sattes hela landet i karantän, med strikta regler för om och när människor tilläts att lämna sina hem. När smittan tog fart på nytt på hösten samma år var det dock bara de hårdast drabbade områdena, framför allt Madrid-regionen, som mer omfattande restriktioner infördes. Senare fattades besluten om restriktioner av regionerna, de såg därför olika ut i olika delar av Spanien. I slutet av 2021 var omkring 89 procent av alla invånare över 12 år fullt vaccinerade mot covid-19.

Pandemin innebar ytterligare påfrestningar på vården och vårdpersonalen har protesterat mot att dåliga arbetsvillkor gör det svårt att rekrytera ny personal.

Omstridd rätt till abort och dödshjälp

Abort är fortfarande en kontroversiell fråga. Före 2010 var abort bara tillåten om kvinnans liv var i fara, om hon hade blivit våldtagen eller om fostret var skadat. Socialistregeringen drev igenom en modern abortlag, där kvinnor har rätt till fri abort tills fostret är 14 veckor, och fram till vecka 22 om moderns hälsa är i fara eller om fostret är svårt skadat. Det konservativa Folkpartiet (PP) röstade emot lagen och katolska kyrkan protesterade, liksom många privatpersoner.

2012 meddelade den då nytillträdda högerregeringen att den åter ville skärpa abortlagen och den presenterade ett nytt lagförslag 2013 som skulle ha gjort Spanien till ett av de länder i Europa med hårdast abortlagstiftning. PP-regeringen tvingades dock dra tillbaka förslaget efter stora folkliga och internationella protester.

Det betyder inte att abortfrågan är avgjord en gång för alla. Konservativa kretsar och katolska kyrkan hör till dem som trycker på för en strängare lag. PP:s tidigare ledare Pablo Casado sade sig vilja återgå till den abortlag som gällde fram till 1985, då abort bara var tillåtet när moderns liv var i fara, fostret var gravt missbildat eller att kvinnan blivit gravid efter en våldtäkt. Han kopplade sin strikta linje i abortfrågan till Spaniens låga födelsetal och sagt att spanjorerna borde fråga mer efter åtgärder som skulle underlätta för dem att skaffa barn. Många kvinnor kan också tvingas resa till en annan region för att kunna göra abort, då läkaren kan neka att göra ingreppet. I april 2022 antogs dock ny lagstiftning som gjorde det förbjudet att trakassera kvinnor som avser att göra en abort. det betyder att aktivister som försöker övertyga kvinnor att inte genomföra ingreppet kan dömas till upp till ett år i fängelse. Det betyder också att protester utanför abortkliniker och trakasserier av personal som arbetar där förbjuds.

En ny lag för att tillåta aktiv dödshjälp antogs våren 2021, trots starkt motstånd från högerpartierna och katolska kyrkan. Lagen har dock starkt stöd bland spanjorerna i gemen. Enligt den ska personer som lider av en svår, och obotlig sjukdom kunna begära att få hjälp att avsluta sina liv. Enbart spanska medborgare eller personer med permanenta uppehållstillstånd som bott minst tolv månader i Spanien omfattas. Lagen trädde formellt i kraft den 25 juni. Spanien blev därmed det fjärde landet inom EU att tillåta dödshjälp, efter Belgien, Nederländerna och Luxemburg.

Prostitution

Även prostitutionen är utbredd. Polisen har fått ökade resurser för att komma tillrätta med handeln med kvinnor från Latinamerika och Östeuropa som tvingas in i prostitution och straffen har höjts för dem som organiserar sexhandeln. Sexindustrin omsatte 2016, enligt siffror från FN, närmare 4 miljarder euro om året. Omkring 300 000 kvinnor beräknas arbeta som prostituerade.

Om våra källor

Fakta – sociala förhållanden

Spädbarnsdödlighet
3 per 1000 födslar (2019)
Andel hiv-smittade vuxna (15–49 år)
0,4 procent (2020)
Andel hiv-smittade bland unga kvinnor (15–24 år)
0,1 procent (2020)
Andel hiv-smittade bland unga män (15–24 år)
0,1 procent (2019)
Andel av befolkningen som har tillgång till rent vatten
99,9 procent (2020)
Andel av befolkningen som har tillgång till toaletter
99,9 procent (2020)
Offentliga utgifter för hälsovård i andel av BNP
9,0 procent (2018)
Offentliga utgifter för hälsovård per person
2 736 US dollar (2018)
Andel kvinnor i parlamentet
44 procent (2020)

Källor

Spanien – Seder och bruk

Spanjorerna brukar beskrivas som gästfria och välkomnande. Inte minst i de autonoma regionerna som Katalonien och Baskien är invånarna ofta stolta över sin mat och kultur. De ser sig i första hand som katalaner eller basker, snarare än spanjorer. Familjen är viktig i Spanien, vilket särskilt märks i kristider.

I privata sammanhang hälsar spanjorer nästan alltid med kindpussar, en på varje kind, även om man inte känner varandra. Det är lätta pussar som ibland knappt snuddar vid kinden. Kindpussar ges mellan kvinnor, mellan män och kvinnor och till barn. Män pussar sällan varandra, utan tar i hand eller dunkar varandra i ryggen.

Inom arbetslivet eller i officiella sammanhang hälsar spanjorer oftast genom handslag, men om man lär känna varandra kan man senare övergå till kindpussar. När spanjorer träffar nya människor, ses i officiella sammanhang eller om den andra personen är äldre, är det bäst att använda Ni (Usted) istället för Du (Tu).

Spanjorer är generellt sett intresserade av besökare från andra länder och frågar om personens hemland och vad han eller hon tycker om Spanien. Samtalen kan handla om mat, kulturella vanor med mera, men sällan om arbete. Det är ovanligt att som i Sverige inleda ett samtal med att fråga vad den andra personen jobbar.

Stolthet och humor

Spanjorer är ofta stolta över sin mat, sin fotboll och annan spansk kultur. För många gäller stoltheten först och främst den egna regionen, till exempel i Katalonien där spanjorer från andra delar av landet kallas ”immigranter”. Stoltheten över den egna regionen gäller även i Baskien och Galicien. Att lära sig några ord på det regionala språket värderas högt. Är man bosatt i regionen en längre tid är det en bra idé att försöka lära sig både spanska och det regionala språket.

Att vara punktlig är viktigt i de norra regionerna, som i Katalonien och Baskien, men har mindre betydelse i Andalusien i söder. Humor används ofta för att inleda möten eller vanliga samtal – man vill undvika att framstå som alltför allvarlig.

På arbetet och i officiella sammanhang klär sig spanjorer ganska formellt. Kvinnor klär sig generellt mer feminint än i Sverige. Man går in med ytterskor i varandras hem.

Om man är bjuden hem till spanjorer kan man ta med sig en liten gåva till värdinnan, till exempel choklad, kakor, vin eller konjak. Finns det barn i hemmet är det uppskattat att ta med godis eller små presenter till dem också.

Måltider och typisk mat

Lunchen är oftast dagens största måltid. Frukosten är lätt, liksom middagen om man inte äter den på restaurang eller har gäster. Frukosten består oftast av kaffe, te eller – för barnen – tjock chokladmjölk, serverat med franskbröd och marmelad, croissanter, muffins eller något annat sött bröd. Lunchen äts vid 14-tiden och består ibland av tre rätter; soppa eller sallad till förrätt, en huvudrätt bestående av kött, fisk eller kyckling, och därefter efterrätt som till vardags ofta är färsk frukt. På sena eftermiddagen äts ofta ett mellanmål (merienda) bestående av smörgås eller något sött bröd. Middag äts vanligen sent, vid 20- eller 21-tiden. Till vardags kan middagen bestå av smörgåsar (bocadillos) med olika pålägg, potatisomelett (tortilla) eller någon annan lättare rätt. Äter man på restaurang eller har gäster är det oftast en större middag med upp till tre rätter.

Den spanska maten är varierad. Vad man äter beror till viss del på i vilken del av Spanien man bor: vid kusterna (särskilt i Galicien) äts mycket fisk och skaldjur och i inlandet i norr är grytor med bönor och korv eller kött vanliga. Oliv- och solrosolja är nödvändiga i spansk matlagning, medan smör och grädde används sällan. Till de flesta måltider äts ljust bröd. De spanska smårätterna (tapas), risrätten paella liksom tortilla är kända världen över. Spanien är också känt för sitt rödvin, framför allt från Rioja, för sherryn från Andalusien och för det mousserande vita vinet cava från Katalonien.

Familjen är ofta central, inte minst i kristider då många måste förlita sig på släkten för att klara sig. Barnen bor ofta kvar länge hos föräldrarna, vilket bland annat beror på hög ungdomsarbetslöshet, låga löner och dyra bostäder.

Helgdagar och nationalsymboler

Spanien har både nationella och en rad regionala helgdagar. Förutom de katolska högtiderna firas bland annat nationaldagen den 12 oktober till minne av Christofer Columbus landstigning i Amerika 1492. Den högtidlighålls även i Latinamerika och USA. Den 6 december firas konstitutionsdagen till minne av folkomröstningen om Spaniens nya författning 1978.

Spanjorerna firar jul men de flesta delar fortfarande ut julklapparna traditionsenligt på trettondagen den 6 januari – den dag då de tre vise männen kom till jesusbarnet med sina gåvor. Julklapparna delas ut av de vice männen (los reyes). Influenser från övriga västvärlden och den kommersiella påverkan har gjort att alltfler har övergått till att ha jultomte och julklappsutdelning på julafton eller juldagen, och en del delar ut klappar båda dagarna.

Nyårsafton firas tillsammans med familjen eller med vänner och bekanta. Enligt traditionen dricker man då cava och äter en vindruva för varje klockslag när det nya året rings in.

På nationaldagen och vid andra högtider hissas den röd-gula spanska flaggan. Färgerna härrör från de äldsta spanska kungadömena: Aragonien, Kastilien, León och Navarra. På nationaldagen kan man också höra nationalsången från 1770, Marcha Real (den kungliga marschen), som saknar ord; fram till 1975 användes den text som general Franco införde men den togs då bort och någon ny har man ännu inte lyckats enas om. Den finns i en längre version (avsedd för kungen) och en kortare (till exempel vid idrottsevenemang).

Om våra källor

Spanien – Äldre historia

Giftermålet 1479 mellan regenterna Isabella och Ferdinand enade Spaniens kungadömen. Samtidigt ”upptäckte” Columbus Amerika, vilket lade grunden till Spaniens 300 år som stormakt. I början av 1900-talet präglades landet av oro och ekonomisk stagnation. Ett inbördeskrig utkämpades 1936−1939, vilket följdes av drygt 30 år av diktatur under general Francisco Franco som regerade till sin död 1975.

Iberiska halvön har en lång historia. I flera grottor har man funnit målningar som antas vara gjorda mellan 16 000 och 10 000 år f Kr. Grottan Altamira på nordkusten är mest känd. Jordbruk började bedrivas i området runt 4 000 f Kr.

Ibererna är det första kända folket i Spanien. Under seklernas gång har ibererna blandats upp med andra folkslag. Kelter kom invandrande från norr under 900- och 700-talen f Kr. Fenicier och greker anlade kolonier på östkusten och därefter kom kartager från Nordafrika.

År 133 f Kr erövrade romarna landet. Spanien spelade en viktig roll i det romerska imperiet, som upplöstes på 400-talet e Kr av framträngande germanska stammar. Vandaler, sveber och västgoter invaderade då Iberiska halvön. Vandalerna fortsatte till Nordafrika, medan västgoterna kämpade i över 100 år innan de besegrade sveberna år 585 och fick kontroll över halvön.

Morerna invaderar

Under 600-talet behärskade västgotiska monarker Iberiska halvön. Deras rike var förhållandevis enat och majoriteten av undersåtarna var kristna. Riket krossades av morerna (araber och berber), som 711 invaderade från Nordafrika och inom två år hade tagit kontroll över hela halvön. Det moriska väldet blev en kulturell storhetstid. Otaliga minnesmärken vittnar om detta, framför allt borgområdet Alhambra i Granada.

Redan några år efter det att morerna erövrat området inleddes den kristna återerövringen, la reconquista, från bergen i nordost. Men först på 1400-talet lyckades de sinsemellan oeniga kristna småstaterna enas i kampen mot morerna. 1479 förenades Kastilien, en feodal jordbrukarstat, och Aragonien, en hantverks- och handelsmakt, i en union genom giftermålet mellan Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien. Under detta katolska kungapar föll det moriska väldets sista rest, kungariket Granada, 1492.

Genom inkvisitionen bedrevs en jakt på kättare av alla slag. Morerna tvingades lämna landet. Även judar som inte omvände sig till kristendomen utvisades. Uppskattningsvis 150 000 judar flydde från Spanien.

Samtidigt ”upptäckte” Christofer Columbus Amerika i spanska kronans namn. Erövringarna där lade grunden till Spaniens ställning som stormakt. 1494 delade påven upp ”den nya världen” mellan Spanien och Portugal. Större delen av Latinamerika tillföll Spanien, medan Portugal fick Brasilien.

Spanska tronföljdskriget

Under kung Ferdinands ättlingar utvecklades Spanien till en stormakt, som omfattade Nederländerna, stora delar av Italien samt kolonier i Latinamerika och Filippinerna. Men Filip II:s (1556–1598) fanatiska katolicism och protestantismens framgångar i Nordeuropa resulterade i nederländska frihetskriget. Spaniens försök att med ”den oövervinneliga armadan” krossa England, som blivit en konkurrent på haven, slutade med spanskt nederlag 1588. Krigen ledde till statsbankrutt.

I det spanska tronföljdskriget (1701–1714) gjorde både Frankrike och Österrike anspråk på den spanska tronen. Genom freden i Utrecht 1713 förlorade Spanien alla europeiska lydländer och måste även avträda Gibraltar till Storbritannien, som deltagit i kriget. Året därpå erkände stormakterna Filip V som spansk regent. Filip och sonen Karl III såg britterna som det främsta hotet, och tillsammans med Frankrike utkämpade Spanien flera förlustbringande krig mot dem på 1700-talet.

Under franska revolutionen 1789 drogs Spanien in i krig med Frankrike, men efter flera spanska nederlag slöt länderna fred 1795 och ingick en ny allians. 1805 besegrade Storbritannien den fransk-spanska flottan vid Trafalgar. Den franske kejsaren Napoleon tvingade 1808 den spanske kungen att abdikera och ersatte honom med sin bror Josef Bonaparte. Detta utlöste ett befrielsekrig i Spanien. Med hjälp av brittiska soldater fördrevs fransmännen och den spanske kungen Ferdinand VII återinsattes på tronen 1814. Samtidigt försämrades Spaniens redan usla ekonomi då kolonierna i Amerika frigjorde sig 1810–1824.

Militärkupper och ekonomisk kris

Ferdinand VII:s reaktionära regim utsattes 1820 för ett officersuppror och fram till 1936 följde 44 revolutioner och militärkupper. Någon parlamentarisk demokrati slog aldrig rot i landet och den ekonomiska nedgången fortsatte. De sista resterna av det forna spanska imperiet – Kuba, Filippinerna och Puerto Rico – förlorades 1898 i krig mot USA.

Spanien försökte kompensera förlusterna genom att kolonisera delar av Marocko och drogs in i ett långvarigt krig mot berbiska stammar. Spanjorerna segrade till slut 1925.

Kriget i Marocko förvärrade de inrikespolitiska motsättningar som uppstått i början av seklet. Anarkisterna hade vuxit sig starka och för att förhindra att de tog över makten genomförde general Miguel Primo de Rivera, med kung Alfonso XIII:s stöd, en militärkupp 1923 och införde diktatur. När depressionen drabbade Spanien 1929 vände sig folket mot regimen och Primo de Rivera tvingades avgå 1930. Samma år bildade republikaner och socialister en allians, som i kommunalvalen året därpå fick majoritet i alla större städer. Alfonso XIII avgick och republik utropades.

Trots massarbetslöshet och ekonomisk stagnation försökte den republikanska regeringen genomföra sociala reformer och Katalonien gavs självstyre. Men åren i början av 1930-talet präglades av social oro, strejker, våldsamma partimotsättningar, protester riktade mot katolska kyrkan och ständiga regeringskriser.

Spanska inbördeskriget, Franco tar makten

Efter parlamentsvalet 1936 övertogs makten av en folkfrontsregering, som bestod av republikaner på vänsterkanten, syndikalister, socialister och kommunister. Koalitionen kunde dock inte upprätthålla den allmänna ordningen. Falangistpartiet, grundat efter fascistiskt mönster, fick ökat stöd. Mordet på monarkisten José Calvo Sotelo i juli 1936 utlöste en länge planerad militärkupp. Den halvlyckade kuppen – många militärer var fortfarande regeringstrogna – blev startpunkten för det spanska inbördeskriget.

Till en början hade regeringen, som delade ut vapen till arbetarmiliser, övertaget. Men ledningen var splittrad och snart upphörde rättsstaten att fungera. Nationalistsidan, ledd av general Francisco Franco, hade bättre sammanhållning. Hösten 1936 utsågs Franco till statschef med diktatorisk makt. Franco, som kallades el caudillo (ledaren), understöddes både ekonomiskt och militärt av Nazityskland och det fascistiska Italien, medan folkfrontsregeringen fick hjälp från Sovjetunionen. På regeringssidan kämpade även internationella brigaden, cirka 40 000 utländska frivilliga, bland dem omkring 500 svenskar.

Den 1 april 1939 upphörde kriget efter en fullständig seger för Francosidan. Hundratusentals människor hade då dödats. Efter kriget avrättades runt 200 000 människor som stött motståndarsidan.

Efter andra världskriget, där Spanien inte deltog, krävde segrarmakterna en demokratisering av landet. Spanien förblev dock en centralstyrd diktatur och var isolerat internationellt. Först 1955 blev landet medlem i FN.

