Storbritannien

https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/storbritannien/

Kelter, romare, angler och saxare, danska vikingar och normander lade grunden till det som skulle bli en av Europas och världens stormakter. I början av 1900-talet var Storbritannien centrum i ett imperium där det brukade sägas att solen aldrig gick ned. Avkoloniseringen efter andra världskriget har gjort Storbritannien till ett mer vanligt land, men dess politiska, ekonomiska och kulturella inflytande är fortfarande stort. London har förblivit ett viktigt finansiellt centrum. I januari 2020 lämnade Storbritannien EU efter en folkomröstning som skapade stora spänningar i det brittiska samhället.

Storbritannien – Geografi och klimat

Storbritannien, som är ungefär hälften så stort som Sverige, består av England, Skottland, Wales samt Nordirland på ön Irlands nordöstra del. Även ögruppen Hebriderna, väster om Skottland, och Orkney- och Shetlandsöarna, norr om Skottland hör till Storbritannien. Den enda landgränsen går mellan Nordirland och republiken Irland.

Egentligen heter staten Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland), men för enkelheten skulle talar man oftast om Storbritannien när man talar om landet. När britter talar om sitt land säger de för det mesta bara UK.

Kanalöarna utanför den franska kusten och ön Isle of Man i Irländska sjön är direkt underställda den brittiska kronan men är inte representerade i parlamentet. Storbritannien har även besittningar på flera andra håll runt om i världen, bland annat Gibraltar, Falklandsöarna och flera västindiska öar. I Brittiska indiska oceanterritoriet ingår Chagosarkipelagen, norr om Mauritius, med ön Diego Garcia, där USA har en stor flyg- och flottbas (se Mauritius: Utrikespolitik och försvar).

De brittiska öarna ligger på kontinentalsockeln och havet runt dem är grunt, vilket erbjuder goda fiskevatten. Skottland, Wales samt nordvästra och sydvästra England domineras av höglandsområden. I sydöst utbreder sig ett kuperat slättlandskap. I Skottland, Wales och Nordirland finns det gott om sjöar. England däremot har få sjöar. Ett undantag är grevskapet Cumberland i nordväst (Lake District).

Landets högsta berg Ben Nevis ligger i de skotska högländerna. Den längsta floden Severn rinner ut i Bristolkanalen i sydväst. Den mest kända floden är Themsen som rinner genom London. 

Det brittiska klimatet är milt tack vare närheten till den varma Golfströmmen, och vädret bestäms i regel av sydvästliga vindar och lågtryck som passerar från Atlanten. Vädret är således omväxlande. Temperatur­skillnaderna mellan vinter och sommar är relativt små. Den ganska rikliga nederbörden faller huvudsakligen i landets västra delar.

Om våra källor

Fakta – Geografi och klimat

Yta
244 110 km2 (2022)
Tid
svensk - 1 timme
Angränsande land/länder
Irland
Huvudstad med antal invånare
London cirka 9 miljoner (uppskattning 2021)
Övriga större städer
Birmingham, Leeds, Glasgow, Sheffield, Manchester, Bradford, Edinburgh, Liverpool (2020)
Högsta berg
Ben Nevis (Skottland, 1344 m ö h), Snowdon (Wales, 1085 m ö h), Scafell Pike (England, 978 m ö h)
Viktiga floder
Severn, Themsen
Största sjö
Lough Neagh, Loch Lomond
Medelnederbörd/månad
London 64 mm (nov), 37 mm (april)
Medeltemperatur/dygn
London 18 °C (juli), 4 °C (jan)

Källor

Storbritannien – Befolkning och språk

Storbritannien är ett av Europas folkrikaste länder. Drygt fyra britter av fem bor i England som enligt officiella beräkningar hade drygt 56 miljoner invånare 2020. Samma år hade Skottland 5,5 miljoner invånare, Wales 3,2 miljoner och Nordirland 1,9 miljoner. En stor del av befolkningsökningen beror på invandring.

Storbritannien har relativt höga födelsetal, även om de har fallit på senare år.  Samtidigt ökar andelen äldre britter, 2018 var nästan var femte invånare över 65 år. 

Nästan två tredjedelar av befolkningstillväxten beror vanligtvis på invandring. 2020 var drygt 14 procent av invånarna födda utanför landet, varav cirka 63 procent kom från länder utanför EU. Invånarantalet ökar snabbast i centrala London och framför allt en del andra områden i södra England. I vissa delar av huvudstadsområdet har befolkningen minskat något på senare år, mycket på grund av utflyttning till andra delar av Storbritannien.

Invånarna härstammar från de folk som genom århundradena sökt sig till de brittiska öarna: kelter, romare, angler, saxare och normander. En betydande invandring från Irland, Västindien, södra Asien och Afrika skedde på 1950- och 1960-talen. Fortfarande kommer ett stort antal människor till Storbritannien från Indien, Pakistan, Bangladesh, forna brittiska kolonier i Afrika samt från Kina, USA, Australien och Saudiarabien för att arbeta och studera.

Invandring från EU-länder har minskat

Åren 1997–2007 skapades över två miljoner nya arbetstillfällen i Storbritannien. Många avde nya  jobben gick till invandrare, framför allt från de öst- och centraleuropeiska länder som gick med i EU 2004, eftersom de ofta var bättre utbildade än arbetslösa britter. I takt med att den brittiska ekonomin försämrades samma år flyttade en del av de nya invandrarna hem, men långt ifrån alla. Senare siffror visar att invandringen till landet fortsatte, även under ekonomiskt kärvare tider i Storbritannien. En viktig del i EU-motståndarnas retorik inför och efter folkomröstningen var att britterna skulle ta tillbaka kontrollen över sina gränser och därmed själva bestämma vilka som skulle ha rätt till flytta till Storbritannien. Den hårda retoriken och själva EU-utträdet har lett till brist på arbetskraft inom flera branscher.

2020 fanns det omkring 3,6 miljoner EU-medborgare i Storbritannien, varav drygt 730 000 polacker, vilket var ungefär 170 000 färre än några år tidigare. Det gjorde dem ändå till en av de största invandrargrupperna i landet, tillsammans med indier, pakistanier, irländare, rumäner och italienare.

2019 var omkring 1,3 miljoner britter bosatta i ett  EU-land, varav över 300 000 i Spanien, 293 00 i Irland och 177 000 i Frankrike (enligt FN-statistik). Den brittiska statistikmyndigheten ONS har en lägre siffra. Många framför allt högutbildade britter är också bosatta i Australien, Nya Zeeland, USA och Kanada.

Fler flyttar till Storbritanien än ifrån

Olika brittiska regeringar har försökt att begränsa invandringen från utomeuropeiska länder, bland annat genom skärpta krav för vilka som får arbetstillstånd eller visum för studier. 2012 började regeringen förespråka att restriktioner även skulle införas för invandrare från andra EU-länder. Men trots allt tal om tuffare regler fortsatte invandringen till Storbritannien länge att öka. Ett trendbrott skedde dock efter brexitomröstningen i juni 2016, då färre EU-medborgare än tidigare flyttade till Storbritannien och fler gav sig av. 2020 var det för första gången fler EU-medborgare  som lämnade Storbritannien än som invandrade dit. Det berodde sannolikt både på brexit och restriktionerna på grund av coronapandemin. 

För EU-medborgare, som inte bor i Storbritannien, gäller sedan 2021 samma regler som för invandrare från andra länder, med undantag för irländare. Det är ett poängsystem, där den som söker måste komma upp i 70 poäng. För 50 poäng krävs att personen är utbildad, har fått ett erbjudande om ett jobb och kan tala engelska. För att få 20 poäng till krävs en lön på minst 25 600 pund om året. En doktorsutbildning ger 10 poäng, om den är från ett tekniskt ämnesområde ger det 20 poäng, lika mycket får den som är utbildad på ett område där det råder brist på arbetskraft (då är inte heller lönekravet lika högt). För dem som arbetar inom skolan eller vården gäller det att få en lön på minst 20 480 pund.

Restriktionerna påverkade även invandringen från länder utanför EU, främst från Asien, som hade ökat åren innan. Ungefär hälften av dem kom till Storbritannien för att studera.

2020 var det bara 34 000 fler som invandrade till Storbritannien än som utvandrade, jämfört med 271 000 2019 och över 300 000 åren 2014 och 2015. 

Flera branscher har flaggat för att minskad invandring har lett till brist på arbetskraft.

Windrush-skandalen

2012, när Theresa May, var inrikesminister, infördes kontroller av utländsk arbetskraft för att hitta illegala invandrare. Arbetsgivare och hyresvärdar anmodas sedan dess att utföra kontroller, och de som inte gör detta riskerar dryga böter eller fängelsestraff. En grupp som då hamnade i kläm var den så kallade Windrushgenerationen, människor som invandrade till Storbritannien mellan 1948 och 1971 från Västindien, en stor del av dem som barn. Våren 2018 avslöjades hur hundratals av dem som hade laglig rätt att bo i landet men inte kunde bevisa det tvingats sluta sina arbeten, blivit bostadslösa, förlorat sin rätt till vård och andra sociala förmåner, spärrats in i särskilda migrationscentra och i vissa fall utvisats (se Kalendarium). Regeringen har bett om ursäkt för hur de har behandlats och de har också utlovat skadestånd till dem som drabbats (se ett klipp från BBC här). Utbetalningarna av skadestånd har dock gått långsamt och hösten 2021 hade merparten av dem som ansökt om ersättning inte fått några pengar alls och flera hade hunnit avlidit innan deras fall togs upp. Många som skulle vara berättigade till ersättning hade inte heller ansökt om det.

Flyktingar och asylpolitik

2002 sökte drygt 84 000 människor asyl i Storbritannien, sedan dess har antalet minskat påtagligt på grund av att möjligheterna att överklaga ett avslag på en asylansökan har begränsats och det har införts restriktioner för vilka som har rätt till ekonomiskt stöd från samhället (se även Demokrati och rättigheter). Drygt 37 000 personer sökte politisk asyl i Storbritannien mellan juni 2020 till samma månad 2021, de flesta kom från Iran, Albanien, Eritrea, Sudan, Irak, Syrien, Vietnam och Afghanistan. Samma år beviljades drygt 10 700 personer politisk asyl, vilket var den lägsta siffran sedan 2014. Asylprocesserna är ofta långdragna och många får vänta länge på att få ett första besked.

Storbritannien fick under flyktingkrisen 2015 kritik för att landet tog emot så få av dem som hade flytt från Syrien. Regeringen lovade dock att landet skulle ta emot upp till 20 000 syrier med särskilt stora skyddsbehov fram till år 2020 (urvalet sker med hjälp av FN:s flyktingorgan UNHCR). 2016 tillkom ännu ett flyktingprogram där Storbritannien åtog sig att ta emot 3 000 barn från Mellanöstern och Nordafrika.  De som anlände före 1 juli 2017 fick rätt till humanitärt skydd, medan de som kommit efter det datumet beviljas flyktingstatus, vilket bland annat ger dem sociala förmåner, rätt att resa till andra länder och studera vid universitet. Samtliga har fått tillfälliga uppehållstillstånd som gäller i fem år, efter det kan de individuellt ansöka om permanent uppehållstillstånd eller brittiskt medborgarskap.

2021 lovade inrikesdepartementet lovat att Storbritannien på sikt skulle ta emot upp till 20 000 människor från Afghanistan. Det sades också att kvinnor, flickor och personer från religiösa och etniska minoriteter skulle prioriteras.

2021 ökade antalet människor som tog sig till Storbritannien med små båtar från Frankrike över Engelska kanalen. 2021 kom över 28 500 personer den vägen, jämfört med nästan 8 500 2020. Under de första tio månaderna 2022 hade antalet ökat till 40 000, av dem beräknades åtminstone 12 000 komma från Albanien. Det handlar om människor som tidigare hade tagit sig till Storbritannien insmugglade via lastbilar eller med flyg, något som har blivit svårare både på grund av skärpt säkerhet och coronapandemin. Eftersom Storbritannien inte längre är en del av EU är det svårare för britterna att skicka tillbaka dem till ett EU-land, vilket man tidigare kunde göra. Planer finns om att skicka asylsökande som kommit till Storbritannien den vägen till Rwanda för att utredningarna om vilka som får stanna eller inte ska göras där (se Kalendarium). Hösten 2021 omkom 27 människor i samband med att de försökte ta sig över Engelska kanalen.

Storbritannien och Frankrike slöt i november 2022 ett nytt avtal med åtgärder för att försöka stoppa migrantströmmen, bland annat genom ökad fransk patrullering i Engelska kanalen och längs den franska kusten (se Kalendarium).

På senhösten 2022 väntade över 100 000 människor på besked om deras asylansökan skulle beviljas. Bara 4 procent av dem som kommit till Storbritannien över Engelska kanalen hade då fått sina fall prövade. En del av dem hade väntat i upp till tre år. Inledningsvis placeras de som grips i samband med överfarten till Storbritannien i ett mottagningscentrum i Manston i Kent, i väntan på att de ska slussas vidare i asylprocessen. I november 2022 fanns där 4 000 människor i en anläggning byggd för att ta emot 1 600.

