Storbritannien

https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/storbritannien/

Kelter, romare, angler och saxare, danska vikingar och normander lade grunden till det som skulle bli en av Europas och världens stormakter. I början av 1900-talet var Storbritannien centrum i ett imperium där det brukade sägas att solen aldrig gick ned. Avkoloniseringen efter andra världskriget har gjort Storbritannien till ett mer vanligt land, men dess politiska, ekonomiska och kulturella inflytande är fortfarande stort. London har förblivit ett viktigt finansiellt centrum. I januari 2020 lämnade Storbritannien EU efter en folkomröstning som skapade stora spänningar i det brittiska samhället.

Storbritannien – Geografi och klimat

Storbritannien, som är ungefär hälften så stort som Sverige, består av England, Skottland, Wales samt Nordirland på ön Irlands nordöstra del. Även ögruppen Hebriderna, väster om Skottland, och Orkney- och Shetlandsöarna, norr om Skottland hör till Storbritannien. Den enda landgränsen går mellan Nordirland och republiken Irland.

Det officiella namnet på staten är Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland. Kanalöarna utanför den franska kusten och ön Isle of Man i Irländska sjön är direkt underställda den brittiska kronan men är inte representerade i parlamentet. Storbritannien har även besittningar på flera andra håll runt om i världen, bland annat Gibraltar, Falklandsöarna och flera västindiska öar. I Brittiska indiska oceanterritoriet ingår Chagosarkipelagen, norr om Mauritius, med ön Diego Garcia, där USA har en stor flyg- och flottbas (se Mauritius: Utrikespolitik och försvar).

De brittiska öarna ligger på kontinentalsockeln och havet runt dem är grunt, vilket erbjuder goda fiskevatten. Skottland, Wales samt nordvästra och sydvästra England domineras av höglandsområden. I sydöst utbreder sig ett kuperat slättlandskap. I Skottland, Wales och Nordirland finns det gott om sjöar. England däremot har få sjöar. Ett undantag är grevskapet Cumberland i nordväst (Lake District).

Landets högsta berg Ben Nevis ligger i de skotska högländerna. Den längsta floden Severn rinner ut i Bristolkanalen i sydväst. Den mest kända floden är Themsen som rinner genom London. 

Det brittiska klimatet är milt tack vare närheten till den varma Golfströmmen, och vädret bestäms i regel av sydvästliga vindar och lågtryck som passerar från Atlanten. Vädret är således omväxlande. Temperatur­skillnaderna mellan vinter och sommar är relativt små. Den ganska rikliga nederbörden faller huvudsakligen i landets västra delar.

Om våra källor

Fakta – Geografi och klimat

Yta
244 110 km2 (2020)
Tid
svensk - 1 timme
Angränsande land/länder
Irland
Huvudstad med antal invånare
London cirka 9 miljoner (uppskattning 2021)
Övriga större städer
Birmingham 1,1 miljoner, Leeds 793 000, Glasgow 633 000, Sheffield 585 000, Manchester 553 000, Bradford 540 000, Edinburgh 525 000, Liverpool 498 000 (officiella uppskattningar 2019)
Högsta berg
Ben Nevis (Skottland, 1344 m ö h), Snowdon (Wales, 1085 m ö h), Scafell Pike (England, 978 m ö h)
Viktiga floder
Severn, Themsen
Största sjö
Lough Neagh, Loch Lomond
Medelnederbörd/månad
London 64 mm (nov), 37 mm (april)
Medeltemperatur/dygn
London 18 °C (juli), 4 °C (jan)

Källor

Storbritannien – Befolkning och språk

Storbritannien är ett av Europas folkrikaste länder. Drygt fyra britter av fem bor i England som enligt officiella beräkningar hade drygt 56 miljoner invånare 2019. Samma år hade Skottland 5,5 miljoner invånare, Wales  3,2 miljoner och Nordirland 1,9 miljoner.

Storbritannien har relativt höga födelsetal, även om de har fallit på senare år (i genomsnitt föder brittiska kvinnor 1,74 barn, jämfört med nästan 2 år 2010), men nästan två tredjedelar av befolkningstillväxten beror på invandring. 2018 var drygt 14 procent av invånarna födda utanför landet, varav cirka 60 procent kom från länder utanför EU. Invånarantalet ökar snabbast i Londonområdet och andra delar av södra England. Samtidigt ökar andelen äldre britter, nästan var femte invånare är över 65 år. Att befolkningen fortsätter att växa beror i hög grad på invandring.

Invånarna härstammar från de folk som genom århundradena sökt sig till de brittiska öarna: kelter, romare, angler, saxare och normander. En betydande invandring från Irland, Västindien, södra Asien och Afrika skedde på 1950- och 1960-talen. Fortfarande kommer ett stort antal människor till Storbritannien från Indien, Pakistan, Bangladesh, forna brittiska kolonier i Afrika samt från Kina, USA, Australien och Saudiarabien för att arbeta och studera.

Stor invandring från andra EU-länder

Efter EU-utvidgningen 2004 tog invandringen från de nya medlemsstaterna fart. Fram till 2008 kom kanske så många som 1,5 miljoner människor, varav många från Polen. Ett skäl till att ett så stort antal sökte sig till Storbritannien var att det fanns gott om lediga jobb. I takt med att den brittiska ekonomin försämrades samma år flyttade en del av de nya invandrarna hem, men långt ifrån alla. Senare siffror visar att invandringen till landet har fortsatt, även under ekonomiskt kärvare tider i Storbritannien. 2018 fanns det omkring 3,6 miljoner EU-medborgare i Storbritannien, varav cirka 900 000 miljon polacker. Det gjorde dem till en av de största invandrargrupperna i landet, tillsammans med rumäner, indier, irländare, italienare och portugiser.

2017 var omkring 1,3 miljoner britter bosatta i ett  EU-land, varav över 300 000 i Spanien, 280 00 i Irland och 190 000 i Frankrike (enligt FN-statistik. Den brittiska statistikmyndigheten ONS har en lägre siffra, medan åter andra beräknar antalet britter utomlands till cirka 1,8 miljoner). Men många framför allt högutbildade britter är också bosatta i Australien, Nya Zeeland, USA och Kanada.

I förhandlingarna om det brittiska utträdet ur EU, brexit, har frågan om vilka villkor som ska gälla för EU-medborgare bosatta i Storbritannien och britter bosatta i ett EU-land en viktig roll (se Aktuell politik). 

Fler flyttar till Storbritanien än ifrån

Olika brittiska regeringar har försökt att begränsa invandringen från utomeuropeiska länder, bland annat genom skärpta krav för vilka som får arbetstillstånd eller visum för studier. 2012 började regeringen förespråka att restriktioner även skulle införas för invandrare från andra EU-länder. Men trots allt tal om tuffare regler fortsatte invandringen till Storbritannien länge att öka. Ett trendbrott skedde dock efter brexitomröstningen i juni 2016, då färre EU-medborgare än tidigare flyttade till Storbritannien och fler gav sig av. Men det var fortfarande fler som invandrade till Storbritannien från andra EU-länder än som flyttade därifrån. Efter en kort nedgång ökade invandringen från länder utanför EU, främst från olika asiatiska länder. Ungefär hälften av dem kom till Storbritannien för att studera. Från mars 2018 till samma månad 2019 var det 226 000 fler som invandrade än som utvandrade, jämfört med över 300 000 åren 2014 och 2015. Vissa branscher har flaggat för att minskad invandring redan har lett till brist på arbetskraft inom vissa branscher (se  Arbetsmarknad).

Windrush-skandalen

2012, när Theresa May, var inrikesminister, infördes kontroller av utländsk arbetskraft för att hitta illegala invandrare. Arbetsgivare och hyresvärdar anmodas sedan dess att utföra kontroller, och de som inte gör detta riskerar dryga böter eller fängelsestraff. En grupp som då hamnade i kläm var den så kallade Windrushgenerationen, människor som invandrade till Storbritannien mellan 1948 och 1971 från Västindien, en stor del av dem som barn. Våren 2018 avslöjades hur hundratals av dem som hade laglig rätt att bo i landet men inte kunde bevisa det tvingats sluta sina arbeten, blivit bostadslösa, förlorat sin rätt till vård och andra sociala förmåner, spärrats in i särskilda migrationscentra och i vissa fall utvisats (se Kalendarium). Regeringen har bett om ursäkt för hur de har behandlats och de har också utlovat skadestånd till dem som drabbats (se ett klipp från BBC här). 

Flyktingar och asylpolitik

2002 sökte drygt 84 000 människor asyl i Storbritannien, sedan dess har antalet minskat påtagligt på grund av att möjligheterna att överklaga ett avslag på en asylansökan har begränsats och det har införts restriktioner för vilka som har rätt till ekonomiskt stöd från samhället. Drygt 29 000 personer sökte politisk asyl i Storbritannien 2018, de flesta från Iran, Irak, Eritrea, Albanien, Sudan och Pakistan. Samma år beviljades drygt 15 000 personer politisk asyl. Siffrorna har legat på ungefär de här nivåerna sedan 2015.

Storbritannien fick under flyktingkrisen 2015 kritik för att landet tog emot så få av dem som hade flytt från Syrien. Regeringen lovade dock att landet skulle ta emot upp till 20 000 syrier med särskilt stora skyddsbehov fram till år 2020 (urvalet sker med hjälp av FN:s flyktingorgan UNHCR). 2016 tillkom ännu ett flyktingprogram där Storbritannien åtog sig att ta emot 3 000 barn från Mellanöstern och Nordafrika. Sammanlagt hade drygt 11 600 personer fått komma till Storbritannien fram till i mars 2018. De som anlände före 1 juli 2017 fick rätt till humanitärt skydd, medan de som kommit efter det datumet beviljas flyktingstatus, vilket bland annat ger dem sociala förmåner, rätt att resa till andra länder och studera vid universitet. Samtliga av dem har fått tillfälliga uppehållstillstånd som gäller i fem år. Ytterligare 8 000 syrier, som på egen hand tagit sig till Storbritannien, beviljades politisk asyl i landet mellan 2011 och 2017.

Syn på invandring, en generationsfråga

Inför folkomröstningen om EU-medlemskapet 2016 spelade de som ville att landet skulle lämna samarbetet på det missnöje som finns med invandringen från EU-länder som Polen och Rumänien. Terrorattentaten i Storbritannien 2017 spädde sedan på problemen. Sedan dess har det skett en stor ökning av antalet anmälningar om hatbrott i England och Wales riktade mot invandrare (i Skottland och Nordirland har de istället minskat något). Hur man ser på invandringen skiljer sig mellan generationerna, unga britter är generellt sett mer positiva till människor från andra länder än dem som tillhör äldre generationer.

Språk

Engelska är det helt dominerande språket. Knappt en femtedel av walesarna hade enligt folkräkningen 2011 kymriska (walesiska) som modersmål. Nästan 58 000 skottar talade skotsk-gaeliska.

Numera måste icke-europeiska invandrare som vill flytta till Storbritannien för att gifta sig eller leva med sin partner klara av ett språktest.

Om våra källor

 

Om våra källor

Fakta – befolkning och språk

Befolkning
britter (engelsmän, skottar, walesare, nordirländare), människor från olika EU-länder eller av afrikanskt, västindiskt, indiskt, pakistanskt, kinesiskt ursprung med flera
Antal invånare
66 834 405 (2019)
Antal invånare per kvadratkilometer
275 (2018)
Andel invånare i städerna
83,1 procent (2017)
Nativitet/födelsetal
11,8 per 1000 invånare (2016)
Mortalitet/dödstal
9,1 per 1000 invånare (2016)
Befolkningstillväxt
0,6 procent (2017)
Fertilitetsgrad
1,8 antal födda barn per kvinna (2016)
Andel kvinnor
50,7 procent (2017)
Förväntad livslängd
81 år (2019)
Förväntad livslängd för kvinnor
83 år (2019)
Förväntad livslängd för män
79 år (2019)
Språk
engelska, kymriska (walesiska), skotsk-gaeliska, olika asiatiska språk mfl

Källor

Storbritannien – Religion

I Storbritannien finns en lång rad religioner och samfund. Det finns två nationella kyrkor: den anglikanska (Church of England) i England och den presbyterianska (Church of Scotland) i Skottland. Under de senaste decennierna har samhället dock blivit allt mer sekulariserat.

Enligt folkräkningen 2011 såg nästan 60 procent av invånarna i Eng­l­and och Wales, och 54 procent i Skottland, sig som kristna. I Nordirland var motsvarande siffra drygt 82 procent, nästan lika många katoliker som protestanter (tidigare var den protestantiska befolkningen i klar majoritet).

Närmare 3 miljoner britter är muslimer, varav merparten har sina rötter i Sydasien. Det finns även betydande sikhiska, hinduiska, judiska och buddistiska minoriteter. I folkräkningen angav var fjärde person att de saknade religion (i Skottland var de icke-religiösa ännu fler).

Den brittiska monarken måste tillhöra den anglikanska kyrkan och har inte rätt att gifta sig med en katolik. Monarken är även kyrkans överhuvud. Ärkebiskoparna i Canterbury och York samt biskopar och domprostar utses formellt av monarken på premiärministerns inrådan. Det är dock biskopar och andra höga företrädare för kyrkan som lämnar förslag på kandidater till regeringen. Sedan 1992 kan kvinnor bli präster och från 2014 kan de även utses till biskopar. 2015 utsågs för första gången en kvinna till biskop. 2015 var ungefär 27 procent av prästerna kvinnor. Inom kyrkan finns det fortfarande en minoritet som motsätter sig att kvinnor får bli präster.

Ärkebiskopen i Canterbury leder den anglikanska kyrkan på global nivå. Hans position har dock ifrågasatts av kyrkoledare i framför allt Afrika som anser att kyrkan utvecklas i en alltför liberal riktning. Motsättningar har främst uppstått mellan dem som har välkomnat kvinnliga biskopar och öppet homosexuella präster och dem som motsatt sig dem. 

Den anglikanska kyrkan förlorar stadigt medlemmar. Det har lett till att en del debattörer har börjat ifrågasätta dess position som ”nationell kyrka”.

Mellan 2012 och 2014 minskade antalet medlemmar med 1,7 miljoner. Kyrkans statistik visar också att antalet kyrkobesökare per vecka 2015 fallit under en miljon. Samtidigt gör kyrkan ansträngningar för att nå ut via nya nätverk som träffas på kaféer, pubar med mera. Kyrkorna är också aktiva i socialt arbete, bland annat i driften av så kallade matbanker (se Sociala förhållanden).

Även många andra protestantiska kyrkor har fått se sitt medlemsantal sjunka. Resultatet av en undersökning av sociala attityder, som presenterades 2018, tyder på att denna utveckling har fortsatt. Enligt BSA (British Social Attitudes) hade antalet personer som sade sig sakna religion ökat från 41 procent 2003 till 52 procent 2018. Det är framför allt bland de unga som de stora förändringarna har skett. Enligt siffror  från en undersökning som gjorts av det amerikanska forskningsinstitutet Pew Research Center 2018 ansåg bara var tionde britt att religion var en viktig del av deras liv, men var femte invånare deltog i en religiös ceremoni minst en gång i månaden.

Den skotska presbyterianska kyrkan, som omfattar omkring en tredje­del av skottarna, utser sina egna ämbetsmän och är inte underordnad någon världslig myndighet.

Vid sidan av de nationella kyrkorna finns den walesiska anglikanska kyrkan. Det finns även en rad fria protestantiska samfund: metodister, baptister, Förenade reformkyrkan, Frälsningsarmén, pingstvänner med flera På 1500-talet förbjöds den katolska kyrkan i England och Wales, i samband med att kung Henrik VIII bröt med påven (se Äldre historia). Katolska kyrkan återupprättades 1850.

En synod inom den anglikanska kyrkan i Wales röstade 2013 för att tillåta att kvinnliga präster att utses till biskopar. Liknande beslut hade tidigare fattats av den anglikanska kyrkan i Skottland och Nordirland.

De främsta kyrkorna i Nordirland är den protestantiska Church of Ireland och katolska kyrkan. Den fundamentalistiska Fria presbyte­rianska kyrkan, som startades 1951 av pastor Ian Paisley, har haft ett relativt stort politiskt inflytande i Nordirland.

Det är förbjudet att diskriminera någon på grund av religion. Sedan 2006 är det i England och Wales förbjudet i lag att ”uppvigla till religiöst hat”. På senare år har antalet hatbrott med religiösa inslag ökat (med undantag för Skottland), oftast riktade mot judar och muslimer. Enligt organisationen Community Security Trust (CST) ökade antalet antisemitiska incidenter 2019, för fjärde året i rad. Extra stor har ökningen varit när det gäller hot via sociala medier. På senare år har Labour anklagats för att inte ta itu med problem med antisemitism inom delar av partiet (se Kalendarium).

Islamistiska terrorattentat i Europa, den brutalitet som Islamiska statens (IS) gett prov på i Syrien och Irak har förstärkt antimuslimska stämningar i Storbritannien.  Samtidigt finns det en religiös tolerans. Ett exempel på det är att London 2016 för första gången valde en muslim, Labourpolitikern Sadiq Khan, till borgmästare.

Om våra källor

Storbritannien – Utbildning

Val av skola och utbildning hänger starkt samman med vilken samhällsklass man tillhör. Det finns både statliga och privata skolor. En förändring som skett på senare år är att det vuxit fram en rad nya alternativ inom det statliga systemet, vilka till viss del finansieras av privata aktörer.

Grundskolan är obligatorisk för barn mellan 5 och 16 år (i England råder formell skolplikt tills eleven fyllt 18 år om hen inte arbetar eller har en plats som lärling). I Nordirland börjar barnen i skolan vid 4 års ålder. Skottland, Wales och Nordirland ansvarar för utbildning i den egna landsdelen.

I England, Wales och Nordirland måste alla skolor följa den nationella läroplanen, medan Skottland har en egen läroplan.

De examensprov som de flesta elever avlägger vid 16 års ålder berättigar till en mer avancerad utbildning. Efter ytterligare två års studier tas normalt en examen som motsvarar studentexamen.

Ett problem är att tusentals 16- till 18-åringar hoppar av skolan i förtid. Det finns en stor grupp ungdomar som varken arbetar eller studerar. I början av 2020 omfattade den här gruppen drygt 11 procent av alla 16- till 24-åringar.

Överklassens och medelklassens barn går ofta i privatskolor (varav en del är internatskolor) som finansieras av föräldrarna. De flesta brittiska barn går dock i statliga skolor som kontrolleras av lokala myndigheter. I England och i Wales finns det numera flera tusen oberoende skolor, inom det statliga systemet, som drivs av religiösa samfund. Fram till 1997 fanns det bara kristna och judiska skolor, men sedan dess har även en rad muslimska, sikhiska och hinduiska skolor startats. Det finns även friskolor, som också får statliga anslag, men som inte drivs av lokala myndigheter och är mer fria i hur de utformar sin undervisning.

En del skolor, akademier, får ta emot sponsorpengar från bland annat näringsliv, kyrkor och andra, och är mer självständiga än andra statliga skolor, bland annat när det gäller läroplaner och lärarlöner. De första akademierna startades under Labours styre 1997–2010, men senare borgerliga regeringar har fortsatt att bygga ut systemet. Till skillnad från i Sverige får de inte vara vinstdrivande.

Dessutom finns över 230 läroverk (grammar schools) i England och Nordirland, som syftar till att förbereda eleverna för högre studier. I England är det den enda skolform inom det statliga systemet där skolorna får välja ut elever utifrån akademiska meriter. Tidigare fann det läroverk, men många av dem stängdes på 1970-talet. Det har också gjorts satsningar på yrkesutbildningar via ett lärlingsprogram.

I Nordirland går protestantiska och katolska barn oftast i olika skolor, varav merparten finansieras av staten. En liten andel av barnen går i så kallade integrerade skolor, där elever från olika delar av samhället

Skolstängning under coronakrisen

Under coronapandemin våren 2020 stängdes skolor tillfälligt i alla delar av landet. De hölls bara öppna för elever vars föräldrar hade nyckelpositioner i samhället. Förberedelser gjordes för att skolorna inför skolstarten på hösten samma år skulle kunna bedriva mer digital undervisning om det skulle behövas. Det var dock tydligt att elever som gick i privata skolor fick mer stöd än dem som gick i statliga skolor.

Den brittiska regeringen satsade också en miljard pund på att hjälpa eleverna i England att kunna ta igen det de missat under skolstängningen. Kritiker påpekade att det bara blev omkring 80 pund per elev och att anslagen per elev trots detta ändå var lägre än 2010.

Skolstängningarna innebar även ekonomiska påfrestningar för privata och oberoende skolor som är beroende av elevavgifter. Flera av dem har många elever från andra länder som på grund av pandemin har rest hem.

Högre utbildning

Det finns fler än 150 universitet, varav de mest kända är Oxford och Cambridge, och högskolor. Sedan länge pågår en livlig debatt om social snedrekrytering till universiteten.

Avgifter infördes på universiteten på 1990-talet, och har gradvis höjts, trots protester från studenterna. Skotska studenter behöver inte betala några avgifter alls så länge de studerar vid ett universitet i den egna landsdelen. Studenter från andra delar av Storbritannien måste dock betala för att studera vid ett skotskt universitet. 

När Times Higher Education World University Rankings listade världens främsta universitet 2020 hamnade Oxford på första plats och Cambridge på tredje plats. Även fyra andra brittiska universitet hamnade högt upp i listan. Inför brexit har färre EU-studenter än tidigare velat studera vid brittiska universitet, som också började få svårare att behålla personal från EU-länderna. Inom universitetssektorn fanns 2020 en stor oro för vilka konsekvenser det skulle få om Storbritannien och EU inte skulle kunna enas om ett nytt avtal när de övergångsregler som trädde i kraft efter det brittiska utträdet i januari 2020.

Under coronapandemin 2020 sköttes en stor del av undervisningen vid universiteten digitalt. Krisen väntades dock få svåra ekonomiska konsekvenser för många universitet.  Institute for Fiscal Studies (IFS) varnade i en rapport juli 2020 för att läget var särskilt allvarligt för 13 universitet.

Om våra källor

Fakta – utbildning

Andel barn som börjar grundskolan
99,7 procent (2016)
Antal elever per lärare i grundskolan
15 (2016)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av BNP
5,5 procent (2016)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av statsbudgeten
13,9 procent (2016)

Källor

Storbritannien – Kultur

Storbritannien är ledande inom teaterkonsten med en lång och rik dramatisk tradition. Bara i London finns ett hundratal teatrar. The Shake­speare Globe Theatre byggdes 1997 enligt gammal tradition för att återskapa den Shakespearescen som fanns på 1600-talet. I Edinburgh hålls årligen en stor teaterfestival.

Till den brittiska litteraturens tidiga höjdpunkter hör det historiska eposet Beowulf (troligtvis från 700-talet), Geoffrey Chaucers Canterbury Tales och William Shakespeares dramatik. Den första moderna romanen Pamela skrevs av Samuel Richardson 1740–1741. Följande århundrade framträdde författare som Charlotte och Emily Brontë, Jane Austen, George Eliot, Thomas Hardy och Charles Dickens.

Av 1900-talsförfattarna tillhör Joseph Conrad, Virginia Woolf, E M Forster, George Orwell, Graham Greene och William Golding de främsta. På senare år har dramatikern Harold Pinter (2005) samt romanförfattarna V S Naipaul (2001), Doris Lessing (2007) och Kazuo Ishiguro (2017) belönats med Nobelpriset i litteratur. Till en yngre generation författare hör Salman Rushdie, Ian McEwan, Margaret Drabble, A. L. Kennedy, Monica Ali, Zadie Smith och Jeanette Winterson.

Barnboksförfattaren J K Rowling har nått många läsare med böckerna om trollkarlspojken Harry Potter.

Från 1960-talet blev Storbritannien känt för sin rock- och popmusik med grupper som Beatles, Rolling Stones och The Clash. Andra stora namn inom populärmusiken är P J Harvey, Adele och Amy Winehouse.

