Demokrati och rättigheter

Storbritannien är en demokrati med månghundraåriga rötter. Det första parlamentet bildades redan på 1200-talet och dagens parlamentariska system grundlades på 1600-talet. Det finns ett starkt skydd för politiska och medborgerliga rättigheter, som i de flesta fall respekteras. Människorättsorganisationer har dock riktat kritik mot att myndigheterna fått allt större befogenheter att övervaka invånarna. Press- och yttrandefrihet råder.

Politiska val genomförs enligt demokratiska spelregler och medborgarna kan fritt bilda politiska partier. En majoritet av britterna röstade 2016 för att lämna EU, brexit, något som inneburit påfrestningar för det politiska systemet och skapat osäkerhet om vilka regelverk som ska gälla (se även Aktuell politik). Situationen i Nordirland inger särskild oro, då provinsen har saknat en fungerande regering sedan början av 2017 (se På väg mot fred). Brexitprocessen, inte minst frågor om vad som ska hända med gränsen mellan Nordirland och Irland har gjort det svårare att lösa den nordirländska regeringskrisen (se Aktuell politik).

De senaste åren har antalet anmälningar av hatbrott riktade mot invandrare och muslimer ökat (se Befolkning och språk). Efter folkomröstningen har det framkommit att organisationer som verkade för brittiskt EU-utträde tog emot mer pengar än tillåtet under valkampanjen. Misstankar finns också om att Ryssland blandade sig i valrörelsen bland annat genom inlägg i sociala medier och genom ekonomiska bidrag till organisationen Vote.Leave.

Kvinnor är underrepresenterade i beslutsfattande positioner, både inom näringslivet och inom politiken. Efter valet 2019 var 34 procent av ledamöterna i det brittiska underhuset kvinnor, jämfört med 32 procent i valet 2017, knappt 23 procent 2010 och 29 procent 2015. Det är dock stora skillnader mellan partierna, 2019 var drygt 51 procent av Labourledamöterna kvinnor, för Skotska nationalistpartiet (SNP) var siffran 50 procent, medan bara knappt 24 procent av Konservativa partiets ledamöter var kvinnor. Det råder också stora skillnader mellan olika delar av landet. I de delar av norra England som röstade konservativt var 80 procent av ledamöterna män, följt av Nordirland med 78 procent. I London var könsbalansen i stort sett jämn, liksom i landets nordöstra del.

I överhuset var andelen lägre, 26 procent i mars 2019. I parlamenten i Skottland och Wales är andelen kvinnor högre, 35 respektive 50 procent 2016. Sämst är kvinnorepresentationen i Nordirlands parlament: 28 procent.

I valet 2019 ökade antalet ledamöter från etniska minoriteter i det brittiska underhuset från 52 till 65. Minst 50 ledamöter är hbtq-personer.

Parlamentsledamöter måste redovisa hur stora inkomster och andra ekonomiska tillgångar de har. Dessa uppgifter är också tillgängliga för allmänheten.

En politisk affär som underblåst politikerföraktet i landet var avslöjanden 2009 om hur ett stort antal parlamentsledamöter från de tre stora partierna begärt och fått kostnadsersättningar för (bland annat som kompensation för utgifter för dubbelt boende). Uppgifterna hade läckt ut till tidningen Daily Telegraph och även om många av ledamöterna inte hade brutit mot några regler stack det i ögonen att de hade försökt att få ut så mycket de kunde upp till maxgränsen på drygt 24 000 pund. Det handlade om allt från renovering av bostäder, byggande av swimmingpooler, inköp av glödlampor eller försök att slippa betala hela sin kommunalskatt.

Storbritannien låg 2019, tillsammans med Australien, Kanada och Österrike, på plats 11 av 180 länder på Transparency Internationals lista med världens länder rankade efter korruptionsnivåer (för lista se här). På senare år har Storbritannien fått kritik för att inte mer kraftfullt ha agerat mot företag och individer som försökt att undkomma skatt via så kallade skatteparadis. Penningtvätt via köp av lyxbostäder är ett annat uppmärksammat problem. 

Yttrandefrihet och medier

Den brittiska pressen präglas av stor frispråkighet. Dess frihet begränsas dock av strikta lagar kring till exempel förtal och brott mot sekretess. Medierna får till exempel inte publicera uppgifter som kan påverka rättsliga processer. Det finns lagar som förbjuder publicering av hemligt material som kan hota nationella intressen.

