Turkiet – Demokrati och rättigheter

Turkiet är ömsom tolerant, ömsom strängt. Friheten att välja livsstil är ganska stor, men i politiska sammanhang är gränserna bestämda. För närvarande är det en religiös president som anger tonen, och rättsväsendet och andra myndigheter används till att bestraffa presidentens motståndare och tysta kritiska röster.

En följd av att Turkiet under långa perioder har styrts av militären är att staten fått en stark ställning, medan individens rättigheter varit svagare. Numera dominerar ett starkt centraliserat presidentstyre med religiösa inslag i stället för den tidigare sekulära militären. Dagens ledarskap med rötter i politisk islam, som till en början tycktes vilja främja ett mer tolerant samhälle, har blivit allt mer auktoritärt. Grundlagen och andra lagar har ändrats och kraftigt utökat presidentens makt (se Inrikespolitik och författning).

Polisen fick 2015 utökade befogenheter att ingripa mot demonstranter. Människorättsgrupper har kritiserat våldsanvändningen, liksom rätten att skjuta skarpt mot civila. Efter kuppförsöket 2016 rådde undantagstillstånd i två år. Över 130 000 lärare, akademiker, jurister, poliser, militärer och andra offentliganställda förlorade sina jobb och tiotusentals människor hamnade i fängelse, flera tusen dömdes till livstid. De flesta anklagades för att vara gülenister – anhängare till en annan islamisk rörelse än den form av islam som statsledningen förespråkar.

Polisen kritiserades för sitt hårdhänta agerande under massprotester i mars 2025 efter gripandet av Istanbuls borgmästare Ekrem İmamoğlu, en nyckelfigur i  oppositionen.  Inemot 2 000 personer frihetsberövades i samband med protesterna. Flera demonstranter greps i sina hem, och det rapporterades om användning av teknik för ansiktsigenkänning samt begränsningar av internet och sociala medier.

2020 infördes en lag som stärker statens kontroll över digitala plattformar, vilket innebär att stora sociala medieföretag måste samarbeta med myndigheter, lagra data i landet och snabbt ta bort innehåll på begäran. Kritiker menar att detta underlättar övervakning och censur.

Utvecklingen kan sammanfattas så här: Fram till en bit in på 2000-talet motarbetade staten grupper som ville ge religionen större utrymme i samhället. Numera upplever sekulära och oppositionella grupper en  ökad press, samtidigt som även religiösa grupper riskerar problem om de inte följer den tolkning som stöds av staten.

Staten ser också med misstänksamhet på etniska minoriteter. Företrädare för prokurdiska partier har avsatts trots att de valts i demokratiska val. En av de mest kända, Selahattin Demirtaş, dömdes 2024 till ett långt fängelsestraff (över 40 år) efter att ha varit frihetsberövad sedan 2016. Europadomstolen för mänskliga rättigheter (ECHR) har vid upprepade tillfällen kritiserat Turkiets agerande och krävt hans frigivning, men Turkiet struntar i detta.

Prokurdiska partier, så som HDP som Demirtaş ledde, motarbetas men kringgår förbud genom att återuppstå i ny form. Partier som betecknas som extremister var förbjudna sedan tidigare, i synnerhet PKK-gerillan med avläggare eftersom de förespråkar en kurdisk stat och har backat upp sina krav med vapen. PKK klassas som terrorgrupp. (Läs mer om kurderna i Turkiet här, samt dessa texter om konflikterna mellan kurder och olika länder i regionen.)

Kvinnoorganisationer reagerade starkt när Turkiet 2021 lämnade Istanbulkonventionen, ett avtal mot våld mot kvinnor. Plattformen Vi ska stoppa kvinnomorden (Kadın Cinayetlerini Durduracağız) har rapporterat att 315 kvinnor dödades 2023 samt om ytterligare 248 misstänkta mordfall. En domstol stoppade ett försök att stänga organisationen 2023.

Även hbtq-aktivister vittnar om ökat tryck. Prideparader har i praktiken stoppats eller slagits ned av polis sedan 2015, och regeringen har beskrivit hbtq-rörelsen som ett hot mot samhällets värderingar. I juni 2026 blockerades omkring 40 konton på X kopplade till feministiska och hbtq-grupper.

Inför Natotoppmötet som Turkiet var värd för sommaren 2026 greps flera hundra journalister, akademiker, advokater, fackföreningsmedlemmar, lärare, studenter och företrädare för civilsamhället med hänvisning till att de utgjorde terrorhot.

