Spanien – Modern historia

Efter general Francisco Francos död 1975 utvecklades Spanien snabbt till en demokrati. Sedan en socialistregering kommit till makten 1982 infördes en rad sociala reformer och landets regioner fick långtgående självstyre. Därefter har konservativa och socialistiska regeringar avlöst varandra. Åren 1996–2004 präglades av ekonomisk uppgång. Mot slutet av 2000-talets första årtionde sköt dock arbetslösheten i höjden och landet gick in en djup ekonomisk kris.

Valdeltagandet blev högt när spanjorerna 1977 fick rösta fritt för första gången på 40 år. Demokratiska centerunionen (UCD) segrade, under ledning av Adolfo Suárez. Huvudmotståndare var Socialistpartiet (PSOE). 1978 antogs en ny författning (se Politiskt system).

1981 försökte militären ta makten i en kupp. En grupp officerare bröt sig in i parlamentet och tog ledamöter som gisslan. Kungen lyckades dock genom ett modigt ingripande övertyga kuppmakarna om att ge upp.

Året efter blev Spanien medlem i försvarsalliansen Nato, trots motstånd från socialisterna. Samma år segrade PSOE i parlamentsvalet. Socialistregeringen, med premiärminister Felipe González, inledde en rad sociala reformer och landets regioner fick relativt långtgående självstyre. Mest omfattande blev självstyret i Baskien. Trots tilltog våldet från den baskiska separatiströrelsen ETA (se Baskien).

Spanien går med i EG (EU)

1986 gick Spanien med i EG (numera EU). PSOE accepterade samtidigt Natomedlemskapet och spanjorerna sade ja till detta i en folkomröstning. Socialisterna vann valen 1986 och 1989. Med EG-inträdet öppnades Spaniens ekonomi och landet upplevde en snabb tillväxt, som dock stannade av efter några år. 1992 gick Spanien in i en djup lågkonjunktur. Efter valet året därpå tvingades socialisterna bilda en minoritetsregering med stöd från katalanska och baskiska nationalister.

Samtidigt avslöjades en rad politiska skandaler där ledande socialister var inblandade. Allvarligast var att dessa legat bakom de så kallade antiterrorpatrullerna (GAL), som 1983−1987 hade dödat närmare 30 misstänkta ETA-medlemmar. Premiärminister Felipe González frikändes, men 1998 dömdes den förre inrikesministern samt partiets säkerhetschef till tio års fängelse för sina roller i ”det smutsiga kriget” mot ETA. Chefen för civilgardet fick 28 års fängelse för bland annat korruption.

Hösten 1995 drog det katalanska partiet Samling och enhet (CiU) tillbaka sitt stöd för regeringen, vilket ledde till nyval i mars 1996. Det konservativa Folkpartiet (PP) segrade med knapp marginal. Partiledaren José María Aznar bildade en minoritetsregering med stöd av CiU, Baskiska nationalistpartiet (PNV) och Kanarisk koalition (CC).

ETA såg PP som en arvtagare till Francodiktaturen och inledde en offensiv mot partiets lokalpolitiker i Baskien.

För att kvalificera Spanien för inträde i EU:s monetära union EMU 1999 skar regeringen i slutet av 1990-talet ned de offentliga utgifterna. Ekonomin förbättrades och den höga arbetslösheten sjönk. I valet 2000 fick PP egen majoritet i kongressen.

Terrordåd i Madrid

Alla opinionsundersökningar tydde på att PP skulle vinna parlamentsvalet i mars 2004. Tre dagar före valet, den 11 mars, inträffade den dittills allvarligaste terrorattacken i ett EU-land. Tio bomber sprängdes på olika pendeltåg och tågstationer i Madrid. 191 människor dödades och närmare 2 000 skadades. Regeringen anklagade ETA för dådet trots att polisen tidigt fann bevis för att det utförts av en radikal  islamistisk  grupp. Efter attentatet avbröts valkampanjen och demonstrationer hölls mot terrorism. Dagen före valet demonstrerade ett stort antal människor mot regeringen som kritiserades för sitt stöd till det USA-ledda kriget i Irak och för att inte ha lämnat ut all information om terrordådet.