Demokratisering inleds

Franco stödde sig på militären och Nationella rörelsen (Movimiento Nacional) som utvecklats ur Falangistpartiet. Den katolska lekmannaorden Opus Dei fick från 1960-talet ett allt större inflytande. Katolska kyrkan stödde först regimen men började efterhand propagera för social rättvisa. Oppositionen mot Franco var dock svag. Trots hårt förtryck accepterades regimen passivt av stora delar av folket. Besvikelsen var stor över att republiken hade misslyckats med att skapa demokrati under 1930-talet. Det ekonomiska uppsvinget i början av 1960-talet gjorde att spanjorernas levnadsstandard förbättrades. Några förutsättningar för väpnat motstånd fanns inte.

Det enda undantaget fanns i Baskien, där studenter 1959 bildade separatist- och motståndsrörelsen ETA (se Baskien). 1973 mördade ETA premiärminister Luís Carrero Blanco, utsedd av Franco att föra diktaturen vidare.

Två år senare avled Francisco Franco. Diktatorn hade då räknat med att monarkin skulle återinföras och prins Juan Carlos, sonson till kung Alfonso XIII, hade fostrats till hans efterträdare. Men när Juan Carlos blev kung överraskade han omvärlden med att styra Spanien mot västeuropeisk demokrati. Adolfo Suárez utsågs till premiärminister 1976 och politiska partier tilläts åter verka fritt.

Om våra källor

Spanien – Modern historia

Efter general Francisco Francos död 1975 utvecklades Spanien snabbt till en demokrati. Sedan en socialistregering kommit till makten 1982 infördes en rad sociala reformer och landets regioner fick långtgående självstyre. Därefter har konservativa och socialistiska regeringar avlöst varandra. Åren 1996–2004 präglades av ekonomisk uppgång. Mot slutet av 2000-talets första årtionde sköt dock arbetslösheten i höjden och landet gick in en djup ekonomisk kris.

Valdeltagandet blev högt när spanjorerna 1977 fick rösta fritt för första gången på 40 år. Demokratiska centerunionen (UCD) segrade, under ledning av Adolfo Suárez. Huvudmotståndare var Socialistpartiet (PSOE). 1978 antogs en ny författning (se Politiskt system).

1981 försökte militären ta makten i en kupp. En grupp officerare bröt sig in i parlamentet och tog ledamöter som gisslan. Kungen lyckades dock genom ett modigt ingripande övertyga kuppmakarna om att ge upp.

Året efter blev Spanien medlem i försvarsalliansen Nato, trots motstånd från socialisterna. Samma år segrade PSOE i parlamentsvalet. Socialistregeringen, med premiärminister Felipe González, inledde en rad sociala reformer och landets regioner fick relativt långtgående självstyre. Mest omfattande blev självstyret i Baskien. Trots tilltog våldet från den baskiska separatiströrelsen ETA (se Baskien).

Spanien går med i EG (EU)

1986 gick Spanien med i EG (numera EU). PSOE accepterade samtidigt Natomedlemskapet och spanjorerna sade ja till detta i en folkomröstning. Socialisterna vann valen 1986 och 1989. Med EG-inträdet öppnades Spaniens ekonomi och landet upplevde en snabb tillväxt, som dock stannade av efter några år. 1992 gick Spanien in i en djup lågkonjunktur. Efter valet året därpå tvingades socialisterna bilda en minoritetsregering med stöd från katalanska och baskiska nationalister.

Samtidigt avslöjades en rad politiska skandaler där ledande socialister var inblandade. Allvarligast var att dessa legat bakom de så kallade antiterrorpatrullerna (GAL), som 1983−1987 hade dödat närmare 30 misstänkta ETA-medlemmar. Premiärminister Felipe González frikändes, men 1998 dömdes den förre inrikesministern samt partiets säkerhetschef till tio års fängelse för sina roller i ”det smutsiga kriget” mot ETA. Chefen för civilgardet fick 28 års fängelse för bland annat korruption.

Hösten 1995 drog det katalanska partiet Samling och enhet (CiU) tillbaka sitt stöd för regeringen, vilket ledde till nyval i mars 1996. Det konservativa Folkpartiet (PP) segrade med knapp marginal. Partiledaren José María Aznar bildade en minoritetsregering med stöd av CiU, Baskiska nationalistpartiet (PNV) och Kanarisk koalition (CC).

ETA såg PP som en arvtagare till Francodiktaturen och inledde en offensiv mot partiets lokalpolitiker i Baskien.

För att kvalificera Spanien för inträde i EU:s monetära union EMU 1999 skar regeringen i slutet av 1990-talet ned de offentliga utgifterna. Ekonomin förbättrades och den höga arbetslösheten sjönk. I valet 2000 fick PP egen majoritet i kongressen.

Terrordåd i Madrid

Alla opinionsundersökningar tydde på att PP skulle vinna parlamentsvalet i mars 2004. Tre dagar före valet, den 11 mars, inträffade den dittills allvarligaste terrorattacken i ett EU-land. Tio bomber sprängdes på olika pendeltåg och tågstationer i Madrid. 191 människor dödades och närmare 2 000 skadades. Regeringen anklagade ETA för dådet trots att polisen tidigt fann bevis för att det utförts av en radikal islamistisk grupp. Efter attentatet avbröts valkampanjen och demonstrationer hölls mot terrorism. Dagen före valet demonstrerade ett stort antal människor mot regeringen som kritiserades för sitt stöd till det USA-ledda kriget i Irak och för att inte ha lämnat ut all information om terrordådet.

Valets vanns oväntat av Socialistpartiet som fick 43 procent av rösterna, mot 38 procent för PP. Socialistledaren José Luis Rodríguez Zapatero blev ny premiärminister för en minoritetsregering som fick stöd av flera regionala partier. Aznars sätt att hantera krisen kring terrordådet ansågs ha avgjort valet till PSOE:s fördel.

En spansk medborgare född i Syrien dömdes 2005 till 27 års fängelse för att ha deltagit i förberedelserna av terrordåden i USA den 11 september 2001 och för att ha varit ledare för terrornätverket al-Qaidas verksamhet i Spanien. I oktober 2007 dömdes tre personer till vardera 40 000 års fängelse – i praktiken 40 år – för 191 mord i samband med Madridattentaten. Ytterligare 18 personer dömdes till fängelse i upp till 23 år för bland annat förfalskning, konspiration och medhjälp till terrorism. 2008 friade Högsta domstolen fyra av de dömda och dömde en friad man till fängelse.

Djup ekonomisk kris

Zapateros regering drev en modern socialliberal politik, när det gällde homosexuellas rätt att gifta sig och i abortfrågan, vilket motarbetades av katolska kyrkan.

Valrörelsen 2008 handlade mycket om ekonomin, då inflationen och arbetslösheten hade stigit och fastighetsmarknaden hade börjat få problem. Socialistpartiet vann valet i mars med 44 procent av rösterna, knappt före PP erhöll drygt 40 procent. Zapatero bildade en ny minoritetsregering.

Efter valet gick ekonomin in i en lågkonjunktur. Trots regeringens försök att stimulera ekonomin ökade arbetslösheten och budgetunderskottet. Oron för de spanska statsfinanserna steg när kreditvärderingsinstitut sänkte Spaniens kreditbetyg. Våren 2010 försökte regeringen få ekonomin på rätt köl med budgetåtstramningar och sparpaket med höjd moms och pensionsålder, sänkta eller frysta löner för offentliganställda samt mindre pengar till regionerna.

Förslagen ledde till demonstrationer och strejker. Protesterna tilltog på hösten samma år sedan parlamentet röstat igenom lagstiftning som gjorde det lättare att säga upp personal och att sänka lönerna för offentliganställda. Budgeten för 2011 innehöll ytterligare nedskärningar.

Social oro och demonstrationer

Inför region- och lokalvalen i maj 2011 föddes en proteströrelse los indignados (de indignerade), som spred sig över hela Spanien. Rörelsen, som hade direktdemokrati som ett av sina mål, samlade hundratusentals människor, mest ungdomar, till fredliga demonstrationer och tältläger i olika spanska städer. De protesterade mot nedskärningarna och mot EU:s krav på Spanien.

Valen blev ett svidande nederlag för regeringspartiet PSOE, som förlorade kontrollen över tidigare starka fästen som Barcelona, Sevilla och regionen Kastilien-La Mancha.

I Baskien hade ETA:s politiska gren, Batasuna, förbjudits men i stället fick separatistalliansen Bildu, som tagit avstånd från ETA:s våld, oväntad framgång. Samtidigt hade ETA försvagats och hösten 2011 meddelade organisationen att den upphörde med sin militära aktivitet, som fram till dess hade krävt 829 människoliv.

Premiärminister Zapatero meddelade i juli att parlamentsval skulle hållas i november 2011.

Valet vanns av det konservativa PP som fick nästan 45 procent av rösterna och egen majoritet i kongressen.

Konservativ regering

I december 2011 tillträdde PP:s partiledare Mariano Rajoy som premiärminister. Hans regering presenterade nya budgetåtstramningar. Strejkerna och demonstrationerna i spåren av krisen fortsatte i början av 2012. Arbetslösheten var skyhög, bostadspriserna på den uppblåsta fastighetsmarknaden hade dalat och allt fler människor vräktes när de inte hade råd att betala räntor eller amorteringar på sina lån. Det gjorde också att flera banker hamnade i kris. Trots åtstramningarna sjönk BNP och budgetunderskottet ökade.

Regeringen hävdade länge att Spanien skulle klara krisen utan hjälp utifrån, men i juni 2012 begärde den 100 miljarder euro i stöd från EU för att klara bankernas låneförluster. Euroländerna beviljade lånet till bankerna och gav den spanska regeringen uppskov till 2014 med att minska underskottet i statsbudgeten. En ny krisbudget för 2013 lades fram i september. Många av åtstramningarna och reformerna hade förankrats med EU som ett sätt att i förväg möta de hårda kraven, om det skulle bli aktuellt med nödlån från euroländerna och stödköp av spanska statsobligationer av Europeiska centralbanken.

Krisen ledde till växande krav på självständighet i Katalonien. Där fanns ett starkt missnöje med att regionen inte tilläts driva in och bestämma över alla sina skatter, som Baskien får. Trots förbud från det spanska parlamentet och författningsdomstolen genomförde Katalonien i november 2014 en symbolisk rådgivande folkomröstning, där en majoritet av väljarna röstade för självständighet, men valdeltagandet var lågt (se Katalonien).

Korruptionsanklagelser mot PP och Rajoy

Pressen på premiärminister Rajoy ökade när anklagelser om korruption lades till separatistkraven och den ekonomiska krisen. Enligt medieavslöjanden hade PP 1990–2008 tagit emot oredovisade donationer från byggsektorn, där stora summor skulle ha gått till ledande partiföreträdare, däribland Rajoy. Oppositionen krävde premiärministerns avgång och ilskan växte hos ekonomiskt pressade spanjorer.

Korruptionsanklagelserna väckte frågor om ursprunget till den spanska fastighetsbubblan, som sprack 2008 och utlöste de spanska bankernas lånekris. Om anklagelserna mot PP var riktiga, hade partiet tagit emot stora summor från byggsektorn när lokala och regionala politiker beviljade omfattande byggkontrakt, som bidrog till att fastighetspriserna rusade i höjden och hushållens skulder växte.

Premiärminister Rajoy lade skulden för korruptionsaffären på partiets förre kassör och förklarade att han själv var oskyldig och inte tänkte avgå. Hösten 2013 lättade trycket något mot regeringen, då ekonomin började vända uppåt igen tack vare växande export.

I juni 2014 meddelades den spanske kungen Juan Carlos, som varit landets statschef sedan 1975, skulle abdikera till förmån för sin son, kronprins Felipe. Den 19 juni blev Felipe VI landets nya kung.

PSOE och PP backar i regionalval

Under hösten 2014 skakades politiken av nya korruptionsskandaler, något som slog mot både PP och Socialistpartiet, medan det gynnade det nybildade vänsterpartiet Podemos.

I regionvalet i Andalusien i mars 2015 blev PSOE största parti, följt av PP. Men de stora partierna hade tappat i stöd, medan Podemos och ett nytt borgerligt mittenparti Ciudadanos gick fram. Nästa stora valtest den 24 maj, med val i alla spanska kommuner och i 13 av de 17 regionerna. blev ett bakslag för PP. Även Socialistpartiet förlorade röster till Podemos och Ciudadanos. Regionvalet i Katalonien den 27 september blev en framgång för de självständighetsivrande partierna som fick egen majoritet i regionparlamentet i Barcelona.

Ingen klar vinnare i parlamentsvalet

Den hölls nästa parlamentsval. Den spanska regeringen föreföll nu att överge den hårda åtstramningspolitiken. Valrörelsen dominerades av frågor kring ekonomin, korruptionsaffärer och självständighetssträvandena i Katalonien.

Som väntat blev PP största parti i parlamentsvalet i december 2015 med närmare 29 procent av rösterna, följt av PSOE, som samarbetade med flera regionala vänsterpartier, på 22 procent, Podemos erhöll knappt 21 procent och Ciudadanos nästan 14 procent.

PP förlorade därmed sin majoritet i parlamentens underhus och regeringsbildningen blev besvärlig. Två försök av PSOE att bilda en regering med Ciudadanos röstades ned i parlamentet och PSOE-ledaren avvisade propåer från Rajoy om att PSOE och PP skulle regera tillsammans. När alla försök att bilda regering hade misslyckats utlystes nyval till den 26 juni.

Nyval och minoritetsregering

Inför nyvalet bildade Podemos en valallians, Unidos Podemos (Tillsammans kan vi), med Förenade vänstern (IU). Detta ansågs stärka vänstern inför valet, men valet innebar inga stora förändringar, annat än att valdeltagandet föll. PP blev på nytt största parti, med 33 procent av rösterna.

Rajoys två första försök att bilda en regering med Ciudadanos underkändes av parlamentet dp Socialistpartiet röstade emot förslaget. PSOE-ledaren Pedro Sánchez ville till varje pris hindra Rajoy och PP från att fortsätta styra landet men partiet var splittrat i frågan. Vid ett tumultartat möte den 1 oktober 2016 tvingades Sánchez att avgå som partiledare, vilket öppnade för en ny omröstning i slutet av månaden. 68 parlamentsledamöter lade då ned sina röster och därmed kunde Rajoy fortsätta som premiärminister, i spetsen för en konservativ minoritetsregering.

Självständighetskrav i Katalonien

Samtidigt fortsatte självständighetsrörelsen i Katalonien att växa. Kraftmätningen mellan Madrid och Barcelona spetsades till när regionstyret 2017 beslöt att hålla en folkomröstning om självständighet, trots motstånd från den spanska regeringen och att författningsdomstolen förbjudit den.

Folkomröstningen hölls den 1 oktober. Valdagen kantades av våldsamheter när den nationella polisen och civilgardet (Guardia Civil) försökte hindra människor från att rösta. Enligt katalanska myndigheter röstade 90 procent för självständighet, men valdeltagandet var lågt, drygt 42 procent. Omröstningen fördömdes av omvärlden som uttalade sitt stöd för ett enat Spanien.

Nu följde flera turer där den katalanska regionpresidenten Carles Puigdemont tycktes tveka inför det avgörande steget att utropa Kataloniens oberoende och den spanska regeringen sade nej till alla samtal som rörde självständighetsfrågan. Den 27 oktober antog det katalanska regionparlamentet en deklaration om katalansk självständighet. Det ledde till att Madrid, för första gången, aktiverade artikel 155 i den spanska författningen, och tog över styret av Katalonien (se Politiskt system). Samma dag upplöste den spanska regeringen det katalanska parlamentet och avsatte regionregeringen. Nyval i Katalonien utlystes till den 21 december.

I det backade separatistblocket något, men lyckades ändå behålla en knapp majoritet i regionparlamentet. Valets stora förlorade blev PP, samtidigt som Ciudadanos, som motsätter sig självständighet för Katalonien, blev parlamentets enskilt största parti.

Regeringsbildningen blev en komplicerad historia då den vinnande sidans ledare antingen satt fängslade, hade flytt utomlands eller utreddes för brott. Samtidigt kunde de partier som motsatte sig självständighet inte nå majoritet i det regionala parlamentet. Först i maj 2018 lyckades det katalanska parlamentet utse en ny regionpresident: Quim Torra.

Maktskifte

Efter att flera PP-politiker, bland dem partiets före detta kassör, dömts till långa fängelsestraff för korruption, lyckades PSOE i juni 2018 fälla PP-regeringen genom en misstroendeförklaring med stöd av Unidos Podemos och flera regionala partier. Det betydde att regeringsmakten togs över av PSOE, med Pedro Sánchez som premiärminister. Flera kvinnor fick tunga ministerposter och den nya regeringen bestod av sex män och elva kvinnor.

Spanien – Politiskt system

Sedan general Francos död 1975 har kungadömet Spanien utvecklats från en centralstyrd diktatur till en demokrati med relativt omfattande självstyre för landets regioner.

Den nuvarande författningen antogs 1978 och slår fast att kungen är statschef. Monarken kan upplösa det lagstiftande parlamentet på inrådan av premiärministern eller om denne fällts i en misstroendeomröstning i parlamentet.

I juni 2014 beslutade kung Juan Carlos att abdikera till förmån för sin son, kronprins Felipe. Sedan parlamentet antagit en särskild abdikationslag, vilken krävdes för att processen skulle ha stöd i författningen, kunde denne tillträda som kung Felipe VI.

Parlamentet, las cortes, har två kamrar: kongressen (underhuset) och senaten (överhuset). Kongressen ska ha minst 300 och högst 400 ledamöter; antalet beror på befolkningens storlek. Sedan 2008 är antalet 350. Ledamöterna väljs för fyra år i allmänna val enligt proportionell metod. Var och en av de 50 provinserna utgör en valkrets, hur många mandat som fördelas beror på hur många som bor i provinsen. Exklaverna Ceuta och Melilla får vardera ett mandat. Ett parti måste få minst tre procent av rösterna i valkretsen för att ta plats i kongressen. Valsystemet gynnar små provinser, de stora nationella partierna samt partier som är starka i en region.

Senaten består av 266 senatorer som sitter en mandatperiod på fyra år. 208 av senatorerna väljs direkt i samband med kongressvalen och 58 utses av regionparlamenten i förhållande till invånarantalet i respektive region.

Regeringen bildas genom att kongressen, formellt på inrådan av kungen, utser premiärministern. Denne väljer därefter övriga ministrar, vilka sedan formellt tillsätts av kungen.

