Modern historia

Efter andra världskriget påbörjades uppbyggnaden av en brittisk välfärdsstat. Efter flera goda år under 1950-talet mattades den ekonomiska tillväxten av och på 1970-talet förvärrades krisen. Samtidigt hade en blodig konflikt blossat upp i Nordirland. Konservativa partiets valseger 1979 innebar ett politiskt skifte, där marknadskrafterna gavs större utrymme till priset av hög arbetslöshet. De konservativa behöll makten till 1997, då Labourpartiet vann en jordskredsseger. Efter en period med en borgerlig koalitionsregering 2010−2015, vann Konservativa partiet egen majoritet i underhuset. Året efter röstade en majoritet av britterna för att lämna EU.

Koloniernas insatser på Storbritanniens sida under kriget gav kraft till deras krav på oberoende. Indien blev självständigt 1947 och delades i två stater, Indien och Pakistan. Även kolonierna i Afrika började göra sig fria.

Efter kriget var Konservativa partiet och Labourpartiet i stort sett överens både när det gällde statliga ingripanden i ekonomin och utbyggnaden av det sociala välfärdssystemet. Under 1950-talet växte ekonomin snabbt och de flesta britter fick det bättre. Men på 1960-talet halkade levnadsstandarden efter i jämförelse med de sex länder som då ingick i EG (senare EU). Labourregeringen ansökte om EG-medlemskap men fick nej på grund av motstånd från Frankrikes president Charles de Gaulle som såg britterna som ett redskap för USA. Först 1973 beviljades Storbritannien inträde. Två år senare hölls en folkomröstning om EG-medlemskapet, mest som ett sätt att överbrygga motsättningar inom Labour som var splittrat i frågan.

I slutet av 1960-talet blossade en konflikt upp i Nordirland, där paramilitära grupper som Irländska republikanska armén (IRA) och Ulsters försvarsförbund (UDA) tog till allt mer våld för att hävda sin sak (se Konflikter: Nordirland).

I samband med oljekrisen 1973–1974 föll värdet på pundet och inflationen och arbetslösheten rusade i höjden. 1975 lyckades den dåvarande Labourregeringen komma överens med fackföreningsrörelsen om att samarbeta för att bevara fred på arbetsmarknaden. 1977 tvingades britterna ta lån från Internationella valutafonden (IMF) som ställde krav på omfattande besparingar.

Thatchers styre

1979 drog en strejkvåg över landet. Strejkerna bidrog till att Labour, som ändå kunde peka på en viss uppgång i ekonomin, förlorade parlamentsvalet samma år till de konservativa, ledda av Margaret Thatcher. Hon stod för en ny ideologi som betonade individens eget ansvar. Den nya regeringen började sälja ut statliga företag, gav marknadskrafterna större spelrum samt sänkte skatterna.

Efter flera bakslag i början av 1980-talet ledde denna politik till ökad produktivitet inom industrin, minskad inflation och större välstånd för vissa grupper. Samtidigt steg arbetslösheten snabbt och missnöjet med Thatcher växte. Med Argentinas invasion av de brittiska Falklandsöarna 1982 hamnade de inhemska problemen i bakgrunden och tack vare britternas seger i kriget stärkte Thatcher sin ställning.

De konservativa vann parlamentsvalen 1983 och 1987. Thatchers politik väckte dock allt större motstånd även inom hennes eget parti och hon tvingades avgå 1990. Särskilt hård var kritiken mot hennes fientliga inställning till EG. Dessutom hade beslutet att införa en ny kommunalskatt, poll tax, väckt starka folkliga protester, framför allt i Skottland.

Major tar över

Ny premiärminister blev John Major som stod för en mer moderat politisk linje. Han utlyste nyval 1992 som de konservativa vann. Oenighet om förhållandet till EG orsakade skarpa motsättningar inom regeringspartiet, där starka krafter motsatte sig ökat samarbete (och även ville lämna EG). Trots detta lyckades Major 1993 driva igenom ett brittiskt godkännande av Maastrichtfördraget, där EG omvandlades till EU.

