Storbritannien – Modern historia

Efter andra världskriget påbörjades uppbyggnaden av en brittisk välfärdsstat. Efter goda år på 1950-talet mattades den ekonomiska tillväxten av och på 1970-talet förvärrades krisen. Samtidigt hade en blodig konflikt blossat upp i Nordirland. Konservativa partiets valseger 1979 innebar ett politiskt skifte, där marknadskrafterna gavs större utrymme till priset av hög arbetslöshet. De konservativa behöll makten till 1997, då Labourpartiet vann en jordskredsseger. Från 2010 har Konservativa partiet styrt på nytt, koalition eller på egen hand. 2016 röstade en majoritet av britterna för att lämna EU, ett utträde som fullbordades 2020.

Koloniernas insatser på Storbritanniens sida under andra världskriget gav kraft till deras krav på oberoende. Indien blev självständigt 1947 och delades i två stater, Indien och Pakistan. Även kolonierna i Afrika började göra sig fria.

Efter kriget var Konservativa partiet (också kallat Tories) och Labourpartiet i stort sett överens när det gällde statliga ingripanden i ekonomin och utbyggnaden av det sociala välfärdssystemet. Under 1950-talet växte ekonomin snabbt och de flesta britter fick det bättre. Men på 1960-talet halkade levnadsstandarden efter i jämförelse med de sex länder som då ingick i EG (senare EU). Labourregeringen ansökte om EG-medlemskap men fick nej på grund av motstånd från Frankrikes president Charles de Gaulle som såg britterna som ett redskap för USA. Först 1973 blev Storbritannien medlem av EG.

I slutet av 1960-talet blossade en konflikt upp i Nordirland, där halvmilitära grupper som Irländska republikanska armén (IRA) och Ulsters försvarsförbund (UDA) tog till våld för att hävda sin sak (se Konflikter: Nordirland).

I samband med oljekrisen 1973–1974 föll värdet på pundet och både inflationen och arbetslösheten rusade i höjden. 1977 tvingades den dåvarande Labourregeringen ta lån från IMF som ställde krav på omfattande besparingar. 

Thatchers styre

1979 drog en strejkvåg över landet. Strejkerna bidrog till att Labour förlorade parlamentsvalet samma år till Tories, ledda av Margaret Thatcher. Hon stod för en ny ideologi som betonade individens eget ansvar. Den nya regeringen började sälja ut statliga företag, gav marknadskrafterna större spelrum samt sänkte skatterna.

Efter flera bakslag i början av 1980-talet ledde denna politik till ökad produktivitet inom industrin, minskad inflation och större välstånd för vissa grupper. Samtidigt steg arbetslösheten snabbt och missnöjet med Thatcher växte. Med Argentinas invasion av de brittiska Falklandsöarna 1982 hamnade de inhemska problemen i bakgrunden och tack vare britternas seger i kriget stärkte Thatcher sin ställning.

Tories vann parlamentsvalen 1983 och 1987. Thatchers politik väckte dock allt större motstånd även inom hennes eget parti och hon tvingades avgå 1990. Särskilt hård var kritiken mot hennes fientliga inställning till EG. Dessutom hade beslutet att införa en ny kommunalskatt, poll tax, utlöst starka folkliga protester, framför allt i Skottland. 

Ny premiärminister blev den mer moderate John Major, som trots motstånd inom regeringspartiet 1993 lyckades driva igenom ett brittiskt godkännande av Maastrichtfördraget, där EG omvandlades till EU. 

Tony Blair och Nya Labour

Valet 1997 vanns av Labour och partiledaren Tony Blair utsågs till premiärminister. Partiet, som Blair nu benämnde Nya Labour, kom till makten med löften om att britterna skulle få behålla sina låga skatter och samtidigt få bra vård och utbildning. De första åren höll Labour fast vid den strama ekonomiska politik som förts av den tidigare konservativa regeringen. Blair utlovade en aktiv brittisk roll i Europa, EU:s avtal om socialpolitik antogs och en minimilön infördes. Frågan om en brittisk anslutning till EU:s valutaunion EMU var känslig inom bägge de stora partierna och blev heller aldrig av.

I folkomröstningar 1997 röstade Skottland och Wales för begränsat självstyre. Ett fredsavtal i Nordirland året efter blev en personlig framgång för Blair.

Regeringen gynnades av goda ekonomiska konjunkturer och vann parlamentsvalet 2001.

Blairs uppslutning bakom USA:s linje mot Irak och dess diktator Saddam Hussein väckte från 2002 stor inhemsk kritik. Premiärministern sade sig inte hysa några tvivel om att Irak hade tillgång till massförstörelsevapen och varnade för den risk dessa innebar. 2002–2003 hölls stora demonstrationer i protest mot planerna på ett militärt ingripande i Irak. 