I Reportrar utan gränsers rankning 2020 hamnade Storbritannien på plats 35 av 180 länder, vilket var en försämring  jämfört med året innan, men ändå bättre än 2017 och 2018 då landet placerade sig på plats 40 (för lista, se här). 2010 låg landet på plats 19, men halkade efter det ner på listan. Det beror i hög grad på en ny lag från 2016, Investigatory Powers Act, som innebär att polisen och säkerhetstjänsten utan att någon juridisk prövning görs, eller att den som berör förvarnas, kan övervaka allas, även journalisters, kommunikation via datorer och telefoner (se nedan).

Pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser har kritiserat myndigheternas ingripande mot Guardian 2013. Tidningen tvingades bland annat förstöra hårddiskar som innehöll dokument som amerikanen Edward Snowden hade läckt till medier och som visade hur signalspaningsmyndigheten NSA i USA och dess brittiska motsvarighet GCHQ massövervakat tele- och internetkommunikation i omvärlden.

I augusti 2018 greps två journalister i Nordirland, Trevor Birney och Barry McCaffrey, och polisen tog deras utredningsmaterial I beslag. De anklagades för att ha spridit hemligstämplade uppgifter från polisombudsmannen i Nordirland om hur den dåvarande poliskåren RUC skötte utredningen av morden på sex katoliker i Loughinisland 1994. Brottsundersökningen mot journalisterna väckte skarp kritik från pressfrihetsorganisationer, och i juni 2019 lades den ned.

2019 dödades en journalist Lyra McKee i Nordirland i samband med att hon bevakade ett upplopp i Derry/Londonderry. Reportrar utan gränser har också pekat på att Wikileaks Julian Assange fick ett hårt straff, 50 veckor, för att ha brutit mot borgensregler. Han har också blivit kvar i fängsligt förvar i väntan på besked om han får utlämnas till USA eller inte. Nils Melzer, FN:s särskilda sändebud för tortyr, har uttryckt oro för Assanges hälsa.

2011 avslöjades att tidningar hade hackat sig in i och avlyssnat ett stort antal privatpersoners telefoner. Regeringen tillsatte en utredning som året efter rekommenderade att nya lagar skulle stiftas för att hantera pressetiska frågor samt att ett nytt oberoende organ skulle skapas med rätt att bötfälla dem som bröt mot reglerna. Det blev ingen ny lagstiftning, utan ett kungligt fördrag som lade ut riktlinjerna, och det skulle vara frivilligt att ansluta sig till den nya pressnämnden. Större delen av pressen valde dock att bilda en egen pressetisk organisation IPSO. Den har dock fått kritik för att vara tandlös, och en konkurrerande grupp, Impress, grundades 2016.

Dagstidningarna ägs i hög grad av ett antal stora medieföretag, inte minst det amerikanska News Corporation som ägs av Rupert Murdoch. För att förhindra uppkomsten av monopol finns en regel om att ett medieföretag måste ha regeringens tillstånd för att förvärva en tidning som utkommer i fler än en halv miljon exemplar. Lagar styr även hur stor del av ett radio- och TV-bolag som en tidningskoncern kan äga.

Ingen av de stora tidningskoncernerna har någon direkt koppling till ett politiskt parti. Mediemagnater som Rupert Murdoch, som bland annat äger landets största tidning Sun, har dock ett stort politiskt inflytande. 

Rättssäkerhet

Brittiska domstolar är oberoende, och myndigheterna rättar sig efter deras beslut, och landet hamnar högt upp i olika index som rankar rättssäkerheten. Rättsreformer som genomfördes 2013 har dock lett till att tillgången till rättshjälp har begränsats, vilket lett till att personer utan egna tillgångar inte alltid får det juridiska stöd de behöver. Det handlar oftast om fall som rör migration eller familjerätt.

I England, Wales och Nordirland kan barn ställas inför rätta från tio års ålder. I Skottland höjdes straffbarhetsåldern i maj 2019 från åtta år till tolv år.

Dödsstraffet avskaffades helt 1998. Brittisk lag förbjuder också tortyr, förnedrande bestraffning och omotiverade frihetsberövanden av brottsmisstänkta.

Storbritannien ratificerade 1953 Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen). Landet är därmed ”medlem” av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (ECHR, ofta bara kallad för Europadomstolen) som är Europarådets instans för att  granska eventuella brott mot Europakonventionen.

Theresa May förespråkade under sin tid som inrikesminister att Storbritannien skulle dra sig ur Europadomstolen. Under flera år var hon inbegripen i en dragkamp med domstolen som gjorde det svårt för henne att utvisa Abu Qatada, en terrormisstänkt islamistisk predikant, till Jordanien (se Kalendarium). Sedan May 2016 utsetts till premiärminister var det mer oklart var hon stod i frågan. En del konservativa politiker förespråkar att Storbritannien ska ersätta Europakonventionen med en egen rättighetsförklaring (Bill of Rights), men inget lär hända innan brexitprocessen har avslutats.