Syn på invandring, en generationsfråga

Inför folkomröstningen om EU-medlemskapet 2016 spelade de som ville att landet skulle lämna samarbetet på det missnöje som finns med invandringen från EU-länder som Polen och Rumänien. Terrorattentaten i Storbritannien 2017 spädde sedan på problemen. Sedan dess har det skett en stor ökning av antalet anmälningar om hatbrott i England och Wales riktade mot invandrare (i Skottland har de istället minskat något). I Nordirland hade antalet anmälningar också minskat fram till 2020, då det ökade påtagligt. Hur man ser på invandringen skiljer sig mellan generationerna, unga britter är generellt sett mer positiva till människor från andra länder än dem som tillhör äldre generationer.

Språk

Engelska är det helt dominerande språket. Knappt en femtedel av walesarna hade enligt folkräkningen 2011 kymriska (walesiska) som modersmål. Nästan 58 000 skottar talade skotsk-gaeliska.

Numera måste icke-europeiska invandrare som vill flytta till Storbritannien för att gifta sig eller leva med sin partner klara av ett språktest.

Om våra källor

Fakta – befolkning och språk

Befolkning
britter (engelsmän, skottar, walesare, nordirländare), människor från olika EU-länder eller av afrikanskt, västindiskt, indiskt, pakistanskt, kinesiskt ursprung med flera
Antal invånare
67 326 569 (2021)
Antal invånare per kvadratkilometer
278 (2020)
Andel invånare i städerna
84 procent (2020)
Nativitet/födelsetal
10,2 per 1000 invånare (2020)
Mortalitet/dödstal
10,4 per 1000 invånare (2020)
Befolkningstillväxt
0,4 procent (2021)
Fertilitetsgrad
1,7 antal födda barn per kvinna (2019)
Andel kvinnor
50,6 procent (2020)
Förväntad livslängd
81 år (2020)
Förväntad livslängd för kvinnor
83 år (2019)
Förväntad livslängd för män
79 år (2019)
Språk
engelska, kymriska (walesiska), skotsk-gaeliska, olika asiatiska språk mfl

Källor

Storbritannien – Religion

I Storbritannien finns en lång rad religioner och samfund. Det finns två nationella kyrkor: den anglikanska (Church of England) i England och den presbyterianska (Church of Scotland) i Skottland. Under de senaste decennierna har samhället dock blivit allt mer sekulariserat.

Enligt folkräkningen 2011 såg nästan 60 procent av invånarna i Eng­l­and och Wales, och 54 procent i Skottland, sig som kristna. I Nordirland var motsvarande siffra drygt 82 procent, nästan lika många katoliker som protestanter (tidigare var den protestantiska befolkningen i klar majoritet).

Närmare 3 miljoner britter är muslimer, varav merparten har sina rötter i Sydasien. Det finns även betydande sikhiska, hinduiska, judiska och buddistiska minoriteter. I folkräkningen angav var fjärde person att de saknade religion (i Skottland var de icke-religiösa ännu fler).

Den brittiska monarken måste tillhöra den anglikanska kyrkan och har inte rätt att gifta sig med en katolik. Monarken är även kyrkans överhuvud. Ärkebiskoparna i Canterbury och York samt biskopar och domprostar utses formellt av monarken på premiärministerns inrådan. Det är dock biskopar och andra höga företrädare för kyrkan som lämnar förslag på kandidater till regeringen. Sedan 1992 kan kvinnor bli präster och från 2014 kan de även utses till biskopar. 2015 utsågs för första gången en kvinna till biskop. 2015 var ungefär 27 procent av prästerna kvinnor. Inom kyrkan finns det fortfarande en minoritet som motsätter sig att kvinnor får bli präster.

Ärkebiskopen i Canterbury leder den anglikanska kyrkan på global nivå. Hans position har dock ifrågasatts av kyrkoledare i framför allt Afrika som anser att kyrkan utvecklas i en alltför liberal riktning. Motsättningar har främst uppstått mellan dem som har välkomnat kvinnliga biskopar och öppet homosexuella präster och dem som motsatt sig dem. 

Den anglikanska kyrkan förlorar stadigt medlemmar. Det har lett till att en del debattörer har börjat ifrågasätta dess position som ”nationell kyrka”.

Mellan 2012 och 2014 minskade antalet medlemmar med 1,7 miljoner. Kyrkans statistik visar också att antalet kyrkobesökare per vecka 2015 fallit under en miljon. Samtidigt gör kyrkan ansträngningar för att nå ut via nya nätverk som träffas på kaféer, pubar med mera. Kyrkorna är också aktiva i socialt arbete, bland annat i driften av så kallade matbanker (se Sociala förhållanden).

Även många andra protestantiska kyrkor har fått se sitt medlemsantal sjunka. Resultatet av en undersökning av sociala attityder, som presenterades 2018, tyder på att denna utveckling har fortsatt. Enligt BSA (British Social Attitudes) hade antalet personer som sade sig sakna religion ökat från 41 procent 2003 till 52 procent 2018. Det är framför allt bland de unga som de stora förändringarna har skett. Enligt siffror  från en undersökning som gjorts av det amerikanska forskningsinstitutet Pew Research Center 2018 ansåg bara var tionde britt att religion var en viktig del av deras liv, men var femte invånare deltog i en religiös ceremoni minst en gång i månaden.

Den skotska presbyterianska kyrkan, som omfattar omkring en tredje­del av skottarna, utser sina egna ämbetsmän och är inte underordnad någon världslig myndighet.

Vid sidan av de nationella kyrkorna finns den walesiska anglikanska kyrkan. Det finns även en rad fria protestantiska samfund: metodister, baptister, Förenade reformkyrkan, Frälsningsarmén, pingstvänner med flera På 1500-talet förbjöds den katolska kyrkan i England och Wales, i samband med att kung Henrik VIII bröt med påven (se Äldre historia). Katolska kyrkan återupprättades 1850.

En synod inom den anglikanska kyrkan i Wales röstade 2013 för att tillåta att kvinnliga präster att utses till biskopar. Liknande beslut hade tidigare fattats av den anglikanska kyrkan i Skottland och Nordirland.

De främsta kyrkorna i Nordirland är den protestantiska Church of Ireland och katolska kyrkan. Den fundamentalistiska Fria presbyte­rianska kyrkan, som startades 1951 av pastor Ian Paisley, har haft ett relativt stort politiskt inflytande i Nordirland.

Det är förbjudet att diskriminera någon på grund av religion. Sedan 2006 är det i England och Wales förbjudet i lag att ”uppvigla till religiöst hat”. På senare år har antalet hatbrott med religiösa inslag ökat (med undantag för Skottland), oftast riktade mot judar och muslimer. Enligt organisationen Community Security Trust (CST) ökade antalet antisemitiska incidenter 2019, för fjärde året i rad. Extra stor har ökningen varit när det gäller hot via sociala medier. På senare år har Labour anklagats för att inte ta itu med problem med antisemitism inom delar av partiet (se Kalendarium).

Islamistiska terrorattentat i Europa, den brutalitet som Islamiska statens (IS) gett prov på i Syrien och Irak har förstärkt antimuslimska stämningar i Storbritannien.  Samtidigt finns det en religiös tolerans. Ett exempel på det är att London 2016 för första gången valde en muslim, Labourpolitikern Sadiq Khan, till borgmästare.

Om våra källor

Storbritannien – Utbildning

Val av skola och utbildning hänger starkt samman med vilken samhällsklass man tillhör. Det finns både statliga och privata skolor. En förändring som skett på senare år är att det vuxit fram en rad nya alternativ inom det statliga systemet, vilka till viss del finansieras av privata aktörer.

Grundskolan är obligatorisk för barn mellan 5 och 16 år (i England råder formell skolplikt tills eleven fyllt 18 år om hen inte arbetar eller har en plats som lärling). I Nordirland börjar barnen i skolan vid 4 års ålder. Skottland, Wales och Nordirland ansvarar för utbildning i den egna landsdelen.

I England, Wales och Nordirland måste alla skolor följa den nationella läroplanen, medan Skottland har en egen läroplan.

De examensprov som de flesta elever avlägger vid 16 års ålder berättigar till en mer avancerad utbildning. Efter ytterligare två års studier tas normalt en examen som motsvarar studentexamen.

Ett problem är att tusentals 16- till 18-åringar hoppar av skolan i förtid. Det finns en stor grupp ungdomar som varken arbetar eller studerar. I början av 2020 omfattade den här gruppen drygt 11 procent av alla 16- till 24-åringar.

Överklassens och medelklassens barn går ofta i privatskolor (varav en del är internatskolor) som finansieras av föräldrarna. De flesta brittiska barn går dock i statliga skolor som kontrolleras av lokala myndigheter. I England och i Wales finns det numera flera tusen oberoende skolor, inom det statliga systemet, som drivs av religiösa samfund. Fram till 1997 fanns det bara kristna och judiska skolor, men sedan dess har även en rad muslimska, sikhiska och hinduiska skolor startats. Det finns även friskolor, som också får statliga anslag, men som inte drivs av lokala myndigheter och är mer fria i hur de utformar sin undervisning.

En del skolor, akademier, får ta emot sponsorpengar från bland annat näringsliv, kyrkor och andra, och är mer självständiga än andra statliga skolor, bland annat när det gäller läroplaner och lärarlöner. De första akademierna startades under Labours styre 1997–2010, men senare borgerliga regeringar har fortsatt att bygga ut systemet. Till skillnad från i Sverige får de inte vara vinstdrivande.

Dessutom finns över 230 läroverk (grammar schools) i England och Nordirland, som syftar till att förbereda eleverna för högre studier. I England är det den enda skolform inom det statliga systemet där skolorna får välja ut elever utifrån akademiska meriter. Tidigare fann det läroverk, men många av dem stängdes på 1970-talet. Det har också gjorts satsningar på yrkesutbildningar via ett lärlingsprogram.

I Nordirland går protestantiska och katolska barn oftast i olika skolor, varav merparten finansieras av staten. En liten andel av barnen går i så kallade integrerade skolor, där elever från olika delar av samhället

Skolstängning under coronakrisen

Under coronapandemin våren 2020 stängdes skolor tillfälligt i alla delar av landet. De hölls bara öppna för elever vars föräldrar hade nyckelpositioner i samhället. Förberedelser gjordes för att skolorna inför skolstarten på hösten samma år skulle kunna bedriva mer digital undervisning om det skulle behövas. Det var dock tydligt att elever som gick i privata skolor fick mer stöd än dem som gick i statliga skolor.

Den brittiska regeringen satsade också en miljard pund på att hjälpa eleverna i England att kunna ta igen det de missat under skolstängningen. Kritiker påpekade att det bara blev omkring 80 pund per elev och att anslagen per elev trots detta ändå var lägre än 2010.

Skolstängningarna innebar även ekonomiska påfrestningar för privata och oberoende skolor som är beroende av elevavgifter. Flera av dem har många elever från andra länder som på grund av pandemin har rest hem.

Högre utbildning

Det finns fler än 150 universitet, varav de mest kända är Oxford och Cambridge, och högskolor. Sedan länge pågår en livlig debatt om social snedrekrytering till universiteten.

Avgifter infördes på universiteten på 1990-talet, och har gradvis höjts, trots protester från studenterna. Skotska studenter behöver inte betala några avgifter alls så länge de studerar vid ett universitet i den egna landsdelen. Studenter från andra delar av Storbritannien måste dock betala för att studera vid ett skotskt universitet. 

När Times Higher Education World University Rankings listade världens främsta universitet 2020 hamnade Oxford på första plats och Cambridge på tredje plats. Även fyra andra brittiska universitet hamnade högt upp i listan. Inför brexit har färre EU-studenter än tidigare velat studera vid brittiska universitet, som också började få svårare att behålla personal från EU-länderna. Inom universitetssektorn fanns 2020 en stor oro för vilka konsekvenser det skulle få om Storbritannien och EU inte skulle kunna enas om ett nytt avtal när de övergångsregler som trädde i kraft efter det brittiska utträdet i januari 2020.

Under coronapandemin 2020 sköttes en stor del av undervisningen vid universiteten digitalt. Krisen väntades dock få svåra ekonomiska konsekvenser för många universitet.  Institute for Fiscal Studies (IFS) varnade i en rapport juli 2020 för att läget var särskilt allvarligt för 13 universitet.

Om våra källor

Fakta – utbildning

Andel barn som börjar grundskolan
99,5 procent (2017)
Antal elever per lärare i grundskolan
15 (2017)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av BNP
5,2 procent (2018)
Offentliga utgifter för utbildning i andel av statsbudgeten
13,3 procent (2018)

Källor

Storbritannien – Kultur

Storbritannien är ledande inom teaterkonsten med en lång och rik dramatisk tradition. Bara i London finns ett hundratal teatrar. The Shake­speare Globe Theatre byggdes 1997 enligt gammal tradition för att återskapa den Shakespearescen som fanns på 1600-talet. I Edinburgh hålls årligen en stor teaterfestival.

Till den brittiska litteraturens tidiga höjdpunkter hör det historiska eposet Beowulf (troligtvis från 700-talet), Geoffrey Chaucers Canterbury Tales och William Shakespeares dramatik. Den första moderna romanen Pamela skrevs av Samuel Richardson 1740–1741. Följande århundrade framträdde författare som Charlotte och Emily Brontë, Jane Austen, George Eliot, Thomas Hardy och Charles Dickens.

Av 1900-talsförfattarna tillhör Joseph Conrad, Virginia Woolf, E M Forster, George Orwell, Graham Greene och William Golding de främsta. På senare år har dramatikern Harold Pinter (2005) samt romanförfattarna V S Naipaul (2001), Doris Lessing (2007) och Kazuo Ishiguro (2017) belönats med Nobelpriset i litteratur. Till en yngre generation författare hör Salman Rushdie, Ian McEwan, Margaret Drabble, A. L. Kennedy, Monica Ali, Zadie Smith och Jeanette Winterson.

