Den 22-23 augusti kommer UI att uppdatera sina IT-tjänster

Under uppdateringen kommer vi tyvärr inte kunna svara på e-post, men återkommer så snart vi kan.

Utrikespolitik och försvar

Storbritannien har under alla år haft ett laddat förhållande till EU och den process som nu pågår inför EU-utträdet är komplicerad. Relationerna till EU har traditionellt balanserats av den ”särskilda relation” till USA som Storbritannien har haft sedan 1945. Det påpekas då och då att relationen är mer ”särskild” för britterna än för amerikanerna.

Storbritannien och EU

Ända sedan inträdet 1973 har Storbritannien varit en motvillig medlem av EG/EU. Den brittiska EU-politiken har ofta handlat mer om hur man ska undvika att lämna ifrån sig makt till Bryssel än att framhålla fördelarna med samarbetet. För britterna har EU-samarbetet främst varit ett sätt att gynna handeln mellan medlemsländerna och de har hela tiden motsatt sig tanken på ökad politisk integration. Storbritannien valde därför att stå utanför EU:s passunion Schengen och att inte införa euron som valuta. Det har inte hjälpt att Margaret Thatcher 1985 lyckades förhandla fram en rabatt på medlemsavgiften.

Inför folkomröstningen 2016 hade den dåvarande premiärminister David Cameron hoppats att och EU-kommissionens ordförande Donald Tusk, bland annat enats om att Storbritannien skulle kunna välja att ställa sig utanför ett eventuellt tätare EU-samarbete och inte behöva bidra med pengar för att rädda euroländer i kris. Cameron fick också igenom vissa begränsningar av EU-invandrares tillgång till det brittiska välfärdssystemet, men de var inte så stora som han hade önskat sig. USA markerade samtidigt att man önskade att Storbritannien skulle stanna kvar inom EU och att ett eventuellt utträde skulle påverka ländernas relationer.

Stor ovisshet råder kring hur det ska gå till när Storbritannien ska lämna EU, men många bedömare tvivlar på att en uppgörelse kan bli klar på de två år som parterna har på sig enligt Lissabonfördragets artikel 50. Storbritannien måste även förhandla om alla sina handels­avtal med parter utanför EU.

En fingervisning om vilken linje som Camerons efterträdare Theresa May, som tog över som premiärminister i juli 2016, skulle hålla i förhandlingarna kom i januari 2017, då hon slog fast att Storbritannien skulle lämna EU:s gemensamma marknad. När May utlyste nyval till i juni 2017 handlade det mycket om att hon ville skaffa sig ett tydligt mandat inför förhandlingarna om utträdet. Hon sade också att om förhandlingarna med EU inte ledde till en tillräckligt bra överenskommelse, var det bättre att Storbritannien lämnade unionen utan något avtal alls. 

Det brittiska parlamentsvalet i juni 2017 gav inte May det starka mandat som hon hade hoppats på att få inför överläggningarna med EU. Mycket tydde på att hon skulle tvingas inta en mjukare position, inte minst sedan Labour i augusti samma år förespråkade ville nu att Storbritannien skulle stanna kvar i EU:s gemensamma marknad och tullunionen under en övergångsperiod  (se Aktuell politik). Regeringen aviserade i september 2017 att den vill fortsätta sitt samarbete med EU när det gäller försvaret, cyberbrott och för att motverka illegal invandring.

Samtidigt visade de övriga EU-länderna en oväntad stark sammanhållning under förhandlingarna som inleddes i juni 2017. Först en bit in i december samma skedde ett verkligt genombrott i samtalen. Det betydde att Storbritannien och EU nu kunde fortsätta med nästa förhandlingsfas, om de framtida relationerna mellan britterna och EU-länderna, där handelsfrågorna har stor betydelse (se även Aktuell politik). Under hösten 2017 blev det tydligt att det uppstått starka spänningar mellan regeringarna i London och Dublin, efter många år av gott samarbete framför allt kring den nordirländska fredsprocessen. Ett år senare enades den brittiska regeringen och EU om ett preliminärt utträdesavtal (se Kalendarium), men det underkändes av det brittiska underhuset i januari 2019. Farhågor restes nu om att Storbritannien riskerade att lämna EU utan något avtal alls (se även Aktuell politik). 

