Storbritannien – Utrikespolitik och försvar

Storbritannien har hela tiden haft ett laddat förhållande till EG/EU och processen att lämna samarbetet blev också komplicerad. I slutet av 2020 enades dock Storbritannien och EU om ett handels- och samarbetsavtal. Relationerna till EU har traditionellt balanserats av den ”särskilda relation” till USA som Storbritannien har haft sedan 1945. Det påpekas ofta att relationen är mer ”särskild” för britterna än för amerikanerna. Den brittiska regeringen hoppas att Storbritannien efter brexit ska kunna stärka sin roll på världsscenen.

Redan när Storbritannien gick med i EG/EU var landet en motvillig medlem. Den brittiska EU-politiken handlade ofta mer om hur man skulle undvika att lämna ifrån sig makt till Bryssel än att framhålla fördelarna med samarbetet. För britterna var det främst ett sätt att gynna handeln mellan medlemsländerna och de motsatte sig alla planer på ökad politisk integration.

Sedan de brittiska väljarna 2016 röstat för att lämna samarbetet rådde stor ovisshet kring hur det skulle gå till. Enligt reglerna skulle parterna ha enats om ett skilsmässoavtal senast två år efter att Lissabonfördragets artikel 50 hade aktiverats (vilket Storbritannien gjorde i mars 2017). Efter många turer, där britterna tvingades be EU om mer tid för att slutföra brexitprocessen, kunde Storbritannien till sist lämna EU den 31 januari 2020. Ett nytt handelsavtal mellan Storbritannien och EU blev klart sista veckan i december 2020. 

En av de mest svårlösta frågorna under brexitförhandlingarna gällde vad som skulle hända med gränsen mellan Nordirland och Irland och den lösning man enades om har fortsatt att skapa problem (se Aktuell politik). Överläggningarna försvårades av spänningar mellan regeringarna i London och Dublin, som uppstått efter många år av gott samarbete kring den nordirländska fredsprocessen.

Det fanns även andra områden som krävde fortsatta förhandlingar, bland annat om vilken roll Gibraltar, som inte omfattades av avtalet, skulle ha i framtiden.

Efter brexit har Storbritannien förhandlat om nya handelsavtal med en rad länder utanför EU. Bilaterala uppgörelser har slutits med Norge, Island, Liechtenstein, Japan, Israel, Nya Zeeland och Australien. Samtal om sådana inleddes 2022 med Kanada och Indien.

Storbritannien har slutit flera avtal med Frankrike i syfte att minska strömmen av migranter som med små båtar försöker ta sig över brittiska kanalen. Det senaste blev klart i november 2022 (se Befolkning och språk och Kalendarium).

Passfrihet mellan Storbritannien och Irland

Ända sedan 1920-talet råder passfrihet mellan Storbritannien och Irland (även Kanalöarna och Isle of Man omfattas). Den ingår i den så kallade gemensamma resezonen (Common Travel Area, CTA) som också tillåter att irländare utan särskilda tillstånd kan arbeta, studera, få tillgång till olika bidrag och söka vård i Storbritannien. Avtalet tillåter också irländska medborgare att rösta i brittiska val och vice versa. Länderna har behållit den gemensamma resezonen även efter att Storbritannien lämnade EU (se Kalendarium).

Relationen till USA och drömmen om en ny global roll

Den konservativa brittiska regeringen har förhoppningar om att Storbritannien genom att lämna EU ska kunna stärka sin roll globalt, men det tycks vara lättare sagt än gjort. Det relativt starka inflytande som landet har haft efter andra världskriget har haft sin grund i den särskilda rollen till USA. Men den är inte så stark som den brittiska regeringen har önskat och bygger i hög grad på militärt och säkerhetspolitiskt samarbete.

En del uttalande som Donald Trump gjorde när han var USA:s president 2017–2021 fick många brittiska bedömare att ifrågasätta huruvida den särskilda relationen skulle överleva. Det handlade bland annat om USA:s beslut att ensidigt lämnat kärnenergiavtalet med Iran (se nedan).