Barnboksförfattaren J K Rowling har nått många läsare med böckerna om trollkarlspojken Harry Potter.

Från 1960-talet blev Storbritannien känt för sin rock- och popmusik med grupper som Beatles, Rolling Stones och The Clash. Andra stora namn inom populärmusiken är P J Harvey, Adele och Amy Winehouse.

Det statliga stödet för bildkonsten går huvudsakligen till inköp av konstverk till offentliga museer och gallerier. Den brittiska huvudstaden är också ett centrum för den internationella konstmarknaden. Välkända konsthandlare är Sotheby’s och Christie’s.

Till konstlivets största namn hör målarna John Constable, William Turner och Francis Bacon, skulptören Henry Moore och arkitekten och formgivaren William Morris. Till senare års mest omtalade konstnärer hör Tracey Emin, Lucian Freud och Damien Hirst. 

Om våra källor

Storbritannien – Sociala förhållanden

Storbritannien är ett klassamhälle, med djupa sociala klyftor. Det råder även stora skillnader mellan olika delar av landet. Ekonomin är betydligt starkare i söder än i norr. Detta ger bland annat utslag i statistiken över förväntad livslängd. Kvinnor och män i England lever ungefär två år längre än dem som bor i Skottland.

Skillnaderna är ännu större om man räknar hur länge invånarna lever utan allvarliga hälsoproblem, även om läget har förbättrats på senare år. Enligt officiell statistik kommer en man i stadsdelen Richmond-upon-Thames i London i genomsnitt att ha god hälsa tills strax innan han ska fylla 72 år, medan motsvarande siffra för en man i Blackpool är 53 år. Kvinnor i Wokingham kan i genomsnitt räkna med att leva i drygt 72 år utan att drabbas av allvarliga hälsoproblem, medan motsvarande siffra för kvinnor i Nottingham är cirka 54 år. Liknande klyftor mellan mer välbärgade och fattigare områden finns även i Nordirland, Skottland och Wales. 

Det råder också stora skillnader ir den samhällsservice som invånarna erbjuds. Till exempel lades 2019/2020 882 pund per invånare på transporter i London, medan motsvarande siffra i nordöstra England var 315 pund.

Olika regeringar har haft som mål att minska dessa klyftor. Under Labourregeringarna 1997–2010 rustades stadskärnorna upp i flera stora städer i norr, bland annat i syfte att locka dit utländska investerare. Den sittande konservativa regeringen har talat om att ”jämna ut klyftor” när det gäller bland annat transporter, utbildning och produktivitet samtidigt som besluten om detta ska decentraliseras.

Många kvinnor jobbar deltid

Den brittiska arbetsmarknaden har genomgått stora förändringar sedan 1970-talet. Många jobb har försvunnit från industrin och jordbruket samtidigt som tjänstesektorn sysselsätter allt fler. Numera arbetar omkring 80 av arbetskraften inom olika serviceyrken.

Andelen förvärvsarbetande kvinnor har ökat stadigt men många kvinnor arbetar deltid, mycket beroende på brist på barnomsorg till rimliga kostnader. Heltidsarbetande kvinnor tjänade 2018 i genomsnitt drygt 7 procent mindre än män med samma sysselsättningsgrad.

Sysselsättningsgraden är relativt hög, drygt 76 procent 2019. Drygt 78 procent av arbetskraften var samma år sysselsatt inom den privata sektorn, medan något över 21 procent arbetade inom den offentliga sektorn. Samtidigt sköts en ökande andel av den offentliga servicen av privata bolag, och personal hyrs också in via bemanningsföretag. Det finns bland annat 14 fängelser som drivs av privata entreprenörer, men det handlar också om sådant som städning, transporter och catering.

Den kris som uppstod i samband med coronapandemin 2020/2021 ledde till att många invånare förlorade sina arbeten, trots omfattande stöd från staten. Fler kvinnor än män blev arbetslösa (läs mer om detta i en rapport från underhuset). Även unga invånare var särskilt utsatta.

2019 fanns det 800 000 lediga tjänster i Storbritannien varav en del inte kunde tillsättas på grund av att de arbetssökande inte hade rätt kompetens.

Ett nytt bidragssystem

Finanskrisen 2008 slog hårt mot Storbritannien och ledde till en rad hårda besparingar inom välfärdssystemen. David Camerons borgerliga regering började 2011 baka samman flera behovsprövade bidrag och skattelättnader (bland annat jobbsökarbidrag, bostadsbidrag, inkomststöd, jobbskattebidrag) till ett enda, Universal Credit. Förändringen genomfördes gradvis och i en långsammare takt än ursprungligen planerats.

Syftet med reformen var, enligt regeringen, att det skulle likna en situation där den som har ett arbete får vänta på sin lön. Tanken är att ett enda bidrag ska förenkla välfärds­systemet och göra det mer lönsamt att arbeta. Bidragen minskas gradvis i takt med att ett hushåll får fler egna inkomster. Tidigare betalades alla stöd ut veckovis, men numera sker utbetalningarna en gång i månaden (två gånger i månaden i Skottland och Nordirland). Det sätts också en övre gräns för hur mycket ett hushåll kan få i bidrag. 2016 sänktes bidragsnivåerna med drygt 20 procent. Meningen är att fattiga familjer ska få ett högre grundbidrag medan andra, som har det bättre ställt, ska få sämre villkor än tidigare. Slutdatum för när det nya systemet ska omfatta alla som får bidrag har flyttats fram flera gånger, nu till 2024. I februari 2020 fick nästan 2,3 miljoner människor det nya bidraget, ungefär en tredjedel av bidragstagarna behövde stöd trots att de hade ett arbete. Omläggningen har kantats av kritik mot långa väntetider på den första utbetalningen. Senare kom kritik bland annat från överhusets ekonomiska kommitté för att systemet är utformat så att bidraget kan variera stort månad för månad, vilket gör det svårt för mottagarna att planera sin ekonomi.  Krav ställdes på att systemet skulle reformeras.

En del av dem som söker bidrag har redan ett arbete, men med låg lön, eller så får de inte ihop tillräckligt många timmar för att klara sig utan stöd.

Nya regler har också införts för att få personer som varit långtidssjukskrivna och förtidspensionerade att återgå till arbete.

Under coronakrisen 2020 ansökte fram till den 1 april 950 000 britter om att få bidraget för att klara sitt uppehälle. Väntetiden sades då vara fem veckor. Under en period betalades ett extra bidrag på 20 pund i veckan ut till fattiga hushåll. Det drogs dock in i början av hösten 2021.

Matbanker och barnfattigdom

Som en följd av regeringens åtstramningspolitik minskade anslagen till lokala myndigheter med 49 procent i reda pengar mellan 2010 och 2018, vilket har tvingat dem till hårda besparingar, särskilt i fattigare områden. Deras möjligheter att täcka detta med hjälp av lokala skatter, nya avgifter och försäljning av kommunal egendom är begränsade. På en del håll har brist på pengar lett till att de lokala myndigheterna har gjort slut på sina besparingar och inte längre kan ge medborgarna den service de är ålagda att göra enligt lag, som sophämtning och vägunderhåll.

Över 14 miljoner britter levde 2019/2020 under fattigdomsgränsen, och av dem var över fyra miljoner barn, vilket var flera hundratusen fler än 2010. Som fattiga räknas de hushåll vars inkomster understiger 60 procent av landets medianinkomst. Snabbt stigande priser skapade problem för ännu fler brittiska hushåll hösten 2021 och i början av 2022.

Enligt en rapport från Joseph Rowntree Foundation (JRF) i början av 2020 levde många familjer i fattigdom trots att minst en av förälder i de flesta fall hade ett arbete, något som är särskilt påtagligt när det rör ensamstående föräldrar eller familjer som har fyra barn eller fler. En annan utsatt grupp är ensamstående vuxna utan barn, särskilt om de bara har en deltidsanställning. Även personer från etniska minoriteter, bland annat från Pakistan och Bangladesh, men andelen har minskat påtagligt på senare år. Enligt rapporten var andelen fattiga något lägre i Skottland där det finns fler kommunala bostäder med lägre hyror än vad privata värdar ofta tar ut. Flest fattiga invånare fanns i London med 28 procent. Men fattigdomen var också utbredd i Wales och norra och nordvästra England (22–24 procent).               

I framför allt England anses det vara viktigt att äga sin bostad, medan det i Skottland inte har setts som något onormalt att bo i hyresrätt. Höga bostadspriser och lånekostnader har gjort det svårare för många att köpa sin bostad. Samtidigt som fler britter hyr sin bostad har andelen kommunala bostäder (social housing) minskat stadigt. Många blir därför hänvisade till privata värdar som ofta tar ut högre hyror. Det beror till viss del på att många tidigare hyresgäster från 1980-talet har fått möjlighet att köpa sina hus eller lägenheter, samtidigt som kommunerna inte byggt nytt i takt med att efterfrågan har vuxit. 1981 var 30 procent av alla bostäder offentligägda, 2017 var motsvarande siffra 8 procent. Detta slår särskilt hårt mot fattiga hushåll, men kan delvis vägas upp av möjligheten att få bostadsbidrag. Ofta måste hyresgästerna också betala flera hundra pund i deposition till hyresvärden. I England, Wales och Nordirland har hyresgästerna dessutom få rättigheter. 2017 beslöt den brittiska regeringen att ge extra anslag för att kunna sänka hyrorna i kommunala bostäder.

Ett annat tecken på hårdnande ekonomiska villkor var att nästan var tredje britt mellan 20 och 34 år bodde kvar hemma hos föräldrarna. Skälen till det är längre studietider, höga bostadspriser, svårigheter att hitta ett arbete samt förändringarna i bidragssystemen.

Nästan 97 000 hushåll i England var i juni 2021 inhysta i tillfälliga boenden, som ofta har usel standard, särskilt i förhållande till hur mycket de kostar. I dessa hushåll ingick drygt 124 000 barn. 

2021 beräknades cirka 4 miljoner britter vara drabbade av så kallad fuel poverty, vilket i Skottland, Wales och Nordirland innebär att ett hushåll lägger minst tio procent av sina inkomster på el och på att värma upp sin bostad. England har en annan definition av problemet (statistiken kommer också från olika år). Vintern 2017/2018 beräknades över 15 000 människor ha avlidit på grund av att de inte hade råd att värma upp sina hem. Höga energipriser vintern 2021/2022 innebar att antalet hushåll som hade svårt att betala för sina el- och gasräkningar ökat snabbt. Enligt medierapporter var det allt fler som bara kunde värma upp sina bostäder under en del av dygnet eller inte alls.

På senare år har flera hundra så kallade matbanker öppnats som bistår människor som råkat i ekonomiska problem. Enligt organisationen Trussel Trust hade antalet matpaket som man delar ut ökat med 73 procent mellan 2014 och 2019. Ett skäl till att människor råkar i akut kris är ofta sena bidragsutbetalningar, men också höga räkningar på vatten och el.

Barnbidrag betalades tidigare ut till alla barn under 16 år (de kan i vissa fall betalas ut tills barnet fyller 20 år). Sedan 2013 har bidraget dragits in för höginkomsttagare. EU-domstolen avgjorde 2016 att brittiska myndigheter i vissa fall inte behöver betala ut barn­bidrag till familjer från andra EU-länder. De familjer som hade flera bidrag, förlorade rätten att göra särskilda skatteavdrag för barn.

Hösten 2020 förbjöds barnaga i Skottland. Ett liknande förbud var på gång i Wales men först år 2022.

Välgörenhet är vanligt förekommande och accepterat i alla samhällsgrupper och av alla politiska partier. Miljontals pund samlas årligen in av välgörenhetsorganisationer för att fördelas till enskilda, grupper av människor, skolor, sjukhus etc.

Arbetslöshet

Nya regler för långtidsarbetslösa trädde i kraft 2014. De innebär att de som varit arbetslösa i mer än två år ska delta i ett program, Help to work, för att få jobbsökarbidrag. Det handlar bland annat om ”samhällsarbeten” (som att laga mat till äldre), att besöka arbetsförmedlingen varje dag eller delta i utbildningsprojekt. Den som vägrar att delta riskerar att förlora sina bidrag i upp till tre månader. Andra regler gäller i Nordirland.

På senare år har arbetslösheten minskat, från drygt 8 procent 2008 till under 4 procent 2019. Ungdomsarbetslösheten är fortfarande högre än för andra åldersgrupper, men den har fallit från drygt 22 procent 2011 till drygt 11 procent 2019. Det finns dock en stor grupp ungdomar som varken arbetar eller studerar, men som inte ingår i den här statistiken. I samband med coronakrisen steg arbetslösheten till närmare 5 procent i början av 2021, men över 13 procent för invånare mellan 16 och 24 år. Att arbetslösheten inte stigit ännu mer sades bero på att många unga människor valde att fortsätta studera istället för att ta klivet ut på arbetsmarknaden.

En studie från den nationella statistikmyndigheten 2014 visade att var tionde anställd ville arbeta fler timmar än de gjorde. Bland ungdomar var siffran 20 procent. Det har blivit vanligare att främst unga människor anställs på så kallade nollkontrakt, där de varken garanteras någon inkomst eller ett bestämt antal timmar. 2019 beräknades en miljon personer vara anställa på nollkontrakt, jämfört med 168 000 2010. 