Rösträttsåldern är 18 år.

Centralmakten och regionerna

Spanien har 17 autonoma regioner samt två autonoma städer, Ceuta och Melilla, vilka fick begränsat självstyre 1995. Regionerna är indelade i 50 provinser som i sin tur är uppdelade i över 8 000 kommuner.

Regionerna har successivt fått mer att säga till om, men graden av självstyre varierar. Baskien och Katalonien var de första som fick egna parlament 1980. Numera har alla regioner parlament, regering och regionpresident jämte egen förvaltning och högsta domstol.

Navarra och Baskien har kontroll över praktiskt taget alla skatter och ersätter centralregeringen för de tjänster den utför, medan övriga regioner har hand om en del av skatterna. Kanarieöarna är befriade från tull och andra skatter. Baskien och Navarra har också jämte Katalonien egna polisstyrkor och tillsammans med Galicien och Andalusien rätt att själva utlysa nyval.

Centralregeringen ansvarar normalt för bland annat försvars- och utrikespolitik, utrikeshandel, rättsväsen, fiske samt sjö- och flygtransporter, regionerna för sådant som hälsa, utbildning, bostadspolitik samt social- och äldreomsorg.

Rättsväsen

Det spanska rättsväsendet kontrolleras av ett rättsligt råd (Consejo General del Poder Judicial), som ska garantera dess oberoende. Rådets 20 ledamöter utses av parlamentet. Högsta dömande instans är Högsta domstolen (Tribunal Supremo). Under denna finns nationella, regionala och lokala domstolar. Rättssystemet omfattar också specialdomstolar för arbetsrätt, skatterätt, våld mot kvinnor och vårdnadstvister samt militärdomstolar och en författningsdomstol.

Specialdomstolen, Audiencia Nacional, behandlar brott mot staten, korruption misstänkta terrorbrott med mera (läs mer om rättssäkerhet iDemokrati och rättigheter).

Kris i Katalonien

I Baskien men framför allt i Katalonien råder spänningar mellan centralstat och region om vem som ska bestämma över vad; i Katalonien har det lett till ökade krav på självständighet. Situationen spetsades till hösten 2017, då regionparlamentet i Barcelona utropade Kataloniens självständighet efter en kontroversiell folkomröstning (se Aktuell politik och Katalonien). Centralregeringen i Madrid svarade med att ta direkt kontroll över Katalonien genom att för första gången någonsin aktivera grundlagens artikel 155 vilken ger centralregeringen rätt att vidta "alla nödvändiga åtgärder för att förmå samhället att leva upp till sina skyldigheter eller för att skydda allmänna intressen".

2006, när Socialistpartiet hade makten, presenterade den dåvarande spanska regeringen ett lagförslag som skulle ge Katalonien större självstyre. Det godkändes både av det katalanska parlamentet och av väljarna i Katalonien. Lagen överklagades av bland annat det konservativa Folkpartiet (PP), som då satt i opposition, och underkändes 2010 av författningsdomstolen. Detta bidrar till att många katalaner ser domstolen som en förlängning av den politiska makten, och inte som en opartisk domare i känsliga frågor kring författningen (se Utrikesmagasinet).

Få ändringar har gjorts i den spanska författningen sedan den antogs 1978, och sedan 2013 har framför allt Socialistpartiet velat ha en författningsreform, bland annat för att klargöra regionernas ställning. Det har bland annat talats om att Spaniens skulle kunna bli en federation av 17 regioner. I ett försök att bryta dödläget efter folkomröstningen i Katalonien enades den dåvarande PP-regeringen och Socialistpartiet om att 2018 inleda diskussioner om en författningsreform, men efter det har inte mycket hänt på den punkten. 

Politiska partier

Politiken har under många år dominerats av två stora partier:  Socialistpartiet, egentligen Socialistiska arbetarpartiet (Partido Socialista Obrero Español, PSOE) och det konservativa Folkpartiet (Partido Popular, PP). Bägge partierna har gradvis närmat sig den politiska mitten, inte minst när det gäller ekonomisk politik, men de skiljer sig åt i värdefrågor. Den ekonomiska krisen i Spanien från 2008, liksom en rad korruptionsskandaler, har skakat om politiken, och givit större utrymme för andra partier. Till dem hör Podemos (Vi kan) och Medborgare (Ciudadanos) som vunnit röster hos framför allt unga väljare. I april 2019 kom ett högerpopulistiskt parti, Vox, in i kongressen. Det var första gången sedan 1982 som ett parti med högerextrema åsikter valts in i det spanska parlamentet. Splittringen på så många olika partier har gjort det svårt att få till hållbara regeringar (se Aktuell politik). Sedan början av 2020 styrs Spanien av en regeringskoalition mellan PSOE och Unidas Podemos.

Socialistpartiet (PSOE) grundades 1879 men var förbjudet under Francotiden (1939–1975). PSOE stod länge långt till vänster, men utvecklades under partiledaren Felipe González, premiärminister 1982−1996, till ett socialdemokratiskt parti. 2014 tog ekonomiprofessorn Pedro Sánchez över partiledarposten. Han fick dock lämna den under tumultartade former sedan han misslyckats med att bilda regering efter valet 2015 och därefter motsatt sig alla försök från PP att bilda regering, samtidigt som PSOE gjorde dåligt ifrån sig i regionalvalen i Galicien och Baskien hösten 2016. Han återkom som partiledare i maj 2017. I juni 2018 tog PSOE över regeringsmakten efter sju år med PP-styre. PSOE blev största parti i bägge av de två parlamentsval som hölls 2019.

PP grundades 1976 under namnet Alianza Popular (Folkalliansen), men fick svagt stöd eftersom partiledaren, Manuel Fraga, hade stått diktatorn Franco nära. 1989 antog partiet ett kristdemokratiskt program och bytte namn till Folkpartiet. Året därpå valdes José María Aznar till partiledare. Under Aznar omformades PP till ett modernt högerparti och hade regeringsmakten 1996–2004. Partiet återkom till makten efter segern i valet 2011, nu under Mariano Rajoy, som styrde Spanien fram till sommaren 2018. Rajoy ersattes som partiledare i juli samma år av juristen och ekonomen Pablo Casado. Partiet har dock skakats  av hårda interna motsättningar vilka ledde till Casado tvingades avgå i början av 2022. Partiet pressas också hårt från höger av Vox. Ny partiledare blev den 60-årige Alberto Núñez Feijóo, som fram tills dess lett regionstyret i Gallicien under många år, med egna majoriteter. Skiftet väntas leda till att partiet orienterar sig mer mot den politiska mitten. PP är starkast bland äldre väljare och bland dem som bor på landsbygden.

Till de nationella grupperingarna hör också Förenade vänstern (Izquierda Unida, IU), som bildades 1986 och består av ett antal vänster- och miljöpartier. IU domineras av Kommunistpartiet (Partido Comunista de España, PCE).

Inför EU-valet 2014 bildades partiet Podemos (Vi kan). Det hade vuxit fram ur en ungdomsrörelse som protesterat mot regeringens hårda åtstramningspolitik. Podemos leddes fram till våren 2021 av den karismatiske statsvetarprofessorn Pablo Iglesias. Partiet står för antiglobalisering, direktdemokrati och demokratisk socialism. Det förespråkar radikala ekonomiska reformer, bland annat att den klausul i författningen som stadgar hur stort budgetunderskottet får vara ska slopas och att de förändringar av arbetsmarknadslagar och pensioner som genomfördes i början av 2010-talet ska rivas upp (se även Sociala förhållanden). Podemos vill även förstatliga energi- och transportsektorerna samt telekommunikationerna. Partiet stödjer tanken på en folkomröstning om självständighet i Katalonien.  

Inför nyvalet 2016 bildade Podemos en valallians, Unidos Podemos (Förenade kan vi, UP), med Förenade vänstern (IU). Samarbetet var dock inte friktionsfritt, bland annat var en del av Podemos medlemmar kritiska till att partiet skulle bedriva kampanj med den traditionella vänstern, samtidigt som det hoppades att locka till sig mittenväljare.

Hösten 2018 slöt Podemos en budgetpakt med PSOE (se Aktuell politik). Tidigare har partiet slutit liknande uppgörelser med PSOE på lokal och regional nivå. Samtidigt fick Podemos en hel del kritik från antikapitaliströrelsen inom partiet som ansåg att partiledningen skulle ha kunnat åstadkomma mer via samarbetet. 

I kongressvalet 2019 ställde Podemos på nytt upp tillsammans med UI, men nu under namnet Unidas Podemos, Tillsammans kan vi (kvinnor). Namnbytet skedde i februari 2019 efter påtryckningar från feminister inom alliansen. 2020 tog partiet steget in i regeringen med Pablo Iglesias som vice regeringschef. Sedan han avgått både som partiledare och minister utsågs i juni 2021 Ione Belarra till att leda partiet. Den högsta befattningen inom regeringen gick dock till Yolanda Díaz som är arbets,marknadsminister och vice premiärminister.

Podemos har skakats av inre motsättningar och i början av 2019 lämnade Íñigo Errejón, en av partiets grundare, lämnade Podemos och bildade senare ett nytt parti Más País (Mer för landet). Det nya partiet utgår från en vänsterallians Más Madrid, som skapades inför regional- och kommunalvalen i Madrid i maj 2019. 

Ciudadanos är ett liberalt mittenparti. Det grundades 2006 i Katalonien där det motsatt sig regionens självständighetssträvanden. Från slutet av 2014 började partiet, som då leddes av Albert Rivera Díaz, få allt större genomslag på den nationella scenen. I sitt partiprogram förespråkar Ciudadanos en sänkning av inkomst- och bolagsskatterna, samtidigt som man vill öka skatteinkomsterna genom att täppa till hålen i det existerande systemet, och bekämpa korruptionen inom politiken. Partiet gjorde ett uselt val hösten 2019 och tappade merparten av sina mandat i kongressen, vilket ledde till att Rivera avgick som partiledare. Flera ledande medlemmar hade tidigare samma år lämnat partiet i protest mot att Rivera motsatt sig att föra en dialog med PSOE.

Både Podemos och Ciudadanos vill reformera den spanska författningen, förändra valsystemet och avpolitisera rättsväsendet. Även PSOE har uttalat sig för en ny och mer federal författning.

Det högerpopulistiska partiet Vox España bildades 2013 av före detta PP-medlemmar. Partiet beskrivs också som antimuslimskt och invandringskritiskt. Vox vill också ta till tuffare metoder mot självständighetsrörelsen i Katalonien. Det är också kritiskt mot lagstiftningen för att motverka våld mot kvinnor och ökade rättigheter för hbtq-personer. Det nådde sin första framgång i regionalvalet i Andalusien i december 2018, då partiet fick 12 mandat i regionparlamentet. Det var första gången sedan diktaturens fall som ett högerextremt parti vunnit representation i ett regionparlament. I valet på våren 2019 valdes partiet in i kongressen, för att sedan fördubbla sina mandat i nyval som hölls på hösten samma år. Vox, som leds av Santiago Abascal, har med vissa undantag framför allt stöd i södra Spanien. I februari 2022 gör partiet bra ifrån sig i regionvalet i Castilla y Leon och får för första gången sitta med i en koalitionsregering tillsammans med PP.

Regionala partier

De regionala partierna har haft stor betydelse från början av 1990-talet. Samling och enhet (Convergència i Unió, CiU), en federation av två katalanska konservativa partier, CDC och UDC, hade en viktig vågmästarroll i kongressen 1993–2000 och återfick samma roll under en del av PSOE:s tid vid makten från 2004 då regeringen behövde dess stöd. CiU stod för en moderat nationalism och uteslöt full självständighet för Katalonien. Partiet regerade i Katalonien från 1980 med avbrott för åren 2003–2010 då socialisterna med stödpartier satt vid makten. Motgångar i kommunalvalen 2015 ledde dock till slitningar inom CiU, som upplöstes i sina två ursprungspartier. Partiet har sedan dess bytt namn till Katalanska demokratiska partiet (Partit Demòcrata Català, PDC) och senare till Katalanska europeiska demokratiska partiet (Partit Demòcrata Europeu Català, PDeCAT) som bytt fot i självständighetsfrågan. Inför nyvalet i Katalonien i december 2017 bildade PDeCAT och CDC en ny allians: Tillsammans för Katalonien (Junts per Catalunya, JuntsxCat). 2020 bröt samarbetet samman och Carles Puigdemont bildade ett nytt parti som också det heter Tillsammans för Katalonien, men nu ofta förkortat JxCat, men ibland kallas partiet bara för Junts eller JxC). I samband med det lämnade Puigdemont, som befinner sig i exil i Belgien, sitt gamla parti PDeCAT.

Vänsterpartiet Kataloniens republikanska vänster (Esquerra Republicana de Catalunya, ERC), som bildades redan 1931, kräver självständighet från Spanien. Partiet har dock mildrat sin hållning efter den politiska krisen 2017/2018. Partiledaren Oriol Junqueras är en av tolv katalanska politiker som 2019 dömdes för sin del i försöken att nå ett självständigt Katalonien genom en folkomröstning hösten 2017 (se Aktuell politik). ERC har efterhand intagit en mer moderat linje i självständighetsfrågan och bidrog 2020 till att den spanska regeringen fick igenom sin budget 2020. 

På självständighetssidan finns även ett litet vänsterparti Folklig enhet (Candidatura d’Unitat Popular, Cup).

Baskiska nationalistpartiet (Partido Nacionalista Vasco, PNV, på baskiska Euzko Alderdi Jeltzalea (EAJ) har också haft en vågmästarroll i den nationella politiken. PNV är Spaniens äldsta parti efter PSOE. Det sitter i det spanska parlamentet och är största parti i den baskiska kongressen.

Det baskiska partiet Batasuna (Enhet), separatiströrelsen ETA:s politiska gren, förbjöds 2003 av Spaniens högsta domstol. I senare regionval har Batasuna ändå fått visst inflytande genom att stödja andra baskiska partier, som vänster- och separatistalliansen EH Bildu (Euskal Herria Bildu, Förena Baskien) som bildades 2012. Partiet blev 2012 och 2016 näst största parti i den baskiska kongressen (se Baskien). Det är även representerat i kongressen i Madrid.

LÄSTIPS:
Spanien − demokrati i kris. Världspolitikens Dagsfrågor nr 2 2018

Läs mer om Spanien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Sánchez omfamnar vänstern – men Katalonien avgör (2019-11-14)
Svårläst politiskt läge efter valet i Spanien (2019-04-30)
Sánchez överraskar både anhängare och motståndare (2018-06-13)
Reform av Spaniens författning kan ena landet (2017-10-23)
Katalonien: Vad anser vi om folkens självbestämmande? (2017-10-19)
Konflikten Barcelona vs Madrid i fem akter (2017-10-08)
Folkomröstning ska rädda regeringen i Katalonien (2017-07-03)

Spanien – Demokrati och rättigheter

Efter diktatorn Francisco Francos död 1975 utvecklades Spanien snabbt till en fungerande demokrati, med fria val och fredliga maktskiften. Rättssäkerheten är i stort sett god och medborgerliga rättigheter respekteras vanligtvis. På senare år har Spanien dock infört nya lagar som kritiserats för att begränsa yttrandefriheten. Landet har också skakats av en rad stora korruptionsaffärer med förgreningar in i politiken. Flera högt uppsatta politiker har dömts för korruptionsbrott.

Den allt starkare självständighetsrörelsen i regionen Katalonien har inneburit starka påfrestningar på det politiska systemet (se nedan och Aktuell politik).

Yttrande- och mötesfriheten är inskrivet i författningen som också innehåller garantier för att mänskliga rättigheter ska respekteras och att alla spanjorer är lika inför lagen. Den som är född spanjor kan inte fråntas sitt spanska medborgarskap.

Politiska val genomförs enligt demokratiska spelregler och medborgarna kan fritt bilda politiska partier. På senare år har en rad reformer genomförts för att bland annat stärka kvinnors, barns, hbtq-personers och minoriteters rättigheter (se Sociala förhållanden). Europarådet har dock noterat att Spanien, vid sidan av San Marino, är det enda av organisationens 47 medlemsländer som inte har ett särskilt organ för att bekämpa rasism.

Många kvinnor i politiken

Enligt landets jämställdhetslagar får inget kön ha mer än 60 procent av platserna på partiernas vallistor. Andelen kvinnor inom politiken har ökat på senare år. I den PSOE-regering som tillträdde i juni 2018 var 61 procent av ministrarna kvinnor (se Kalendarium), jämfört med högst 36 procent under de konservativa regeringar som styrde Spanien 2011−2018.

Efter parlamentsvalet i april 2019 var 47 procent av ledamöterna i kongressen kvinnor. Andelen kvinnor i parlamentets underhus, kongressen, föll dock till drygt 43 procent i nyvalet i november 2019 (i senaten var drygt 39 procent av ledamöterna kvinnor). I den spanska socialistpartiregering som tillträdde i juni 2018 var elva av 17 ministrar kvinnor (nästan 65 procent). När den nya koalitionen mellan PSOE och Unidas Podemos tog över makten 2020 sjönk andelen kvinnliga ministrar något. 

Yttrandefrihet och medier

Under Francodiktaturen (1939–1975) utövade staten hård kontroll över massmedierna. När pressfriheten skrevs in i 1978 års författning startades många nya tidningar. Pressen är numera självständig, medan en del av etermedierna fortfarande är politiskt styrda. Tidningarna har spelat en viktig roll i att avslöja korruptionsaffärer på hög nivå i samhället.

Spanien rankades som nummer 32 i Reportrar utan gränsers (RUG) rankning över pressfriheten i 180 länder 2022 (för lista, se här). Organisationen Freedom House betecknar mediesituationen som fri.

De senaste årens allt hårdare politiska klimat, i spåren av självständighetskampen i Katalonien och framgångarna för det högerextrema partiet Vox, färgade av sig på medierna och underminerade enligt Reportrar utan gränser, allmänhetens förtroende för många journalister. 

Trakasserier via sociala medier och ett allmänt högt tonläge påverkar också mediernas arbete. Det riktar sig inte minst mot journalister som granskar den spanska extremhögern. Journalister har kritiserat bristen på insyn i Sánchez-regeringens arbete, inte minst när det gällde hanteringen av coronapandemin. 