Europadomstolen kritiserade 2005 Storbritannien för att fångar inte har rätt att rösta i politiska val. I slutet av 2017 slöt den brittiska regeringen och domstolen en uppgörelse som innebär att ett litet antal fångar som har rätt att lämna fängelset för en kortare period (personer som har belagts med fotboja har även tidigare haft kvar sin rösträtt). Samtidigt fick parlamenten i Skottland och Wales rätt att själva avgöra vilka regler som ska gälla i deras landsdelar (utredningar har satts igång, men inte slutförts). Detta skedde sedan även länder som Turkiet och Ryssland valt att inte följa domstolens utslag med hänvisning till Storbritanniens agerande.

En annan känslig fråga är att asylsökande och migranter kan hållas i förvar på obestämd tid. Kritik har bland annat riktats mot att inte tillräckligt mycket görs för att skydda särskilt sårbara personer och att även barn hålls i förvaren, och mot de usla förhållanden som råder där.  

Driften av en del fängelser i England och Wales har lagts ut på privata bolag. I augusti 2018 drevs 17 av 123 fängelser, ungdomsanstalter med flera av privatägda företag. Efter rapporter om missförhållanden har myndigheterna, åtminstone tillfälligt, återtagit driften av en del anstalter. Justitiedepartementet hävdade i augusti 2018 att de privatdrivna fängelserna skötte sin uppgift väl. 

Terrorhot och lagstiftning mot terrorism

Storbritannien har genom åren utsatts för en rad terrorattacker. Länge kom det främsta hotet från Irländska republikanska armén (IRA) som genomförde en rad attentat framför allt i Nordirland, men också på det brittiska fastlandet. På senare år har hotet främst kommit från islamistiska grupper som också genomfört flera terrordåd. 2005 dödades ett 50-tal människor i samordnade attentat i Londons kollektivtrafik. Flera attentat genomfördes också 2017 bland annat i Manchester i maj 2017 där 22 människor dödades, och ett några veckor senare i London, där sju dödsoffer krävdes. Brittisk polis och underrättelsetjänst säger sig också ha upptäckt och stoppat en rad planerade attentat. 

Sedan 1998 har lagstiftningen mot terrorism stegvis skärpts, inte minst efter terrorattentaten i London 2005 (se Modern historia). I flera fall gav dock laglorderna i överhuset regeringen bakläxa på de nya lagarna, bland annat genom att säga nej till att brittiska domstolar skulle få använda sig av bevis som kommit fram vid tortyr av fångar i andra länder.

The Terrorism Act 2000 innebar bland annat att det blev straffbart att framföra hot om terrordåd. Efter terrorattentaten mot USA 2001 blev det möjligt att hålla terrormisstänkta utländska medborgare i förvar på obestämd tid utan att åtal väckts. Lagen gällde personer som inte kunde utvisas till sina hemländer för att de riskerade dödsstraff eller att utsättas för tortyr. Eftersom lagtexten gjorde skillnad på brittiska medborgare och andra stred den, enligt laglorderna, mot Europakonventionen. 2005 antogs en ny lag som även omfattar brittiska medborgare. Den gäller fall där man, enligt regeringen, inte kan väcka åtal utan att röja hemligt underrättelse­material. De berörda personerna kan då sättas i en form av husarrest.

2006 blev det förbjudet att uppmuntra och ”förhärliga” terrorism, att medverka i utbildning av terrorister och att tillverka eller inneha material som kan användas i ett terrordåd. Storbritannien har numera slutit bilaterala avtal med flera länder, bland annat Jordanien, som gör att terrormisstänkta kan utvisas dit då man fått garantier om att inte kommer att utsättas för tortyr. Detta har kritiserats av parlamentsledamöter från samtliga partier, högt uppsatta domare och människorättsorganisationer.

En ny lag från 2016 ger myndigheterna rätt att beslagta pass som tillhör britter och utländska medborgare om de misstänks för att resa utomlands för att delta i terroristrelaterade aktiviteter. Personer kan också tvingas att bosätta sig i en annan del av landet och deras rörelsefrihet kan begränsas.