Tony Blair och Nya Labour

Valet 1997 vanns av Labour och partiledaren Tony Blair utsågs till premiär­minister. Partiet hade vunnit valet med löften om att britterna skulle få behålla sina låga skatter och samtidigt få bra vård och utbildning. De första åren höll Labour fast vid den strama ekonomiska politik som förts av den tidigare konservativa regeringen. Blair utlovade en aktiv brittisk roll i Europa, EU:s avtal om socialpolitik antogs och en minimilön infördes. Frågan om en brittisk anslutning till EU:s valutaunion EMU var känslig inom bägge de stora partierna. På ett tidigt stadium påbörjade regeringen en viss anpassning till en gemensam valuta, bland annat fick centralbanken en mer oberoende ställning gentemot regeringen.

I folkomröstningar 1997 röstade en majoritet av väljarna i Skottland och Wales för begränsat självstyre. Ett fredsavtal i Nordirland året efter blev en personlig framgång för Tony Blair.

Labourregeringen gynnades av goda ekonomiska konjunkturer och de första åren var både regeringen och Blair populära. Efter hand växte dock kritiken mot att de inte uppfyllde sina löften. Labour vann ändå parlamentsvalet 2001 med 42 procent av rösterna.

Blairs uppslutning bakom USA:s linje i Irakkonflikten väckte från 2002 inhemsk kritik. Premiärministern sade sig inte hysa några tvivel om att Irak hade tillgång till massförstörelsevapen och varnade för den risk dessa innebar. 2002–2003 hölls stora demonstrationer i protest mot planerna på ett militärt ingripande i Irak.

Irakkrig och terrordåd

Irakfrågan splittrade Labour, men Blair lyckades, med hjälp av konser­vativa ledamöter, vinna underhusets stöd för ett krig i mars 2003. Kort därefter gick amerikanska och brittiska styrkor till angrepp mot Irak. Blairs agerande ifrågasattes när det visade sig hur illa förberedd invasionen var och regeringen anklagades för att ha överdrivit hotet från Irak. Även inrikespolitiken skapade oenighet inom Labour. Motståndarna till regeringens vårdreformer befarade att dessa var ett första steg mot att införa allmänna avgifter i sjukvården. Inom rege­ringen pågick samtidigt en maktkamp mellan Blair och finansminister Gordon Brown. Trots det vann Labour valet i maj 2005.

London utsattes den 7 juli 2005 för fyra samordnade terrordåd i kollektivtrafiken. Ett 50-tal människor dödades och cirka 700 skadades. Självmordsattentaten genomfördes av fyra män från norra England. Tre av dem kom från familjer med rötter i Pakistan men de var födda i Storbritannien. Den fjärde var född på Jamaica men hade växt upp i Yorkshire. Attentaten ledde till att lagstiftningen mot terrorism skärptes.

Gordon Brown och ekonomisk kris

Sommaren 2007 tog Gordon Brown över som premiärminister. Han utlovade en ny sorts politik, där regeringen skulle lyssna mer på medborgarna än tidigare. Han lovordades för hur han hade hanterat flera kriser kort efter makttillträdet. Opinionen vände snart, då det visade sig att han trots löften om nya politiska visioner inte hade mycket nytt att komma med.

EU:s nya fördrag, som syftade till att underlätta beslutsprocesserna inom unionen, orsakade också spänningar. Brown hade utlovat en folkomröstning om Lissabonfördraget, men lät underhuset godkänna det i juni 2008. Hans ledarskap ifrågasattes, men hösten 2008 då den internationella finanskrisen var ett faktum fick Brown en ny chans att visa vad han gick för. Den 8 oktober lade regeringen fram ett krispaket för att rädda det brittiska banksystemet, något som bekostades med stora lån. Ekonomin fortsatte dock att försämras.