Den ekonomiska krisen 2008−2014 slog hårt mot medierna, inte minst på grund av en krympande annonsmarknad. Flera hundra massmedier tvingades stänga och över 12 000 journalister förlorade sina jobb. Mediemarknaden avreglerades 2009 och domineras i dag av ett fåtal stora bolag. Många medieföretag överlever med hjälp av statsstöd och pengar från banker och storföretag. Samtidigt har problemen med självcensur ökat.

En lag som antogs 2015 har väckt kritik om att Spanien begränsar yttrandefriheten. I juli det året antogs medborgarskyddslagen, som dock ofta kallas för munkavlelagen (La Ley Mordaza). Den betyder att personer som anses störa den allmänna ordningen – genom husockupationer, i samband med sammandrabbningar med polis eller protester vid ”samhällsviktiga platser (som kongressen i Madrid), kan dömas till böter (från 30 euro och upp till 600 000 euro). Även personer som protesterar mot vräkningar, brister respekt för den spanska flaggan eller demonstrerar utan tillstånd kan bötfällas. Det är också förbjudet att fotografera/filma poliser om det kan innebära en fara för hen eller hens anhöriga. Medierna har inte heller rätt att publicera sådana fotografier/filmer. Stora delar av lagen är dock på väg att avskaffas, men företrädare för medierna menar att ändringarna inte går långt nog.

2015 skärptes även strafflagen, och enligt lagparagraf 578 blev det förbjudet att "hylla terrorism" och "förödmjuka terrorismens offer". Den som bryter mot lagen kan dömas till böter och fängelsestraff samt nekas anställning inom den offentliga sektorn. Från 2015 till april 2017 hade 49 av 54 fällande domar handlat om förhärligande av den baskiska separatiströrelsen ETA. Ett av de mest uppmärksammade fallen rör rapparen José Miguel Arenas, mest känd som Valtònyc, som dömts till över tre års fängelse för förtal av kungahuset, glorifiering av terrorism och för hot som framförts i sångtexter. Han hade dock hunnit lämna landet för Belgien innan domen föll. 2021 beslöt en belgisk domstol att han inte skulle utlämnas till Spanien, då det han anklagats för inte är ett brott enligt belgisk lag.

I en informationslag (”genomskinlighetslagen”) från 2014 ses inte längre tillgång till information generellt som en grundläggande rättighet – bland annat undantas viss information som kommer från regeringen. Det skapades även en övervakningsmyndighet vars självständighet inte garanteras i lag. Lagen har väckt kritik både inom Spanien och från internationella organisationer som OSSE och det pågår kampanjer för att den ska ändras

El País är fortfarande den viktigaste dagstidningen, trots fallande upplagor. Det har på senare år skapats en rad små och oberoende medier, många av dem nätbaserade, som når ut till en jämförelsevis stor publik (till de viktigaste hör El Confidencial och Eldiario.es).

Kongressen utser styrelsen för det statliga radio- och TV-bolaget Radiotelevisión Española (RTVE). Under den konservativa regeringen  2011−2018 skärptes kontrollen över statlig TV. Chefen för RTVE utses sedan 2012 med enkel majoritet av kongressen, vilket ska öka dess oberoende. Tidigare krävdes stöd från två tredjedelar av kongressledamöterna. Det finns även en rad oberoende TV-kanaler.

I Katalonien har spänningarna mellan dem som vill att regionen ska bli en självständig stat och dem som vill att den ska fortsätta vara en del av Spanien påverkat medierapporteringen. RTVE kritiserades 2017 för att vara partisk i sin bevakning av folkomröstningen i Katalonien. Kritiken kom även från de egna journalisterna och bolagets nyhetsråd. Journalister från bägge sidor utsattes för trakasserier och hot om våld, enligt Reportrar utan gränser. I takt med att spänningarna kring Katalonien minskat har läget förbättrats.

Pressfrihetsorganisationer har också kritiserat myndigheterna för att inte respektera källskyddet, bland annat då polisen hösten 2018 beslagtog två journalisters datorer och mobiltelefoner för att spåra en läcka som använts i rapporteringen om ett korruptionsfall. 

Korruption

År 2021 kom Spanien på plats 34 i organisationen Transparency Internationals rankning över korruptionen i 180 länder (för lista se här).

Företrädare för de stora spanska partierna Folkpartiet (PP) och Socialistpartiet (PSOE) ­– men också det katalanska CiU (som har bytt namn flera gånger och nu ingår i Junts per Catalunya) − har varit inblandade i omfattande korruptionsaffärer. Det handlar om allt från mutor och penningtvätt till skattebrott och illegal partifinansiering. Flera av skandalerna har resulterat i fällande domar, men rättsprocesserna drar ofta ut på tiden.

2013 dömdes ett 50-tal lokalpolitiker och tjänstemän i den andalusiska kommunen Marbella för att ha förskingrat kommunala medel och tagit emot mutor för att bevilja byggnadslov i bland annat skyddade områden, ge offentliga kontrakt med mera. En ännu större korruptionsrättegång inleddes hösten 2016. Nu gällde det affärsmän som mutat till sig lukrativa affärskontrakt från politiker, framför allt från PP. Ett 30-tal personer, bland andra Luis Bárcenas, PP:s kassör under 33 år, dömdes i maj 2018 till långa fängelsestraff och höga böter för detta (se Kalendarium). Detta fick politiska konsekvenser, då de fällande domarna ledde till att PP-regeringen förlorade en misstroendeomröstning i kongressen och tvingades avgå (se Modern historia). I domen betonades att det vittnesmål som den dåvarande premiärministern och PP-ledaren Mariano Rajoy avgivit i rätten inte var trovärdigt. I Andalusien står ledande PSOE-politiker inför rätta för att ha försnillat 855 miljoner euro, vilket var ett viktigt skäl till att Socialistpartiet förlorade regionvalet där 2018.

Ett annat uppmärksammat fall gäller kung Felipe VI:s svåger Iñaki Urdangarín som 2017 dömdes till fängelse för skattebrott och förskingring. Kungens syster, prinsessan Cristina, åtalades också men friades från alla brottsmisstankar.

Den förre kungen Juan Carlos I, som numera bor i Förenade arabemiraten, har också varit föremål för brottsutredningar om skattebrott och penningtvätt. 

Kung Felipe VI redovisade 2022 för första gången vilka ekonomiska tillgångar han har. Det sker sedan den spanska regeringen, via dekret, infört nya regler som ska öka insynen i kungahusets finanser.

Rättssäkerhet

Enligt författningen ska rättsväsendet vara oberoende, och det kan i praktiken agera självständigt. Europarådet har dock riktat kritik mot att merparten av domarna i det rättsliga råd (Consejo General del Poder Judicial,  CGPJ) som övervakar rättsväsendet och som garanterar dess oberoende utses av parlamentet (sex ledamöter utses av kongressen, sex av senaten och åtta av jurister), vilket ökar risken för att politikerna blandar sig i dess arbete. Liknande kritik har också riktats mot att de domare som sitter i författningsdomstolen utses av det spanska parlamentet.

En konflikt mellan PSOE och PP om hur proceduren att utse domare ska se ut har lett till att inga nya domare har utsetts sedan 2018.

Högsta dömande instans är Högsta domstolen (Tribunal Supremo). Under denna finns nationella, regionala och lokala domstolar. Rättssystemet omfattar också specialdomstolar för arbetsrätt, skatterätt, våld mot kvinnor och vårdnadstvister samt militärdomstolar och en författningsdomstol.

Specialdomstolen, Audiencia Nacional, behandlar brott mot staten, korruption misstänkta terrorbrott med mera. Det var den domstolen som inledningsvis hanterade rättsprocesserna mot Carles Puigdemont och andra tidigare medlemmar av den katalanska regionregeringen (se Kalendarium). Senare togs dock fallet över av Högsta domstolen.

Spanien avskaffade dödsstraffet 1978.

Människorättsorganisationer har kritiserat spanska myndigheter för att de omedelbart skickar tillbaka migranter och flyktingar som tagit sig in i de spanska exklaverna Ceuta och Melilla till Marocko, och att de därigenom berövar dem möjligheten att söka politisk asyl.

Fallet Katalonien

De spanska regionerna har ett betydande självstyre, men hur stora befogenheter de har varierar, vilket är en källa till konflikt. Författningsdomstolens beslut 2010 att ogiltigförklara ett lagförslag som skulle ge större makt till regionstyret i Katalonien skapade spänningar mellan Barcelona och makthavarna i Madrid och bidrog till ökade krav på självständighet för regionen (se Katalonien och Aktuell politik).

Motsättningarna tilltog då regionstyret i oktober 2017 höll en folkomröstning om självständighet för Katalonien. Den drevs igenom trots att omröstningen hade förbjudits av regeringen i Madrid och författningsdomstolen hade sagt nej till den med hänvisning till att självständighetsprocessen stred mot författningen. Det väckte dock uppseende att Madrid tog till så hårda metoder för att stoppa folkomröstningen, inte minst den nationella polisens försök att hindra människor från att rösta (se Katalonien). Myndigheterna blockerade dessutom ett antal webbsidor som var till för att hjälpa människor att rösta. Samtidigt fick det dåvarande regionstyret kritik för att rösträttsreglerna ändrades inför folkomröstningen, så att det till exempel gick att rösta i vilken vallokal som helst. Den 27 oktober 2017 antog regionparlamentet i Barcelona en ensidig självständighetsförklaring (se Kalendarium).

Detta har fått rättsliga efterspel. En uppmärksammad rättegång inleddes i februari 2019 mot tolv katalaner från självständighetslägret som har åtalats för bland annat uppror, förskingring av offentliga medel och olydnad och där åklagaren krävt långa fängelsestraff (Aktuell politik). Nio av dem dömdes hösten 2019 till långa fängelsestraff för uppvigling och missbruk av allmänna medel. Bland dem fanns Oriol Junqueras ledare för det katalanska vänsterpartiet ERC och tidigare katalansk vicepresident, de före detta katalanska ministrarna Raül Romeva, Jordi Turull och Dolors Bassa. Jordi Sànchez och Jordi Cuixart, från gräsrotsorganisationerna ANC respektive Òmnium Cultural, fick bägge 9 års fängelse. Samtliga belades också med flera år långa förbud att inneha ett offentligt ämbete (se vidare i Kalendarium).

Konflikter kring Spaniens historia

Landets konfliktfyllda förflutna delar spanjorerna i två läger – de som vill sätta fokus på orättvisor under inbördeskriget och diktaturen och de som vill lägga det förgångna bakom sig. Frivilligorganisationer har krävt att massgravar ska grävas upp och att offrens anhöriga ska kompenseras ekonomiskt. 2007 antog parlamentet den omstridda Lagen om historiskt minne. Där sägs bland annat att massgravar ska kartläggas. PP röstade mot lagen.

Våren 2010 hölls demonstrationer i spanska städer och vid spanska ambassader mot den åtalsfrihet som infördes 1977 för brott begångna under inbördeskriget. Protesterna gällde även att en av Högsta domstolens domare, Baltasar Garzón (som blev känd när han försökte ställa Chiles förre diktator Augusto Pinochet inför rätta), hade åtalats för juridiskt maktmissbruk. Garzón hade försökt utreda brott begångna av Francoregimen trots att dessa omfattas av amnestin från 1977. Efter en uppmärksammad rättegång friade Högsta domstolen i februari 2012 Garzón från misstankarna om maktmissbruk, men han dömdes i stället för olaglig avlyssning i ett korruptionsfall och fråntogs sin yrkesrätt i elva år.

Lagstiftningen gör det möjligt för spanska domstolar att väcka åtal för brott mot mänskligheten som begåtts i andra länder. Mest uppmärksammade är försöken att ställa Chiles förre diktator Augusto Pinochet inför rätta. 2014 begränsades denna möjlighet och åtal kan numera bara väckas om det finns en spansk koppling till fallet.

Den PSOE-ledda regering som kom till makten 2018 beslöt att flytta den förre diktatorn Francos kvarlevor från ett mausoleum i El Valle de los Caidos (De stupades dal) till El Pardo-kyrkogården i Mingorrubio, norr om Madrid. Hösten 2019 genomfördes detta, men processen drog ut på tiden på grund av protester från Francos släktingar.  

Hösten 2022 flyttades även kvarlevorna efter general Gonzalo Queipo de Llano, som var nära allierad med Franco, dennes hustru och närmaste man från basilikan La Macarena i Sevilla. Under inbördeskriget ska han ha givit klartecken för masskjutningar i Sevilla. Bland dem som dödades fanns poeten Federico García Lorca.

Den spanska regeringen har också antagit en lag som gör det möjligt att gräva upp och identifiera kvarlevorna efter tusentals människor från massgravar från tiden för spanska inbördeskriget 1936–1939 och under Francodiktaturen. Det handlar omkring 100 000 offer som nu vilar i omärkta gravar runt om i Spanien.

Hösten 2022 godkände det spanska parlamentet en ny som syftar till att skapa upprättelse för dem som opponerade sig mot diktaturen, ofta på vänsterkanten, och upphäva domar mot dem, och att arbetet för att identifiera offren ska bli en statlig angelägenhet. Det konservativa PP har sagt att man avser att riva upp lagen om partiet vinner valet 2023.

Terrorism

Under många år riktade genomförde den baskiska separatiströrelsen ETA terrordåd som ett led i kampen för ett självständigt Baskien. Från 1960 fram till 2011, när ETA utlyste vapenvila dödades över 800 människor, politiker, poliser och vanliga medborgare. I maj 2018 uppöstes ETA helt. Verksamhet för att förhindra terror byggdes upp under den tid som den baskiska separatiströrelsen ETA utgjorde ett hot (se Baskien).

2017 drabbades Spanien av två islamistiska terrorattentat i Katalonien som sammanlagt krävde 15 liv (se Kalendarium). Det var de första terrordåden i landet sedan 2004, då 191 människor dödades i en rad attentat mot kollektivtrafiken i Madrid (se Modern historia).  Spansk säkerhets- och underrättelsetjänst sade i augusti 2017 att de lyckats förhindra 15 planerade attentat sedan 2011. Enligt regeringskällor har 180 misstänkta jihadister gripits mellan 2012 och 2016. 

Omkring 130 jihadister som är spanska medborgare eller personer som tidigare har bott i Spanien befann sig våren 2019 i konfliktområden i Syrien. Islamiska staten (IS) sade sig ha utfört attentaten i Katalonien (se även Utrikespolitik och försvar). Det faktum att morerna (araber och berber) tog kontroll över den iberiska halvön på 710-talet (1492 hade morerna förlorat kontrollen över det muslimska Spanien, al-Andalus, och tvingades lämna landet) har utnyttjats av de islamistiska extremiströrelserna i deras propaganda.

En grupp på tolv män, samtliga med marockanska rötter, misstänks för attentaten 2017. Sex av dem sköts ihjäl av polis, medan fyra greps av polis. Två män tros också ha dödats i Alcanar i samband med hantering av sprängämnen som man misstänker skulle användas i planerade attentat. Tre av medhjälpare till attentatsmännen dömdes 2021 till fängelse i 8, 46 och 53 år.

Spanien och Marocko har ett nära samarbete i säkerhetsfrågor.

Om våra källor

Spanien – Aktuell politik

Spansk politik har på senare år blivit alltmer polariserad, där inget parti är starkt nog för att vinna egen majoritet i parlamentets underhus, kongressen. Problemen att få till en hållbar regering i Madrid har lett till att det hållits fyra nationella val i Spanien mellan 2015 och 2019. I början av 2020 blev det klart att det socialdemokratiska Socialistpartiet (PSOE) och vänsterpartiet Unidas Podemos skulle bilda den första koalitionsregeringen i landet sedan 1939. För att nå dit hade premiärminister Pedro Sánchez lovat det katalanska ERC att inleda samtal om Kataloniens framtid.

PSOE tog över styret av Spanien i juni 2018, sedan det konservativa Folkpartiet (PP) hade tvingats lämna makten i efterdyningarna av en korruptionsaffär. I början av 2019 tvingades premiärminister Pedro Sánchez utlysa nyval sedan regeringen misslyckats med att få budgeten antagen på grund av motstånd från två katalanska partier. Detta var i sin tur en följd av motsättningarna mellan Madrid och regionstyret i Barcelona som drev på för att Katalonien ska bli en självständig stat. PSOE gick stärkt ur valet i april 2019, men lyckades inte vinna tillräckligt med stöd för att bilda en regering. Det ledde till ett nytt val i november samma år, där PSOE åter blev största parti, men där Unidas Podemos tappade röster samtidigt som PP och det högerpopulistiska Vox gick fram. Valresultatet tydde på att det skulle bli ännu svårare än tidigare att bilda en regering, men två dagar efter valet kom PSOE överens med Unidas Podemos om att bilda en koalitionsregering.

Spanien Pedro Sánchez.jpg
Pedro Sánchez från Socialistpartiet (PSOE) blev spansk premiärminister 2018.  Sedan 2020 har PSOE
styrt Spanien i koalition med vänsterpartiet Unidas Podemos. Foto: TT

Nytt politiskt landskap

Rötterna till den politiska splittringen i Spanien återfinns delvis i den internationella finanskrisen som från 2008 slog hårt mot Spanien. Missnöjet med den hårda åtstramningspolitik som följde i dess spår bidrog till att det politiska landskapet delvis stöptes om. Flera korruptionsskandaler kring de två stora partierna, PP och PSOE, ledde dessutom till att de tappade i stöd och nya partier skapades: främst det vänsterriktade Podemos (som i valen 2019 ställde upp tillsammans med Förenade vänstern (IU) under namnet Unidas Podemos, UP) och det borgerliga Medborgare (Ciudadanos, CS). Dessutom stärktes självständighetsrörelsen i Katalonien vilket också skärpte de politiska motsättningarna i Spanien. 

