Storbritannien – Modern historia

Efter andra världskriget påbörjades uppbyggnaden av en brittisk välfärdsstat. Efter flera goda år under 1950-talet mattades den ekonomiska tillväxten av och på 1970-talet förvärrades krisen. Samtidigt hade en blodig konflikt blossat upp i Nordirland. Konservativa partiets valseger 1979 innebar ett politiskt skifte, där marknadskrafterna gavs större utrymme till priset av hög arbetslöshet. De konservativa behöll makten till 1997, då Labourpartiet vann en jordskredsseger. Efter en period med en borgerlig koalitionsregering 2010−2015, vann Konservativa partiet egen majoritet i underhuset. Året efter röstade en majoritet av britterna för att lämna EU.

Koloniernas insatser på Storbritanniens sida under andra världskriget gav kraft till deras krav på oberoende. Indien blev självständigt 1947 och delades i två stater, Indien och Pakistan. Även kolonierna i Afrika började göra sig fria.

Efter kriget var Konservativa partiet (också kallat Tories) och Labourpartiet i stort sett överens när det gällde statliga ingripanden i ekonomin och utbyggnaden av det sociala välfärdssystemet. Under 1950-talet växte ekonomin snabbt och de flesta britter fick det bättre. Men på 1960-talet halkade levnadsstandarden efter i jämförelse med de sex länder som då ingick i EG (senare EU). Labourregeringen ansökte om EG-medlemskap men fick nej på grund av motstånd från Frankrikes president Charles de Gaulle som såg britterna som ett redskap för USA. Först 1973 blev Storbritannien medlem av EG.

I slutet av 1960-talet blossade en konflikt upp i Nordirland, där paramilitära grupper som Irländska republikanska armén (IRA) och Ulsters försvarsförbund (UDA) tog till våld för att hävda sin sak (se Konflikter: Nordirland).

I samband med oljekrisen 1973–1974 föll värdet på pundet och inflationen och arbetslösheten rusade i höjden. 1977 tvingades den dåvarande Labourregeringen ta lån från IMF som ställde krav på omfattande besparingar. 

Thatchers styre

1979 drog en strejkvåg över landet. Strejkerna bidrog till att Labour förlorade parlamentsvalet samma år till Tories, ledda av Margaret Thatcher. Hon stod för en ny ideologi som betonade individens eget ansvar. Den nya regeringen började sälja ut statliga företag, gav marknadskrafterna större spelrum samt sänkte skatterna.

Efter flera bakslag i början av 1980-talet ledde denna politik till ökad produktivitet inom industrin, minskad inflation och större välstånd för vissa grupper. Samtidigt steg arbetslösheten snabbt och missnöjet med Thatcher växte. Med Argentinas invasion av de brittiska Falklandsöarna 1982 hamnade de inhemska problemen i bakgrunden och tack vare britternas seger i kriget stärkte Thatcher sin ställning.

Tories vann parlamentsvalen 1983 och 1987. Thatchers politik väckte dock allt större motstånd även inom hennes eget parti och hon tvingades avgå 1990. Särskilt hård var kritiken mot hennes fientliga inställning till EG. Dessutom hade beslutet att införa en ny kommunalskatt, poll tax, utlöst starka folkliga protester, framför allt i Skottland. 

Major tar över

Ny premiärminister blev den mer moderate John Major. Han utlyste nyval 1992 som de konservativa vann. Oenighet om förhållandet till EG orsakade skarpa motsättningar inom regeringspartiet, där starka krafter motsatte sig ökat samarbete och även ville lämna EG. Trots detta lyckades Major 1993 driva igenom ett brittiskt godkännande av Maastrichtfördraget, där EG omvandlades till EU. 

Tony Blair och Nya Labour

Valet 1997 vanns av Labour och partiledaren Tony Blair utsågs till premiärminister. Partiet kom till makten med löften om att britterna skulle få behålla sina låga skatter och samtidigt få bra vård och utbildning. De första åren höll Labour fast vid den strama ekonomiska politik som förts av den tidigare konservativa regeringen. Blair utlovade en aktiv brittisk roll i Europa, EU:s avtal om socialpolitik antogs och en minimilön infördes. Frågan om en brittisk anslutning till EU:s valutaunion EMU var känslig inom bägge de stora partierna. På ett tidigt stadium påbörjade regeringen en viss anpassning till en gemensam valuta, bland annat fick centralbanken en mer oberoende ställning.