Valets vanns oväntat av Socialistpartiet som fick 43 procent av rösterna, mot 38 procent för PP. Socialistledaren José Luis Rodríguez Zapatero blev ny premiärminister för en minoritetsregering som fick stöd av flera regionala partier. Aznars sätt att hantera krisen kring terrordådet ansågs ha avgjort valet till PSOE:s fördel.

En spansk medborgare född i Syrien dömdes 2005 till 27 års fängelse för att ha deltagit i förberedelserna av terrordåden i USA den 11 september 2001 och för att ha varit ledare för terrornätverket al-Qaidas verksamhet i Spanien. I oktober 2007 dömdes tre personer till vardera 40 000 års fängelse – i praktiken 40 år – för 191 mord i samband med Madridattentaten. Ytterligare 18 personer dömdes till fängelse i upp till 23 år för bland annat förfalskning, konspiration och medhjälp till terrorism. 2008 friade Högsta domstolen fyra av de dömda och dömde en friad man till fängelse.

Djup ekonomisk kris

Zapateros regering drev en modern socialliberal politik, när det gällde homosexuellas rätt att gifta sig och i abortfrågan, vilket motarbetades av katolska kyrkan.

Valrörelsen 2008 handlade mycket om ekonomin, då inflationen och arbetslösheten hade stigit och fastighetsmarknaden hade börjat få problem. Socialistpartiet vann valet i mars med 44 procent av rösterna, knappt före PP erhöll drygt 40 procent. Zapatero bildade en ny minoritetsregering.

Efter valet gick ekonomin in i en lågkonjunktur. Trots regeringens försök att stimulera ekonomin ökade arbetslösheten och budgetunderskottet. Oron för de spanska statsfinanserna steg när kreditvärderingsinstitut sänkte Spaniens kreditbetyg. Våren 2010 försökte regeringen få ekonomin på rätt köl med budgetåtstramningar och sparpaket med höjd moms och pensionsålder, sänkta eller frysta löner för offentliganställda samt mindre pengar till regionerna.

Förslagen ledde till demonstrationer och strejker. Protesterna tilltog på hösten samma år sedan parlamentet röstat igenom lagstiftning som gjorde det lättare att säga upp personal och att sänka lönerna för offentliganställda. Budgeten för 2011 innehöll ytterligare nedskärningar.

Social oro och demonstrationer

Inför region- och lokalvalen i maj 2011 föddes en proteströrelse los indignados (de indignerade), som spred sig över hela Spanien. Rörelsen, som hade direktdemokrati som ett av sina mål, samlade hundratusentals människor, mest ungdomar, till fredliga demonstrationer och tältläger i olika spanska städer. De protesterade mot nedskärningarna och mot EU:s krav på Spanien.

Valen blev ett svidande nederlag för regeringspartiet PSOE, som förlorade kontrollen över tidigare starka fästen som Barcelona, Sevilla och regionen Kastilien-La Mancha.

I Baskien hade ETA:s politiska gren, Batasuna, förbjudits men i stället fick separatistalliansen Bildu, som tagit avstånd från ETA:s våld, oväntad framgång. Samtidigt hade ETA försvagats och hösten 2011 meddelade organisationen att den upphörde med sin militära aktivitet, som fram till dess hade krävt 829 människoliv.

Premiärminister Zapatero meddelade i juli att parlamentsval skulle hållas i november 2011.

Valet vanns av det konservativa PP som fick nästan 45 procent av rösterna och egen majoritet i kongressen.

Konservativ regering

I december 2011 tillträdde PP:s partiledare Mariano Rajoy som premiärminister. Hans regering presenterade nya budgetåtstramningar. Strejkerna och demonstrationerna i spåren av krisen fortsatte i början av 2012. Arbetslösheten var skyhög, bostadspriserna på den uppblåsta fastighetsmarknaden hade dalat och allt fler människor vräktes när de inte hade råd att betala räntor eller amorteringar på sina lån. Det gjorde också att flera banker hamnade i kris. Trots åtstramningarna sjönk  BNP  och budgetunderskottet ökade.

