Spanien – Aktuell politik

Spansk politik har på senare år blivit alltmer polariserad, där inget parti är starkt nog för att vinna egen majoritet i parlamentets underhus, kongressen. Problemen att få till en hållbar regering i Madrid har lett till att det hållits fyra nationella val i Spanien mellan 2015 och 2019. I början av 2020 blev det klart att det socialdemokratiska Socialistpartiet (PSOE) och vänsterpartiet Unidas Podemos skulle bilda den första koalitionsregeringen i landet sedan 1939. För att nå dit hade premiärminister Pedro Sánchez lovat det katalanska ERC att inleda samtal om Kataloniens framtid.

PSOE tog över styret av Spanien i juni 2018, sedan det konservativa Folkpartiet (PP) hade tvingats lämna makten i efterdyningarna av en korruptionsaffär. I början av 2019 tvingades premiärminister Pedro Sánchez utlysa nyval sedan regeringen misslyckats med att få budgeten antagen på grund av motstånd från två katalanska partier. Detta var i sin tur en följd av motsättningarna mellan Madrid och regionstyret i Barcelona som drev på för att Katalonien ska bli en självständig stat. PSOE gick stärkt ur valet i april 2019, men lyckades inte vinna tillräckligt med stöd för att bilda en regering. Det ledde till ett nytt val i november samma år, där PSOE åter blev största parti, men där Unidas Podemos tappade röster samtidigt som PP och det högerpopulistiska Vox gick fram. Valresultatet tydde på att det skulle bli ännu svårare än tidigare att bilda en regering, men två dagar efter valet kom PSOE överens med Unidas Podemos om att bilda en koalitionsregering.

Spanien Pedro Sánchez.jpg
Pedro Sánchez från Socialistpartiet (PSOE) blev spansk premiärminister 2018.  Sedan 2020 har PSOE
styrt Spanien i koalition med vänsterpartiet Unidas Podemos. Foto: TT

Nytt politiskt landskap

Rötterna till den politiska splittringen i Spanien återfinns delvis i den internationella finanskrisen som från 2008 slog hårt mot Spanien. Missnöjet med den hårda åtstramningspolitik som följde i dess spår bidrog till att det politiska landskapet delvis stöptes om. Flera korruptionsskandaler kring de två stora partierna, PP och PSOE, ledde dessutom till att de tappade i stöd och nya partier skapades: främst det vänsterriktade Podemos (som i valen 2019 ställde upp tillsammans med Förenade vänstern (IU) under namnet Unidas Podemos, UP) och det borgerliga Medborgare (Ciudadanos, CS). Dessutom stärktes självständighetsrörelsen i Katalonien vilket också skärpte de politiska motsättningarna i Spanien. 

Klyftan mellan vänster och höger har samtidigt växt inom spansk politik. I valet den 28 april 2019, kom dessutom Vox in i kongressen. Det var första gången sedan 1982 som ett parti med högerextrema åsikter hade tagit plats i den spanska kongressen. Vox framgångar i opinionen ledde till att både PP − och i viss mån Ciudadanos − tog ett tydligt kliv till höger under valrörelsen våren 2019. Inför höstvalet gjorde både PSOE och PP stora ansträngningar för att försöka vinna tillbaka mittenväljare från Ciudadanos. Ett partiledarbyte i PP 2022, där Alberto Núñez Feijóo utsågs till ny PP-ledare (se Politiskt system) har dock lett till att partiet har tagit ett tydligt steg mot den politiska mitten.

PSOE vid makten

När Sánchez första socialistregering tillträdde i juni 2018 förfogade den bara över 84 av de 350 mandaten i kongressen, vilket gjorde att den var helt beroende av stöd från såväl Podemos som flera regionala partier, bland andra Katalanska europeiska demokratiska partiet (PDeCAT, som tidigare hette Katalanska demokratiska partiet, CDC) och Kataloniens republikanska vänster (ERC). Det var de senare som beslöt sig för att fälla regeringen i februari 2019, trots att de hade fått löfte om att anslagen till Katalonien skulle öka med nästan en femtedel samt att den nationella minimilönen skulle höjas med 22 procent. Samtidigt hade samtalen mellan Madrid och Barcelona gått i stå och rättegången mot tolv katalanska ledare hade inletts vid Högsta domstolen i Madrid (se Kalendarium och nedan).  