Om och när ett eventuell avtal är klart mellan Storbritannien och EU måste det godkännas av Europeiska rådet, det vill säga EU:s 28 stats- och regerings­chefer, och EU-parlamentet. Eventuellt måste överenskommelsen även ratificeras av medlemsländernas nationella parlament.  Läs mer om brexitförhandlingarna i Utrikesmagasinet.

Passfrihet mellan Storbritannien och Irland

Ända sedan 1920-talet råder passfrihet mellan Storbritannien och Irland. Den ingår i den så kallade gemensamma resezonen (Common Travel Area, CTA) som också tillåter att irländare utan särskilda tillstånd kan arbeta, studera, få tillgång till olika bidrag och söka vård i Storbritannien. Avtalet tillåter också irländska medborgare att rösta i brittiska val och tvärtom. Länderna avser att behålla den gemensamma resezonen efter att Storbritannien lämnat EU. Ett nytt avtal som slöts i maj 2019 är dock inte bindande (se Kalendarium).

Storbritannien, USA och Irak

Åren 1997–2010 förde den dåvarande Labourregeringen en aktiv utrikespolitisk roll, ofta i samarbete med USA. Tony Blair vill att landet skulle fungera som en förbindelselänk mellan USA och EU. Efter hand kritiserades Blair på hemmaplan för att stå alltför nära USA.

Under Kosovokrisen 1999 höll amerikaner och britter en hög profil i försvarsalliansen Natos luftkrig mot Jugoslavien. Efter terrorattentaten mot USA 2001 var det bara Storbritannien som i större omfattning deltog vid USA:s sida i de militära angreppen mot Afghanistan.

I början av 00-talet handlade den brittiska utrikespolitiken mycket om Irak och frågan om den irakiska regimen hade massförstörelsevapen. Tillsammans med USA beslöt Storbritannien att invadera Irak i mars 2003, trots motstånd mot kriget på hemmaplan (se Modern historia).

Efter tre veckors krig föll den irakiska regimen, men de brittiska trupperna stannade kvar i södra Irak för att administrera återuppbyggnaden och garantera säkerheten i fyra provinser. Inga massförstörelsevapen hittades, och i USA och Storbritannien fördes en hård debatt om huruvida hotet från Irak hade överdrivits för att motivera ett anfall.

I Basra, som britterna kontrollerade, ökade våldet från 2006, men året efter började den brittiska styrkan dra sig tillbaka från provinsen. 2009 hade i stort sett alla brittiska soldater givit sig av.

Gordon Browns regering tillsatte 2009 en utredning av Storbritanniens roll i Irak. Kommissionen, som leddes av diplomaten John Chilcot, höll förhör med en rad ledande politiker, diplomater och militärer. I sin slutrapport 2016 riktade kommissionen hård kritik mot Blair.

Afghanistan

2005 förband sig Storbritannien att skicka trupper till Natoledda operationen i Afghanistan. I takt med att våldet där ökade från våren 2006 drogs brittiska soldater in i strider med talibaner och andra väpnade grupper i provinsen Helmand. Som mest fanns det 9 000 brittiska soldater i Afghanistan. Insatsen där var inte lika politiskt känslig för britterna som den i Irak, eftersom uppdraget hade mandat från FN. Från 2012 började de utländska trupperna dras tillbaka och 2014 avslutade Nato formellt sin insats i landet. Åren 2002–2014 dödades 456 britter i Afghanistan.