Det statliga stödet för bildkonsten går huvudsakligen till inköp av konstverk till offentliga museer och gallerier. Den brittiska huvudstaden är också ett centrum för den internationella konstmarknaden. Välkända konsthandlare är Sotheby’s och Christie’s.

Till konstlivets största namn hör målarna John Constable, William Turner och Francis Bacon, skulptören Henry Moore och arkitekten och formgivaren William Morris. Till senare års mest omtalade konstnärer hör Tracey Emin, Lucian Freud och Damien Hirst. 

Om våra källor

Storbritannien – Arbetsmarknad

Den brittiska arbetsmarknaden har genomgått stora förändringar sedan 1970-talet. Många jobb har försvunnit från industrin och jordbruket samtidigt som tjänstesektorn sysselsätter allt fler. Numera arbetar omkring 80 av arbetskraften inom olika serviceyrken.

Andelen förvärvsarbetande kvinnor har ökat stadigt men många kvinnor arbetar deltid, mycket beroende på brist på barnomsorg till rimliga kostnader. Heltidsarbetande kvinnor tjänade 2018 i genomsnitt drygt 7 procent mindre än män med samma sysselsättningsgrad.

Sysselsättningsgraden är relativt hög, drygt 76 procent 2019. Drygt 78 procent av arbetskraften var samma år sysselsatt inom den privata sektorn, medan något över 21 procent arbetade inom den offentliga sektorn. Samtidigt sköts en ökande andel av den offentliga servicen av privata bolag, och personal hyrs också in via bemanningsföretag. Det finns bland annat 14 fängelser som drivs av privata entreprenörer, men det handlar också om sådant som städning, transporter och catering.

Den kris som uppstod i samband med coronapandemin 2020/2021 ledde till att många invånare förlorade sina arbeten, trots omfattande stöd från staten. Fler kvinnor än män blev arbetslösa (läs mer om detta i en rapport från underhuset). Även unga invånare var särskilt utsatta.

EU-medborgare på brittisk arbetsmarknad

Åren 1997–2007 skapades över två miljoner nya arbetstillfällen. Många av jobben gick till invandrare, framför allt från de öst- och centraleuropeiska länder som gick med i EU 2004, eftersom de ofta var bättre utbildade än arbetslösa britter. När luften gick ur ekonomin 2008 åkte en del av dem hem, men långt ifrån alla, och efter några år tog arbetskraftsinvandringen fart på nytt. Även efter utträdet från EU arbetar många EU-medborgare i Storbritannien. I slutet av 2019 arbetade nästan omkring 2,3 miljoner EU-medborgare i landet. 

I vissa branscher finns en stor oro för att det brittiska EU-utträdet kommer att leda till brist på arbetskraft, inom bland annat jordbruket, hotell- och restaurangnäringen, vården och industrin. 2019 fanns det 800 000 lediga tjänster i Storbritannien varav en del inte kunde tillsättas på grund av att de arbetssökande inte hade rätt kompetens.

För att begränsa invandringen från länder utanför EU infördes 2008 ett poängsystem som innebär att främst de som har kvalifikationer som landet behöver ska få flytta till Storbritannien. Men även denna grupp har ökat, till drygt 1,3 miljoner människor i slutet av 2019.

Arbetslöshet och undersysselsättning

Nya regler för långtidsarbetslösa trädde i kraft 2014. De innebär att de som varit arbetslösa i mer än två år ska delta i ett program, Help to work, för att få jobbsökarbidrag. Det handlar bland annat om ”samhällsarbeten” (som att laga mat till äldre), att besöka arbetsförmedlingen varje dag eller delta i utbildningsprojekt. Den som vägrar att delta riskerar att förlora sina bidrag i upp till tre månader. Andra regler gäller i Nordirland.

På senare år har arbetslösheten minskat, från drygt 8 procent 2008 till under 4 procent 2019. Ungdomsarbetslösheten är fortfarande högre än för andra åldersgrupper, men den har fallit från drygt 22 procent 2011 till drygt 11 procent 2019. Det finns dock en stor grupp ungdomar som varken arbetar eller studerar, men som inte ingår i den här statistiken. I samband med coronakrisen steg arbetslösheten till närmare 5 procent i början av 2021, men över 13 procent för invånare mellan 16 och 24 år. Att arbetslösheten inte stigit ännu mer sades bero på att många unga människor valde att fortsätta studera istället för att ta klivet ut på arbetsmarknaden.

Under coronakrisen ansökte omkring 2,6 miljoner människor om jobbsökarbidrag eller andra bidrag (Universal Credit, se Sociala förhållanden), vilket var nästan dubbelt så många som före pandemin. En del av dem som söker bidrag har redan ett arbete, men med låg lön, eller får inte ihop tillräckligt många timmar.

En studie från den nationella statistikmyndigheten 2014 visade att var tionde anställd ville arbeta fler timmar än de gjorde. Bland ungdomar var siffran 20 procent. Det har blivit vanligare att främst unga människor anställs på så kallade nollkontrakt, där de varken garanteras någon inkomst eller ett bestämt antal timmar. 2010 beräknades en miljon personer vara anställa på nollkontrakt, jämfört med 168 000 2010. 

En del bedömare har pekat på att ett skäl till att arbetslösheten minskat är att fler än tidigare har startat egna företag (drygt 15 procent av alla som yrkesarbetar är egenföretagare) och att en stor andel av dem tjänar mindre än den officiella minimilönen som från 1 april 2021 låg på knappt 9 pund för den som hade fyllt 23 år. För yngre arbetstagare är den lägre.

Fackföreningar

På 1960- och 1970-talen hade fackföreningarna starkt inflytande, men det har minskat påtagligt sedan dess. Allt färre britter är idag medlemmar av en fackförening. Trade Union Congress (TUC), grundad 1868, fungerar som ett samordnande organ för 48 olika förbund. TUC hade 2020 sammanlagt 5,5 miljoner medlemmar, både arbetare och tjänstemän.

Fakta – arbetsmarknad

Arbetslöshet
3,8 procent (2019)
Ungdomsarbetslöshet
10,6 procent (2019)

Källor

Storbritannien – Sociala förhållanden

Storbritannien är ett klassamhälle, med djupa sociala klyftor. Det råder även stora skillnader mellan olika delar av landet. Ekonomin är betydligt starkare i söder än i norr. Detta ger bland annat utslag i statistiken över förväntad livslängd. Kvinnor och män i England lever ungefär två år längre än dem som bor i Skottland.

Skillnaderna är ännu större om man räknar hur länge invånarna lever utan allvarliga hälsoproblem, även om läget har förbättrats på senare år. Enligt officiell statistik kommer en man i stadsdelen Richmond-upon-Thames i London i genomsnitt att ha god hälsa tills strax innan han ska fylla 72 år, medan motsvarande siffra för en man i Blackpool är 53 år. Kvinnor i Wokingham kan i genomsnitt räkna med att leva i drygt 72 år utan att drabbas av allvarliga hälsoproblem, medan motsvarande siffra för kvinnor i Nottingham är cirka 54 år. Liknande klyftor mellan mer välbärgade och fattigare områden finns även i Nordirland, Skottland och Wales. 

Ett nytt bidragssystem

Finanskrisen 2008 slog hårt mot Storbritannien och ledde till en rad hårda besparingar inom välfärdssystemen. David Camerons borgerliga regering började 2011 baka samman flera behovsprövade bidrag och skattelättnader (bland annat jobbsökarbidrag, bostadsbidrag, inkomststöd, jobbskattebidrag) till ett enda, Universal Credit. Förändringen genomfördes gradvis och i en långsammare takt än ursprungligen planerats.

Syftet med reformen var, enligt regeringen, att det skulle likna en situation där den som har ett arbete får vänta på sin lön. Tanken är att ett enda bidrag ska förenkla välfärds­systemet och göra det mer lönsamt att arbeta. Bidragen minskas gradvis i takt med att ett hushåll får fler egna inkomster. Tidigare betalades alla stöd ut veckovis, men numera sker utbetalningarna en gång i månaden (två gånger i månaden i Skottland och Nordirland). Det sätts också en övre gräns för hur mycket ett hushåll kan få i bidrag. 2016 sänktes bidragsnivåerna med drygt 20 procent. Meningen är att fattiga familjer ska få ett högre grundbidrag medan andra, som har det bättre ställt, ska få sämre villkor än tidigare. Slutdatum för när det nya systemet ska omfatta alla som får bidrag har flyttats fram flera gånger, nu till 2024. I februari 2020 fick nästan 2,3 miljoner människor det nya bidraget, ungefär en tredjedel av bidragstagarna behövde stöd trots att de hade ett arbete. Omläggningen har kantats av kritik mot långa väntetider på den första utbetalningen. Senare kom kritik bland annat från överhusets ekonomiska kommitté för att systemet är utformat så att bidraget kan variera stort månad för månad, vilket gör det svårt för mottagarna att planera sin ekonomi.  Krav ställdes på att systemet skulle reformeras.

Nya regler har också införts för att få personer som varit långtidssjukskrivna och förtidspensionerade att återgå till arbete.

Under coronakrisen 2020 ansökte fram till den 1 april 950 000 britter om att få bidraget för att klara sitt uppehälle. Väntetiden för att få bidraget sades då vara fem veckor.

Matbanker och barnfattigdom

Som en följd av regeringens åtstramningspolitik minskade anslagen till lokala myndigheter med 49 procent i reda pengar mellan 2010 och 2018, vilket har tvingat dem till hårda besparingar, särskilt i fattigare områden. Deras möjligheter att täcka detta med hjälp av lokala skatter, nya avgifter och försäljning av kommunal egendom är begränsade. På en del håll har brist på pengar lett till att de lokala myndigheterna har gjort slut på sina besparingar och inte längre kan ge medborgarna den service de är ålagda att göra enligt lag, som sophämtning och vägunderhåll.

Omkring 14,5 miljoner britter levde 2018/2019 under fattigdomsgränsen, och av dem var över fyra miljoner barn, vilket var flera hundratusen fler än 2010. Som fattiga räknas de hushåll vars inkomster understiger 60 procent av landets medianinkomst.

Enligt en rapport från Joseph Rowntree Foundation (JRF) i början av 2020 levde många familjer i fattigdom trots att minst en av förälder i de flesta fall hade ett arbete, något som är särskilt påtagligt när det rör ensamstående föräldrar eller familjer som har fyra barn eller fler. En annan utsatt grupp är ensamstående vuxna utan barn, särskilt om de bara har en deltidsanställning. Även personer från etniska minoriteter, bland annat från Pakistan och Bangladesh, men andelen har minskat påtagligt på senare år. Enligt rapporten var andelen fattiga något lägre i Skottland där det finns fler kommunala bostäder med lägre hyror än vad privata värdar ofta tar ut. Flest fattiga invånare fanns i London med 28 procent. Men fattigdomen var också utbredd i Wales och norra och nordvästra England (22–24 procent).               

I framför allt England anses det vara viktigt att äga sin bostad, medan det i Skottland inte har setts som något onormalt att bo i hyresrätt. Höga bostadspriser och lånekostnader har gjort det svårare för många att köpa sin bostad. Samtidigt som fler britter hyr sin bostad har andelen kommunala bostäder (social housing) minskat stadigt. Många blir därför hänvisade till privata värdar som ofta tar ut högre hyror. Det beror till viss del på att många tidigare hyresgäster från 1980-talet har fått möjlighet att köpa sina hus eller lägenheter, samtidigt som kommunerna inte byggt nytt i takt med att efterfrågan har vuxit. 1981 var 30 procent av alla bostäder offentligägda, 2017 var motsvarande siffra 8 procent. Detta slår särskilt hårt mot fattiga hushåll, men kan delvis vägas upp av möjligheten att få bostadsbidrag. Ofta måste hyresgästerna också betala flera hundra pund i deposition till hyresvärden. I England, Wales och Nordirland har hyresgästerna dessutom få rättigheter. 2017 beslöt den brittiska regeringen att ge extra anslag för att kunna sänka hyrorna i kommunala bostäder.

Ett annat tecken på hårdnande ekonomiska villkor var att nästan var tredje britt mellan 20 och 34 år bodde kvar hemma hos föräldrarna. Skälen till det är längre studietider, höga bostadspriser, svårigheter att hitta ett arbete samt förändringarna i bidragssystemen.

Över 77 000 hushåll i England var i mars 2017 inhysta i tillfälliga boenden, en ökning med 60 procent sedan 2011, enligt en rapport från den brittiska riksrevisionen (National Audit Office). I dessa hushåll ingick drygt 120 000 barn. 

På 2010-talet beräknades cirka 3,7 miljoner britter vara drabbade av så kallad fuel poverty, vilket i Skottland, Wales och Nordirland innebär att ett hushåll lägger minst tio procent av sina inkomster på el och på att värma upp sin bostad. England har en annan definition av problemet (statistiken kommer också från olika år). Vintern 2017/2018 beräknades över 15 000 människor ha avlidit på grund av att de inte hade råd att värma upp sina hem.

På senare år har flera hundra så kallade matbanker öppnats som bistår människor som råkat i ekonomiska problem. Enligt organisationen Trussel Trust hade antalet matpaket som man delar ut ökat med 73 procent mellan 2014 och 2019. Ett skäl till att människor råkar i akut kris är ofta sena bidragsutbetalningar, men också höga räkningar på vatten och el.

Barnbidrag betalades tidigare ut till alla barn under 16 år (de kan i vissa fall betalas ut tills barnet fyller 20 år). Sedan 2013 har bidraget dragits in för höginkomsttagare. EU-domstolen avgjorde 2016 att brittiska myndigheter i vissa fall inte behöver betala ut barn­bidrag till familjer från andra EU-länder. De familjer som hade flera bidrag, förlorade rätten att göra särskilda skatteavdrag för barn.

Hösten 2020 förbjöds barnaga i Skottland. Ett liknande förbud var på gång i Wales men först år 2022.

Välgörenhet är vanligt förekommande och accepterat i alla samhällsgrupper och av alla politiska partier. Miljontals pund samlas årligen in av välgörenhetsorganisationer för att fördelas till enskilda, grupper av människor, skolor, sjukhus etc.

Omhuldat vårdsystem

Storbritannien har fortfarande avgiftsfri sjukvård för alla, National Health Service (NHS). En mindre summa tas ut för recept på läke­medel. När det gäller nedskärningar är NHS ett fredat område för alla de stora partierna. Men pengarna räcker ändå inte till. Det syns sedan många år på långa vårdköer. På senare år har det vuxit fram en rad privata alternativ till den offentliga vården.

Kritiker befarar att landet är på väg mot en vårdmarknad, där den som kan betala för sig får bättre vård. Hur det än är stiger vårdkostnaderna snabbt, delvis för att vårdbehoven ökar när invånarna blir äldre. Vintern 2017/2018 rådde kris inom vården, inte minst på grund av stor brist på sjuksköterskor. NHS  och vården var en av de stora frågorna under valrörelsen 2019 (se Kalendarium).

Coronapandemin

Storbritannien var ett av de europeiska länder som drabbades hårdast av coronapandemin 2020. I början av november 2020 hade över en miljon människor bekräftats vara smittade, och drygt 49 000 människor hade avlidit i covid-19. Under våren 2020 sattes stora delar av landet i karantän. Liknande nedstängningar gjordes i England, Nordirland och Wales på hösten samma år, medan Skottland inte gick lika långt. England, Nordirland, Skottland och Wales hade delvis olika restriktioner för att bekämpa den nya coronaviruset. Regeringen i London, som bara ansvarar för England i denna fråga, har fått kritik för att inte ha tagit epidemin på allvar från början och att regelverket är svåröverskådligt och hela tiden ändras.

Pensioner

Kvinnor har traditionellt haft en lägre pensionsålder än män, men från 2018 gäller 65 år för bägge könen. Pensionsåldern ska dock höjas gradvis till 67 år från 2028. 2012 ändrades reglerna så att personer har rätt att fortsätta arbeta även efter att de har fyllt 65 år. Många pensionärer har svårt att klara sig på sin pension. Nästan 2 miljoner pensionärer räknades som fattiga 2018/2019.

Ensamhet och social isolering är andra problem som drabbar många gamla. 2018 tillsatte den dåvarande premiärministern Theresa May en ny minister för att bekämpa detta. Det skedde på rekommendation av en parlamentarisk kommission som tillsattes efter mordet på Labourpolitikern Jo Cox 2016 (se Kalendarium). Sedan Boris Johnson tagit över regeringsmakten flyttades ansvaret till en statssekretare.

Liberal abortlagstiftning

Storbritannien har en liberal abortlagstiftning. Ett undantag har varit i Nordirland där abort bara länge bara var tillåtet om kvinnans psykiska eller fysiska hälsa riskerade att skadas permanent. Många nordirländska kvinnor har därför åkt till andra delar av Storbritannien för att göra abort. En ändring av Nordirlands abortlag godkändes av det brittiska parlamentet 2019, då den brittiska provinsen saknat regering sedan början av 2017 (se Kalendarium)

Samkönade äktenskap

Sedan 2005 har homosexuella par i England, Skottland och Wales kunnat ingå partnerskap, vilket ger dem samma rättigheter som gifta par i fråga om egendom, pensioner och arv. Homosexuella par har rätt att adoptera barn (i Nordirland blev detta möjligt först 2013). På 2010-talet har homosexuella par i England, Wales och Skottland även fått rätt att gifta sig. Religiösa samfund kan dock själva avgöra om de vill viga två personer av samma kön eller inte.

Nordirland har varit det stora undantaget, Det nordirländska parlamentet röstade hösten 2015 för att införa samkönade äktenskap, men beslutet kunde inte träda i kraft på grund av ett veto från Demokratiska unionistpartiet (DUP). En lagändring drevs dock igenom av det brittiska parlamentet 2019 samtidigt som abortlagstiftningen liberaliserades.

Lag mot slaveri

En lag mot modernt slaveri antogs i England och Wales 2015 som bland annat innebar att människosmugglare ska kunna dömas till livstids fängelse och mer ska göras för att skydda offren som till exempel ska kunna få rättshjälp. Enligt inrikesdepartementet tros det finnas 10 000–13 000 människor som lever under slaveriliknande villkor i Storbritannien.

Prostitution, inget lagbrott, utom i Nordirland

Prostitution strider inte mot lagen i England, Wales och Skottland, men det är däremot är det till exempel förbjudet att bedriva bordeller. 2015 införde Nordirland en ny lag, liknande den svenska, som innebär att det blev förbjudet att köpa sex men inte att sälja det. Även i andra delar av landet har en liknande lagändring föreslagits, men det finns också krafter som verkar för en legalisering av prostitution.

Om våra källor

Fakta – sociala förhållanden

Spädbarnsdödlighet
4 per 1000 födslar (2018)
Andel av befolkningen som har tillgång till rent vatten
100,0 procent (2015)
Andel av befolkningen som har tillgång till toaletter
99,1 procent (2017)
Offentliga utgifter för hälsovård i andel av BNP
9,9 procent (2015)
Offentliga utgifter för hälsovård per person
3 958 US dollar (2016)
Andel kvinnor i parlamentet
34 procent (2020)

Källor

Storbritannien – Äldre historia

Storbritanniens tidiga historia var orolig. På 400-talet föll de romerska härskarna och öarna invaderades av germanska folk. Normanderna tog vid år 1066 och avlöstes på 1400-talet av kungaätten Tudor. Från slutet av 1600-talet behövde de engelska monarkerna vinna stöd i parlamentet för att få igenom sina beslut. 1707 bildades Storbritannien då England, Skottland och Wales gick samman i en union. Den industriella revolutionen från 1700-talet fick ekonomin att blomstra. Samtidigt byggde britterna ett kolonialvälde som sträckte sig över flera kontinenter. Imperiet började dock vittra sönder under 1900-talet, inte minst på grund av de två världskrigen.

De äldsta spåren av mänskliga bosättningar i det område som idag utgör Storbritannien är nästan en halv miljon år gamla. Ända fram till 6000–5000 f Kr kunde jägarfolk lätt ta sig dit från andra delar av Europa, men vid denna tid steg havsnivån och skar av landförbindelsen till det europeiska fastlandet. Årtusendena därefter blev öbefolkningen bofast och började bruka jorden. Det märkliga stenmonumentet vid Stonehenge i södra England restes under bronsåldern (2000–700 f Kr).

Romarna och normander styr England

När den romerska erövringen av England inleddes år 43 e Kr, bodde kelter på de brittiska öarna. De trängdes undan till Wales och Skottland medan England införlivades med det romerska väldet. Under romar­tiden nådde landet en förhållandevis hög kulturell nivå. Vid romarrikets upplösning under 400-talet invaderades England av olika germanska folk, främst angler och saxare från tyska kustområden. Den romerska kulturen krossades helt och England kristnades från Irland på 500-talet. Politisk enighet uppnåddes först i början på 800-talet.

De följande seklen härjades de brittiska öarna av vikingar i flera anfallsvågor. Danskarna erövrade slutligen i stort sett hela England som under en tid ingick i det danska väldet. 1066 invaderades landet av normanderna under Vilhelm Erövraren. Han besegrade den anglosaxiske kungen i slaget vid Hastings och lade under sig både England och Wales. Vilhelm Erövrarens ättlingar styrde sedan England och tidvis även Skottland fram till 1485.

Magna Charta och parlamentet

Inrikespolitiskt präglades denna tid av ständig maktkamp mellan kyrka, stormän och kungar. Det berömda frihetsbrevet Magna Charta från 1215 var egentligen en kunglig eftergift till en koalition riktad mot kungen, bestående av de tre starkaste klasserna i det engelska samhället: högadeln, köpmännen och prästerskapet. Magna Charta angav vissa rättsliga grundregler för kungamakten, inskränkte dess godtyckliga bruk av makt och föreskrev att kungen fick skriva ut skatter endast med tillstånd av Rikets stora råd, som snart kom att kallas Parlamentet.

Pest, social oro och ylletyger

Vid 1300-talets mitt drabbades England av pestepidemin digerdöden. Detta skapade brist på arbetskraft som i sin tur ledde till en omläggning av jordbruket från åkerbruk till boskapsskötsel. När folk­ökningen åter tog fart i slutet av 1300-talet uppstod arbetslöshet och social oro, vilket medförde en ökad inflyttning till städerna. Samtidigt växte en industriell tillverkning fram, främst av ylletyger, som under 1400-talet blev en viktig exportvara och källa till välstånd.

Krig och kolonisering av Irland

Under medeltiden strävade England efter att expandera väster- och norrut. Wales införlivades definitivt i slutet av 1200-talet. Koloniseringen av Irland inleddes och även Skottland var tidvis förenat med England. Dessutom låg England under långa perioder i krig mot Frankrike. Det så kallade hundraårskriget utlöstes 1337 sedan den engelske kungen Edvard III gjort anspråk på den franska kronan. England hade till en början framgång, men kom därefter att gradvis trängas tillbaka och krigsslutet 1453 innebar ett definitivt slut på Englands kontinentala ambitioner.

Under denna tid försvagades kungamakten och 1455 utbröt ett blodigt, trettioårigt inbördeskrig där två grenar av kungahuset kämpade om Englands tron. Detta kallades rosornas krig på grund av att de båda kämpande fraktionerna hade en röd respektive vit ros som sitt emblem.

Reformation under Tudorättens styre

År 1485 kom ätten Tudor till makten och gradvis lyckades kungen stärka sin ställning på adelns och kyrkans bekostnad. Mot slutet av seklet hade Henrik VII krossat motståndarna inom högadeln genom att konfiskera dess jord och rikedomar. Detsamma gjorde sonen Henrik VIII gentemot den katolska kyrkan. När den protestantiska reformationens idéer nådde England på 1500-talet var det möjligt för Henrik VIII att bryta med påven och skapa den anglikanska kyrkan. Kungen fick, trots påvens veto, skilja sig från sin första hustru och kyrkans egendomar ställdes under hans kontroll. Under hans dotter Elisabeth I (1558–1603) stärktes England ytterligare, både ekonomiskt och militärt. Samtidigt upplevde landet en kulturell blomstring.

