Spanien – Ekonomisk översikt

Spanien är eurozonens fjärde största ekonomi. Sedan mitten av 1980-talet har det förvandlats från ett fattigt jordbruksland till en industrination med en stor tjänstesektor, främst turism. Efter några år med snabb tillväxt, intensivt byggande och många bostadslån sprack en bostadsbubbla 2008 och djup ekonomisk kris följde med budgetnedskärningar, skyhög arbetslöshet, politiska protester och krislån från EU till banksektorn 2012. Från 2014 har en viss återhämtning skett trots ett osäkert politiskt läge. Coronakrisen 2020/2021 slog dock hårt mot den spanska ekonomin.

Under den borgerliga regeringen 1996–2004 utvecklades Spanien till en tillväxtmotor i EU. Bakom framgången låg bland annat privatiseringar, sänkta skatter och minskade offentliga utgifter. Spanien var också den största mottagaren av stöd från EU innan unionen utvidgades till Öst- och Centraleuropa 2004.

Ekonomin gick fortfarande på högvarv när Zapateros socialistregering tillträdde 2004, även om ekonomer redan då varnade för en fastighetsbubbla och ansåg att hushållen sparade för lite och var för högt skuldsatta. Införandet av euro som valuta hade bidragit till förhållandevis låga räntor som gav billiga lån, och dessutom lockade bankerna med generösa lånevillkor. Många köpte bostäder som de egentligen inte hade råd med. Andra investerade i fastigheter för att tjäna pengar på de snabbt stigande fastighetspriserna. I slutet av 2006 uppgick hushållens skuldsättning till över 830 miljarder euro. Centralbanken varnade också för att byggindustrin var för hårt skuldsatt. Så småningom skulle regeringen tvingas begära 100 miljarder euro i lån från EU för att rädda de spanska bankerna från stora låneförluster.

Kamp mot krisande ekonomi

Våren 2008 sjönk fastighetspriserna, byggandet avtog och arbetslösheten ökade. Samtidigt saktade privatkonsumtionen in när spanjorernas köpkraft försvagades av höjda boräntor och stigande mat- och bränslepriser. Både byggsektorn och privatkonsumtionen hade varit viktiga drivkrafter i den ekonomiska uppgången. Regeringen genomförde flera åtgärder för att stimulera ekonomin och hjälpa hushållen att klara sina lån. Bland annat satsade den på utbyggnad av infrastruktur, såsom vägar och nya tåglinjer, och små och medelstora företag fick stöd. Men problemen fortsatte i spåren av den internationella finanskrisen.

År 2009 tog regeringen till en rad nya stimulansåtgärder. Småföretag som inte avskedade sina anställda fick sänkt skatt, köp av nya bilar subventionerades och turistnäringen fick ökat statligt stöd. Ändå sjönk bruttonationalprodukten (BNP) med över 3 procent och arbetslösheten steg kraftigt.

I januari 2010 beslutade regeringen om åtstramningar på 50 miljarder euro och i maj kom ännu ett åtstramningspaket med lönesänkningar för offentliganställda, frysta statliga pensioner och frysta löner från 2011. Dessutom skulle momsen och marginalskatten höjas och en särskild skatt på förmögenheter på över en miljon euro infördes. Under sommaren genomfördes även en arbetsmarknadsreform som syftade till att öka rörligheten på den delvis hårt reglerade spanska arbetsmarknaden genom att underlätta för företag att säga upp fast anställda och sänka avgångsvederlag till uppsagda. Dessutom sänktes lönerna för vissa offentliganställda.

Ekonomin krympte 2010 med 0,3 procent. Budgetunderskottet låg nu på drygt 11 procent av BNP och hushållens skuldsättning växte till en biljard euro. I ett försök att lugna marknaden lade regeringen i december samma år fram ett nytt sparpaket. Bland annat skulle det statliga lotteribolaget och flygplatserna delvis privatiseras och en 28-procentig höjning av tobaksskatten skulle ge mer pengar till statskassan.

Nya åtstramningar

Efter valet i november 2011 presenterade den konservativa PP-regeringen nya åtstramningar med skattehöjningar, budgetnedskärningar och fortsatt frysta löner. I början av 2012 överskred arbetslösheten 24 procent. Bland ungdomar var den 51 procent.

I juni samma år begärde regeringen 100 miljarder euro i lån av EU för att rädda spanska banker från stora låneförluster. EU gav regeringen ett års uppskov – från 2013 till 2014 – med kravet att minska underskottet i statsbudgeten till under 3 procent (ett uppskov som senare kom att förlängas). 2011 var budgetunderskottet 8,9 procent av BNP och redan det första halvåret 2012 låg det på 4 procent.

Samtidigt hade statsskulden ökat till 80 procent av BNP våren 2012, den högsta nivån sedan 1990. Som en motprestation till lånelöftet från euroländerna beslutade regeringen om nya budgetbesparingar samt höjda skatter och fler privatiseringar. Åtgärderna välkomnades av EU men möttes av fortsatta protester i Madrid och många andra spanska städer.

Den ekonomiska nedgången visade sig vara djupare än vad ekonomerna hade räknat med. Privatsparandet i spanska banker minskade och investerare flyttade sina pengar utomlands. Det första halvåret 2012 överfördes nära 220 miljarder euro från Spanien till andra länder, vilket var den största kapitalflykten sedan Spanien började föra statistik över transaktionerna 1990.