Regeringen hävdade länge att Spanien skulle klara krisen utan hjälp utifrån, men i juni 2012 begärde den 100 miljarder euro i stöd från EU för att klara bankernas låneförluster. Euroländerna beviljade lånet till bankerna och gav den spanska regeringen uppskov till 2014 med att minska underskottet i statsbudgeten. En ny krisbudget för 2013 lades fram i september. Många av åtstramningarna och reformerna hade förankrats med EU som ett sätt att i förväg möta de hårda kraven, om det skulle bli aktuellt med nödlån från euroländerna och stödköp av spanska  statsobligationer  av Europeiska centralbanken.

Krisen ledde till växande krav på självständighet i Katalonien. Där fanns ett starkt missnöje med att regionen inte tilläts driva in och bestämma över alla sina skatter, som Baskien får. Trots förbud från det spanska parlamentet och författningsdomstolen genomförde Katalonien i november 2014 en symbolisk rådgivande folkomröstning, där en majoritet av väljarna röstade för självständighet, men valdeltagandet var lågt (se Katalonien).

Korruptionsanklagelser mot PP och Rajoy

Pressen på premiärminister Rajoy ökade när anklagelser om korruption lades till separatistkraven och den ekonomiska krisen. Enligt medieavslöjanden hade PP 1990–2008 tagit emot oredovisade donationer från byggsektorn, där stora summor skulle ha gått till ledande partiföreträdare, däribland Rajoy. Oppositionen krävde premiärministerns avgång och ilskan växte hos ekonomiskt pressade spanjorer.

Korruptionsanklagelserna väckte frågor om ursprunget till den spanska fastighetsbubblan, som sprack 2008 och utlöste de spanska bankernas lånekris. Om anklagelserna mot PP var riktiga, hade partiet tagit emot stora summor från byggsektorn när lokala och regionala politiker beviljade omfattande byggkontrakt, som bidrog till att fastighetspriserna rusade i höjden och hushållens skulder växte.

Premiärminister Rajoy lade skulden för korruptionsaffären på partiets förre kassör och förklarade att han själv var oskyldig och inte tänkte avgå. Hösten 2013 lättade trycket något mot regeringen, då ekonomin började vända uppåt igen tack vare växande export.

I juni 2014 meddelades den spanske kungen Juan Carlos, som varit landets statschef sedan 1975, skulle abdikera till förmån för sin son, kronprins Felipe. Den 19 juni blev Felipe VI landets nya kung.

PSOE och PP backar i regionalval

Under hösten 2014 skakades politiken av nya korruptionsskandaler, något som slog mot både PP och Socialistpartiet, medan det gynnade det nybildade vänsterpartiet Podemos.

I regionvalet i Andalusien i mars 2015 blev PSOE största parti, följt av PP. Men de stora partierna hade tappat i stöd, medan Podemos och ett nytt borgerligt mittenparti Ciudadanos gick fram. Nästa stora valtest den 24 maj, med val i alla spanska kommuner och i 13 av de 17 regionerna. blev ett bakslag för PP. Även Socialistpartiet förlorade röster till Podemos och Ciudadanos. Regionvalet i Katalonien den 27 september blev en framgång för de självständighetsivrande partierna som fick egen majoritet i regionparlamentet i Barcelona.

Ingen klar vinnare i parlamentsvalet

Den hölls nästa parlamentsval. Den spanska regeringen föreföll nu att överge den hårda åtstramningspolitiken. Valrörelsen dominerades av frågor kring ekonomin, korruptionsaffärer och självständighetssträvandena i Katalonien.

Som väntat blev PP största parti i parlamentsvalet i december 2015 med närmare 29 procent av rösterna, följt av PSOE, som samarbetade med flera regionala vänsterpartier, på 22 procent, Podemos erhöll knappt 21 procent och Ciudadanos nästan 14 procent.