Konkurrens om handel och religiösa skäl ledde 1585 till krig mot Spanien. Tre år senare segrade England i ett stort slag mot den spanska armadan som avsett att erövra England och återinföra katolicismen där. England blev därefter Europas främsta sjömakt och började kolonisera andra världsdelar, till en början i Nordamerika och den karibiska övärlden.

Militärdiktatur under Cromwell

1603 förenades Skottland med England och Wales i en union med Jakob I, son till Maria Stuart (skotsk drottning 1542–1567), som kung. Kungamakten kom nu i konflikt med borgerskapet och lågadeln, som genom parlamentet stärkt sin position. Ett inbördeskrig mellan å ena sidan Jakobs son Karl I, högadeln och högkyrkliga och å den andra borgerskap, lågadel och extrema protestanter (puritaner) slutade med kungens avrättning 1649, republik och till slut militärdiktatur under Oliver Cromwell.

Under dennes tid vid makten lyckades England slå ned ett långvarigt irländskt uppror och vinna kontroll över Irland. Under 1600-talet startade koloniseringen av ön på allvar, då protestantiska skottar, engelsmän och walesare av den brittiska kronan gavs mark från vilken de katolska ägarna fördrivits. En rad lagar stiftades vilka uteslöt den katolska befolkningen från den politiska makten samt tog ifrån dem rätten att äga mark.

Bill of Rights och Storbritannien skapas

Efter Cromwells död 1658 återupprättades kungariket och ätten Stuart återinsattes på tronen. Karl II blev kung 1660. Han efterträddes 1685 av sin katolske bror Jakob II som avsattes tre år senare genom den så kallade ärorika revolutionen. Tronen gick till den nederländske ståthållaren Vilhelm av Oranien som styrde landet tillsammans med hustrun Maria, Jakob II:s dotter. I rättighetsförklaringen Bill of Rights 1689 fastslogs parla­mentets överhöghet över tronen. Monarken måste i kröningseden svära på att ”styra i enlighet med de lagar som stiftas i parlamentet”. Hädanefter blev det nödvändigt att de kungliga ministrarna stöddes av en majoritet i parlamentet. De båda politiska partierna Whigs (i stort sett motståndare till kungen) och Tories (kungatrogna) växte fram mot slutet av 1600-talet. Därmed hade grunden lagts till det parlamentariska system som gäller än idag, där regeringen måste ha folkrepresentationens förtroende.

Storbritannien (Kingdom of Great Britain) bildades 1707 då England och Wales formellt ingick i union med Skottland (1801 omvandlades den till United Kingdom of Great Britain and Ireland och på 1900-talet till United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland).

Industrialisering och krig mot Frankrike

Under 1700-talets första del främjades industri och näringsliv och grunderna lades för det industriella genombrottet. Även vetenskaperna blomstrade med namn som John Locke och Isaac Newton. Kungarna var svaga men desto mer framstående var politiska ledare som Robert Walpole samt William Pitt. Irland fortsatte att vara en oroshärd.

Efter den relativa freden under 1700-talets första hälft kom den senare delen att präglas av yttre oro. Storbritannien fick kämpa mot Frankrike och Spanien om koloniala besittningar för att sedan se sina nordamerikanska kolonier göra uppror och 1776 förklara sig självstän­diga. Vid århundradets slut utkämpades åter långa krig med det revolu­tionära Frankrike och vid det nya seklets början mot den franske kejsaren Napoleon, som definitivt besegrades först 1815 vid Waterloo i dagens Belgien.

Rösträtten utvidgas

Krigen mot Frankrike följdes av en lång period av industriell och ekonomisk expansion som förde med sig svåra sociala problem särskilt bland stadsbefolkningen. Politiska och sociala reformer blev nödvändiga. Detta ledde bland annat till 1832 års stora parlamentsreform (Reform Act), vilken utvidgade rösträtten, som fram till dess var mycket begränsad, och reformerade valkretsindelningen för att bättre motsvara befolknings­fördelningen i landet. Regeringsmakten kom därefter att växla mellan whigliberaler och konservativa tories och efterhand fick allt fler britter rösträtt.

Brittiska imperiet växer fram

Drottning Victorias regeringstid (1837–1901) utmärktes av såväl inre som yttre expansion. Den industriella revolutionen fortsatte och Storbritannien blev en ekonomisk stormakt. Kolonialväldet expanderade genom Indiens slutliga erövring och införlivandet av stora delar av den afrikanska kontinenten i det brittiska väldet under slutet av 1800-talet.

På Irland hämmades ekonomin av brittiska tvångslagar. När dessutom potatisskörden slog fel 1845–1848 dog närmare en miljon människor av svält och bristsjukdomar. I hungerkatastrofens spår följde en omfattande utvandring, främst till Nordamerika. Samtidigt växte irländarnas självmedvetande. De irländska nationalisterna blev ofta tungan på vågen mellan liberaler och konservativa i det brittiska parlamentet, och Liberalernas ledare William Gladstone försökte utan framgång förmå parlamentet att bevilja Irland självstyre. Under Victorias era påbörjades processen mot självstyre för de brittiska kolonierna Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika.

Världskrigen och Nordirland skapas

I början av 1900-talet var Storbritannien ännu en stormakt. Första världskriget innebar dock en svår påfrestning för landet och fredsslutet följdes av stora ekonomiska svårigheter och hög arbetslöshet. Kvinnorna, som hade spelat en viktig roll för att få landet att fungera under kriget, lyckades 1918 erövra rösträtt. Liberalerna gick tillbaka och missgynnades av systemet med majoritetsval som hade införts 1832. Istället dominerades politiken av Konservativa partiet och arbetarpartiet Labour.

Under första världskriget deltog brittiska trupper framför allt i strider i Belgien och norra Frankrike. Samtidigt tilltog oron på Irland. Ett väpnat uppror bröt ut 1916 men slogs snabbt ned av britterna. Irländarnas kamp för oberoende fortsatte. 1921 gick de motvilligt med på ett brittiskt förslag som gav dem självstyre. Sex grevskap (dagens Nordirland) förblev brittiska, eftersom den protestantiska majoriteten motsatte sig en brytning med Storbritannien. Nordirland kom att styras utan större inblandning från regeringen i London. Politiken dominerades av de protestantiska unionisterna, medan den katolska minoriteten i hög grad saknade politiskt och ekonomiskt inflytande.

1939 gick Storbritannien in i andra världskriget. Genom stora kraft­ansträngningar under ledning av premiärminister Winston Churchill lyckades britterna slå tillbaka de tyska angreppen både i luften och till sjöss. Kriget innebar stora påfrestningar och det dröjde länge innan landet återhämtade sig ekonomiskt.

Om våra källor

Storbritannien – Modern historia

Efter andra världskriget påbörjades uppbyggnaden av en brittisk välfärdsstat. Efter flera goda år under 1950-talet mattades den ekonomiska tillväxten av och på 1970-talet förvärrades krisen. Samtidigt hade en blodig konflikt blossat upp i Nordirland. Konservativa partiets valseger 1979 innebar ett politiskt skifte, där marknadskrafterna gavs större utrymme till priset av hög arbetslöshet. De konservativa behöll makten till 1997, då Labourpartiet vann en jordskredsseger. Efter en period med en borgerlig koalitionsregering 2010−2015, vann Konservativa partiet egen majoritet i underhuset. Året efter röstade en majoritet av britterna för att lämna EU.

Koloniernas insatser på Storbritanniens sida under kriget gav kraft till deras krav på oberoende. Indien blev självständigt 1947 och delades i två stater, Indien och Pakistan. Även kolonierna i Afrika började göra sig fria.

Efter kriget var Konservativa partiet och Labourpartiet i stort sett överens både när det gällde statliga ingripanden i ekonomin och utbyggnaden av det sociala välfärdssystemet. Under 1950-talet växte ekonomin snabbt och de flesta britter fick det bättre. Men på 1960-talet halkade levnadsstandarden efter i jämförelse med de sex länder som då ingick i EG (senare EU). Labourregeringen ansökte om EG-medlemskap men fick nej på grund av motstånd från Frankrikes president Charles de Gaulle som såg britterna som ett redskap för USA. Först 1973 blev Storbritannien medlem av EG. Två år senare hölls en folkomröstning om medlemskapet, mest som ett sätt att överbrygga motsättningar inom Labour som var splittrat i frågan.

I slutet av 1960-talet blossade en konflikt upp i Nordirland, där paramilitära grupper som Irländska republikanska armén (IRA) och Ulsters försvarsförbund (UDA) tog till allt mer våld för att hävda sin sak (se Konflikter: Nordirland).

I samband med oljekrisen 1973–1974 föll värdet på pundet och inflationen och arbetslösheten rusade i höjden. 1975 lyckades den dåvarande Labourregeringen komma överens med fackföreningsrörelsen om att samarbeta för att bevara fred på arbetsmarknaden. 1977 tvingades britterna ta lån från Internationella valutafonden (IMF) som ställde krav på omfattande besparingar.

Thatchers styre

1979 drog en strejkvåg över landet. Strejkerna bidrog till att Labour, som ändå kunde peka på en viss uppgång i ekonomin, förlorade parlamentsvalet samma år till de konservativa, ledda av Margaret Thatcher. Hon stod för en ny ideologi som betonade individens eget ansvar. Den nya regeringen började sälja ut statliga företag, gav marknadskrafterna större spelrum samt sänkte skatterna.

Efter flera bakslag i början av 1980-talet ledde denna politik till ökad produktivitet inom industrin, minskad inflation och större välstånd för vissa grupper. Samtidigt steg arbetslösheten snabbt och missnöjet med Thatcher växte. Med Argentinas invasion av de brittiska Falklandsöarna 1982 hamnade de inhemska problemen i bakgrunden och tack vare britternas seger i kriget stärkte Thatcher sin ställning.

De konservativa vann parlamentsvalen 1983 och 1987. Thatchers politik väckte dock allt större motstånd även inom hennes eget parti och hon tvingades avgå 1990. Särskilt hård var kritiken mot hennes fientliga inställning till EG. Dessutom hade beslutet att införa en ny kommunalskatt, poll tax, väckt starka folkliga protester, framför allt i Skottland.

Major tar över

Ny premiärminister blev John Major som stod för en mer moderat politisk linje. Han utlyste nyval 1992 som de konservativa vann. Oenighet om förhållandet till EG orsakade skarpa motsättningar inom regeringspartiet, där starka krafter motsatte sig ökat samarbete (och även ville lämna EG). Trots detta lyckades Major 1993 driva igenom ett brittiskt godkännande av Maastrichtfördraget, där EG omvandlades till EU.

Tony Blair och Nya Labour

Valet 1997 vanns av Labour och partiledaren Tony Blair utsågs till premiär­minister. Partiet hade vunnit valet med löften om att britterna skulle få behålla sina låga skatter och samtidigt få bra vård och utbildning. De första åren höll Labour fast vid den strama ekonomiska politik som förts av den tidigare konservativa regeringen. Blair utlovade en aktiv brittisk roll i Europa, EU:s avtal om socialpolitik antogs och en minimilön infördes. Frågan om en brittisk anslutning till EU:s valutaunion EMU var känslig inom bägge de stora partierna. På ett tidigt stadium påbörjade regeringen en viss anpassning till en gemensam valuta, bland annat fick centralbanken en mer oberoende ställning gentemot regeringen.

I folkomröstningar 1997 röstade en majoritet av väljarna i Skottland och Wales för begränsat självstyre. Ett fredsavtal i Nordirland året efter blev en personlig framgång för Tony Blair.

Labourregeringen gynnades av goda ekonomiska konjunkturer och de första åren var både regeringen och Blair populära. Efter hand växte dock kritiken mot att de inte uppfyllde sina löften. Labour vann ändå parlamentsvalet 2001 med 42 procent av rösterna.

Blairs uppslutning bakom USA:s linje i Irakkonflikten väckte från 2002 inhemsk kritik. Premiärministern sade sig inte hysa några tvivel om att Irak hade tillgång till massförstörelsevapen och varnade för den risk dessa innebar. 2002–2003 hölls stora demonstrationer i protest mot planerna på ett militärt ingripande i Irak.

Irakkrig och terrordåd

Irakfrågan splittrade Labour, men Blair lyckades, med hjälp av konser­vativa ledamöter, vinna underhusets stöd för ett krig i mars 2003. Kort därefter gick amerikanska och brittiska styrkor till angrepp mot Irak. Blairs agerande ifrågasattes när det visade sig hur illa förberedd invasionen var och regeringen anklagades för att ha överdrivit hotet från Irak. Även inrikespolitiken skapade oenighet inom Labour. Motståndarna till regeringens vårdreformer befarade att dessa var ett första steg mot att införa allmänna avgifter i sjukvården. Inom rege­ringen pågick samtidigt en maktkamp mellan Blair och finansminister Gordon Brown. Trots det vann Labour valet i maj 2005.

London utsattes den 7 juli 2005 för fyra samordnade terrordåd i kollektivtrafiken. Ett 50-tal människor dödades och cirka 700 skadades. Självmordsattentaten genomfördes av fyra män från norra England. Tre av dem kom från familjer med rötter i Pakistan men de var födda i Storbritannien. Den fjärde var född på Jamaica men hade växt upp i Yorkshire. Attentaten ledde till att lagstiftningen mot terrorism skärptes.

Gordon Brown och ekonomisk kris

Sommaren 2007 tog Gordon Brown över som premiärminister. Han utlovade en ny sorts politik, där regeringen skulle lyssna mer på medborgarna än tidigare. Han lovordades för hur han hade hanterat flera kriser kort efter makttillträdet. Opinionen vände snart, då det visade sig att han trots löften om nya politiska visioner inte hade mycket nytt att komma med.

EU:s nya fördrag, som syftade till att underlätta beslutsprocesserna inom unionen, orsakade också spänningar. Brown hade utlovat en folkomröstning om Lissabonfördraget, men lät underhuset godkänna det i juni 2008. Hans ledarskap ifrågasattes, men hösten 2008 då den internationella finanskrisen var ett faktum fick Brown en ny chans att visa vad han gick för. Den 8 oktober lade regeringen fram ett krispaket för att rädda det brittiska banksystemet, något som bekostades med stora lån. Ekonomin fortsatte dock att försämras.

Borgerlig regeringskoalition

Kampanjen inför parlamentsvalet i maj 2010 dominerades av frågor kring hur Storbritannien skulle ta sig ur den ekonomiska krisen. De konservativa erhöll 36 procent av rösterna, följt av Labour med 29 procent och Liberaldemokraterna med 23 procent. Trots att Liberaldemokraterna ansågs stå närmare Labour beslöt partiet att bilda regering med Konservativa partiet. Ny premiärminister blev den konservativa ledaren David Cameron och liberaldemokraten Nick Clegg utsågs till vice premiärminister. Brown efterträddes som Labourledare av Ed Miliband.

En sak som regeringspartierna hade gemensamt var kritiken mot att den brittiska staten är så centraliserad och att de önskade ge medborgarna större inflytande över sina liv. Partierna kom också överens om att samarbetet skulle gälla hela mandatperioden på fem år. De ekonomiska problemen begränsade dock regeringens manöverutrymme. Stora besparingar aviserades inom den offentliga sektorn. Undantag gjordes bara för skolan, vården och biståndet. För att skydda svaga grupper slopades inkomstskatten helt för dem som hade lägst löner. Cameron anklagades för att omge sig av politiker som kom från samma slags priviligierade bakgrund som han själv, och som därför inte förstod hur deras politik drabbade vanliga britter.

I augusti 2011 skakades London av våldsamma kravaller. Oroligheterna spred sig snabbt till mestadels nedgångna och socialt eftersatta områden i andra storstäder. Regeringen lade skulden för plundringarna och vandaliseringen på kriminella gäng, medan delar av oppositionen hävdade att oroligheterna även kunde förklaras med frustration orsakad av sociala nedskärningar.

Den tilltagande krisen inom eurosamarbetet gav ny kraft till EU-kritiska krafter inom Konservativa partiet, samtidigt som stödet växte för det högerpopulistiska Brittiska självständighetspartiet (Ukip) vars hela politik var inriktad på att Storbritannien skulle lämna EU.

Ett växande missnöje med regeringen syntes i lokalvalen i maj 2012. Labour lyckades dock inte återta det politiska initiativet. Dessutom led Labour ett bakslag i valet i Skottland då Skotska nationalistpartiet (SNP) vann egen majoritet i det skotska parlamentet. SNP använde sin nya position för att driva fram en folkomröstning om självständighet. 2012 gick Cameron med på att låta skottarna rösta om skotskt oberoende men han vägrade att i förväg göra upp om villkoren för en eventuell skilsmässa.

Folkomröstning om skotsk självständighet

Konservativa partiet, Labour och Liberaldemokraterna drev en gemensam kampanj för att Skottland skulle fortsätta att vara en del av Storbritannien, medan SNP och Gröna partiet i Skottland pläderade för självständighet. Flera gräsrotsrörelser, varav många på vänsterkanten, bidrog till ett uppsving för ja-sidan under sommaren 2014.

I början av september tydde en opinionsundersökning på att en majoritet av väljarna tänkte rösta för självständighet. Detta väckte stor oro bland ledande politiker i London som utlovade en utvidgning av det skotska självstyret om Skottland röstade nej (se Politiskt system). När resultatet väl kom hade nej-sidan vunnit med 55 procent av rösterna.

Cameron och de konservativa vinner valet

Inför parlamentsvalet i maj 2015 förväntade sig många att Labour skulle bli största parti, inte minst på grund av missnöje med de besparingar som gjorts i välfärdssystemet och otrygga villkor på arbetsmarknaden. Men valrörelsens mest brännande fråga rörde invandringen och såväl Ukip som Tories och Labour lovade att hitta vägar för att begränsa den.

Till mångas förvåning fick Konservativa partiet egen majoritet i underhuset, med nästan 37 procent av rösterna, följt av Labour med drygt 30 procent. Den stora skrällen var dock att SNP, med mindre än 5 procent av rösterna, blev landets tredje största parti. Ukip vann, trots nästan 13 procent av rösterna, bara ett mandat. Den stora förloraren blev Liberaldemokraterna som fick 8 procent och lika många mandat.

Det som avgjorde valet var sannolikt att de konservativa ansågs vara bättre på att sköta ekonomin än Labour. Eftervalsanalyser visade att det var Labour, och inte de konservativa, som hade förlorat flest röster till Ukip. Efter valet avgick Ed Miliband som Labourledare och ersattes av Jeremy Corbyn från partiets vänsterfalang.

Camerons ställning försvagades av att regeringspartiet var splittrat i EU-frågan. Premiärministern hade skjutit problemen framför sig genom att 2013 utlova en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet med förhoppningen om att han skulle kunna förhandla till sig bättre villkor för Storbritannien. Han ville bland annat begränsa EU-invandrares tillgång till det brittiska välfärdssystemet. Men han hade svårt att få de andra EU-ledarna med sig och brittiska EU-skeptiker tyckte inte att de eftergifter som gjordes gick långt nog.

Nej till EU

I februari 2016 utlyste Cameron en folkomröstning om EU-medlemskapet till den 23 juni samma år. De som ville att Storbritannien skulle stanna kvar i EU (Remain) samlade en stor del av det politiska etablissemanget inom både Konservativa partiet och Labour, samt mindre partier som Liberaldemokraterna, SNP och walesiska Plaid Cymru. De stora affischnamnen för dem som ville lämna EU (Leave) blev Londons före detta borgmästare Boris Johnson, och Ukip-ledaren Nigel Farage.

Debattklimatet var hårt, med skrämselpropaganda från bägge håll. Leave-kampanjen försökte i hög grad vinna stöd genom att spela på missnöjet med hög invandring från andra EU-länder, byråkratin i Bryssel och demokratiska brister inom EU-samarbetet. De lovade också att pengar som nu gick till EU skulle satsas på bättre vård. Stanna-kvar-lägret varnade främst för de ekonomiska följderna av ett utträde ur unionen.

Nästan 52 procent av väljarna röstade för att Storbritannien skulle lämna EU. Valdeltagandet låg på drygt 72 procent. Merparten av nej-rösterna kom från södra England, men även många väljare i ekonomiskt eftersatta områden i mellersta och norra England och i Wales röstade för en brexit. Samtidigt önskade en majoritet av väljarna i London, de flesta andra större städer, Skottland och Nordirland att landet skulle stanna kvar inom EU. Det var främst äldre väljare som önskade ett EU-utträde, medan yngre och mer välutbildade ville stanna kvar inom samarbetet. Resultatet tolkades som en näsknäpp mot den politiska och ekonomiska eliten som enligt många väljare inte var intresserad av att lösa deras problem.

May tar över

Läget efter folkomröstningen komplicerades av att ingen visste hur utträdesprocessen skulle gå till. Marknaderna reagerade negativt på resultatet och pundet förlorade i värde. Dessutom avgick Cameron som premiärminister och partiledare. Efter flera turer togs bägge posterna över av inrikesminister Theresa May. I sitt första tal som premiärminister lovade hon att respektera resultatet i folkomröstningen men också att skapa ett land som skulle ”fungera för alla och inte bara för ett fåtal privilegierade personer”.

Hennes första tid vid makten underlättades av att Labour skakades av svåra inre motsättningar. I oktober 2016 aviserade hon att Lissabonfördragets artikel 50 skulle aktiveras följande år för att påbörja skilsmässan mellan Storbritannien och EU. En stridsfråga redan nu var vilket inflytande det brittiska parlamentet skulle få över förloppet (se Aktuell politik).

I mars 2017 röstade parlamentet igenom en lag som gav regeringen rätt att aktivera artikel 50 och den 29 mars samma år överlämnade Storbritannien ett brev till EU vilket satte igång brexitprocessen.

Läget i Nordirland var en annan huvudvärk för May. Det nordirländska provinsstyret föll i början av 2017, då det nationalistiska Sinn Féin lämnade regeringssamarbetet med Demokratiska unionistpartiet (DUP). Problemen försvårades av frågor kring hur gränsen mellan Nordirland och Irland, den enda landgränsen mellan Storbritannien och ett EU-land, skulle se ut efter EU-utträdet (se Aktuell politik).

I april 2017 utlyste May oväntat val till parlamentet till den 8 juni. Ett viktigt skäl var att hon ville få ett tydligt mandat inför de kommande förhandlingarna med EU. Inför valet ledde Konservativa partiet klart över Labour. Men i takt med att valet närmade sig minskade gapet mellan de två partierna. Labourledaren Jeremy Corbyn lyckades bland annat vinna nya väljare genom att peka på växande sociala klyftor och hur regeringens politik slog mot svaga grupper.

Valrörelsen avbröts tillfälligt efter två islamistiska terrordåd i Manchester och London, vilka sammanlagt krävde 29 människoliv. Det fick Theresa May att utlova hårdare tag mot islamistisk extremism. Hon sade sig vara beredd att göra avkall på människorättslagstiftningen om det krävdes för att skydda britterna mot terrorister. Corbyn å sin sida kritiserade May för nedskärningar som gjorts inom polisen under hennes tid som inrikesminister 2010–2016, då 20 000 polistjänster försvann.

Valet ledde till att de konservativa förlorade sin majoritet i underhuset. May kunde dock behålla regeringsmakten genom att samarbeta med det nordirländska DUP. Oroliga röster höjdes för att det skulle rubba den känsliga balansen i Nordirland (se Nordirland: På väg mot fred). Den 25 juni 2017 kunde Theresa May presentera sin överenskommelse med DUP, vilken bland annat skulle ge Nordirland 1,5 miljarder pund till infrastruktur och sociala satsningar. I utbyte lovade DUP att stödja regeringen i frågor om brexit, budgeten och ny säkerhetslagstiftning. Bägge parterna sade att de skulle respektera de åtaganden som hade gjorts i fredsavtalet i Nordirland. I samband med detta krävde den skotska försteministern Nicola Sturgeon en ny folkomröstning om självständighet i Skottland (se Skottland).