Fackliga rättigheter är begränsade. Internationella fackliga organisationer rankar Turkiet som ett av världens sämsta länder för arbetstagare. Turkiet ligger i den sämsta av fem kategorier rapporterar världsfacket IFS .

Turkiet ligger på plats 124 av 182 i Transparency Internationals index över upplevd korruption (2025), vilket speglar en gradvis försvagning av institutioner och kontrollmekanismer. Korruptionsanklagelser har riktats mot regeringspartiet AKP, särskilt sedan samarbetet med Gülenrörelsen sprack (se Religion och Inrikespolitik och författning ).

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Canan Kaftancıoğlu, Istanbulpolitiker för det sekulära partiet CHP, är en av dem som fått känna på att straff hotar den som ”förolämpar" presidenten och staten. Osman Kavala, välkänd affärsman och kulturmecenat, är en annan. I Kavalas fall har såväl Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna som enskilda organisationer framhållit att han utsätts för förföljelse därför att han motsätter sig president Erdoğans politiska retorik, som underblåser konflikter i samhället. 

Medierna är starkt begränsade. Ungefär 90 procent av medierna bedöms stå under direkt eller indirekt regeringskontroll, och många redaktioner har stängts eller tagits över av staten, särskilt efter 2016. Minst 45 tidningar lades ned i samband med kuppförsöket. En var Özgür Gündem, landets första dagstidning som helt ägnades åt kurdiska frågor; en annan var liberala Taraf, som gjort sig känd för grävande journalistik med udden riktad mot makthavare.

I Reportrar utan gränsers rankning hamnar Turkiet på plats 163 av 180, se lista här (2026.) Journalistiken i landet är  i "mycket allvarlig fara" anser organisationen som pekar på regeringens starka grepp om pressen.

Självcensur är utbredd. Många sajter blockeras, och lagstiftning från 2022 om ”desinformation” kan ge fängelse i upp till tre år. Kritiker menar att lagen används för att tysta opposition.

Journalister grips, trakasseras och ställs inför rätta. Flera journalister greps under protesterna 2025, däribland svenske frilansen Joakim Medin, som satt häktad i 51 dagar.

Medier och individer riskerar åtal genom lagar om att förolämpa staten eller presidenten. Nobelpristagaren Orhan Pamuk är en av de röster staten har försökt tysta med den ökända paragraf 301  som gäller förolämpning av staten (2008 ändrat till ”den turkiska nationen”) och kan ge upp till två års fängelse, medan paragraf 299 gäller förolämpning av presidenten.

Etermediebolaget TRT har medgett att det finns en lista på över 200 sånger som inte får spelas. Förbudet motiveras med att melodierna förmedlar dåliga ideal till barn och unga, uppmuntrar bruk av alkohol och tobak eller sprider terrorpropaganda. Bland låtarna, både turkiska och kurdiska, finns inspelningar med kända artister som Demet Akalın, Sıla och Bengü.

RÄTTSVÄSENDE OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättsväsendet får återkommande kritik för bristande oberoende. Internationella domstolar som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har fällt Turkiet tusentals gånger, ofta för brister i rätten till en rättvis rättegång.

I World Justice Projects index över hur rättsstaten fungerar i 143 länder hamnar Turkiet på plats 118 och hör till de länder där problemen tilltagit mest (se lista här). 

Sedan 2016 har rättssystemet omstrukturerats, och regeringen har fått större inflytande över tillsättningar av domare. Detta har enligt kritiker försvagat domstolarnas oberoende, däribland författningsdomstolen som länge hade en stark ställning som försvarare av den sekulära staten. 

Dödsstraffet avskaffades helt 2004, men diskussioner om att återinföra det har förekommit. I dag används i stället livstidsstraff vid grova brott.

Genom författningsändringar som trädde i kraft 2018 avskaffades militärdomstolarna. 

Turkiet kritiseras för att använda sig av polissamarbetet Interpol i politiska syften genom att efterlysa regimkritiker internationellt så att de riskerar att bli gripna.Den svensk-turkiske skribenten Hamza Yalcin greps 2017 i Spanien under en semesterresa. Först efter någon månad släpptes han. Oliktänkande – inte bara PKK-ledaren Abdullah Öcalan, utan på senare år också anhängare av Gülenrörelsen – har hämtats hem från andra länder av turkisk säkerhetstjänst. Under Sveriges process att bli medlem i Nato krävde Ankara att Sverige skulle lämna ut kurder och turkiska regimkritiker som gått i landsflykt.

Om våra källor

Lästips – läs mer i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Koranbränning spelar despoter i händerna (2023-02-02)