Irakkrig och terrordåd

Irakfrågan splittrade Labour, men Blair lyckades, med hjälp av konservativa ledamöter, vinna underhusets stöd för ett krig i mars 2003. Kort därefter gick amerikanska och brittiska styrkor till angrepp mot Irak. Blairs agerande ifrågasattes när det visade sig hur illa förberedd invasionen var och han anklagades för att ha överdrivit hotet från Irak, som inte hade kvar några massförstörelsevapen. Trots det vann Labour även nästa val 2005.

London utsattes den 7 juli 2005 för fyra samordnade terrordåd i kollektivtrafiken. Ett 50-tal människor dödades och cirka 700 skadades. Självmordsattentaten genomfördes av fyra män från norra England, tre av dem hade rötter i Pakistan medan den fjärde var född på Jamaica men hade växt upp i Yorkshire. Attentaten ledde till att lagstiftningen mot terrorism skärptes. 

Gordon Brown och ekonomisk kris

2007 tog den tidigare finansministern Gordon Brown över som premiärminister. Han lovordades för hur han hade hanterat flera kriser kort efter makttillträdet, men opinionen vände, då det visade sig att han trots löften om nya politiska visioner inte hade mycket nytt att komma med.

Brown hade utlovat en folkomröstning om EU:s Lissabonfördrag, som syftade till att göra det lättare att fatta beslut inom unionen, men lät underhuset godkänna det i juni 2008. Hans ledarskap ifrågasattes, men hösten 2008, då den internationella finanskrisen var ett faktum, fick Brown en ny chans att visa vad han gick för. Regeringen lade fram ett krispaket för att rädda det brittiska banksystemet, något som bekostades med stora lån. Ekonomin fortsatte dock att försämras.

Borgerlig regeringskoalition

Kampanjen inför parlamentsvalet 2010 dominerades av frågor kring hur Storbritannien skulle ta sig ur den ekonomiska krisen. Konservativa partiet blev största parti, följt av Labour och Liberaldemokraterna. Liberaldemokraterna beslöt att bilda regering med Konservativa partiet. Ny premiärminister blev den konservativa ledaren David Cameron.

En sak som regeringspartierna hade gemensamt var kritiken mot att staten är så centraliserad och att de önskade ge medborgarna större inflytande över sina liv. De ekonomiska problemen begränsade dock deras manöverutrymme. Stora besparingar aviserades inom den offentliga sektorn. Undantag gjordes för skolan, vården och biståndet. För att skydda svaga grupper slopades inkomstskatten helt för dem som hade lägst löner.

I augusti 2011 skakades London av våldsamma kravaller. Oroligheterna spred sig snabbt till mestadels eftersatta områden i andra storstäder. Regeringen lade skulden för plundringarna och vandaliseringen på kriminella gäng, medan delar av oppositionen hävdade att oroligheterna även kunde förklaras med den frustration som besparingspolitiken hade skapat.

En tilltagande kris inom eurosamarbetet gav ny kraft till EU-kritiska krafter inom Konservativa partiet, samtidigt som stödet växte för det högerpopulistiska Brittiska självständighetspartiet (Ukip) som krävde att Storbritannien skulle lämna EU. 

Folkomröstning om skotsk självständighet

2011 led Labour ett bakslag i valet i Skottland då Skotska nationalistpartiet (SNP) vann egen majoritet i det regionala parlamentet. SNP använde sin nya position för att driva fram en folkomröstning om självständighet. 2012 gick Cameron med på att låta skottarna rösta om skotskt oberoende men vägrade att i förväg göra upp om villkoren för en eventuell skilsmässa.

Konservativa partiet, Labour och Liberaldemokraterna drev en gemensam kampanj för att Skottland skulle fortsätta att vara en del av Storbritannien, medan SNP och Gröna partiet pläderade för självständighet. Nejsidan vann med 55 procent av rösterna. 

Cameron leder britterna mot brexit

Inför parlamentsvalet 2015 växte missnöje med de stora besparingar som hade gjorts i välfärdssystemet och otrygga villkor på arbetsmarknaden. Men valrörelsens mest brännande fråga rörde invandringen som såväl Ukip som Tories och Labour lovade att begränsa.

De konservativa fick egen majoritet i underhuset. Den stora skrällen var dock att SNP, med mindre än 5 procent av rösterna, blev landets tredje största parti.

Camerons ställning försvagades av att regeringspartiet var splittrat i EU-frågan. Han hade skjutit problemen framför sig genom att 2013 utlova en folkomröstning om medlemskapet. Cameron hade hoppats kunna förhandla till sig bättre villkor för Storbritannien, men de eftergifter som EU gick med på blidkade inte EU-skeptikerna. 

Nej till EU

I juni 2016 hölls folkomröstningen om EU-medlemskapet. De som ville att Storbritannien skulle stanna kvar i EU (Remain) samlade en stor del av det politiska etablissemanget inom både Tories och Labour, samt mindre partier som Liberaldemokraterna, SNP och walesiska Plaid Cymru. De stora affischnamnen för dem som ville lämna EU (Leave) blev Londons före detta borgmästare Boris Johnson och Ukip-ledaren Nigel Farage.