I folkomröstningar 1997 röstade en majoritet av väljarna i Skottland och Wales för begränsat självstyre. Ett fredsavtal i Nordirland året efter blev en personlig framgång för Blair.

Regeringen gynnades av goda ekonomiska konjunkturer och hade höga opinionssiffror. Efter hand växte dock kritiken mot att de inte uppfyllde sina löften. Labour vann ändå parlamentsvalet 2001.

Blairs uppslutning bakom USA:s linje i Irakkonflikten väckte från 2002 inhemsk kritik. Premiärministern sade sig inte hysa några tvivel om att Irak hade tillgång till massförstörelsevapen och varnade för den risk dessa innebar. 2002–2003 hölls stora demonstrationer i protest mot planerna på ett militärt ingripande i Irak. 

Irakkrig och terrordåd

Irakfrågan splittrade Labour, men Blair lyckades, med hjälp av konservativa ledamöter, vinna underhusets stöd för ett krig i mars 2003. Kort därefter gick amerikanska och brittiska styrkor till angrepp mot Irak. Blairs agerande ifrågasattes när det visade sig hur illa förberedd invasionen var och han anklagades för att ha överdrivit hotet från Irak. Samtidigt pågick en maktkamp mellan Blair och finansminister Gordon Brown. Trots det vann Labour valet i maj 2005.

London utsattes den 7 juli 2005 för fyra samordnade terrordåd i kollektivtrafiken. Ett 50-tal människor dödades och cirka 700 skadades. Självmordsattentaten genomfördes av fyra män från norra England, tre av dem hade rötter i Pakistan medan den fjärde var född på Jamaica men hade växt upp i Yorkshire. Attentaten ledde till att lagstiftningen mot terrorism skärptes. 

Gordon Brown och ekonomisk kris

Sommaren 2007 tog Brown över som premiärminister. Han lovordades för hur han hade hanterat flera kriser kort efter makttillträdet, men opinionen vände, då det visade sig att han trots löften om nya politiska visioner inte hade mycket nytt att komma med.

EU:s nya fördrag, som syftade till att underlätta beslutsprocesserna inom unionen, orsakade också spänningar. Brown hade utlovat en folkomröstning om EU:s Lissabonfördrag, som syftade till att göra det lättare att fatta beslut inom unionen, men lät underhuset godkänna det i juni 2008. Hans ledarskap ifrågasattes, men hösten 2008 då den internationella finanskrisen var ett faktum fick Brown en ny chans att visa vad han gick för. Den 8 oktober lade regeringen fram ett krispaket för att rädda det brittiska banksystemet, något som bekostades med stora lån. Ekonomin fortsatte dock att försämras.

Borgerlig regeringskoalition

Kampanjen inför parlamentsvalet i maj 2010 dominerades av frågor kring hur Storbritannien skulle ta sig ur den ekonomiska krisen. Konservativa partiet blev största parti, följt av Labour och Liberaldemokraterna. Liberaldemokraterna beslöt att bilda regering med Konservativa partiet. Ny premiärminister blev den konservativa ledaren David Cameron. Brown efterträddes som Labourledare av Ed Miliband.

En sak som regeringspartierna hade gemensamt var kritiken mot att den brittiska staten är så centraliserad och att de önskade ge medborgarna större inflytande över sina liv. De ekonomiska problemen begränsade dock deras manöverutrymme. Stora besparingar aviserades inom den offentliga sektorn. Undantag gjordes för skolan, vården och biståndet. För att skydda svaga grupper slopades inkomstskatten helt för dem som hade lägst löner.

I augusti 2011 skakades London av våldsamma kravaller. Oroligheterna spred sig snabbt till mestadels nedgångna och socialt eftersatta områden i andra storstäder. Regeringen lade skulden för plundringarna och vandaliseringen på kriminella gäng, medan delar av oppositionen hävdade att oroligheterna även kunde förklaras med den frustration som besparingspolitiken hade skapat.