Om våra källor

Storbritannien – Politiskt system

Brittisk politik domineras sedan länge av två partier, Konservativa partiet och det socialdemokratiska Labour. Sedan maj 2015 har Storbritannien en konservativ regering. Överhuset var länge landets högsta rättsliga instans, men sedan 2009 har Storbritannien en högsta domstol. 1999 fick Skottland och Wales egna regionala parlament, som sedan dess har fått nya befogenheter. Bland skottarna har stödet för ett självständigt Skottland vuxit på senare år. Efter ett fredsavtal 1998 har även Nordirland ett begränsat självstyre. 

Till skillnad från de flesta andra stater har Storbritannien ingen skriven författning. Istället styrs landet med hjälp av lagar som stiftats av parlamentet, sedvanerätt och internationella konventioner och kan således anpassas till förändrade politiska förhållanden. Nya lagar får inte strida mot de åtaganden som Storbritannien har gjort inom EU. Eftersom britterna 2016 röstade för att lämna EU (brexit) kommer detta att upphöra när skilsmässan väl är ett faktum. Det lär bli en lång process att ändra i lagstiftningen efter mer än 40 år av brittiskt EU-medlemskap.

Storbritannien är en monarki med drottningen/kungen som statschef. Drottning Elizabeth saknar formell politisk makt och har i hög grad representativa uppgifter. Monarken kan dock utöva visst inflytande via regelbundna möten med premiärministern.

Parlamentet är högsta lagstiftande organ och består av överhuset (House of Lords) och underhuset (House of Commons). Underhuset är sedan länge den egentliga lagstiftande församlingen och har ensam beslutanderätt i skatte- och anslagsfrågor.

2011 infördes fasta mandatperioder på fem år för underhuset. För att regeringen ska kunna utlysa nyval måste den ha stöd av minst två tredjedelar av underhusets medlemmar. Nyval kan också hållas om regeringen faller i en misstroendeomröstning. Theresa May, premiärminister från juli 2016, frångick dock detta, då hon våren 2017 utlyste nyval till i juni samma år (se Modern historia och Aktuell politik). Samma sak när Boris Johnson utlyste nyval hösten 2019. Tidigare har premiär­ministern själv kunnat bestämma tidpunkten för ett val. Högst fem år fick dock förflyta mellan valen. 

Rösträttsåldern är 18 år.

Sedan valet 2010 har underhuset 650 ledamöter. De väljs i enmansvalkretsar med enkel majoritet. Det innebär att det parti vars kandidat får flest röster i en valkrets vinner mandatet, medan övriga partier inte blir representerade alls. Valsystemet är utformat på ett sätt som vanligtvis gynnar de stora partierna, eller ett parti som är starkt i en eller flera regioner. 

Överhuset består av ledamöter som ärvt sin titel, högre kyrkliga företrädare, domare samt ledamöter som tillsätts på livstid av drottningen på regeringens förslag. Överhusets politiska makt är begränsad, men det har rätt att skjuta upp underhusets beslut för en viss tid.

Frågan om att avskaffa eller förändra överhuset har länge debatterats, men det var först när Labour kom till makten 1997 som reformer började genomföras. Antalet lorder som ärver sitt ämbete har sedan dess minskat från 751 till 92. I slutet av 2019 hade överhuset ungefär 800 medlemmar, antalet varierar dock över tid. En flerpartikommitté rekommenderade hösten 2017 att antalet ledamöter på sikt ska minskas till 600, och att de som väljs in ska sitta på 15-åriga mandat.

En liknande reform har diskuterats för underhuset, där det fanns långtgående planer på att minska antalet ledamöter i underhuset till 600, genom att alla valkretsar skulle bli ungefär lika stora. Idag varierar antalet väljare inom en valkrets, från 55 000 till 95 000. Förändringarna ansågs gynna Konservativa partiet på Labours bekostnad. Planen skrotades dock i mars 2020, på grund av hög arbetsbörda på grund av brexit. Flera oberoende kommittéer har dock fått i uppgift att utreda en ny valkretsindelning (se Kalendarium).

2014 infördes nya regler för registrering av väljare. Tidigare kunde en person registrera alla väljare som bor i ett hushåll, men enligt de nya reglerna krävs nu att varje individ själv registrerar sig för att rösta. Från december 2014 till december 2015 försvann 1,4 miljoner namn från röstlängderna. Sedan dess har ett stort antal nya väljare registrerat sig, framför allt tillkom 2,5 miljoner nya namn inför EU-omröstningen 2016.

Flera mindre partier trycker på för att Storbritannien ska byta valsystem, men de har haft svårt att finna gehör för det. 2011 kunde Liberaldemokraterna driva igenom ett krav om en folkomröstning om ett nytt delvis kallat Alternative Vote (AV) som dock avvisades av väljarna med klar majoritet.

Politiska partier måste öppet redovisa vilka ekonomiska bidrag de tar emot. Parlamentsledamöter åläggs att redogöra för vilka ekonomiska tillgångar och vilka inkomster de har. OSSE som skickade en liten grupp observatörer för att övervaka parlamentsvalet 2017 rekommenderade ändå i sin slutrapport att Storbritannien borde förbättra insynen när det gäller kampanjbidrag till partier eller till enstaka kandidater. 

Efter folkomröstningen om EU-medlemskapet har det slagits fast att två kampanjgrupper på brexitsidan bröt mot reglerna om hur stora kampanjbidrag de fick ta emot (se Kalendarium).

Självstyre i Skottland, Wales och Nordirland

1999 erhöll Skottland och Wales visst självstyre. I Skottland finns dock starka krafter som vill bilda en självständig stat. I september 2014 röstade dock 55 procent av skottarna nej till självständighet, även om marginalerna mellan ja- och nej-sidan blev mindre än väntat (se Skottland). Det walesiska parlamentet har färre befogenheter än det skotska (se Wales). Även Nordirland har begränsat självstyre (se Nordirland).

Inför folkomröstningen i Skottland utlovade regeringen nya befogenheter till det skotska parlamentet. Den dåvarande premiärminister David Cameron knöt dock detta till en nyordning som skulle begränsa det inflytande som skotska, nordirländska och i vissa fall walesiska ledamöter i parlamentet i London har över frågor som bara rör England (och Wales).

Bakgrunden var det missnöje som fanns i framför allt konservativa kretsar i England med att Skottland, Wales och Nordirland har egna parlament, där engelska väljare inte har något att säga till om, medan skotska, walesiska och nordirländska parlamentsledamöter har fått vara med och besluta i frågor som bara rör England i det brittiska parlamentet. Den lagändring som antogs 2015 innebär att engelska, och i vissa fall walesiska, ledamöter har rätt att lägga in ett slags ”veto” mot ett lagförslag – eller delar av det – som bara berör England (och ibland Wales).

Den ”engelska frågan” har diskuterats sedan 1970-talet, men det har varit svårt att hitta en lösning på den. Ett problem är att en del av de beslut som bara ser ut att handla om England indirekt påverkar andra delar av landet.

Sedan dess har det skotska självstyret bland annat fått rätt att höja ersättningsnivåerna för barnbidrag, a-kassa och andra bidrag, samt att utforma nya bidragsformer inom de områden det ansvarar för. Det skotska styret har sedan 2016 ansvar för inkomstskatterna i Skottland. Även parlamenten i Nordirland och Wales skulle få nya befogenheter. Den skotska regeringen anser dock att London kommer att öka sin makt på Skottlands bekostnad när befogenheter ska tas hem från Bryssel efter brexit. 

I den skotska folkomröstningen om självständighet 2014 fick även 16-åringar rösta. Året efter sänktes även rösträttsåldern i val till det skotska parlamentet. Även Wales planerar en liknande reform, för kommunala val. Den ska även omfatta utländska medborgare som är skrivna i Wales.

Även Isle of Man samt Guernsey och Jersey har omfattande självstyre, med egna lagstiftande församlingar och domstolar. De har sedan gammalt en särställning, då de formellt inte tillhör staten Storbritannien utan lyder direkt under den brittiska kronan. Försvar och utrikespolitik sköts dock av den brittiska regeringen.

Centraliserad stat

Storbritannien är indelat i över 400 lokala enheter. Londonregionen har sedan 2000 en vald församling (Greater London Authority, GLA) med rätt att besluta i lokala frågor. Samma år fick Londonborna välja borgmästare och GLA:s 25 ledamöter.

Makten i Storbritannien är starkt centraliserad, och regeringen i London har ett stort inflytande även på den lokala politiken, inte minst på grund av att de lokala myndigheterna (Local Authorities) får en stor del av sina pengar från staten. Samtidigt pågår en process där de statliga anslagen minskar och lokala myndigheter förväntas att själva dra in mer pengar. Planer finns på att slå samman en rad mindre lokala myndigheter till större enheter. 

För att motverka de starka spänningar som finns mellan landets rikare södra delar och de fattigare i norr har satsningar gjorts på att skapa en "nordlig kraftstation" (Northern Powerhouse), ett av den förre finansministern George Osbornes hjärteprojekt. Regionen kring storstaden Manchester fick större befogenheter när det gällde att sköta sådant som transporter, hälsa och bostäder. Invånarna i staden fick i maj 2017 utse sin egen borgmästare (trots att väljarna tidigare hade röstat nej till direktval av borgmästaren).

Rättsväsen

Rättsväsendet skiljer sig mellan landsdelarna och är tämligen snårigt utformat. I England och Wales finns två typer av brottmålsdomstolar. Mindre brott handhas som inbrott och stöld döms av en underrätt (Magistrate Court) vars domare (som också kalls fredsdomare, Justices of the peace) inte behöver ha någon formell juridisk utbildning. Allvarliga brott som mord, våldtäkt och rån går ofta vidare till Crown Court som även handlägger överklaganden från underrätten. Där är det en jury på upp till tolv personer som avgör om den åtalade är skyldig eller inte. Civilrättsliga mål handhas av grevskapsrätter (County Courts) och mål som rör familjer som skilsmässor, vårdnadstvister och adoptioner sköts av familjerätter (Family Court). Vissa särskilt allvarliga mål går vidare till Högre rätten (High Court). Det finns även en appellationsdomstol som tar upp både brottmål och civilrättsliga mål.

Skottland behöll sitt eget rättsväsen när unionen bildades 1707. Mindre brott sköts av fredsdomarrätter (Justice of the Peace Courts), som leds av en fredsdomare som har en juridikutbildad notarie vid sin sida, medan 49 sheriffdomstolar tar hand om brottmål. Även här finns en High Court i Edinburgh som ansvarar för särskilt allvarliga fall, som avgörs av en domare och 15 jurymedlemmar. Den är högsta instans för brottmål som prövas i Skottland.

Laglorderna i överhuset var tidigare högsta juridiska instans men 2009 infördes en högsta domstol, Supreme Court. I den ingår även Privy Council, som är högsta rättsliga instans för territorier och kronkolonier utanför Europa samt för ett 10-tal Samväldesländer i Västindien och Oceanien. När det gäller Skottland avgör Högsta domstolen bara i fall som rör om den skotska regeringen eller det skotska parlamentet agerar utanför sina befogenheter.

Läs mer om rättsäkerhetsfrågor i Storbritannien i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier

Det brittiska valsystemet gynnar stora partier och partier med en stark regional väljarbas. Systemet är utformat för att skapa starka regeringar och regeringskoalitioner är ovanliga.

Den politiska makten brukar växla mellan Labourpartiet och Konservativa partiet. I valet 2010 fick inget av dem egen majoritet i underhuset. Konservativa partiet, som då hade blivit största parti, bildade regering med Liberaldemokraterna, den första koalitionsregeringen i Storbritannien sedan 1945 (se Modern historia). Efter valet i maj 2015 kunde de konservativa dock styra på egen hand. I det nyval som Theresa May utlyste till i juni 2017 förlorade dock regeringspartiet sin majoritet i underhuset, för att sedan vinna en rejäl majoritet under Boris Johnson 2019 (se Aktuell politik).

Konservativa partiet (Conservative and Unionist Party, även kallat Tories) grundades på 1870-talet. De konservativa är starkast i England, medan stödet är litet i Wales och Skottland. Partiet har flest anhängare bland äldre väljare. Inom Tories finns sedan länge en röststark fraktion som har pläderat för att landet ska lämna EU. När den dåvarande partiledaren David Cameron 2013 lovade att hålla en folkomröstning om det brittiska EU-medlemskapet (se Modern historia) handlade det i hög grad om ett försök att blidka den fraktionen för att kunna hålla ihop det egna partiet. Efter nederlaget i folkomröstningen 2016 avgick Cameron och efterträddes som partiledare och premiärminister av sin inrikesminister, Theresa May (se Modern historia). Efter det tog partiet ett tydligt steg till höger, för att ta ytterligare ett i och med att Boris Johnson tog över partiledarposten i juli 2019. En av högerfraktionens mest tongivande namn är den socialt konservative Jacob Rees Mogg, som leder gruppen European Research Group, vilken samlar konservativa politiker som vill driva igenom en ”hård brexit”. Konservativa partiet hade sommaren 2019 cirka 180 000 medlemmar. 

Labourpartiet (Labour Party) grundades år 1900. Fram till början av 1990-talet var det ett traditionellt vänsterparti där fackföreningarna hade ett starkt inflytande. Under ledning av Tony Blair, 1994–2007, och Gordon Brown, 2007–2010, skedde en omsvängning mot den politiska mitten och partiet började konkurrera med de konservativa om medelklassväljarna. Som ett tecken på förnyelsen började Blair tala om partiet som Nya Labour. Bland många av Labours traditionella medlemmar fanns dock ett starkt motstånd med partiets nya politik. Labour gjorde en tydlig vänstersväng 2015 då Jeremy Corbyn utsågs till ny partiledare. Corbyn kunde vinna eftersom det var partiets gräsrötter som för första gången fick avgöra vem det skulle bli. I samband med partiledarvalet 2015 steg antalet partimedlemmar från 388 000 i januari 2016 till 485 000 i juli 2019 (och är därmed det brittiska parti som har flest medlemmar). Partiet, och framför allt Corbyn, gjorde en bra valrörelse 2017 och partiet fick 29 nya mandat. Gräsrotsrörelsen Momentum som bildades efter att Corbyn valts till Labourledare, tros ha spelat en viktig roll för framgången genom att förmå flera unga väljare att rösta. En motkraft, Open Labour, står för en mer moderat vänsterpolitik som i hög grad riktar in sig på att nå mittenväljare. Labour gjorde 2019 sitt sämsta val sedan 1935 och Corbyn meddelade efter det att han skulle avgå som partiledare. Han ersattes i april 2020 av Keir Starmer, vilket stärkte mittenkrafterna inom partiet.

Det EU-vänliga Liberaldemokraterna (Liberal Democratic Party) har starkast stöd bland intellektuella och inom den lägre medelklassen. Liberaldemokraterna fick betala ett högt pris för regeringssamarbetet med Konservativa partiet 2010–2015 och tappade stort i valet 2015. En mindre återhämtning skedde i valet 2017, medan partiet förlorade ett mandat i det val som hölls två år senare. Jo Swinson förlorade sin plats i underhuset i valet 2019 och avgick som partiledare. I augusti 2020 tog Ed Davey över som partiledare.

Skotska nationalistpartiet (Scottish National Party, SNP) har sedan 1934 arbetat för ett självständigt Skottland. Politiskt står partiet något till vänster om Labour. SNP leds sedan slutet av 2014 av Nicola Sturgeon, som också är skotsk regeringschef (se Skottland). SNP gick fram starkt i det brittiska valet 2015, och är sedan dess tredje största parti i underhuset. Efter att ha förlorat mandat 2017, lyckades SNP vinna 13 nya mandat i det brittiska parlamentsvalet 2019. Även när det gäller antal medlemmar är SNP Storbritanniens tredje största parti, 2018 hade partiet 125 500 medlemmar. I det skotska parlamentet är SNP största parti sedan 200. I det skotska valet 2021 var partiet nära att få egen majoritet, bara ett mandat saknades för det.

I mars 2021 bildade Skottlands före detta regeringschef Albapartiet inför det skotska valet i maj samma år (se särskilt kapitel om Skottland). Partiet samlade bland annat dem som ville se en hårdare linje för att få den brittiska regeringen att gå med på en ny folkomröstning om skotsk självständighet än SNP under Sturgeon. Två av SNP:s ledamöter i det brittiska parlamentet hoppade av till Albapartiet.  Alba lyckades dock inte vinna några platser i det skotska parlamentet i valet i maj 2021.

Även det socialdemokratiska Walespartiet (Plaid Cymru), som verkar för ett självständigt Wales, är representerat i det brittiska underhuset. Partiledare är Adam Price.

Av de nordirländska partierna har Demokratiska unionistpartiet (Democratic Unionist Party, DUP) som länge motsatte sig det nordirländska fredsavtalet från 1998, flest mandat. Tidigare har Ulsters unionistparti (Ulster Unionist Party, UUP) dominerat politiken i Nordirland. Båda DUP och UUP är borgerliga partier och har starkast stöd bland provinsens unionister, vanligtvis protestanter som vill att Nordirland ska behålla banden till resten av Storbritannien. DUP fick en nyckelroll efter valet 2017, då Konservativa partiet behövde dess stöd för att nå majoritet i det brittiska underhuset. Efter att Boris Johnson blivit premiärminister tappade DUP den positionen (se Aktuell politik). I maj 2021 utsågs Edwin Poots till ny ledare för DUP sedan Arlene Foster tvingats avgå på grund av missnöje inom det egna partiet. Även UUP valde samma månad en ny partiledare, Doug Beattie.

Näst störst av de nordirländska partierna är idag Sinn Féin (som betyder Vi själva), brukade tidigare beskrivas som politisk gren för Irländska republikanska armén (IRA) (se Modern historia och På väg mot fred). Dess framgångar har i hög grad skett på bekostnad av Socialdemokraterna och Labour (Social Democratic and Labour Party, SDLP) vilket alltid strävat efter förändringar med fredliga medel. Sinn Féin och SDLP har sitt starkaste stöd bland nationalister, det vill säga främst katoliker som vill ha ett enat Irland. Sinn Féin kallar sig för ett socialistiskt parti men har på senare år tonat ned sin vänsterretorik. 2018 skedde ett historiskt maktskifte då Gerry Adams som lett partiet sedan 1983 lämnade över partiledarposten till Mary Lou McDonald. Den nordirländska grenen av partiet leds av Michelle O’Neill. Partiet intar inte sina platser i det brittiska underhuset, då dess ledamöter vägrar att erkänna dess överhöghet över Nordirland.

Brittiska självständighetspartiet (UK Independence Party, Ukip) fick ett uppsving i opinionen 2012 då det kunde dra fördel av EU-kritiska stämningar. I maj 2014 blev Ukip, med 24 mandat, största brittiska parti i valet till EU-parlamentet. I två fyllnadsval 2014 vann partiet sina första mandat i det brittiska parlamentet, men det lyckades bara behålla ett i valet 2015. Den dåvarande partiledaren Nigel Farage spelade en ton­givande roll i kampanjen inför EU-omröstningen 2016. Partiet gjorde ett uselt val 2017 och ett ännu sämre 2019. 

Gröna partiet (Green Party) har sedan 2010 ett mandat i underhuset. Partiledare är Jonathan Bartley och Siân Berry. 

I början av 2019 bildades Brexitpartiet (Brexit Party) av Catherine Blaiklock, som lämnat Ukip året innan. Sju brittiska ledamöter i Europaparlamentet anslöt sig då till det nya partiet. Det lanserades formellt av Nigel Farage i april 2019, som också blev partiledare. Brexitpartiet blev största brittiska parti i EU-valet i maj 2019 (se Kalendarium). I det brittiska parlamentsvalet samma år fick det bara 2 procent av rösterna. Det berode delvis på att Farage inte kandiderade och att partiet hade avstått från att ställa upp i valkretsar där Konservativa partiet hade parlamentsledamöter. I början av 2021 byte det formellt namn till Reform UK. Det leds av Richard Tice. Reform UK vann bara två platser i kommunala församlingar i de engelska lokalvalen 2021.

Främlingsfientliga partier/grupper

Det främlingsfientliga Brittiska nationalistpartiet (British Nationalist Party, BNP) kom in i EU-parlamentet 2009, men har annars haft sina största framgångar på kommunal nivå. Det högerextrema partiet har dock gjort dåligt ifrån sig i de fem senaste lokalvalen. Partiet förlorade dessutom sina två mandat i EU-parlamentet i valet i maj 2014. Avhoppare från BNP bildade 2011 ett nytt parti Britain First, som liksom flera andra grupper på den yttersta högerkanten, bland andra English Defense League, spelar på antimuslimska stämningar. Den nynazistiska gruppen National Action som bildades 2013, blev 2016 den första högerextrema grupp som förbjöds av myndigheterna sedan andra världskriget. 

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:

Spricker Storbritannien? Skottland utmanar på nytt efter brexit (2021-04-17)
Brexit både hopp och hinder för skotsk självständighet (2020-07-15)
Brexit väcker åter tanken om ett enat Irland (2019-02-20)
Orealistiska britter orsakar dödläge i brexitsamtal (2017-10-15)
Varningar när May bjuder in nordirländska unionister (2017-06-20) 

Om våra källor

 

Storbritannien – Demokrati och rättigheter

Storbritannien är en demokrati med månghundraåriga rötter. Det första parlamentet bildades redan på 1200-talet och dagens parlamentariska system grundlades på 1600-talet. Det finns ett starkt skydd för politiska och medborgerliga rättigheter, som i de flesta fall respekteras. Människorättsorganisationer har dock riktat kritik mot att myndigheterna fått allt större befogenheter att övervaka invånarna. Press- och yttrandefrihet råder.

Politiska val genomförs enligt demokratiska spelregler och medborgarna kan fritt bilda politiska partier. En majoritet av britterna röstade 2016 för att lämna EU, brexit, något som inneburit påfrestningar för det politiska systemet och skapat osäkerhet om vilka regelverk som ska gälla (se även Aktuell politik). Situationen i Nordirland inger särskild oro, då provinsen har saknat en fungerande regering sedan början av 2017 (se På väg mot fred). Brexitprocessen, inte minst frågor om vad som ska hända med gränsen mellan Nordirland och Irland har gjort det svårare att lösa den nordirländska regeringskrisen (se Aktuell politik).

De senaste åren har antalet anmälningar av hatbrott riktade mot invandrare och muslimer ökat (se Befolkning och språk). Efter folkomröstningen har det framkommit att organisationer som verkade för brittiskt EU-utträde tog emot mer pengar än tillåtet under valkampanjen. Misstankar finns också om att Ryssland blandade sig i valrörelsen bland annat genom inlägg i sociala medier och genom ekonomiska bidrag till organisationen Vote.Leave.

Kvinnor är underrepresenterade i beslutsfattande positioner, både inom näringslivet och inom politiken. Efter valet 2019 var 34 procent av ledamöterna i det brittiska underhuset kvinnor, jämfört med 32 procent i valet 2017, knappt 23 procent 2010 och 29 procent 2015. Det är dock stora skillnader mellan partierna, 2019 var drygt 51 procent av Labourledamöterna kvinnor, för Skotska nationalistpartiet (SNP) var siffran 50 procent, medan bara knappt 24 procent av Konservativa partiets ledamöter var kvinnor. Det råder också stora skillnader mellan olika delar av landet. I de delar av norra England som röstade konservativt var 80 procent av ledamöterna män, följt av Nordirland med 78 procent. I London var könsbalansen i stort sett jämn.

I de regionala parlamenten är andelen kvinnor högre, 45 procent i det skotska parlamentet  och 43 procent i det walesiska parlamentet efter valen där i maj 2021, medan andelen är betydligt lägre i Nordirland: 30 procent i valet 2017.