Efter att Boris Johnson 2019 hade tagit över som brittisk premiärminister såg relationerna ut att förbättras. Trump var positiv till att britterna skulle lämna EU, som han såg som en konkurrent på handelsområdet. I maj 2020 inleddes samtal om ett eventuellt frihandelsavtal mellan Storbritannien och USA. Britterna ville bland annat öka exporten av jordbruksprodukter till USA och försöka få lägre tullavgifter för en rad varor. USA hoppades att kunna sälja fler varor, som produceras enligt amerikanska regler till Storbritannien samt få tillgång till den brittiska marknaden när det gäller hälsovård och läkemedel, vilket är en känslig sak i Storbritannien.

USA, under president Joe Biden, har inte gjort någon hemlighet av att man helst hade sett att Storbritannien hade stannat kvar i EU. Biden har också tryckt på för att regeringen i London ska göra allt den kan för att bevara freden i Nordirland. Samtidigt valde USA i augusti 2021 att utan någon särskild förvarning till britterna ta hem sina soldater från Afghanistan (se nedan).

Den säkerhetspakt, Aukus, som Storbritannien slöt med USA och Australien i september samma år var ett visst plåster på såren. Pakten beskrevs som det mest omfattande försvarssamarbetet mellan länderna sedan andra världskriget och ansågs vara riktat mot Kina, även om det inte uttalades öppet. Den brittiska regeringen hoppades att avtalet även skulle bädda för ett handelsavtal med Australien.

Storbritannien ansökte samma höst om att få ansluta sig till handelsavtalet CPTPP (Comprehensive and Progressive Agreement for Trans-Pacific Partnership) som omfattar elva länder kring Stilla havet, bland annat Australien, Kanada, Japan och Vietnam.

Kina

Samtidigt som Storbritannien ansträngde sig för att förbättra sina kontakter till Kina, och öka handelsutbytet mellan länderna, beslöt man sommaren 2020, efter påtryckningar från USA, att den kinesiska telekomjätten Huaweis tekniska utrustning från 2027 inte längre får användas i det brittiska 5G-nätet (se Kalendarium).

Sedan Rishi Sunak tillträtt som brittisk premiärminister hösten 2022 gjorde han en markering mot Kina, om att de ekonomiska kontakterna mellan länderna inte skulle vara lika nära som tidigare. Under framför allt David Cameron, premiärminister 2010–2016, var förhoppningen att ökat ekonomiskt samarbete skulle leda till politiska och sociala reformer i Kina. Sunak talade om att Storbritannien skulle inta en mer pragmatisk inställning till Kina, men han gick inte så långt som att beskriva landet som ett hot. Konservativa parlamentsledamöter hade före talet tryckt på för att Sunak skulle inta en tuffare hållning mot Kina.

Militära ingripanden i Kosovo, Afghanistan och Irak

Åren 1997–2010 förde den dåvarande Labourregeringen en aktiv utrikespolitisk roll, ofta i samarbete med USA. Den dåvarande brittiske premiärministern Tony Blair ville att landet skulle fungera som en förbindelselänk mellan USA och EU. Efterhand kritiserades han allt mer på hemmaplan för att stå för nära USA.

Under Kosovokrisen 1999 höll amerikaner och britter en hög profil i försvarsalliansen Natos luftkrig mot Jugoslavien. Efter terrorattentaten mot USA 2001 var det bara Storbritannien som i större omfattning deltog vid USA:s sida i de militära angreppen mot Afghanistan.

I början av 00-talet handlade den brittiska utrikespolitiken mycket om Irak och frågan om den irakiska regimen hade massförstörelsevapen. Tillsammans med USA beslöt Storbritannien att invadera Irak i mars 2003, trots att många britter motsatte sig kriget (se Modern historia). Efter den irakiska regimens fall stannade de brittiska trupperna kvar i södra Irak för att administrera återuppbyggnaden och garantera säkerheten i fyra provinser. Inga massförstörelsevapen hittades. I Storbritannien fördes en hård debatt om huruvida hotet från Irak hade överdrivits för att motivera ett anfall. Efterhand stegrades våldet i de områden som britterna ansvarade för. 2009 togs ansvaret för dem över av USA.