Libyen och Syrien

Irakkriget och dess efterspel har skapat ett starkt motstånd i Storbritannien mot att landet ska ge sig in nya militära operationer i konflikt­områden. Men när våldet tilltog i samband med det libyska upproret i början av 2011 drev Storbritannien på för att FN skulle upprätta en flygförbudszon i Libyen för att försvara civilbefolkningen. En sådan godkändes av FN:s säkerhetsråd i mars samma år, och Storbritannien spelade, vid sidan av Frankrike och USA, en ledande roll, men flera andra länder deltog. En parlamentarisk kommitté riktade hösten 2016 hård kritik mot David Camerons Libyenpolitik. Den ifrågasatte motiven för ingripandet, men regeringen fick även kritik för att den saknade en plan för vad som skulle hända när den libyske ledaren Muammar Gaddafi hade störtats.

När Cameron 2013 förespråkade att brittisk militär skulle sättas in mot den syriska regimen, som använt kemiska vapen mot rebellfästen, röstade underhuset nej. Efter Islamiska statens (IS) våldsamma framfart i Irak och Syrien året efter godkände kammaren brittiska flygräder mot den extrema gruppen i Irak. Från slutet av 2015 genomfördes även flygräder mot IS i Syrien.

Argentina och Falklandsöarna

Argentinska krav på de brittiska Falklandsöarna i södra Atlanten har skapat spänningar mellan Storbritannien och Argentina. När argentinska trupper 1982 invaderade öarna ledde det till ett krig mellan länderna som vanns av britterna (se Modern historia). Förhoppningar om att det skulle finnas olja och gas i havet kring öarna ledde till att Argentina på 00-talet höjde tonläget mot britterna.

2013 hölls en folkomröstning där 99,8 procent av invånarna röstade för att Falklandsöarna skulle förbli brittiska. Ett första framsteg rapporterades i september 2016, då länderna bland annat enades om att restriktionerna kring utvinningen av gas och olja kring Falklandsöarna skulle tas bort, och att flygförbindelser skulle kunna upprättas mellan Falklandsöarna och länder i regionen

Maktskiftet i Argentina 2015 bäddade för ett töväder mellan länderna. I maj 2018 besökte utrikesminister Boris Johnson Argentina. Det var första gången på 25 år som en brittisk utrikesminister besökt landet. Hösten 2018 resten även premiärminister May till Argentina för att delta i ett G20-möte där.

Ryssland

Mordet på en avhoppad rysk underrättelseagent 2006 ledde till spänningar i förhållandet till Ryssland, inte minst sedan Moskva vägrat att utlämna den misstänkte gärningsmannen. I samband med Ukrainakrisen 2014 införde Storbritannien sanktioner mot Ryssland i samarbete med övriga EU-länder. Året efter skickade britterna militär personal till Ukraina för att utbilda landets försvarsstyrkor. De skulle vara stationerade i västra Ukraina, långt från striderna i öster.

Hösten 2016 riktade den brittiska regeringen skarp kritik mot ryska bombningar av civila mål i Syrien.

Relationerna komplicerades  ytterligare efter mordförsök på en rysk dubbelagent och hans dotter våren 2018, där premiärminister May pekade ut Ryssland som ansvarigt. Om inte Ryssland utfört mordförsöken betydde det att man inte hade full kontroll över det nervgift som använts, menade hon. Ryssland förnekade dock att inblandning. Storbritannien utvisade bland annat 23 ryska diplomater från landet, och Ryssland svarade med att utvisa lika många brittiska diplomater (se vidare Kalendarium). Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA fördömde i ett gemensamt uttalande nervgasattacken som man menade inkräktade på Storbritanniens nationella suveränitet.

Spänd kontakt till Iran

Förhållandet mellan Storbritannien och Iran har periodvis varit spänt ända sedan 1800-talet. På senare år har det från brittisk sida främst handlat om oro för att Iran försöker skaffa sig kärnvapen. Hösten 2011 höjde  Cameron tonläget mot Iran och Storbritannien skärpte de ekonomiska sanktionerna mot landet. Beslutet ledde till att den brittiska ambassaden i Teheran stormades av demonstranter och att länderna sänkte sina diplomatiska relationer till lägsta nivå.