Borgerlig regeringskoalition

Valrörelsen inför parlamentsvalet i maj 2010 dominerades av frågor kring hur Storbritannien skulle ta sig ur den ekonomiska krisen. De konservativa erhöll 36 procent av rösterna, följt av Labour med 29 procent och Liberaldemokraterna med 23 procent. Trots att Liberaldemokraterna, politiskt sett, ansågs stå närmare Labour beslöt Liberaldemokraterna att bilda regering med Konservativa partiet. Ny premiärminister blev den konservativa ledaren David Cameron och liberaldemokraten Nick Clegg utsågs till vice premiärminister. Brown efterträddes som Labourledare av Ed Miliband.

En sak som regeringspartierna hade gemensamt var kritiken mot att den brittiska staten är så centraliserad och att de önskade ge medborgarna större inflytande över sina liv. Partierna kom också överens om att samarbetet skulle gälla hela mandatperioden på fem år. De ekonomiska problemen begränsade dock regeringens manöverutrymme. Stora besparingar aviserades inom den offentliga sektorn. Undantag gjordes bara för skolan, vården och biståndet. För att skydda svaga grupper slopades inkomstskatten helt för dem som hade lägst löner. Cameron anklagades för att omge sig av politiker som kom från samma slags priviligierade bakgrund som han själv, och som därför inte förstod hur deras politik drabbade vanliga britter.

Liberaldemokraterna led ett bakslag i maj 2011 då två väljare av tre röstade nej till partiets förslag till ett nytt, delvis proportionellt valsystem. Folkomröstningen hade varit ett villkor för Liberaldemokraternas medverkan i regeringen. Liberaldemokraterna fick också klä skott för nedskärningar inom välfärden.

I augusti 2011 skakades London av våldsamma kravaller. Oroligheterna spred sig snabbt till mestadels nedgångna och socialt eftersatta områden i andra storstäder. Cameron gav polisen rätt att ta till hårda metoder mot de inblandade och över 2 000 personer greps. Regeringen lade skulden för plundringarna och vandaliseringen på kriminella gäng, medan delar av oppositionen hävdade att oroligheterna också kunde förklaras med frustration orsakad av sociala nedskärningar.

Den tilltagande krisen inom eurosamarbetet gav ny kraft till EU-kritiska krafter inom Konservativa partiet, samtidigt som stödet växte för det högerpopulistiska Brittiska självständighetspartiet (Ukip) vars hela politik var inriktad på att Storbritannien skulle lämna EU.

Ett växande missnöje med regeringen syntes i lokalvalen i maj 2012. Den enda stora framgången för de konservativa var att deras kandidat Boris Johnson vann borgmästarvalet i London. Labour lyckades dock inte återta det politiska initiativet. Dessutom led Labour ett bakslag i valet i Skottland då Skotska nationalistpartiet (SNP) vann egen majoritet i det skotska parlamentet.

SNP använde sin nya position för att driva fram en folkomröstning om självständighet. 2012 gick Cameron med på att låta skottarna rösta om skotskt oberoende men han vägrade att i förväg göra upp om villkoren för en eventuell skilsmässa.

Folkomröstning om skotsk självständighet

Konservativa partiet, Labour och Liberaldemokraterna drev en gemensam kampanj för att Skottland skulle bli kvar inom unionen, medan SNP och Gröna partiet i Skottland pläderade för självständighet. Flera gräsrotsrörelser, varav många på vänsterkanten, bidrog till ett uppsving för ja-sidan under sommaren 2014.

I början av september tydde en opinionsundersökning på att en majoritet av väljarna tänkte rösta för självständighet. Detta väckte stor oro bland ledande politiker i London som utlovade en utvidgning av det skotska självstyret om Skottland röstade nej (se Politiskt system). När resultatet väl kom hade nej-sidan vunnit med 55 procent av rösterna.