Debattklimatet var hårt, med skrämselpropaganda från bägge håll. Leave-kampanjen försökte i hög grad vinna stöd genom att spela på missnöjet med hög invandring från andra EU-länder, byråkratin i Bryssel och demokratiska brister inom EU-samarbetet. De lovade också att pengar som nu gick till EU skulle satsas på bättre vård. Stanna-kvar-lägret varnade främst för de ekonomiska följderna av ett utträde ur unionen.

52 procent av väljarna röstade för att Storbritannien skulle lämna EU. Valdeltagandet låg på 72 procent. Merparten av nejrösterna kom från södra England, men även många väljare i ekonomiskt eftersatta områden i mellersta och norra England och i Wales röstade för en brexit. Samtidigt önskade en majoritet av väljarna i London, de flesta andra större städer, Skottland och Nordirland att landet skulle stanna kvar inom EU. Det var främst äldre väljare som önskade ett EU-utträde, medan yngre och mer välutbildade ville stanna kvar. Resultatet tolkades som en näsknäpp mot den politiska och ekonomiska eliten som enligt många väljare inte var intresserad av att lösa deras problem. 

May tar över

Läget efter folkomröstningen komplicerades av att ingen visste hur utträdesprocessen skulle gå till. Dessutom avgick Cameron som premiärminister. Efterträdaren Theresa May lovade att respektera resultatet i folkomröstningen men också att skapa ett land som skulle ”fungera för alla och inte bara för ett fåtal privilegierade personer”.

Läget i Nordirland var en annan huvudvärk för May. Det nordirländska provinsstyret föll i början av 2017, då det irländsknationalistiska Sinn Féin lämnade regeringssamarbetet med det probrittiska Demokratiska unionistpartiet (DUP). Problemen försvårades av frågor kring hur gränsen mellan Nordirland och Irland, den enda landgränsen mellan Storbritannien och ett EU-land, skulle se ut efter utträdet ur unionen (se Aktuell politik).

Efter ännu ett val i 2017 – och en valrörelse som avbröts efter terrordåd i Manchester och London – fortsatte May att styra. Denna gång blev hon dock beroende av stöld från DUP, vilket gjorde det svårare för henne att komma överens med EU (se Nordirland: På väg mot fred). 

2018 enades May och EU om ett utträdesavtal, men det röstades ned av det brittiska underhuset vid tre tillfällen. Kritiken från det egna partiet ledde till att May tvingades avgå 2019 och Boris Johnson tog över som premiärminister. EU och Storbritannien enades slutligen om ett brexitavtal, som kunde godkännas sedan Torypartiet vunnit egen majoritet i ett nyval till underhuset i december 2019. Den 31 januari 2020 lämnade Storbritannien EU, och i stället inleddes de komplicerade förhandlingarna om hur deras framtida relationer skulle se ut.

Boris Johnson "coronahälsar" på Franrikes president Emmanuel Macron. Johnson föll sedermera på sitt kanslis bristande respekt för den egna regeringens regler för umgänge under pandemin. Foto: Kevin Lamarque/AP/TT

Boris Johnson och coronapandemin

Johnson fick snart nya problem att hantera, då Storbritannien tidigt drabbades hårt av coronapandemin. Regeringen fick kritik för att inte tillräckligt snabbt ha insett allvaret, men stängde snart i likhet med många andra länder stora delar av samhället för att förhindra ytterligare smittspridning (se Sociala förhållanden). Johnson tvingades själv söka intensivvård efter att ha insjuknat i covid-19.

Samtidigt försämrades ekonomin, 2020 föll BNP med över 9 procent, samtidigt som regeringen tog stora lån för att förhindra att företag gick i konkurs och för att bistå hushåll som drabbades ekonomiskt av pandemin och de restriktioner som hade införts. 

Storbritannien blev det första landet i världen som godkände ett vaccin mot covid-19, och började därmed tidigt att vaccinera sin befolkning. 

Boris Johnsons tid vid makten blev skandalomsusad. Till slut föll han 2022 på att hans partikamrater förlorade förtroendet för honom sedan premiärministerkansliet på 10 Downing Street visade sig ha haft flera fester som bröt mot de strikta umgängesregler i samhället som införts av hans egen regering under pandemin. Därefter gjorde efterträdaren Liz Truss ett kort mellanspel som premiärminister och blev den sista regeringschef som drottning Elizabeth II fick installera bara två dagar före sin död.

Elizabeth var drottning i mer än 70 år och blev den monark som suttit längst på den brittiska tronen. Efter hennes död i september 2022 vid 96 års ålder gick ämbetet i arv till äldste sonen och numera kungen Charles III.

Truss tvingades avgå efter att ha lagt fram en budget som fick pundet att rasa och efterträddes av sin partikamrat Rishi Sunak i oktober samma år. (Se Aktuell politik.)

Om våra källor