En del bedömare har pekat på att ett skäl till att arbetslösheten minskat är att fler än tidigare har startat egna företag (drygt 15 procent av alla som yrkesarbetar är egenföretagare) och att en stor andel av dem tjänar mindre än den officiella minimilönen som från 1 april 2021 låg på knappt 9 pund för den som hade fyllt 23 år. För yngre arbetstagare är den lägre.

Omhuldat vårdsystem

Storbritannien har fortfarande avgiftsfri sjukvård för alla, National Health Service (NHS). En mindre summa tas ut för recept på läke­medel. När det gäller nedskärningar är NHS ett fredat område för alla de stora partierna. Men pengarna räcker ändå inte till. Det syns sedan många år på långa vårdköer. På senare år har det vuxit fram en rad privata alternativ till den offentliga vården.

Kritiker befarar att landet är på väg mot en vårdmarknad, där den som kan betala för sig får bättre vård. Hur det än är stiger vårdkostnaderna snabbt, delvis för att vårdbehoven ökar när invånarna blir äldre. Vintern 2017/2018 rådde kris inom vården, inte minst på grund av stor brist på sjuksköterskor. NHS och vården var en av de stora frågorna under valrörelsen 2019 (se Kalendarium).

Coronapandemin

Storbritannien var ett av de europeiska länder som drabbades hårdast av coronapandemin 2020. Under våren 2020 sattes stora delar av landet i karantän. Liknande nedstängningar gjordes i England, Nordirland, Skottland och Wales på hösten samma år. De olika landsdelarna hade delvis olika restriktioner för att bekämpa det nya coronaviruset. Regeringen i London, som bara ansvarar för England i denna fråga, fick kritik för att inte ha tagit epidemin på allvar från början och att regelverket var svåröverskådligt och hela tiden ändrades. Storbritannien var samtidigt det land som först godkände ett vaccin mot covid-19 och Storbritannien var därför tidigt ute med att vaccinera sin befolkning, även när det gällde att ge dem en tredje spruta (se även Aktuell politik).

I februari 2022 hade över 17 miljoner människor bekräftats vara smittade, och nästan 157 000 människor hade avlidit i/med covid-19 (olika delar av landet skiljer sig åt hur man räknar dödsfallen).

Pensioner

Kvinnor har traditionellt haft en lägre pensionsålder än män, men från 2018 gäller 65 år för bägge könen. Pensionsåldern ska dock höjas gradvis till 67 år från 2028. 2012 ändrades reglerna så att personer har rätt att fortsätta arbeta även efter att de har fyllt 65 år. Många pensionärer har svårt att klara sig på sin pension. Nästan 2 miljoner pensionärer räknades som fattiga 2018/2019.

Ensamhet och social isolering är andra problem som drabbar många gamla. 2018 tillsatte den dåvarande premiärministern Theresa May en ny minister för att bekämpa detta. Det skedde på rekommendation av en parlamentarisk kommission som tillsattes efter mordet på Labourpolitikern Jo Cox 2016 (se Kalendarium). Sedan Boris Johnson tagit över regeringsmakten flyttades ansvaret för detta till en statssekretare.

Liberal abortlagstiftning

Storbritannien har en liberal abortlagstiftning. Ett undantag har varit i Nordirland där abort bara länge bara var tillåtet om kvinnans psykiska eller fysiska hälsa riskerade att skadas permanent. Många nordirländska kvinnor har därför åkt till andra delar av Storbritannien för att göra abort. En ändring av Nordirlands abortlag godkändes av det brittiska parlamentet 2019, då den brittiska provinsen saknat regering sedan början av 2017 (se Kalendarium)

Samkönade äktenskap

Sedan 2005 har homosexuella par i England, Skottland och Wales kunnat ingå partnerskap, vilket ger dem samma rättigheter som gifta par i fråga om egendom, pensioner och arv. Homosexuella par har rätt att adoptera barn (i Nordirland blev detta möjligt först 2013). På 2010-talet har homosexuella par i England, Wales och Skottland även fått rätt att gifta sig. Religiösa samfund kan dock själva avgöra om de vill viga två personer av samma kön eller inte.

Nordirland har varit det stora undantaget, Det nordirländska parlamentet röstade hösten 2015 för att införa samkönade äktenskap, men beslutet kunde inte träda i kraft på grund av ett veto från Demokratiska unionistpartiet (DUP). En lagändring drevs dock igenom av det brittiska parlamentet 2019 samtidigt som abortlagstiftningen liberaliserades.

Lag mot slaveri

En lag mot modernt slaveri antogs i England och Wales 2015 som bland annat innebar att människosmugglare ska kunna dömas till livstids fängelse och mer ska göras för att skydda offren som till exempel ska kunna få rättshjälp. Enligt inrikesdepartementet tros det finnas 10 000–13 000 människor som lever under slaveriliknande villkor i Storbritannien.

Prostitution, inget lagbrott, utom i Nordirland

Prostitution strider inte mot lagen i England, Wales och Skottland, men det är däremot är det till exempel förbjudet att bedriva bordeller. 2015 införde Nordirland en ny lag, liknande den svenska, som innebär att det blev förbjudet att köpa sex men inte att sälja det. Även i andra delar av landet har en liknande lagändring föreslagits, men det finns också krafter som verkar för en legalisering av prostitution.

Om våra källor

Fakta – sociala förhållanden

Spädbarnsdödlighet
4 per 1000 födslar (2019)
Andel av befolkningen som har tillgång till rent vatten
100,0 procent (2020)
Andel av befolkningen som har tillgång till toaletter
99,1 procent (2020)
Offentliga utgifter för hälsovård i andel av BNP
10,0 procent (2018)
Offentliga utgifter för hälsovård per person
4 315 US dollar (2018)
Andel kvinnor i parlamentet
34 procent (2020)

Källor

Storbritannien – Äldre historia

Storbritanniens tidiga historia var orolig. På 400-talet föll de romerska härskarna och öarna invaderades av germanska folk. Normanderna tog vid år 1066 och avlöstes på 1400-talet av kungaätten Tudor. Från slutet av 1600-talet behövde de engelska monarkerna vinna stöd i parlamentet för att få igenom sina beslut. 1707 bildades Storbritannien då England, Skottland och Wales gick samman i en union. Den industriella revolutionen från 1700-talet fick ekonomin att blomstra. Samtidigt byggde britterna ett kolonialvälde som sträckte sig över flera kontinenter. Imperiet började dock vittra sönder under 1900-talet, inte minst på grund av de två världskrigen.

De äldsta spåren av mänskliga bosättningar i det område som idag utgör Storbritannien är nästan en halv miljon år gamla. Ända fram till 6000–5000 f Kr kunde jägarfolk lätt ta sig dit från andra delar av Europa, men vid denna tid steg havsnivån och skar av landförbindelsen till det europeiska fastlandet. Årtusendena därefter blev öbefolkningen bofast och började bruka jorden. Det märkliga stenmonumentet vid Stonehenge i södra England restes under bronsåldern (2000–700 f Kr).

Romarna och normander styr England

När den romerska erövringen av England inleddes år 43 e Kr, bodde kelter på de brittiska öarna. De trängdes undan till Wales och Skottland medan England införlivades med det romerska väldet. Under romar­tiden nådde landet en förhållandevis hög kulturell nivå. Vid romarrikets upplösning under 400-talet invaderades England av olika germanska folk, främst angler och saxare från tyska kustområden. Den romerska kulturen krossades helt och England kristnades från Irland på 500-talet. Politisk enighet uppnåddes först i början på 800-talet.

De följande seklen härjades de brittiska öarna av vikingar i flera anfallsvågor. Danskarna erövrade slutligen i stort sett hela England som under en tid ingick i det danska väldet. 1066 invaderades landet av normanderna under Vilhelm Erövraren. Han besegrade den anglosaxiske kungen i slaget vid Hastings och lade under sig både England och Wales. Vilhelm Erövrarens ättlingar styrde sedan England och tidvis även Skottland fram till 1485.

Magna Charta och parlamentet

Inrikespolitiskt präglades denna tid av ständig maktkamp mellan kyrka, stormän och kungar. Det berömda frihetsbrevet Magna Charta från 1215 var egentligen en kunglig eftergift till en koalition riktad mot kungen, bestående av de tre starkaste klasserna i det engelska samhället: högadeln, köpmännen och prästerskapet. Magna Charta angav vissa rättsliga grundregler för kungamakten, inskränkte dess godtyckliga bruk av makt och föreskrev att kungen fick skriva ut skatter endast med tillstånd av Rikets stora råd, som snart kom att kallas Parlamentet.

Pest, social oro och ylletyger

Vid 1300-talets mitt drabbades England av pestepidemin digerdöden. Detta skapade brist på arbetskraft som i sin tur ledde till en omläggning av jordbruket från åkerbruk till boskapsskötsel. När folk­ökningen åter tog fart i slutet av 1300-talet uppstod arbetslöshet och social oro, vilket medförde en ökad inflyttning till städerna. Samtidigt växte en industriell tillverkning fram, främst av ylletyger, som under 1400-talet blev en viktig exportvara och källa till välstånd.

Krig och kolonisering av Irland

Under medeltiden strävade England efter att expandera väster- och norrut. Wales införlivades definitivt i slutet av 1200-talet. Koloniseringen av Irland inleddes och även Skottland var tidvis förenat med England. Dessutom låg England under långa perioder i krig mot Frankrike. Det så kallade hundraårskriget utlöstes 1337 sedan den engelske kungen Edvard III gjort anspråk på den franska kronan. England hade till en början framgång, men kom därefter att gradvis trängas tillbaka och krigsslutet 1453 innebar ett definitivt slut på Englands kontinentala ambitioner.

Under denna tid försvagades kungamakten och 1455 utbröt ett blodigt, trettioårigt inbördeskrig där två grenar av kungahuset kämpade om Englands tron. Detta kallades rosornas krig på grund av att de båda kämpande fraktionerna hade en röd respektive vit ros som sitt emblem.

Reformation under Tudorättens styre

År 1485 kom ätten Tudor till makten och gradvis lyckades kungen stärka sin ställning på adelns och kyrkans bekostnad. Mot slutet av seklet hade Henrik VII krossat motståndarna inom högadeln genom att konfiskera dess jord och rikedomar. Detsamma gjorde sonen Henrik VIII gentemot den katolska kyrkan. När den protestantiska reformationens idéer nådde England på 1500-talet var det möjligt för Henrik VIII att bryta med påven och skapa den anglikanska kyrkan. Kungen fick, trots påvens veto, skilja sig från sin första hustru och kyrkans egendomar ställdes under hans kontroll. Under hans dotter Elisabeth I (1558–1603) stärktes England ytterligare, både ekonomiskt och militärt. Samtidigt upplevde landet en kulturell blomstring.

Konkurrens om handel och religiösa skäl ledde 1585 till krig mot Spanien. Tre år senare segrade England i ett stort slag mot den spanska armadan som avsett att erövra England och återinföra katolicismen där. England blev därefter Europas främsta sjömakt och började kolonisera andra världsdelar, till en början i Nordamerika och den karibiska övärlden.

Militärdiktatur under Cromwell

1603 förenades Skottland med England och Wales i en union med Jakob I, son till Maria Stuart (skotsk drottning 1542–1567), som kung. Kungamakten kom nu i konflikt med borgerskapet och lågadeln, som genom parlamentet stärkt sin position. Ett inbördeskrig mellan å ena sidan Jakobs son Karl I, högadeln och högkyrkliga och å den andra borgerskap, lågadel och extrema protestanter (puritaner) slutade med kungens avrättning 1649, republik och till slut militärdiktatur under Oliver Cromwell.

Under dennes tid vid makten lyckades England slå ned ett långvarigt irländskt uppror och vinna kontroll över Irland. Under 1600-talet startade koloniseringen av ön på allvar, då protestantiska skottar, engelsmän och walesare av den brittiska kronan gavs mark från vilken de katolska ägarna fördrivits. En rad lagar stiftades vilka uteslöt den katolska befolkningen från den politiska makten samt tog ifrån dem rätten att äga mark.

Bill of Rights och Storbritannien skapas

Efter Cromwells död 1658 återupprättades kungariket och ätten Stuart återinsattes på tronen. Karl II blev kung 1660. Han efterträddes 1685 av sin katolske bror Jakob II som avsattes tre år senare genom den så kallade ärorika revolutionen. Tronen gick till den nederländske ståthållaren Vilhelm av Oranien som styrde landet tillsammans med hustrun Maria, Jakob II:s dotter. I rättighetsförklaringen Bill of Rights 1689 fastslogs parla­mentets överhöghet över tronen. Monarken måste i kröningseden svära på att ”styra i enlighet med de lagar som stiftas i parlamentet”. Hädanefter blev det nödvändigt att de kungliga ministrarna stöddes av en majoritet i parlamentet. De båda politiska partierna Whigs (i stort sett motståndare till kungen) och Tories (kungatrogna) växte fram mot slutet av 1600-talet. Därmed hade grunden lagts till det parlamentariska system som gäller än idag, där regeringen måste ha folkrepresentationens förtroende.

Storbritannien (Kingdom of Great Britain) bildades 1707 då England och Wales formellt ingick i union med Skottland (1801 omvandlades den till United Kingdom of Great Britain and Ireland och på 1900-talet till United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland).

Industrialisering och krig mot Frankrike

Under 1700-talets första del främjades industri och näringsliv och grunderna lades för det industriella genombrottet. Även vetenskaperna blomstrade med namn som John Locke och Isaac Newton. Kungarna var svaga men desto mer framstående var politiska ledare som Robert Walpole samt William Pitt. Irland fortsatte att vara en oroshärd.

