Storbritannien

https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/storbritannien/

Kelter, romare, angler och saxare, danska vikingar och normander lade grunden till det som skulle bli en av Europas och världens stormakter. Vid 1900-talets början var Storbritannien centrum i ett imperium där det brukade sägas att solen aldrig gick ned. Avkoloniseringen efter andra världskriget har gjort Storbritannien till ett mer vanligt land, men dess politiska, ekonomiska och kulturella inflytande är fortfarande stort. 2020 lämnade Storbritannien EU efter en folkomröstning som skapade stora spänningar i samhället.

Storbritannien – Geografi och klimat

Storbritannien är ungefär hälften så stort som Sverige och består av England, Skottland och Wales samt Nordirland på ön Irlands nordöstra del, liksom ögrupperna utanför Skottland. Den enda landgränsen går mellan Nordirland och republiken Irland. Klimatet är milt tack vare närheten till den varma Golfströmmen.

Egentligen heter staten Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland), men för enkelhetens skull säger man oftast Storbritannien. Britter säger för det mesta bara UK.

Kanalöarna utanför den franska kusten och ön Isle of Man i Irländska sjön är direkt underställda den brittiska kronan men är inte representerade i parlamentet. Storbritannien har även besittningar på flera andra håll runt om i världen, bland annat Gibraltar, Falklandsöarna och flera västindiska öar. I Brittiska Indiska oceanterritoriet ingår Chagosarkipelagen, norr om Mauritius, med ön Diego Garcia, där USA har en stor flyg- och flottbas (se Mauritius: Utrikespolitik och försvar).

De brittiska öarna ligger på kontinentalsockeln och havet runt dem är grunt, vilket erbjuder goda fiskevatten. Skottland, Wales samt nordvästra och sydvästra England domineras av höglandsområden. I sydöst utbreder sig ett kuperat slättlandskap. I Skottland, Wales och Nordirland finns det gott om sjöar. England däremot har få sjöar. Ett undantag är grevskapet Cumberland i nordväst (Lake District).

Landets högsta berg Ben Nevis ligger i de skotska högländerna. Den längsta floden Severn rinner ut i Bristolkanalen i sydväst. Den mest kända floden är Themsen som rinner genom London. 

Det brittiska klimatet är milt tack vare närheten till den varma Golfströmmen, och vädret bestäms i regel av sydvästliga vindar och lågtryck som passerar från Atlanten. Vädret är således omväxlande. Temperatur­skillnaderna mellan vinter och sommar är relativt små. Den ganska rikliga nederbörden faller huvudsakligen i landets västra delar.

Läs mer om klimat och miljö i Naturtillgångar, energi och miljö.

Om våra källor

Fakta – Geografi och klimat

Yta
244 110 km2 (2022)
Tid
svensk - 1 timme
Angränsande land/länder
Irland
Huvudstad med antal invånare
London cirka 9 miljoner (uppskattning 2021)
Övriga större städer
Birmingham, Leeds, Glasgow, Sheffield, Manchester, Bradford, Edinburgh, Liverpool (2020)
Högsta berg
Ben Nevis (Skottland, 1344 m ö h), Snowdon (Wales, 1085 m ö h), Scafell Pike (England, 978 m ö h)
Viktiga floder
Severn, Themsen
Största sjö
Lough Neagh, Loch Lomond
Medelnederbörd/månad
London 64 mm (nov), 37 mm (april)
Medeltemperatur/dygn
London 18 °C (juli), 4 °C (jan)

Storbritannien – Befolkning och språk

Storbritannien är med sina 67 miljoner invånare ett av Europas folkrikaste länder. Drygt fyra av fem bor i England. En stor del av befolkningsökningen beror på invandring. Utöver engelskan är walesiska och skotsk gaeliska urspråk.

Av de olika landsdelarna har England 56 miljoner invånare, Skottland 5,5 miljoner, Wales drygt 3 miljoner och Nordirland nästan 2 miljoner.

Storbritannien har relativt höga födelsetal, även om de har fallit på senare år. Samtidigt ökar andelen äldre britter. Var femte invånare är över 65 år.

Nästan två tredjedelar av befolkningstillväxten beror vanligtvis på invandring. Omkring var sjätte invånare är född utanför landet. Invånarantalet ökar snabbast i London och andra områden i östra England.

Invånarna härstammar från de folk som genom århundradena sökt sig till de brittiska öarna: kelter, romare, angler, saxare och normander. En betydande invandring från Irland, Västindien, södra Asien och Afrika skedde på 1950- och 1960-talen. Fortfarande kommer ett stort antal människor till Storbritannien från Indien, Pakistan, Bangladesh, andra forna brittiska kolonier i Afrika samt från Kina, USA, Australien och Saudiarabien för att arbeta och studera.

2022 noterades rekordhöga invandringsnivåer (över 600 000, att jämföra med i snitt cirka 200 000 åtligen ett tiotal år bakåt). Det beror dels på kvotflyktingar från bland annat Ukraina, Syrien och Hongkong, men även på att allt fler utländska studenter har uppmuntrats att skriva in sig på brittiska lärosäten. Merparten av dessa kommer från Indien och Nigeria. Eftersom regeringen nu vill begränsa invandringen införde den 2023 visumstopp för medföljande till studenter som tillbringar mindre än två år i landet.

Invandring från EU-länder har minskat

Åren 1997–2007 skapades över två miljoner nya arbetstillfällen i Storbritannien. Många av de nya jobben gick till invandrare, framför allt från de öst- och centraleuropeiska länder som gick med i EU 2004, eftersom de ofta var bättre utbildade än arbetslösa britter. En viktig del i EU-motståndarnas retorik inför och efter folkomröstningen 2016 om EU-utträde – ”brexit” – var att britterna skulle ta tillbaka kontrollen över sina gränser och därmed själva bestämma vilka som skulle ha rätt att flytta till Storbritannien. Den hårda retoriken och själva EU-utträdet har lett till brist på arbetskraft inom flera branscher.

2021 fanns det omkring 3,6 miljoner EU-medborgare i Storbritannien, varav drygt 740 000 polacker. Det gjorde dem till en av de största invandrargrupperna i landet. Andra stora grupper är indier (920 000), pakistanier (620 000), rumäner, irländare, italienare, bangladeshier och nigerianer.

2019 var omkring 1,3 miljoner britter bosatta i ett EU-land, varav omkring 300 000 i Spanien och Irland vardera och 180 000 i Frankrike, enligt FN. Många framför allt högutbildade britter är också bosatta i Australien, Nya Zeeland, USA och Kanada.

Flytt till och från Storbritannien

Olika brittiska regeringar har försökt att begränsa invandringen från utomeuropeiska länder, bland annat genom skärpta krav för arbetstillstånd eller visum för studier. Ett trendbrott skedde i samband med brexit och coronapandemin 2020 då det för första gången var fler EU-medborgare som lämnade Storbritannien än som invandrade dit.

För EU-medborgare som inte bor i Storbritannien gäller sedan 2021 samma regler som för invandrare från andra länder, med undantag för irländare.

Flera branscher har flaggat för att minskad invandring har lett till brist på arbetskraft.

Windrush-skandalen

2012 infördes kontroller av utländsk arbetskraft för att hitta illegala invandrare. En grupp som då hamnade i kläm var den så kallade Windrushgenerationen, människor som invandrade till Storbritannien mellan 1948 och 1971 från Västindien, en stor del av dem som barn. 2018 avslöjades hur hundratals av dem som hade laglig rätt att bo i landet men inte kunde bevisa det tvingats sluta sina arbeten, blivit bostadslösa, förlorat sin rätt till vård och andra sociala förmåner, spärrats in i särskilda migrationscentra och i vissa fall utvisats (se Kalendarium).

Flyktingar och asylpolitik

2002 sökte drygt 84 000 människor asyl i Storbritannien. Sedan dess har antalet minskat påtagligt på grund av att möjligheterna att överklaga avslag har begränsats och det har införts restriktioner för vilka som har rätt till ekonomiskt stöd från samhället (se även Demokrati och rättigheter). Drygt 37 000 personer sökte politisk asyl i Storbritannien mellan juni 2020 och juni 2021. Omkring 11 000 beviljades asyl under samma period, vilket var den lägsta siffran sedan 2014. Asylprocesserna är ofta långdragna.

Storbritannien fick under flyktingkrisen 2015 kritik för att ta emot för få asylsökande från Syrien, men lovade att ge plats för 20 000 kvotflyktingar via FN:s flyktingorgan UNHCR. Åren därefter har regeringen 2016 tagit emot vissa särskilda flyktinggrupper i tusental, såsom 20 000 människor från Afghanistan 2021, året då talibanregimen återtog makten.

Under 2020-talets början ökade antalet människor som tog sig till Storbritannien med små båtar från Frankrike över Engelska kanalen. Tiotusentals människor valde denna riskabla resrutt varje år, vilket gjorde att den konservative premiärministern Rishi Sunak, som tillträdde 2022, såg det som en av sina viktigaste uppgifter att stoppa denna migrantström. Eftersom Storbritannien inte längre är en del av EU är det svårare för britterna att skicka tillbaka dem till ett EU-land, vilket man tidigare kunde. Regeringen vill därför genom ett kritiserat avtal med Rwanda mot betalning skicka asylsökande dit för att låta pröva deras fall i det afrikanska landet. Förslaget godkändes efter flera turer av underhuset i december 2023.

Storbritannien och Frankrike slöt i november 2022 ett nytt avtal med åtgärder för att försöka stoppa migrantströmmen, bland annat genom ökad fransk patrullering i Engelska kanalen och längs den franska kusten (se Kalendarium).

På senhösten 2022 väntade över 100 000 människor på besked om deras asylansökan skulle beviljas. Bara 4 procent av dem som kommit till Storbritannien över Engelska kanalen hade då fått sina fall prövade.

Syn på invandring en generationsfråga

Inför folkomröstningen om EU-medlemskapet 2016 spelade de som ville att landet skulle lämna samarbetet på det missnöje som finns med invandringen från EU-länder som Polen och Rumänien. Terrorattentaten i Storbritannien 2017 spädde sedan på problemen. Sedan dess har det skett en stor ökning av antalet anmälningar om hatbrott i England och Wales riktade mot invandrare. Unga britter är generellt sett mer positiva till människor från andra länder än dem som tillhör äldre generationer.

Engelska och andra urspråk

Engelska är det helt dominerande språket. Omkring en femtedel av walesarna har kymriska (walesiska) som modersmål. Nästan 60 000 skottar (en tiondel) talar skotsk gaeliska.

Icke-europeiska invandrare som vill flytta till Storbritannien för att gifta sig eller leva med sin partner måste klara av ett språktest.

Om våra källor

Fakta – befolkning och språk

Befolkning
britter (engelsmän, skottar, walesare, nordirländare), människor från olika EU-länder eller av afrikanskt, västindiskt, indiskt, pakistanskt, kinesiskt ursprung med flera
Antal invånare
66 971 411 (2022)
Antal invånare per kvadratkilometer
278 (2020)
Andel invånare i städerna
84 procent (2022)
Nativitet/födelsetal
10,2 per 1000 invånare (2020)
Mortalitet/dödstal
10,4 per 1000 invånare (2020)
Befolkningstillväxt
-0,1 procent (2022)
Fertilitetsgrad
1,6 födda barn per kvinna (2021)
Andel kvinnor
50,6 procent (2022)
Förväntad livslängd
81 år (2021)
Förväntad livslängd för kvinnor
83 år (2021)
Förväntad livslängd för män
79 år (2021)
Språk
engelska, kymriska (walesiska), skotsk-gaeliska, olika asiatiska språk mfl

Storbritannien – Religion

I Storbritannien finns en lång rad religioner och samfund. Det finns två nationella kyrkor: den anglikanska i England och den presbyterianska i Skottland. Under de senaste årtiondena har samhället dock blivit alltmer sekulariserat.

Omkring hälften av invånarna i Eng­l­and, Skottland och Wales ser sig som kristna. Det kan jämföras med 2001 då motsvarande siffra var omkring 70 procent. Det råder dock stora skillnader i landet, där så många som var fjärde invånare i London har en annan religion än kristendomen.

I folkräkningen i Nordirland 2021 sade sig knappt 80 procent vara kristna. Katolikerna där (46 procent) var för första gången fler än protestanterna (43 procent).

Nästan 4 miljoner av invånarna i England och Wales var muslimer (6,5 procent) 2021, varav merparten har sina rötter i Sydasien. Det finns även en betydande hinduisk minoritet (1,7 procent av befolkningen. Sikher utgör knappt 1 procent, buddister och judar judiska 0,5 procent vardera. I England, Wales och Skottland säger omkring två av fem att de saknar religion. I Nordirland hade den gruppen ökat från drygt 10 procent 2011 till 17 procent 2021. 

Rishi Sunak blev 2022 första hinduiska premiärminister.

Den brittiska monarken måste tillhöra den anglikanska kyrkan, Church of England, och har inte rätt att gifta sig med en katolik. Monarken är även kyrkans överhuvud. Ärkebiskoparna i Canterbury och York utses formellt av monarken på premiärministerns inrådan. Sedan 1992 kan kvinnor bli präster och från 2014 även biskopar. 2015 utsågs för första gången en kvinna till biskop. 2022 var ungefär 30 procent av prästerna och drygt 25 procent av biskoparna kvinnor.

Ärkebiskopen i Canterbury leder den anglikanska kyrkan på global nivå. Hans position har dock ifrågasatts av kyrkoledare i framför allt Afrika som anser att kyrkan utvecklas i en alltför liberal riktning när den välkomnar kvinnliga och homosexuella andliga ledare.

Den anglikanska kyrkan förlorar stadigt medlemmar. Det har lett till att en del debattörer har börjat ifrågasätta dess position som nationell kyrka.

Mellan 2012 och 2014 minskade antalet medlemmar med 1,7 miljoner. Kyrkans statistik visar också att antalet kyrkobesökare per vecka 2015 fallit under en miljon. Samtidigt gör kyrkan ansträngningar för att nå ut via nya nätverk som träffas på kaféer, pubar med mera. Kyrkorna är också aktiva i socialt arbete, bland annat i driften av så kallade matbanker (se Sociala förhållanden).

Även många andra protestantiska kyrkor har fått se sitt medlemsantal sjunka. Enligt en undersökning som gjorts av Pew Research Center 2018 ansåg bara var tionde britt att religion var en viktig del av deras liv.

Den skotska presbyterianska kyrkan, Church of Scotland omfattar omkring en tredje­del av skottarna och utser till skillnad från Church of England sina egna ämbetsmän. Vid sidan av de nationella kyrkorna finns den walesiska anglikanska kyrkan samt en rad fria protestantiska samfund, liksom den katolska kyrkan som var förbjuden mellan 1500- och 1800-talet.

Även de anglikanska kyrkorna i Wales, Skottland och Nordirland accepterar kvinnliga präster och biskopar.

De främsta kyrkorna i Nordirland är den protestantiska Church of Ireland och katolska kyrkan. Den fundamentalistiska Fria presbyte­rianska kyrkan, som grundades 1951 av pastor Ian Paisley, har haft ett relativt stort politiskt inflytande i området.

Det är inte tillåtet att diskriminera någon på grund av religion i Storbritannien. I England, Wales och Skottland är det förbjudet att uppvigla till religiöst hat. I Nordirland finns ingen särskild lag för detta, men brott motiverat av religion kan leda till högre straff.

På senare år har antalet hatbrott med religiösa inslag ökat, oftast riktade mot judar och muslimer. Efter Israels omfattande militära svar på Hamas stora attack mot landet i oktober 2023 rapporterades de antisemitiska incidenterna i Storbritannien öka kraftigt. Säkerheten skärptes vid synagogor och andra judiska institutioner.

Islamistiska terrorattentat i Storbritannien och övriga Europa, liksom den brutalitet som Islamiska staten (IS) gett prov på i bland annat Syrien och Irak, har förstärkt antimuslimska stämningar. Samtidigt finns en religiös tolerans. Ett exempel på det är att London 2016 för första gången valde en muslim, Labourpolitikern Sadiq Khan, till borgmästare.

Om våra källor

Storbritannien – Utbildning

Val av skola och utbildning hänger starkt samman med vilken samhällsklass man tillhör. Det finns både statliga och privata skolor. En förändring som skett på senare år är att det vuxit fram en rad nya alternativ inom det statliga systemet, vilka till viss del finansieras av privata aktörer.

Grundskolan är obligatorisk för barn mellan 5 och 16 år. I Nordirland börjar barnen i skolan vid 4 års ålder. I England, Wales och Nordirland måste alla skolor följa den nationella läroplanen, medan Skottland har en egen.

De examensprov som de flesta elever avlägger vid 16 års ålder berättigar till mer avancerad utbildning. Efter ytterligare två års studier tas normalt studentexamen.

Ett problem är att tusentals 16- till 18-åringar hoppar av skolan i förtid. Det finns en stor grupp ungdomar som varken arbetar eller studerar. I början av 2020 omfattade den här gruppen en tiondel av alla 16- till 24-åringar.

Över- och medelklassens barn går ofta i privatskolor (varav en del är internatskolor) som finansieras av föräldrarna. De flesta brittiska barn går dock i statliga skolor. I England och Wales finns flera tusen oberoende skolor, inom det statliga systemet, som drivs av religiösa samfund. Det finns även friskolor, som också får statliga anslag, som är mer fria i hur de utformar sin undervisning.

En del skolor, akademier, får ta emot sponsorpengar från näringsliv, kyrkor och andra, och är mer självständiga än andra statliga skolor. Till skillnad från i Sverige får de inte vara vinstdrivande.

Dessutom finns över 230 läroverk (grammar schools) i England och Nordirland, som syftar till att förbereda eleverna för högre studier. Det har också gjorts satsningar på yrkesutbildningar via ett lärlingsprogram.

I Nordirland går protestantiska och katolska barn oftast i olika skolor, varav merparten finansieras av staten.

I juni 2023 varnade landets riksrevision för att 24 000 skolor behöver restaureras och att 700 000 elever i England går i osäkra skolor. Myndigheten bedömde att risken för att någon dödas eller skadas allvarligt är stor.

Högre utbildning

Det finns fler än 150 universitet, varav de mest kända är Oxford och Cambridge, och högskolor. Sedan länge pågår en debatt om social snedrekrytering till universiteten.

Avgifter infördes på universiteten på 1990-talet, och har gradvis höjts, trots protester från studenterna. Skotska studenter behöver dock inte betala några avgifter så länge de studerar vid ett universitet i den egna landsdelen.