PSOE gjorde bra ifrån sig i valet i april 2019, och fick 123 mandat. Tillsammans med Unidas Podemos fick vänsterblocket 165 mandat. Men för att nå majoritet i kongressen krävdes att regeringen skulle få stöd av minst 176 ledamöter. För att behålla regeringsmakten var PSOE tvunget att vinna stöd från flera små partier. Det högerliberala Ciudadanos, en annan av det valets vinnare, och PSOE hade redan under valrörelsen uteslutit ett regeringssamarbete. Ett annat parti som hade framgångar var det katalanska ERC som inför valet hade intagit en mer moderat linje i frågan om katalansk självständighet och dessutom öppnade för ett nytt samarbete med PSOE. Aprilvalets stora förlorare blev PP som inte ens fick behålla hälften av sina mandat.

Hösten 2018 hade PSOE och Podemos enats om ett budgetavtal med progressiva inslag (se Kalendarium). Inför de kommande regeringsförhandlingarna markerade Podemos ledare Pablo Iglesias tydligt att den här gången krävde hans parti ministerposter i utbyte mot sitt stöd, medan Sánchez och PSOE ville ha en ny minoritetsregering. Samtalen mellan de två partierna gick i stå sommaren 2019, och i juli röstade kongressen två gånger nej till att Sánchez skulle få fortsätta som premiärminister. Han hade nu två månader på sig för att få till stånd en ny regering. I början av september gjorde Sánchez ett försök att blidka Unidas Podemos genom löften om fri barnomsorg, mer pengar till vården och höga poster inom statsförvaltningen, men det räckte inte till för att bryta dödläget. Till sist tvingades Sánchez ge upp och utlysa nyval (se även Kalendarium).

PSOE vann visserligen valet i november 2019, men partiet tappade tre mandat, och för Unidas Podemos gick det ännu sämre. PP stärkte sin ställning, men valets stora vinnare blev Vox som mer än fördubblade antalet mandat och numera är Spaniens tredje största parti (se Kalendarium). 

Efter valet uteslöt Sánchez alla tankar på att bilda en "stor-koalition" med PP.  Han betonade istället vikten av att skapa en ny progressiv regering. Något överraskande kom PSOE nu överens med Unidas Podemos om att bilda en koalitionsregering. Men för att den skulle bli av måste partierna nu vinna stöd från flera mindre partier (se Kalendarium). I början av 2020 lyckades Sánchez förmå det katalanska ERC att lägga ned sina röster vid en förtroendeomröstning, i utbyte mot löfte om samtal om Kataloniens framtid.

I början av 2021 var det tydligt att det fanns starka spänningar inom regeringen. Företrädare för PSOE anklagade Unidas Podemos för att försöka sitta på två stolar samtidigt, genom att agera som både regering och opposition på samma gång. Samtidigt kritiserar Unidas Podemos koalitionspartnern för att inte uppfylla sitt löfte om att införa ett hyresstopp.

En avlyssningsskandal våren 2022, där den spanska regeringen anklagades för att ha spionerat på katalanska separatister, ledde till att ERC beslöt att inte samarbeta med regeringen i Madrid innan den hade vidtagit åtgärder för att återupprätta förtroendet för den. 

Den katalanska frågan

De senaste åren har frågan om Kataloniens status fått en framträdande roll i spansk politik. I den ekonomiska krisens spår växte kraven på självständighet i regionen (se Katalonien). Samtidigt är opinionen i regionen delad och stora grupper motsätter sig att Katalonien ska bryta sig ur Spanien. Under den tidigare PP-regeringen (från 2011 till 2018) kritiserades den dåvarande premiärministern Mariano Rajoy från vissa håll för att ha bäddat för konfrontationen genom sin ovilja att diskutera en kompromisslösning med regionregeringen i Barcelona. Rajoys Katalonien-politik stöddes framför allt av Ciudadanos, men till viss del även av PSOE (se även Politiskt system). Podemos anser att katalanerna ska få rösta om saken.