2005 förband sig Storbritannien att skicka trupper till Natoledda operationen i Afghanistan. I takt med att våldet tilltog från våren 2006 drogs brittiska soldater in i strider med talibaner och andra väpnade grupper i provinsen Helmand. Som mest fanns det 9 000 brittiska soldater i Afghanistan. Insatsen där var inte lika politiskt känslig för britterna som den i Irak, eftersom uppdraget hade mandat från FN. Från 2012 började de utländska trupperna dras tillbaka och 2014 avslutade Nato formellt sin insats i landet. Kvar blev omkring 1 000 man för att utbilda de afghanska regeringstrupperna.

Samtliga brittiska soldater drogs tillbaka från Afghanistan sommaren 2021, sedan USA beslutat att ta hem sina soldater och det därmed ansågs för riskfyllt att ha militära styrkor kvar i landet. Läget spetsades till i augusti 2021, då talibanerna tog över makten i Afghanistan kort efter att de utländska trupperna hade lämnat landet. Fram till slutet av månaden evakuerade Storbritannien under kaotiska förhållanden såväl britter som afghaner som hade arbetat för Storbritannien (se Kalendarium). Den brittiska regeringen fick skarp kritik, även från konservativa parlamentsledamöter, för att den inte hade varit bättre förberedd på vad som skulle hända och att den passivt hade följt USA:s linje.

Libyen och Syrien

Irakkriget och dess efterspel har skapat ett starkt motstånd i Storbritannien mot att landet ska ge sig in nya militära operationer i konfliktområden. Men 2011 drev Storbritannien på för att FN skulle upprätta en flygförbudszon i Libyen för att skydda civilbefolkningen. En sådan godkändes av FN:s säkerhetsråd i mars samma år, och Storbritannien spelade, vid sidan av Frankrike och USA, en ledande roll, men flera andra länder deltog. En parlamentarisk kommitté ifrågasatte 2016 motiven för ingripandet.

När den dåvarande premiärministern David Cameron 2013 förespråkade att brittisk militär skulle sättas in mot den syriska regimen, som använt kemiska vapen mot rebellfästen, röstade underhuset nej. Efter Islamiska statens (IS) våldsamma framfart i Irak och Syrien året efter godkände kammaren brittiska flygräder mot den extrema gruppen i Irak. Från slutet av 2015 genomfördes även flygräder mot IS i Syrien. I april 2018, efter anklagelser om att kemiska vapen använts i den syriska staden Duma i östra Ghuta genomförde Storbritannien, tillsammans med USA och Frankrike, ett bombanfall mot anläggningar i närheten av Damaskus och Homs i Syrien där den syriska regimen uppgavs tillverka kemiska vapen. Cameron fick viss kritik för att detta gjordes utan att underhuset tillfrågats. 

Spänd kontakt till Iran

Förhållandet mellan Storbritannien och Iran har periodvis varit spänt ända sedan 1800-talet. På senare år har det från brittisk sida främst handlat om oro för att Iran försöker skaffa sig kärnvapen. Hösten 2011 höjde Cameron tonläget mot Iran och Storbritannien skärpte de ekonomiska sanktionerna mot landet. Beslutet ledde till att den brittiska ambassaden i Teheran stormades av demonstranter och att länderna begränsade sina diplomatiska relationer till lägsta nivå.

I samband med ett genombrott i förhandlingarna om Irans kärnvapen 2015 (se Iran: Utrikespolitik och försvar) förbättrades kontakterna mellan länderna. Efter att ett kärnteknikavtal slutits mellan Iran (JCPOA) och omvärlden trätt i kraft i början av 2016 utsåg Storbritannien en ambassadör i Iran på hösten samma år.