I samband med ett genombrott i förhandlingarna om Irans kärnvapen 2015 (se Iran: Utrikespolitik och försvar) förbättrade kontakterna mellan länderna och Storbritannien öppnade på nytt sin ambassad i Teheran. Den dåvarande utrikesministern Philip Hammond besökte kort därefter Iran för samtal. Han markerade dock att Storbritannien avsåg att gå varsamt fram och att misstron mellan länderna fortfarande var stor. Efter att kärnteknikavtalet mellan Iran och omvärlden trätt i kraft i början av 2016 utsåg Storbritannien en ambassadör i Iran på hösten samma år. Gripandet av sex brittisk-iranska personer på våren 2016 bidrog till fortsatta spänningar mellan länderna.

Storbritannien beklagade, tillsammans med Frankrike och Tyskland, USA:s beslut att 2018 dra sig ur kärnenergiavtalet med Iran. Länderna slog samtidigt fast att avtalet fortfarande var viktigt för den gemensamma säkerheten.

Samväldet

Många av Storbritanniens tidigare kolonier ingår i Samväldet (samt numera även Moçambique och Rwanda som inte varit en del av det brittiska kolonialväldet). Syftet med organisationen är att upprätthålla kulturell och social värdegemenskap mellan de forna kolonierna. Samväldet har även betydelse för att kanalisera bistånd från rika till fattiga länder inom organisationen. Det utövar dessutom påtryckningar för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna i medlemsländerna.

Storbritannien är ett av de fem länder som har en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.

Försvar

Det kalla krigets slut 1989/1990 ledde till kraftiga neddragningar av det konventionella försvaret och den brittiska armén började anpassas till den nya situationen i Europa, där krishantering hade blivit en viktig uppgift för de militära styrkorna. 2010 aviserades nya besparingar inom försvaret och sedan dess har flera tusen man fått gå och investeringar i ny materiel sköts på framtiden.

2010 slöt Storbritannien och Frankrike ett försvarsavtal som innebar att länderna skulle samarbeta i en ny gemensam militär styrka på upp till 10 000 man. Minst ett hangarfartyg skulle också finnas i området kring den franska och den brittiska kusten. Länderna skulle också gemensamt utveckla ny teknologi för att testa kärnvapen. Två nya forskningscentra skulle byggas, ett i Storbritannien och ett i Frankrike. Från brittisk sida betonades att uppgörelsen låg utanför EU-samarbetet och att det inte var något försök att underminera Natos ställning.

Vid lanseringen av en ny försvarsstrategi hösten 2015 sade Cameron att upp till 10 000 soldater skulle kunna sättas in vid händelse av ett stort terrorattentat, som det i Paris samma höst. Försvaret skulle också bygga upp ny kapacitet för att bekämpa cyberhot.

Storbritannien har ett eget kärnvapenprogram, Trident, men britterna håller på att minska sin arsenal av kärnvapenstridsspetsar och det finns inte längre några amerikanska kärnvapen på brittiska baser. Landet har fyra kärnvapenbestyckade ubåtar som är placerade i Skottland. 2016 godkände underhuset att de skulle ersättas med nya fram till 2025, till en kostnad av 31 miljarder pund. Den skotska regeringen motsätter sig att kärnvapnen får vara kvar på skotskt territorium. 

Brittiska soldater finns även stationerade bland annat i Brunei, Cypern, Gibraltar, Falklandsöarna och Tyskland. De cirka 11 000 soldaterna i Tyskland skulle dock tas hem i flera steg fram till och med 2019.

Som mest fanns det 30 000 soldater i Nordirland. Numera är styrkan nere i cirka 5 000 man.

Storbritannien har deltagit i flera av FN:s fredsbevarande operationer bland annat i Bosnien och Kosovo. 2000 ingrep en brittisk specialstyrka för att hindra den brutala RUF-gerillans framfart i Sierra Leone. 2015 skickades 1 300 brittiska soldater till landet igen för att bistå myndigheterna i kampen mot ebola.

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Brexit väcker åter tanken om ett enat Irland (2019-02-20)
Orealistiska britter orsakar dödläge i brexitsamtal (2017-10-15)

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0