Efter den relativa freden under 1700-talets första hälft kom den senare delen att präglas av yttre oro. Storbritannien fick kämpa mot Frankrike och Spanien om koloniala besittningar för att sedan se sina nordamerikanska kolonier göra uppror och 1776 förklara sig självstän­diga. Vid århundradets slut utkämpades åter långa krig med det revolu­tionära Frankrike och vid det nya seklets början mot den franske kejsaren Napoleon, som definitivt besegrades först 1815 vid Waterloo i dagens Belgien.

Rösträtten utvidgas

Krigen mot Frankrike följdes av en lång period av industriell och ekonomisk expansion som förde med sig svåra sociala problem särskilt bland stadsbefolkningen. Politiska och sociala reformer blev nödvändiga. Detta ledde bland annat till 1832 års stora parlamentsreform (Reform Act), vilken utvidgade rösträtten, som fram till dess var mycket begränsad, och reformerade valkretsindelningen för att bättre motsvara befolknings­fördelningen i landet. Regeringsmakten kom därefter att växla mellan whigliberaler och konservativa tories och efterhand fick allt fler britter rösträtt.

Brittiska imperiet växer fram

Drottning Victorias regeringstid (1837–1901) utmärktes av såväl inre som yttre expansion. Den industriella revolutionen fortsatte och Storbritannien blev en ekonomisk stormakt. Kolonialväldet expanderade genom Indiens slutliga erövring och införlivandet av stora delar av den afrikanska kontinenten i det brittiska väldet under slutet av 1800-talet.

På Irland hämmades ekonomin av brittiska tvångslagar. När dessutom potatisskörden slog fel 1845–1848 dog närmare en miljon människor av svält och bristsjukdomar. I hungerkatastrofens spår följde en omfattande utvandring, främst till Nordamerika. Samtidigt växte irländarnas självmedvetande. De irländska nationalisterna blev ofta tungan på vågen mellan liberaler och konservativa i det brittiska parlamentet, och Liberalernas ledare William Gladstone försökte utan framgång förmå parlamentet att bevilja Irland självstyre. Under Victorias era påbörjades processen mot självstyre för de brittiska kolonierna Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika.

Världskrigen och Nordirland skapas

I början av 1900-talet var Storbritannien ännu en stormakt. Första världskriget innebar dock en svår påfrestning för landet och fredsslutet följdes av stora ekonomiska svårigheter och hög arbetslöshet. Kvinnorna, som hade spelat en viktig roll för att få landet att fungera under kriget, lyckades 1918 erövra rösträtt. Liberalerna gick tillbaka och missgynnades av systemet med majoritetsval som hade införts 1832. Istället dominerades politiken av Konservativa partiet och arbetarpartiet Labour.

Under första världskriget deltog brittiska trupper framför allt i strider i Belgien och norra Frankrike. Samtidigt tilltog oron på Irland. Ett väpnat uppror bröt ut 1916 men slogs snabbt ned av britterna. Irländarnas kamp för oberoende fortsatte. 1921 gick de motvilligt med på ett brittiskt förslag som gav dem självstyre. Sex grevskap (dagens Nordirland) förblev brittiska, eftersom den protestantiska majoriteten motsatte sig en brytning med Storbritannien. Nordirland kom att styras utan större inblandning från regeringen i London. Politiken dominerades av de protestantiska unionisterna, medan den katolska minoriteten i hög grad saknade politiskt och ekonomiskt inflytande.

1939 gick Storbritannien in i andra världskriget. Genom stora kraft­ansträngningar under ledning av premiärminister Winston Churchill lyckades britterna slå tillbaka de tyska angreppen både i luften och till sjöss. Kriget innebar stora påfrestningar och det dröjde länge innan landet återhämtade sig ekonomiskt.

Om våra källor

Storbritannien – Modern historia

Efter andra världskriget påbörjades uppbyggnaden av en brittisk välfärdsstat. Efter flera goda år under 1950-talet mattades den ekonomiska tillväxten av och på 1970-talet förvärrades krisen. Samtidigt hade en blodig konflikt blossat upp i Nordirland. Konservativa partiets valseger 1979 innebar ett politiskt skifte, där marknadskrafterna gavs större utrymme till priset av hög arbetslöshet. De konservativa behöll makten till 1997, då Labourpartiet vann en jordskredsseger. Efter en period med en borgerlig koalitionsregering 2010−2015, vann Konservativa partiet egen majoritet i underhuset. Året efter röstade en majoritet av britterna för att lämna EU.

Koloniernas insatser på Storbritanniens sida under andra världskriget gav kraft till deras krav på oberoende. Indien blev självständigt 1947 och delades i två stater, Indien och Pakistan. Även kolonierna i Afrika började göra sig fria.

Efter kriget var Konservativa partiet (också kallat Tories) och Labourpartiet i stort sett överens när det gällde statliga ingripanden i ekonomin och utbyggnaden av det sociala välfärdssystemet. Under 1950-talet växte ekonomin snabbt och de flesta britter fick det bättre. Men på 1960-talet halkade levnadsstandarden efter i jämförelse med de sex länder som då ingick i EG (senare EU). Labourregeringen ansökte om EG-medlemskap men fick nej på grund av motstånd från Frankrikes president Charles de Gaulle som såg britterna som ett redskap för USA. Först 1973 blev Storbritannien medlem av EG.

I slutet av 1960-talet blossade en konflikt upp i Nordirland, där paramilitära grupper som Irländska republikanska armén (IRA) och Ulsters försvarsförbund (UDA) tog till våld för att hävda sin sak (se Konflikter: Nordirland).

I samband med oljekrisen 1973–1974 föll värdet på pundet och inflationen och arbetslösheten rusade i höjden. 1977 tvingades den dåvarande Labourregeringen ta lån från IMF som ställde krav på omfattande besparingar. 

Thatchers styre

1979 drog en strejkvåg över landet. Strejkerna bidrog till att Labour förlorade parlamentsvalet samma år till Tories, ledda av Margaret Thatcher. Hon stod för en ny ideologi som betonade individens eget ansvar. Den nya regeringen började sälja ut statliga företag, gav marknadskrafterna större spelrum samt sänkte skatterna.

Efter flera bakslag i början av 1980-talet ledde denna politik till ökad produktivitet inom industrin, minskad inflation och större välstånd för vissa grupper. Samtidigt steg arbetslösheten snabbt och missnöjet med Thatcher växte. Med Argentinas invasion av de brittiska Falklandsöarna 1982 hamnade de inhemska problemen i bakgrunden och tack vare britternas seger i kriget stärkte Thatcher sin ställning.

Tories vann parlamentsvalen 1983 och 1987. Thatchers politik väckte dock allt större motstånd även inom hennes eget parti och hon tvingades avgå 1990. Särskilt hård var kritiken mot hennes fientliga inställning till EG. Dessutom hade beslutet att införa en ny kommunalskatt, poll tax, utlöst starka folkliga protester, framför allt i Skottland. 

Major tar över

Ny premiärminister blev den mer moderate John Major. Han utlyste nyval 1992 som de konservativa vann. Oenighet om förhållandet till EG orsakade skarpa motsättningar inom regeringspartiet, där starka krafter motsatte sig ökat samarbete och även ville lämna EG. Trots detta lyckades Major 1993 driva igenom ett brittiskt godkännande av Maastrichtfördraget, där EG omvandlades till EU. 

Tony Blair och Nya Labour

Valet 1997 vanns av Labour och partiledaren Tony Blair utsågs till premiärminister. Partiet kom till makten med löften om att britterna skulle få behålla sina låga skatter och samtidigt få bra vård och utbildning. De första åren höll Labour fast vid den strama ekonomiska politik som förts av den tidigare konservativa regeringen. Blair utlovade en aktiv brittisk roll i Europa, EU:s avtal om socialpolitik antogs och en minimilön infördes. Frågan om en brittisk anslutning till EU:s valutaunion EMU var känslig inom bägge de stora partierna. På ett tidigt stadium påbörjade regeringen en viss anpassning till en gemensam valuta, bland annat fick centralbanken en mer oberoende ställning.

I folkomröstningar 1997 röstade en majoritet av väljarna i Skottland och Wales för begränsat självstyre. Ett fredsavtal i Nordirland året efter blev en personlig framgång för Blair.

Regeringen gynnades av goda ekonomiska konjunkturer och hade höga opinionssiffror. Efter hand växte dock kritiken mot att de inte uppfyllde sina löften. Labour vann ändå parlamentsvalet 2001.

Blairs uppslutning bakom USA:s linje i Irakkonflikten väckte från 2002 inhemsk kritik. Premiärministern sade sig inte hysa några tvivel om att Irak hade tillgång till massförstörelsevapen och varnade för den risk dessa innebar. 2002–2003 hölls stora demonstrationer i protest mot planerna på ett militärt ingripande i Irak. 

Irakkrig och terrordåd

Irakfrågan splittrade Labour, men Blair lyckades, med hjälp av konservativa ledamöter, vinna underhusets stöd för ett krig i mars 2003. Kort därefter gick amerikanska och brittiska styrkor till angrepp mot Irak. Blairs agerande ifrågasattes när det visade sig hur illa förberedd invasionen var och han anklagades för att ha överdrivit hotet från Irak. Samtidigt pågick en maktkamp mellan Blair och finansminister Gordon Brown. Trots det vann Labour valet i maj 2005.

London utsattes den 7 juli 2005 för fyra samordnade terrordåd i kollektivtrafiken. Ett 50-tal människor dödades och cirka 700 skadades. Självmordsattentaten genomfördes av fyra män från norra England, tre av dem hade rötter i Pakistan medan den fjärde var född på Jamaica men hade växt upp i Yorkshire. Attentaten ledde till att lagstiftningen mot terrorism skärptes. 

Gordon Brown och ekonomisk kris

Sommaren 2007 tog Brown över som premiärminister. Han lovordades för hur han hade hanterat flera kriser kort efter makttillträdet, men opinionen vände, då det visade sig att han trots löften om nya politiska visioner inte hade mycket nytt att komma med.

EU:s nya fördrag, som syftade till att underlätta beslutsprocesserna inom unionen, orsakade också spänningar. Brown hade utlovat en folkomröstning om EU:s Lissabonfördrag, som syftade till att göra det lättare att fatta beslut inom unionen, men lät underhuset godkänna det i juni 2008. Hans ledarskap ifrågasattes, men hösten 2008 då den internationella finanskrisen var ett faktum fick Brown en ny chans att visa vad han gick för. Den 8 oktober lade regeringen fram ett krispaket för att rädda det brittiska banksystemet, något som bekostades med stora lån. Ekonomin fortsatte dock att försämras.

Borgerlig regeringskoalition

Kampanjen inför parlamentsvalet i maj 2010 dominerades av frågor kring hur Storbritannien skulle ta sig ur den ekonomiska krisen. Konservativa partiet blev största parti, följt av Labour och Liberaldemokraterna. Liberaldemokraterna beslöt att bilda regering med Konservativa partiet. Ny premiärminister blev den konservativa ledaren David Cameron. Brown efterträddes som Labourledare av Ed Miliband.

En sak som regeringspartierna hade gemensamt var kritiken mot att den brittiska staten är så centraliserad och att de önskade ge medborgarna större inflytande över sina liv. De ekonomiska problemen begränsade dock deras manöverutrymme. Stora besparingar aviserades inom den offentliga sektorn. Undantag gjordes för skolan, vården och biståndet. För att skydda svaga grupper slopades inkomstskatten helt för dem som hade lägst löner.

I augusti 2011 skakades London av våldsamma kravaller. Oroligheterna spred sig snabbt till mestadels nedgångna och socialt eftersatta områden i andra storstäder. Regeringen lade skulden för plundringarna och vandaliseringen på kriminella gäng, medan delar av oppositionen hävdade att oroligheterna även kunde förklaras med den frustration som besparingspolitiken hade skapat.

En tilltagande kris inom eurosamarbetet gav ny kraft till EU-kritiska krafter inom Konservativa partiet, samtidigt som stödet växte för det högerpopulistiska Brittiska självständighetspartiet (Ukip) som krävde att Storbritannien skulle lämna EU. 

Folkomröstning om skotsk självständighet

2011 led Labour ett bakslag i valet i Skottland då Skotska nationalistpartiet (SNP) vann egen majoritet i det skotska parlamentet. SNP använde sin nya position för att driva fram en folkomröstning om självständighet. 2012 gick Cameron med på att låta skottarna rösta om skotskt oberoende men han vägrade att i förväg göra upp om villkoren för en eventuell skilsmässa.

Konservativa partiet, Labour och Liberaldemokraterna drev en gemensam kampanj för att Skottland skulle fortsätta att vara en del av Storbritannien, medan SNP och Gröna partiet i Skottland pläderade för självständighet. Resultatet blev jämnare än väntat, men nejsidan vann med 55 procent av rösterna. 

Cameron och de konservativa vinner valet

Inför parlamentsvalet 2015 växte missnöje med de stora besparingar som hade gjorts i välfärdssystemet och otrygga villkor på arbetsmarknaden. Men valrörelsens mest brännande fråga rörde invandringen som såväl Ukip som Tories och Labour lovade att begränsa.

Till mångas förvåning fick de konservativa egen majoritet i underhuset. Den stora skrällen var dock att SNP, med mindre än 5 procent av rösterna, blev landets tredje största parti. Ukip vann, trots nästan 13 procent av rösterna, bara ett mandat.