När The Times Higher Education World University Rankings listade världens främsta universitet 2020 hamnade Oxford på första plats och Cambridge på tredje. Även fyra andra brittiska universitet hamnade högt upp i listan. Följderna av det brittiska utträdet ur EU 2020 har medfört en oro för att studenter och personal från EU-länder inte ska lockas till universiteten i samma utsträckning som tidigare.

I september 2023 kunde Storbritannien på nytt gå med i EU:s forskningsprogram Horizon, som beskrivs som världens största civila program på området. Britterna Slängdes ut efter brexit.

Om våra källor

Fakta – utbildning

Andel barn som börjar grundskolan
99,5 procent (2017)
Antal elever per lärare i grundskolan
15 (2017)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av BNP
5,5 procent (2020)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av statsbudgeten
10,6 procent (2020)

Storbritannien – Sociala förhållanden

Storbritannien är ett klassamhälle, med djupa sociala klyftor. Det råder även stora skillnader mellan olika delar av landet. Ekonomin är betydligt starkare i söder än i norr. Detta ger bland annat utslag i statistiken över förväntad livslängd. I England lever man två år längre än i Skottland.

Skillnaderna är ännu större om man räknar hur länge invånarna lever utan allvarliga hälsoproblem, även om läget har förbättrats på senare år. Enligt officiell statistik kommer exempelvis en man i en välbärgad stadsdel i London i genomsnitt att ha god hälsa tills han är 71 år, medan motsvarande siffra för en man i Blackpool är 53 år. Liknande klyftor mellan rikare och fattigare områden finns i Nordirland, Skottland och Wales. 

Det råder också stora skillnader i den samhällsservice som invånarna erbjuds. Till exempel lades 2019/2020 882 pund per invånare på transporter i London, medan motsvarande siffra i nordöstra England var 315 pund.

Olika regeringar har haft som mål att minska dessa klyftor. Under Labourregeringarna 1997–2010 rustades stadskärnorna upp i flera stora städer i norr. Det konservativa styret därefter har talat om att ”jämna ut klyftor” när det gäller bland annat transporter, utbildning och produktivitet.

De sociala skillnaderna märks bland annat i de narkotikarelaterade dödsfallen, inte minst i Skottland, där de är nästan tre gånger vanligare i förhållande till befolkning jämfört med riksgenomsnittet, och skyhögt över genomsnittet i EU. Det har orsakat en debatt om legalisering av droger för personligt bruk och att missbruk mer ska betraktas som ett medicinskt problem. 

Storbritannien ligger på 18:e plats i FN:s utvecklingsindex över mänsklig utveckling (HDI). Det räknas som "mycket hög utvecklingsnivå", den högsta kategorin, globalt och utgör en genomsnittlig västeuropeisk nivå.

Många kvinnor jobbar deltid

Arbetsmarknaden har genomgått stora förändringar sedan 1970-talet. Många jobb har försvunnit från industrin och jordbruket samtidigt som tjänstesektorn sysselsätter allt fler. Numera arbetar omkring fyra femtedelar av arbetskraften inom serviceyrken.

Andelen förvärvsarbetande kvinnor har ökat stadigt men många arbetar deltid, mycket beroende på brist på barnomsorg till rimliga kostnader. Heltidsarbetande kvinnor tjänade 2018 i genomsnitt drygt 7 procent mindre än män med samma sysselsättningsgrad.

Sysselsättningsgraden är relativt hög, drygt 76 procent 2019. Fyra av fem arbetande var samma år sysselsatt inom den privata sektorn och en av fem inom den offentliga sektorn. Samtidigt sköts en ökande andel av den offentliga servicen av privata bolag, och personal hyrs också in via bemanningsföretag.

Utträdet ur EU skapade brist på arbetskraft när jobb inte fylldes av medborgare från unionens medlemsländer på samma sätt som tidigare. 2023 talade regeringen om behovet av att tillsätta 1,1 miljoner vakanta arbetstillfällen.

Minoriteter i underklass

Svarta och personer från etniska minoriteter är kraftigt överrepresenterade inom låglöneyrken. 2023 konstaterade brittiska fackliga organisationer att antalet arbetare som hade så kallade otrygga jobb uppgick till cirka fyra miljoner. Av dem var knappt 840 000 svarta eller tillhörde etniska minoriteter 2022, jämfört med 360 000 2011. Antalet vita med otrygga jobb hade dock inte ökat. Många inom denna underklass på arbetsmarknaden arbetar inom den så kallade gig-ekonomin. En del, främst unga, anställs också på allt vanligare så kallade nollkontrakt, där de varken garanteras någon inkomst eller ett bestämt antal timmar. 2019 beräknades en miljon personer vara anställa på nollkontrakt. 

Ett nytt bidragssystem

Finanskrisen 2008 slog hårt mot Storbritannien och ledde till en rad besparingar i välfärdssystemen. David Camerons borgerliga regering började 2011 baka samman flera bidrag och skattelättnader (bland annat jobbsökarbidrag, bostadsbidrag och inkomststöd) till ett enda, Universal Credit. Tanken är att detta enda bidrag ska förenkla välfärds­systemet och göra det mer lönsamt att arbeta. Bidragen minskas gradvis i takt med att ett hushåll får fler egna inkomster. Meningen är också att fattiga familjer ska få högre grundbidrag medan andra. Slutdatum för när det nya systemet ska omfatta alla som får bidrag har flyttats fram till 2024. Omläggningen har kantats av kritik mot bland annat långa väntetider.

Nya regler har också införts för att få personer som varit långtidssjukskrivna och förtidspensionerade att återgå till arbete.

Matbanker och barnfattigdom

Som en följd av regeringens åtstramningspolitik halverades anslagen till lokala myndigheter mellan 2010 och 2018, vilket har tvingat dem till hårda besparingar, särskilt i fattigare områden. På en del håll har brist på pengar lett till att lokala myndigheter inte kunnat ge medborgarna den service de är ålagda att göra enligt lag, som sophämtning och vägunderhåll.

Över 14 miljoner britter levde 2019/2020 under fattigdomsgränsen och av dem var över fyra miljoner barn, vilket var flera hundra tusen fler än 2010. Snabbt stigande priser har skapat problem för brittiska hushåll från hösten 2021 och framåt.

En studie 2024 visade på allvarligt försämrad hälsa bland barn. Bland annat har dödlighet och fetma och tandröta hos barn ökat till nivåer klart över de flesta jämförbara länder. Mer än vart femte brittiskt femårigt barn är överviktigt och andelen i utsatta områden är dubbelt så stor som i välbärgade. Vaccinationsgraden bland barn är också för låg, under Världshälsoorganisationens rekommenderade gräns.

Enligt en rapport i början av 2020 levde många familjer i fattigdom trots att minst en förälder i de flesta fall hade ett arbete. En annan utsatt grupp är ensamstående deltidsarbetande vuxna utan barn, liksom personer från etniska minoriteter. Andelen fattiga är något lägre i Skottland där det finns fler kommunala bostäder med låga hyror. Flest fattiga invånare fanns i London med 28 procent, samt i Wales, norra och nordvästra England (22–24 procent).               

I framför allt England anses det vara viktigt att äga sin bostad, medan det i Skottland inte har setts som något onormalt att bo i hyresrätt. Höga bostadspriser och lånekostnader har gjort det svårare för många att köpa sin bostad. Samtidigt som fler britter hyr sin bostad har andelen kommunala bostäder (social housing) minskat stadigt. Många blir därför hänvisade till privata värdar som ofta tar ut högre hyror.

Ett annat tecken på hårdnande ekonomiska villkor är att nästan var tredje britt mellan 20 och 34 år bor kvar hos föräldrarna.

2021 beräknades cirka 4 miljoner britter vara drabbade av så kallad fuel poverty – det vill säga svårt ansträngd ekonomi på grund av höga kostnader för el och värme. Vintern 2017/2018 beräknades över 15 000 människor ha avlidit för att de inte hade råd att värma upp sina hem. De stigande energipriserna i samband med den ryska invasionen av Ukraina 2022 ledde till att subventioner infördes för el och värme.

På senare år har flera hundra så kallade matbanker öppnats som bistår människor som råkat i ekonomiska problem.

Barnbidrag betalas i normalfallet ut till alla barn under 16 år men är sedan 2013 indraget för höginkomsttagare.

Barnaga är förbjuden i Skottland och Wales, men tillåten i England och Nordirland om den utförs av en förälder och är på ”rimlig” nivå.

Välgörenhet är vanlig och accepterad i alla samhällsgrupper och av alla politiska partier. Miljontals pund samlas årligen in av välgörenhetsorganisationer för att fördelas till enskilda, grupper av människor, skolor, sjukhus etc.

Arbetslöshet

De som varit arbetslösa i mer än två år ska delta i ett program, Help to Work, för att få jobbsökarbidrag. Det handlar bland annat om ”samhällsarbeten” (som att laga mat till äldre), att besöka arbetsförmedlingen varje dag eller delta i utbildningsprojekt.

På senare år har arbetslösheten minskat, från drygt 8 procent 2008 till omkring 4 procent på 2020-talet.

Ett skäl till att arbetslösheten minskat är att fler än tidigare har startat egna företag (omkring en sjättedel av alla som yrkesarbetar är egenföretagare) och att en stor andel av dem tjänar mindre än den officiella minimilönen som från 1 april 2021 låg på knappt 9 pund för den som hade fyllt 23 år.

2023 kunde det samtidigt konstateras att coronapandemin lett till en kraftig ökning av de kroniskt sjuka, främst dem som blivit långtidssjuka i covid, som inte längre finns tillgängliga på arbetsmarknaden.

Omhuldat vårdsystem

Storbritannien har avgiftsfri, statlig sjukvård för alla, National Health Service (NHS), vilken står för den största posten i statsbudgeten. En mindre summa tas ut för receptbelagda läke­medel. När det gäller nedskärningar är nationalsymbolen NHS fredat område för alla de stora partierna. Men pengarna räcker ändå inte till. Det syns sedan många år på långa vårdköer. 2023, när NHS fyllde 75 åren, väcktes frågan på bred front om vårdsystemet kommer att överleva. Britterna blir allt äldre och kostnaderna ökar, samtidigt som personalen hållit strejker och gått på knäna under och efter coronapandemin. På senare år har det vuxit fram en rad privata alternativ till den offentliga vården. Kritiker befarar att landet är på väg mot en vårdmarknad, där den som kan betala för sig får bättre vård.

Coronapandemin

Storbritannien var ett av de europeiska länder som drabbades hårdast av coronapandemin med början 2020. Stora delar av landet sattes i karantän. Regeringen i London fick kritik för att inte ha tagit epidemin på allvar från början, att regelverket var svåröverskådligt och hela tiden ändrades. Storbritannien var samtidigt först med att godkänna ett vaccin mot covid-19 och därför tidigt ute med att vaccinera sin befolkning (se även Aktuell politik). Många miljoner britter smittades likväl och över 220 000 människor dog i covid-19 enligt officiella uppgifter 2023.

Pensioner

Pensionsåldern är 65 år och ska höjas gradvis till 67 år från 2028. Den som har fyllt 65 år får också fortsätta arbeta. Många pensionärer har svårt att klara sig på sin pension. Nästan 2 miljoner pensionärer räknades som fattiga 2018/2019. Ensamhet och social isolering är andra problem som drabbar många gamla.

Liberal abortlagstiftning

Storbritannien har en liberal abortlagstiftning. Ett undantag var länge Nordirland där abort bara var tillåten om kvinnans psykiska eller fysiska hälsa riskerade att skadas permanent. Det brittiska parlamentet ändrade dock Nordirlands abortlag 2019 då regionen saknade regering (se Kalendarium)

Samkönade äktenskap

Samkönade äktenskap är numera lagliga, även om religiösa samfund avgör om de vill viga personer av samma kön. Äktenskapen ger därmed homosexuella par samma rättigheter som heterosexuella i fråga om egendom, pensioner och arv. Även i denna fråga släpade Nordirland efter och lagen ändrades av det brittiska parlamentet 2019 samtidigt som abortlagstiftningen. Homosexuella par har också rätt att adoptera barn.

Lag mot slaveri

En lag mot modernt slaveri antogs i England och Wales 2015 som bland annat innebar att människosmugglare ska kunna dömas till livstids fängelse och mer ska göras för att skydda offren. Det tros finnas minst 10 000 människor som lever under slaveriliknande villkor i Storbritannien.

Prostitution inget lagbrott, utom i Nordirland

Prostitution strider inte mot lagen i England, Wales och Skottland, men det är förbjudet att driva bordeller. 2015 införde Nordirland en lag liknande den svenska som innebär att det blev förbjudet att köpa men inte sälja sex.

Om våra källor

Fakta – sociala förhållanden

Andel invånare med tillgång till dricksvatten från en kontrollerad källa
100 procent (2020)
Andel invånare med tillgång till toaletter
99,1 procent (2020)
Spädbarnsdödlighet
4 per 1000 födslar (2021)
Offentliga utgifter för hälsovård i andel av BNP
11,9 procent (2021)
Offentliga utgifter för hälsovård per invånare
5 634 US dollar (2021)
Andel kvinnor i parlamentet
35 procent (2022)

Storbritannien – Kultur

Storbritannien är landet med William Shakespeare, The Beatles, James Bond och Banksy. I denna globala stormakt på kulturområdet finns en lång och stark tradition inom såväl litteratur som teater, en modern framgångsrik film- och TV-bransch och en sedan årtionden stark dominans inom populärmusiken.

Till den brittiska litteraturens tidiga höjdpunkter hör det historiska eposet Beowulf (troligtvis från 700-talet), Geoffrey Chaucers Canterbury Tales (1300-tal) och William Shakespeares dramatik (1500–1600-tal). Den första moderna romanen Pamela skrevs av Samuel Richardson 1740–1741. Följande århundrade kom författare som Charlotte och Emily Brontë, Jane Austen, George Eliot, Thomas Hardy och Charles Dickens.

Av 1900-talsförfattarna tillhör Joseph Conrad, Virginia Woolf, E M Forster, George Orwell, Graham Greene och William Golding de främsta. På senare år har dramatikern Harold Pinter (2005) samt romanförfattarna V S Naipaul (2001), Doris Lessing (2007) och Kazuo Ishiguro (2017) belönats med Nobelpriset i litteratur. Bland många nutida författare kan också nämnas Salman Rushdie, Ian McEwan, Margaret Drabble, A L Kennedy, Monica Ali, Zadie Smith och Jeanette Winterson.

Barnboksförfattaren J K Rowling har nått många läsare världen över med böckerna om trollkarlspojken Harry Potter.

Från 1960-talet blev Storbritannien känt för sin rock- och popmusik där grupper som The Beatles och The Rolling Stones intog en särställning. Listan över framgångs- och inflytelserika namn inom populärmusiken sedan dess kan göras hur lång som helst, med artister som David Bowie, Queen, Elton John och Kate Bush, stilbildande hårdrockband som Led Zeppelin, Deep Purple och Iron Maiden, punklegender som The Sex Pistols och The Clash, synt-, pop- och rockartister som Depeche Mode, Eurythmics, Blur och Suede fram till mer sentida soloartister som Ed Sheeran och Adele.

Filmbranschen kan ståta med en lika lång lista, varav många skådespelare och filmmakare blivit giganter även i Hollywood. Av de många som vunnit eller nominerats till Oscarpris för sitt skådespeleri kan nämnas Charlie Chaplin, Laurence Olivier, Peter Sellers, Anthony Hopkins och Benedict Cumberbatch bland männen, liksom Vivien Leigh, Julie Andrews, Emma Thompson, Judi Dench och Helen Mirren bland kvinnorna.

Det statliga stödet för bildkonsten går huvudsakligen till inköp av konstverk till offentliga museer och gallerier. På 2020-talet skars kulturstödet dock ner av den konservativa regeringen. Efter coronapandemin och med den höga inflation som också följde därpå tvingades flera kulturinstitutioner, bland annat orkestrar som finansieras av BBC, att skära ner eller lägga ner.

Den brittiska huvudstaden är också ett centrum för den internationella konstmarknaden. Välkända konsthandlare är Sotheby’s och Christie’s.

Till konstlivets största namn hör målarna John Constable, William Turner och Francis Bacon, skulptören Henry Moore och arkitekten och formgivaren William Morris. Till senare års mest omtalade konstnärer hör Tracey Emin, Lucian Freud och Damien Hirst, liksom den mystiske, anonyme gatukonstnären Banksy. Flera konstmuseer och gallerier i landet, i synnerhet i London, tillhör världens främsta.

Storbritannien – Äldre historia

Storbritanniens tidiga historia var orolig. På 400-talet föll de romerska härskarna och öarna invaderades av germanska folk. Normanderna tog vid år 1066 och avlöstes på 1400-talet av kungaätten Tudor. Från slutet av 1600-talet behövde de engelska monarkerna vinna stöd i parlamentet för att få igenom sina beslut. 1707 bildades Storbritannien då England, Skottland och Wales gick samman i en union. Den industriella revolutionen från 1700-talet fick ekonomin att blomstra. Samtidigt byggde britterna ett kolonialvälde som sträckte sig över flera kontinenter. Imperiet började dock vittra sönder under 1900-talet, inte minst på grund av de två världskrigen.

I det område som utgör dagens Storbritannien finns det spår som tyder på att föregångare till den moderna människan levde där för drygt en halv miljon år sedan. Ända fram till år 6000–5000 f Kr kunde jägarfolk lätt ta sig dit från andra delar av Europa, men vid denna tid steg havsnivån och skar av landförbindelsen till det europeiska fastlandet. Årtusendena därefter blev öbefolkningen bofast och började bruka jorden. Det märkliga stenmonumentet vid Stonehenge i södra England restes under bronsåldern (2000–700 f Kr).

Romare och normander styr England

När den romerska erövringen av England inleddes år 43 e Kr bodde kelter på de brittiska öarna. De trängdes undan till Wales och Skottland medan England införlivades med det romerska väldet. Under romar­tiden nådde landet en förhållandevis hög kulturell nivå. Vid romarrikets upplösning under 400-talet invaderades England av olika germanska folk, främst angler och saxare från tyska kustområden. Den romerska kulturen krossades helt och England kristnades från Irland på 500-talet. Politisk enighet uppnåddes först i början på 800-talet.