Cameron och de konservativa vinner valet

Inför parlamentsvalet i maj 2015 förväntade sig många att Labour skulle bli största parti, inte minst på grund av missnöje med de besparingar som gjorts i välfärdssystemet och otrygga villkor på arbetsmarknaden. Men valrörelsens mest brännande fråga rörde invandringen och såväl Ukip som Tories och Labour lovade att hitta vägar för att begränsa den.

Till mångas förvåning fick Konservativa partiet egen majoritet i underhuset, med nästan 37 procent av rösterna, följt av Labour med drygt 30 procent. Den stora skrällen var dock att SNP, med mindre än 5 procent av rösterna, blev landets tredje största parti, genom att partiet tog hem alla mandat utom tre i Skottland. Ukip vann, trots nästan 13 procent av rösterna, bara ett mandat. Den stora förloraren blev Liberaldemokraterna som fock 8 procent och lika många mandat.

Det som avgjorde valet var sannolikt att de konservativa ansågs vara bättre på att sköta ekonomin än Labour. Eftervalsanalyser visade att det var Labour, och inte de konservativa, som hade förlorat flest röster till Ukip. Efter valet avgick Ed Miliband som Labourledare och ersattes av Jeremy Corbyn från partiets vänsterfalang.

Camerons ställning försvagades av att regeringspartiet var splittrat i EU-frågan. Premiärministern hade skjutit problemen framför sig genom att 2013 utlova en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet med förhoppningen om att han skulle kunna förhandla till sig bättre villkor för Storbritannien. Han ville bland annat begränsa EU-invandrares tillgång till det brittiska välfärdssystemet. Men han hade svårt att få de andra EU-ledarna med sig och brittiska EU-skeptiker tyckte inte att de eftergifter som gjordes gick långt nog.

Nej till EU

I februari 2016 utlyste Cameron en folkomröstning om EU-medlemskapet till den 23 juni samma år. De som ville att Storbritannien skulle stanna kvar i EU (Remain) samlade en stor del av det politiska etablissemanget inom både Konservativa partiet och Labour, samt mindre partier som Liberaldemokraterna, Skotska nationalistpartiet (SNP) och walesiska Plaid Cymru. De stora affischnamnen för dem som ville lämna EU (Leave) blev Londons före detta borgmästare Boris Johnson, och Ukip-ledaren Nigel Farage.

Debattklimatet var hårt, med skrämselpropaganda från bägge håll. Leave-kampanjen försökte i hög grad vinna stöd genom att spela på missnöjet med hög invandring från andra EU-länder, byråkratin i Bryssel och demokratiska brister inom EU-samarbetet. De lovade också att pengar som gick till EU istället skulle satsas på bättre vård. Stanna-kvar-lägret varnade främst för de ekonomiska följderna av ett utträde ur unionen.

Nästan 52 procent av väljarna röstade för att Storbritannien skulle lämna EU. Valdeltagandet låg på drygt 72 procent. Merparten av nej-rösterna kom från södra England, men även många väljare i ekonomiskt eftersatta områden i mellersta och norra England och i Wales röstade för en brexit. Samtidigt önskade en majoritet av väljarna i London, de flesta andra större städer, Skottland och Nordirland att landet skulle stanna kvar inom unionen. Det var främst äldre väljare som önskade ett EU-utträde, medan yngre och mer välutbildade ville stanna kvar inom unionen. Resultatet tolkades som en näsknäpp mot den politiska och ekonomiska eliten som enligt många väljare inte var intresserad av att lösa deras problem.

May tar över

Läget efter folkomröstningen komplicerades av att ingen visste hur brexitprocessen skulle gå till. Marknaderna reagerade negativt på resultatet och pundet förlorade i värde. Dessutom avgick Cameron som premiärminister och partiledare. Efter flera turer togs bägge posterna över av inrikesminister Theresa May.

Samtidigt skakades Labour av inre motsättningar, vilket innebar att May kunde ta det politiska initiativet utan att möta särskilt starkt motstånd i underhuset.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0