Det som avgjorde valet var sannolikt att de konservativa ansågs vara bättre på att sköta ekonomin än Labour. Efter valet avgick Ed Miliband som Labourledare och ersattes av Jeremy Corbyn från partiets vänsterfalang.

Camerons ställning försvagades av att regeringspartiet var splittrat i EU-frågan. Han hade skjutit problemen framför sig genom att 2013 utlova en folkomröstning om det brittiska medlemskapet. Cameron hade hoppats kunna förhandla till sig bättre villkor för Storbritannien, men de eftergifter som EU gick med på blidkade inte brittiska EU-skeptiker. 

Nej till EU

I juni 2016 hölls folkomröstningen om EU-medlemskapet. De som ville att Storbritannien skulle stanna kvar i EU (Remain) samlade en stor del av det politiska etablissemanget inom både Tories och Labour, samt mindre partier som Liberaldemokraterna, SNP och walesiska Plaid Cymru. De stora affischnamnen för dem som ville lämna EU (Leave) blev Londons före detta borgmästare Boris Johnson och Ukip-ledaren Nigel Farage.

Debattklimatet var hårt, med skrämselpropaganda från bägge håll. Leave-kampanjen försökte i hög grad vinna stöd genom att spela på missnöjet med hög invandring från andra EU-länder, byråkratin i Bryssel och demokratiska brister inom EU-samarbetet. De lovade också att pengar som nu gick till EU skulle satsas på bättre vård. Stanna-kvar-lägret varnade främst för de ekonomiska följderna av ett utträde ur unionen.

Nästan 52 procent av väljarna röstade för att Storbritannien skulle lämna EU. Valdeltagandet låg på drygt 72 procent. Merparten av nej-rösterna kom från södra England, men även många väljare i ekonomiskt eftersatta områden i mellersta och norra England och i Wales röstade för en brexit. Samtidigt önskade en majoritet av väljarna i London, de flesta andra större städer, Skottland och Nordirland att landet skulle stanna kvar inom EU. Det var främst äldre väljare som önskade ett EU-utträde, medan yngre och mer välutbildade ville stanna kvar inom samarbetet. Resultatet tolkades som en näsknäpp mot den politiska och ekonomiska eliten som enligt många väljare inte var intresserad av att lösa deras problem. 

May tar över

Läget efter folkomröstningen komplicerades av att ingen visste hur utträdesprocessen skulle gå till. Dessutom avgick Cameron som premiärminister och partiledare. Efter flera turer togs bägge posterna över av inrikesminister Theresa May. I sitt första tal som premiärminister lovade hon att respektera resultatet i folkomröstningen men också att skapa ett land som skulle ”fungera för alla och inte bara för ett fåtal privilegierade personer”. Den 29 mars 2017 överlämnade Storbritannien ett brev till EU vilket satte igång brexitprocessen.

Läget i Nordirland var en annan huvudvärk för May. Det nordirländska provinsstyret föll i början av 2017, då det nationalistiska Sinn Féin lämnade regeringssamarbetet med Demokratiska unionistpartiet (DUP). Problemen försvårades av frågor kring hur gränsen mellan Nordirland och Irland, den enda landgränsen mellan Storbritannien och ett EU-land, skulle se ut efter EU-utträdet (se Aktuell politik).

I april 2017 utlyste May oväntat val till parlamentet till den 8 juni. Ett viktigt skäl var att hon ville få ett tydligt mandat inför de kommande förhandlingarna med EU. Inför valet ledde Tories klart, men när valet närmade sig minskade gapet till Labour som lyckades vinna nya väljare genom att peka på växande sociala klyftor och hur regeringens politik slog mot svaga grupper.

Valrörelsen avbröts tillfälligt efter två islamistiska terrordåd i Manchester och London, vilka sammanlagt krävde 29 människoliv. 

Valet ledde till att de konservativa förlorade sin majoritet i underhuset. May kunde dock behålla regeringsmakten genom att samarbeta med det nordirländska DUP, något som dock gjorde det svårare för henne att komma överens med EU (se Nordirland: På väg mot fred). 

I november 2018 enades May och EU om ett utträdesavtal, men det röstades ned av det brittiska underhuset vid tre olika tillfällen. Kritiken från det egna partiet ledde till att May tvingades avgå sommaren 2019 och Boris Johnson tog över som premiärminister. Det spekulerades om att Johnson ville driva igenom en avtalslös brexit, men på hösten 2019 enades EU och Storbritannien om ett nytt brexitavtal. Detta kunde godkännas sedan Johnson och Torypartiet hade vunnit egen majoritet i ett nyval till underhuset i december 2019. Den 31 januari 2020 lämnade Storbritannien EU, och i stället inleddes de komplicerade förhandlingarna om hur deras framtida relationer skulle se ut.

Storbritannien Boris Johnson.jpg
Boris Johnson, som spelade en stor roll för Storbritanniens beslut att lämna EU, fick en svår uppgift då landet drabbades hårt av coronapandemin från 2020. Foto: TT

Coronapandemin och andra kriser

Johnsons fick snart nya problem att hantera, då Storbritannien blev ett av de länder som tidigt drabbades hårt av coronapandemin. Den brittiska regeringen fick kritik för att inte tillräckligt snabbt ha insett allvaret i situationen, men i mars 2020 stängdes stora delar av samhället ned för att förhindra ytterligare smittspridning (se Sociala förhållanden). Situationens allvar blev tydlig när även Boris Johnson i april samma år tvingades söka intensivvård efter att ha insjuknat i covid-19.

Samtidigt försämrades ekonomin, 2020 föll BNP med över 9 procent, samtidigt som regeringen tog stora lån för att förhindra att företag gick i konkurs och för att bistå hushåll som drabbades ekonomiskt av pandemin och de restriktioner som hade införts. 

Storbritannien blev det första landet i världen som godkände ett vaccin mot covid-19, och började därmed tidigt att vaccinera sin befolkning. 

Samtidigt blev skillnader i pandemihanteringen en fråga som splittrade landet. Regeringen i London kunde bara besluta om restriktioner i England, medan självstyrena i Skottland, Wales och Nordirland fattade beslut om vad som skulle gälla i deras områden. De kom efterhand att välja en mer restriktiv än den brittiska regeringen, något som kom att stärka de krafter som verkar för självständighet i Skottland, men i viss mån även i Wales.

I det skotska valet den 6 maj 2021 var Skotska nationalistpartiet (SNP), nära att vinna egen majoritet i det parlamentet i Edinburgh, något man hävdade gav det mandat för en ny folkomröstning som självständighet, något Johnson sade nej till.

Om våra källor

Storbritannien – Politiskt system

Brittisk politik domineras sedan länge av två partier, Konservativa partiet, som sitter vid makten idag, och det socialdemokratiska Labour.  Överhuset var länge landets högsta rättsliga instans, men sedan 2009 har Storbritannien en högsta domstol. 1999 fick Skottland och Wales egna regionala parlament, som sedan dess har fått nya befogenheter. Bland skottarna har stödet för ett självständigt Skottland vuxit på senare år. Efter ett fredsavtal 1998 har även Nordirland ett begränsat självstyre. 

Till skillnad från de flesta andra stater har Storbritannien ingen skriven författning. Istället styrs landet med hjälp av lagar som stiftats av parlamentet, sedvanerätt och internationella konventioner och kan således anpassas till förändrade politiska förhållanden. Så länge Storbritannien var med i EU fick nya lagar inte strida mot de åtaganden som Storbritannien hade gjort där, men detta upphörde i och med att britterna lämnade samarbetet i den 31 januari 2020. Över 100 000 ändringar i lagstiftningen trädde i kraft den 31 december 2020. Fram till årsskiftet följande år var Storbritannien dock tvunget att följa EU:s regelverk under en övergångsperiod.

Storbritannien är en monarki med drottningen/kungen som statschef. Kung Charles III saknar formell politisk makt och har i hög grad representativa uppgifter. Monarken kan dock utöva visst inflytande via regelbundna möten med premiärministern. Hen är också statschef i 14 andra stater som tidigare varit brittiska kolonier, bland annat Australien, Kanada, Nya Zeeland, Belize och ett antal önationer i Karibien och Oceanien (antalet har gradvis minskat då allt fler forna brittiska kolonier har omvandlats till republiker). Regeringen leds av premiärministern som är ansvarig inför parlamentet. Vid sin sida har han ett kabinett (regeringens inre kärna) som har 15 till 25 medlemmar, varav flera av dem har tunga ministerposter. Premiärministern hämtas från det parti som har majoritet i parlamentet.

Parlamentet är högsta lagstiftande organ och består av överhuset (House of Lords) och underhuset (House of Commons). Underhuset är sedan länge den egentliga lagstiftande församlingen och har ensam beslutanderätt i skatte- och anslagsfrågor.

Länge kunde premiär­ministern själv kunnat bestämma tidpunkten för när ett val till underhuset skulle hållas, men högst fem år fick gå mellan valen. 2011 infördes fasta mandatperioder på fem år. För att regeringen ska kunna utlysa nyval måste den ha stöd av minst två tredjedelar av underhusets medlemmar. Nyval kan också hållas om regeringen faller i en misstroendeomröstning. Den konservativa regeringen inledde 2021 en process för att slopa de fasta mandatperioderna (se Kalendarium).

Rösträttsåldern är 18 år.

Sedan valet 2010 har underhuset 650 ledamöter. De väljs i enmansvalkretsar med enkel majoritet. Det innebär att det parti vars kandidat får flest röster i en valkrets vinner mandatet, medan övriga partier inte blir representerade alls. Valsystemet är utformat på ett sätt som vanligtvis gynnar de stora partierna, eller ett parti som är starkt i en eller flera regioner. Flera oberoende kommittéer har  fått i uppgift att utreda en ny valkretsindelning (se Kalendarium).

Överhuset består av ledamöter som ärvt sin titel, högre kyrkliga företrädare, domare samt ledamöter som tillsätts på livstid av drottningen på regeringens förslag. Överhusets politiska makt är begränsad, men det har rätt att skjuta upp underhusets beslut för en viss tid.

När Labour kom till makten 1997 inleddes en reform som innebar att antalet lorder som ärver sitt ämbete har minskat från 751 till 92. I slutet av 2021 hade överhuset 783 medlemmar, antalet varierar dock över tid. Ytterligare reformer diskuteras. Det har handlat om allt från att minska antalet medlemmar till att avskaffa det helt.

Flera mindre partier trycker på för att Storbritannien ska byta valsystem, men de har haft svårt att få gehör för det. 2011 hölls en folkomröstning om ett nytt delvis proportionellt system kallat Alternative Vote (AV) som dock avvisades av väljarna.

Politiska partier måste öppet redovisa vilka ekonomiska bidrag de tar emot. Parlamentsledamöter åläggs att redogöra för vilka ekonomiska tillgångar och inkomster de har. 

Självstyre i Skottland, Wales och Nordirland

1999 erhöll Skottland och Wales visst självstyre. I Skottland finns dock starka krafter som vill bilda en självständig stat. I september 2014 röstade 55 procent av skottarna nej till självständighet i en folkomröstning (se Skottland). Det walesiska parlamentet har färre befogenheter än det skotska (se Wales). Även Nordirland har begränsat självstyre (se Nordirland).

Inför folkomröstningen i Skottland utlovade regeringen nya befogenheter till det skotska parlamentet. I en del konservativa engelska kretsar gav det ny fart till det missnöje som fanns med att parlamentsledamöter från Skottland, Wales och Nordirland har fått rösta i frågor som bara rör England, men att engelska väljare samtidigt inte hade något inflytande alls över de områden som avgörs av självstyrena (läs mer om "Den engelska frågan").

Efter att Storbritannien lämnat EU har administrationerna i Skottland, Wales och Nordirland fått ta över ansvar för till exempel livsmedel, luftkvalitet och stöd till bönder. De menar dock att den brittiska regeringens linje om att de måste godta att varor och tjänster från andra landsdelar även om de inte uppfyller de egna kraven underminerar deras självbestämmande (se även Kalendarium).

Även Isle of Man samt Guernsey och Jersey har omfattande självstyre, med egna lagstiftande församlingar och domstolar. De har sedan gammalt en särställning, då de formellt inte tillhör staten Storbritannien utan lyder direkt under den brittiska kronan. Försvar och utrikespolitik sköts dock av den brittiska regeringen.

Centraliserad stat

Storbritannien är indelat i över 300 lokala enheter. Londonregionen har sedan 2000 en vald församling (Greater London Authority, GLA) med rätt att besluta i lokala frågor. Samma år fick Londonborna välja borgmästare och GLA:s 25 ledamöter.

Makten i Storbritannien är starkt centraliserad, och regeringen i London har ett stort inflytande även på den lokala politiken, inte minst på grund av att de lokala myndigheterna (Local Authorities) får en stor del av sina pengar från staten. Samtidigt pågår en process där de statliga anslagen minskar och lokala myndigheter förväntas att själva dra in mer pengar. 