PP förlorade därmed sin majoritet i parlamentens underhus och regeringsbildningen blev besvärlig. Två försök av PSOE att bilda en regering med Ciudadanos röstades ned i parlamentet och PSOE-ledaren avvisade propåer från Rajoy om att PSOE och PP skulle regera tillsammans. När alla försök att bilda regering hade misslyckats utlystes nyval till den 26 juni.

Nyval och minoritetsregering

Inför nyvalet bildade Podemos en valallians, Unidos Podemos (Tillsammans kan vi), med Förenade vänstern (IU). Detta ansågs stärka vänstern inför valet, men valet innebar inga stora förändringar, annat än att valdeltagandet föll. PP blev på nytt största parti, med 33 procent av rösterna.

Rajoys två första försök att bilda en regering med Ciudadanos underkändes av parlamentet dp Socialistpartiet röstade emot förslaget. PSOE-ledaren Pedro Sánchez ville till varje pris hindra Rajoy och PP från att fortsätta styra landet men partiet var splittrat i frågan. Vid ett tumultartat möte den 1 oktober 2016 tvingades Sánchez att avgå som partiledare, vilket öppnade för en ny omröstning i slutet av månaden. 68 parlamentsledamöter lade då ned sina röster och därmed kunde Rajoy fortsätta som premiärminister, i spetsen för en konservativ minoritetsregering.

Självständighetskrav i Katalonien

Samtidigt fortsatte självständighetsrörelsen i Katalonien att växa. Kraftmätningen mellan Madrid och Barcelona spetsades till när regionstyret 2017 beslöt att hålla en folkomröstning om självständighet, trots motstånd från den spanska regeringen och att författningsdomstolen förbjudit den.

Folkomröstningen hölls den 1 oktober. Valdagen kantades av våldsamheter när den nationella polisen och civilgardet (Guardia Civil) försökte hindra människor från att rösta. Enligt katalanska myndigheter röstade 90 procent för självständighet, men valdeltagandet var lågt, drygt 42 procent. Omröstningen fördömdes av omvärlden som uttalade sitt stöd för ett enat Spanien.

Nu följde flera turer där den katalanska regionpresidenten Carles Puigdemont tycktes tveka inför det avgörande steget att utropa Kataloniens oberoende och den spanska regeringen sade nej till alla samtal som rörde självständighetsfrågan. Den 27 oktober antog det katalanska regionparlamentet en deklaration om katalansk självständighet. Det ledde till att Madrid, för första gången, aktiverade artikel 155 i den spanska författningen, och tog över styret av Katalonien (se Politiskt system). Samma dag upplöste den spanska regeringen det katalanska parlamentet och avsatte regionregeringen. Nyval i Katalonien utlystes till den 21 december.

I det backade separatistblocket något, men lyckades ändå behålla en knapp majoritet i regionparlamentet. Valets stora förlorade blev PP, samtidigt som Ciudadanos, som motsätter sig självständighet för Katalonien, blev parlamentets enskilt största parti.

Regeringsbildningen blev en komplicerad historia då den vinnande sidans ledare antingen satt fängslade, hade flytt utomlands eller utreddes för brott. Samtidigt kunde de partier som motsatte sig självständighet inte nå majoritet i det regionala parlamentet. Först i maj 2018 lyckades det katalanska parlamentet utse en ny regionpresident: Quim Torra.

Maktskifte

Efter att flera PP-politiker, bland dem partiets före detta kassör, dömts till långa fängelsestraff för korruption, lyckades PSOE i juni 2018 fälla PP-regeringen genom en  misstroendeförklaring  med stöd av Unidos Podemos och flera regionala partier. Det betydde att regeringsmakten togs över av PSOE, med Pedro Sánchez som premiärminister. Flera kvinnor fick tunga ministerposter och den nya regeringen bestod av sex män och elva kvinnor.

Varukorg

Totalt 0