De följande seklen härjades de brittiska öarna av vikingar i flera anfallsvågor. Danskarna erövrade slutligen i stort sett hela England som under en tid ingick i det danska väldet. År 1066 invaderades landet av normanderna under Vilhelm Erövraren. Han besegrade den anglosaxiske kungen i slaget vid Hastings och lade under sig både England och Wales. Vilhelm Erövrarens ättlingar styrde sedan England och tidvis även Skottland fram till 1485.

Magna Charta och parlamentet

Inrikespolitiskt präglades denna tid av ständig maktkamp mellan kyrka, stormän och kungar. Det berömda frihetsbrevet Magna Charta från 1215 var egentligen en kunglig eftergift till en koalition riktad mot kungen, bestående av de tre starkaste klasserna i det engelska samhället: högadeln, köpmännen och prästerskapet. Magna Charta angav vissa rättsliga grundregler för kungamakten, inskränkte dess godtyckliga bruk av makt och föreskrev att kungen fick skriva ut skatter endast med tillstånd av Rikets stora råd, som snart kom att kallas parlamentet.

Pest, social oro och ylletyger

Vid 1300-talets mitt drabbades England av pestepidemin digerdöden. Detta skapade brist på arbetskraft som i sin tur ledde till en omläggning av jordbruket från åkerbruk till boskapsskötsel. När folk­ökningen åter tog fart i slutet av 1300-talet uppstod arbetslöshet och social oro, vilket medförde ökad inflyttning till städerna. Samtidigt växte viss massproduktion fram, främst av ylletyger, som under 1400-talet blev en viktig exportvara och källa till välstånd.

Krig och kolonisering av Irland

Under medeltiden strävade England efter att expandera väster- och norrut. Wales införlivades definitivt i slutet av 1200-talet. Koloniseringen av Irland inleddes och även Skottland var tidvis förenat med England. Dessutom låg England under långa perioder i krig mot Frankrike. Det så kallade hundraårskriget utlöstes 1337 sedan den engelske kungen Edvard III gjort anspråk på den franska kronan. England hade till en början framgång, men kom därefter att gradvis trängas tillbaka och krigsslutet 1453 innebar ett definitivt slut på Englands kontinentala ambitioner.

Under denna tid försvagades kungamakten och 1455 utbröt ett blodigt, trettioårigt inbördeskrig där två grenar av kungahuset kämpade om Englands tron. Detta kallades rosornas krig på grund av att de båda kämpande fraktionerna hade en röd respektive vit ros som emblem.

Reformation under Tudorättens styre

År 1485 kom ätten Tudor till makten och gradvis lyckades kungen stärka sin ställning på adelns och kyrkans bekostnad. Mot slutet av seklet hade Henrik VII (Henry på engelska) krossat motståndarna inom högadeln genom att konfiskera dess jord och rikedomar. Detsamma gjorde sonen Henrik VIII gentemot den katolska kyrkan. När den protestantiska reformationens idéer nådde England på 1500-talet var det möjligt för Henrik VIII att bryta med påven och skapa den anglikanska kyrkan. Kungen fick, trots påvens veto, skilja sig från sin första hustru och kyrkans egendomar ställdes under hans kontroll. Under hans dotter Elisabet I (engelska Elizabeth) 1558–1603 stärktes England ytterligare, både ekonomiskt och militärt. Samtidigt upplevde landet en kulturell blomstring.

Konkurrens om handel och religiösa skäl ledde 1585 till krig mot Spanien. Tre år senare segrade England i ett stort slag mot den spanska armadan som avsett att erövra England och återinföra katolicismen där. England blev därefter Europas främsta sjömakt och började kolonisera andra världsdelar, till en början i Nordamerika och den karibiska övärlden.

Militärdiktatur under Cromwell

År 1603 förenades Skottland med England och Wales i en union med Jakob I, son till Maria Stuart (skotsk drottning 1542–1567), som kung. Kungamakten kom nu i konflikt med borgerskapet och lågadeln, som genom parlamentet stärkt sin position. Ett inbördeskrig mellan å ena sidan Jakobs son Karl I (engelska Charles), högadeln och högkyrkliga och å den andra borgerskap, lågadel och extrema protestanter (puritaner) slutade med kungens avrättning 1649, republik och till slut militärdiktatur under Oliver Cromwell.

Under dennes tid vid makten lyckades England slå ner ett långvarigt irländskt uppror och vinna kontroll över Irland. Under 1600-talet startade koloniseringen av ön på allvar, då protestantiska skottar, engelsmän och walesare av den brittiska kronan gavs mark från vilken de katolska ägarna fördrivits. En rad lagar stiftades vilka uteslöt den katolska befolkningen från den politiska makten samt tog ifrån dem rätten att äga mark.

Bill of Rights och Storbritannien skapas

Efter Cromwells död 1658 återupprättades kungariket och ätten Stuart återinsattes på tronen. Karl II (Charles) blev kung 1660. Han efterträddes 1685 av sin katolske bror Jakob II som avsattes tre år senare genom den så kallade ärorika revolutionen. Tronen gick till den nederländske ståthållaren Vilhelm av Oranien som styrde landet tillsammans med hustrun Maria, Jakob II:s dotter. I rättighetsförklaringen Bill of Rights 1689 fastslogs parla­mentets överhöghet över tronen. Monarken måste i kröningseden svära på att ”styra i enlighet med de lagar som stiftas i parlamentet”. Hädanefter blev det nödvändigt att de kungliga ministrarna stöddes av en majoritet i parlamentet. De båda politiska partierna Whigs (i stort sett motståndare till kungen) och Tories (kungatrogna) växte fram mot slutet av 1600-talet. Därmed hade grunden lagts till det parlamentariska system som gäller än i dag, där regeringen måste ha folkrepresentationens förtroende.

Storbritannien (Kingdom of Great Britain) bildades 1707 då England och Wales formellt ingick i union med Skottland (1801 omvandlades den till United Kingdom of Great Britain and Ireland och på 1900-talet till United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland).

Industrialisering och krig mot Frankrike

Under 1700-talets första del främjades industri och näringsliv och grunderna lades för den omvälvande och banbrytande industriella revolutionen, med början vid århundradets mitt. Det var den första i världen i sitt slag och banade väg för vad som skulle bli Storbritanniens ekonomiska särställning i världen och efterföljande västländers framväxande välstånd. Även vetenskaperna blomstrade med namn som John Locke och Isaac Newton, och banbrytande uppfinningar som vävmaskinen spinning jenny, som lade grunden till textilindustrin. Kungarna var svaga men desto mer framstående var politiska ledare som Robert Walpole och William Pitt. Irland fortsatte att vara en oroshärd.

Efter den relativa freden under 1700-talets första hälft kom den senare delen att präglas av yttre oro. Storbritannien fick kämpa mot Frankrike och Spanien om koloniala besittningar för att sedan se sina nordamerikanska kolonier göra uppror och 1776 förklara sig självstän­diga. Vid århundradets slut utkämpades åter långa krig med det revolu­tionära Frankrike och vid det nya seklets början mot den franske kejsaren Napoleon, som definitivt besegrades först 1815 vid Waterloo i dagens Belgien.

Rösträtten utvidgas

Krigen mot Frankrike följdes av en lång period av industriell och ekonomisk expansion som förde med sig svåra sociala problem särskilt bland stadsbefolkningen. Politiska och sociala reformer blev nödvändiga. Detta ledde bland annat till 1832 års stora parlamentsreform (Reform Act). Den utvidgade rösträtten, som fram till dess var mycket begränsad, och reformerade valkretsindelningen för att bättre motsvara befolknings­fördelningen i landet. Regeringsmakten kom därefter att växla mellan whigliberaler och konservativa tories och efterhand fick allt fler britter rösträtt.

Brittiska imperiet växer fram

Drottning Victorias regeringstid (1837–1901) utmärktes av såväl inre som yttre expansion. Den industriella revolutionen fortsatte och Storbritannien blev en ekonomisk stormakt. Kolonialväldet expanderade genom Indiens slutliga erövring och införlivandet av stora delar av den afrikanska kontinenten i det brittiska väldet under slutet av 1800-talet.

På Irland hämmades ekonomin av brittiska tvångslagar. När dessutom potatisskörden slog fel 1845–1848 dog närmare en miljon människor av svält och bristsjukdomar. I hungerkatastrofens spår följde omfattande utvandring, främst till Nordamerika. Samtidigt växte irländarnas självmedvetande. De irländska nationalisterna blev ofta tungan på vågen mellan liberaler och konservativa i det brittiska parlamentet, och Liberalernas ledare William Gladstone försökte utan framgång förmå parlamentet att bevilja Irland självstyre. Under Victorias era påbörjades processen mot självstyre för de brittiska kolonierna Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika.

Världskrig och Nordirland

I början av 1900-talet var Storbritannien ännu en stormakt. Första världskriget innebar dock en svår påfrestning för landet och fredsslutet följdes av stora ekonomiska svårigheter och hög arbetslöshet. Kvinnorna, som hade spelat en viktig roll för att få landet att fungera under kriget, lyckades 1918 erövra rösträtt. Liberalerna gick tillbaka och missgynnades av systemet med majoritetsval som hade införts 1832. I stället dominerades politiken av Konservativa partiet (Tories) och arbetarpartiet Labour.

Under första världskriget deltog brittiska trupper framför allt i strider i Belgien och norra Frankrike. Samtidigt tilltog oron på Irland. Ett väpnat uppror bröt ut 1916 men slogs snabbt ned av britterna. Irländarnas kamp för oberoende fortsatte. 1921 gick de motvilligt med på ett brittiskt förslag som gav dem självstyre. Sex grevskap (dagens Nordirland) förblev brittiska, eftersom den protestantiska majoriteten motsatte sig en brytning med Storbritannien. Nordirland kom att styras utan större inblandning från regeringen i London. Politiken dominerades av de protestantiska unionisterna, medan den katolska minoriteten i hög grad saknade politiskt och ekonomiskt inflytande.

1939 gick Storbritannien in i andra världskriget. Genom stora kraft­ansträngningar under ledning av premiärminister Winston Churchill lyckades britterna slå tillbaka de tyska angreppen både i luften och till sjöss. Kriget innebar stora påfrestningar och det dröjde länge innan landet återhämtade sig ekonomiskt.

Om våra källor

Storbritannien – Modern historia

Efter andra världskriget påbörjades uppbyggnaden av en brittisk välfärdsstat. Efter goda år på 1950-talet mattades den ekonomiska tillväxten av och på 1970-talet förvärrades krisen. Samtidigt hade en blodig konflikt blossat upp i Nordirland. Konservativa partiets valseger 1979 innebar ett politiskt skifte, där marknadskrafterna gavs större utrymme till priset av hög arbetslöshet. De konservativa behöll makten till 1997, då Labourpartiet vann en jordskredsseger. Från 2010 har Konservativa partiet styrt på nytt, koalition eller på egen hand. 2016 röstade en majoritet av britterna för att lämna EU, ett utträde som fullbordades 2020.

Koloniernas insatser på Storbritanniens sida under andra världskriget gav kraft till deras krav på oberoende. Indien blev självständigt 1947 och delades i två stater, Indien och Pakistan. Även kolonierna i Afrika började göra sig fria.

Efter kriget var Konservativa partiet (också kallat Tories) och Labourpartiet i stort sett överens när det gällde statliga ingripanden i ekonomin och utbyggnaden av det sociala välfärdssystemet. Under 1950-talet växte ekonomin snabbt och de flesta britter fick det bättre. Men på 1960-talet halkade levnadsstandarden efter i jämförelse med de sex länder som då ingick i EG (senare EU). Labourregeringen ansökte om EG-medlemskap men fick nej på grund av motstånd från Frankrikes president Charles de Gaulle som såg britterna som ett redskap för USA. Först 1973 blev Storbritannien medlem av EG.

I slutet av 1960-talet blossade en konflikt upp i Nordirland, där halvmilitära grupper som Irländska republikanska armén (IRA) och Ulsters försvarsförbund (UDA) tog till våld för att hävda sin sak (se Konflikter: Nordirland).

I samband med oljekrisen 1973–1974 föll värdet på pundet och både inflationen och arbetslösheten rusade i höjden. 1977 tvingades den dåvarande Labourregeringen ta lån från IMF som ställde krav på omfattande besparingar. 

Thatchers styre

1979 drog en strejkvåg över landet. Strejkerna bidrog till att Labour förlorade parlamentsvalet samma år till Tories, ledda av Margaret Thatcher. Hon stod för en ny ideologi som betonade individens eget ansvar. Den nya regeringen började sälja ut statliga företag, gav marknadskrafterna större spelrum samt sänkte skatterna.

Efter flera bakslag i början av 1980-talet ledde denna politik till ökad produktivitet inom industrin, minskad inflation och större välstånd för vissa grupper. Samtidigt steg arbetslösheten snabbt och missnöjet med Thatcher växte. Med Argentinas invasion av de brittiska Falklandsöarna 1982 hamnade de inhemska problemen i bakgrunden och tack vare britternas seger i kriget stärkte Thatcher sin ställning.

Tories vann parlamentsvalen 1983 och 1987. Thatchers politik väckte dock allt större motstånd även inom hennes eget parti och hon tvingades avgå 1990. Särskilt hård var kritiken mot hennes fientliga inställning till EG. Dessutom hade beslutet att införa en ny kommunalskatt, poll tax, utlöst starka folkliga protester, framför allt i Skottland. 

Ny premiärminister blev den mer moderate John Major, som trots motstånd inom regeringspartiet 1993 lyckades driva igenom ett brittiskt godkännande av Maastrichtfördraget, där EG omvandlades till EU. 

Tony Blair och Nya Labour

Valet 1997 vanns av Labour och partiledaren Tony Blair utsågs till premiärminister. Partiet, som Blair nu benämnde Nya Labour, kom till makten med löften om att britterna skulle få behålla sina låga skatter och samtidigt få bra vård och utbildning. De första åren höll Labour fast vid den strama ekonomiska politik som förts av den tidigare konservativa regeringen. Blair utlovade en aktiv brittisk roll i Europa, EU:s avtal om socialpolitik antogs och en minimilön infördes. Frågan om en brittisk anslutning till EU:s valutaunion EMU var känslig inom bägge de stora partierna och blev heller aldrig av.

I folkomröstningar 1997 röstade Skottland och Wales för begränsat självstyre. Ett fredsavtal i Nordirland året efter blev en personlig framgång för Blair.

Regeringen gynnades av goda ekonomiska konjunkturer och vann parlamentsvalet 2001.

Blairs uppslutning bakom USA:s linje mot Irak och dess diktator Saddam Hussein väckte från 2002 stor inhemsk kritik. Premiärministern sade sig inte hysa några tvivel om att Irak hade tillgång till massförstörelsevapen och varnade för den risk dessa innebar. 2002–2003 hölls stora demonstrationer i protest mot planerna på ett militärt ingripande i Irak. 

Irakkrig och terrordåd

Irakfrågan splittrade Labour, men Blair lyckades, med hjälp av konservativa ledamöter, vinna underhusets stöd för ett krig i mars 2003. Kort därefter gick amerikanska och brittiska styrkor till angrepp mot Irak. Blairs agerande ifrågasattes när det visade sig hur illa förberedd invasionen var och han anklagades för att ha överdrivit hotet från Irak, som inte hade kvar några massförstörelsevapen. Trots det vann Labour även nästa val 2005.

London utsattes den 7 juli 2005 för fyra samordnade terrordåd i kollektivtrafiken. Ett 50-tal människor dödades och cirka 700 skadades. Självmordsattentaten genomfördes av fyra män från norra England, tre av dem hade rötter i Pakistan medan den fjärde var född på Jamaica men hade växt upp i Yorkshire. Attentaten ledde till att lagstiftningen mot terrorism skärptes. 

Gordon Brown och ekonomisk kris

2007 tog den tidigare finansministern Gordon Brown över som premiärminister. Han lovordades för hur han hade hanterat flera kriser kort efter makttillträdet, men opinionen vände, då det visade sig att han trots löften om nya politiska visioner inte hade mycket nytt att komma med.

Brown hade utlovat en folkomröstning om EU:s Lissabonfördrag, som syftade till att göra det lättare att fatta beslut inom unionen, men lät underhuset godkänna det i juni 2008. Hans ledarskap ifrågasattes, men hösten 2008, då den internationella finanskrisen var ett faktum, fick Brown en ny chans att visa vad han gick för. Regeringen lade fram ett krispaket för att rädda det brittiska banksystemet, något som bekostades med stora lån. Ekonomin fortsatte dock att försämras.

Borgerlig regeringskoalition

Kampanjen inför parlamentsvalet 2010 dominerades av frågor kring hur Storbritannien skulle ta sig ur den ekonomiska krisen. Konservativa partiet blev största parti, följt av Labour och Liberaldemokraterna. Liberaldemokraterna beslöt att bilda regering med Konservativa partiet. Ny premiärminister blev den konservativa ledaren David Cameron.

En sak som regeringspartierna hade gemensamt var kritiken mot att staten är så centraliserad och att de önskade ge medborgarna större inflytande över sina liv. De ekonomiska problemen begränsade dock deras manöverutrymme. Stora besparingar aviserades inom den offentliga sektorn. Undantag gjordes för skolan, vården och biståndet. För att skydda svaga grupper slopades inkomstskatten helt för dem som hade lägst löner.

I augusti 2011 skakades London av våldsamma kravaller. Oroligheterna spred sig snabbt till mestadels eftersatta områden i andra storstäder. Regeringen lade skulden för plundringarna och vandaliseringen på kriminella gäng, medan delar av oppositionen hävdade att oroligheterna även kunde förklaras med den frustration som besparingspolitiken hade skapat.

En tilltagande kris inom eurosamarbetet gav ny kraft till EU-kritiska krafter inom Konservativa partiet, samtidigt som stödet växte för det högerpopulistiska Brittiska självständighetspartiet (Ukip) som krävde att Storbritannien skulle lämna EU. 

Folkomröstning om skotsk självständighet

2011 led Labour ett bakslag i valet i Skottland då Skotska nationalistpartiet (SNP) vann egen majoritet i det regionala parlamentet. SNP använde sin nya position för att driva fram en folkomröstning om självständighet. 2012 gick Cameron med på att låta skottarna rösta om skotskt oberoende men vägrade att i förväg göra upp om villkoren för en eventuell skilsmässa.

Konservativa partiet, Labour och Liberaldemokraterna drev en gemensam kampanj för att Skottland skulle fortsätta att vara en del av Storbritannien, medan SNP och Gröna partiet pläderade för självständighet. Nejsidan vann med 55 procent av rösterna. 