I överhuset var andelen lägre, 26 procent i mars 2019. I parlamenten i Skottland och Wales är andelen kvinnor högre, 35 respektive 50 procent 2016. Sämst är kvinnorepresentationen i Nordirlands parlament: 28 procent.

I valet 2019 ökade antalet ledamöter från etniska minoriteter i det brittiska underhuset från 52 till 65. Minst 50 ledamöter är hbtq-personer.

Parlamentsledamöter måste redovisa hur stora inkomster och andra ekonomiska tillgångar de har. Dessa uppgifter är också tillgängliga för allmänheten.

En politisk affär som underblåst politikerföraktet i landet var avslöjanden 2009 om hur ett stort antal parlamentsledamöter från de tre stora partierna begärt och fått kostnadsersättningar för (bland annat som kompensation för utgifter för dubbelt boende). Uppgifterna hade läckt ut till tidningen Daily Telegraph och även om många av ledamöterna inte hade brutit mot några regler stack det i ögonen att de hade försökt att få ut så mycket de kunde upp till maxgränsen på drygt 24 000 pund. Det handlade om allt från renovering av bostäder, byggande av swimmingpooler, inköp av glödlampor eller försök att slippa betala hela sin kommunalskatt.

Storbritannien låg 2020, tillsammans med Australien, Kanada och Hongkong, på plats 11 av 180 länder på Transparency Internationals lista med världens länder rankade efter korruptionsnivåer (för lista se här). På senare år har Storbritannien fått kritik för att inte mer kraftfullt ha agerat mot företag och individer som försökt att undkomma skatt via så kallade skatteparadis. Penningtvätt via köp av lyxbostäder är ett annat uppmärksammat problem. 

Yttrandefrihet och medier

Den brittiska pressen präglas av stor frispråkighet. Dess frihet begränsas dock av strikta lagar kring till exempel förtal och brott mot sekretess. Medierna får till exempel inte publicera uppgifter som kan påverka rättsliga processer. Det finns lagar som förbjuder publicering av hemligt material som kan hota nationella intressen.

I Reportrar utan gränsers rankning 2021 hamnade Storbritannien på plats 33 av 180 länder, vilket var en klar förbättring sedan 2017 och 2018 då landet placerade sig på plats 40 (för lista, se här). 2010 låg Storbritannien på plats 19, men halkade efter det ner på listan. Det beror i hög grad på en ny lag från 2016, Investigatory Powers Act, som innebär att polisen och säkerhetstjänsten utan att någon juridisk prövning görs, eller att den som berör förvarnas, kan övervaka allas, även journalisters, kommunikation via datorer och telefoner (se nedan).

Pressfrihetsorganisationen Reportrar utan gränser har kritiserat myndigheternas ingripande mot Guardian 2013. Tidningen tvingades bland annat förstöra hårddiskar som innehöll dokument som amerikanen Edward Snowden hade läckt till medier och som visade hur signalspaningsmyndigheten NSA i USA och dess brittiska motsvarighet GCHQ massövervakat tele- och internetkommunikation i omvärlden.

I augusti 2018 greps två journalister i Nordirland, Trevor Birney och Barry McCaffrey, och polisen tog deras utredningsmaterial I beslag. De anklagades för att ha spridit hemligstämplade uppgifter från polisombudsmannen i Nordirland om hur den dåvarande poliskåren RUC skötte utredningen av morden på sex katoliker i Loughinisland 1994. Brottsundersökningen mot journalisterna väckte skarp kritik från pressfrihetsorganisationer, och i juni 2019 lades den ned.

2019 dödades en journalist Lyra McKee i Nordirland i samband med att hon bevakade ett upplopp i Derry/Londonderry. Reportrar utan gränser har också pekat på att Wikileaks Julian Assange fick ett hårt straff, 50 veckor, för att ha brutit mot borgensregler. Hanblev också kvar i fängsligt förvar i väntan på besked om han skulle utlämnas till USA eller inte. I början av 2021 beslöt en domare att han inte kunde utlämnas på grund av psykisk ohälsa (se Kalendarium). Nils Melzer, FN:s särskilda sändebud för tortyr, har uttryckt oro för Assanges hälsa.

2011 avslöjades att tidningar hade hackat sig in i och avlyssnat ett stort antal privatpersoners telefoner. Regeringen tillsatte en utredning som året efter rekommenderade att nya lagar skulle stiftas för att hantera pressetiska frågor samt att ett nytt oberoende organ skulle skapas med rätt att bötfälla dem som bröt mot reglerna. Det blev ingen ny lagstiftning, utan ett kungligt fördrag som lade ut riktlinjerna, och det skulle vara frivilligt att ansluta sig till den nya pressnämnden. Större delen av pressen valde dock att bilda en egen pressetisk organisation IPSO. Den har dock fått kritik för att vara tandlös, och en konkurrerande grupp, Impress, grundades 2016.

Dagstidningarna ägs i hög grad av ett antal stora medieföretag, inte minst det amerikanska News Corporation som ägs av Rupert Murdoch. För att förhindra uppkomsten av monopol finns en regel om att ett medieföretag måste ha regeringens tillstånd för att förvärva en tidning som utkommer i fler än en halv miljon exemplar. Lagar styr även hur stor del av ett radio- och TV-bolag som en tidningskoncern kan äga.

Ingen av de stora tidningskoncernerna har någon direkt koppling till ett politiskt parti. Mediemagnater som Rupert Murdoch, som bland annat äger landets största tidning Sun, har dock ett stort politiskt inflytande. 

Rättssäkerhet

Brittiska domstolar är oberoende, och myndigheterna rättar sig efter deras beslut, och landet hamnar högt upp i olika index som rankar rättssäkerheten. Rättsreformer som genomfördes 2013 har dock lett till att tillgången till rättshjälp har begränsats, vilket lett till att personer utan egna tillgångar inte alltid får det juridiska stöd de behöver. Det handlar oftast om fall som rör migration eller familjerätt.

I England, Wales och Nordirland kan barn ställas inför rätta från tio års ålder. I Skottland höjdes straffbarhetsåldern i maj 2019 från åtta år till tolv år.

Dödsstraffet avskaffades helt 1998. Brittisk lag förbjuder också tortyr, förnedrande bestraffning och omotiverade frihetsberövanden av brottsmisstänkta.

Storbritannien ratificerade 1953 Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen). Landet är därmed ”medlem” av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (ECHR, ofta bara kallad för Europadomstolen) som är Europarådets instans för att  granska eventuella brott mot Europakonventionen.

Theresa May förespråkade under sin tid som inrikesminister att Storbritannien skulle dra sig ur Europadomstolen. Under flera år var hon inbegripen i en dragkamp med domstolen som gjorde det svårt för henne att utvisa Abu Qatada, en terrormisstänkt islamistisk predikant, till Jordanien (se Kalendarium). Sedan May 2016 utsetts till premiärminister var det mer oklart var hon stod i frågan. En del konservativa politiker förespråkar att Storbritannien ska ersätta Europakonventionen med en egen rättighetsförklaring (Bill of Rights), men inget lär hända innan brexitprocessen har avslutats.

Europadomstolen kritiserade 2005 Storbritannien för att fångar inte har rätt att rösta i politiska val. I slutet av 2017 slöt den brittiska regeringen och domstolen en uppgörelse som innebär att ett litet antal fångar som har rätt att lämna fängelset för en kortare period (personer som har belagts med fotboja har även tidigare haft kvar sin rösträtt). Samtidigt fick parlamenten i Skottland och Wales rätt att själva avgöra vilka regler som ska gälla i deras landsdelar (utredningar har satts igång, men inte slutförts). Detta skedde sedan även länder som Turkiet och Ryssland valt att inte följa domstolens utslag med hänvisning till Storbritanniens agerande.

En annan känslig fråga är att asylsökande och migranter kan hållas i förvar på obestämd tid. Kritik har bland annat riktats mot att inte tillräckligt mycket görs för att skydda särskilt sårbara personer och att även barn hålls i förvaren, och mot de usla förhållanden som råder där.  

Driften av en del fängelser i England och Wales har lagts ut på privata bolag. I augusti 2018 drevs 17 av 123 fängelser, ungdomsanstalter med flera av privatägda företag. Efter rapporter om missförhållanden har myndigheterna, åtminstone tillfälligt, återtagit driften av en del anstalter. Justitiedepartementet hävdade i augusti 2018 att de privatdrivna fängelserna skötte sin uppgift väl. 

Terrorhot och lagstiftning mot terrorism

Storbritannien har genom åren utsatts för en rad terrorattacker. Länge kom det främsta hotet från Irländska republikanska armén (IRA) som genomförde en rad attentat framför allt i Nordirland, men också på det brittiska fastlandet. På senare år har hotet främst kommit från islamistiska grupper som också genomfört flera terrordåd. 2005 dödades ett 50-tal människor i samordnade attentat i Londons kollektivtrafik. Flera attentat genomfördes också 2017 bland annat i Manchester i maj 2017 där 22 människor dödades, och ett några veckor senare i London, där sju dödsoffer krävdes. Brittisk polis och underrättelsetjänst säger sig också ha upptäckt och stoppat en rad planerade attentat. 

Sedan 1998 har lagstiftningen mot terrorism stegvis skärpts, inte minst efter terrorattentaten i London 2005 (se Modern historia). I flera fall gav dock laglorderna i överhuset regeringen bakläxa på de nya lagarna, bland annat genom att säga nej till att brittiska domstolar skulle få använda sig av bevis som kommit fram vid tortyr av fångar i andra länder.

The Terrorism Act 2000 innebar bland annat att det blev straffbart att framföra hot om terrordåd. Efter terrorattentaten mot USA 2001 blev det möjligt att hålla terrormisstänkta utländska medborgare i förvar på obestämd tid utan att åtal väckts. Lagen gällde personer som inte kunde utvisas till sina hemländer för att de riskerade dödsstraff eller att utsättas för tortyr. Eftersom lagtexten gjorde skillnad på brittiska medborgare och andra stred den, enligt laglorderna, mot Europakonventionen. 2005 antogs en ny lag som även omfattar brittiska medborgare. Den gäller fall där man, enligt regeringen, inte kan väcka åtal utan att röja hemligt underrättelse­material. De berörda personerna kan då sättas i en form av husarrest.

2006 blev det förbjudet att uppmuntra och ”förhärliga” terrorism, att medverka i utbildning av terrorister och att tillverka eller inneha material som kan användas i ett terrordåd. Storbritannien har numera slutit bilaterala avtal med flera länder, bland annat Jordanien, som gör att terrormisstänkta kan utvisas dit då man fått garantier om att inte kommer att utsättas för tortyr. Detta har kritiserats av parlamentsledamöter från samtliga partier, högt uppsatta domare och människorättsorganisationer.

En ny lag från 2016 ger myndigheterna rätt att beslagta pass som tillhör britter och utländska medborgare om de misstänks för att resa utomlands för att delta i terroristrelaterade aktiviteter. Personer kan också tvingas att bosätta sig i en annan del av landet och deras rörelsefrihet kan begränsas.

2013 avslöjades hur signalspaningsmyndigheten GCHQ och amerikanska NSA massövervakat medborgarna via internet och mobiltelefoner. Avslöjandena utlöste en intensiv debatt om var gränsen går mellan medborgarnas rätt till privatliv och säkerhetstjänsternas behov av att skaffa sig den information de behöver för att effektivt bekämpa terrorism. Enligt Investigatory Powers Act, som trädde i kraft i november 2016  ska tele- och telekombolag i tolv månader lagra uppgifter om vilka webbsidor medborgarna besökt, polisen, säkerhetstjänsterna och andra myndigheter får för första gången rätt att hacka sig in eller på andra sätt avlyssna kommunikation via datorer och telefoner. Lagen har dock fått bakläxa från både Europadomstolen och brittiska domstolar, bland annat för att den tillåter massavlyssning av medborgare utan att det finns misstankar om brott och utan att insyn från något oberoende organ. Lagen har därefter det delvis skrivits om (läs mer om lagen här)

2019 trädde en ny lag i kraft som gör det straffbart att titta på terrorrelaterat material på nätet (något som kan ge upp till 15 års fängelse), något som bland annat Index on censorship, en organisation som värnar yttrandefriheten, menar kan skada pressfriheten och allmänheten rätt till information.

Underrättelsetjänsten MI5 bedömde våren 2018 att internationella terrorister, främst islamistiska grupper, utgör ett ”allvarligt” hot mot landet. På sin hemsida betonade MI5 att det största terrorhotet kom från personer som är bosatta i Storbritannien, och att flera tusen personer i landet stödjer extremistiska rörelser. Ett särskilt hot anses komma från vissa personer som har lämnat Storbritannien för att slåss med jihadistgrupper i Syrien och Irak och sedan återvänt till hemlandet, både för att de planerat attentat eller bidragit till att radikalisera andra. Ett ökat hot kommer också från individer som planerar attentat med enkla metoder och utan direkta kopplingar till terroristorganisationer. 

Terrorhotet kommer också från republikanska grupper i Nordirland även om de inte anses vara starka nog för att genomför en våldskampanj av det slag som Irländska republikanska armén (IRA) gjorde på 1970- och 1980-talen. Till de dagens republikanska dissidentgrupper hör bland annat  Fortsättnings-IRA (Continuity IRA), Nya IRA, Verkliga IRA (Real IRA) och Óglaigh na hÉireann (ONH). Våren 2016 bedömde MI5 hotet mot England som "betydande” istället för "måttligt". I Nordirland ansågs de republikanska grupperna utgöra ett  större hot (se även Konflikter: Nordirland). Från mars 2018 skrevs risken för att de nordirländska grupperna skulle begå terrordåd på det brittiska fastlandet ned till "möjligt men inte troligt".

En rad organisationer har förbjudits på grund av terroristkopplingar, de flesta av dem islamistiska grupperingar, men också ett antal nordirländska våldsgrupper och den nynazistiska organisationen National Action (läs mer om vilka grupper som har förbjudits här).

Enligt inrikesdepartementet greps 268 personer för terrorrelaterade brott från 31 mars 2018 till samma tidpunkt 2019, jämfört med 443 året innan, en minskning med 40 procent. Av dem som greps 2018/2019 åtalades 70 för terrorbrott och 69 släpptes utan några rättsliga åtgärder. I mars 2019  satt 223 personer i förvar för terrorrelaterade brott. De flesta av dem (80 procent) hade extrema islamistiska åsikter, medan 15 procent tillhörde högerextrema grupper som National Action.

Medborgarskapsfrågan

Frågan om brittiska medborgare ska kunna fråntas sitt medborgarskap aktualiserades i samband med att terroriströrelsen Islamiska staten (IS) i allt väsentligt besegrats. Stor uppmärksamhet riktades mot fallet Shamima Begum, en brittisk medborgare som reste till Syrien 2015 som 15-åring för att ansluta sig till IS. En process inleddes 2019 för att hon skulle fråntas sitt brittiska medborgarskap. 2021 slog Högsta domstolen fast att det brittiska inrikesministern inte hade begått något fel då hon fråntogs sitt pass. HD hade kommit fram till att säkerhetsskäl hade större tyngd. 

Enligt British Nationality Act 1981 kan till exempel den som lämnar oriktiga uppgifter bli fråntagen sitt medborgarskap. Brittiska inrikesministrar har länge haft rätt att ta ifrån personer som också är medborgare i ett eller flera andra länder deras brittiska medborgarskap. Sedan 2010 har olika inrikesministrar försökt att häva medborgarskap för personer som inte är födda i Storbritannien och som inte är medborgare i ett annat land, men de har hindrats av domstolarna. 2014 genomfördes en lagändring som gör det möjligt för inrikesministern att dra in medborgarskapet, även då en person riskerar att bli statslös. Åtgärden kan bara tas till när personen anses skada brittiska intressen. Det förutsätter dock att inrikesministern har skäl att tro att personen kan bli medborgare i ett annat land. Enligt organisationen Freemovement blev 104 personer fråntagna brittiska medborgarskap 2017.

Om våra källor

Storbritannien – Aktuell politik

De brittiska väljarnas nej till fortsatt EU-medlemskap i juni 2016 skakade om  det politiska livet. Frågan om villkoren för britternas skilsmässa från EU, brexit, och hur den nya relationen med EU ska se ut har sedan dess nästan överskuggat alla andra politiska frågor. Boris Johnson, från Konservativa partiet, som tog över som premiärminister i juli 2019, lovade att Storbritannien skulle lämna EU senast 31 oktober samma år, men efter en maktkamp med parlamentet tvingades han be EU om mer tid. Det ledde till ett nyval i december 2019. De konservativa vann en överväldigande seger vilket banade väg för Storbritanniens utträde ur EU den 31 januari 2020.

Att skilsmässan mellan Storbritannien och EU skulle bli en komplicerad process var de flesta beredda på, men svårigheterna blev större än väntat. Theresa May, Boris Johnsons partikamrat och företrädare som premiärminister, och EU kom överens om ett utträdesavtal i november 2018, men det röstades ned av underhuset vid tre olika tillfällen. Kritiken från det egna partiet ledde till att May tvingades avgå sommaren 2019.

Det spekulerades därefter om att Johnson, som hade tillhört de mest högljudda kritikerna av Mays brexitavtal, ville driva igenom ett EU-utträde utan avtal, i förhoppning om att Storbritannien snabbt skulle kunna börja förhandla om nya handelsavtal med andra länder. Men i oktober 2019 meddelade Johnson att han och EU hade enats om flera viktiga ändringar i avtalet. En första läsning av ett lagpaket som regeringen lagt fram för att förbereda ett utträde ur EU godkändes den 22 oktober. Men innan dess hade en annan lag, som antagits för att stoppa en avtalslös brexit, trätt i kraft (se Kalendarium) och premiärminister Johnson tvingades be EU om anstånd till den 31 januari 2020. Detta godtogs av EU. Efter parlamentsvalet 2019 kunde Johnson utan större problem driva igenom det nya utträdesavtalet i parlamentet, vilket banade väg för ett brittiskt EU-utträde den 31 januari 2020. Parterna inledde därefter samtal om sina framtida relationer, som dock gick väldigt trögt, men i slutet av året enades parterna till sist om ett handelsavtal (se nedan).

Brexitfrågan har skapat svåra konflikter inom både Konservativa partiet och Labour som bägge varit splittrade i frågan. Samtidigt har högerkrafterna stärkt sin ställning inom Konservativa partiet, medan vänsterkrafterna blivit mer tongivande inom Labour. Brexit innebär också starka påfrestningar på sammanhållningen inom den brittiska unionen, särskilt som väljarna i Nordirland och Skottland 2016 röstade för att stanna kvar inom EU.

Coronapandemin har dessutom slagit hårt mot Storbritannien. I mitten av mars beslöt den brittiska regeringen att sätta landet i karantän, sedan en studie hade pekat på att dödstalen skulle bli höga. Nordirland, Skottland och Wales följde efter, de valde dock inte att följa London när man i maj började lätta på restriktionerna i England.

Dragkamp mellan regeringen och parlamentet

Redan från början uppstod en tvist om vilken roll parlamentet skulle ha i brexitprocessen. 2016 ville inte den dåvarande premiärministern Theresa May låta parlamentet avgöra om och när Lissabonfördragets artikel 50 skulle aktiveras för att påbörja utträdet ur EU. Hon åberopade ett så kallat kungligt privilegium som ger regeringen rätt att agera i utrikespolitiska frågor utan att rådfråga parlamentet, ett beslut som ifrågasattes från flera håll. Högsta domstolen avgjorde i början av 2017 att May inte hade rätt att kringgå parlamentet. Flera domstolar slog dock fast att den brittiska regeringen inte behövde något godkännande från parlamenten i Skottland, Wales eller Nordirland för att inleda utträdesprocessen.

Regeringen mötte också motstånd från överhuset som ville ge underhuset större makt både när det gäller hur ett avtal mellan Storbritannien och EU skulle se ut och huruvida det skulle bli en brexit eller inte. Det pågick en dragkamp mellan dem som agerade för att ge parlamentet rätt att ingripa för att förvissa sig om att Storbritannien inte skulle stå utan ett avtal i mars 2019, och dem som menade att detta försvårade de pågående förhandlingarna med EU.

I februari 2017 röstade underhuset, med klar majoritet, för att påbörja skilsmässan mellan Storbritannien och EU. Därefter hade parterna två år på sig för att komma överens om villkoren för en brexit. May hade hoppats att det parlamentsval som hon hade utlyst till i juni 2017 skulle stärka hennes position inför förhandlingarna, istället blev det tvärtom. Konservativa partiet förlorade sin majoritet i underhuset och blev dessutom beroende av stöd från det nordirländska Demokratiska unionistpartiet (DUP). Samtidigt stod det klart att frågan om vad som skulle hända med gränsen mellan Nordirland och Irland, den enda landgränsen mellan Storbritannien och EU, var ett av de mest svårlösta problemen under förhandlingarna. Läget försvårades av att det nordirländska provinsstyret hade fallit i början av 2017 (se Modern historia).

Storbritannien och EU har hela tiden varit överens om att det inte ska få upprättas någon "hård gräns" mellan Nordirland och Irland. Detta för att inte riskera den sköra balans som rått i den brittiska provinsen sedan det nordirländska fredsavtalet slöts 1998. EU insisterade samtidigt på att det måste finnas kontroller vid unionens yttre gränser. Länge försökte parterna skjuta alla problem framför sig.

Andra svårlösta problem handlade om villkoren för EU-medborgare som bodde i Storbritannien och vice versa och hur mycket britterna skulle betala till EU för skilsmässan.

På väg mot brexit?

Förhandlingarna mellan Storbritannien och EU gick trögt och bägge parter uttryckte frustration över att så få framsteg gjordes. Ett stort antal ministrar hoppade efterhand av regeringen i protest mot hur samtalen med EU sköttes. Boris Johnson, som var Mays utrikesminister 2016−2018, tillhörde dem som mest högljutt krävde en hårdare brittisk linje i brexitförhandlingarna. En grupp inom Konservativa partiet, European Research Group (ERG) under ledning av Jacob Rees-Mogg, tryckte på i samma riktning. Samtidigt pågick en kampanj för att få till stånd en folkomröstning om ett brexitavtal, Folkets röst (People's Vote).

Labourpartiet hade svårt att slå mynt av regeringens och Konservativa partiets problem. Partiledningen förespråkade vid partikonferensen i Liverpool i september 2018 att partiet skulle rösta nej till regeringens förslag till brexituppgörelse, i förhoppningen att Labour sedan skulle vinna ett eventuellt nyval och därmed kunna ta kontroll över processen. Partiet skakades också av inre motsättningar efter anklagelser om att Labour, och partiledaren Corbyn, inte tydligt hade tagit avstånd från antisemitism inom partiet (se även Kalendarium)

I november 2018 kom ett genombrott i brexitöverläggningarna, då den brittiska regeringen och EU enades om ett preliminärt utträdesavtal (se Kalendarium) och de regler som skulle gälla under en övergångsperiod som skulle sträcka sig fram till december 2020.

Året innan hade parterna försökt att lösa gränsfrågan med en särlösning där Nordirland när det gäller varuhandeln i princip måste fortsätta att följa reglerna för EU:s tullunion och inre marknad. Dessa regler skulle dock bara träda i kraft om Storbritannien och EU inte skulle lyckas nå en överenskommelse där gränshinder mellan Nordirland och Irland skulle kunna undvikas. DUP vägrade att godta detta, eftersom partiet befarade att det skulle luckra upp banden mellan Nordirland och resten av den brittiska unionen, en anknytning som många nordirländska protestanter ser som en överlevnadsfråga. För att bryta dödläget gick nu den brittiska regeringen med på att hela Storbritannien tillfälligt skulle stanna kvar inom EU:s tullunion tills parterna enats om hur samarbetet skulle se ut i framtiden (bägge dessa särlösningar benämns backstop). Men den krävde att det skulle finnas en bortre gräns för hur länge särlösningen skulle gälla, något EU inte gick med på.