Storbritannien beklagade, tillsammans med Frankrike och Tyskland, USA:s beslut att 2018 dra sig ur kärnenergiavtalet. Länderna slog samtidigt fast att avtalet fortfarande var viktigt för den gemensamma säkerheten.

När spänningarna mellan Iran och USA steg i början av 2020, efter att amerikansk militär dödat en iransk general i revolutionsgardet, försökte den dåvarande premiärministern Boris Johnson inledningsvis hålla en låg profil (se Kalendarium). Tillsammans med Tyskland och Frankrike gjorde Storbritannien en markering mot Iran som man menade inte höll sin del av avtalet.

Argentina och Falklandsöarna

Argentinska krav på de brittiska Falklandsöarna i södra Atlanten har skapat spänningar mellan Storbritannien och Argentina. När argentinska trupper 1982 invaderade öarna ledde det till ett krig mellan länderna som vanns av britterna (se Modern historia). Förhoppningar om att det skulle finnas olja och gas i havet kring öarna ledde till att Argentina på 00-talet höjde tonläget mot britterna.

2013 hölls en folkomröstning där 99,8 procent av invånarna röstade för att Falklandsöarna skulle förbli brittiska. 2016 kom Storbritannien och Argentina överens om att restriktioner kring utvinningen av gas och olja kring Falklandsöarna skulle tas bort, och att flygförbindelser skulle kunna upprättas mellan Falklandsöarna och länder i regionen. Maktskiftet i Argentina 2015 bäddade för ett ytterligare töväder mellan länderna.

Tonen höjdes något efter nästa maktskifte i Argentina 2019, då president Alberto Fernández i ett tal inför FN:s generalförsamling 2020 vidhöll att öarna är illegalt ockuperade av Storbritannien. I mars 2022 uppmanade han britterna att gå med på nya förhandlingar om ögruppens status. Tidigare samma år hade Kina ställt sig bakom Argentinas krav på Falklandsöarna.

Ryssland och Ukraina

Mordet på en avhoppad rysk underrättelseagent 2006 ledde till spänningar i förhållandet till Ryssland, inte minst då Moskva vägrade att utlämna den misstänkte gärningsmannen. I samband med Ukrainakrisen 2014, då Ryssland ockuperade Krimhalvön, införde Storbritannien sanktioner mot Ryssland i samarbete med övriga EU-länder. Året efter skickade britterna militär personal till Ukraina för att utbilda landets försvarsstyrkor. De skulle vara stationerade i västra Ukraina, långt från striderna i öster.

Den brittiska regeringen har också kritiserat ryska bombningar av civila mål i Syrien.

Relationerna försämrades ytterligare efter mordförsök på en rysk dubbelagent och hans dotter våren 2018, där nervgiftet novitjok användes. Storbritannien pekade ut Ryssland som ansvarigt, något Moskva tillbakavisade (se Kalendarium). Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA fördömde i ett gemensamt uttalande nervgiftsattacken som man menade inkräktade på Storbritanniens nationella suveränitet.

I början av 2022, sedan Ryssland hade samlat stora truppstyrkor i närheten av den ukrainska gränsen, lovade Storbritannien att bistå Ukraina med lätta pansarvärnsvapen avsedda för självförsvar samt att skicka fler militärer för att utbilda ukrainska försvarsstyrkor. Storbritannien lovade också att hjälpa till att bygga upp den ukrainska flottan. Den brittiska regeringen försökte hålla en hög profil under krisen, delvis som ett sätt att visa att landet fortfarande har en viktig roll att spela globalt efter brexit och kunna visa upp en enad front med USA, efter det som hände i Afghanistan 2021 (se ovan). 

När ryska trupper genomförde en fullskalig attack mot Ukraina i slutet av februari fördömdes detta i hårda ordalag av Boris Johnson. Några dagar tidigare hade Storbritannien infört nya sanktioner mot Ryssland sedan Moskva hade erkänt Luhansk och Donetsk, de ryskstödda separatistenklaverna i östra Ukraina, som självständiga stater. De skärptes betydligt senare, ofta i samordning med EU, USA och andra västländer. Löften kom också om nya vapensändningar till Ukraina. Läs mer om vilka sanktioner som Storbritannien har infört här.