En tilltagande kris inom eurosamarbetet gav ny kraft till EU-kritiska krafter inom Konservativa partiet, samtidigt som stödet växte för det högerpopulistiska Brittiska självständighetspartiet (Ukip) som krävde att Storbritannien skulle lämna EU. 

Folkomröstning om skotsk självständighet

2011 led Labour ett bakslag i valet i Skottland då Skotska nationalistpartiet (SNP) vann egen majoritet i det skotska parlamentet. SNP använde sin nya position för att driva fram en folkomröstning om självständighet. 2012 gick Cameron med på att låta skottarna rösta om skotskt oberoende men han vägrade att i förväg göra upp om villkoren för en eventuell skilsmässa.

Konservativa partiet, Labour och Liberaldemokraterna drev en gemensam kampanj för att Skottland skulle fortsätta att vara en del av Storbritannien, medan SNP och Gröna partiet i Skottland pläderade för självständighet. Resultatet blev jämnare än väntat, men nejsidan vann med 55 procent av rösterna. 

Cameron och de konservativa vinner valet

Inför parlamentsvalet 2015 växte missnöje med de stora besparingar som hade gjorts i välfärdssystemet och otrygga villkor på arbetsmarknaden. Men valrörelsens mest brännande fråga rörde invandringen som såväl Ukip som Tories och Labour lovade att begränsa.

Till mångas förvåning fick de konservativa egen majoritet i underhuset. Den stora skrällen var dock att SNP, med mindre än 5 procent av rösterna, blev landets tredje största parti. Ukip vann, trots nästan 13 procent av rösterna, bara ett mandat.

Det som avgjorde valet var sannolikt att de konservativa ansågs vara bättre på att sköta ekonomin än Labour. Efter valet avgick Ed Miliband som Labourledare och ersattes av Jeremy Corbyn från partiets vänsterfalang.

Camerons ställning försvagades av att regeringspartiet var splittrat i EU-frågan. Han hade skjutit problemen framför sig genom att 2013 utlova en folkomröstning om det brittiska medlemskapet. Cameron hade hoppats kunna förhandla till sig bättre villkor för Storbritannien, men de eftergifter som EU gick med på blidkade inte brittiska EU-skeptiker. 

Nej till EU

I juni 2016 hölls folkomröstningen om EU-medlemskapet. De som ville att Storbritannien skulle stanna kvar i EU (Remain) samlade en stor del av det politiska etablissemanget inom både Tories och Labour, samt mindre partier som Liberaldemokraterna, SNP och walesiska Plaid Cymru. De stora affischnamnen för dem som ville lämna EU (Leave) blev Londons före detta borgmästare Boris Johnson och Ukip-ledaren Nigel Farage.

Debattklimatet var hårt, med skrämselpropaganda från bägge håll. Leave-kampanjen försökte i hög grad vinna stöd genom att spela på missnöjet med hög invandring från andra EU-länder, byråkratin i Bryssel och demokratiska brister inom EU-samarbetet. De lovade också att pengar som nu gick till EU skulle satsas på bättre vård. Stanna-kvar-lägret varnade främst för de ekonomiska följderna av ett utträde ur unionen.

Nästan 52 procent av väljarna röstade för att Storbritannien skulle lämna EU. Valdeltagandet låg på drygt 72 procent. Merparten av nej-rösterna kom från södra England, men även många väljare i ekonomiskt eftersatta områden i mellersta och norra England och i Wales röstade för en brexit. Samtidigt önskade en majoritet av väljarna i London, de flesta andra större städer, Skottland och Nordirland att landet skulle stanna kvar inom EU. Det var främst äldre väljare som önskade ett EU-utträde, medan yngre och mer välutbildade ville stanna kvar inom samarbetet. Resultatet tolkades som en näsknäpp mot den politiska och ekonomiska eliten som enligt många väljare inte var intresserad av att lösa deras problem. 

May tar över

Läget efter folkomröstningen komplicerades av att ingen visste hur utträdesprocessen skulle gå till. Dessutom avgick Cameron som premiärminister och partiledare. Efter flera turer togs bägge posterna över av inrikesminister Theresa May. I sitt första tal som premiärminister lovade hon att respektera resultatet i folkomröstningen men också att skapa ett land som skulle ”fungera för alla och inte bara för ett fåtal privilegierade personer”. Den 29 mars 2017 överlämnade Storbritannien ett brev till EU vilket satte igång brexitprocessen.