Cameron leder britterna mot brexit

Inför parlamentsvalet 2015 växte missnöje med de stora besparingar som hade gjorts i välfärdssystemet och otrygga villkor på arbetsmarknaden. Men valrörelsens mest brännande fråga rörde invandringen som såväl Ukip som Tories och Labour lovade att begränsa.

De konservativa fick egen majoritet i underhuset. Den stora skrällen var dock att SNP, med mindre än 5 procent av rösterna, blev landets tredje största parti.

Camerons ställning försvagades av att regeringspartiet var splittrat i EU-frågan. Han hade skjutit problemen framför sig genom att 2013 utlova en folkomröstning om medlemskapet. Cameron hade hoppats kunna förhandla till sig bättre villkor för Storbritannien, men de eftergifter som EU gick med på blidkade inte EU-skeptikerna. 

Nej till EU

I juni 2016 hölls folkomröstningen om EU-medlemskapet. De som ville att Storbritannien skulle stanna kvar i EU (Remain) samlade en stor del av det politiska etablissemanget inom både Tories och Labour, samt mindre partier som Liberaldemokraterna, SNP och walesiska Plaid Cymru. De stora affischnamnen för dem som ville lämna EU (Leave) blev Londons före detta borgmästare Boris Johnson och Ukip-ledaren Nigel Farage.

Debattklimatet var hårt, med skrämselpropaganda från bägge håll. Leave-kampanjen försökte i hög grad vinna stöd genom att spela på missnöjet med hög invandring från andra EU-länder, byråkratin i Bryssel och demokratiska brister inom EU-samarbetet. De lovade också att pengar som nu gick till EU skulle satsas på bättre vård. Stanna-kvar-lägret varnade främst för de ekonomiska följderna av ett utträde ur unionen.

52 procent av väljarna röstade för att Storbritannien skulle lämna EU. Valdeltagandet låg på 72 procent. Merparten av nejrösterna kom från södra England, men även många väljare i ekonomiskt eftersatta områden i mellersta och norra England och i Wales röstade för en brexit. Samtidigt önskade en majoritet av väljarna i London, de flesta andra större städer, Skottland och Nordirland att landet skulle stanna kvar inom EU. Det var främst äldre väljare som önskade ett EU-utträde, medan yngre och mer välutbildade ville stanna kvar. Resultatet tolkades som en näsknäpp mot den politiska och ekonomiska eliten som enligt många väljare inte var intresserad av att lösa deras problem. 

May tar över

Läget efter folkomröstningen komplicerades av att ingen visste hur utträdesprocessen skulle gå till. Dessutom avgick Cameron som premiärminister. Efterträdaren Theresa May lovade att respektera resultatet i folkomröstningen men också att skapa ett land som skulle ”fungera för alla och inte bara för ett fåtal privilegierade personer”.

Läget i Nordirland var en annan huvudvärk för May. Det nordirländska provinsstyret föll i början av 2017, då det irländsknationalistiska Sinn Féin lämnade regeringssamarbetet med det probrittiska Demokratiska unionistpartiet (DUP). Problemen försvårades av frågor kring hur gränsen mellan Nordirland och Irland, den enda landgränsen mellan Storbritannien och ett EU-land, skulle se ut efter utträdet ur unionen (se Aktuell politik).

Efter ännu ett val i 2017 – och en valrörelse som avbröts efter terrordåd i Manchester och London – fortsatte May att styra. Denna gång blev hon dock beroende av stöld från DUP, vilket gjorde det svårare för henne att komma överens med EU (se Nordirland: På väg mot fred). 

2018 enades May och EU om ett utträdesavtal, men det röstades ned av det brittiska underhuset vid tre tillfällen. Kritiken från det egna partiet ledde till att May tvingades avgå 2019 och Boris Johnson tog över som premiärminister. EU och Storbritannien enades slutligen om ett brexitavtal, som kunde godkännas sedan Torypartiet vunnit egen majoritet i ett nyval till underhuset i december 2019. Den 31 januari 2020 lämnade Storbritannien EU, och i stället inleddes de komplicerade förhandlingarna om hur deras framtida relationer skulle se ut.

sdlBc5MBugTsiQ-nh.jpgBoris Johnson "coronahälsar" på Franrikes president Emmanuel Macron. Johnson föll sedermera på sitt kanslis bristande respekt för den egna regeringens regler för umgänge under pandemin. Foto: Kevin Lamarque/AP/TT

Boris Johnson och coronapandemin

Johnson fick snart nya problem att hantera, då Storbritannien tidigt drabbades hårt av coronapandemin. Regeringen fick kritik för att inte tillräckligt snabbt ha insett allvaret, men stängde snart i likhet med många andra länder stora delar av samhället för att förhindra ytterligare smittspridning (se Sociala förhållanden). Johnson tvingades själv söka intensivvård efter att ha insjuknat i covid-19.

Samtidigt försämrades ekonomin, 2020 föll BNP med över 9 procent, samtidigt som regeringen tog stora lån för att förhindra att företag gick i konkurs och för att bistå hushåll som drabbades ekonomiskt av pandemin och de restriktioner som hade införts. 

Storbritannien blev det första landet i världen som godkände ett vaccin mot covid-19, och började därmed tidigt att vaccinera sin befolkning. 

Boris Johnsons tid vid makten blev skandalomsusad. Till slut föll han 2022 på att hans partikamrater förlorade förtroendet för honom sedan premiärministerkansliet på 10 Downing Street visade sig ha haft flera fester som bröt mot de strikta umgängesregler i samhället som införts av hans egen regering under pandemin. Därefter gjorde efterträdaren Liz Truss ett kort mellanspel som premiärminister och blev den sista regeringschef som drottning Elizabeth II fick installera bara två dagar före sin död.

Elizabeth var drottning i mer än 70 år och blev den monark som suttit längst på den brittiska tronen. Efter hennes död i september 2022 vid 96 års ålder gick ämbetet i arv till äldste sonen och numera kungen Charles III.

Truss tvingades avgå efter att ha lagt fram en budget som fick pundet att rasa och efterträddes av sin partikamrat Rishi Sunak i oktober samma år. (Se Aktuell politik.)

Om våra källor

Storbritannien – Politiskt system

Brittisk politik domineras sedan länge av två partier, Konservativa partiet (Tories), som sitter vid makten i dag, och det socialdemokratiska Labour. I regel har Storbritannien majoritetsregeringar eftersom valsystemet är utformat så att vinnaren tar allt i respektive valkrets. Överhuset var länge landets högsta rättsliga instans, men sedan 2009 har Storbritannien en högsta domstol. Sedan slutet på 1990-talet har Nordirland, Skottland och Wales även regionala parlament och visst självstyre.

Till skillnad från de flesta andra stater har Storbritannien ingen skriven författning. I stället styrs landet med hjälp av lagar som stiftats av parlamentet, sedvanerätt och internationella konventioner och kan således anpassas till förändrade politiska förhållanden. Så länge Storbritannien var med i EU fick nya lagar inte strida mot de åtaganden som Storbritannien hade gjort där, men detta upphörde i och med att britterna lämnade samarbetet i januari 2020, och över 100 000 ändringar i lagstiftningen behövde göras.

Storbritannien är en monarki med drottningen/kungen som statschef. Kung Charles III saknar formell politisk makt och har i hög grad representativa uppgifter. Monarken kan dock utöva visst inflytande via regelbundna möten med premiärministern. Hen är också statschef i 14 andra stater som tidigare varit brittiska kolonier, bland annat Australien, Kanada, Nya Zeeland, Belize och ett antal önationer i Karibien och Oceanien. Regeringen leds av premiärministern som är ansvarig inför parlamentet. Vid sin sida har han ett kabinett (regeringens inre kärna) som har 15 till 25 medlemmar, varav flera har tunga ministerposter.

Parlamentet är högsta lagstiftande organ och består av överhuset (House of Lords) och underhuset (House of Commons). Underhuset är sedan länge den egentliga lagstiftande församlingen och har ensam beslutanderätt i skatte- och anslagsfrågor.

Länge kunde premiär­ministern själv bestämma tidpunkten för när ett val till underhuset skulle hållas, men högst fem år fick gå mellan valen. 2011 infördes fasta mandatperioder på fem år. För att regeringen ska kunna utlysa nyval måste den ha stöd av minst två tredjedelar av underhusets medlemmar. Nyval kan också hållas om regeringen faller i en misstroendeomröstning.

Rösträttsåldern är 18 år.

Underhuset har 650 ledamöter. De väljs i enmansvalkretsar med enkel majoritet. Det innebär att det parti vars kandidat får flest röster i en valkrets vinner mandatet, medan övriga partier inte blir representerade alls. Valsystemet är utformat på ett sätt som vanligtvis gynnar de stora partierna, eller ett parti som är starkt i en eller flera regioner.

Överhuset består av ledamöter som ärvt sin titel, högre kyrkliga företrädare, domare samt ledamöter som tillsätts på livstid av monarken på regeringens förslag. Överhusets politiska makt är begränsad, men det har rätt att skjuta upp underhusets beslut för en viss tid. Kammaren har nästan 800 ledamöter (antalet varierar).

Flera mindre partier trycker på för att Storbritannien ska byta valsystem, men de har haft svårt att få gehör för det. 2011 hölls en folkomröstning om ett nytt delvis proportionellt system.

Politiska partier måste öppet redovisa vilka ekonomiska bidrag de tar emot. Parlamentsledamöter åläggs att redogöra för vilka ekonomiska tillgångar och inkomster de har. 

Centraliserad stat – och självstyre

Storbritannien är indelat i över 300 lokala enheter, men makten är starkt centraliserad, och regeringen i London har ett stort inflytande även på den lokala politiken, inte minst på grund av att de lokala myndigheterna får en stor del av sina pengar från staten. Samtidigt pågår en process där de statliga anslagen minskar och lokala myndigheter förväntas att själva dra in mer pengar. 

I och med fredsavtalet 1998 fick Nordirland (se Nordirland) visst självstyre, och året därpå även Skottland och Wales. I Skottland finns starka krafter som vill bilda en självständig stat, inte minst det största partiet SNP. I september 2014 röstade 55 procent av skottarna nej till självständighet i en folkomröstning (se Skottland). I Wales, där Labour dominerar stort, är betydligt färre intresserade av självständighet även om partiet Plaid Cymru, som var i koalition emd Labour 2007-2011, driver frågan. De regionala parlamenten kan besluta i lokala frågor, som fiske, jordbruk och bostäder, med mera, och har begränsad beskattningsrätt, medan Londonregeringen styr i nationella frågor. Wales har färre beslutsbefogenheter än de andra. England har inget självstyre.

Även Isle of Man samt öarna Guernsey och Jersey har omfattande självstyre. De tillhör formellt inte staten Storbritannien utan lyder direkt under den brittiska kronan. Försvar och utrikespolitik sköts dock av den brittiska regeringen. I juli 2023 beslutade styret på Orkneyöarna i norra Skottland att undersöka sätt att öka självstyret. Invånarna, orkadierna, är missnöjda med stödet från såväl centralregeringen i London som det regionala styret i Skottland. Ett förslag om att ansluta sig till Norge avslogs dock, och London är emot ökad autonomi för öarna.

Rättsväsen

Rättsväsendet skiljer sig mellan landsdelarna. I England och Wales finns två typer av brottmålsdomstolar. Mindre brott som inbrott och stöld döms av en underrätt (Magistrate Court) vars domare inte behöver ha någon formell juridisk utbildning. Allvarliga brott som mord, våldtäkt och rån går ofta vidare till Crown Court som även handlägger överklaganden från underrätten. Där avgör en jury på upp till tolv personer om den åtalade är skyldig eller inte. Civilrättsliga mål handhas av grevskapsrätter (County Courts) och mål som rör familjer som skilsmässor, vårdnadstvister och adoptioner sköts av familjerätter (Family Court). Vissa särskilt allvarliga mål går vidare till Högre rätten (High Court). Det finns även en appellationsdomstol som tar upp både brottmål och civilrättsliga mål.

Det nordirländska rättsväsendet liknar det engelska.

Skottland behöll sitt eget rättsväsen när Storbritannien bildades 1707. Mindre brott sköts av fredsdomarrätter (Justice of the Peace Courts), som leds av en domare med en juridikutbildad notarie vid sin sida, medan 49 så kallade sheriffdomstolar tar hand om brottmål. Även här finns en Högre rätt i Edinburgh som ansvarar för särskilt allvarliga fall, som avgörs av en domare och 15 jurymedlemmar. Den är högsta instans för brottmål som prövas i Skottland.

Laglorderna i överhuset var tidigare högsta juridiska instans men 2009 infördes en högsta domstol, Supreme Court. I den ingår även Privy Council, som ger monarken råd om hens plikter och är högsta rättsliga instans för territorier och kronkolonier utanför Europa samt för ett minskande antal Samväldesländer i Västindien och Oceanien. Dess inflytande har minskat påtagligt på senare år. När det gäller Skottland avgör Högsta domstolen bara i fall där den skotska regeringen eller det skotska parlamentet anses agera utanför sina befogenheter.

Läs mer om rättssäkerhetsfrågor i Storbritannien i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier

Det brittiska valsystemet gynnar stora partier och partier med stark regional väljarbas. Systemet är utformat för att skapa starka regeringar och regeringskoalitioner är ovanliga.

Den politiska makten brukar växla mellan Labourpartiet och Konservativa partiet. I valet 2010 fick inget av dem egen majoritet i underhuset. Konservativa partiet, som då hade blivit största parti, bildade regering med Liberaldemokraterna, den första koalitionsregeringen i Storbritannien sedan 1945 (se Modern historia). Efter valet i maj 2015 kunde de konservativa dock styra på egen hand, och har gjort det sedan dess.

Konservativa partiet (Conservative and Unionist Party, även kallat Tories) grundades på 1870-talet. De konservativa är starkast i England, medan stödet är litet i Skottland. Partiet har flest anhängare bland äldre väljare. Det var en röststark fraktion inom Tories som länge drev frågan om att Storbritannien skulle lämna EU (se Modern historia). I och med att Boris Johnson tog över partiledarposten 2019 tog partiet tagit ett kliv åt höger, och har befunnit sig på den kanten sedan dess. Partiet hade 2022 drygt 170 000 medlemmar. 

Labourpartiet (Labour Party) grundades år 1900. Fram till början av 1990-talet var det ett traditionellt vänsterparti där fackföreningarna hade starkt inflytande. Under ledning av Tony Blair, 1994–2007, och Gordon Brown, 2007–2010, skedde en omsvängning mot den politiska mitten och partiet började konkurrera med Tories om medelklassväljarna. Som ett tecken på förnyelsen talade Blair om partiet som Nya Labour. Bland många av Labours traditionella medlemmar fanns dock ett starkt motstånd med partiets nya politik. Labour gjorde en tydlig vänstersväng 2015 då Jeremy Corbyn utsågs till ny partiledare. Labour gjorde 2019 sitt sämsta val sedan 1935 och Corbyn ersattes 2020 av Keir Starmer, vilket stärkte mitten- och högerkrafterna inom partiet. Partiet har över 400 000 medlemmar.

Det EU-vänliga Liberaldemokraterna (Liberal Democratic Party) har starkast stöd bland intellektuella och inom den lägre medelklassen. Liberaldemokraterna fick betala ett högt pris för regeringssamarbetet med Konservativa partiet 2010–2015 och tappade stort i valet 2015. En mindre återhämtning har skett sedan dess. Partiledare sedan 2020 är Ed Davey.

Skotska nationalistpartiet (Scottish National Party, SNP) har sedan 1934 arbetat för ett självständigt Skottland (se Skottland). Politiskt står partiet något till vänster om Labour. SNP leddes 2014–2023 av Nicola Sturgeon, då hon avgick och ersattes av Hamza Yousaf. I det skotska parlamentet är SNP största parti sedan 2007, och i det brittiska underhuset det tredje största.

Ännu mer skotsknationalistiskt är Albapartiet, grundat 2021.

Även det socialdemokratiska Walespartiet (Plaid Cymru), som verkar för ett självständigt Wales, är representerat i det brittiska underhuset.

Av de nordirländska partierna har Demokratiska unionistpartiet (Democratic Unionist Party, DUP) flest mandat i både provinsparlamentet och i det brittiska underhuset. Tidigare hade Ulsters unionistparti (Ulster Unionist Party, UUP) dominerat politiken i Nordirland. Båda DUP och UUP är borgerliga partier och har starkast stöd bland provinsens unionister, vanligtvis protestanter som vill att Nordirland ska behålla banden till resten av Storbritannien. DUP leds sedan 2021 av Jeffrey Donaldson. UUP:s partiledare heter Doug Beattie.

Näst störst av de nordirländska partierna är i dag Sinn Féin (som betyder Vi själva), som tidigare beskrevs som politisk gren för Irländska republikanska armén (IRA) (se Modern historia och På väg mot fred). Dess framgångar har i hög grad skett på bekostnad av Socialdemokraterna och Labour (Social Democratic and Labour Party, SDLP) vilket alltid strävat efter förändringar med fredliga medel. Sinn Féin och SDLP har sitt starkaste stöd bland nationalister, det vill säga främst katoliker som vill ha ett enat Irland. Sinn Féin kallar sig socialistiskt men har på senare år tonat ned sin vänsterretorik. 2018 lämnade Gerry Adams som lett partiet sedan 1983 över partiledarposten till Mary Lou McDonald. Den nordirländska grenen av partiet leds av Michelle O’Neill (partiet finns även i republiken Irland). Sinn Féin intar inte sina platser i det brittiska underhuset, eftersom partiet vägrar att erkänna dess överhöghet över Nordirland.

Brittiska självständighetspartiet (UK Independence Party, Ukip) fick ett uppsving i opinionen 2012 då det kunde dra fördel av EU-kritiska stämningar. 2014 blev Ukip, med 24 mandat, största brittiska parti i valet till EU-parlamentet, men har som mest haft två mandat i det brittiska parlamentet. Den dåvarande partiledaren Nigel Farage spelade 2016 en ton­givande roll i kampanjen mot EU-medlemskapet.

Gröna partiet (Green Party) har sedan 2010 ett mandat i underhuset och stöds främst av unga britter. Partiledare är Carla Denyer and Adrian Ramsay. 