Klyftan mellan vänster och höger har samtidigt växt inom spansk politik. I valet den 28 april 2019, kom dessutom Vox in i kongressen. Det var första gången sedan 1982 som ett parti med högerextrema åsikter hade tagit plats i den spanska kongressen. Vox framgångar i opinionen ledde till att både PP − och i viss mån Ciudadanos − tog ett tydligt kliv till höger under valrörelsen våren 2019. Inför höstvalet gjorde både PSOE och PP stora ansträngningar för att försöka vinna tillbaka mittenväljare från Ciudadanos. Ett partiledarbyte i PP 2022, där Alberto Núñez Feijóo utsågs till ny PP-ledare (se Politiskt system) har dock lett till att partiet har tagit ett tydligt steg mot den politiska mitten.

PSOE vid makten

När Sánchez första socialistregering tillträdde i juni 2018 förfogade den bara över 84 av de 350 mandaten i kongressen, vilket gjorde att den var helt beroende av stöd från såväl Podemos som flera regionala partier, bland andra Katalanska europeiska demokratiska partiet (PDeCAT, som tidigare hette Katalanska demokratiska partiet, CDC) och Kataloniens republikanska vänster (ERC). Det var de senare som beslöt sig för att fälla regeringen i februari 2019, trots att de hade fått löfte om att anslagen till Katalonien skulle öka med nästan en femtedel samt att den nationella minimilönen skulle höjas med 22 procent. Samtidigt hade samtalen mellan Madrid och Barcelona gått i stå och rättegången mot tolv katalanska ledare hade inletts vid Högsta domstolen i Madrid (se Kalendarium och nedan).  

PSOE gjorde bra ifrån sig i valet i april 2019, och fick 123 mandat. Tillsammans med Unidas Podemos fick vänsterblocket 165 mandat. Men för att nå majoritet i kongressen krävdes att regeringen skulle få stöd av minst 176 ledamöter. För att behålla regeringsmakten var PSOE tvunget att vinna stöd från flera små partier. Det högerliberala Ciudadanos, en annan av det valets vinnare, och PSOE hade redan under valrörelsen uteslutit ett regeringssamarbete. Ett annat parti som hade framgångar var det katalanska ERC som inför valet hade intagit en mer moderat linje i frågan om katalansk självständighet och dessutom öppnade för ett nytt samarbete med PSOE. Aprilvalets stora förlorare blev PP som inte ens fick behålla hälften av sina mandat.

Hösten 2018 hade PSOE och Podemos enats om ett budgetavtal med progressiva inslag (se Kalendarium). Inför de kommande regeringsförhandlingarna markerade Podemos ledare Pablo Iglesias tydligt att den här gången krävde hans parti ministerposter i utbyte mot sitt stöd, medan Sánchez och PSOE ville ha en ny minoritetsregering. Samtalen mellan de två partierna gick i stå sommaren 2019, och i juli röstade kongressen två gånger nej till att Sánchez skulle få fortsätta som premiärminister. Han hade nu två månader på sig för att få till stånd en ny regering. I början av september gjorde Sánchez ett försök att blidka Unidas Podemos genom löften om fri barnomsorg, mer pengar till vården och höga poster inom statsförvaltningen, men det räckte inte till för att bryta dödläget. Till sist tvingades Sánchez ge upp och utlysa nyval (se även Kalendarium).

PSOE vann visserligen valet i november 2019, men partiet tappade tre mandat, och för Unidas Podemos gick det ännu sämre. PP stärkte sin ställning, men valets stora vinnare blev Vox som mer än fördubblade antalet mandat och numera är Spaniens tredje största parti (se Kalendarium). 

Efter valet uteslöt Sánchez alla tankar på att bilda en "stor-koalition" med PP.  Han betonade istället vikten av att skapa en ny progressiv regering. Något överraskande kom PSOE nu överens med Unidas Podemos om att bilda en koalitionsregering. Men för att den skulle bli av måste partierna nu vinna stöd från flera mindre partier (se Kalendarium). I början av 2020 lyckades Sánchez förmå det katalanska ERC att lägga ned sina röster vid en förtroendeomröstning, i utbyte mot löfte om samtal om Kataloniens framtid.

I början av 2021 var det tydligt att det fanns starka spänningar inom regeringen. Företrädare för PSOE anklagade Unidas Podemos för att försöka sitta på två stolar samtidigt, genom att agera som både regering och opposition på samma gång. Samtidigt kritiserar Unidas Podemos koalitionspartnern för att inte uppfylla sitt löfte om att införa ett hyresstopp.

En avlyssningsskandal våren 2022, där den spanska regeringen anklagades för att ha spionerat på katalanska separatister, ledde till att ERC beslöt att inte samarbeta med regeringen i Madrid innan den hade vidtagit åtgärder för att återupprätta förtroendet för den. 

Den katalanska frågan

De senaste åren har frågan om Kataloniens status fått en framträdande roll i spansk politik. I den ekonomiska krisens spår växte kraven på självständighet i regionen (se Katalonien). Samtidigt är opinionen i regionen delad och stora grupper motsätter sig att Katalonien ska bryta sig ur Spanien. Under den tidigare PP-regeringen (från 2011 till 2018) kritiserades den dåvarande premiärministern Mariano Rajoy från vissa håll för att ha bäddat för konfrontationen genom sin ovilja att diskutera en kompromisslösning med regionregeringen i Barcelona. Rajoys Katalonien-politik stöddes framför allt av Ciudadanos, men till viss del även av PSOE (se även Politiskt system). Podemos anser att katalanerna ska få rösta om saken.

Den folkomröstning om självständighet som den katalanska regionregeringen höll hösten 2017, i trots mot författningsdomstolen och den spanska regeringen, spetsade till motsättningarna och den dåvarande PP-regeringen i Madrid valde att aktivera artikel 155 i den spanska författningen och tog tillfälligt över styret av Katalonien och utlyste regionval till i december samma år. I det lyckades separatistblocket nå en knapp majoritet trots att det förlorade röster. Ciudadanos blev dock det enskilt största partiet i regionparlamentet (se Kalendarium).

Folkomröstningen i Katalonien fick också rättsliga efterspel och en rad katalanska ledare åtalades. Rättegången mot tolv personer inleddes i Madrid i februari 2019 under hård mediebevakning. Åtalspunkterna handlar om "uppror, förskingring av offentliga medel och olydnad" och åklagarsidan krävde fängelsestraff på mellan sju och 25 år. Den högsta straffsatsen gällde Oriol Junqueras, ledare för ERC. Bland många självständighetsanhängare i Katalonien ses rättegångarna som politiska och man betraktar de åtalade som politiska fångar. Rättegången avslutades i juni 2019, men domarna kom först i oktober samma år, då nio separatistledare dömdes till fängelse i mellan nio och 13 år (se Kalendarium). Det utlöste stora protester i Katalonien, varav en del ledde till våldsamma sammandrabbningar mellan självständighetsanhängare och polisen, något som sannolikt stärkte högerpartierna i det spanska parlamentsvalet senare samma år då de utlovade hårda tag mot katalanska separatister.

Den före detta regionpresidenten Carles Puigdemont och flera andra före detta ministrar hade hunnit lämna landet innan åtal väcktes. Försök har gjorts för att få dem utlämnade, men i december 2018 drog Högsta domstolen tillbaka de europeiska arresteringsorder som hade utfärdats för fem politiker som då befann sig i Belgien. Hösten 2019 beslöt Spanien dock att återuppta kraven på att de fem katalanska politikerna skulle utlämnas från Belgien och Storbritannien, men hittills har domstolarna i dessa länder sagt nej.

I det regionval som hölls i februari 2021 vann självständighetspartierna åter egen majoritet i det katalanska parlamentet, men valdeltagandet var lågt, bara 53 procent.

I juni samma år benådade den spanska regeringen de nio som dömts till långa fängelsestraff, bland andra ERC-ledaren Junqueras. Det gällde dock bara själva fängelsestraffet, det föreföll som om förbudet om att inneha offentliga ämbeten fanns kvar. Den spanska regeringen hoppades att det skulle kunna minska spänningarna kring Katalonien och att det skulle gå att hålla förhandlingar om regionens framtid. Beslutet kritiserades dock hårt från flera håll (se Kalendarium). Det är dock tydligt att relationerna mellan Madrid och Barcelona förbättrats sedan Pere Aragonès från ERC blivit regionpresident i Katalonien (se även Katalonien).

Spansk nationalism

Det som har hänt i Katalonien har skapat en motreaktion i andra delar av Spanien, där nationalistiska strömningar stärkts inom vissa väljargrupper. Partier på högerkanten har kunnat vinna röster genom att utlova hårdare tag mot Katalonien. Högerpartierna har anklagat Sánchez, som fört samtal med de katalanska självständighetspartierna, för att utgöra ett hot mot Spaniens enhet (inför höstvalet 2019 höjde han dock tonen mot de katalanska separatisterna och lovade bland annat att skärpa straffen för dem som håller en icke sanktionerad folkomröstning om självständighet).

Det är Katalonienfrågan, snarare än kritik mot ökad invandring, som lett till framgångar för Vox. Men Vox har också spelat på främlingsfientliga stämningar och har bland annat krävt att alla illegala invandrare och alla invandrare som begår brott ska utvisas från Spanien. Partiets valframgångar, framför allt hösten 2019, lär göra det svårare att hitta en förhandlingslösning med separatisterna i Katalonien.

PSOE har å sin sida försökt mobilisera väljare genom att beskriva Vox som ett spöke från Francotiden, inte minst sedan PP och Ciudadanos bildat regering i den sydliga regionen Andalusien med stöd av Vox. Senare inleds ett liknande regeringssamarbete i huvudstaden.

PSOE-regeringens har också försökt att göra upp med det förflutna genom att flytta den forne diktatorn Francisco Francos kvarlevor från mausoleet El Valle de los Caidos (De stupades dal) till El Pardo-kyrkogården i Mingorrubio, norr om Madrid, trots motstånd bland annat från Francos familj (se Kalendarium) och från Vox.

Nationellt nödläge

Spanien drabbades hårt av coronapandemin, särskilt i början. Från början av 2020 fram till och med mars 2022 avled över 100 000 människor i sjukdomen.

Landet utlyste i mars 2020 ett nationellt nödläge (se Kalendarium). Coronakrisen slog också hårt mot den spanska ekonomin, och premiärminister Sánchez tryckte på hårt för att få ökat stöd från EU, vilket han också fick igenom i juli samma år. 

Samtidigt riktade framför allt PP och Vox skarp kritik mot hur regeringen hanterade coronakrisen. Kontroverserna fortsatte även sedan det nationella nödläget hävts den 21 juni 2020 och ansvaret för att bekämpa pandemin hade förts över till regionerna.

Hög arbetslöshet

Spanien hade 2019 återhämtat sig från de värsta sviterna av den ekonomiska krisen, men den höga arbetslösheten utgjorde fortfarande ett stort problem. I början av 2019 saknade omkring 14 procent av spanjorerna arbete, men bland unga under 25 år var arbetslösheten mer än dubbelt så hög. Den ekonomiska tillväxten höll dessutom på att stanna av innan coronapandemin bröt ut. Energipriserna började stiga snabbt 2021 (72 procent), för att ta fart ytterligare i samband med Rysslands anfallskrig mot Ukraina året efter, vilket har lett till en rad missnöjesyttringar, då även matpriser stigit i snabb takt. Spanien fick våren 2022 tillstånd från EU att öka subventionerna för el och gas till hushållen och lade fram ett stort stödpaket i mars 2022, vilket  följdes av ännu ett tra månader senare.

Andra stora problem inför framtiden är Spaniens höga statsskuld och hur man ska kunna finansiera pensionssystemet, som knakar i fogarna i takt med att befolkningen åldras. Redan nu betalar man ut mer i pensioner än man får in i sociala avgifter, trots att sysselsättningen har ökat, pensionsåldern har höjts till 67 år och spanjorernas köpkraft har stärkts. Avfolkningen av landsbygden och stora sociala klyftor inom landet är andra problem som spanjorerna måste ta itu med. 10 miljoner spanjorer beräknades 2018 leva under fattigdomsgränsen. Antalet ökade efter det, men nivån var ännu högre under den ekonomiska krisen på 2010-talet.

Spanien har också en växande jämställdhetsrörelse som riktar uppmärksamhet mot löneskillnader mellan könen och våld mot kvinnor. Men det har också väckt en motreaktion, inte minst från partier som Vox som vill riva upp lagar som kommit till för att skydda kvinnor. En annan laddad fråga gäller abortlagarna. Den förre PP-ledaren Pablo Casado sade sig vilja ha tillbaka den abortlagstiftning som gällde fram till 1985, där abort bara var tillåtet när moderns liv var i fara, fostret var gravt missbildat eller att kvinnan blivit gravid efter en våldtäkt. Han kopplade då samman abortfrågan med Spaniens låga födelsetal.

Följ den löpande utvecklingen i landet i  Kalendarium

Om våra källor

LÄSTIPS:

Spanien − demokrati i kris. Världspolitikens Dagsfrågor nr 2 2018

Läs mer om Spanien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Sánchez omfamnar vänstern – men Katalonien avgör (2019-11-14)
Svårläst politiskt läge efter valet i Spanien (2019-04-30)
Sánchez överraskar både anhängare och motståndare (2018-06-13)
Reform av Spaniens författning kan ena landet (2017-10-23)
Katalonien: Vad anser vi om folkens självbestämmande? (2017-10-19)
Konflikten Barcelona vs Madrid i fem akter (2017-10-08)
Folkomröstning ska rädda regeringen i Katalonien (2017-07-03)

 

Fakta – politik

Officiellt namn
Reino de España/ Konungariket Spanien
Statsskick
monarki, enhetsstat
Statschef
kung Felipe VI (2014–)
Regeringschef
premiärminister Pedro Sánchez (2018–)
Viktigaste partier med mandat i senaste val
Socialistpartiet (PSOE) 120, Folkpartiet (PP) 89, Vox 52, Unidas Podemos 35, Kataloniens republikanska vänster (ERC-Sobiranistes) 13, Ciudadanos 10, Tillsammans för Katalonien (JxCat-Junts) 8, Baskiska nationalistpartiet (PNV) 6, EH Bildu 5, Más País 3, Cup-PR 2, CCa-PNC 2, NA+ 2, BNG 1, PRC 1, Teruel Existe 1 (2019) 1
Viktigaste partier med mandat i näst senaste val
Socialistpartiet (PSOE) 123/121, Folkpartiet (PP) 66/56, Ciudadanos 57/4, Unidas Podemos 42, Vox 24, Kataloniens republikanska vänster (ERC-Sobiranistes) 15/11, Tillsammans för Katalonien (JxCat-Junts) 7/2, Baskiska nationalistpartiet (PNV) 6/9, EH Bildu 4/1, CCa-PNC 2, NA+ 2/3, Compromís 2019 1, PRC 1, ASG 0/1 (2019) 2
Valdeltagande
75,8 % i parlamentsvalet i april 2019, 70 % i parlamentsvalet i november 2019
Kommande val
parlamentsval 2023
1. avser kongressen (underhuset) i nyvalet i november 2019
2. Kongressen (underhuset)/senaten efter valet i april 2019. Mandatsiffrorna för senaten avser de direktvalda senatorerna, en del av de 208 har valts in på blandade listor och deras mandat redovisas inte här.

Källor

Spanien – Baskien

Regionen Baskien i norra Spanien är med sina drygt två miljoner invånare ett av de mer välmående och utvecklade områdena i landet. Baskien har ett långtgående självstyre – bland annat har man rätt att självt bestämma hur regionens skatteinkomster ska användas – med en lehendakari i spetsen för den lokala regeringen. Här är både spanska och baskiska officiella språk.

I flera decennier utövade den lilla extrema separatistgruppen ETA en blodig terror för att upprätta en självständig stat, där förutom själva Baskien även Navarra och det franska Baskien skulle ingå. Idag har ETA försvagats och 2011 meddelade gruppen att man definitivt skulle upphöra med sin militära verksamhet. Avväpningen av gruppen drog ut på tiden, fram till våren 2017.  I april 2018 gick gruppen ett steg längre och bad om ursäkt för det lidande den orsakat under sin våldskampanj (se Kalendarium). I början av maj samma år meddelade ETA att organisationen nu har upplösts helt.

En opinionsundersökning 2016 visade att 18 procent av baskerna hade en stark önskan om omedelbar skilsmässa från Spanien. Räknade man in dem som hade en ganska stark önskan blev andelen 24 procent (2006 var siffran 39 procent). Knappast någon vill nå dit med ETA:s våldsmetoder. Anledningen till de låga siffrorna är dels ett långtgående självbestämmande och en ekonomi som är bättre än genomsnittet i Spanien och med lägre arbetslöshet, dels att människor är trötta på ETA:s våld.

ETA (Baskien och frihet, Euskadi Ta Askatasuna) grundades 1959 av en grupp studenter. Det var från början en underjordisk motståndsrörelse som kämpade för baskisk självständighet, främst genom propaganda och genom utbildning i baskiska, som var förbjudet under diktaturen. 1968 utförde ETA sitt första politiska mord. Fem år senare mördade ETA den spanske premiärministern Luis Carrero Blanco, av Franco utsedd till blivande regeringschef. Även de som motsatte sig våldsmetoderna hade svårt att fördöma mordet, eftersom det satte stopp för Francos planer på att föra diktaturen vidare efter sin död.

ETA trappar upp våldet

Efter Francos död 1975 blev Baskien den region som fick det mest långtgående självstyret men separatisterna betraktade uppgörelsen om självstyre som förräderi. Den inställningen gjorde dock att ETA började förlora sitt breda stöd bland baskerna.

År 1995 försökte ETA mörda den dåvarande oppositionsledaren José María Aznar. När Aznar och hans Folkparti (PP) året därpå kom till makten inledde separatisterna en våldsoffensiv mot PP:s politiker i Baskien. Sommaren 1997 kidnappades och mördades en ung PP-politiker. Mordet blev en vändpunkt – nu började även basker protestera mot ETA.

I september 1998 utlyste ETA sin första vapenvila och en fredsprocess inleddes, men drygt ett år senare avbröt ETA vapenvilan då den spanska regeringen inte ville diskutera självständighet för Baskien.

Efter terrorattackerna mot USA i september 2001 stämplades ETA som en terrorgrupp av EU.