Den folkomröstning om självständighet som den katalanska regionregeringen höll hösten 2017, i trots mot författningsdomstolen och den spanska regeringen, spetsade till motsättningarna och den dåvarande PP-regeringen i Madrid valde att aktivera artikel 155 i den spanska författningen och tog tillfälligt över styret av Katalonien och utlyste regionval till i december samma år. I det lyckades separatistblocket nå en knapp majoritet trots att det förlorade röster. Ciudadanos blev dock det enskilt största partiet i regionparlamentet (se Kalendarium).

Folkomröstningen i Katalonien fick också rättsliga efterspel och en rad katalanska ledare åtalades. Rättegången mot tolv personer inleddes i Madrid i februari 2019 under hård mediebevakning. Åtalspunkterna handlar om "uppror, förskingring av offentliga medel och olydnad" och åklagarsidan krävde fängelsestraff på mellan sju och 25 år. Den högsta straffsatsen gällde Oriol Junqueras, ledare för ERC. Bland många självständighetsanhängare i Katalonien ses rättegångarna som politiska och man betraktar de åtalade som politiska fångar. Rättegången avslutades i juni 2019, men domarna kom först i oktober samma år, då nio separatistledare dömdes till fängelse i mellan nio och 13 år (se Kalendarium). Det utlöste stora protester i Katalonien, varav en del ledde till våldsamma sammandrabbningar mellan självständighetsanhängare och polisen, något som sannolikt stärkte högerpartierna i det spanska parlamentsvalet senare samma år då de utlovade hårda tag mot katalanska separatister.

Den före detta regionpresidenten Carles Puigdemont och flera andra före detta ministrar hade hunnit lämna landet innan åtal väcktes. Försök har gjorts för att få dem utlämnade, men i december 2018 drog Högsta domstolen tillbaka de europeiska arresteringsorder som hade utfärdats för fem politiker som då befann sig i Belgien. Hösten 2019 beslöt Spanien dock att återuppta kraven på att de fem katalanska politikerna skulle utlämnas från Belgien och Storbritannien, men hittills har domstolarna i dessa länder sagt nej.

I det regionval som hölls i februari 2021 vann självständighetspartierna åter egen majoritet i det katalanska parlamentet, men valdeltagandet var lågt, bara 53 procent.

I juni samma år benådade den spanska regeringen de nio som dömts till långa fängelsestraff, bland andra ERC-ledaren Junqueras. Det gällde dock bara själva fängelsestraffet, det föreföll som om förbudet om att inneha offentliga ämbeten fanns kvar. Den spanska regeringen hoppades att det skulle kunna minska spänningarna kring Katalonien och att det skulle gå att hålla förhandlingar om regionens framtid. Beslutet kritiserades dock hårt från flera håll (se Kalendarium). Det är dock tydligt att relationerna mellan Madrid och Barcelona förbättrats sedan Pere Aragonès från ERC blivit regionpresident i Katalonien (se även Katalonien).

Spansk nationalism

Det som har hänt i Katalonien har skapat en motreaktion i andra delar av Spanien, där nationalistiska strömningar stärkts inom vissa väljargrupper. Partier på högerkanten har kunnat vinna röster genom att utlova hårdare tag mot Katalonien. Högerpartierna har anklagat Sánchez, som fört samtal med de katalanska självständighetspartierna, för att utgöra ett hot mot Spaniens enhet (inför höstvalet 2019 höjde han dock tonen mot de katalanska separatisterna och lovade bland annat att skärpa straffen för dem som håller en icke sanktionerad folkomröstning om självständighet).

Det är Katalonienfrågan, snarare än kritik mot ökad invandring, som lett till framgångar för Vox. Men Vox har också spelat på främlingsfientliga stämningar och har bland annat krävt att alla illegala invandrare och alla invandrare som begår brott ska utvisas från Spanien. Partiets valframgångar, framför allt hösten 2019, lär göra det svårare att hitta en förhandlingslösning med separatisterna i Katalonien.

PSOE har å sin sida försökt mobilisera väljare genom att beskriva Vox som ett spöke från Francotiden, inte minst sedan PP och Ciudadanos bildat regering i den sydliga regionen Andalusien med stöd av Vox. Senare inleds ett liknande regeringssamarbete i huvudstaden.