Rättsväsen

Rättsväsendet skiljer sig mellan landsdelarna. I England och Wales finns två typer av brottmålsdomstolar. Mindre brott handhas som inbrott och stöld döms av en underrätt (Magistrate Court) vars domare (som också kalls fredsdomare, Justices of the peace) inte behöver ha någon formell juridisk utbildning. Allvarliga brott som mord, våldtäkt och rån går ofta vidare till Crown Court som även handlägger överklaganden från underrätten. Där är det en jury på upp till tolv personer som avgör om den åtalade är skyldig eller inte. Civilrättsliga mål handhas av grevskapsrätter (County Courts) och mål som rör familjer som skilsmässor, vårdnadstvister och adoptioner sköts av familjerätter (Family Court). Vissa särskilt allvarliga mål går vidare till Högre rätten (High Court). Det finns även en appellationsdomstol som tar upp både brottmål och civilrättsliga mål.

Det nordirländska rättsväsendet liknar det engelska, men med vissa mindre skillnader.

Skottland behöll sitt eget rättsväsen när Storbritannien bildades 1707. Mindre brott sköts av fredsdomarrätter (Justice of the Peace Courts), som leds av en fredsdomare som har en juridikutbildad notarie vid sin sida, medan 49 sheriffdomstolar tar hand om brottmål. Även här finns en Högre rätt i Edinburgh som ansvarar för särskilt allvarliga fall, som avgörs av en domare och 15 jurymedlemmar. Den är högsta instans för brottmål som prövas i Skottland.

Laglorderna i överhuset var tidigare högsta juridiska instans men 2009 infördes en högsta domstol, Supreme Court. I den ingår även Privy Council, som ger monarken råd om hens plikter och är högsta rättsliga instans för territorier och kronkolonier utanför Europa samt för ett minskande antal Samväldesländer i Västindien och Oceanien. Dess inflytande har minskat påtagligt på senare år. När det gäller Skottland avgör Högsta domstolen bara i fall där den skotska regeringen eller det skotska parlamentet anses agera utanför sina befogenheter.

Läs mer om rättssäkerhetsfrågor i Storbritannien i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier

Det brittiska valsystemet gynnar stora partier och partier med en stark regional väljarbas. Systemet är utformat för att skapa starka regeringar och regeringskoalitioner är ovanliga.

Den politiska makten brukar växla mellan Labourpartiet och Konservativa partiet. I valet 2010 fick inget av dem egen majoritet i underhuset. Konservativa partiet, som då hade blivit största parti, bildade regering med Liberaldemokraterna, den första koalitionsregeringen i Storbritannien sedan 1945 (se Modern historia). Efter valet i maj 2015 kunde de konservativa dock styra på egen hand. I det nyval som Theresa May utlyste till i juni 2017 förlorade  regeringspartiet sin majoritet i underhuset, men kunde återta den, med klar marginal i december 2019.

Konservativa partiet (Conservative and Unionist Party, även kallat Tories) grundades på 1870-talet. De konservativa är starkast i England, medan stödet är litet i Skottland. Partiet har flest anhängare bland äldre väljare. Det var en röststark fraktion inom Tories som länge drev frågan om att Storbritannien skulle lämna EU (se Modern historia). Många av dem samlades i ERG (European Research Group). I och med att Boris Johnson tog över partiledarposten i juli 2019 tog partiet tagit ett kliv åt höger, och tog ytterligare ett steg i samma riktning under Liz Truss som tog över partiledarposten i september 2022. Hon tvingades dock att avgå i oktober samma år. Även hennes efterträdare, den förre finansministern Rishi Sunak, tillhör partihögern (se Aktuell politik). Det finns också en mittengruppering, One Nation Conservative, som betonar civilsamhället roll, värnar biståndet och ett fungerande välfärdssystem. Konservativa partiet hade 2022 drygt 184 000 medlemmar. 

Labourpartiet (Labour Party) grundades år 1900. Fram till början av 1990-talet var det ett traditionellt vänsterparti där fackföreningarna hade ett starkt inflytande. Under ledning av Tony Blair, 1994–2007, och Gordon Brown, 2007–2010, skedde en omsvängning mot den politiska mitten och partiet började konkurrera med Tories  om medelklassväljarna. Som ett tecken på förnyelsen började Blair tala om partiet som Nya Labour. Bland många av Labours traditionella medlemmar fanns dock ett starkt motstånd med partiets nya politik. Labour gjorde en tydlig vänstersväng 2015 då Jeremy Corbyn utsågs till ny partiledare. Han kunde vinna eftersom det var partiets gräsrötter som för första gången utsåg partiledare. Antalet partimedlemmar steg då snabbt till som mest cirka till 550 000, men 2021 sjunkit till 430 000. Labour gjorde 2019 sitt sämsta val sedan 1935 och Corbyn avgick. Han ersattes i april 2020 av Keir Starmer, vilket stärkte mitten- och högerkrafterna inom partiet.

Det EU-vänliga Liberaldemokraterna (Liberal Democratic Party) har starkast stöd bland intellektuella och inom den lägre medelklassen. Liberaldemokraterna fick betala ett högt pris för regeringssamarbetet med Konservativa partiet 2010–2015 och tappade stort i valet 2015. En mindre återhämtning har skett sedan dess. Partiledare sedan 2020 är Ed Davey.

Skotska nationalistpartiet (Scottish National Party, SNP) har sedan 1934 arbetat för ett självständigt Skottland. Politiskt står partiet något till vänster om Labour. SNP leds sedan slutet av 2014 av Nicola Sturgeon, som också är skotsk regeringschef (se Skottland). SNP är sedan 2015 tredje största parti i det brittiska underhuset. 2018 hade SNP 119 000 medlemmar. I det skotska parlamentet är SNP största parti sedan 2007. I det skotska valet i maj 2021 var partiet nära att få egen majoritet.

I mars 2021 bildades Albapartiet som samla skotska väljare som vill se en hårdare linje för att få den brittiska regeringen att gå med på en ny folkomröstning om skotsk självständighet än SNP under Sturgeon.

Även det socialdemokratiska Walespartiet (Plaid Cymru), som verkar för ett självständigt Wales, är representerat i det brittiska underhuset. Partiledare är Adam Price.

Av de nordirländska partierna har Demokratiska unionistpartiet (Democratic Unionist Party, DUP) flest mandat i både provinsparlamentet och i det brittiska underhuset. Tidigare hade Ulsters unionistparti (Ulster Unionist Party, UUP) dominerat politiken i Nordirland. Båda DUP och UUP är borgerliga partier och har starkast stöd bland provinsens unionister, vanligtvis protestanter som vill att Nordirland ska behålla banden till resten av Storbritannien. DUP leds sedan sommaren 2021 av Jeffrey Donaldson. Även UUP har en ny partiledare: Doug Beattie.

Näst störst av de nordirländska partierna är idag Sinn Féin (som betyder Vi själva), brukade tidigare beskrivas som politisk gren för Irländska republikanska armén (IRA) (se Modern historia och På väg mot fred). Dess framgångar har i hög grad skett på bekostnad av Socialdemokraterna och Labour (Social Democratic and Labour Party, SDLP) vilket alltid strävat efter förändringar med fredliga medel. Sinn Féin och SDLP har sitt starkaste stöd bland nationalister, det vill säga främst katoliker som vill ha ett enat Irland. Sinn Féin kallar sig för ett socialistiskt parti men har på senare år tonat ned sin vänsterretorik. 2018 lämnade Gerry Adams som lett partiet sedan 1983 över partiledarposten till Mary Lou McDonald. Den nordirländska grenen av partiet leds av Michelle O’Neill. Partiet intar inte sina platser i det brittiska underhuset, då det vägrar att erkänna dess överhöghet över Nordirland.

Brittiska självständighetspartiet (UK Independence Party, Ukip) fick ett uppsving i opinionen 2012 då det kunde dra fördel av EU-kritiska stämningar. I maj 2014 blev Ukip, med 24 mandat, största brittiska parti i valet till EU-parlamentet, men har som mest haft två mandat i det brittiska parlamentet. Den dåvarande partiledaren Nigel Farage spelade 2016 en ton­givande roll i kampanjen mot EU-medlemskapet.

Gröna partiet (Green Party) har sedan 2010 ett mandat i underhuset och stöds främst av unga britter. Partiledare är Carla Denyer and Adrian Ramsay. 

Brexitpartiet (Brexit Party) lanserades formellt av Nigel Farage i april 2019. Det blev största brittiska parti i EU-valet i maj 2019 (se Kalendarium). I det brittiska parlamentsvalet samma år fick det bara 2 procent av rösterna. Det berodde mycket på att Farage inte kandiderade och att partiet hade avstått från att ställa upp i valkretsar där Tories hade parlamentsledamöter. 2021 bytte det formellt namn till Reform UK

Främlingsfientliga partier/grupper

Det främlingsfientliga Brittiska nationalistpartiet (British Nationalist Party, BNP) kom in i EU-parlamentet 2009, men har annars haft sina största framgångar på kommunal nivå. Det högerextrema partiet har dock gjort dåligt ifrån sig i de  senaste lokalvalen. Avhoppare från BNP bildade 2011 ett nytt parti Britain First, som liksom flera andra grupper på den yttersta högerkanten, bland andra English Defense League, spelar på antimuslimska stämningar. 

Om våra källor

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Brexit bakom svängdörrar i ”elaka partiet” (2022-11-03)
Spricker Storbritannien? Skottland utmanar på nytt efter brexit (2021-04-17)
Brexit både hopp och hinder för skotsk självständighet (2020-07-15)
Brexit väcker åter tanken om ett enat Irland (2019-02-20)
Orealistiska britter orsakar dödläge i brexitsamtal (2017-10-15)
Varningar när May bjuder in nordirländska unionister (2017-06-20) 

 

 

Storbritannien – Demokrati och rättigheter

Storbritannien är en demokrati med månghundraåriga rötter. Det första parlamentet bildades redan på 1200-talet och dagens parlamentariska system grundlades på 1600-talet. Det finns ett starkt skydd för politiska och medborgerliga rättigheter som i de flesta fall respekteras. Människorättsorganisationer har dock riktat kritik mot att myndigheterna fått allt större befogenheter att övervaka invånarna. Press- och yttrandefrihet råder.

Politiska val genomförs enligt demokratiska spelregler och medborgarna kan fritt bilda politiska partier. En majoritet av britterna röstade 2016 för att lämna EU, något som har inneburit påfrestningar för det politiska systemet och skapat osäkerhet om vilka regler som ska gälla. Även om det numera finns ett avtal återstår en rad problem att lösa om det framtida samarbetet, inte minst i fråga om Nordirland (se Aktuell politik).

En ny lag  som ger polisen i England och Wales större befogenheter att ingripa mot fredliga gatuprotester har väckt skarp kritik. Kritikerna anser att lagen inskränker demonstrationsfriheten och ger polisen för stor makt.

De senaste åren har antalet anmälningar av hatbrott riktade mot invandrare och muslimer ökat (se Befolkning och språk). Efter folkomröstningen 2016 har det framkommit att organisationer som verkade för brittiskt EU-utträde tog emot mer pengar än tillåtet under valkampanjen (se Kalendarium). Misstankar finns också om att Ryssland blandade sig i valrörelsen inför brexitomröstningen bland annat genom inlägg i sociala medier och genom ekonomiska bidrag till organisationen Vote.Leave.

Kvinnor är underrepresenterade i beslutsfattande positioner, både inom näringslivet och inom politiken. I september 2022 blev Liz Truss ny brittisk premiärminister. Hon blev därmed den tredje kvinnan på posten, efter Margaret Thatcher (1979–1990) och Theresa May (2016–2019). Alla tre representerade Konservativa partiet. 

I Liz Truss regering återfanns ovanligt många kvinnor och personer från etniska minoriteter på höga poster.

Efter valet 2019 är 34 procent av ledamöterna i det brittiska underhuset kvinnor. Det råder dock stora skillnader mellan partierna, 2019 var drygt 51 procent av Labourledamöterna kvinnor, för Skotska nationalistpartiet (SNP) var siffran 50 procent, medan bara knappt 24 procent av Konservativa partiets ledamöter var kvinnor. Antalet kvinnor i politiken varierar också i olika delar av landet. I de delar av norra England som röstade konservativt var 80 procent av ledamöterna män, följt av Nordirland med 78 procent. I London var könsbalansen i stort sett jämn.

I överhuset var andelen kvinnor lägre: 26 procent i mars 2019.

I de regionala parlamenten är andelen kvinnor högre, 45 procent i det skotska parlamentet och 43 procent i det walesiska parlamentet efter valet i maj 2021, medan andelen är betydligt lägre i Nordirland: 30 procent i valet 2017, 2022 ökade den till drygt 34 procent.

I valet 2019 ökade antalet ledamöter från etniska minoriteter i det brittiska underhuset från 52 till 65. Minst 50 ledamöter är hbtq-personer.

Parlamentsledamöter måste redovisa hur stora inkomster och andra ekonomiska tillgångar de har. Dessa uppgifter är tillgängliga för allmänheten.

En politisk affär som underblåst politikerföraktet i landet var avslöjanden 2009 om hur ett stort antal parlamentsledamöter från de tre stora partierna begärt och fått kostnadsersättningar för. Uppgifterna hade läckt ut till tidningen Daily Telegraph och även om många av ledamöterna inte hade brutit mot några regler stack det i ögonen att de hade försökt att få ut så mycket de kunde upp till maxgränsen på drygt 24 000 pund. Det handlade om allt från renovering av bostäder, byggande av swimmingpooler, inköp av glödlampor eller försök att slippa betala hela sin kommunalskatt. 