Innan ETA:s politiska gren, Batasuna (Enhet), förbjöds 2003 fick partiet runt 10–20 procent av rösterna i valen. Batasuna var en koalition av vänstergrupper, som krävde ett självständigt Baskien och vägrade ta avstånd från ETA:s terror. Även om de flesta basker var emot terrorn ville en majoritet utöka självstyret. Störst stöd hade det moderata Baskiska nationalistpartiet (PNV), som inte kräver självständighet.

Separatistallians bildas

Ett halvår efter det att fransk polis gripit ETA:s högste politiske ledare, tillsammans med närmare 20 andra misstänkta ETA-medlemmar, bjöd socialistregeringen våren 2005 in ETA till dialog, förutsatt att rörelsen tog avstånd från våld. I november samma år inleddes i Madrid den största rättegången hittills mot ETA. Två år senare dömdes 47 personer till fängelse för terrorrelaterade brott.

I mars 2006 utlyste ETA en permanent vapenvila. Självständigheten skulle enligt rörelsen nu uppnås med demokratiska medel. Den spanska regeringen gav i juni klartecken för samtal med ETA. Men dialogen hade knappt hunnit börja förrän ETA sprängde en bomb vid Madrids flygplats. Två personer dödades och regeringen avbröt fredssamtalen.

En ny våldsvåg följde med flera offer. ETA hade dock försvagats genom ännu en rad gripanden av ETA-ledare i ett samarbete mellan spansk och fransk polis.

Tidigare Batasuna-medlemmar bildade 2011 ett nytt parti, Sortu, och sade sig ta avstånd från allt våld. Det var ett historiskt viktigt steg och allt fler vågade tro att den väpnade konflikten nu var över. När Högsta domstolen förbjöd Sortu att delta i lokalvalen i maj 2011 bildades en ny separatistallians, den vänsterinriktade  Bildu, av ett par legala separatistpartier och av oberoende kandidater. Men även Bildu förbjöds av Högsta domstolen att ställa upp i valet eftersom det ansågs vara en täckmantel för ETA och Batasuna. Bildu överklagade förbudet till författningsdomstolen, som ett par veckor före lokalvalet förklarade Bildu legalt och gav grönt ljus till alliansens kandidater, som tagit avstånd från våld.

Valet blev en överraskande framgång för  Bildu, som fick 26 procent av rösterna i Baskien. Nationalistpartiet PNV fick fler röster än  Bildu, men EG Bildu vann flest mandat i Baskien. Organisationer för terrorns offer ansåg att separatisternas valframgång var en seger för ETA, medan Bildus egna ledare menade att baskerna valt den politiska vägen mot självständighet och att ETA därmed tillhörde det förgångna.

ETA lägger ner vapnen

I oktober 2011 meddelade ETA i en skriftlig kommuniké att den upphörde med sin militära verksamhet. 829 människor, de flesta poliser, militärer och politiker men även civila, hade då dödats i ETA:s mer än 40-åriga våldskampanj.

Inför regionvalet i oktober 2012 bildade separatistkrafter på vänsterkanten EH Bildu (Euskal Herria, Förena Baskien) (se Politiskt system )

Valet blev en framgång för de baskiska nationalisterna och separatisterna. PNV blev störst med 27 mandat och  EH Bildu tog 21 – tillsammans en klar majoritet bland de 75 ledamöterna i regionparlamentet. Efter valet bildade PNV-ledaren Iñigo Urkullu en regionregering med stöd av Socialistpartiet.

ETA sade sig berett att diskutera en upplösning av sin organisation, på villkor att de ETA-medlemmar som satt fängslade flyttades till baskiskt område. Regeringen i Madrid svarade att den endast accepterade en ovillkorlig upplösning av ETA.  

Avväpning av ETA

I december 2013 förklarade fängslade ETA-medlemmar att de skulle erkänna det spanska rättsväsendet. Tidigare hade de avvisat rättegångar och domar mot sig och betraktat sig som politiska fångar. De förklarade också att de insåg den smärta som ETA:s våld orsakat.

I februari 2014 meddelade internationella inspektörer att avväpningen av ETA hade inletts och att en del av dess vapen hade "tagits ur bruk". Internationella verifikationskommissionen (IVC) som inspektörerna kom ifrån bestod av före detta politiker och diplomater, en grupp som dock inte hade erkänts av den spanska regeringen.

Hösten 2016 hittade fransk polis en stor vapengömma norr om Paris. Polisen trodde att de runt dussinet ETA-aktivister som fortfarande var på rymmen skulle använda sig av vapnen för att förhandla med de spanska och franska regeringarna. I början av november greps också den främsta av de kvarvarande ETA-ledarna i franska Baskien.

Regionvalet i september 2016 blev en framgång för de moderata nationalisterna i PNV, som fick 29 av 75 platser i det baskiska parlamentet. EH Bildu gick tillbaka något till 17 mandat, Podemos fick 11 och PP samt PSOE nio platser vardera. Valet handlade till stor del om ”vardagsekonomiska” frågor, som arbete, äldrevård och vattenförsörjning, inte om självständighet och terror. 

Resultatet innebar att PNV-regeringen kunde sitta kvar, även i fortsättningen med stöd av Socialistpartiet.

Den tillspetsade situationen i Katalonien har väckt oro i Baskien. Regionpresidenten Iñigo Urkullu har skänkt visst stöd till den katalanska självständighetskampen, men är ändå bekymrad över hur tillspetsat läget har blivit. Urkullu försökte förmå sin katalanska kollega att vänta med självständighetsförklaringen, samtidigt som han motsatt sig Madrids beslut att aktivera artikel 155 för att tillfälligt häva självstyret i Katalonien (se Politiskt system och  Katalonien). Det finns en oro för att detta på sikt även kan hota de befogenheter som Baskien har idag. 

Regionvalet 2020

PNV blev största parti även i regionalvalet i juli 2020 med 31 mandat, mot 22 för EH Bildu, med Socialistpartiets baskiska gren PSE-EE/PSOE på tredje plats med 10 mandat.

Den spanska regeringen blev hösten 2020 beroende av stöd från PNV och EH-Bildu för att få igenom sin budget i parlamentet. Det senare var dock kontroversiellt och bidrog till att Ciudadanos drog sig ur budgetförhandlingarna.

Läs mer om Baskien i Kalendarium.

Läs mer om konflikten i Baskien här.

Spanien – Katalonien

Katalonien i nordöstra Spanien är med sina drygt 7 miljoner invånare en av de rikaste och ekonomiskt viktigaste regionerna i landet. Både spanska och katalanska är officiella språk. På senare år har självständighetsrörelsen i regionen stärkt sin ställning. Sedan den katalanska regeringen, Generalitat de Catalunya, hösten 2017 utropat Kataloniens självständighet, hävde Madrid tillfälligt regionens självstyre och utlyste ett nyval, där självständighetspartierna återvaldes med knapp majoritet. Först i juni året efter kunde en ny regionregering tillträda i Barcelona.

Katalonien fick självstyre för första gången 1932. Det  hävdes sju år senare då general Francisco Franco tog makten och styrde Spanien som en diktatur fram till sin död 1975. År 1978 fick Spanien sin nuvarande författning som slår fast att landet är en odelbar enhet men som ger regionerna rätt till självstyre.

År 2006 enades Kataloniens regering och regeringen i Madrid, som då leddes av Socialistpartiet (PSOE), om ett lagförslag som skulle ge Katalonien utökat självstyre. Lagförslaget överklagades av det konservativa Folkpartiet (PP) till författningsdomstolen som inledde en flera år lång granskningsprocess.

Frågan om Kataloniens framtid hamnade nu allt högre upp på den politiska dagordningen i såväl Madrid som i Barcelona. Den internationella finanskrisen  från 2008 drabbade Katalonien hårt,  vilket ledde till ett växande missnöje bland  katalanerna över att regionen inte själv tilläts driva in skatter, något som Baskien och Navarra har rätt till (se Politiskt system). Madrids skattehöjningar orsakade kraftiga protester. Den spanska skatteindrivningen sågs som orättmätig och framställdes på sina håll som att  om den spanska staten ”stal” från regionen för att ge till fattigare delar av Spanien. 

Bitterheten fick ny näring när författningsdomstolen i juni 2010 underkände delar av det lagförslag om vidgat självstyre som Katalonien och socialistregeringen i Madrid hade enats om 2006. Domstolen vände sig bland annat mot att förslaget gav det katalanska språket en överordnad ställning i förhållande till spanskan i Katalonien och att den regionala ledningen skulle få makt över det lokala rättsväsendet. Särskilt känsligt för katalanerna var att domstolen strök en passage i förordet till lagen där Katalonien omnämndes som en nation inom Spanien (se även Politiskt system).

Växande motsättningar

Domstolens utslag utlöste omfattande protester i Katalonien och motsättningarna mellan Barcelona och Madrid skärptes när PP kom till makten i Madrid i slutet av 2011.

Det årliga nationaldagsfirandet i Katalonien, La Diada, i september 2012 blev till en massdemonstration, och i slutet av året beslutade regeringen i Katalonien att en folkomröstning om självständighet för regionen skulle hållas. Vidare antogs några månader senare en symbolisk självständighetsförklaring.

Allt detta stötte på patrull i Madrid. I början av 2014 underkände författningsdomstolen självständighetsförklaringen och det spanska parlamentet röstade med klar majoritet mot planerna på en folkomröstning. Ledningen i Katalonien förklarade att den trots bakslagen tänkte försöka genomföra den.

Första folkomröstningen om självständighet

Planerna på en folkomröstning om självständighet led dock ännu ett bakslag i september 2014, då författningsdomstolen sade sig behöva mer tid för att avgöra om den skulle strida mot den spanska författningen. Den katalanske nationalistledaren Artur Mas sade dock i oktober att omröstningen skulle hållas som planerat den 14 november men att den bara skulle vara rådgivande (se Kalendarium).

Madrid gjorde ännu ett försök att stoppa omröstningen via författningsdomstolen, men det symboliska valet genomfördes ändå. Närmare 40 procent av de katalanska väljarna röstade, varav över 80 procent för självständighet. Valresultatet avfärdades som betydelselöst av den spanska regeringen.

Regionvalet i Katalonien den 27 september 2015 blev en framgång för de självständighetsivrande partierna som fick egen majoritet i parlamentet i Barcelona. Den styrande alliansen Tillsammans för ja (Junts pel Sí), som bestod av Kataloniens demokratiska parti (Partit Demòcrata Catalá, PDC),  Kataloniens republikanska vänster (ERC) samt en rad civilsamhällsorganisationer, vann närmare 40 procent av rösterna och fick 62 av de 135 mandaten. Cup (ungefär Folkfrontens kandidatur) som står betydligt längre till vänster, vann drygt 8 procent av rösterna erhöll drygt 10 mandat. 

Självständighetsivrare får makten

I november 2015 röstade regionparlamentet för att inleda en process för katalanskt oberoende. Målet var att självständighet skulle uppnås inom 18 månader. Förslaget kunde föras i hamn sedan PDC och ERC hade lyckats bilda regering med Cup, trots stora ideologiska skillnader. Det skedde dock inte smärtfritt. Den sittande katalanske presidenten, Artur Mas, tvingades bort och ersattes av Carles Puigdemont.

PDC ombildades året efter under namnet Katalanska europeiska demokratiska partiet (PDeCAT).

Efter det katalanska parlamentets beslut om självständighetsprocessen gick författningsdomstolen på Madrids linje och slog fast att Kataloniens agerande stred mot författningen eftersom Katalonien, ensidigt, avsåg att fatta ett beslut som skulle påverka hela landet.

Folkomröstning med förhinder

Sommaren 2016 antog det katalanska parlamentet en plan för självständighet från Spanien, och i oktober beslutade parlamentet att hålla en folkomröstning om självständighet hösten 2017. Även denna resolution hävdes av författningsdomstolen som också meddelade att Puigdemont och talmannen Carme Forcadell riskerade åtal om de inte följde domstolen beslut. Trots det utlyste Puigdemont i juni 2017 en folkomröstning  till den 1 oktober samma år.

I den röstade, enligt katalanska myndigheter, 90 procent av väljarna ja till självständighet, men valdeltagandet låg på drygt 42 procent. De brutala ingripanden som gjordes av den nationella polisen och Guardia Civil för att hindra människor att gå och rösta väckte stor uppmärksamhet. Efter omröstningen försökte Puigdemont förmå centralregeringen i Madrid att gå med på en dialog men premiärminister Mariano Rajoy vägrade (se även Kalendarium).

Madrid häver självstyret

Kraftmätningen slutade med att Katalonien utropade sin självständighet vilket fick Madrid att häva självstyret och ta kontroll över Katalonien (se Kalendarium). Den spanska regeringen utlyste samtidigt nyval i Katalonien till den 21 december 2017. Flera ledande politiker inom självständighetslägret greps, anklagade för bland annat uppror, medan andra, däribland Puigdemont, reste utomlands.

Självständighetspartierna aviserade snabbt att de skulle ställa upp i regionvalet, men lyckades inte enas om en gemensam lista. PDeCat bildade inför valet en allians med det likaledes borgerliga Katalanska demokratiska partiet  (CDC): Tillsammans för Katalonien (Junts per Catalunya, JxCat-Junts). 

Tillsammans för Katalonien, ERC och Cup lyckades behålla sin majoritet men förlorade tre mandat jämfört med i valet 2015. Störst framgång i valet rönte det borgerliga Ciudadanos som motsätter sig katalansk självständighet.

Regeringsbildningen blev komplicerad och den politiska osäkerheten fortsatte att påverka den lokala ekonomin negativt. Konflikten kring självständighetsfrågan hade, enligt tidningsuppgifter, lett till att drygt 3 000 spanska och utländska företag beslutat att flytta sina huvudkontor från Katalonien till andra delar Spanien. Enligt Spaniens finansminister har den politiska krisen kostat Katalonien 1 miljard euro bara under 2017.

Den spanska regeringen avvisade alla tankar på att Carles Puigdemont skulle kunna fortsätta som regionpresident från Bryssel. Den 17 januari samlades regionparlamentet för första gången efter valet i december 2017 och utsåg ERC-politikern Roger Torrent till ny talman i det katalanska parlamentet. Torrent övervägde att låta kammaren rösta för att utse Puigdemont, men ändrade sig sedan Högsta domstolens beslutat att han måste finnas på plats i Barcelona för att kunna väljas. Omröstningen sköts upp, men blottade sprickor i självständighetslägret. ERC ville gjuta olja på vågorna, Tillsammans för Katalonien höll fast vid Puigdemont och Cup ville starta en kampanj av civil olydnad.

I mars 2018 gav Puigdemont upp försöken att bli omvald som regionpresident. Nya försök gjordes med Jordi Sànchez, ledare för organisationen ANC, som dock inte fick lämna häktet för att kunna väljas till regionpresident, och Jordi Turull, tidigare talesman för Puigdemonts regering. Den senare förlorade en omröstning i det katalanska parlamentet den 23 mars, på grund av motstånd från Cup, och dagen efter greps han och fyra andra i samband med att Högsta domstolen beslutade att väcka åtal mot 25 katalanska regionpolitiker.  Såväl beslutet om att väcka åtal som gripandet av politikerna ledde till protester i Katalonien (se även Kalendarium). 

Dödläget hävs, ny regionregering på plats i Barcelona 

I mitten av maj 2018 lyckades Katalonien till sist välja en ny regionpresident. Det blev Quim Torra som hade handplockats av Puigdemont för uppdraget. Han kunde  väljas efter att Cup lagt ned sina röster i regionparlamentet.  Det krävdes ytterligare några turer innan en ny regionregering kunde tillträda i början av juni  och Katalonien fick tillbaka sitt självstyre. Då hade även PP-regeringen i Madrid fallit i en misstroendeomröstning och ersatts av en ny ministär ledd av Socialistpartiet. Den nya spanska premiärministern Pedro Sánchez var mer öppen för att föra en dialog med Katalonien än företrädaren. Han var dessutom beroende av stöd från de katalanska självständighetspartierna för att kunna behålla regeringsmakten. 

Men när samtalen inte ledde någon vart valde ERC:s och PDeCAT:s ledamöter i den spanska kongressen att i februari 2019 rösta nej till socialistregeringens budget, vilket ledde till Sánchez ministär föll och spanskt nyval utlystes till i april samma år. Samtidigt inleddes rättegången mot tolv katalanska politiker vid Högsta domstolen i Madrid (se Kalendarium). Nio av dem fälldes senare för uppvigling och missbruk av allmänna medel och dömdes till fängelse i mellan nio och 13 år. Flera av dem förbjöds också att vara politiskt aktiva under ett antal år (se även Kalendarium). Fängelsedomarna utlöste stora protester, framför allt i Barcelona.

Ännu ett bakslag kom då Quim Torra hösten 2020 förbjöds att inneha ett officiellt ämbete under 18 månader sedan han vägra att avlägsna separatistiska symboler från offentliga byggnader i Katalonien. Tills vidare  tog Pere Aragonès från ERC över ansvaret för regeringen.

Under 2020 hade också samarbetet inom Tillsammans för Katalonien spruckit. Puidgemont och hans anhängare bildades ett nytt parti med samma namn, men nu förkortat JxCat (ibland bara kallat Junts eller JxC), medan PDeCAT gick sin egen väg.

Regionval 2021

Ett nytt regionalval skulle hållas den 14 februari, men regionstyret ville skjuta upp det till den 30 maj på grund av den pågående coronapandemin. Flytten av valet överklagades till domstol, sannolikt av Socialistpartiet, som menade att den framför allt skedde av valtaktiska skäl, då separatistpartierna såg ut att tappa mark. Domstolen slog fast att valet skulle hållas på det ursprungliga valdatumet. Samtidigt hade lyftan mellan självständighetspartierna vuxit, Tillsammans för Katalonien stod för en mer hårdför linje medan ERC ville gå mer försiktigt fram. I skuggan av coronakrisen har också självständighetsfrågan hamnat mer i bakgrunden.

I valet blev Socialistpartiets katalanska gren PSC  största parti med 33 mandat, lika många gick till ERC, medan Tillsammans för Katalonien erhöll 32. Tillsammans med Cup fick självständighetspartierna 74 av de 135 mandaten. Samtidigt skedde ett skifte till höger, där det högerpopulistiska Vox fick 11 mandat och blev med det större än både PP och Ciudadanos. Valdeltagandet var dock lågt, bara 53 procent (se även Kalendarium).