Brexitpartiet (Brexit Party) lanserades formellt av Nigel Farage 2019. Det blev största brittiska parti i EU-valet samma år (se Kalendarium), men i det brittiska parlamentsvalet 2019 fick det bara 2 procent av rösterna. 2021 bytte partiet namn till Reform UK

Främlingsfientliga partier/grupper

Det främlingsfientliga Brittiska nationalistpartiet (British Nationalist Party, BNP) kom in i EU-parlamentet 2009, men har annars haft sina största framgångar på kommunal nivå. Det högerextrema partiet har dock gjort dåligt ifrån sig i de senaste lokalvalen. Andra högerextrema partier är Britain First och English Defense League, som spelar på antimuslimska stämningar. 

Om våra källor

Storbritannien – Demokrati och rättigheter

Storbritannien är en demokrati med månghundraåriga rötter. Det första parlamentet bildades redan på 1200-talet och dagens parlamentariska system grundlades på 1600-talet. Det finns ett starkt skydd för politiska och medborgerliga rättigheter som i de flesta fall respekteras. Människorättsorganisationer har dock riktat kritik mot att myndigheterna fått allt större befogenheter att övervaka invånarna. Press- och yttrandefrihet råder.

Politiska val genomförs enligt demokratiska spelregler och medborgarna kan fritt bilda politiska partier. En majoritet av britterna röstade 2016 för att lämna EU. Skilsmässan, som ägde rum 2020, har inneburit påfrestningar för det politiska systemet och skapat osäkerhet om vilka regler som ska gälla fastän det finns ett avtal mellan Storbritannien och EU. Regelverket vad gäller Nordirlands relation till Storbritannien och EU-landet Irland är omstritt (se Aktuell politik).

En lag från 2022 som ger polisen i England och Wales större befogenheter att ingripa mot fredliga gatuprotester har väckt skarp kritik.

På tankesmedjan Economist Intelligence Units globala årliga demokratirankning för 2023 hamnar Storbritannien liksom året före på 18:e plats, en ganska normal västeuropeisk nivå och efter toppskiktet, där bland andra de nordiska länderna ingår.

De senaste åren har antalet anmälningar av hatbrott mot invandrare och muslimer ökat (se Befolkning och språk). Efter folkomröstningen 2016 har det framkommit att organisationer som verkade för brittiskt EU-utträde tog emot mer pengar än tillåtet under sina valkampanjer (se Kalendarium). Misstankar finns också om att Ryssland blandade sig i valrörelsen inför brexitomröstningen.

Kvinnor är underrepresenterade i beslutsfattande positioner, både inom näringslivet och inom politiken. Storbritannien har haft tre kvinnliga premiärministrar: Margaret Thatcher (1979–1990), Theresa May (2016–2019) och Liz Truss (2022). Alla tre representerade Konservativa partiet (Tories). Truss ersattes av sin partikamrat Rishi Sunak, som blev den första hindun på posten.

Efter parlamentsvalet 2019 är 34 procent av ledamöterna i underhuset kvinnor. Det råder dock stora skillnader mellan partierna, i exempelvis Labour är 51 procent ledamöterna kvinnor, och 24 procent av Konservativa partiets ledamöter. I överhuset är andelen kvinnor 29 procent (2022).

I valet 2019 ökade antalet ledamöter från etniska minoriteter i underhuset från 52 till 65. Minst 50 ledamöter är hbtq-personer.

Parlamentsledamöter måste redovisa hur stora inkomster och andra ekonomiska tillgångar de har. Dessa uppgifter är tillgängliga för allmänheten.

Under Boris Johnson, som satt vid makten 2019–2022, skakades politiken av flera affärer, som dels handlade om att statliga kontrakt under coronakrisen gick till personer med nära band till regeringsföreträdare, dels att premiärministern inte redovisat donationer enligt gällande regelverk (bland annat pengar som skänkts för en renovering av residenset 10 Downing Street). Det senare har utlöst en debatt om vilka regler som ska gälla för parlamentsledamöters bisysslor. Sedan tidigare är ledamöterna ålagda att öppet redovisa sina sidouppdrag. En parlamentsledamot tjänade 2022 drygt 84 000 pund (drygt 1 miljon kronor) om året.

Enligt organisationen Transparency Internationals index över upplevd korruption låg Storbritannien 2023 på plats 20 av 180 länder, en ganska genomsnittlig nivå i väst men den lägsta hittills för landet (för lista se här). På senare år har Storbritannien fått kritik för att inte mer kraftfullt ha agerat mot företag och individer som försökt att undkomma skatt via så kallade skatteparadis. Ett annat uppmärksammat problem handlar om att utländska medborgare, däribland ryska oligarker, ägnar sig åt penningtvätt via köp av lyxbostäder i framför allt London.

Yttrandefrihet och medier

Den brittiska pressen präglas av stor frispråkighet. Dess frihet begränsas dock av strikta lagar kring till exempel förtal och brott mot sekretess. Medierna får till exempel inte publicera uppgifter som kan påverka rättsliga processer. Det finns lagar som förbjuder publicering av hemligt material som kan hota nationella intressen.

Förtalslagar i England tillåter att även personer som inte är bosatta i landet kan gå till domstol om de anser att de lider skada av mediepubliceringar som är falska och ärekränkande, så kallad SLAPP. Det är något som även har drabbat publiceringar i andra länder, däribland Sverige. De höga kostnader som kan uppstå på grund av det kan avskräcka journalister från att rapportera om vissa ämnen. 

Storbritannien rankades som nummer 26 i Reportrar utan gränsers (RUG) rankning över pressfriheten i 180 länder 2022 (för lista, se här), en ganska så genomsnittlig nivå för ett västland.

En lag från 2016, Investigatory Powers Act, innebär att polisen och säkerhetstjänsten utan juridisk prövning kan övervaka allas, även journalisters, kommunikation via datorer och telefoner (se nedan).

2018 greps två journalister i Nordirland, Trevor Birney och Barry McCaffrey, och polisen tog deras utredningsmaterial i beslag. De anklagades för att ha spridit hemliga uppgifter om hur polisen skötte utredningen av morden på sex katoliker 1994. Brottsundersökningen mot journalisterna väckte skarp kritik från pressfrihetsorganisationer, och 2019 lades den ned.

2019 dödades journalisten Lyra McKee i Nordirland när hon bevakade ett upplopp i Derry/Londonderry.

Många journalister utsätts för hat och hot. Särskilt utsatta är de Journalister som arbetar i Nordirland och bevakar organiserad brottslighet eller halvmilitära grupper är särskilt utsatta för hat och hot.

2011 avslöjades att tidningar hade avlyssnat ett stort antal privatpersoners telefoner. En statlig nämnd för pressetiska frågor infördes som det blev frivilligt att ansluta sig till, och tidningarna har också bildat sina egna pressetiska organisationer. Det som sänds i etermedier eller publiceras i sociala medier granskas av ett annat organ: Ofcom.

2023 kom frågan upp på nytt om huruvida medier avlyssnat kändisars telefoner eller använt andra olagliga metoder för att kartlägga dem, sedan prins Harry stämt Mirror News Group (MNG). Domstolen gav Harry rätt och dömde MNG att betala prinsen skadestånd.

Den konservativa regeringen har kritiserats för att man svartlistat vissa journalister efter att de har begärt ut viss offentlig information. Europarådet kritiserade 2020 det brittiska försvarsdepartementet för att ha svartlistat sajten Declassified UK, som bevakar försvars- och utrikespolitik. Departementet bad efter det om ursäkt för detta och utlovade att saken skulle utredas.

Public service-bolaget BBC har en stark ställning bland allmänheten. Verksamheten finansieras via ett licenssystem.

Dagstidningarna ägs i hög grad av ett antal stora medieföretag, inte minst det amerikanska News Corporation som ägs av Rupert Murdoch. För att förhindra monopol måste medieföretag ha regeringens tillstånd för att köpa större tidningar. Lagar styr även hur stor del av ett radio- och TV-bolag som en tidningskoncern kan äga.

Ingen av de stora tidningskoncernerna har någon direkt koppling till ett politiskt parti. Mediemagnater som Murdoch, som bland annat äger den konservativa, stora tidningen The Sun, har dock stort politiskt inflytande.

Rättsväsen och rättssäkerhet

Domstolarna är oberoende (läs om hur rättssystemet är uppbyggt i Politiskt system) och myndigheterna rättar sig efter deras beslut. Landet hamnar högt upp i index som rankar rättssäkerheten. Rättsreformer som genomfördes 2013 har dock lett till att tillgången till rättshjälp har begränsats, vilket drabbar dem som inte har råd att betala för juridiskt stöd. Det handlar oftast om fall som rör migration eller familjerätt.

I England, Wales och Nordirland kan barn ställas inför rätta från tio års ålder, i Skottland från tolv år.

Dödsstraffet avskaffades helt 1998. Tortyr, förnedrande bestraffning och omotiverade frihetsberövanden är förbjudna.

Storbritannien ratificerade 1953 Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen). Landet är därmed ”medlem” av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (ECHR, ofta bara kallad för Europadomstolen) som är Europarådets instans för att granska eventuella brott mot konventionen. 1998 infogades Europakonventionen i brittisk lag.

En del konservativa politiker förespråkar att Storbritannien ska lämna domstolen och ersätta Europakonventionen med en egen rättighetsförklaring (Bill of Rights).

Europadomstolen kritiserade 2005 Storbritannien för att inte alla fångar får rösta i allmänna val.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) anklagade 2023 Storbritannien och USA för brott mot mänskligheten i samband med tvångsförvisningen av invånarna på de brittiska Chagosöarna i Indiska oceanen på 1960-talet (USA har en militärbas där, se Mauritius: Utrikespolitik och försvar).

En känslig fråga är att asylsökande och migranter kan hållas i förvar på obestämd tid, att även barn hålls i förvaren, och mot de usla förhållanden som råder där. Ett regeringsförslag 2023 om att avvisa alla migranter som anländer på småbåtar har förkastats av Europarådets människorättskommissionär. I december 2023 godkände underhuset ett modifierat regeringsförslag om att skicka asylsökande för prövning i Rwanda. Ett liknande förslag stoppades av Högsta domstolen månaden före för att det inte ansågs rättssäkert. 

Driften av en del fängelser har lagts ut på privata bolag. Efter rapporter om missförhållanden har myndigheterna tillfälligt återtagit driften av en del anstalter.

I september 2023 klubbade parlamentet i London en lag som ger de stridande under konflikten i Nordirland amnesti om de samarbetar med en sanningskommission som ska upprättas. Lagen antogs trots att den på förhand kritiserats av anhöriga till dödsoffer och alla partier i Nordirland, liksom republiken Irlands regering och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. I januari 2024 anmälde republiken Irland lagen till domstolen. Krigsveteraner välkomnar dock lagen.

Terrorhot och terrorlagar

Storbritannien har genom åren utsatts för en rad terrorattacker. Länge kom det främsta hotet från Irländska republikanska armén (IRA) som genomförde en rad attentat framför allt i Nordirland, men även i England. På senare år har främst islamistiska grupper utfört flera terrordåd. 2005 dödades ett 50-tal människor i samordnade attentat i Londons kollektivtrafik. Flera attentat har genomförts senare, bland annat i Manchester i maj 2017 där 22 människor dödades i maj, och ett några veckor senare i London, där sju dödsoffer krävdes.

Sedan 1998 har lagstiftningen mot terrorism stegvis skärpts. Efter terrorattentaten mot USA 2001 blev det möjligt att hålla terrormisstänkta i förvar på obestämd tid utan åtal.

Storbritannien har slutit bilaterala avtal med flera länder, bland annat Jordanien, som gör att terrormisstänkta kan utvisas dit då man fått garantier om att de inte kommer att utsättas för tortyr. Detta har kritiserats av parlamentsledamöter från samtliga partier, högt uppsatta domare och människorättsorganisationer.

Myndigheterna har rätt att beslagta pass som tillhör britter och utländska medborgare om de misstänks vara på väg att resa utomlands för att delta i terroristrelaterade aktiviteter. Enligt lagen British Nationality Act 1981 kan den som lämnar oriktiga uppgifter bli fråntagen sitt medborgarskap.

2013 avslöjades hur signalspaningsmyndigheten GCHQ och dess amerikanska motsvarighet NSA massövervakat medborgarna via internet och telefoner. Det utlöste en debatt om gränsen mellan medborgarnas rätt till privatliv och säkerhetstjänsternas behov av att skaffa information för att bekämpa terrorism. Enligt lagen Investigatory Powers Act från 2016 ska internetleverantörer och telekombolag i tolv månader lagra uppgifter om vilka webbsidor medborgarna besökt. Polisen, säkerhetstjänsterna och andra myndigheter gavs också rätt att hacka sig in eller på andra sätt avlyssna kommunikation via datorer och telefoner.

2019 trädde en lag i kraft som gör det straffbart att ta del av terrorrelaterat material på nätet (det kan ge upp till 15 års fängelse), något som kritiker anser kan skada pressfriheten och allmänhetens rätt till information.

2023 bedömde underrättelsetjänsten MI5 terrorhotet mot Storbritannien som betydande från framför allt internationella islamistiska grupper. MI5 betonade att det största terrorhotet kom från personer som är bosatta i Storbritannien samt att flera tusen personer i landet stödjer extremistiska rörelser. Ett särskilt hot anses komma från vissa personer som har lämnat Storbritannien för att slåss med jihadistgrupper i Syrien och Irak och sedan återvänt till hemlandet. Ett ökande hot kommer från individer som planerar attentat med enkla metoder och utan att ha direkta kopplingar till terroristorganisationer.

Terrorhotet kommer också från republikanska (proirländska) utbrytargrupper i Nordirland även om de inte anses vara starka nog för att genomföra en våldskampanj av det slag IRA gjorde på 1970- och 1980-talen. Många av dem är även inblandade i kriminalitet.

En rad organisationer har förbjudits på grund av terroristkopplingar, de flesta av dem islamistiska grupperingar, men också ett antal nordirländska våldsgrupper och vitmaktrörelser.

Om våra källor

Storbritannien – Aktuell politik

Väljarnas nej till fortsatt EU-medlemskap 2016, och utträdet 2020, har skakat om det politiska livet i Storbritannien. Villkoren för skilsmässan från EU, brexit, och hur relationen med unionen ska se ut överskuggar många andra frågor. Efter en tids turbulens på premiärministerposten, där Boris Johnson fick avgå efter en rad skandaler, och Liz Truss gjorde ett rekordkort mellanspel, blev förre finansministern Rishi Sunak regeringschef i oktober 2022.

Boris Johnson tvingades i juli 2022 avgå som ledare för Konservativa partiet (ofta kallat Tories) efter en rad skandaler. Det handlade om såväl korruptionsaffärer som avslöjanden om att Johnson och hans medarbetare hade brutit mot de tuffa regler som regeringen själv hade infört för att bekämpa coronapandemin genom fester på 10 Downing Street – premiärministerns eget kontor och residens. I juni 2023 slog ett utskott i parlamentet fast att Johnson medvetet hade vilselett ledamöterna och en stor majoritet i kammaren röstade till stöd för utredningens slutsatser. Rapporten spädde på splittringen i Torypartiet, och Johnson hävdade att han utsatts för en häxjakt. 

I partiledarvalet som följde i september 2022 på Johnsons avgång besegrade utrikesminister Liz Truss den förre finansministern Rishi Sunak, och blev därmed premiärminister, den tredje kvinnan på posten. Truss hann inte med mycket mer än att lägga fram en budget som Internationella valutafonden (IMF) sågade och som fick marknaderna och pundet att rasa innan förtroendet för henne var förbrukat. Hon efterträddes i oktober 2022 av Rishi Sunak som blev landets första premiärminister med påbrå från en tidigare koloni, Indien.

Vid sitt tillträde betonade Sunak de ekonomiska räddningsinsatser som han hade gjort som finansminister under coronapandemin och lugnade marknaderna.

Kriser efter brexit

Kring årsskiftet 2020/2021 löpte de övergångsregler som Storbritannien och EU hade enats om ut efter Storbritanniens utträde. Därmed blev konsekvenserna av brexit tydliga. Det uppstod brist på personal inom flera branscher. Samtidigt var regeringen tvungen att hantera de stora problem som uppstått i spåren på coronapandemin, inte minst långa vårdköer och växande sociala klyftor, i ett land där utsatta grupper redan hade drabbats hårt av många års besparingspolitik. Stigande energi- och matpriser i spåren av Rysslands krig i Ukraina har lagt sten på börda.

För att hantera alla kriser höjdes flera skatter och stödpaket lades fram för att hjälpa hushållen, men åtgärderna har bara till en viss del lyckats dämpa effekterna av de allt högre priserna. I krisernas spår har strejkerna också blivit fler, då bland annat tågpersonal och sjuksköterskor har krävt högre löner och bättre arbetsvillkor.

Utöver ekonomin är en av Sunaks högst prioriterade områden att stoppa migrationen över Engelska kanalen. I mars 2023 lade hans regering fram ett kontroversiellt förslag om att avvisa i princip alla migranter som olagligt tar sig till Storbritannien i småbåtar. Fler än 45 000 människor kom på detta vis till Storbritannien under 2022. Bara några dagar efter det att förslaget lades fram enades Sunak med Frankrikes president Emanuel Macron om ett avtal där Storbritannien ger Frankrike över 500 miljoner euro för att stärka patrulleringen av Engelska kanalen och till att upprätta en arrest för migranter.

Sunak har satsat betydande prestige på att få igenom ett system där Rwanda får betalt av regeringen i London mot att asylsökande till Storbritannien skickas till det afrikanska landet för prövning där. I december 2023 röstade underhuset med knapp marginal för en modifierad variant av det kontroversiella förslaget. Månaden före stoppades en tidigare version av Högsta domstolen med motiveringen att skyddbehövande riskerade att deporteras av Rwanda till sina hemländer där de kunde komma att förföljas. Flera hårdföra framträdande tories anser dock att förslaget är för mjukt och har förordat att Storbritannien skulle lämna Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Sunaks smekmånad var kort. Redan i lokalvalen i England i maj 2023 led hans parti nederlag i många distrikt, medan i synnerhet Labour gick kraftigt framåt. Nästa val ska äga rum senast i januari 2025, men det spås bli utlyst till före jul 2024.

Storbritannien pm.jpgRishi Sunak tillträdde som premiärminister i oktober 2022. Han blev den första personen från den asiatiska minoriteten och den första hindun på posten. Foto: Stefan Rousseau/AP/TT

Relationen till EU

Fastän Storbritannien och EU ingått ett avtal om villkoren för ett utträde ur unionen, och landet lämnade samarbetet i januari 2020, fortsatte förhandlingarna mellan dem. Nu handlade det om hur deras framtida relationer skulle se ut. EU vidhöll att ett nytt avtal måste garantera att parterna skulle kunna konkurrera med varandra på lika villkor och att britterna måste fortsätta att följa unionens regler på flera områden, något den brittiska regeringen inte ville gå med på. Det gällde allt från migration till industripolitik. Inom Konservativa partiet fanns det också ambitioner om att landet skulle stärka sin roll globalt (se Utrikespolitik och försvar).