Mays ledarskap ifrågasattes allt mer, men hon överlevde ändå det misstroendevotum som hennes eget parti riktade mot henne (se Kalendarium). Inför omröstningen hade May deklarerat att hon inte avsåg att ställa upp för omval år 2022. Hennes försök att få de övriga EU-länderna att göra ytterligare eftergifter avvisades.

Först den 15 januari 2019 fick underhuset rösta om utträdesavtalet, som då underkändes av en klar majoritet av ledamöterna. Den 12 mars samma år kom nästa nej, följt av ett tredje i slutet av samma månad. Däremellan hade underhuset röstat för att det inte skulle bli möjligt för Storbritannien att lämna EU utan ett avtal, och för att be EU om mer tid. Europeiska rådet valde att förlänga fristen till den 31 oktober 2019, vilket var mer än vad May hade bett om.

May avgår, Johnson tar över

Den 24 maj 2019 aviserade May att hon skulle avgå som partiledare den 7 juni men fortsätta som regeringschef tills partiet utsett en efterträdare. I juli efterträddes hon Boris Johnson, som den 25 juli tillträdde som Storbritanniens premiärminister. Oron ökade nu för att Storbritannien skulle lämna EU utan ett avtal, även om Johnson förnekade att han avsåg att det skulle bli så.

I slutet av augusti vände sig premiärminister Johnson till drottningen för att begära att hon tillfälligt skulle hemförlova parlamentet under mellan 10 september och 13 oktober, något hon godkände samma dag. Premiärministerns politiska motståndare såg detta som ett sätt att hindra oppositionen från att försöka stoppa en avtalslös brexit, medan Johnson beskrev det som ett sätt att komma igång med regeringens nya program innan skilsmässan med EU hade blivit klar. I Storbritannien är det vanligt att en ny regering tillfälligt stänger parlamentet, det som var kontroversiellt nu var att det handlade om så lång tid (fem veckor) och att det skulle ske alldeles innan tidsfristen för brexit löpte ut.

Nu följde en ny period av tvekamp mellan regeringen och parlamentet, där Johnson hade svårt att få igenom sin politik. När 21 konservativa ledamöter röstade med oppositionen uteslöts de från sitt parti. Det innebar också att det nordirländska partiet DUP förlorade sin vågmästarroll, då regeringen inte ens med deras stöd skulle nå majoritet i underhuset.

Den 24 september led premiärministern ett svårt nederlag då Högsta domstolen avgjorde att hans beslut att hemförlova parlamentet hade skett i strid med lagen.

Den 11 oktober enades den brittiska regeringen och EU, som länge vidhöll att man inte var berett att göra några omförhandlingar, om ett nytt avtal. På det flesta punkter var det nya avtalet identiskt med det som hade förhandlats fram av Theresa May. Under en övergångsperiod, som skulle sträcka sig fram till 31 december 2020, måste Storbritannien fortsätta att följa EU:s regler och fortsätta att bidra med pengar till EU-budgeten. När det gällde Nordirland kom parterna överens om en lösning som innebar att provinsen, samtidigt som det ska ingå Storbritanniens tullområde (se även Kalendarium) ska tillämpa en del av EU:s tullregler. Avtalet innebär i praktiken att en gräns skulle upprättas i havet mellan Nordirland och det brittiska fastlandet. Det nordirländska parlamentet, Stormont, ska var fjärde år få rösta om denna särlösning ska vara kvar eller inte. Den vetorätt som DUP hade sett ut att få i ett tidigare förslag var nu borta. Beslutet väckte stark kritik från DUP och andra nordirländska unionister.

Klar valseger för Konservativa partiet

I november 2019 lyckades Boris Johnson, efter ett misslyckat försök tidigare under hösten, att driva igenom ett nyval till den 12 december. Konservativa partiets huvudslogan under valrörelsen handlade om att få brexit överstökat, medan Labour gav löften om att förhandla fram ett nytt avtal med EU och låta de brittiska väljarna rösta om det. Corbyn fick dock kritik för att han valt att inte öppet deklarera var han stod i brexitfrågan. De två stora partierna tävlade också om att utlova nya pengar till den sociala välfärden, inte minst till den allmänna sjukvården, NHS. Missnöjet är utbrett med den hårda åtstramningspolitik som de konservativa har fört sedan 2010. Labour varnade också för att Konservativa partiet skulle låta amerikanska företag komma in på den brittiska vårdmarknaden via ett nytt handelsavtal med USA.

Liberaldemokraterna försökte samtidigt vinna röster på att Storbritannien skulle kunna stanna kvar inom EU, om partiet skulle vinna valet. Inledningsvis såg det ut som om flera mindre partier skulle kunna öka sin representation, men ju längre valrörelsen pågick desto mer föreföll den att bli en kamp mellan de två stora partierna. I slutändan blev de konservativas övertag lika stort som opinionsundersökningarna hade tytt på (läs mer om valet i kalendariet).

Efter de konservativas valseger lyckades regeringen baxa utträdesavtalet genom parlamentets båda kamrar och avtalet godkännes i sin slutgiltiga form den 22 januari 2020. Därmed låg vägen öppen för Storbritanniens formella utträde ur EU den 31 januari.

Storbritannien gick nu in i en övergångsperiod då parterna skulle försöka förhandla fram ett lång rad avtal som ska reglera hur relationerna mellan EU och Storbritannien skulle se ut i framtiden. Den 31 december skulle Storbritannien även lämna EU:s inre marknad och alla EU-avtal skulle sluta att gälla i landet. De förhandlingar som inleddes under våren 2020 gick dock trögt. EU vidhöll att ett nytt avtal skulle garantera att parterna skulle kunna konkurrera på samma villkor, något den brittiska regeringen inte vill gå med på. I sista stund lyckades dock Storbritannien och EU enas om ett handelsavtal, som bland annat möjliggjorde fortsatt tillfri handel med varor (se Kalendarium). Följderna av det så kallade Nordirlandsprotokollet ledde under 2021 till att spänningarna steg i Nordirland (se På väg mot fred).

Ny regering i Nordirland

I början av 2020 fick Nordirland på nytt en provinsregering. Det skedde sedan den brittiska regeringen hotat att utlysa nyval den 13 januari om det inte fanns en ministär på plats då. I sista stund gick de nordirländska partierna med på ett förslag till avtal som hade formulerats av regeringarna i London och Dublin.

Coronakrisen

Trots en hård karantän har införts för att förhindra smittspridning av det nya coronaviruset som orsakar covid-19 har Storbritannien höga dödstal, fram till den 17 maj 2020 hade närmare 35 000 människor avlidit i sjukdomen, enligt officiella siffror. Det påpekades dock att annan offentlig statistik tydde på att ännu fler hade avlidit i covid-19. Det beror på att de många dödsfallen på brittiska vårdhem inte hade räknats in i de siffror som regeringen presenterade. 

Situationens allvar blev tydlig när premiärminister Boris Johnson i april tvingades söka intensivvård efter att ha insjuknat i covid-19.

Coronakrisen slog också hårt mot den brittiska ekonomin och regeringen införde  en rad stödåtgärder både för företag och privatpersoner som drabbats ekonomiskt av pandemin och de restriktioner som har införts.

I början av oktober 2020 hade drygt 42 350 människor avlidit i covid-19 och över 500 000 hade smittats av sjukdomen, enligt officiella siffror. I slutet av året steg smittan på nytt, trots hårda restriktioner.  Sedan en ny, mer smittsam variant av coronaviruset upptäckts införde en rad länder inreseförbud för britter. I slutet av 2020 hade nästan 2,2 miljoner fall av covid-19 rapporterats och närmare 70 000 människor hade avlidit i sjukdomen.

Den brittiska regeringen har fått svidande kritik för hur den har hanterat pandemin, men hade ändå starkt stöd i opinionen. I de opinionsundersökningar som gjordes under första halvan av maj 2020 stöddes Konservativa partiet av mellan 49 och 51 procent av de tillfrågade, medan Labour, som bytt partiledare i april till Keir Starmer, pendlade mellan 30 och 34 procent. Turerna kring huruvida Johnsons rådgivare Dominic Cummings brutit mot karantänsregler och premiärministerns ovilja att avskeda honom innebar dock att regeringen förlorade i stöd (se Kalendarium). Stödet för Konservativa partiet hade minskat till 43 procent, medan Labour klättrade till 39 procent.  Under sommaren krymte gapet mellan partierna ytterligare. Under hösten tvingades dock Cummings och en annan av Johnsons nära rådgivare att avgå.

I och med att vaccinationerna mot covid-19 inleddes i slutet av 2020 växte stödet för regeringen och Konservativa partiet på nytt. I början av mars 2021 hade Konservativa partiet ett övertag på mellan 6 och 13 procent i opinionsundersökningarna.

Val i Skottland, Wales och engelska kommuner

Valet till det skotska parlamentet visade att självständighetsfrågan fortfarande lever i Skottland. Skotska nationalistpartiet (SNP) är bara ett mandat att få egen majoritet i det skotska parlamentet (se Skottland). Då Gröna partiet får åtta mandat har självständighetspartierna därmed en klar majoritet i det skotska parlamentet.

I det val som hölls samma dag i Wales vann Labourpartiet hälften av alla mandat  i det walesiska parlamentet och kan därmed behålla regeringsmakten.

Konservativa partiet gjorde dock ett strålande val i de engelska kommunvalen, som blev ett stort bakslag för Labour (förutom att partiet vann merparten av borgmästarposterna, bland annat i London och Manchester). 

Följ den löpande utvecklingen i landet i Kalendarium

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:

Spricker Storbritannien? Skottland utmanar på nytt efter brexit (2021-04-17)
Brexit både hopp och hinder för skotsk självständighet (2020-07-15)

Brexit väcker åter tanken om ett enat Irland (2019-02-20)
Orealistiska britter orsakar dödläge i brexitsamtal (2017-10-15)
Varningar när May bjuder in nordirländska unionister (2017-06-20) 

Om våra källor

Fakta – politik

Officiellt namn
United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland/ Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland
Statsskick
monarki, enhetsstat
Statschef
drottning Elizabeth II (1952–)
Regeringschef
premiärminister Boris Johnson (2019–)
Viktigaste partier med mandat i senaste val
Konservativa partiet/Tory 365, Labour 203, Skotska nationalistpartiet/SNP 48, Liberaldemokraterna 11, Demokratiska unionistpartiet 8, Sinn Féin 7, Plaid Cymru 4,SDLP 2, Gröna partiet 1, Allianspartiet 1 (2019)
Viktigaste partier med mandat i näst senaste val
Konservativa partiet/Tory 318, Labour 262, Skotska nationalistpartiet/SNP 35, Liberaldemokraterna 12, Demokratiska unionistpartiet 10, Sinn Féin 7, Plaid Cymru 4,Gröna partiet 1, samt 1 oberoende kandidat (2017)
Valdeltagande
ca 69 % i parlamentsvalet 2017, 67 % i parlamentsvalet 2019
Kommande val
parlamentsval 2024

Källor

Storbritannien – Skottland

1999 fick Skottland visst självstyre. Men Skotska nationalistpartiet (SNP), som styr i Edinburgh sedan 2007, vill gå längre än så: att Skottland ska bli en självständig stat. En majoritet av väljarna i Skottland röstade dock nej till fullt oberoende i en folkomröstning i september 2014, men marginalen blev mindre än vad de flesta hade räknat med. SNP har fortsatt att trycka på för att en ny folkomröstning om självständighet ska hållas. Sedan sommaren 2020 har de som vill ha självständighet haft ett övertag i opinionsundersökningarna, men den brittiska regeringen säger nej till en ny folkomröstning.

Det var Tony Blairs Labourregering som banade väg för att skottar – och walesare – skulle få ökat självstyre. 1997, samma år som Blair kom till makten, hölls folkomröstningar om det i både Skottland och Wales. Men det handlade inte om någon hjärtefråga för Labour, tvärtom motsatte sig flera av partiets ledande skotska politiker att den skulle hållas. Partiet drevs istället av behovet att hålla sig väl med eventuella samarbetspartners som man kunde behöva längre fram. Efter 18 år i opposition tvivlade många Labourpolitiker på att deras parti skulle kunna vinna ett brittiskt val på egen hand.

Självstyret

Det skotska parlamentet, Holyrood, har 129 ledamöter som utses för en mandatperiod på fyra år (mandatperioden kan förlängas för att skotska val inte ska krocka med brittiska val). 73 av ledamöterna utses i majoritetsval i enmansvalkretsar, medan övriga hämtas från regionala listor i åtta större flermansvalkretsar, enligt en proportionell metod. Det betyder att alla väljare avlägger två röster, en på en kandidat och en på ett parti. Om ett partis kandidater gör bra ifrån sig i valkretsarna får det svårare att vinna nya mandat via partilistorna.

Ursprungligen fick självstyret mandat att bestämma i frågor som rör jordbruk, fiske, ekonomisk utveckling, bostäder, miljö, utbildning och vård, medan Londonregeringen behöll kontrollen över författningsfrågor, utrikespolitik, försvar, arbetsmarknad, social välfärd och rätten att ta ut skatt. Skottarna fick dock rätt att höja eller sänka inkomstskatten med upp till tre procent.

Sedan dess har det skotska självstyret bland annat fått rätt att höja ersättningsnivåerna för barnbidrag, a-kassa och andra bidrag samt utforma nya bidragsformer inom de områden det ansvarar för. Skottland får också en större andel av de skatter som tas in där. Från april 2017 kommer hälften av den moms som betalas i Skottland att gå till den skotska regeringens budget. 

Det brittiska utträdet ur EU skapar dock en viss osäkerhet om vilka befogenheter som Skottland kommer att ha i framtiden.

Skifte vid makten

1999–2007 styrdes Skottland av en koalition mellan Labour (som traditionellt har varit starkt i Skottland) och Liberaldemokraterna. Valet 2007 ledde till ett regimskifte då SNP blev största parti med 47 av de 129 mandaten. SNP-ledaren Alex Salmond bildade en minoritetsregering och utlovade redan då att skottarna skulle få rösta om självständighet, men lyckades inte vinna tillräckligt stöd för saken i det skotska parlamentet. SNP:s möjligheter att få till stånd en folkomröstning ökade dock sedan partiet vunnit egen majoritet i valet i maj 2011. Det skedde trots att valsystemet är konstruerat så att det ska vara nästan omöjligt att få det.

Att SNP skulle segra med så klara siffror var inte väntat. I valet till det brittiska parlamentet året innan hade Labour fått 42 procent av de skotska rösterna, mer än dubbelt så mycket som SNP. De skilda resultaten förklarade politiska bedömare med att en majoritet av de skotska väljarna ansåg att Labour hade större möjlighet att företräda dem i parlamentet i London, medan de tyckte att SNP representerade dem bättre på hemmaplan.

SNP ville att skottarna skulle få rösta både om fullt oberoende och utökat självstyre, något regeringen i London inte gick med på. Opinionsundersökningar tydde på att även om en skotte av tre förespråkade självständigheter, ville majoriteten att Skottland skulle bli kvar inom Storbritannien men med större befogenheter för Holyrood.

Ja eller nej till självständighet

En uppgörelse mellan regeringen i London och den i Edinburgh blev klar i oktober 2012, då SNP fick gå med på att väljarna bara skulle få rösta ja eller nej till självständighet. Cameron vägrade att i förväg förhandla om vilka villkor som skulle gälla om Skottland valde att bryta sig loss.

Alla som var skrivna i Skottland fick rösta i valet, oavsett medborgarskap, samtidigt som skottar i förskingringen inte hade någon rösträtt (det gällde även de cirka 800 000 skottar som är bosatta i andra delar av Storbritannien). Dessutom sänktes rösträttsåldern till 16 år.

I sin kampanj betonade SNP att självständighetskampen inte handlade om "etnisk nationalism" utan om en "medborgerlig nationalism", att människor som bor på en plats själva ska kunna bestämma över sin framtid, oavsett etnisk bakgrund.

Det fanns flera svåra frågor att lösa inför ett eventuellt ja. En handlade om vem som olje- och gasfyndigheterna i Nordsjön skulle tillhöra. En annan vad som skulle händer med de kärnvapenbestyckade u-båtar på Faslanebasen på den skotska västkusten. SNP:s linje var att inga kärnvapen skulle få finnas i ett självständigt Skottland. En annan fråga gällde hur stor del av den brittiska statsskulden som skottarna skulle få med sig.

Den skotska regeringen spikade i mars 2013 datumet för folkomröstningen till den 18 september 2014. I samband med det sade SNP-ledaren Salmond att Skottland skulle behålla den brittiska monarken som statsöverhuvud, liksom det brittiska pundet som valuta. SNP hade hösten innan bytt fot och pläderade nu för att ett oberoende Skottland skulle bli kvar inom försvarsalliansen Nato, vilket partiet tidigare hade motsatt sig. Frågan var känslig, mycket på grund av kopplingen till kärnvapnen.

Salmond antydde att Skottland automatiskt skulle få bli EU-medlem, men fick snart mothugg. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso markerade att en ny skotsk stat skulle bli tvungen att ansöka om medlemskap och godkännas som medlem av alla andra EU-stater.

Ja-kampanjen (Yes Scotland) fick en skjuts av att allt fler skottar, många av dem från gräsrotsrörelser på vänsterkanten, engagerade sig för ett ja. De gav en optimistisk bild av hur ett nytt och radikalt Skottland, öppet mot omvärlden, skulle kunna se ut. Nej-kampanjen, där Konservativa partiet, Liberaldemokraterna och Labour, samlats under namnet Bättre tillsammans (Better Together), framstod som stelbent och pessimistisk, inte minst då den varnade för de stora ekonomiska problem som ett självständigt Skottland skulle få. Debattklimatet blev snabbt väldigt hårt.

Länge ledde nej-sidan med klar marginal, men ja-sidan knappade in på försprånget när valdagen närmade sig, mycket på grund av ett stort engagemang bland gräsrotsorganisationer, varav många fanns på vänsterkanten. Inför risken att Skottland skulle bryta sig loss lovade Konservativa partiet, Labour och Liberaldemokraterna att Skottland skulle få större befogenheter om väljarna röstade för att vara kvar inom unionen.

När valet väl hade genomförts visade det sig att marginalerna blev större än väntat. Nej-sidan fick 55 procent av rösterna och ja-sidan 45 procent. Valdeltagandet låg på knappt 85 procent.

Framåt för SNP

Efter folkomröstningen avgick Salmond som försteminister och som SNP-ledare. Han efterträddes på båda posterna av Nicola Sturgeon. Efter valförlusten strömmade nya medlemmar till de två partierna på ja-sidan.

Det brittiska parlamentsvalet året efter folkomröstningen blev en stor framgång för SNP som tog 57 av 59 skotska mandat. Labour förlorade alla mandat utom ett i Skottland och ett mandat gick till Konservativa partiet. Labours väljartapp förklarades delvis med att det fanns ett stort missnöje med att partiet samarbetat med det i Skottland så impopulära Konservativa partiet i folkomröstningen.

Inför valet till det skotska parlamentet i maj 2016 ledde SNP stort i opinionsundersökningarna. Nicola Sturgeon gjorde dock sitt bästa för att visa att partiet inte tog segern för given. Hon utlovade budgetökningar i reella tal till vården, fria måltider till alla förskolebarn och extra stöd till låginkomstfamiljer. Inom delar av SNP, som fått tusentals nya medlemmar efter folkomröstningen 2014, fanns ett visst missnöje med att Sturgeon inte tycktes beredd att föra en mer radikal politik.

SNP fick 63 mandat i valet, sex färre än 2011, och Konservativa partiet blev näst störst i Holyrood, med 31 mandat, Labour kom först på tredje plats med 24 mandat.

När en majoritet av britterna i juni 2016 röstade för att lämna EU, röstade skottarna med klar majoritet, 62 procent, för att vara kvar. Sturgeon började sondera terrängen för en ny folkomröstning om självständighet. När premiärminister Theresa May i mars 2017 fått parlamentets godkännande för att påbörja Storbritanniens utträde ur EU (brexit), meddelade Sturgeon att hon önskade en ny folkomröstning, ett krav som May avvisade.  Opinionsundersökningar tydde på att ungefär 46–47 procent av skottarna då stödde kravet på självständighet. Sturgeon drev också på för att Skottland skulle få ökad insyn i brexitprocessen.

Bakslag för SNP i brittiska parlamentsvalet

SNP led dock ett bakslag i valet till det brittiska parlamentet i juni 2017. Partiet vann 35 mandat, varav några med knappast möjliga marginal. Det var 21 färre än 2015, men partiet behöll ändå positionen som Storbritanniens tredje största parti. Under valrörelsen beskrev Sturgeon partiet som den verkliga oppositionen i Westminster, men försökte ändå hålla en förhållandevis låg profil i självständighetsfrågan. Konservativa partiet, som ända sedan Margaret Thatchers tid vid makten 1979–1990 haft svårt att vinna skotska röster, nådde en stor framgång och ökade från ett till 13 mandat (se även Aktuell politik). Ruth Davidson, ledare för den skotska grenen av Konservativa partiet, lyckades spela på oron för konsekvenserna av en eventuell ny folkomröstning, och missnöje med SNP:s styre i Skottland. Även Labour gick fram från ett mandat till sju, och Liberaldemokraterna ökade från ett mandat till fyra. 

Senare aviserade Sturgeon att hon vill vänta med en ny folkomröstning om självständighet tills brexitförhandlingarna blir klara år 2019. Hon har senare riktat skarp kritik mot den brittiska regeringen i London som hon anklagar för att vilja skaffa sig för stor makt på Skottlands bekostnad när befogenheter ska tas hem från Bryssel efter brexit, genom att London vill ta över beslutanderätt i frågor som idag avgörs av det skotska parlamentet.

Ny valframgång

Det brittiska parlamentsvalet 2019 blev en framgång för SNP som vann 48 mandat, 13 fler än 2017. Det var dock långt ifrån säkert att alla som röstade på SNP stödde tanken på ett självständigt Skottland. Det är dock svårt att veta hur stor andel av väljarna som lade sin röst på SNP för att markera sitt missnöje med den konservativa regeringen i London. Nicola Sturgeon var dock medveten om att det ännu inte fanns tillräckligt med stöd för att självständighetssidan skulle kunna vinna en ny folkomröstning, och än mer osäkert att Boris Johnsons regering i London skulle gå med på att hålla en sådan.  

Det främsta hindret är dock att den skotska regeringen behöver godkännande från det brittiska parlamentet för att resultatet  i en folkomröstning ska vara juridiskt giltigt, något den konservativa regeringen i London har sagt nej till.

Det skotska valet 2021

De senaste åren har SNP, som varit känt för sin partidisciplin, drabbats av hårda inre motsättningar. De handlar till stor del om konflikter hur hårt man ska driva frågan om en ny folkomröstning om självständighet. Skiljelinjen går mellan Sturgeons mer försiktiga linje, och den som intas av hennes företrädare som skotsk regeringschef, Alex Salmond. Hanteringen av anklagelser om att Salmond under sin tid som försteminister gjort sig skyldig till sexuella trakasserier (och ett våldtäktsförsök) har förstärkt motsättningarna. Brister i den skotska regeringens hantering av fallet ledde  till hård kritik, och kostade Skottland omkring 500 000 pund. Han friades senare i domstol. Istället blev den skotska regeringen, och framför allt Nicola Sturgeons, agerande föremål för två utredningar. I mars 2021 slog den irländske före detta åklagaren James Hamilton fast att Sturgeon inte brutit mot den kodex för hur skotska ministrar ska uppträda. Ett parlamentariskt utskott kom dock, med knapp marginal fram till att försteministern hade vilselett det skotska parlamentet i ärendet, men det kunde inte slå fast att det hade skett medvetet (se Kalendarium).