Händelseutvecklingen ledde också till ökad uppmärksamhet på det faktum att ryska oligarker, varav en del har nära band till Rysslands president Vladimir Putin, har tvättat svarta pengar genom att bland annat investera i fastigheter i London. De som gör stora investeringar i Storbritannien har sedan 1994 kunnat beviljas särskilda visum för fem år (2,5 år för dem som har satsat extra stora summor), och därefter brittiska medborgarskap. 12 000 sådana visum utfärdades 2008–2021, varav en knapp femtedel hade gått till ryssar. Även om detta har minskat på senare år, till viss del på grund av de sanktioner som infördes 2014, var 24 ryska bolag fortfarande registrerade på Londonbörsen i februari 2022. Kritiker hade redan tidigare uppmanat den brittiska regeringen att använda de instrument den redan har för att sätta stopp för penningtvätten, men menar att den politiska viljan att ingripa har saknats.

Samväldet och FN

Många av Storbritanniens tidigare kolonier ingår i Samväldet (samt numera även Moçambique och Rwanda som inte varit en del av det brittiska kolonialväldet). Syftet med organisationen, som idag samlar 54 länder, är att upprätthålla kulturell och social värdegemenskap mellan de forna kolonierna. Samväldet har även betydelse för att kanalisera bistånd från rika till fattiga länder inom organisationen. Det utövar dessutom påtryckningar för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna i medlemsländerna.

Storbritannien är en av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd.

Försvar

Det kalla krigets slut 1989/1990 ledde till kraftiga neddragningar av det konventionella försvaret. Mellan 2010 och 2017 skars försvarsutgifterna ned med nästan 7 miljarder pund, sedan dess har de ökat på nytt med omkring 3 miljarder pund fram till år 2021.

När regeringen presenterade en ny försvarsstrategi våren 2021 aviserades satsningar på den brittiska försvarsindustrin, en särskild styrka mot cyberhot skulle placeras i norra England, samt att ett nytt centrum för artificiell intelligens skulle skapas. Premiärminister Boris Johnson utlovade upp till 100 000 nya arbetstillfällen inom försvarssektorn och 16,5 miljarder pund extra till försvaret fram till 2025. Ett syfte med satsningen var att stärka Storbritanniens position i världen, betonade han.

På senare år har det framför allt skett en minskning av militär personal stationerad utanför Storbritannien. Av de omkring 6 000 man som 2021 var stationerade fanns nästan två tredjedelar i Europa i bland annat Cypern, Belgien, Gibraltar och Italien.

Storbritannien har ett eget kärnvapenprogram, Trident, men britterna minskade från 1970-talet till början av 2020-talet sin arsenal av kärnvapenstridsspetsar och det finns inte längre några amerikanska kärnvapen på brittiska baser. Landet har fyra kärnvapenbestyckade ubåtar som är placerade i Skottland. 2016 godkände underhuset att de skulle ersättas med nya fram till 2025, till en kostnad av 31 miljarder pund. I den nya försvarsstrategin 2021 höjdes den övre gränsen för hur många kärnvapenstridsspetsar Storbritannien får ha, från 180 till 260. Det väckte frågor om Storbritannien levde upp till sina åtaganden i icke-spridningsavtalet (NPT). Beslutet motiverades med den upprustning som Ryssland och andra länder har gjort på senare år.

Den skotska regeringen motsätter sig att kärnvapnen ska få vara kvar på skotskt territorium.

Om våra källor

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Brexit väcker åter tanken om ett enat Irland (2019-02-20)
Orealistiska britter orsakar dödläge i brexitsamtal (2017-10-15)

 

108414

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågorna som förändrar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

127302

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågor som påverkar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

Varukorg

Totalt 0