Till de mer svårlösta problemen hörde vilka regler som skulle gälla för EU-medborgare som bodde i Storbritannien och vice versa, samt hur mycket britterna skulle betala till EU för skilsmässan. Även dessa förhandlingar gick trögt, men i slutet av 2020 lyckades parterna enas om ett handels- och samarbetsavtal (se Kalendarium och Utrikespolitik och försvar).

Det stod snart klart att den lösning man hade enats om för att undvika en hård gräns mellan den brittiska provinsen Nordirland på den irländska ön och själva landet Irland fortsatte att skapa problem (se nedan). Det uppstod också friktion mellan Storbritannien och framför allt Frankrike kring fiskefrågor.

Under brexitprocessen hade vänstern stärkts inom Labour, som då leddes av Jeremy Corbyn. Men Sedan Corbyn avgått efter valnederlaget 2019 leds partiet av Keir Starmer och har tagit ett tydligt steg åt höger. Opinionsmätningar visade 2023 att en majoritet av britterna, och Labourväljare mer än Toryväljare, återigen vill vara en del av den europeiska gemensamma marknaden. Starmer driver dock inte frågan aktivt.

Nordirland och Skottland

Nordirlandsprotokollet, den särlösning för provinsen som Storbritannien och EU hade enats om för att inte äventyra den sköra balans som rått där sedan fredsavtalet slöts 1998, har kommit att omförhandlas (se Kalendarium). 

De probrittiska, nordirländska unionistpartierna motsatte sig protokollet högljutt och i februari 2022 lämnade Demokratiska unionistpartiet (DUP) provinsregeringen som därmed föll (enligt fredsavtalet från 1998 måste partier från skilda sidor av konflikten gemensamt styra provinsen).

Provinsvalet i Nordirland i maj 2022 skapade en än mer laddad politisk situation, då Sinn Féin, som längre beskrevs som IRA:s politiska gren, blev största parti i Stormont (se Nordirland: På väg mot fred).

För DUP blev det svårsmält att det i praktiken skulle uppstå en gräns i havet mellan Nordirland och övriga delar av Storbritannien och handelshinder skulle upprättas. DUP fick i januari 2024 försäkringar från London om att det inte skulle ske, samtidigt som provinsen skulle bli kvar i EU:s tullunion och ha öpen gräns mot Irland. Därmed kunde partiet meddela sin återgång till regeringen i Belfast. 

I februari 2024 kunde därför Michelle O'Neill från Sinn Féin bli den första Irlandsnationalistiska försteministern i Nordirland. O'Neills tillsättning var symboliskt betydelsefull eftersom Nordirland enbart hade styrts av probrittiska ledare, även om hennes kollega från DUP Emma Little-Pengelly, med titeln biträdande försteminister, formellt har lika mycket makt. O'Neill sade kort efter sin installation att hon räknar med en folkomröstning om förening med republiken Irland inom tio år.

I Skottland fortsatte samtidigt Skotska nationalistpartiet (SNP) att driva på för att få till en ny folkomröstning om självständighet, något som den brittiska regeringen säger nej till (se Skottland). Högsta domstolen slog också fast i november 2022 att Skottland inte har rätt att genomföra en sådan utan tillstånd från London. Skottlands försteminister Nicola Sturgeon från SNP avgick oväntat i februari 2023 och ersattes av Humza Yousaf. Våren-försommaren 2023 skakades SNP av en skandal då Sturgeon, hennes make och partiets kassör förhördes av polis om misstänkta oegentligheter i samband med användning av kampanjmedel.

Följ den löpande utvecklingen i landet i Kalendarium

Om våra källor

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Brexit bakom svängdörrar i ”elaka partiet” (2022-11-03)

Fakta – politik

Officiellt namn
United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland/ Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland
Statsskick
monarki, enhetsstat
Statschef
kung Charles III (2022–)
Regeringschef
premiärminister Rishi Sunak (2022–)
Viktigaste partier med mandat i senaste val
Konservativa partiet/Tory 365, Labour 203, Skotska nationalistpartiet/SNP 48, Liberaldemokraterna 11, Demokratiska unionistpartiet 8, Sinn Féin 7, Plaid Cymru 4,SDLP 2, Gröna partiet 1, Allianspartiet 1 (2019)
Viktigaste partier med mandat i näst senaste val
Konservativa partiet/Tory 318, Labour 262, Skotska nationalistpartiet/SNP 35, Liberaldemokraterna 12, Demokratiska unionistpartiet 10, Sinn Féin 7, Plaid Cymru 4,Gröna partiet 1, samt 1 oberoende kandidat (2017)
Valdeltagande
ca 69 % i parlamentsvalet 2017, 67 % i parlamentsvalet 2019
Kommande val
parlamentsval senast januari 2025, troligen tidigare

Storbritannien – Skottland

Skottlands relation till London är kluven sedan länge. 1999 fick regionen visst självstyre, men Skotska nationalistpartiet (SNP), som styr i Edinburgh sedan 2007, vill ha självständighet. En majoritet av väljarna i Skottland röstade dock nej till fullt oberoende i en folkomröstning i september 2014. Diskussionen har dock fortsatt och eldats på av att en stor majoritet av skottarna ville förbli kvar i EU, som Storbritannien lämnade 2020.

Det skotska parlamentet, Holyrood, har 129 ledamöter som utses för en mandatperiod på fyra år (mandatperioden kan förlängas för att skotska val inte ska krocka med brittiska val).

Självstyret får bestämma i en rad frågor, som jordbruk, fiske, miljö, utbildning och vård, medan Londonregeringen har kontroll över bland annat författningsfrågor, utrikespolitik, försvar, arbetsmarknad, social välfärd och större delen av de skatter som tas ut. Skottland får också ta del av en större andel av de skatter som tas in där. På områden som miljö, livsmedelssäkerhet och mänskliga rättigheter har Skottland efter utträdet ur EU 2020 ändå valt att följa unionens regler, vilket dock komplicerar självstyret och dess befogenheter (se även Kalendarium).

Rösträtten i skotska val gäller från 16 år, medan 18 års ålder krävs i val till brittiska underhuset.

Självständighet?

1999–2007 styrdes Skottland av en koalition mellan Labour (som traditionellt har varit starkt i regionen) och Liberaldemokraterna. Valet 2007 ledde till ett maktskifte då SNP blev största parti, bildade minoritetsregering och utlovade redan då att skottarna skulle få rösta om självständighet.

En uppgörelse 2012 mellan regeringen i London, som leddes av Konservativa partiets David Cameron, och den i Edinburgh gav grönt ljus för en folkomröstning.

I sin kampanj betonade SNP att självständighetskampen handlade om att människor som bor på en plats själva ska kunna bestämma över sin framtid.

Det fanns flera svåra frågor att lösa inför ett eventuellt ja. En handlade om vem som skulle ha rätt till olje- och gasfyndigheterna i Nordsjön. En annan om vad som skulle händer med de kärnvapenbestyckade ubåtarna på den skotska västkusten. SNP:s linje var att inga kärnvapen skulle få finnas i ett självständigt Skottland. En annan fråga gällde hur stor del av den brittiska statsskulden som skottarna skulle få med sig.

SNP pläderade för att ett oberoende Skottland skulle bli kvar inom försvarsalliansen Nato och automatiskt skulle bli EU-medlem. Ett medlemskap skulle man dock behöva ansöka om, invände EU-kommissionen.

Inför folkomröstningen 2014 gav Ja-kampanjen en optimistisk bild av hur ett nytt och radikalt Skottland, öppet mot omvärlden, skulle kunna se ut. Nej-kampanjen, där Konservativa partiet, Liberaldemokraterna och Labour samlats, varnade för de stora ekonomiska problem som Skottland skulle få.

Nej-sidan fick 55 procent av rösterna och ja-sidan 45 procent. Valdeltagandet låg på knappt 85 procent.

Skottland mot brexit

När en majoritet av britterna 2016 folkomröstade för att lämna EU, röstade skottarna med klar majoritet, 62 procent, för att stanna kvar i samarbetet.

SNP:s ledare Nicola Sturgeon riktade skarp kritik mot den brittiska regeringen i London som hon anklagade för att vilja skaffa sig för stor makt på Skottlands bekostnad när befogenheter skulle tas hem från Bryssel efter brexit (se även Kalendarium).

Sturgeon sonderade också terrängen för en ny folkomröstning om självständighet, men fick efter hand nej av flera efter varandra styrande regeringar i London.

Självständighet svårhanterlig fråga

Valet 2021 blev ännu en framgång för SNP. Partiet stannade på 64, ett mandat från egen majoritet. Med hjälp av det andra partiet på självständighetssidan, Gröna partiet, ingick SNP 2021 en koalitionsregering.

Sturgeon lade 2022 fram en plan om att hålla en rådgivande folkomröstning om skotsk självständighet i oktober 2023. I den skulle samma fråga ställas som folkomröstning 2014: Ska Skottland bli en självständig stat?

I november 2022 slog dock Högsta domstolen fast att den skotska regeringen måste få klartecken från det brittiska parlamentet för att få hålla en folkomröstning, något som knappast lär ske som läget ser ut i dag.

En kontroversiell skotsk lag, som antogs 2022 och skulle göra det lättare att byta juridiskt kön, blockerades i början av 2023 av den brittiska regeringen. Det var första gången som London hade agerat för att stoppa lagstiftning som har antagits av det skotska parlamentet (se Kalendarium).

Frågan om hur hårt självständighetskravet har inneburit stora interna slitningar inom SNP. I februari 2023 meddelade Sturgeon oväntat sin avgång. Hon efterträddes av den tidigare ministern i regionstyret Humza Yousaf. Yousaf är den första muslim som väljs till ledare för ett stort brittiskt parti och till regional regeringschef (se Kalendarium).

Omedelbart efter Yousafs tillträde skakades SNP av en skandal på hög nivå när Sturgeon, hennes make Peter Murrell, som tidigare haft en hög post i partiet, och kassören Colin Beattie greps och förhördes av polis som utreder hur partiet använt sina kampanjbidrag.

Storbritannien – Nordirland

Konflikten mellan protestanter och katoliker i Nordirland går tillbaka till 1600-talet. Våldsvågen "The Troubles" inleddes i slutet av 1960-talet och kom att kräva över 3 700 människors liv. Sedan ett fredsavtal undertecknats 1998 har läget sakta normaliserats, men motsättningarna har gjort att det är svårt att bilda regeringar i provinsen och hotet om politiskt våld har ökat på nytt.

The Troubles inleddes sedan en fredlig medborgarrättsrörelse börjat protestera mot diskrimineringen av den katolska befolkningen, något som orsakade konfrontationer med militanta protestanter som kände sin maktställning hotad. Den brittiska armén sattes 1969 in för att få slut på våldet. Arméns hårdföra metoder gjorde att den snart fick den katolska befolkningen emot sig. Irländska republikanska armén (IRA) genomförde flera terrorattentat och ställde krav på att britterna skulle lämna Nordirland. Oroligheterna trappades upp ytterligare, då både IRA och protestantiska grupper begick nya våldsdåd. 1972 upplöste britterna Nordirlands parlament och styrde därefter provinsen direkt från London.

Flera försök gjordes för att lösa Nordirlandskonflikten. Den gamla misstron mellan regeringarna i London och Dublin ersattes efterhand med insikten om att länderna måste samarbeta för att få slut på våldet. 1998 ingicks ett fredsavtal och en normalisering av livet i provinsen följde. 

Avtalet innebar i stora drag att Nordirland fick begränsat självstyre med rätt att fatta beslut om ekonomisk utveckling, jordbruk, hälsovård, socialtjänst, utbildning och miljöfrågor. Ett nytt parlament, Stormont, inrättades. Det har 90 ledamöter som väljs för en mandatperiod på fem år. De flesta av partierna är registrerade antingen som unionister (i praktiken protestanter som vill behålla banden till Storbritannien) och nationalister (främst katoliker som vill ha ett enat Irland).

Provinsregeringen ska ledas av två försteministrar som måste ha stöd av minst 40 procent av ledamöterna på bägge sidor. Det finns också ett råd där ministrar från provinsregeringen och Irland samarbetar. Nordirlands nationella tillhörighet ska bara kunna ändras om en majoritet av befolkningen önskar detta. 

Sedan 2007 har Nordirland under långa perioder haft ett fungerande provinsstyre. Länge bestod provinsregeringen av fyra partier: de unionistiska Demokratiska unionistpartiet (DUP) och Ulsters unionistparti (UUP) och de nationalistiska Sinn Féin och det socialdemokratiska SDLP. Från 2015 styrdes Nordirland enbart av DUP och Sinn Féin, men i början av 2017 föll regeringen och kunde inte nybildas på tre år. Problemen fördjupades av att Storbritannien efter folkomröstningen 2016 om utträde ur EU ställde in sig på att lämna unionen, och där frågan om hur gränsen mellan Nordirland och Irland skulle se ut tillhörde de mer svårlösta problemen (se Aktuell politik).

Läget blev inte lättare av att den brittiska regeringen efter parlamentsvalet 2017 blev beroende av stöd från DUP. Det unionistiska partiet försökte utnyttja sin position genom att säga nej till att hitta lösningar. I slutet av 2019, sedan Boris Johnson tagit över som premiärminister och hans konservativa parti vunnit egen majoritet i det brittiska underhuset, förlorade DUP sin vågmästarroll. I början av 2020 kunde en ny nordirländsk regering tillträda, men regeringsarbetet präglades av starka spänningar.

Samtidigt har samhället successivt stöpts om. Folkräkningen från 2021 visar att andelen katoliker i befolkningen nu är fler än protestanterna (se Kalendarium).

Den särlösning som Storbritannien och EU enats om för Nordirland skapade ett starkt missnöje bland delar av den protestantiska befolkningen. I februari 2022 avgick Paul Givan från DUP som försteminister, men ny lagstiftning som antogs av det brittiska parlamentet i samma veva skulle göra det möjligt för provinsparlamentet och ministrarna att fortsätta sin verksamhet i upp till 24 veckor utan de två försteministrarna (se även På väg mot fred).

Provinsvalet i maj 2022 innebar att Sinn Féin tog över positionen som Nordirlands största parti från DUP, med 27 mandat mot 25 för det unionistiska partiet. Valet blev också en stor framgång för Allianspartiet, som valt att inte registrera sig som nationalistiskt eller unionistiskt, vilket fick 17 mandat (se Kalendarium).

Valresultatet betydde att det irländsknationalistiska Sinn Féin skulle få utse provinsens försteminister, vilket med tanke på partiets bakgrund var svårsmält för unionisterna. Dessutom vägrade DUP att delta i provinsregeringen om inte Nordirlandsprotokollet slopades. Nyval hotade men den brittiska regeringen valde i stället att ge parterna mer tid, flera gånger om (se Kalendarium).

Ett nytt avtal ingicks i mars 2023 mellan Storbritannien och EU om att modifiera Nordirlandsprotokollet. Men inte heller det räckte för att blidka DUP. Först i januari 2024, efter försäkringar från London om fortsatt fri handel mellan provinsen och övriga Storbritannien, DUP att partiet efter nästa två år kunde återgå till regeringen i Belfast.

Det banade i sin tur vägen för att Michelle O'Neill i februari 2024 blev den första försteministern från det Irlandsnationalistiska från Sinn Féin. O'Neills tillsättning var symboliskt betydelsefull eftersom Nordirland enbart styrts av probrittiska ledare tidigare, även om hennes kollega från DUP Emma Little-Pengelly, med titeln biträdande försteminister, formellt har lika mycket makt. O'Neill sade kort efter sin installation att hon räknar med en folkomröstning om ett förenande med republiken Irland inom tio år.

I september 2023 klubbade parlamentet i London en lag som ger de stridande under konflikten i Nordirland amnesti om de samarbetar med en sanningskommission som ska upprättas. Straffriheten gäller poliser och militärer, samt de halvmilitära grupper som stred i provinsen. Lagen antogs trots att den på förhand kritiserats av anhöriga till dödsoffer och alla partier i Nordirland, liksom republiken Irlands regering och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. 1 200 dödsfall är ouppklarade. Krigsveteraner välkomnade lagen. I januari 2024 anmälde republiken Irland lagen till Europadomstolen. 

Läs mer om Nordirland i Konflikter: Nordirland.

LÄSTIPS: läs mer om Nordirland i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Maktförskjutning i Nordirland när samhället stöps om (2021-10-15)

Storbritannien – Utrikespolitik och försvar

Storbritannien är en utrikespolitisk och militär världsmakt i kraft av sitt permanenta medlemskap i FN:s säkerhetsråd, sina kärnvapen och sin ”särskilda relation” till USA. I Västeuropa kan bara Frankrike mäta sig militärt. Medlemskapet i EU var laddat och utträdet ur samarbetet 2020 blev komplicerat, inte minst vad gäller den känsliga Nordirlandsfrågan. Efter brexit hoppas regeringen på en ännu starkare roll på världsscenen.

Redan när Storbritannien 1973 gick med i EG (som senare blev EU) var landet en motvillig medlem. Den brittiska EU-politiken handlade ofta mer om hur man skulle undvika att lämna ifrån sig makt till Bryssel än att framhålla fördelarna med samarbetet. För britterna var det främst ett sätt att gynna handeln mellan medlemsländerna och de motsatte sig politisk integration.

Sedan de brittiska väljarna 2016 röstat för att lämna samarbetet rådde stor ovisshet kring hur det skulle gå till. Efter många turer lämnade Storbritannien EU den 31 januari 2020 och ingick ett nytt handelsavtal med unionen. 

En av de mest svårlösta frågorna, som fortsatt orsaka problem, gäller hur gränsen mellan Nordirland och EU-landet Irland ska fungera, vilket också har koppling till den brittiska provinsens omstridda status och styre (se Aktuell politik).

Efter brexit har Storbritannien också förhandlat om nya, egna handelsavtal med en rad länder utanför EU.

Storbritannien har också slutit avtal med Frankrike i syfte att minska strömmen av migranter över Engelska kanalen. (se Befolkning och språk och Kalendarium).