Pere Aragonès från ERC fick behålla posten som regionpresident, men det tog tre månader av förhandlingar för att nå dit. Med ERC i förarsätet förbättrades relationerna till regeringen i Madrid som i utbyte mot budgetstöd gått med på att inleda samtal om Kataloniens framtid. I juni 2021 benådades  de tolv katalanska separatister som 2019 dömts till fängelse. I september samma år återupptogs dialogen mellan Madrid och Barcelona.  Aragonès har fått skarp kritik från sin företrädare Puigdemont för att han för samtal trots att den spanska regeringen säger nej till en folkomröstning om självständighet.

Hösten 2022 lämnade JxCat regionstyret, då en majoritet av partimedlemmarna var missnöjda med Aragonès, som de menade inte gjorde tillräckligt för att främja katalanskt oberoende. Aragonès sade sig vilja fortsätta styra Katalonien, men nu i minoritet, istället för att utlysa nyval. 

Läs mer om Spanien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Sánchez omfamnar vänstern – men Katalonien avgör (2019-11-14)
Svårläst politiskt läge efter valet i Spanien (2019-04-30)
Sánchez överraskar både anhängare och motståndare (2018-06-13)
Reform av Spaniens författning kan ena landet (2017-10-23)
Katalonien: Vad anser vi om folkens självbestämmande? (2017-10-19)
Konflikten Barcelona vs Madrid i fem akter (2017-10-08)
Folkomröstning ska rädda regeringen i Katalonien (2017-07-03)

Spanien – Utrikespolitik och försvar

Under Francodiktaturen 1939–1975 var Spanien internationellt isolerat. Läget förändrades snabbt under demokratiseringen efter Francos död 1975. Spanien blev medlem i försvarsalliansen Nato 1982 och fyra år senare i EG (numera EU). Spanien tillhör i dag de största investerarna i Latinamerika och värnar också om samarbetet med Medelhavsområdet, inte minst i Nordafrika. Medlemskapet i FN utgör en hörnsten i utrikespolitiken.

Sedan 1999 ingår Spanien i den europeiska valutaunionen EMU och Spanien har drivit på för ett fördjupat samarbete inom EU. I februari 2005 höll Spanien som första land en folkomröstning om förslaget till en ny EU-grundlag. Resultatet blev ett klart ja.

Den ekonomiska krisen från 2008 har lett till att stödet för EU i befolkningen minskat. Alla de stora politiska partierna är dock positiva till medlemskapet, även om vänsterpartiet Unidas Podemos uttalat viss kritik mot unionen. Spanien hör till de länder som vunnit mest på EU-medlemskapet i form av olika bidrag, men sedan 2004 har landet fått konkurrens av medlemsländerna i östra Europa. 

Spanien drev på för att få till stånd ett stort ekonomiskt stödpaket för att få igång återuppbyggnaden av samhället efter coronakrisen. Det blev klart i juli 2020. Drygt hälften av 750 miljarder euro skulle ges till de EU-länder som drabbats hårdast av krisen, medan resten skulle erbjudas som lån (se Kalendarium).

Relationerna till USA och Latinamerika

Under socialistpartiet PSOE:s tid vid makten 2004–2011 närmade Spanien sig Frankrike och Tyskland. Den dåvarande premiärministern José Luis Zapatero fördömde det USA-ledda Irakkriget och kallade 2004 hem de spanska soldater som den tidigare högerregeringen hade sänt till Irak. Regeringen ansträngde sig dock för att behålla goda relationer till USA. Även den konservativa PP-regeringen under Mariano Rajoy som tillträdde i december 2011 värnade om goda kontakter med USA och försäkrade att Spanien var en pålitlig allierad i kampen mot terrorismen. 

Under Donald Trumps tid som USA:s president uppstod nya spänningar, särskilt sedan den nya vänsterkoalitionen tillträdde i Spanien 2020 (se Aktuell politik). Men redan innan hade amerikanska beslut om nya tullavgifter på export från EU skapat spänningar. Joe Bidens tillträde som president i början av 2021 välkomnades av Spanien.

Spanien har starka historiska och kulturella band till Latinamerika. Sedan 1990-talet har det ekonomiska samarbetet ökat och Spanien tillhör numera de största investerarna i Latinamerika, vid sidan av bland annat USA och på senare år Kina. Samtidigt gör latinamerikanska företag stora investeringar i Spanien.

Kontakterna till länderna i Nordafrika

Den spanska regeringen ser en stor potential i ett framtida ekonomiskt samarbete med Nordafrika. Banden till den närmaste grannen i söder, Marocko, är av historiska och kulturella skäl särskilt starka, trots att det finns flera konflikter. En handlar om exklaverna Ceuta och Melilla, som Marocko gör anspråk på. 2006 fick de besök av Zapatero, som första spanska premiärminister sedan 1981. 2007 anlände den dåvarande kungen Juan Carlos för det första besöket av en monark på 80 år. Mottagandet blev översvallande bland invånarna i exklaverna, men Marocko kallade hem sin ambassadör i Madrid i protest.

Ett annat känsligt ämne är den före detta spanska kolonin Västsahara, som Marocko annekterade när Spanien lämnade området 1975 (se nedan).

Dessutom har länderna en tvist om fiskerättigheter. Spanien har aldrig erkänt marockanska krav på Västsahara.

År 2002 uppstod en diplomatisk konflikt sedan marockanska soldater gått i land på den lilla klippön Leila/Perejil i Gibraltar sund, vilken både Spanien och Marocko gör anspråk på. Spansk militär drev bort marockanerna från ön. Efter medling av USA ingick länderna ett avtal där de lovade att betrakta ön som neutralt territorium. 

Spanien och Marocko har numera ett nära samarbete säkerhetsfrågor. Spänningarna minskade 2019 sedan EU och Marocko enats om ett nytt fiskeavtal och Spanien lovat att ge Marocko 32 miljoner euro för att bekämpa illegal migration. Det innebar att antalet migranter som tar sig till Spanien och övriga Europa via Marocko minskade påtagligt.

En ny kris uppstod i maj 2021, då det framkom att en av ledarna för den västsahariska befrielserörelsen Polisario hade fått vård för covid-19 i Spanien. Det ledde till att Marocko inte upprätthöll gränskontrollen vid Ceuta och tusentals migranter strömmade in i exklaven. Marocko kallade också hem sin ambassadör från Madrid. Det spelade ingen roll att Spanien betonade att mannen kommit till landet utan spanska myndigheters vetskap. Relationerna såg dock ut att förbättras sedan den spanska regeringen i mars 2022 ställt sig bakom en marockansk plan från 2007 om att ge Västsahara autonomi men att området formellt skulle tillhöra Marocko. Tidigare har Madrid, åtminstone formellt, förhållit sig neutralt till konflikten. I april reste premiärminister Pedro Sánchez till Marocko där han togs emot av kung Mohammed VI. Senare samma månad bröt Polisario kontakterna med den spanska regeringen. Sánchez höjde i juni 2022 ett varningens finger mot Marocko och sade att man inte kommer att tolerera att migranter används som påtryckningsmedel i kontakterna mellan länderna. I maj 2021 gjorde Marocko det möjligt för tusentals migranter att ta sig in i den spanska exklaven Ceuta. I samband med att omkring 2 000 migranter försökte ta sig in i Melilla i juni dör minst ett 20-tal personer (se Kalendarium). 

Spanien och Algeriet har vanligtvis goda relationer, men beskedet om den nya spanska linjen gentemot Västsahara skapade nya spänningar till regeringen i Alger, som stödjer Polisario. Den algeriska regeringen beslöt att i mars 2022 att kalla hem sin ambassadör. Spanien importerar ungefär 40 procent av den gas som landet konsumerar från Algeriet. I juni samma år avbröt Algeriet sitt bilaterala samarbete med Spanien. Efter det anklagade Madrid Algeriet för att i princip ha stoppat all bilateral handel, utom den av gas, till Spanien, något som tillbakavisades av algeriska diplomater. Gasexporten från Algeriet minskade dock.

2022 slöt Spanien ett säkerhetsavtal med Mauretanien, bland annat i syfte att försöka begränsa migrantströmmen därifrån till Kanarieöarna. Men avtalet handlar också om att bekämpa människosmuggling och annan organiserad brottslighet.

Konflikt om Gibraltar

Gibraltar, som sedan 1713 är brittiskt (se Äldre historia), har varit ett ständigt tvisteämne mellan Spanien och Storbritannien men 2006 ingicks ett trepartsavtal om territoriet. I den brittiska folkomröstningen om medlemskap i EU som hölls i juni 2016 och där en majoritet av britterna röstade för att lämna unionen (brexit), röstade samtidigt omkring 98 procent av invånarna i Gibraltar för att stanna i EU. Spanien erbjöd då britterna ett gemensamt brittiskt-spanskt förvaltarskap över Gibraltar, så att enklaven skulle kunna fortsätta ingå i EU men Storbritannien avvisade som väntat erbjudandet. Då den spanske kungen talade inför FN:s generalförsamling 2016 uppmanade han Storbritannien att diskutera en lösning för Gibraltar med Spanien. I samband med att utträdesavtalet godkändes av EU:s ledare i november 2018 lyckades den spanska socialistregeringen få Storbritannien att lova att Spanien skulle få större inflytande i frågor som rör Gibraltar. I slutet av 2020 enades Spanien och Storbritannien preliminärt om att Gibraltar skulle bli kvar i EU:s passunion Schengen. Uppgörelsen om Gibraltar finns inte med i det avtal som slöts mellan EU och Storbritannien.

Försvar

Även om Spanien gick med i Nato 1982 väntade landet till 1996 med att fullt integrera sig i försvarsalliansen. Sedan 1989 har Spanien deltagit i över 50 olika internationella insatser, däribland Natos bombningar i Jugoslavien 1999 och i Natotrupperna under USA:s krig mot Afghanistans talibanregim 2001. En spansk styrka deltog i det USA-ledda kriget i Irak från 2003, men drogs tillbaka 2004. Spanien deltog även med fem flygplan i flygförbudszonen över Libyen 2011.

Spanien hade 2017 omkring 400 man i Irak för att utbilda irakisk militär och polis. Den spanska styrkan deltog dock inte i några flygräder mot Islamiska staten (IS) och andra militanta grupper. Merparten av de spanska soldaterna togs hem 2020.

2020 deltog Spanien i insatser i bland annat Mali, Libanon och Afghanistan. De sista spanska soldaterna lämnade Afghanistan i maj 2021. Då hade Spanien bara ett mindre antal soldater på plats, bland annat som rådgivare, men genom åren har nästan 27 000 spanska soldater tjänstgjort i Afghanistan, varav nästan 100 har mist livet där.

Sedan 2017 har Spanien soldater i Natos bas i Lettland. Antalet har förstärkts efterhand, bland annat i samband med Rysslands anfallskrig mot Ukraina 2022.

Spanien har sedan 1953 ett försvarsavtal med USA, vilket inneburit att USA har fått stationera soldater i landet. Idag finns två amerikanska militärbaser i Spanien, flygbasen Morón och marinbasen Rota. Hösten 2011 gick Spanien med på att USA de kommande åren skulle få stationera fyra fartyg med vapen för Natos robotförsvar vid marinbasen.

Värnplikten avskaffades 2002. Numera har Spanien en yrkesarmé.

På senare år har försvarsanslagen ökats för inköp av ny militär utrustning, vilket väckte kritik både från Unidas Podemos, som sedan 2020 styr Spanien i koalition med Socialistpartiet, och andra mindre partier vars stöd regeringen är beroende av. Trots nya satsningar ligger försvarsbudgeten under de 2 procent av BNP som Nato-länder förväntas satsa på försvaret.

Hösten 2022 lovade Spanien, tillsammans med Tyskland, utbilda tusentals ukrainska soldater, som en del av ett EU-program. För Spaniens del handlar det om att utbilda upp till 2 400 man om året.

Om våra källor

 

Fakta – försvar

Armén
71 300 man (2020)
Flygvapnet
19 250 man (2017)
Flottan
20 050 man (2017)
Militärutgifternas andel av BNP
1,4 procent (2020)
Militärutgifternas andel av statsbudgeten
2,7 procent (2020)

Källor

Spanien – Ekonomisk översikt

Spanien är eurozonens fjärde största ekonomi. Sedan mitten av 1980-talet har det förvandlats från ett fattigt jordbruksland till en industrination med en stor tjänstesektor, främst turism. Efter några år med snabb tillväxt, intensivt byggande och många bostadslån sprack en bostadsbubbla 2008 och djup ekonomisk kris följde med budgetnedskärningar, skyhög arbetslöshet, politiska protester och krislån från EU till banksektorn 2012. Från 2014 har en viss återhämtning skett trots ett osäkert politiskt läge. Coronakrisen 2020/2021 slog dock hårt mot den spanska ekonomin.

Under den borgerliga regeringen 1996–2004 utvecklades Spanien till en tillväxtmotor i EU. Bakom framgången låg bland annat privatiseringar, sänkta skatter och minskade offentliga utgifter. Spanien var också den största mottagaren av stöd från EU innan unionen utvidgades till Öst- och Centraleuropa 2004.

Ekonomin gick fortfarande på högvarv när Zapateros socialistregering tillträdde 2004, även om ekonomer redan då varnade för en fastighetsbubbla och ansåg att hushållen sparade för lite och var för högt skuldsatta. Införandet av euro som valuta hade bidragit till förhållandevis låga räntor som gav billiga lån, och dessutom lockade bankerna med generösa lånevillkor. Många köpte bostäder som de egentligen inte hade råd med. Andra investerade i fastigheter för att tjäna pengar på de snabbt stigande fastighetspriserna. I slutet av 2006 uppgick hushållens skuldsättning till över 830 miljarder euro. Centralbanken varnade också för att byggindustrin var för hårt skuldsatt. Så småningom skulle regeringen tvingas begära 100 miljarder euro i lån från EU för att rädda de spanska bankerna från stora låneförluster.

Kamp mot krisande ekonomi

Våren 2008 sjönk fastighetspriserna, byggandet avtog och arbetslösheten ökade. Samtidigt saktade privatkonsumtionen in när spanjorernas köpkraft försvagades av höjda boräntor och stigande mat- och bränslepriser. Både byggsektorn och privatkonsumtionen hade varit viktiga drivkrafter i den ekonomiska uppgången. Regeringen genomförde flera åtgärder för att stimulera ekonomin och hjälpa hushållen att klara sina lån. Bland annat satsade den på utbyggnad av infrastruktur, såsom vägar och nya tåglinjer, och små och medelstora företag fick stöd. Men problemen fortsatte i spåren av den internationella finanskrisen.

År 2009 tog regeringen till en rad nya stimulansåtgärder. Småföretag som inte avskedade sina anställda fick sänkt skatt, köp av nya bilar subventionerades och turistnäringen fick ökat statligt stöd. Ändå sjönk bruttonationalprodukten (BNP) med över 3 procent och arbetslösheten steg kraftigt.

I januari 2010 beslutade regeringen om åtstramningar på 50 miljarder euro och i maj kom ännu ett åtstramningspaket med lönesänkningar för offentliganställda, frysta statliga pensioner och frysta löner från 2011. Dessutom skulle momsen och marginalskatten höjas och en särskild skatt på förmögenheter på över en miljon euro infördes. Under sommaren genomfördes även en arbetsmarknadsreform som syftade till att öka rörligheten på den delvis hårt reglerade spanska arbetsmarknaden genom att underlätta för företag att säga upp fast anställda och sänka avgångsvederlag till uppsagda. Dessutom sänktes lönerna för vissa offentliganställda.

Ekonomin krympte 2010 med 0,3 procent. Budgetunderskottet låg nu på drygt 11 procent av BNP och hushållens skuldsättning växte till en biljard euro. I ett försök att lugna marknaden lade regeringen i december samma år fram ett nytt sparpaket. Bland annat skulle det statliga lotteribolaget och flygplatserna delvis privatiseras och en 28-procentig höjning av tobaksskatten skulle ge mer pengar till statskassan.

Nya åtstramningar

Efter valet i november 2011 presenterade den konservativa PP-regeringen nya åtstramningar med skattehöjningar, budgetnedskärningar och fortsatt frysta löner. I början av 2012 överskred arbetslösheten 24 procent. Bland ungdomar var den 51 procent.

I juni samma år begärde regeringen 100 miljarder euro i lån av EU för att rädda spanska banker från stora låneförluster. EU gav regeringen ett års uppskov – från 2013 till 2014 – med kravet att minska underskottet i statsbudgeten till under 3 procent (ett uppskov som senare kom att förlängas). 2011 var budgetunderskottet 8,9 procent av BNP och redan det första halvåret 2012 låg det på 4 procent.

Samtidigt hade statsskulden ökat till 80 procent av BNP våren 2012, den högsta nivån sedan 1990. Som en motprestation till lånelöftet från euroländerna beslutade regeringen om nya budgetbesparingar samt höjda skatter och fler privatiseringar. Åtgärderna välkomnades av EU men möttes av fortsatta protester i Madrid och många andra spanska städer.

Den ekonomiska nedgången visade sig vara djupare än vad ekonomerna hade räknat med. Privatsparandet i spanska banker minskade och investerare flyttade sina pengar utomlands. Det första halvåret 2012 överfördes nära 220 miljarder euro från Spanien till andra länder, vilket var den största kapitalflykten sedan Spanien började föra statistik över transaktionerna 1990.

Skatteinkomsterna hade minskat med en femtedel sedan finanskrisens inledning 2008. Skattesmitning är vanligt i Spanien och hade dessutom ökat under krisen. Den svarta ekonomin beräknades motsvara närmare en fjärdedel av landets BNP.

En ”dålig bank” inrättas

De minskade skatteinkomsterna gjorde att flera av Spaniens regioner, som själva ansvarar för en del av skatterna, tvingades låna stora belopp. Sommaren 2012 bad Valencia, Murcia, Andalusien och Katalonien centralregeringen om ekonomisk hjälp. Katalonien är Spaniens viktigaste region ekonomiskt sett och står för närmare en femtedel av landets BNP. Krisen gjorde Katalonien till landets mest skuldsatta region.