Skatteinkomsterna hade minskat med en femtedel sedan finanskrisens inledning 2008. Skattesmitning är vanligt i Spanien och hade dessutom ökat under krisen. Den svarta ekonomin beräknades motsvara närmare en fjärdedel av landets BNP.

En ”dålig bank” inrättas

De minskade skatteinkomsterna gjorde att flera av Spaniens regioner, som själva ansvarar för en del av skatterna, tvingades låna stora belopp. Sommaren 2012 bad Valencia, Murcia, Andalusien och Katalonien centralregeringen om ekonomisk hjälp. Katalonien är Spaniens viktigaste region ekonomiskt sett och står för närmare en femtedel av landets BNP. Krisen gjorde Katalonien till landets mest skuldsatta region.

I augusti 2012 presenterade regeringen ännu ett sparpaket på 102 miljarder euro med bland annat höjda skatter, sänkta pensioner, försämrat arbetslöshetsstöd och förlängt anställningsstopp i offentliga sektorn. Regeringen ville också bilda en räddningsfond för regionerna och en bankakut som skulle finansieras av aktieägare.

Budgeten för 2013, som lades fram i september, innehöll ännu fler nedskärningar. Anslagen till industri- och jordbruksdepartementen drogs ned kraftigt, frysningen av lönerna för offentliganställda förlängdes medan höjd moms skulle ge ökade intäkter. Reformer av statsförvaltningen planerades liksom avregleringar inom energi- och telekomsektorerna och en särskild oberoende myndighet skulle granska statens finanser. De strukturella reformerna, varav flera föreslagits av EU, banade väg för kommande räddningsinsatser från euroländerna och Europeiska centralbanken, något som tycktes oundvikligt för att rädda landets ekonomi. I slutet av 2012 motsvarade Spaniens statsskuld drygt 84 procent av BNP.

Bankernas andel dåliga lån ökade och slog rekord, och regeringen beslutade skjuta till mer kapital till den största krisbanken, Bankia. Som en del av en ny banklagstiftning skapade regeringen en så kallad "dålig bank", som skulle ta hand om stora delar av den krisande fastighetsmarknad som bringat flera spanska banker på fall. Den nya banken skulle ta över tomter, ofullbordade byggprojekt och osålda färdigbyggda fastigheter. Förhoppningen var att så småningom kunna sälja dessa med vinst. Den nya banken var ett krav från euroländerna för krisstöd till Spanien.

Ekonomin vänder uppåt

Internationella valutafonden (IMF) förklarade i en rapport i juni 2013 att Spanien gjort stora framsteg för att stabilisera ekonomin och få ner budgetunderskottet, men att arbetslösheten på över 26 procent var oacceptabelt hög. Efter drygt två år med krympande BNP kom tecken på en vändning i ekonomin under tredje kvartalet 2013, då en liten tillväxt på 0,1 procent rapporterades. Bakom vändningen låg främst en uppgång för turismen samt en växande export, inte minst till Latinamerika.  2017 fortsatte tillströmmingen, då det kom 9 procent fler besökare än 2016. Spanien blev då världens mest besökta land efter Frankrike.

År 2014 växte den spanska ekonomin med 1,4 procent, den högsta siffran sedan krisens början. Samtidigt upplevde landet deflation, då priserna föll med över 1 procent under andra halvan av 2014. Året därpå skedde en ytterligare återhämtning, då BNP växte med över 3 procent.

Den spanska ekonomin fortsatte att växa. Hösten 2016 räknade IMF med att BNP skulle öka med drygt 3 procent 2016, visserligen en liten minskning jämfört med året innan men rejält mycket högre än euroländernas genomsnitt på 1,6 procent. En del av förklaringen till uppgången var lägre oljepriser, låga räntor, skattesänkningar och en kraftig uppgång i turismen – semesterfirarna hade valt Spanien framför oroliga länder som Egypten och Turkiet.

Orosmolnen hänger kvar

Det fanns dock varningssignaler. IMF pekade på att arbetslösheten fortfarande var orimligt hög, även om den under 2016 för första gången på sex år kröp under 20-procentsstrecket. Statsskulden nådde i juni sin högsta nivå sedan 1909, då den steg till över 100 procent av BNP. Sommaren 2016 riskerade Spanien också – men slapp – böter från EU, för att inte ha gjort tillräckligt för att få ned budgetunderskottet. EU-länderna tillåts ha ett underskott på 3 procent; Spanien hade fått EU:s tillstånd att ha 4,2 procent för 2015 men det steg till över 5 procent.

I oktober 2016 lämnade övergångsregeringen in ett förslag till EU på en budget för 2017 med olika åtgärder för att få ner budgetunderskottet ytterligare. Men EU krävde fler reformer. Det fanns också frågetecken kring hur det långa politiska dödläget (se Aktuell politik) hade påverkat ekonomin. Den politiska krisen i Katalonien 2017 slog också mot ekonomin, och regeringen tvingades flera gånger skriva ned prognoserna för BNP-tillväxten. På senhösten 2017 gav dessutom EU Spanien bakläxa när det gällde budgeten för 2018, då underskottet såg ut att bli högre än tillåtet.

Coronakrisen innebar att BNP föll med över 11 procent 2020, samtidigt som underskottet i statsbudgeten steg kraftigt.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0