PSOE-regeringens har också försökt att göra upp med det förflutna genom att flytta den forne diktatorn Francisco Francos kvarlevor från mausoleet El Valle de los Caidos (De stupades dal) till El Pardo-kyrkogården i Mingorrubio, norr om Madrid, trots motstånd bland annat från Francos familj (se Kalendarium) och från Vox.

Nationellt nödläge

Spanien drabbades hårt av coronapandemin, särskilt i början. Från början av 2020 fram till och med mars 2022 avled över 100 000 människor i sjukdomen.

Landet utlyste i mars 2020 ett nationellt nödläge (se Kalendarium). Coronakrisen slog också hårt mot den spanska ekonomin, och premiärminister Sánchez tryckte på hårt för att få ökat stöd från EU, vilket han också fick igenom i juli samma år. 

Samtidigt riktade framför allt PP och Vox skarp kritik mot hur regeringen hanterade coronakrisen. Kontroverserna fortsatte även sedan det nationella nödläget hävts den 21 juni 2020 och ansvaret för att bekämpa pandemin hade förts över till regionerna.

Hög arbetslöshet

Spanien hade 2019 återhämtat sig från de värsta sviterna av den ekonomiska krisen, men den höga arbetslösheten utgjorde fortfarande ett stort problem. I början av 2019 saknade omkring 14 procent av spanjorerna arbete, men bland unga under 25 år var arbetslösheten mer än dubbelt så hög. Den ekonomiska tillväxten höll dessutom på att stanna av innan coronapandemin bröt ut. Energipriserna började stiga snabbt 2021 (72 procent), för att ta fart ytterligare i samband med Rysslands anfallskrig mot Ukraina året efter, vilket har lett till en rad missnöjesyttringar, då även matpriser stigit i snabb takt. Spanien fick våren 2022 tillstånd från EU att öka subventionerna för el och gas till hushållen och lade fram ett stort stödpaket i mars 2022, vilket  följdes av ännu ett tra månader senare.

Andra stora problem inför framtiden är Spaniens höga statsskuld och hur man ska kunna finansiera pensionssystemet, som knakar i fogarna i takt med att befolkningen åldras. Redan nu betalar man ut mer i pensioner än man får in i sociala avgifter, trots att sysselsättningen har ökat, pensionsåldern har höjts till 67 år och spanjorernas köpkraft har stärkts. Avfolkningen av landsbygden och stora sociala klyftor inom landet är andra problem som spanjorerna måste ta itu med. 10 miljoner spanjorer beräknades 2018 leva under fattigdomsgränsen. Antalet ökade efter det, men nivån var ännu högre under den ekonomiska krisen på 2010-talet.

Spanien har också en växande jämställdhetsrörelse som riktar uppmärksamhet mot löneskillnader mellan könen och våld mot kvinnor. Men det har också väckt en motreaktion, inte minst från partier som Vox som vill riva upp lagar som kommit till för att skydda kvinnor. En annan laddad fråga gäller abortlagarna. Den förre PP-ledaren Pablo Casado sade sig vilja ha tillbaka den abortlagstiftning som gällde fram till 1985, där abort bara var tillåtet när moderns liv var i fara, fostret var gravt missbildat eller att kvinnan blivit gravid efter en våldtäkt. Han kopplade då samman abortfrågan med Spaniens låga födelsetal.

Följ den löpande utvecklingen i landet i  Kalendarium

Om våra källor

LÄSTIPS:

Spanien − demokrati i kris. Världspolitikens Dagsfrågor nr 2 2018

Läs mer om Spanien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Sánchez omfamnar vänstern – men Katalonien avgör (2019-11-14)
Svårläst politiskt läge efter valet i Spanien (2019-04-30)
Sánchez överraskar både anhängare och motståndare (2018-06-13)
Reform av Spaniens författning kan ena landet (2017-10-23)
Katalonien: Vad anser vi om folkens självbestämmande? (2017-10-19)
Konflikten Barcelona vs Madrid i fem akter (2017-10-08)
Folkomröstning ska rädda regeringen i Katalonien (2017-07-03)

 

Varukorg

Totalt 0