Passfrihet Storbritannien-Irland

Ända sedan 1920-talet råder passfrihet mellan Storbritannien och Irland. Det innebär också att irländare kan arbeta, studera, få bidrag och vård i Storbritannien. Avtalet tillåter också irländska medborgare att rösta i brittiska val och vice versa. Detta gäller även efter det att Storbritannien lämnade EU (se Kalendarium).

Relationen till USA och drömmen om en ny global roll

Den konservativa brittiska regeringen har förhoppningar om att Storbritannien genom att ha lämnat EU ska kunna stärka sin roll globalt, men det tycks vara lättare sagt än gjort. Det relativt starka inflytande som landet har haft efter andra världskriget har bland annat haft sin grund i den särskilda relationen till USA. Men den är inte så stark som den brittiska regeringen har önskat och bygger i hög grad på militärt och säkerhetspolitiskt samarbete.

En del uttalanden som Donald Trump gjorde när han var USA:s president 2017–2021 fick många brittiska bedömare att ifrågasätta om den särskilda relationen skulle överleva. Det handlade bland annat om USA:s beslut att ensidigt lämna kärnenergiavtalet med Iran (se nedan).

Sedan Boris Johnson 2019 tagit över som premiärminister förbättrades relationerna. Trump var positiv till britternas utträde ur EU, som han såg som en konkurrent på handelsområdet. 2020 inleddes samtal om ett frihandelsavtal mellan Storbritannien och USA. Britterna ville bland annat öka exporten av jordbruksprodukter till USA och försöka få lägre tullavgifter för en rad varor. USA hoppades kunna sälja fler varor som produceras enligt amerikanska regler till Storbritannien samt få tillgång till den brittiska marknaden förhälsovård och läkemedel, vilket är en känslig sak för britterna.

Under president Joe Biden har USA inte gjort någon hemlighet av att man helst hade sett att Storbritannien hade stannat kvar i EU. Biden har också tryckt på för att regeringen i London ska göra allt den kan för att bevara freden i Nordirland. Samtidigt valde USA 2021 att utan förvarning till britterna ta hem sina soldater från Afghanistan (se nedan).

Säkerhetspakten Aukus, som Storbritannien slöt med USA och Australien i samma år, var ett visst plåster på såren. Pakten beskrivs som det mest omfattande försvarssamarbetet mellan länderna sedan andra världskriget och anses vara riktat mot Kina, även om det inte uttalas öppet. I mars 2023 presenterade de tre ländernas ledare sin plan på att USA ska sälja fem atomkraftdrivna ubåtar till Australien och att Storbritannien och Australien sedan ska bygga en ny modell med både amerikansk och brittisk teknik.

Kina

Samtidigt som Storbritannien ansträngde sig för att förbättra sina kontakter med Kina och öka handelsutbytet mellan länderna beslöt man 2020, efter påtryckningar från USA, att den kinesiska telekomjätten Huaweis tekniska utrustning från och med 2027 inte får användas i det brittiska 5G-nätet (se Kalendarium).

Sedan Rishi Sunak tillträtt som premiärminister 2022 gjorde han en markering mot regeringen i Peking om att de ekonomiska kontakterna mellan länderna inte skulle vara lika nära som tidigare, då förhoppningen var att ökat ekonomiskt samarbete skulle leda till politiska och sociala reformer i Kina.

Storbritannien reagerade ilsket sommaren 2023 när myndigheterna i Hongkong satte ett pris på åtta landsflyktiga demokratiaktivisters huvuden och Kina anklagade London för att härbärgera flyktingar undan rättvisan. Relationen har också surnat sedan Storbritannien krävt att Kina stänger vad man påstår är rena polissstationer på brittisk mark som spionerar på exilkineser. Peking avfärdar anklagelsen.

Kosovo, Afghanistan och Irak

Åren 1997–2010 förde den dåvarande Labourregeringen en aktiv utrikespolitisk roll, ofta i samarbete med USA. Premiärministern Tony Blair ville att landet skulle fungera som en förbindelselänk mellan USA och EU. Efterhand kritiserades han alltmer på hemmaplan för att stå för nära USA.

Under Kosovokrisen 1999 höll amerikaner och britter hög profil i försvarsalliansen Natos luftkrig mot Jugoslavien. Efter terrorattentaten mot USA 2001 var det bara Storbritannien som i större omfattning deltog vid USA:s sida i de militära angreppen mot Afghanistan.

I början av 00-talet handlade utrikespolitiken mycket om Irak och huruvida regimen där hade massförstörelsevapen. Tillsammans med USA beslöt Storbritannien att invadera Irak 2003, trots att många britter motsatte sig kriget (se Modern historia) och trots att det inte hade fått klartecken i FN:s säkerhetsråd. De brittiska trupperna stannade kvar i södra Irak till 2009 för att administrera återuppbyggnaden och garantera säkerheten där. Inga massförstörelsevapen hittades efter regimens fall. I Storbritannien fördes en hård debatt om huruvida hotet från Irak hade överdrivits för att motivera ett anfall.

2005 skickade Storbritannien trupper till den Natoledda operationen i Afghanistan, där bland annat även Sverige deltog. Från 2006 drogs brittiska soldater in i strider med talibaner och andra väpnade grupper i provinsen Helmand. Som mest fanns det 9 000 brittiska soldater i Afghanistan. Insatsen där var inte lika politiskt känslig som den i Irak, eftersom uppdraget hade mandat från FN. 2014 avslutade Nato formellt sin insats i landet. Kvar blev omkring 1 000 man för att utbilda de afghanska regeringstrupperna.

Samtliga brittiska militärer drogs tillbaka från Afghanistan 2021, sedan USA beslutat att ta hem sina soldater och det ansågs för riskfyllt att ha militära styrkor kvar i landet. Läget spetsades till i augusti 2021, då talibanerna tog över makten medan de utländska trupperna lämnade landet. Storbritannien evakuerade under kaotiska förhållanden såväl britter som afghaner som hade arbetat för dem (se Kalendarium). Den brittiska regeringen fick skarp kritik för att den inte hade varit bättre förberedd och passivt hade följt USA:s linje.

I juli 2023 bekräftades att åklagare i Storbritannien utreder brittiska soldater för krigsförbrytelser i Afghanistan under åren 2010–2013. Bland annat rör utredningarna misstankar om att civila har dödats.

Libyen och Syrien

Irakkriget och dess efterspel har skapat starkt motstånd i Storbritannien mot att ge sig in nya militära operationer i konfliktområden. Men 2011 var Storbritannien pådrivande när FN:s säkerhetsråd beslutade att det skulle upprättas en flygförbudszon i Libyen för att skydda civilbefolkningen. I den Natoledda insatsen spelade USA, Storbritannien och Frankrike ledande roller, men flera andra länder deltog, bland dem Sverige med spanande Gripenplan.

När den dåvarande premiärministern David Cameron 2013 förespråkade att brittisk militär skulle sättas in mot den syriska regimen, som använt kemiska vapen mot rebellfästen, röstade underhuset nej. Efter Islamiska statens (IS) våldsamma framfart i Irak och Syrien godkände kammaren dock brittiska flygräder mot den extrema gruppen under 2014 och 2015. 2018, efter nya anklagelser om att kemiska vapen använts, bombade Storbritannien, USA och Frankrike anläggningar där den syriska regimen uppgavs tillverka sådana vapen.

Spänd kontakt till Iran

Förhållandet mellan Storbritannien och Iran har periodvis varit spänt ända sedan 1800-talet. På senare år har det från brittisk sida främst handlat om oro för att Iran försöker skaffa sig kärnvapen.

I samband med ett genombrott 2015 i förhandlingarna om det iranska kärnteknikprogrammet, och avtalet JCPOA kunde slutas mellan Iran och omvärlden (se Iran: Utrikespolitik och försvar), förbättrades kontakterna mellan länderna. Storbritannien beklagade, tillsammans med Frankrike och Tyskland, USA:s beslut att 2018 dra sig ur kärnenergiavtalet. Länderna slog samtidigt fast att det fortfarande var viktigt för den gemensamma säkerheten. 2020 markerade emellertid de tre västeuropeiska länderna mot Iran som man ansåg inte höll sin del av avtalet.

2022 och 2023 skärpte Storbritannien sina sanktioner mot Iran. Skälet var brutalitet mot demokratiprotester, underminerande av fred i Mellanöstern och på andra håll (iranska drönare har använts av Ryssland mot Ukraina), samt mord- och kidnappningshot mot regimkritiker som befinner sig i Storbritannien.

Israel-Palestina

Storbritannien har goda relationer med Israel, även om de har varierat genom åren och britterna har behövt gå en del balansgång för att även ha bra förbindelser med flera allierade arabländer. 2020 ingick Storbritannien ett avtal om militärt samarbete med Israel.

Sedan den militanta palestinska rörelsen Hamas gått till stort anfall mot Israel i oktober 2023 och dödat många civila uttalade regeringen i London tydligt stöd för israelerna. Sunak reste också, liksom USA:s president Joe Biden, snabbt till Israel för att visa solidaritet med den judiska staten. Tillsammans med USA, Frankrike, Tyskland och Italien lovade Storbritannien att hjälpa Israel att försvara sig och britterna sände två örlogsfartyg och ett spaningsflygplan till östra Medelhavet.

De fem länderna sade sig också erkänna legitima anspråk från palestinierna, men inte från Hamas, som London i likhet med regeringar i andra västländer ser som en terroristorganisation.

Som en följd av kriget började huthirebeller i Jemen beskjuta fartyg på Röda havet. Huthierna uttryckte stöd för Hamas och uppgav att målet var fartyg med kopplingar till Israel. Men också fartyg som inte tycktes ha med Israel att göra träffades och USA samlade därför en säkerhetsallians för att skydda den viktiga transportleden genom Röda havet och Suezkanalen. Storbritannien var ett av länderna som anslöt sig. Kort därpå genomförde de anfall mot huthirebellerna.

Argentina och Falklandsöarna

Argentinska krav på de brittiska Falklandsöarna i södra Atlanten har skapat spänningar mellan Storbritannien och Argentina. När argentinska trupper 1982 invaderade öarna ledde det till ett krig mellan länderna som vanns av britterna (se Modern historia).

2013 hölls en folkomröstning där 99,8 procent av invånarna röstade för att Falklandsöarna skulle förbli brittiska. Efter en tids normalisering höjdes tonen då president Alberto Fernández i ett tal i FN 2020 vidhöll att öarna är ockuperade av Storbritannien. 2022 fick han stöd av Kina i sin uppfattning och uppmanade britterna att förhandla om ögruppens status.

Ryssland och Ukraina

Giftmordet på den avhoppade ryske underrättelseagenten Aleksandr Litvinenko i London 2006, liksom giftmordförsöket på den ryske dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter 2018 i Salisbury, ledde till spänningar i förhållandet till Ryssland (se Kalendarium). Regeringen i London anklagade Moskva för att ligga bakom attentaten. Rysslands ockupation av Krimhalvön 2014 och intåg i regionen Donbas i Ukraina, bidrog också starkt till försämrade relationer.

Storbritannien har sedan dess utbildat ukrainsk militär och gradvis, tillsammans med andra västländer, skärpt sanktionerna mot Ryssland. Senast skärptes de vid G7-toppmötet i Hiroshima i maj 2023. Då meddelade Sunak att britterna utökar sanktionerna till att omfatta diamanter, en rad metaller, samt ytterligare 88 personer med band till president Putins regim.

Den brittiska regeringen har hållit hög profil under krisen, delvis som ett sätt att visa att landet fortfarande spelar en viktig roll globalt efter brexit och kunna visa enad front med USA efter det som hände i Afghanistan 2021 (se ovan). Sunaks första utlandsresa som premiärminister gick till Ukraina hösten 2022.

Storbritannien har sänt kraftfulla vapen till Ukraina, däribland stridsvagnar och långdistansrobotar, vilket man var första land att leverera. President Volovymyr Zelenskyj har också länge lobbat för att britterna ska bidra med stridsflyg. I maj 2023 lovade Sunak att tillsammans med Nederländerna försöka bilda en allians som ska tillmötesgå Kievs önskemål om planen. Tills vidare utlovas utbildning av ukrainska piloter i att flyga F-16-plan sedan USA godkänt upplägget. Det öppnar möjligheten för USA:s allierade, dock inte för USA självt, att med tiden leverera de USA-tillverkade stridsflygplanen till Kiev. De egna bristerna när det gäller försvarsutrustning sätter också en gräns för hur mycket militär hjälp Storbritannien kan ge. Ryssland anser att F-16-plan skulle innebära en upptrappning och att de väcker frågan om Natos inblandning i kriget.

Händelseutvecklingen ledde också till ökad uppmärksamhet på att ryska oligarker, varav en del har nära band till Rysslands president Vladimir Putin, har tvättat svarta pengar genom att bland annat investera i fastigheter i London. De som gör stora investeringar i Storbritannien har också sedan 1994 kunnat beviljas särskilda visum för fem år och därefter brittiskt medborgarskap.

FN och Samväldet

Storbritannien är en stormakt i Förenta nationerna. Eftersom Storbritannien var en av segrarmakterna i andra världskriget är landet en av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd som därmed har rätt att blockera (lägga in sitt veto mot) rådets beslut.

Många av Storbritanniens tidigare kolonier ingår i Samväldet. Syftet med organisationen, som samlar 56 länder, är att upprätthålla en kulturell och social värdegemenskap. Samväldet har även betydelse för att kanalisera bistånd från rika till fattiga länder inom organisationen. Det utövar dessutom påtryckningar för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna i medlemsländerna.

Försvar

Det kalla krigets slut 1989/1990 ledde till kraftiga neddragningar av försvaret. På senare år har de dock ökat. När regeringen presenterade en ny försvarsstrategi 2021 aviserades satsningar på den brittiska försvarsindustrin, en särskild styrka mot cyberhot, samt ett nytt centrum för artificiell intelligens. Premiärminister Boris Johnson utlovade upp till 100 000 nya arbetstillfällen inom försvarssektorn och 16,5 miljarder pund extra till försvaret fram till 2025. Ett syfte med satsningen var att stärka Storbritanniens position i världen.

I mars 2023 presenterade premiärminister Rishi Sunak en förstärkning av försvaret värd 5 miljarder pund, som ett led i ambitionerna att möta hot från Ryssland och Kina. Pengarna är bland annat avsedda för inköp av ammunition, förstärkt underrättelsearbete och finansiering av Aukus (se ovan), ubåtssamarbetet med USA och Australien. På sikt ska försvarsanslagens andel av BNP höjas till 2,5 procent.

Storbritannien har ett eget kärnvapenprogram, Trident. Landet har fyra kärnvapenbestyckade ubåtar som ska ersättas med nya fram till 2025. I försvarsstrategin från 2021 höjdes den övre gränsen för hur många kärnvapenstridsspetsar Storbritannien får ha, från 180 till 260. Det väckte frågor om huruvida landet lever upp till sina åtaganden i ickespridningsavtalet (NPT). Beslutet motiverades med den upprustning som Ryssland och andra länder har gjort på senare år.

Bistånd

Storbritanniens bistånd utgjorde fram till coronapandemin 0,7 procent av landets bruttonationalinkomst (BNI) och tangerade därmed FN:s mål om vad världens rika länder väntas bidra med i det avseendet. Under pandemin sänktes dock biståndet till 0,5 procent på grund av andra extraordinära utgifter som uppstod. Avsikten var att återgå till 0,7 procent, men inför budgetåret 2024/2025 aviserade regeringen att den lägre nivån ska kvarstå flera år framåt till dess att man anser sig ha råd att höja den.

Om våra källor

Fakta – försvar

Armén
83 450 man (2022)
Flygvapnet
33 150 man (2022)
Flottan
33 750 man (2022)
Militärutgifter i andel av BNP
2,22 procent (2021)
Militärutgifter i andel av statsbudgeten
4,7 procent (2021)

Storbritannien – Ekonomisk översikt

Storbritannien är världens femte största ekonomi. Länge dominerade tung industri, där varvsindustrin och kolbrytning spelade stor roll. Sedan 1970-talet har tillverkningsindustrins betydelse för ekonomin minskat drastiskt. Numera svarar tjänstenäringarna, varav finanssektorn är en viktig del, för omkring fyra femtedelar av BNP.

De ekonomiska villkoren skiljer sig mellan olika delar av landet. Ekonomin är starkast i sydöstra England. London är ett av världens främsta finanscentrum och finanssektorn svarar för cirka en tiondel av BNP. Förutom Londonbörsen finns där en rad internationella banker och finansinstitut samt försäkringsbolag för rederier och flygtrafik. Även IT-sektorn är stark, liksom läkemedelsindustrin. Samtidigt har den traditionella exportindustrin, med bland annat bil- och ståltillverkning, på andra håll fått svårigheter. Många industrier har lagts ned i norra England, Skottland och Wales.

Tjänstesektorn består inte bara av finanssektorn, där många anställda har höga löner, utan även av näringar som är beroende av personal med låga löner, till exempel detaljhandeln, call centers och restauranger.

Storbritanniens utträde ur EU har lett till prövningar för ekonomin. Den turbulens som har rått kring brexitprocessen, och vilka villkor som ska gälla efter utträdet, har påverkat den ekonomiska utvecklingen.

Från tillväxt till djup kris

När Labour kom till makten 1997 fördes inledningsvis en relativt stram ekonomisk politik och regeringen kunde flera år i rad visa på överskott i statsbudgeten. Efter det blev den mer frikostig och stora satsningar gjordes på skolan och vården. Samtidigt var efterfrågan hög på den inhemska marknaden. Låga räntor bidrog till att driva upp huspriserna, särskilt i de större städerna, och många britter lånade pengar för bostadsköp och privat konsumtion.

Budgetunderskotten växte och staten började ta stora lån. Från 2005 höjdes flera skatter för att skapa bättre balans i statens finanser. Men under den internationella finanskrisen, med början 2007, hopade sig problemen, tillväxten stannade av och pundet föll i värde. Samtidigt rådde stor oro på världens finansmarknader och flera brittiska banker hamnade i svårigheter.

För att rädda det brittiska banksystemet aviserade regeringen 2008 ett krispaket på 50 miljarder pund, samtidigt som man lovade att låna ut motsvarande 200 miljarder pund till bankerna. Räddningspaketet innebar att flera banker helt eller delvis förstatligades. För att minska följderna av krisen lovade regeringen att tidigarelägga planerade stora offentliga investeringar som skulle finansieras med lån.