2013 avslöjades hur signalspaningsmyndigheten GCHQ och amerikanska NSA massövervakat medborgarna via internet och mobiltelefoner. Avslöjandena utlöste en intensiv debatt om var gränsen går mellan medborgarnas rätt till privatliv och säkerhetstjänsternas behov av att skaffa sig den information de behöver för att effektivt bekämpa terrorism. Enligt Investigatory Powers Act, som trädde i kraft i november 2016  ska tele- och telekombolag i tolv månader lagra uppgifter om vilka webbsidor medborgarna besökt, polisen, säkerhetstjänsterna och andra myndigheter får för första gången rätt att hacka sig in eller på andra sätt avlyssna kommunikation via datorer och telefoner. Lagen har dock fått bakläxa från både Europadomstolen och brittiska domstolar, bland annat för att den tillåter massavlyssning av medborgare utan att det finns misstankar om brott och utan att insyn från något oberoende organ. Lagen har därefter det delvis skrivits om (läs mer om lagen här)

2019 trädde en ny lag i kraft som gör det straffbart att titta på terrorrelaterat material på nätet (något som kan ge upp till 15 års fängelse), något som bland annat Index on censorship, en organisation som värnar yttrandefriheten, menar kan skada pressfriheten och allmänheten rätt till information.

Underrättelsetjänsten MI5 bedömde våren 2018 att internationella terrorister, främst islamistiska grupper, utgör ett ”allvarligt” hot mot landet. På sin hemsida betonade MI5 att det största terrorhotet kom från personer som är bosatta i Storbritannien, och att flera tusen personer i landet stödjer extremistiska rörelser. Ett särskilt hot anses komma från vissa personer som har lämnat Storbritannien för att slåss med jihadistgrupper i Syrien och Irak och sedan återvänt till hemlandet, både för att de planerat attentat eller bidragit till att radikalisera andra. Ett ökat hot kommer också från individer som planerar attentat med enkla metoder och utan direkta kopplingar till terroristorganisationer. 

Terrorhotet kommer också från republikanska grupper i Nordirland även om de inte anses vara starka nog för att genomför en våldskampanj av det slag som Irländska republikanska armén (IRA) gjorde på 1970- och 1980-talen. Till de dagens republikanska dissidentgrupper hör bland annat  Fortsättnings-IRA (Continuity IRA), Nya IRA, Verkliga IRA (Real IRA) och Óglaigh na hÉireann (ONH). Våren 2016 bedömde MI5 hotet mot England som "betydande” istället för "måttligt". I Nordirland ansågs de republikanska grupperna utgöra ett  större hot (se även Konflikter: Nordirland). Från mars 2018 skrevs risken för att de nordirländska grupperna skulle begå terrordåd på det brittiska fastlandet ned till "möjligt men inte troligt".

En rad organisationer har förbjudits på grund av terroristkopplingar, de flesta av dem islamistiska grupperingar, men också ett antal nordirländska våldsgrupper och den nynazistiska organisationen National Action (läs mer om vilka grupper som har förbjudits här).

Enligt inrikesdepartementet greps 268 personer för terrorrelaterade brott från 31 mars 2018 till samma tidpunkt 2019, jämfört med 443 året innan, en minskning med 40 procent. Av dem som greps 2018/2019 åtalades 70 för terrorbrott och 69 släpptes utan några rättsliga åtgärder. I mars 2019  satt 223 personer i förvar för terrorrelaterade brott. De flesta av dem (80 procent) hade extrema islamistiska åsikter, medan 15 procent tillhörde högerextrema grupper som National Action.

Medborgarskapsfrågan

Frågan om brittiska medborgare ska kunna fråntas sitt medborgarskap aktualiserades i samband med att terroriströrelsen Islamiska staten (IS) i allt väsentligt besegrats. Stor uppmärksamhet riktades mot fallet Shamima Begum, en brittisk medborgare som reste till Syrien 2015 som 15-åring för att ansluta sig till IS. En process inleddes 2019 för att hon skulle förlora sitt brittiska medborgarskap (se Kalendarium).

Enligt British Nationality Act 1981 kan till exempel den som lämnar oriktiga uppgifter bli fråntagen sitt medborgarskap. Brittiska inrikesministrar har länge haft rätt att ta ifrån personer som också är medborgare i ett eller flera andra länder deras brittiska medborgarskap. Sedan 2010 har olika inrikesministrar försökt att häva medborgarskap för personer som inte är födda i Storbritannien och som inte är medborgare i ett annat land, men de har hindrats av domstolarna. 2014 genomfördes en lagändring som gör det möjligt för inrikesministern att dra in medborgarskapet, även då en person riskerar att bli statslös. Åtgärden kan bara tas till när personen anses skada brittiska intressen. Det förutsätter dock att inrikesministern har skäl att tro att personen kan bli medborgare i ett annat land. Enligt organisationen Freemovement blev 104 personer fråntagna brittiska medborgarskap 2017.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0