I slutet av mars 2021, sex veckor före det skotska valet den 6 maj, bildade Salmond ett nytt parti, Albapartiet. Det skulle dock bara delta i den del av valet som gällde regionala listor. Salmond sade att detta skedde för att stärka självständighetssidan i det skotska parlamentet.

Sturgeon hade dock starkt stöd i opinionen, inte minst på grund av hennes sätt att hantera coronapandemin. De brister som kommit i dagen om hur den skotska regeringen hanterat anklagelserna mot Salmond har dock fått många att ifrågasätta dess kompetens.

Nära egen majoritet för SNP

Valet den 6 maj 2021, blev ännu en framgång för SNP. Partiet vann ett nytt mandat, och stannade på 64, ett mandat från egen majoritet. Även det andra partiet på självständighetssidan, Gröna partiet, gick fram och fick åtta mandat, två fler än 2016. Näst störst blev Konservativa partiet med 31 mandat, följt av Labour med 22 mandat. De två senare partierna hade ingått en överenskommelse om att förmå sina väljare att rösta taktiskt för att stärka partiet som vill att Skottland ska förbli en del av Storbritannien. 

Efter valet var Nicola Sturgeons budskap att frågan nu inte var om det skulle hållas en ny folkomröstning om självständighet, utan när den skulle bli av, medan den brittiska premiärministern säger nej till en folkomröstning.

SNP och Gröna partiet enades i augusti 2021 om att bilda en koalitionsregering. Enligt den överenskommelsen ska en ny folkomröstning om självständighet hållas inom fem år (se även Kalendarium). Gröna partiet fick två poster i den nya regeringen.

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:

Spricker Storbritannien? Skottland utmanar på nytt efter brexit (2021-04-17)
Brexit både hopp och hinder för skotsk självständighet (2020-07-15)

Storbritannien – Wales

1999 fick Skottland och Wales visst självstyre. Nationalförsamlingen i Wales, Senedd Cymru, har 60 ledamöter som väljs för en mandatperiod på fyra år. Det har dock färre befogenheter än sin skotska motsvarighet.

2006 fick kammaren viss rätt att stifta lagar på områden som självstyret ansvarar för som bostäder, utbildning och sociala frågor. Parlamentet i London måste dock ge sitt godkännande. Efter en folkomröstning i mars 2011 fick dock den walesiska församlingen rätt att stifta lagar på 20 områden – bland annat social välfärd, transporter och vägar, jordbruk, fiske, turism och kultur – utan att behöva rådfråga regeringen i London. Sedan dess har självstyret också fått viss rätt att driva in skatter, motsvarande en femtedel av den walesiska regeringens budget, från år 2020. Den brittiska regeringen lade 2016 fram ännu ett lagförslag som ska ge Wales nya befogenheter och som slår fast att nationalförsamlingen och det walesiska självstyret inte kan avskaffas om det inte först godkänns i en folkomröstning.

I valet till det walesiska parlamentet utses 40 av 60 ledamöter i majoritetsval i enmansvalkretsar, medan övriga hämtas från regionala listor i fem större flermansvalkretsar, enligt en proportionell metod. Mandatperioden är fyra år (den har dock förlängts några gånger för att valet inte ska krocka med brittiska val).

Den walesiska regeringen leds av en försteminister som sedan 2018 heter Mark Drakeford från Labourpartiet.

Labour har vunnit alla val till regionparlamentet som har hållits sedan 1999, men utan att nå egen majoritet.  Åren 2007–2011 regerade Labour tillsammans med det självständighetsivrande Plaid Cymru.

I valet 2011 fick Labour 30 mandat, och var därmed nära att få egen majoritet, medan Konservativa partiet blev näst störst med 14 mandat följt av Plaid Cymru med 11, vilket var en minskning med 4 mandat. Liberaldemokraterna fick 5 mandat.

I det följande valet i maj 2016 tappade Labour ett mandat, medan Konservativa partiet fick 11 mandat och Plaid Cymru erhöll 12 mandat, Ukip 7 och Liberaldemokraterna 1 mandat.

När försteministern skulle utses blev det ett jämnt lopp mellan Labours Carwyn Jones och Plaid Cymrus ledare Leanne Wood som båda fick 29 röster. Efter förhandlingar beslöt Plaid Cymru att stödja Labour. Carwyn Jones bildade därefter en ny minoritetsregering.

Carwyn Jones avgick i december 2018 och efterträddes då, både som försteminister och Labourledare, av Mark Drakeford. Den nya regering som tog över då bestod av sex män och åtta kvinnor.

2020 bytte det walesiska parlamentet namn till Senedd Cymru.

Valet i Wales i maj 2021

Coronapandemin drabbade Wales hårt, men Mark Drakefords regeringens sätt att hantera den hade starkt stöd bland walesarna. De restriktioner som infördes för att minska smittspridningen var periodvis hårdare än dem som gällde i England, och infördes snabbare.

Detta tycktes ge ökat stöd till tanken på att det skulle vara bättre om walesarna kunde styra sig själva, vilket Labour inte förespråkar, och gav en skjuts för Plaid Cymru i opinionen inför valet i Wales den 6 maj (ungefär var fjärde invånare ville i mars 2021 att Wales skulle bli en självständig stat). Samtidigt kunde Konservativa partiet ta åt sig äran för massvaccineringen som sköttes från London. En ny politisk kraft är Avskaffa den walesiska församlingen (Abolish the Welsh Assembly).

När det väl kom till kritan vanns valet av Labour som fick hälften av de 60 mandaten. Det betydde att Mark Drakefords regering kan sitta kvar. Även konservativa partiet gjorde ett bra val, och ökade från elva mandat till 16, medan Plaid Cymru fick 13 mandat. Ukip som gjorde ett starkt val 2016, förlorade alla sina mandat.

Storbritannien – Nordirland

Konflikten mellan protestanter och katoliker i Nordirland går tillbaka till 1600-talet. Den senaste våldsvågen, som brukar kallas för The Troubles, inleddes i slutet av 1960-talet och har krävt över 3 700 människors liv. Sedan ett fredsavtal undertecknats 1998 har läget i Nordirland sakta normaliserats, även om våldet inte helt försvunnit.

The Troubles inleddes sedan en fredlig medborgarrättsrörelses börjat protestera mot diskrimineringen av den katolska befolkningen, något som orsakade konfrontationer med militanta protestanter som kände sin maktställning hotad. Den brittiska armén sattes 1969 in för att få slut på våldet. Arméns hårdföra metoder gjorde att den snart fick den katolska befolkningen emot sig. Irländska republikanska armén (IRA) genomförde flera terrorattentat och ställde krav på att britterna skulle lämna Nordirland. Oroligheterna trappades upp ytterligare, då både IRA och protestantiska grupper begick nya våldsdåd. 1972 upplöste britterna Nordirlands parlament och styrde därefter provinsen direkt från London.

Flera försök gjordes för att lösa Nordirlandskonflikten. Den gamla misstron mellan regeringarna i London och Dublin ersattes efterhand med insikten om att länderna måste samarbeta för att få slut på våldet. Hemliga överläggningar som hade inletts på 1980-talet banade väg för den process som ledde fram till 1998 års fredsavtal och en normalisering av livet i provinsen. 

Avtalet innebar i stora drag att Nordirland fick begränsat självstyre med rätt att fatta beslut om ekonomisk utveckling, jordbruk, hälsovård, socialtjänst, utbildning och miljöfrågor. Ett nytt parlament, Stormont, inrättades med 108 ledamöter som väljs för en mandatperiod på fem år. De flesta av partierna är registrerade antingen som unionister (i praktiken protestanter som ville behålla banden till Storbritannien) och nationalister (främst katoliker som ville ha ett enat Irland).

Provinsregeringen ska ledas av två försteministrar som bägge måste ha stöd av minst 40 procent av ledamöterna på bägge sidor. Övriga ministrar utses på grundval av hur många platser deras respektive partier har fått i parlamentet. Ett nytt råd har bildats där ministrar från provinsregeringen och Irland samarbetar. Nordirlands nationella tillhörighet ska bara kunna ändras om en majoritet av befolkningen önskar detta. 

Sedan 2007 har Nordirland under långa perioder haft ett fungerande provinsstyre. Länge bestod provinsregeringen av fyra partier: två unionistiska partier Demokratiska unionistpartiet (DUP) och Ulsters unionistparti (UUP) och två nationalistiska Sinn Féin och det socialdemokratiska SDLP. Från 2015 styrdes Nordirland enbart av DUP och Sinn Féin, men i början av 2017 föll regeringen och trots långa förhandlingar har ingen ny ministär kunnat bildas. Problemen har också fördjupats av att Storbritannien var på väg att lämna EU, där frågan om hur gränsen mellan Nordirland och Irland skulle se ut tillhörde de mer svårlösta problemen (se Aktuell politik). Läget blev inte lättare av att den brittiska regeringen efter parlamentsvalet i juni 2017 blev beroende av stöd från DUP.  DUP försökte utnyttja sin position genom att säga nej till alla försök att hitta lösningar. I slutet av 2019, sedan Boris Johnson tagit över som premiärminister efter May och hans konservativa parti vunnit egen majoritet i det brittiska underhuset.  I början av 2020 kunde dock en ny regering tillträda, men regeringsarbetet präglades av starka spänningar (se även På väg mot fred). Den särlösning som Storbritannien och EU enats om för Nordirland skapade ett starkt missnöje bland delar av den protestantiska befolkningen.

I april 2021 meddelade försteministern och DUP-ledaren Arlene Foster att hon skulle avgå. Det skedde inför risken att hon annars skulle ha avsatts som ledare för DUP av kritiska krafter inom det egna partiet (se Kalendarium).

LÄSTIPS: läs mer om Nordirland i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Spricker Storbritannien? Skottland utmanar på nytt efter brexit (2021-04-17)
Brexit väcker åter tanken om ett enat Irland (2019-02-20)

Här kan du läsa mer om konflikten i Nordirland.

Storbritannien – Utrikespolitik och försvar

Storbritannien har under alla år haft ett laddat förhållande till EU och den process som nu pågår efter EU-utträdet 2020 är komplicerad. I slutet av det året lyckades dock Storbritannien och EU enas om ett handelsavtal. Relationerna till EU har traditionellt balanserats av den ”särskilda relation” till USA som Storbritannien har haft sedan 1945. Det påpekas då och då att relationen är mer ”särskild” för britterna än för amerikanerna.

Storbritannien och EU

Ända sedan inträdet 1973 har Storbritannien varit en motvillig medlem av EG/EU. Den brittiska EU-politiken har ofta handlat mer om hur man ska undvika att lämna ifrån sig makt till Bryssel än att framhålla fördelarna med samarbetet. För britterna har EU-samarbetet främst varit ett sätt att gynna handeln mellan medlemsländerna och de har hela tiden motsatt sig tanken på ökad politisk integration. Storbritannien valde därför att stå utanför EU:s passunion Schengen och att inte införa euron som valuta. Det hjälpte inte att Margaret Thatcher 1985 lyckades förhandla fram en rabatt på medlemsavgiften.

Inför folkomröstningen om EU-medlemskapet 2016 hade den dåvarande premiärminister David Cameron hoppats att och Europeiska rådets ordförande Donald Tusk, bland annat enats om att Storbritannien skulle kunna välja att ställa sig utanför ett eventuellt tätare EU-samarbete och inte behöva bidra med pengar för att rädda euroländer i kris. Cameron fick också igenom vissa begränsningar av EU-invandrares tillgång till det brittiska välfärdssystemet, men de var inte så stora som han hade önskat sig. USA markerade då att man önskade att Storbritannien skulle stanna kvar inom EU och att ett eventuellt utträde skulle påverka ländernas relationer.

Stor ovisshet rådde kring hur Storbritannien skulle lämna EU. Enligt reglerna skulle parterna enats om ett skilsmässoavtal senast två år efter att Lissabonfördragets artikel 50 aktiverats (vilket Storbritannien gjorde i mars 2017). Ett första utträdesavtal blev klart hösten 2018, men det godkändes inte av det brittiska parlamentet. Sedan dess fick Storbritannien två gånger be EU om mer tid för att kunna slutföra brexitprocessen. Hösten 2019 enades EU och Boris Johnsons konservativa regering om ett nytt utträdesavtal som godkändes av det brittiska parlamentet kring årsskiftet 2019/2020. Därmed kunde Storbritannien formellt lämna EU den 31 januari 2020 (se Aktuell politik). Fram till den 31 december gäller de övergångsregler som Storbritannien och EU enats om. Under året ska parterna enas om de villkor som ska gälla därefter och bland annat få till stånd ett nytt handelsavtal. Många bedömare är tveksamma till om det kommer att hinnas med på så kort tid som ett år, och först en knapp vecka före årsskiftet 2020/2021 enades Storbritannien och EU om ett handelsavtal. 

Storbritannien måste även förhandla om sina handels­avtal med parter utanför EU.

Under förhandlingarna inför Storbritanniens EU-utträde har övriga EU-länder visat upp en oväntad stark sammanhållning. En av de mest svårlösta delarna har handlat om vad som skulle hända med gränsen mellan Nordirland och Irland (se Aktuell politik). Överläggningarna har försvårats av spänningar mellan regeringarna i London och Dublin, som uppstått efter många år av gott samarbete framför allt kring den nordirländska fredsprocessen. De lyckades dock samarbeta i de förhandlingar som ledde till att Nordirland fick en ny regering i början av 2020, efter tre år utan provinsregering. Uppgörels.en mellan Storbritannien innebar att Nordirland blev kvar inom EU:s inre marknad och att vissa kontroller nu skulle göras på gods mellan Nordirland och det brittiska fastlandet

Passfrihet mellan Storbritannien och Irland

Ända sedan 1920-talet råder passfrihet mellan Storbritannien och Irland. Den ingår i den så kallade gemensamma resezonen (Common Travel Area, CTA) som också tillåter att irländare utan särskilda tillstånd kan arbeta, studera, få tillgång till olika bidrag och söka vård i Storbritannien. Avtalet tillåter också irländska medborgare att rösta i brittiska val och tvärtom. Länderna avser att behålla den gemensamma resezonen efter att Storbritannien lämnat EU. Ett nytt avtal om detta som slöts i maj 2019 är dock inte bindande (se Kalendarium).

Storbritannien, USA och Irak-kriget

Åren 1997–2010 förde den dåvarande Labourregeringen en aktiv utrikespolitisk roll, ofta i samarbete med USA. Tony Blair vill att landet skulle fungera som en förbindelselänk mellan USA och EU. Efter hand kritiserades Blair på hemmaplan för att stå alltför nära USA.

Under Kosovokrisen 1999 höll amerikaner och britter en hög profil i försvarsalliansen Natos luftkrig mot Jugoslavien. Efter terrorattentaten mot USA 2001 var det bara Storbritannien som i större omfattning deltog vid USA:s sida i de militära angreppen mot Afghanistan.

I början av 00-talet handlade den brittiska utrikespolitiken mycket om Irak och frågan om den irakiska regimen hade massförstörelsevapen. Tillsammans med USA beslöt Storbritannien att invadera Irak i mars 2003, trots motstånd mot kriget på hemmaplan (se Modern historia).

Efter tre veckors krig föll den irakiska regimen, men de brittiska trupperna stannade kvar i södra Irak för att administrera återuppbyggnaden och garantera säkerheten i fyra provinser. Inga massförstörelsevapen hittades, och i USA och Storbritannien fördes en hård debatt om huruvida hotet från Irak hade överdrivits för att motivera ett anfall.

I Basra, som britterna kontrollerade, ökade våldet från 2006, men året efter började den brittiska styrkan dra sig tillbaka från provinsen. 2009 hade i stort sett alla brittiska soldater givit sig av.

Gordon Browns regering tillsatte 2009 en utredning av Storbritanniens roll i Irak. Kommissionen, som leddes av diplomaten John Chilcot, höll förhör med en rad ledande politiker, diplomater och militärer. I sin slutrapport 2016 riktade kommissionen hård kritik mot Blair.

Afghanistan

2005 förband sig Storbritannien att skicka trupper till Natoledda operationen i Afghanistan. I takt med att våldet där ökade från våren 2006 drogs brittiska soldater in i strider med talibaner och andra väpnade grupper i provinsen Helmand. Som mest fanns det 9 000 brittiska soldater i Afghanistan. Insatsen där var inte lika politiskt känslig för britterna som den i Irak, eftersom uppdraget hade mandat från FN. Från 2012 började de utländska trupperna dras tillbaka och 2014 avslutade Nato formellt sin insats i landet. Åren 2002–2020 dödades 455 britter i Afghanistan.

 Samtliga brittiska trupper dras tillbaka under sommaren 2021, sedan USA beslutat att ta hem sina soldater och det därmed anses alltför riskfyllt att ha militära styrkor kvar i landet. Läget spetsas till i augusti samma år, då talibanerna tar över makten i Afghanistan kort efter att de utländska trupperna lämnat landet. Fram till slutet av månaden evakuerar Storbritannien under kaotiska förhållanden 17 000 personer, både britter och afghaner som har arbetat för Storbritannien och deras familjer (se Kalendarium), men en del av dem som skulle få hjälp att lämna Afghanistan blir kvar där. Den brittiska regeringen lovar att försöka hjälpa dem att lämna landet. London får samtidigt skarp kritik, även från konservativa parlamentsledamöter, för att man inte var bättre förberedd på vad som skulle hända och passivt följt USA:s linje. Händelserna väcker också en debatt om vilken roll landet ska ha i världen och vad regeringens paroller om ett "globalt Storbritannien" betyder i praktiken.

Libyen och Syrien

Irakkriget och dess efterspel har skapat ett starkt motstånd i Storbritannien mot att landet ska ge sig in nya militära operationer i konflikt­områden. Men när våldet tilltog i samband med det libyska upproret i början av 2011 drev Storbritannien på för att FN skulle upprätta en flygförbudszon i Libyen för att försvara civilbefolkningen. En sådan godkändes av FN:s säkerhetsråd i mars samma år, och Storbritannien spelade, vid sidan av Frankrike och USA, en ledande roll, men flera andra länder deltog. En parlamentarisk kommitté riktade hösten 2016 hård kritik mot David Camerons Libyenpolitik. Den ifrågasatte motiven för ingripandet, men regeringen fick även kritik för att den saknade en plan för vad som skulle hända när den libyske ledaren Muammar Gaddafi hade störtats.

När Cameron 2013 förespråkade att brittisk militär skulle sättas in mot den syriska regimen, som använt kemiska vapen mot rebellfästen, röstade underhuset nej. Efter Islamiska statens (IS) våldsamma framfart i Irak och Syrien året efter godkände kammaren brittiska flygräder mot den extrema gruppen i Irak. Från slutet av 2015 genomfördes även flygräder mot IS i Syrien.

Spänd kontakt till Iran

Förhållandet mellan Storbritannien och Iran har periodvis varit spänt ända sedan 1800-talet. På senare år har det från brittisk sida främst handlat om oro för att Iran försöker skaffa sig kärnvapen. Hösten 2011 höjde  den dåvarande premiärministern David Cameron tonläget mot Iran och Storbritannien skärpte de ekonomiska sanktionerna mot landet. Beslutet ledde till att den brittiska ambassaden i Teheran stormades av demonstranter och att länderna sänkte sina diplomatiska relationer till lägsta nivå.

I samband med ett genombrott i förhandlingarna om Irans kärnvapen 2015 (se Iran: Utrikespolitik och försvar) förbättrade kontakterna mellan länderna och Storbritannien öppnade på nytt sin ambassad i Teheran. Den dåvarande utrikesministern Philip Hammond besökte kort därefter Iran för samtal. Han markerade dock att Storbritannien avsåg att gå varsamt fram och att misstron mellan länderna fortfarande var stor. Efter att kärnteknikavtalet mellan Iran (JCPOA 2015) och omvärlden trätt i kraft i början av 2016 utsåg Storbritannien en ambassadör i Iran på hösten samma år. Gripandet av sex brittisk-iranska personer på våren 2016 bidrog till fortsatta spänningar mellan länderna.

Storbritannien beklagade, tillsammans med Frankrike och Tyskland, USA:s beslut att 2018 dra sig ur kärnenergiavtalet med Iran. Länderna slog samtidigt fast att avtalet fortfarande var viktigt för den gemensamma säkerheten. 

När spänningarna mellan Iran och USA steg i början av 2020, efter att amerikansk militär dödat en iransk general i Revolutionsgardet, försökte Boris Johnson inledningsvis hålla en låg profil (se Kalendarium). Tillsammans med Tyskland och Frankrike gjorde Storbritannien i mitten av januari en markering mot Iran som man menade inte håller sin del av avtalet. Det kan i förlängningen leda till att ett avtalsbrott skulle hanteras av FN:s säkerhetsråd. Kort därefter uttalade Johnson sig för att (JCPOA 2015) skulle ersättas med ett nytt avtal som skulle förhandlas fram av USA:s president Donald Trump. Senare påpekade dock en talesperson för den brittiska regeringen att det inte innebar att Storbritannien tänkte dra sig ur JCPOA 2015.

Trump och Johnson

Trumps agerande fick många brittiska bedömare att ifrågasätta huruvida den särskilda relationen skulle överleva. Det handlade inte bara om USA:s beslut att ensidigt lämnar kärnenergiavtalet med Iran, utan att ha någon ny plan för hur problemen skulle hanteras. Sommaren 2019 ledde ett läckt meddelande till regeringen där den brittiska ambassadören till USA, Kim Darroch, kritiserade Trump till att han kallades hem. Händelsen ledde till att Trump i hårda ord på Twitter riktade kritik mot Darroch och den brittiska regeringen.

Efter att Boris Johnson 2019 tog över som brittisk premiärminister såg relationerna ut att förbättras. Trump var också positiv till att britterna skulle lämna EU, som han ser som en stor konkurrent på handelsområdet. Som det är idag går 45 procent av den brittiska exporten av varor och tjänster till EU och 19 procent till USA. I början av maj 2020 inleddes samtal om ett eventuellt frihandelsavtal mellan Storbritannien och USA. Britterna vill bland annat öka exporten av mat och jordbruksprodukter till USA, och försöka få lägre tullavgifter för en rad varor. USA hoppas på att kunna sälja fler varor, som produceras enligt amerikanska regler som i många fall skiljer sig från EU:s som britterna följer idag, till Storbritannien. USA hoppas också på att få ökad tillgång till den brittiska marknaden när det gäller hälsovård och läkemedel, även om den brittiska regeringen idag säger att den allmänna sjukvården, NHS, inte kommer att öppnas för amerikanska intressen.

Argentina och Falklandsöarna

Argentinska krav på de brittiska Falklandsöarna i södra Atlanten har skapat spänningar mellan Storbritannien och Argentina. När argentinska trupper 1982 invaderade öarna ledde det till ett krig mellan länderna som vanns av britterna (se Modern historia). Förhoppningar om att det skulle finnas olja och gas i havet kring öarna ledde till att Argentina på 00-talet höjde tonläget mot britterna.

2013 hölls en folkomröstning där 99,8 procent av invånarna röstade för att Falklandsöarna skulle förbli brittiska. Ett första framsteg rapporterades i september 2016, då länderna bland annat enades om att restriktionerna kring utvinningen av gas och olja kring Falklandsöarna skulle tas bort, och att flygförbindelser skulle kunna upprättas mellan Falklandsöarna och länder i regionen

Maktskiftet i Argentina 2015 bäddade för ett töväder mellan länderna. I maj 2018 besökte utrikesminister Boris Johnson Argentina. Det var första gången på 25 år som en brittisk utrikesminister besökt landet. Hösten 2018 resten även premiärminister May till Argentina för att delta i ett G20-möte där.

Ryssland

Mordet på en avhoppad rysk underrättelseagent 2006 ledde till spänningar i förhållandet till Ryssland, inte minst sedan Moskva vägrat att utlämna den misstänkte gärningsmannen. I samband med Ukrainakrisen 2014 införde Storbritannien sanktioner mot Ryssland i samarbete med övriga EU-länder. Året efter skickade britterna militär personal till Ukraina för att utbilda landets försvarsstyrkor. De skulle vara stationerade i västra Ukraina, långt från striderna i öster.