I augusti 2012 presenterade regeringen ännu ett sparpaket på 102 miljarder euro med bland annat höjda skatter, sänkta pensioner, försämrat arbetslöshetsstöd och förlängt anställningsstopp i offentliga sektorn. Regeringen ville också bilda en räddningsfond för regionerna och en bankakut som skulle finansieras av aktieägare.

Budgeten för 2013, som lades fram i september, innehöll ännu fler nedskärningar. Anslagen till industri- och jordbruksdepartementen drogs ned kraftigt, frysningen av lönerna för offentliganställda förlängdes medan höjd moms skulle ge ökade intäkter. Reformer av statsförvaltningen planerades liksom avregleringar inom energi- och telekomsektorerna och en särskild oberoende myndighet skulle granska statens finanser. De strukturella reformerna, varav flera föreslagits av EU, banade väg för kommande räddningsinsatser från euroländerna och Europeiska centralbanken, något som tycktes oundvikligt för att rädda landets ekonomi. I slutet av 2012 motsvarade Spaniens statsskuld drygt 84 procent av BNP.

Bankernas andel dåliga lån ökade och slog rekord, och regeringen beslutade skjuta till mer kapital till den största krisbanken, Bankia. Som en del av en ny banklagstiftning skapade regeringen en så kallad "dålig bank", som skulle ta hand om stora delar av den krisande fastighetsmarknad som bringat flera spanska banker på fall. Den nya banken skulle ta över tomter, ofullbordade byggprojekt och osålda färdigbyggda fastigheter. Förhoppningen var att så småningom kunna sälja dessa med vinst. Den nya banken var ett krav från euroländerna för krisstöd till Spanien.

Ekonomin vänder uppåt

Internationella valutafonden (IMF) förklarade i en rapport i juni 2013 att Spanien gjort stora framsteg för att stabilisera ekonomin och få ner budgetunderskottet, men att arbetslösheten på över 26 procent var oacceptabelt hög. Efter drygt två år med krympande BNP kom tecken på en vändning i ekonomin under tredje kvartalet 2013, då en liten tillväxt på 0,1 procent rapporterades. Bakom vändningen låg främst en uppgång för turismen samt en växande export, inte minst till Latinamerika.  2017 fortsatte tillströmmingen, då det kom 9 procent fler besökare än 2016. Spanien blev då världens mest besökta land efter Frankrike.

År 2014 växte den spanska ekonomin med 1,4 procent, den högsta siffran sedan krisens början. Samtidigt upplevde landet deflation, då priserna föll med över 1 procent under andra halvan av 2014. Året därpå skedde en ytterligare återhämtning, då BNP växte med över 3 procent.

Den spanska ekonomin fortsatte att växa. Hösten 2016 räknade IMF med att BNP skulle öka med drygt 3 procent 2016, visserligen en liten minskning jämfört med året innan men rejält mycket högre än euroländernas genomsnitt på 1,6 procent. En del av förklaringen till uppgången var lägre oljepriser, låga räntor, skattesänkningar och en kraftig uppgång i turismen – semesterfirarna hade valt Spanien framför oroliga länder som Egypten och Turkiet.

Orosmolnen hänger kvar

Det fanns dock varningssignaler. IMF pekade på att arbetslösheten fortfarande var orimligt hög, även om den under 2016 för första gången på sex år kröp under 20-procentsstrecket. Statsskulden nådde i juni sin högsta nivå sedan 1909, då den steg till över 100 procent av BNP. Sommaren 2016 riskerade Spanien också – men slapp – böter från EU, för att inte ha gjort tillräckligt för att få ned budgetunderskottet. EU-länderna tillåts ha ett underskott på 3 procent; Spanien hade fått EU:s tillstånd att ha 4,2 procent för 2015 men det steg till över 5 procent.

I oktober 2016 lämnade övergångsregeringen in ett förslag till EU på en budget för 2017 med olika åtgärder för att få ner budgetunderskottet ytterligare. Men EU krävde fler reformer. Det fanns också frågetecken kring hur det långa politiska dödläget (se Aktuell politik) hade påverkat ekonomin. Den politiska krisen i Katalonien 2017 slog också mot ekonomin, och regeringen tvingades flera gånger skriva ned prognoserna för BNP-tillväxten. På senhösten 2017 gav dessutom EU Spanien bakläxa när det gällde budgeten för 2018, då underskottet såg ut att bli högre än tillåtet.

Coronakrisen innebar att BNP föll med över 11 procent 2020, samtidigt som underskottet i statsbudgeten steg kraftigt.

Om våra källor

Fakta – Ekonomi

BNP per person
27 063 US dollar (2020)
BNP-tillväxt
5,7 procent (2021)
Total BNP
1 281 485 miljoner US dollar (2020)
Jordbrukets andel av BNP
3,1 procent (2020)
Industrins andel av BNP
20,4 procent (2020)
Servicesektorns andel av BNP
67,8 procent (2020)
Inflation
5,3 procent (2022)
Statsskuldens andel av BNP
119,9 procent (2020)
Valuta
euro 1
Varuexport
302 570 miljoner US dollar (2020)
Varuimport
312 843 miljoner US dollar (2020)
Bytesbalans
10,8 miljarder US dollar (2020)
Varuhandelns andel av BNP
49 procent (2020)
Viktigaste exportvaror
fordon och annan transportutrustning, maskiner och maskindelar, kemikalier och läkemedel, vin, frukt, grönsaker (2020)
Största handelspartner
Andra EU-länder, framför allt Frankrike, Tyskland, Italien och Nederländerna, samt Storbritannien, Kina och USA (2020)
1. 1 euro=100 cent

Källor

Spanien – Naturtillgångar, energi och miljö

Spanien har goda tillgångar på mineraler, särskilt pottaska, svavelkis, järnmalm och kvicksilver. Landet importerar det mesta av den energi som förbrukas, men på senare år har Spanien gjort stora satsningar på förnyelsebar energi och är världsledande på att producera vindkraft. Samtidigt har landet drabbats hårt av klimatförändringar.

Huvuddelen av kol- och järnmalmstillgångarna finns i norr, bland annat i Asturien. Där finns också en av Europas största guldfyndigheter. I sydvästra Spanien finns reserver av kvicksilver. Andalusien i söder har tillgångar av koppar och bly. Spanien tillhör världens ledande producenter av gips, fluorit, sand, grus, cement, marmor och granit.

Energi

Spanien är fattigt på naturtillgångar som kan ge energi och landet importerar en stor del av den energi som förbrukas, främst olja och naturgas, men även en del kol. Den inhemska energiproduktionen består av en blandning av naturgas, kärnkraft, kol och förnyelsebara energislag, varav de senare prioriteras. Landets egen kolproduktion är under avveckling eftersom utvinningen är dyr och kolet är av dålig kvalitet. 2020 stängdes åtta av Spaniens 15 kolkraftverk, men även de övriga ska avvecklas under de närmaste åren. 2021 svarade vindkraft för 23 procent av elproduktionen, 21 procent kom från kärnkraft, 17 procent från gas och 8 procent från solkraft.

På senare tid har reserver av olja upptäckts utanför Kanarieöarna och skiffergas har hittats i Baskien. Spanien har god kapacitet att ta emot flytande naturgas (LNG). Man tror att det kan finnas olja och naturgas kring ögruppen Balearerna men hittills har planer på prospekteringar där stött på patrull eftersom de metoder som är tänkta att användas för dessa skulle kunna skada djurlivet i vattnen runt öarna.

Höga energipriser har skapat stora problem för transportsektorn och privata hushåll, med omfattande protester som följd. Priserna steg kraftigt redan 2021, men de tog ytterligare fart på grund av Rysslands anfallskrig mot Ukraina 2022. Trots EU:s sanktioner mot Ryssland köpte Spanien mer gas därifrån jämfört med 2021. Samtidigt minskade gasimporten från Algeriet, på grund av Spaniens nya politik gentemot Västsahara och Marocko (se Utrikespolitik och försvar).

Spanien, och Portugal, såg på våren det året ut att få tillstånd att bryta mot EU:s regler kring subventioner till energisektorn. Detta motiverades med att de två länderna inte har lika stor anknytning till stora kraftnätverk inom EU som många andra medlemsländer. 

Den spanska regeringen lanserade i augusti 2022 en kampanj för att få spanjorerna att spara energi, bland annat genom att begränsa användningen av luftkonditionering i offentliga miljöer (och hålla inomhustemperaturen på 27 grader på sommaren och 19 grader på vintern). Det skedde samtidigt som Spanien upplevde en lång värmebölja, med temperaturer på över 40 grader,  och svår torka. En större sparplan presenterades hösten 2022, som innehöll skattelättnader på förnyelsebar energi och bidrag för att hushållen skulle installera solpaneler och smarta elmätare. Målet var att minska energiförbrukningen med 13,5 procent fram till mars 2023. Dessutom skulle man öka Spaniens möjligheter att exportera gas till Frankrike och andra EU-länder via en rörledning i havet mellan Barcelona och Marseille, något Spanien, Frankrike och Portugal kom överens om hösten 2022. Frankrike hade då sagt nej till att ledningen skulle dras över Pyrenéerna. Det väntades dock ta sju år att färdigställa den.

De stora vattenmängder som förbrukas av frukt- och grönsaksodlingarna och turistindustrin i söder har förvärrat vattenbristen längs Medelhavskusten. Jordförstörelse är ett annat stort miljöproblem. 

Sedan 2004 finns det även en särskild åklagare för miljömål. Landet har också en hög andel naturreservat, bland annat nationalparken Donana, vars våtmarker är en tillflyktsort för många flyttfåglar.

Klimatet

Klimatförändringarna drabbar Spanien hårt. Stigande temperaturer och allt fler extrema värmeböljor orsakar vattenbrist på många håll i landet och stränder eroderas på grund av stigande havsnivåer.  Sedan början av 1950-talet har medeltemperaturen stigit med 1,3 procent, med de största ökningarna på senare år. Enligt en rapport från Spaniens meteorologiska institut, Aemet, våren 2021 kommer medeltemperaturen att stiga med 5 grader fram till slutet av 2100-talet om inte mer görs än i dag.

Vid klimatmötet i Paris 2015 förhandlade Spanien som en del av EU och förband sig då bland annat att inte låta de globala temperaturerna överstiga 2 grader. Det ska bland annat ske genom att utsläppen av växthusgaser ska minskas med 40 procent fram till år 2030 jämfört med 1990 års nivå. 2019 lade den spanska regeringen fram en plan som syftade till att landet från år 2050 inte längre ska släppa ut några växthusgaser. 

Hösten 2019 tog Madrid över värdskapet för FN:s klimatmöte Cop25, när Chile fick ställa in det. Miljö- och klimatfrågor har vanligtvis inte tillhört något prioriterat område inom spansk politik, varken bland de folkvalda eller väljarna. EU-kommissionen har bland annat påtalat att Spanien är ett av de EU-länder som åren 2015­−2018 har brutit mest mot unionens regler när det gäller miljölagstiftningen. Landet hade också stora brister när det gällde återvinning. På plussidan fanns att Spanien numera är det EU-land, som näst efter Tyskland, utvinner mest el från vindkraft, samtidigt som solkraft ökar snabbt. 

Om våra källor

Fakta – energi och miljö

Energianvändning per person
2 571 kilo oljeekvivalenter (2015)
Elkonsumtion per person
5356 kilowattimmar, kWh (2014)
Utsläpp av koldioxid totalt
239 980 tusen ton (2019)
Utsläpp av koldioxid per invånare
5,1 ton (2019)
Andelen energi från förnyelsebara källor
17,3 procent (2019)

Källor

Spanien – Jordbruk och fiske

Över hälften av Spaniens yta är jordbruksmark. I sydöst finns vidsträckta odlingar av frukt (bland annat mandariner, apelsiner och persikor) och grönsaker (tomater, paprika, sallad med mera) som mestadels exporteras till Nordeuropa. Spanien är världens största producent av olivolja och tillhör också världens ledande vinproducenter, med Rioja som ett ledande vindistrikt. Även spannmål som korn och vete är viktiga jordbruksgrödor. Man föder även upp boskap, främst grisar, för köttexport.

Under flera decennier har det spanska lantbruket moderniserats och andelen sysselsatta inom sektorn har minskat påtagligt och avfolkningen av landsbygden är ett problem. Numera anlitas allt fler migrantarbetare utifrån. Drygt 4 procent av den totala arbetskraften var 2019 sysselsatt inom jordbruket, som samma år bidrog med knappt 3 procent till landets BNP.

Med undantag för frukt- och grönsaksodlingarna, som är beroende av konstbevattning, ger jordbruket lägre avkastning i Spanien än i de flesta andra EU-länder. Orsakerna är näringsfattig jord, omfattande erosion (jordförstörelse) samt för lite regn i inlandet och i sydöst. Jordbruket lider också delvis av konkurrensproblem och överproduktion, inte minst av olivolja, och är i hög grad beroende av statliga subventioner och bidrag från EU. Tack vare dessa har Spanien en nettoinkomst från jordbruket och utan dem hade många spanska bönder fått lägga ned sin verksamhet. Jordbruksprodukterna bidrar också till den viktiga livsmedelsindustrin, som även den ger ett inkomstöverskott. 2018 gick omkring 73 procent av jordbruksexporten till andra EU-länder.

Bådesommaren  2021 och 2021 har jordbruket drabbats hårt av långa värmeböljor och ihållande torka.

Köttproduktionen i Spanien har tiodubblats sedan början 1960-talet. En viktig drivkraft är ökad köttexport till Kina, men också hög inhemsk konsumtion. Spanien är det europeiska land där man äter mest kött, nästan 99 kilo per år.  Det pågår samtidigt en debatt om hur de allt färre och allt större boskapsfarmerna påverkar miljön. 

På senare år har det skett ett uppsving för ekologisk odling framför allt i Andalusien. 2018 använder 16 procent av jordbruksmarken för ekologisk odling, vilket var den högsta siffran inom EU, men andelen gårdar som odlar ekologiskt är högre i Italien (21 procent jämfört med 12 procent i Spanien). 

Drygt en tredjedel av landets yta täcks av skog, som till stor del ägs av stat och kommun. Kalhuggning, skogsbränder och jordförstörelse har tärt på trädbeståndet. Trots det ökar skogsbruket som ett resultat av de senaste årens EU-stödda återplantering av träd.

Spanien har EU:s största fiskeflotta. Drygt var femte fiskebåt inom EU är spansk, trots att den spanska fiskeflottan har minskat påtagligt på senare år. Det beror bland annat på striktare EU-regler och problem med utfiskning i Medelhavet. Spanjorerna tillhör också världens största fiskkonsumenter. En spanjor äter i genomsnitt nästa 46 kilo fisk om åren. Det lokala fisket är koncentrerat till Atlanthamnarna i Galicien i nordväst, där man mestadels fiskar med små fartyg. Men merparten av den totala fångsten tas av stora trålare som håller till utanför de spanska vattnen, framför allt i Västafrika. I många fall har EU och det berörda landet slutit avtal om fiskekvoter, men det kan också handla om bilaterala uppgörelser.

Om våra källor

Fakta – jordbruk

Jordbrukets andel av BNP
3,1 procent (2020)
Andel av landytan som används för jordbruk
52,4 procent (2018)
Andel av landytan som är skogsbevuxen
37,2 procent (2020)

Källor

Spanien – Industri

De viktigaste industrigrenarna i Spanien är biltillverkning, energiframställning, olje- och kemisk industri samt livsmedelsindustri. De traditionella industriområdena finns i Baskien och Asturien, där tung industri som järn- och stålproduktion dominerat, och i Katalonien, där textilindustrin har lett utvecklingen.

Produktionen är till stora delar fortfarande koncentrerad till dessa regioner, men viktiga industrier finns nu också i Madridområdet, där man hittar mycket av den lätta industrin, längs Medelhavskusten och i Andalusien i söder. Runt Barcelona finns en varierad industri. Bilindustrin finns på flera olika platser, bland annat i den sydliga staden Sevilla. Spanien var tidigare EU:s största bilexportör efter Tyskland, men bilexporten föll under den ekonomiska krisen från 2008.

Industrins bidrag till BNP minskade under finanskrisen. 2014, då man ändå kunde börja se en liten uppgång, stod den för knappt 23 procent av BNP, därefter föll den till drygt 16 procent tre år senare. Krisen, som inte minst inom den viktiga byggsektorn var väldigt djup, ledde till krympande produktion och tvingade tusentals företag i konkurs. Storstadsregionerna Madrid, Barcelona och Valencia, samt landets södra delar och Kanarieöarna såg flest konkurser.

Redan tidigare stod dock industrin för en mindre andel av ekonomin än genomsnittet i EU, bland annat därför att Spanien har en större andel små och medelstora företag än övriga EU. Förhållandevis låg produktivitet tillsammans med allt högre produktionskostnader har gjort att spanska företag har haft svårt att konkurrera internationellt. Omkring en tredjedel av industriproduktionen exporteras, främst till andra EU-länder. Spanien försöker möta problemen genom att satsa på nya branscher som förnyelsebar energi, miljöteknik och utveckling av elbilar.

En omfattande privatisering av statsägda företag påbörjades redan av socialistregeringen 1985. Den fortsatte sedan i snabbare takt under den borgerliga regeringen (1996–2004), som bland annat sålde ut delar av stålföretaget Aceralia, elbolaget Endesa, olje- och kemiföretaget Repsolsamt flygbolaget Iberia.

Efter Spaniens EU-inträde 1986 etablerade sig många utländska storföretag i Spanien, främst inom biltillverkning. På 2000-talet började den utlandsägda industrin krympa eftersom de utländska investeringarna minskade till följd av hård konkurrens från låglöneländer i Asien och Östeuropa. Bland annat har bilfabriker tvingats slå igen. Även landets textil-, läder- och skoindustri har minskat på grund av utländsk konkurrens.

I Spanien finns ändå en rad framgångsrika multinationella företag, som banken Santander, transportföretagen Ferrovial, Albertis och ACS, några av världens största företag inom förnybar energi (Acciona, Iberdrola och Gamesa), klädkedjan Inditex (med bland annat Zara-butikerna), telekomoperatören Telefónica och stålföretaget Acerinox.

Om våra källor