Läget i Nordirland var en annan huvudvärk för May. Det nordirländska provinsstyret föll i början av 2017, då det nationalistiska Sinn Féin lämnade regeringssamarbetet med Demokratiska unionistpartiet (DUP). Problemen försvårades av frågor kring hur gränsen mellan Nordirland och Irland, den enda landgränsen mellan Storbritannien och ett EU-land, skulle se ut efter EU-utträdet (se Aktuell politik).

I april 2017 utlyste May oväntat val till parlamentet till den 8 juni. Ett viktigt skäl var att hon ville få ett tydligt mandat inför de kommande förhandlingarna med EU. Inför valet ledde Tories klart, men när valet närmade sig minskade gapet till Labour som lyckades vinna nya väljare genom att peka på växande sociala klyftor och hur regeringens politik slog mot svaga grupper.

Valrörelsen avbröts tillfälligt efter två islamistiska terrordåd i Manchester och London, vilka sammanlagt krävde 29 människoliv. 

Valet ledde till att de konservativa förlorade sin majoritet i underhuset. May kunde dock behålla regeringsmakten genom att samarbeta med det nordirländska DUP, något som dock gjorde det svårare för henne att komma överens med EU (se Nordirland: På väg mot fred). 

I november 2018 enades May och EU om ett utträdesavtal, men det röstades ned av det brittiska underhuset vid tre olika tillfällen. Kritiken från det egna partiet ledde till att May tvingades avgå sommaren 2019 och Boris Johnson tog över som premiärminister. Det spekulerades om att Johnson ville driva igenom en avtalslös brexit, men på hösten 2019 enades EU och Storbritannien om ett nytt brexitavtal. Detta kunde godkännas sedan Johnson och Torypartiet hade vunnit egen majoritet i ett nyval till underhuset i december 2019. Den 31 januari 2020 lämnade Storbritannien EU, och i stället inleddes de komplicerade förhandlingarna om hur deras framtida relationer skulle se ut.

Storbritannien Boris Johnson.jpg
Boris Johnson, som spelade en stor roll för Storbritanniens beslut att lämna EU, fick en svår uppgift då landet drabbades hårt av coronapandemin från 2020. Foto: TT

Coronapandemin och andra kriser

Johnsons fick snart nya problem att hantera, då Storbritannien blev ett av de länder som tidigt drabbades hårt av coronapandemin. Den brittiska regeringen fick kritik för att inte tillräckligt snabbt ha insett allvaret i situationen, men i mars 2020 stängdes stora delar av samhället ned för att förhindra ytterligare smittspridning (se Sociala förhållanden). Situationens allvar blev tydlig när även Boris Johnson i april samma år tvingades söka intensivvård efter att ha insjuknat i covid-19.

Samtidigt försämrades ekonomin, 2020 föll BNP med över 9 procent, samtidigt som regeringen tog stora lån för att förhindra att företag gick i konkurs och för att bistå hushåll som drabbades ekonomiskt av pandemin och de restriktioner som hade införts. 

Storbritannien blev det första landet i världen som godkände ett vaccin mot covid-19, och började därmed tidigt att vaccinera sin befolkning. 

Samtidigt blev skillnader i pandemihanteringen en fråga som splittrade landet. Regeringen i London kunde bara besluta om restriktioner i England, medan självstyrena i Skottland, Wales och Nordirland fattade beslut om vad som skulle gälla i deras områden. De kom efterhand att välja en mer restriktiv än den brittiska regeringen, något som kom att stärka de krafter som verkar för självständighet i Skottland, men i viss mån även i Wales.

I det skotska valet den 6 maj 2021 var Skotska nationalistpartiet (SNP), nära att vinna egen majoritet i det parlamentet i Edinburgh, något man hävdade gav det mandat för en ny folkomröstning som självständighet, något Johnson sade nej till.

Om våra källor

108414

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågorna som förändrar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

127302

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågor som påverkar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

Varukorg

Totalt 0