Hårda besparingar

Den borgerliga koalitionsregeringen som tillträdde 2010 valde en annan strategi: att spara sig ur krisen. Momsen höjdes, ett tvåårigt lönestopp infördes inom den offentliga sektorn, som tvingades spara stora summor och bolagsskatterna sänktes. Regeringen lovade att ha de offentliga finanserna i balans till 2015. Men trots hygglig tillväxt från 2013 och fallande arbetslöshet var staten tvungen att ta stora lån för att få budgeten att gå ihop. Ett skäl till det var att skatteinkomsterna blev lägre än väntat, vilket delvis berodde på att så många britter tjänade så lite att de inte behövde betala inkomstskatt. Ett annat skäl var att exporten föll på grund av eurokrisen och minskad efterfrågan på brittiska varor i USA.

Den konservativa regering som styrt landet sedan 2015 har fört en hård åtstramningspolitik, särskilt inom välfärdssystemet (se Sociala förhållanden) vilket lett till att underskotten i statsbudgeten har minskat. Statsskulden har dock fortsatt att öka i förhållande till BNP. 

Brexit och coronakris

Månaderna efter folkomröstningen om EU gick ekonomin bättre än väntat, förutom att värdet för pundet föll kraftigt. De flesta bedömare spådde dock att utträdet ur EU skulle få negativa konsekvenser för Storbritannien, särskilt som landet skulle lämna den gemensamma marknaden. Sedan många år har utländska investeringar i näringslivet uppmuntrats. 2015 var Storbritannien det europeiska land där utländska bolag satsat mest. Investeringarna stannade av redan före folkomröstningen då många företag inväntade resultatet innan de skulle besluta om nya satsningar. Brexit påverkade också bankväsendet där ett antal banker flyttade sina huvudkontor till andra länder.

Dessutom innebar coronakrisen 2020/2021 ett svårt slag för ekonomin, i likhet med många andra länders. 2020 föll BNP med över 9 procent. När samhället öppnade upp igen 2021 ledde brist på arbetskraft till stora problem inom flera sektorer. Varuflödet och tillgången på drivmedel drabbades till exempel hårt av bristen på långtradarchaufförer. Dessutom tog inflationen fart, särskilt snabbt steg priserna på energi. Det slog hårt mot många hushåll, som fick ännu svårare än tidigare att få ekonomin att gå ihop. Den utvecklingen fortsatte också, liksom i övriga Europa, efter Rysslands stora invasion av ukraina 2022. Stigande priser och räntor har slagit särskilt hårt mot många britter.

Utrikeshandel

Storbritannien har sedan 1998 ett underskott i handelsbalansen. Under många år var växlingskursen på pundet hög vilket ledde till att brittiska exportvaror blev dyrare, samtidigt som importen blev billigare. Handelsunderskottet har dock fortsatt att vara stort även på senare år då pundet förlorat i värde. Forskning från LSE Centre for Economic Performance 2022 tydde på ett stort tapp i handeln mellan Storbritannien och EU efter att övergångsreglerna efter utträdet hade slutat att gälla 2021. Officiell statistik visade också på att exportvolymerna hade minskat påtagligt i Storbritannien kring årsskiftet 2021/2022 samtidigt som de hade ökat i andra OECD-länder.

Storbritannien anslöt sig i juli 2023 till handelsavtalet CPTPP (Comprehensive and Progressive Agreement for Trans-Pacific Partnership) som omfattar tolv länder kring Stilla havet som tagit bort 95 procent av alla tullar på handeln mellan dem. Avtalet anses viktigt efter det brittiska utträdet ur EU.

Tjänstesektorn svarar numera för en stor del av exporten. Trots det har Storbritannien sedan 1984 ett betydande underskott i bytesbalansen, där såväl varuhandeln som turism och handel med tjänster ingår, samt inkomster från investeringar och andra transfereringar. Underskottet beror i hög grad på att utländska bolag investerar mer i Storbritannien än brittiska företag satsar utomlands.

Centralbanken Bank of England har på senare år fått kritik för att inte agera tillräckligt kraftfullt mot personers och företags försök att undkomma skatt via skatteparadis. Till dessa hör Brittiska Jungfruöarna och andra brittiska utomeuropeiska territorier och kronbesittningar, samt Londons finanskvarter, City of London, som av komplicerade historiska skäl har särskild juridisk status.

Om våra källor

Fakta – Ekonomi

BNP per invånare
45 850 US dollar (2022)
BNP-tillväxt
4,0 procent (2022)
Total BNP
3 070 668 miljoner US dollar (2022)
Jordbrukets andel av BNP
0,7 procent (2022)
Industrins andel av BNP
17,9 procent (2022)
Servicesektorns andel av BNP
71,0 procent (2022)
Inflation
9,1 procent (2022)
Statsskulden i andel av BNP
102,6 procent (2022)
Valuta
pund
Varuexport
529 435 miljoner US dollar (2022)
Varuimport
823 866 miljoner US dollar (2022)
Bytesbalans
-47,1 miljarder US dollar (2021)
Varuhandeln i andel av BNP
44 procent (2022)
Viktigaste exportvaror
fordon, verkstadsprodukter, läkemedel, metaller, råolja (2021)
Största handelspartner
EU-länder, framför allt Tyskland, Nederländerna, Irland och Frankrike, samt USA och Kina (2021)

Storbritannien – Naturtillgångar, energi och miljö

Storbritannien har stora tillgångar på olja, fossilgas och kol, även om alla kolgruvor i princip lagts ner. På senare år har även olje- och gasproduktionen minskat, men nya utvinningstillstånd har skapat debatt om hur klimatmålen ska nås. Genom bland annat ny kärnkraft hoppas landet samtidigt bli koldioxidneutralt år 2050.

Råolja exporteras, samtidigt som Storbritannien importerar olja från andra länder. Under 2010-talet minskade den inhemska olje- och gasproduktionen påtagligt och från 2013 har importen av olja och gas varit större än exporten. Flera nya gasfyndigheter har dock börjat exploateras och regeringens tillstånd under 2023 om ny utvinning av olja och gas är omdebatterat.

Gasens betydelse har ökat i takt med att många gamla, koldrivna kraftverk har stängts. Alla kolkraftverk som inte har moderniserats för att begränsa koldioxidutsläppen ska ha stängts senast 2025.

Nio reaktorer är i bruk vid fem kärnkraftverk. Flera är gamla och ska stängas fram till år 2030. En rad nya reaktorer planeras men många av projekten är försenade bland annat på grund av att det har varit svårt att finansiera dem. Planen är att kärnkraft år 2050 ska stå för 25 procent av elförsörjningen (jämfört med dagens cirka 15 procent), samt att vind- och solkraft samt produktion av vätgas ska byggas ut.

Säkerheten vid Sellafield, en upparbetningsanläggning för utbränt kärnbränsle, är omstridd. Irland, Norge och Danmark har försökt få britterna att stänga anläggningen efter rapporter om radioaktiva utsläpp.

I bland annat Sussex har bolag börjat söka efter skifferolja och skiffergas, vilket har väckt protester från lokalbefolkningen. Sedan 2019 är så kallad hydraulspräckning (frackning) förbjuden.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Fossila energikällor stod 2022 för tre fjärdedelar av energiförsörjningen. Gas står för störst andel, cirka 40 procent av all energi. Kärnkraft utgör en knapp tiondel. Av förnybara energikällor står sol, vind och vatten sammanlagt för drygt 5 procent och biobränsle för cirka 10 procent. Trenden är att de förnybara energikällornas andelar ökar. Kolet är i sin tur nästan helt utfasat (3 procent 2022).

När det gäller den del av energiförbrukningen som går till elektricitet är fossilgas återigen den största källan och står för cirka 40 procent (2022). Sol, vind och vatten utgör drygt 30 procent tillsammans, medan biobränsle står för omkring 10 procent. Kärnkraften står för cirka 15 procent.

KLIMAT OCH MILJÖ

I Västeuropa är det bara Tyskland som släpper ut mer växthusgaser än Storbritannien. De brittiska utsläppen har dock nästan halverats sedan 1990.

Per invånare är britternas utsläpp något under genomsnittet för västeuropeiska länder.

Storbritannien står bakom Parisavtalet från 2015 om att hålla den globala uppvärmningen under 2 °C och sträva efter att begränsa den till 1,5 °C. Landet anslöt sig till avtalet både som tidigare EU-medlem och som egen nation. Liksom EU-länderna har Storbritannien en uppdaterad nationell klimatplan (NDC) och en långsiktig strategi (LTS). Man delar också unionens mål att vara klimatneutral (nå nettonollutsläpp) senast 2050. 2023 lade regeringen fram en 20-årsplan för att nå detta mål. Den består bland annat av satsningar på en ny generation av så kallade små modulära kärnreaktorer och på infångande av 20–30 miljoner ton koldioxid per år från 2030, vilket motsvarar utsläpp från 10–15 miljoner bilar. Utöver miljövinsterna är ett syfte med planen att undvika de höga energipriser som orsakats av Rysslands krigföring mot Ukraina.

2023 kritiserade dock landets klimatpolitiska råd, The Climate Change Committee (CCC), Storbritannien för att inte längre vara en global ledare i klimatfrågan. CCC exemplifierade med beslutet 2022 att för första gången på 30 år godkänna en ny underjordisk kolgruva, samt planerna på att exploatera ett nytt oljefält utanför Skottland, Rosebank. Kritik från miljöorganisationer följde också på ett besked 2023 om att regeringen ska bevilja hundratals licenser för olja och gas i Nordsjön.

Samma år sköt Rishi Sunaks regering upp flera delmål i klimatpolitiken. Det är de ökade kostnaderna för hushållen som gör att regeringen senarelade dels ett förbud mot nya bensinbilar från 2030 till 2035, dels bland annat omställningen från gaspannor till luftvärmepumpar i bostäder. Det möttes av kritik från både opposition, egna led, miljörörelse och näringsliv.

Klimatutmaningar

Värmeböljor på senare år väcker farhågor för hur Storbritannien drabbas av och anpassar sig till klimatförändringarna. Landet bedöms också som känsligt för extremväder. Stigande havstemperatur liksom höjd vattennivå väntas göra att översvämningar kommer att förvärras och orsaka skador på infrastruktur.

Enligt klimatanpassningsindexet ND-Gain, som täcker över 180 länder, hör dock Storbritannien i likhet med flera andra stater i regionen till toppskiktet i världen både vad gäller hur mycket man väntas drabbas och hur motståndskraftig man är mot förändringarna.

Övriga miljöproblem

Brittiska myndigheter bedömer att luftföroreningar är det största miljöhotet mot folkhälsan. De har både kort- och långsiktiga hälsokonsekvenser. Långvarig utsatthet för luftföroreningar förkortar livet på tiotusentals britter varje år och invånarnas genomsnittliga livslängd med flera månader. Omkring 5 procent av alla dödsfall i landet kan kopplas till småpartiklar i luften.

Buller är ett annat stort problem, som även det leder till en rad hälsokomplikationer och ökad risk för dödsfall i en rad sjukdomar, däribland hjärt- och kärlsjukdomar.

Om våra källor

Fakta – energi och miljö

Energianvändning per invånare
2 764 kilo oljeekvivalenter (2015)
Elkonsumtion per invånare
5 130 kilowattimmar, kWh (2014)
Utsläpp av växthusgaser totalt
398,32 miljoner ton CO2ekvivalenter (2020)
Utsläpp av växthusgaser per invånare
5,94 ton koldioxidekvivalenter (2020)
Utsläpp av koldioxid totalt
308 650 tusen ton (2020)
Utsläpp av koldioxid per invånare
4,6 ton (2020)
Utsläpp av metangas totalt
50 416 tusen ton koldioxidekvivalenter (2020)

Storbritannien – Jordbruk och industri

Jordbruk och fiske svarar för mindre än en procent av BNP, men Storbritannien producerar ändå drygt 60 procent av de livsmedel som konsumeras i landet. Stora delar av den brittiska industrin har haft problem sedan 00-talet, med höga omkostnader och låg efterfrågan både på exportmarknaden och inom landet. Utträdet ur EU förvärrade problemen.

Omkring 70 procent av landytan används för jordbruk, jämfört med 81 procent 1960. Den genomsnittliga gårdsarealen i England är ungefär 86 hektar. Jordbruket bedrivs effektivt och sysselsatte 2020 drygt 1 procent av arbetskraften (andelen är lägst i England och högst i Nordirland med nära 6 procent). På senare år har det blivit vanligare att bönder eller deras makar bedriver jordbruk på deltid och arbetar med annat vid sidan om, framför allt turism.

De viktigaste grödorna är spannmål, oljeväxter, potatis, sockerbetor, frukt och grönsaker. Efterfrågan på ekologiska varor har ökat på senare år. Även boskapsskötseln är betydelsefull.

Den så kallade galna ko-sjukan (BSE) skapade stora svårigheter för många bönder på 1990-talet och en bit in på 00-talet. På grund av oro för att BSE orsakade en variant av hjärnsjukdomen Creutzfeldt-Jakob hos människor införde EU ett förbud mot export av brittiskt nötkött. Minst 175 000 djur smittades och över tre miljoner kor slaktades för att BSE inte skulle föras vidare. 2005 hävdes restriktionerna.

EU-bidrag har varit viktiga för jordbruket och svarade i slutet av 2010-talet i genomsnitt för cirka 55 procent av böndernas inkomster. Det är dock inte helt klart hur bidragssystemet ska se ut i framtiden. De nordirländska bönderna är särskilt utsatta för konkurrens från irländska bönder som ju får bidrag från EU, samtidigt som de konkurrerar på samma marknad, genom att Nordirland fortfarande är en del av EU:s gemensamma marknad.

En annan följd av brexit är att det har uppstått brist på arbetskraft inom jordbruket.

Fisket är känslig fråga i relationen med EU, fastän fisket bara står för bråkdel av Storbritanniens BNP. Omkring 60 procent av den fisk som fångas i brittiska vatten tas upp av båtar från andra länder. Frågan är symboliskt viktig för flera kustnationer inom EU som bedriver omfattande fiske i brittiska vatten, inte minst i Nordsjön. Samtidigt är berörda EU-länder också den viktigaste exportmarknaden för brittiska fiskare.

Fiskets betydelse har minskat under senare år när brittiska vatten har öppnats för fiskeflottor från andra EU-länder. För att förhindra utfiskning har unionen satt kvoter för hur stora fångster som får tas upp. Det har dock skapat problem med att fiskare kastar tillbaka stora mängder fisk i havet som är för liten för att säljas och som, om de togs i land, skulle innebära att de har överskridit sin kvot. EU:s kvoter för en rad fiskar, framför allt torsk, sänktes påtagligt i slutet av 2010-talet.

Samtidigt tycks klimatförändringar innebära att en stor del av framför allt torsken flyttat sig från södra Nordsjön till vatten längre norrut.

2020 bestod den brittiska fiskeflottan av ungefär nästan 6 000 båtar, vilket var en minskning med 11 procent sedan 2010, och sysselsatte drygt 11 000 fiskare (800 färre än året innan). Deras fångster gav 2020 inkomster på omkring 840 miljoner pund, vilket var ungefär en femtedel lägre än året innan. Inkomsterna från fisket har marginell påverkan på ekonomin som helhet, men de är viktiga för många kustsamhällen. Det gäller inte minst i Skottland, som svarar för cirka 60 procent av fiskefångsten i Storbritannien.

Industri

Stora delar av den brittiska industrin har haft problem sedan början av 00-talet, efter en relativt lyckosam period under 1980- och 1990-talen, då den moderniserades och produktiviteten höjdes. Höga omkostnader och låg efterfrågan både på exportmarknaden och inom landet skapade på 2010-talet nya svårigheter för tillverkningsindustrin. Utträdet ur EU förvärrade problemen.

Tillverkningsindustrin sysselsatte 2010–2019 omkring 9 procent av arbetskraften. Numera dominerar tillverkning av flygplan, tåg och andra fordon, elektronik, optiska instrument och kemikalier (främst läkemedel). För­ädling av livsmedel samt tillverkning av papper är andra viktiga branscher. En av de sektorer inom livsmedelsindustrin som lyckats bäst är whiskytillverkning, tack vare framgångar på exportmarknaden.

Bilindustrin fick problem redan på 1970-talet. Branschens strategi att koncentrera tillverkningen till ett fåtal fabriker bidrog till att flera brittiska anläggningar fick slå igen i början av 00-talet. Men flera utländska bolag, bland annat Toyota, Nissan och BMW, som till exempel tillverkar Rolls Royce, har fordonstillverkning i Storbritannien. I början av 2010-talet tillhörde flyg- och bilsektorn de branscher som växte snabbast.

Osäkerheten kring brexit ledde dock till att investeringarna inom fordonsindustrin minskade. Coronakrisen 2020–2021 innebar ännu ett dråpslag för branschen, men nedgången fortsatte även efter det. Brist på komponenter som halvledare förbättrade inte läget. Under första halvan av 2020 minskade bilproduktionen med över 40 procent, vilket betydde att 11 000 arbetstillfällen försvann. Ännu fler jobb är i fara om inte staten satsar mer, hävdar fordonsbranschen. Det krävs också en omställning av industrin på grund av den ökade efterfrågan på elbilar (var tredje bil som såldes i Storbritannien 2022 var en el- eller hybridbil).

Vapenindustrin har expanderat på senare år. Viktigaste tillverkare är BAE Systems. Mellan 2015 och 2019 var Storbritannien, enligt fredsforskningsinstitutet Sipri, världens sjätte största vapenexportör. 2019 exporterades vapen för 11 miljarder pund till Mellanöstern, Europa och Nordamerika.

Stora delar av den brittiska industrin har i dag utländska ägare. 2007 såldes till exempel de sista delarna av den brittiska stålindustrin till indiska Tata som också köpt bilmärken som Jaguar och Landrover. Brittiska företag har samtidigt flyttat tillverkning till låglöneländer, medan avdelningar för utveckling, design med mera ofta har blivit kvar i Storbritannien.

Efter brexit har det dock blivit vanligare att brittiska företag betonar att deras varor är tillverkade i Storbritannien. Coronakrisen har också blivit en påminnelse om hur viktigt det är att ha lokal produktion av vissa varor.

Om våra källor

Fakta – jordbruk och industri

Jordbrukets andel av BNP
0,7 procent (2022)
Andel av landytan som används för jordbruk
71,7 procent (2018)
Andel av landytan som är skogbevuxen
13,2 procent (2020)
Industrins andel av BNP
17,9 procent (2022)