Hösten 2016 riktade den brittiska regeringen skarp kritik mot ryska bombningar av civila mål i Syrien.

Relationerna komplicerades ytterligare efter mordförsök på en rysk dubbelagent och hans dotter våren 2018, där premiärminister May pekade ut Ryssland som ansvarigt. Om inte Ryssland utfört mordförsöken betydde det att man inte hade full kontroll över det nervgift som använts, menade hon. Ryssland förnekade dock att inblandning. Storbritannien utvisade bland annat 23 ryska diplomater från landet, och Ryssland svarade med att utvisa lika många brittiska diplomater (se vidare Kalendarium). Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA fördömde i ett gemensamt uttalande nervgiftsattacken som man menade inkräktade på Storbritanniens nationella suveränitet.

Samväldet

Många av Storbritanniens tidigare kolonier ingår i Samväldet (samt numera även Moçambique och Rwanda som inte varit en del av det brittiska kolonialväldet). Syftet med organisationen är att upprätthålla kulturell och social värdegemenskap mellan de forna kolonierna. Samväldet har även betydelse för att kanalisera bistånd från rika till fattiga länder inom organisationen. Det utövar dessutom påtryckningar för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna i medlemsländerna.

Storbritannien är ett av de fem länder som har en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.

Försvar

Det kalla krigets slut 1989/1990 ledde till kraftiga neddragningar av det konventionella försvaret och den brittiska armén började anpassas till den nya situationen i Europa, där krishantering hade blivit en viktig uppgift för de militära styrkorna. 2010 aviserades nya besparingar inom försvaret och sedan dess har flera tusen man fått gå och investeringar i ny materiel sköts på framtiden.

2010 slöt Storbritannien och Frankrike ett försvarsavtal som innebar att länderna skulle samarbeta i en ny gemensam militär styrka på upp till 10 000 man. Minst ett hangarfartyg skulle också finnas i området kring den franska och den brittiska kusten. Länderna skulle också gemensamt utveckla ny teknologi för att testa kärnvapen. Två nya forskningscentra skulle byggas, ett i Storbritannien och ett i Frankrike. Från brittisk sida betonades att uppgörelsen låg utanför EU-samarbetet och att det inte var något försök att underminera Natos ställning.

Vid lanseringen av en ny försvarsstrategi hösten 2015 sade Cameron att upp till 10 000 soldater skulle kunna sättas in vid händelse av ett stort terrorattentat, som det i Paris samma höst. Försvaret skulle också bygga upp ny kapacitet för att bekämpa cyberhot.

Storbritannien har ett eget kärnvapenprogram, Trident, men britterna håller på att minska sin arsenal av kärnvapenstridsspetsar och det finns inte längre några amerikanska kärnvapen på brittiska baser. Landet har fyra kärnvapenbestyckade ubåtar som är placerade i Skottland. 2016 godkände underhuset att de skulle ersättas med nya fram till 2025, till en kostnad av 31 miljarder pund. Den skotska regeringen motsätter sig att kärnvapnen ska få vara kvar på skotskt territorium. 

Brittiska soldater finns även stationerade bland annat i Baltikum (som en del av Nato-insatsen där), Brunei, Cypern, Gibraltar och Falklandsöarna. Tidigare var flera tusen soldater stationerade i Tyskland, men merparten har nu tagits hem. 2020 var bara 185 soldater kvar i Tyskland, där de  deltog in utbildningsinsatser.

Som mest fanns det 30 000 soldater i Nordirland. Numera är styrkan nere i cirka 5 000 man.

Storbritannien har deltagit i flera av FN:s fredsbevarande operationer bland annat i Bosnien och Kosovo. 2000 ingrep en brittisk specialstyrka för att hindra den brutala RUF-gerillans framfart i Sierra Leone. 2015 skickades 1 300 brittiska soldater till landet igen för att bistå myndigheterna i kampen mot ebola.

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Brexit väcker åter tanken om ett enat Irland (2019-02-20)
Orealistiska britter orsakar dödläge i brexitsamtal (2017-10-15)

Om våra källor

Fakta – försvar

Armén
85 000 man (2017)
Flygvapnet
32 900 man (2017)
Flottan
32 350 man (2017)
Militärutgifternas andel av BNP
1,7 procent (2019)
Militärutgifternas andel av statsbudgeten
4,5 procent (2019)

Källor

Storbritannien – Ekonomisk översikt

Storbritannien är världens femte största ekonomi. Länge dominerade tung industri, där varvsindustrin och kolbrytning spelade stor roll. Sedan 1970-talet har tillverkningsindustrins betydelse för ekonomin minskat drastiskt. Numera svarar tjänstenäringarna, varav finanssektorn är en viktig del, omkring fyra femtedelar av bruttonationalprodukten (BNP).

De ekonomiska villkoren skiljer sig mellan olika delar av landet. Ekonomin är starkast i sydöstra England. London är ett av världens främsta finanscentrum och finanssektorn svarar för cirka en tiondel av BNP. Förutom Londonbörsen finns där en rad internationella banker och finansinstitut samt försäkringsbolag för rederier och flygtrafik. Även IT-sektorn är stark, liksom läkemedelsindustrin. Samtidigt har den traditionella exportindustrin, med bland annat bil- och ståltillverkning, på andra håll fått svårigheter. Många industrier har lagts ned i norra England, Skottland och Wales.

Men tjänstesektorn består inte bara av finanssektorn, där många anställda har höga löner, utan även av näringar som är beroende av personal med låga löner, till exempel detaljhandeln, call centers och restauranger.

Storbritanniens beslut att lämna EU väntas leda till svåra prövningar för den brittiska ekonomin. Den turbulens som har rått kring brexitprocessen, och vilka villkor som ska gälla efter utträdet, har påverkat den ekonomiska utvecklingen.

Från tillväxt till djup kris

När Labour kom till makten 1997 fördes inledningsvis en relativt stram ekonomisk politik och regeringen kunde flera år i rad visa på överskott i statsbudgeten. Efter det blev den mer frikostig och stora satsningar gjordes på skolan och vården. Samtidigt var efterfrågan hög på den inhemska marknaden. Låga räntor bidrog till att driva upp huspriserna, särskilt i de större städerna, och många britter lånade pengar för bostadsköp och privat konsumtion.

Budgetunderskotten växte och staten började ta stora lån. Från 2005 höjdes flera skatter för att skapa bättre balans i statens finanser. Men några år senare hopade sig problemen, tillväxten stannade av och pundet föll i värde. Samtidigt rådde stor oro på världens finansmarknader och flera brittiska banker hamnade i svårigheter. Först ut var Northern Rock som hade fått problem redan 2007.

För att rädda det brittiska banksystemet aviserade regeringen 2008 ett krispaket på 50 miljarder pund, samtidigt som man lovade att låna ut motsvarande 200 miljarder pund till bankerna. Räddningspaketet innebar att flera banker helt eller delvis förstatligades. För att minska följderna av krisen lovade regeringen bland annat att tidigarelägga planerade stora offentliga investeringar som skulle finansieras med hjälp av lån.

Hårda besparingar

Den borgerliga koalitionsregeringen som tillträdde 2010 valde en annan strategi: att spara sig ur krisen. Momsen höjdes, ett tvåårigt lönestopp infördes inom den offentliga sektorn, nästan alla departementen tvingades spara stora summor och bolagsskatterna sänktes. Den dåvarande finansministern George Osborne lovade att ha statens finanser i balans till 2015. Men trots hygglig tillväxt från 2013 och fallande arbetslöshet var den brittiska staten tvungen att ta stora lån för att få budgeten att gå ihop. Ett skäl till det var att skatteinkomsterna blev lägre än väntat, vilket delvis berodde på att så många britter tjänade så lite att de inte behövde betala inkomstskatt. Ett annat skäl var att exporten föll på grund av eurokrisen och minskad efterfrågan på brittiska varor i USA.

Den konservativa regering som styrt landet sedan 2015 har fört en hård åtstramningspolitik, särskilt inom välfärdssystemet (se Sociala förhållanden) vilket lett till att underskotten i statsbudgeten har minskat. Statsskulden har dock fortsatt att öka i förhållande till BNP. 

Brexit slår mot ekonomin

Månaderna efter folkomröstningen om EU gick ekonomin bättre än väntat, förutom att värdet för pundet föll kraftigt. De flesta bedömare spådde dock att utträdet ur EU skulle få negativa konsekvenser för Storbritannien. Brittiska banker kommer med stor sannolikhet förlora sin rätt att arbeta fritt inom hela EU. Och om Storbritannien hamnar utanför den gemensamma marknaden lär det minska utländska bolags intresse av att investera i landet. Investeringarna stannade av redan före folkomröstningen då många företag inväntade resultatet innan de skulle besluta om nya satsningar. Sedan många år har utländska investeringar i näringslivet uppmuntrats. 2015 var Storbritannien det europeiska land där utländska bolag gjorde störst investeringar.

Dessutom innebar coronakrisen 2020 ett svårt slag för den brittiska ekonomin.

Inflationen, som från 2014 hade legat under de 2 procent om året som Bank of England har satt som tak, tog fart på nytt hösten 2016, inte minst på grund av den fallande växlingskursen för pundet. Inflationen fortsatte att stiga efter det och har periodvis klättrat över 2-procentsribban.

Storbritannien har sedan 1998 ett underskott i handelsbalansen. Under många år var växlingskursen på pundet hög vilket ledde till att brittiska exportvaror blev dyrare, samtidigt som importen blev billigare. Handelsunderskottet har dock fortsatt att vara stort även på senare år då pundet förlorat i värde.

Tjänstesektorn svarar numera för en betydande del av exporten. Trots det har Storbritannien sedan 1984 ett betydande underskott i bytesbalansen, där förutom varuhandeln bland annat turism och handel med tjänster ingår, samt inkomster från investeringar och andra transfereringar. Underskottet beror i hög grad på att utländska bolag investerar mer i Storbritannien än brittiska företag satsar utomlands.

Bank of England har på senare år fått kritik för att inte agera tillräckligt kraftfullt mot personers och företags försök att undkomma skatt via så kallade skatteparadis. Till dessa hör Brittiska Jungfruöarna och andra brittiska utomeuropeiska territorier och kronbesittningar, samt Londons finanskvarter, City of London, som av komplicerade historiska skäl har en särskild juridisk status.

Om våra källor

Fakta – Ekonomi

BNP per person
42 491 US dollar (2018)
Total BNP
2 825 208 miljoner US dollar (2018)
BNP-tillväxt
1,4 procent (2019)
Jordbrukets andel av BNP
0,6 procent (2018)
Tillverkningsindustrins andel av BNP
8,9 procent (2018)
Servicesektorns andel av BNP
70,5 procent (2018)
Inflation
1,7 procent (2019)
Statsskuldens andel av BNP
86,8 procent (2018)
Valuta
pund
Varuexport
468 031 miljoner US dollar (2018)
Varuimport
652 144 miljoner US dollar (2018)
Bytesbalans
- 108 752 miljoner US dollar (2018)
Varuhandelns andel av BNP
41 procent (2018)
Viktigaste exportvaror
fordon, läkemedel, verkstadsprodukter, råolja, metaller (2020)
Största handelspartner
EU-länder, framför allt Tyskland, Irland, Nederländerna och Frankrike, samt USA och Kina (2020)

Källor

Storbritannien – Naturtillgångar, energi och miljö

Storbritannien har stora tillgångar på olja, naturgas och kol. Natur­gasen och oljan i Nordsjön började utvinnas på 1960-talet respektive 1970-talet. Samtidigt förlorade kolindustrin i betydelse. 2015 lades den sista kolgruvan, Kellingley i Yorkshire, ned och numera importerar Storbritannien kol. I övrigt bryts nästan bara grus, kalksten, gips och pottaska samt små mängder zink och koppar. På senare år har olje- och gasproduktionen minskat.

Oljeindustrin är till största delen privatägd. Råolja exporteras, samtidigt som Storbritannien importerar olja från andra länder. Under 2010-talet har den inhemska olje- och gasproduktionen minskat påtagligt och från 2013 har importen av olja och gas varit större än exporten. Lägre oljepriser från 2014 har lett till att sökandet efter nya olje- och gasfyndigheter har minskat påtagligt i brittiska vatten. Flera nya gasfyndigheter har dock börjat exploateras på senare år. På senare år har satsningar gjorts för att framställa flytande naturgas (metan) vid Milford Haven.

Olja och naturgas är de viktigaste energikällorna,. 2018 täckte inhemsk naturgas för knappt 53 procent av behovet. El framställs huvudsakligen av naturgas (45 procent 2018), kol och kärnkraft (knappt 20 procent), samt i ökande utsträckning förnyelsebara energikällor som solenergi och vindkraft (12,5 procent respektive 13,6 procent). Sedan 2017 har den konservativa regeringen vidtagit olika åtgärder för att begränsa hushållens kostnader för el (se även Sociala förhållanden).

Gasens betydelse har ökat i takt med att många gamla, koldrivna kraftverk har stängts. Alla kolkraftverk som inte moderniserats för att begränsa koldioxidutsläppen ska ha stängts senast 2025. De flesta av de kolkraftverk som fortfarande är i bruk är över 50 år gamla.

2016 var åtta kärnkraftverk i bruk, de flesta av dem är gamla och ska enligt planerna stängas fram till år 2035. Samtliga ägdes tidigare av British Energy som privatiserades 2008 och såldes till EDF Energy, vilket till stor del ägs av den franska staten.

Flera nya reaktorer planeras, men många av projekten är försenade bland annat på grund av att det är svårt att finansiera byggena. 2013 godkände regeringen EDF:s planer på att, med hjälp av bland annat det statliga kinesiska bolaget China General Nuclear Power (GNP), bygga två nya reaktorer i Hinkley Point C i Somerset. I juli 2016 övervägde den dåvarande premiärministern Theresa  May att stoppa projektet av oro för Kinas roll i det, men i september samma år gav regeringen klartecken för bygget.

EDF och två kinesiska bolag även involverade i två andra brittiska kärnkraftsprojekt: Sizewell C i Suffolk och Bradwell B i Essex.

Säkerheten vid Sellafield, en upparbetningsanläggning för utbränt kärnbränsle, är omstridd. Irland, Norge och Danmark har försökt få britterna att stänga anläggningen efter rapporter om radioaktiva utsläpp. 2016 togs driften av anläggningen över av staten via Nuclear Decommissioning Authority (NDA). Även efter det har det kommit nya larm om brister i säkerheten.

I bland annat Sussex har bolag börjat söka efter skifferolja och -gas, vilket har väckt protester från lokalbefolkningen. Enligt The British Geological Survey kan det finnas stora fyndigheter i norra England. De som är positiva till en utvinning anser att den kan bidra att lösa landets energiproblem, medan motståndarna varnar för miljökonsekvenserna. 2016 infördes ett totalförbud mot så kallade hydraulspräckning (frackning) i Skottland.

Klimatpolitik

Enligt en lag från 2008 ska Storbritannien minska utsläppen till hälften av 1990 års nivå fram till 2025 och till 80 procent fram till 2050. Regeringen kritiserades 2016 i en rapport från Kommissionen för klimatförändringar (CCC) för att den inte är bättre förberedd på att motverka följderna av ett varmare klimat, som översvämningar, svåra värmeböljor, vattenbrist, nya sjukdomar. Regeringen har förbundit sig att ta hänsyn till CCC:s rekommendationer i sin klimatpolitik.

Vid klimatmötet i Paris 2015 förhandlade Storbritannien som en del av EU och förband sig då bland annat att inte låta de globala temperaturerna överstiga 2 grader. I november 2016 undertecknade den brittiska regeringen formellt Parisavtalet.

I juli 2017 meddelade regeringen att försäljningen av nya diesel- och bensindrivna bilar ska förbjudas från 2040 för att minska luftföroreningarna.

I en rapport till parlamentet i juni 2020 rekommenderades att åtgärder skulle sättas in för att bland annat göra hemmen mer energisnåla, omfattande trädplanteringar, återskapamnde av torvtäkter, åtgärder för att göra det lättare att gå eller cykla till jobbet eller ökade möjligheter till hemarbete.

I april 2021 satte den brittiska regeringen upp nya och mer strikta mål, fram till år 2035 ska Storbritannien minska sina utsläpp av växthusgaser med 78 procent jämfört med 1990 års nivå, tio procent mer än i  tidigare mål.

Om våra källor

Fakta – energi och miljö

Energianvändning per person
2 764 kilo oljeekvivalenter (2015)
Elkonsumtion per person
5130 kilowattimmar, kWh (2014)
Utsläpp av koldioxid totalt
379 025 tusen ton (2016)
Utsläpp av koldioxid per invånare
5,8 ton (2016)
Andelen energi från förnyelsebara källor
8,7 procent (2015)

Källor

Storbritannien – Jordbruk och fiske

Jordbruket (inklusive fiske) svarade 2018 för 0,6 procent av BNP. Men Storbritannien producerade ändå drygt 60 procent av de livsmedel som konsumerades i landet. Tidigare var siffran ännu högre, men minskningen beror i hög grad på ökad efterfrågan på exotiska och exklusiva matvaror från andra länder.

Omkring 70 procent av landytan används för jordbruk, jämfört med 81 procent 1960. Den genomsnittliga gårdsarealen i England är ungefär 86 hektar. Jordbruket bedrivs effektivt och sysselsatte 2018 drygt 1 procent av arbetskraften (andelen är lägst i England och betydligt högre i Skottland, 2,5 procent, Wales 3,5 procent och Nordirland, 5,8 procent). På senare år har det blivit vanligare att bönder eller deras makar bedriver jordbruk på deltid och arbetar med annat vid sidan om, framför allt turism.

De viktigaste grödorna är spannmål, oljeväxter, potatis, socker¬betor, frukt och grönsaker. Efterfrågan på ekologiska varor har ökat på senare år. Även boskapsskötseln är betydelsefull.

Den så kallade galna ko-sjukan (BSE) skapade stora svårigheter för många bönder på 1990-talet och en bit in på 00-talet. På grund av oro för att BSE orsakade en variant av hjärnsjukdomen Creutzfeldt-Jakob hos människor införde EU ett förbud mot export av brittiskt nötkött. Minst 175 000 djur smittades och över tre miljoner kor slaktades för att BSE inte skulle föras vidare. 2005 hävdes alla restriktioner för handel med levande djur från Storbritannien.

EU-bidrag har varit viktiga för jordbruket och svarade i slutet av 2010-talet i genomsnitt för cirka 55 procent av böndernas inkomster. Det är oklart hur stödet till bönderna kommer att se ut när övergångsperioden efter EU-utträdet i januari 2020 är över. Fisket ser ut att bli en av de känsligaste frågorna under förhandlingarna mellan EU och Storbritannien som skulle inledas våren 2020, trots att fisket 2018 bara beräknades stå för 0,04 procent av BNP. Men omkring 60 procent av den fisk som fångas i brittiska vatten tas upp av båtar från andra länder. Premiärminister Boris Johnson har sagt att "brittiska fiskevatten ska vara till för brittiska båtar", men frågan symboliskt viktig för flera kustnationer inom EU som bedriver omfattande fiske i brittiska vatten, inte minst i Nordsjön. Samtidigt är berörda EU-länder också den viktigaste exportmarknaden för brittiska fiskare.

Fiskets betydelse har minskat under senare år, till följd av ökad konkurrens när brittiska vatten har öppnats för fiskeflottor från andra EU-länder. För att förhindra utfiskning har EU satt kvoter för hur stora fångster som får tas upp. Det har dock skapat problem med att fiskare kastar tillbaka stora mängder fisk i havet som är för liten för att säljas och som om de togs i land skulle innebära att de har överskridit sin kvot. EU har lagstiftat för att förhindra detta, men det ser inte ut som om det har förändrat så mycket i praktiken. EU:s kvoter för en rad olika slags fiskar, men framför allt för torsk, sänktes påtagligt i slutet av 2010-talet.

Samtidigt tycks klimatförändringar innebära att en stor del av framför allt torsken flyttat sig från södra Nordsjön till vatten längre norrut.

2018 bestod den brittiska fiskeflottan av ungefär 6 000 båtar och sysselsatte närmare 12 000 fiskare. Deras fångster gav inkomster på omkring 1 miljard pund, vilket hade marginell påverkan på ekonomin som helhet, men de är viktiga för många kustsamhällen. Inte minst i Skottland, som svarar för 64 procent av fiskefångsten i Storbritannien.

Om våra källor

Fakta – jordbruk

Jordbrukets andel av BNP
0,6 procent (2018)
Andel av landytan som används för jordbruk
71,7 procent (2016)

Källor

Storbritannien – Industri

Stora delar av den brittiska industrin har haft problem sedan början av 00-talet, efter en relativt lyckosam period under 1980- och 1990-talen, då industrin moderniserades och produktiviteten höjdes. Höga omkostnader och låg efterfrågan både på exportmarknaden och inom landet skapade på 2010-talet nya svårigheter för tillverkningsindustrin. Utträdet ur EU bidrog ytterligare till problemen.

Tillverkningsindustrin sysselsatte 2010–2019 omkring 9 procent av arbetskraften. Numera dominerar tillverkning av flygplan, tåg och andra fordon, elektronik, optiska instrument och kemikalier (främst läkemedel). För­ädling av livsmedel samt tillverkning av papper är andra viktiga branscher. En av de sektorer inom livsmedelsindustrin som varit mest framgångsrik är whiskytillverkning, på grund av framgångar på exportmarknaden.

Den brittiska bilindustrin fick problem redan på 1970-talet. Bil­industrins strategi att koncentrera tillverkningen till ett fåtal fabriker bidrog till att flera brittiska anläggningar fick slå igen i början av 00-talet. Men flera utländska bolag, bland annat Toyota, Nissan och BMW, som till exempel tillverkar Rolls Royce, har fordonstillverkning i Storbritannien. I början av 2010-talet tillhörde flyg- och bilsektorn  de branscher som växte snabbast. Osäkerheten kring brexit ledde dock till en nedgång när det gäller investeringar inom fordonsindustrin. Coronakrisen 2020–2021 innebar ännu ett dråpslag för branschen. Under första halvan av 2020 minskade bilproduktionen med över 40 procent, vilket betydde att 11 000 arbetstillfällen försvann. Men ännu fler jobb är i fara om inte staten satsar mer, hävdar fordonsbranschen. Boris Johnsons konservativa regering har sagt sig vilja satsa på tillverkning på elbilar. Bilföretaget Nissan planerade 2021 öppna en ny fabrik för tillverkning av bilbatterier i Sunderland.

Vapenindustrin har expanderat på senare år. Viktigaste tillverkare är BAE Systems. Mellan 2015 och 2019 var Storbritannien, enligt fredsforskningsinstitutet Sipri, världens sjätte största vapenexportör. 2019 exporterades vapen för 11 miljarder pund till Mellanöstern, Europa och Nordamerika.

Stora delar av den brittiska industrin har idag utländska ägare. 2007 såldes till exempel de sista delarna av den brittiska stålindustrin till indiska Tata som också köpt bilmärken som Jaguar och Landrover. Brittiska företag har samtidigt flyttat tillverkning till låglöneländer, medan avdelningar för utveckling, design med mera ofta har blivit kvar i Storbritannien. 

Efter brexit har det dock blivt vanligare att brittiska företag betonar att deras varor är tillverkade i Storbritannien. För att få använda sig av denna märkning måste företagen kunna visa att deras varor tillverkats av personal som är baserade i Storbritannien. Coronakrisen har också blivit en påminnelse om hur viktigt det är att ha en lokal produktion av vissa varor.

2016 aviserade Tata att företaget skulle stänga sina brittiska stålverk, som då hade gått med förlust i flera år. Det räddades dock kvar, bland annat efter samgående med ett tyskt bolag. 

Om våra källor