Under Boris Johnson, som satt vid makten från juli 2019 till september 2022, skakades politiken av flera affärer, som dels har handlat om kritik mot att statliga kontrakt under coronakrisen gått till personer med nära kontakter till regeringsföreträdare, dels att premiärministern inte redovisat donationer enligt gällande regelverk (det har bland annat handlat om pengar som skänkts för en renovering av 10 Downing Street och att parlamentsledamöter utnyttjat sin position till förmån för enskilda företag). Det senare har utlöst en debatt om vilka regler som ska gälla för parlamentsledamöters bisysslor. De åtgärder som den Johnsons konservativa regering presenterade för att skapa tydligare regler var inte  lika långtgående som de som Labour hade föreslagit. Sedan tidigare är ledamöterna ålagda att öppet redovisa sina sidouppdrag. En parlamentsledamot tjänade 2021 nästan 82 000 pund (knappt 1 miljon kronor) om året.

Storbritannien låg 2021 på plats 11 av 180 länder på Transparency Internationals lista med världens länder rankade efter korruptionsnivåer (för lista se här). På senare år har Storbritannien fått kritik för att inte mer kraftfullt ha agerat mot företag och individer som försökt att undkomma skatt via så kallade skatteparadis.

Ett annat uppmärksammat problem handlar om att utländska medborgare ägnar sig åt penningtvätt via köp av lyxbostäder i framför allt London.

Yttrandefrihet och medier

Den brittiska pressen präglas av stor frispråkighet. Dess frihet begränsas dock av strikta lagar kring till exempel förtal och brott mot sekretess. Medierna får till exempel inte publicera uppgifter som kan påverka rättsliga processer. Det finns lagar som förbjuder publicering av hemligt material som kan hota nationella intressen. 

Storbritannien rankades som nummer 24 i Reportrar utan gränsers (RUG) rankning över pressfriheten i 180 länder 2022 (för lista, se här).

2010 låg Storbritannien på plats 19, men halkade efter det ner på listan. Det berodde i hög grad på en ny lag från 2016, Investigatory Powers Act, som innebär att polisen och säkerhetstjänsten utan att någon juridisk prövning görs, eller att den som berör förvarnas, kan övervaka allas, även journalisters, kommunikation via datorer och telefoner (se nedan).

I augusti 2018 greps två journalister i Nordirland, Trevor Birney och Barry McCaffrey, och polisen tog deras utredningsmaterial I beslag. De anklagades för att ha spridit hemligstämplade uppgifter från polisombudsmannen i Nordirland om hur den dåvarande poliskåren RUC skötte utredningen av morden på sex katoliker i Loughinisland 1994. Brottsundersökningen mot journalisterna väckte skarp kritik från pressfrihetsorganisationer, och i juni 2019 lades den ned.

2019 dödades en journalist Lyra McKee i Nordirland i samband med att hon bevakade ett upplopp i Derry/Londonderry.

Reportrar utan gränser har också pekat på att Wikileaks Julian Assange fick ett hårt straff, 50 veckor, för att ha brutit mot borgensregler, då han tog sin tillflykt till Ecuadors ambassad 2012 för att inte riskera att utlämnas till USA. Han blev kvar på ambassaden till i april 2019, då Ecuador hävde hans politiska asyl. I början av 2021 beslöt en domare att han inte kunde utlämnas till USA på grund av psykisk ohälsa, ett beslut som revs upp av en högre instans i slutet av samma år (se Kalendarium). Nils Melzer, FN:s särskilda sändebud för tortyr, har uttryckt oro för Assanges hälsa. 

2011 avslöjades att tidningar hade hackat sig in i och avlyssnat ett stort antal privatpersoners telefoner. Regeringen tillsatte en utredning som året efter rekommenderade att nya lagar skulle stiftas för att hantera pressetiska frågor samt att ett nytt oberoende organ skulle skapas med rätt att bötfälla dem som bröt mot reglerna. Det blev ingen ny lagstiftning, utan ett kungligt fördrag som lade ut riktlinjerna, och det blev frivilligt att ansluta sig till den nya pressnämnden. Större delen av pressen valde dock att bilda en egen pressetisk organisation IPSO. Den har dock fått kritik för att vara tandlös, och en konkurrerande grupp, Impress, grundades 2016. Det som sänds i etermedier eller publiceras i sociala medier granskas av ett annat organ: Ofcom.

Enligt lag ska medier som inte tillhör någon pressetisk organisation betala rättegångskostnader för motparten även i de fall man vinner ett mål som hanterar fall som rör medier. Regeringen har lovat att dra tillbaka lagen med det har ännu inte skett.

Den konservativa regeringen har också kritiserats för att man svartlistat vissa journalister bland annat efter att de har begärt ut viss offentlig information. Regeringen förnekar att det ligger något i anklagelserna.

Publicservicebolaget BBC har en stark ställning bland den brittiska allmänheten, även om det också har riktats allt mer kritik mot bolagets rapportering. Det finns också en oro för att regeringen ska minska anslagen till BBC och försvaga dagens krav på opartiskhet i rapporteringen. Verksamheten finansieras via ett licenssystem. I början av 2022 frystes licensen, som då uppgick till 159 pund om året, under två år. Fram till 2027 skulle licensavgiften bara kunna höjas i takt med inflationen. Det betydde att BBC skulle tvingas att genomföra hårda besparingar. Beslutet motiverades med allmänt hårdare ekonomiska villkor, men kritiker menade att åtstramningarna skedde av ideologiska skäl.

Dagstidningarna ägs i hög grad av ett antal stora medieföretag, inte minst det amerikanska News Corporation som ägs av Rupert Murdoch. För att förhindra uppkomsten av monopol finns en regel om att ett medieföretag måste ha regeringens tillstånd för att förvärva en tidning som utkommer i fler än en halv miljon exemplar. Lagar styr även hur stor del av ett radio- och TV-bolag som en tidningskoncern kan äga.

Tidningsmarknaden domineras i hög grad av tre bolag: News UK, Daily Mail Group och Reach. Ingen av de stora tidningskoncernerna har någon direkt koppling till ett politiskt parti. Mediemagnater som Rupert Murdoch, som bland annat äger landets största tidning Sun, har dock ett stort politiskt inflytande.

Rättssäkerhet

Brittiska domstolar är oberoende (läs om hur rättssystemet är uppbyggt i Politiskt system) och myndigheterna rättar sig efter deras beslut. Landet hamnar högt upp i olika index som rankar rättssäkerheten. Rättsreformer som genomfördes 2013 har dock lett till att tillgången till rättshjälp har begränsats, vilket drabbar dem som inte har råd att betala för juridiskt stöd. Det handlar oftast om fall som rör migration eller familjerätt.

I England, Wales och Nordirland kan barn ställas inför rätta från tio års ålder. I Skottland höjdes straffbarhetsåldern i maj 2019 från åtta år till tolv år.

Dödsstraffet avskaffades helt 1998. Brittisk lag förbjuder också tortyr, förnedrande bestraffning och omotiverade frihetsberövanden av brottsmisstänkta.

Storbritannien ratificerade 1953 Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen). Landet är därmed ”medlem” av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (ECHR, ofta bara kallad för Europadomstolen) som är Europarådets instans för att granska eventuella brott mot Europakonventionen. 1998 antogs Human Rights Act där Europakonventionen infogades i brittisk lagstiftning. 

En del konservativa politiker förespråkar att Storbritannien ska lämna domstolen och ersätta Europakonventionen med en egen rättighetsförklaring (Bill of Rights). Skrivningar i handels- och samarbetsavtalet med EU, där mänskliga rättigheter betonas, gör det dock svårt för Storbritannien att dra sig ut helt. I maj 2022, i det så kallade drottningens tal, såg det dock ut som att regeringen förberedde sig att gå vidare med en egen rättighetsförklaring. I ett lagförslag som lades fram i slutet av året innan föreslogs ändringar som skulle innebära att det brittiska rättsväsendet skulle få sista ordet inom vissa områden. Om det går igenom ska det också gå att utvisa brottsdömda även om de har barn i Storbritannien. Läs mer om lagförslaget här: Human Rights Act: UK government unveils reform proposals.

Europadomstolen kritiserade 2005 Storbritannien för att fångar inte har rätt att rösta i politiska val. 2017 slöt den brittiska regeringen och domstolen en uppgörelse som innebär att ett litet antal fångar som har rätt att lämna fängelset för en kortare period  får rösta (personer som har belagts med fotboja har även tidigare haft kvar sin rösträtt). Samtidigt fick parlamenten i Skottland och Wales rätt att själva avgöra vilka regler som ska gälla i deras landsdelar.  I Skottland har fångar som dömts till högst tolv månaders fängelse numera rätt att rösta i lokala och regionala val. I Wales fanns 2019 ett förslag med en gräns på fyra års fängelse, men lagstiftningsprocessen stannade av på grund av coronapandemin.

En annan känslig fråga är att asylsökande och migranter kan hållas i förvar på obestämd tid. Kritik har bland annat riktats mot att inte tillräckligt mycket görs för att skydda särskilt sårbara personer och att även barn hålls i förvaren, och mot de usla förhållanden som råder där.  

Driften av en del fängelser i England och Wales har lagts ut på privata bolag. 2021 drevs 13 av 117 fängelser, ungdomsanstalter med flera av privatägda företag. Efter rapporter om missförhållanden har myndigheterna, åtminstone tillfälligt, återtagit driften av en del anstalter. Det har också kommit rapporter om att det förekommer mer våld i de privata fängelserna än i de statliga. 

Terrorhot och lagstiftning mot terrorism

Storbritannien har genom åren utsatts för en rad terrorattacker. Länge kom det främsta hotet från Irländska republikanska armén (IRA) som genomförde en rad attentat framför allt i Nordirland, men också på det brittiska fastlandet. På senare år har hotet främst kommit från islamistiska grupper som också utfört flera terrordåd. 2005 dödades ett 50-tal människor i samordnade attentat i Londons kollektivtrafik. Flera attentat har genomförts senare, bland annat i Manchester i maj 2017 där 22 människor dödades i maj, och ett några veckor senare i London, där sju dödsoffer krävdes. Brittisk polis och underrättelsetjänst säger sig också ha upptäckt och stoppat en rad planerade attentat.

Sedan 1998 har lagstiftningen mot terrorism stegvis skärpts. I flera fall gav dock laglorderna i överhuset regeringen bakläxa på de nya lagarna, bland annat genom att säga nej till att brittiska domstolar skulle få använda sig av bevis som kommit fram vid tortyr av fångar i andra länder.

Terrorism Act 2000 innebar bland annat att det blev straffbart att framföra hot om terrordåd. Efter terrorattentaten mot USA 2001 blev det möjligt att hålla terrormisstänkta utländska medborgare i förvar på obestämd tid utan att åtal väckts. Lagen gällde personer som inte kunde utvisas till sina hemländer för att de riskerade dödsstraff eller att utsättas för tortyr. Eftersom lagtexten gjorde skillnad på brittiska medborgare och andra stred den, enligt laglorderna, mot Europakonventionen. 2005 antogs en ny lag som även omfattar brittiska medborgare. Den gäller fall där man, enligt regeringen, inte kan väcka åtal utan att röja hemligt underrättelsematerial. De berörda personerna kan då sättas i en form av husarrest.

2006 blev det förbjudet att uppmuntra och ”förhärliga” terrorism, att medverka i utbildning av terrorister och att tillverka eller inneha material som kan användas i ett terrordåd. Storbritannien har numera slutit bilaterala avtal med flera länder, bland annat Jordanien, som gör att terrormisstänkta kan utvisas dit då man fått garantier om att inte kommer att utsättas för tortyr. Detta har kritiserats av parlamentsledamöter från samtliga partier, högt uppsatta domare och människorättsorganisationer.

En lag från 2016 ger myndigheterna rätt att beslagta pass som tillhör britter och utländska medborgare om de misstänks vara på väg att resa utomlands för att delta i terroristrelaterade aktiviteter. Personer kan också tvingas att bosätta sig i en annan del av landet och deras rörelsefrihet kan begränsas. Enligt British Nationality Act 198 kan till exempel den som lämnar oriktiga uppgifter bli fråntagen sitt medborgarskap (läs mer om medborgarskapsfrågan här).

2013 avslöjades hur signalspaningsmyndigheten GCHQ och amerikanska NSA massövervakat medborgarna via internet och mobiltelefoner. Avslöjandena utlöste en intensiv debatt om var gränsen går mellan medborgarnas rätt till privatliv och säkerhetstjänsternas behov av att skaffa sig den information de behöver för att effektivt bekämpa terrorism. Enligt Investigatory Powers Act, som trädde i kraft i november 2016 ska tele- och telekombolag i tolv månader lagra uppgifter om vilka webbsidor medborgarna besökt, polisen, säkerhetstjänsterna och andra myndigheter får för första gången rätt att hacka sig in eller på andra sätt avlyssna kommunikation via datorer och telefoner. Lagen har fått bakläxa från både Europadomstolen och brittiska domstolar, bland annat för att den tillåter massavlyssning av medborgare utan att det finns misstankar om brott och utan att insyn från något oberoende organ. Den har därefter delvis skrivits om.

2019 trädde en ny lag i kraft som gör det straffbart att ta del av terrorrelaterat material på nätet (det kan ge upp till 15 års fängelse) något som bland annat Index on censorship, en organisation som värnar yttrandefriheten, menar kan skada pressfriheten och allmänhetens rätt till information.

Hösten 2021 bedömde underrättelsetjänsten MI5 terrorhotet mot Storbritannien var betydande och att internationella terrorister, främst islamistiska grupper, då utgjorde ett ”allvarligt” hot mot landet. På sin hemsida betonade MI5 att det största terrorhotet kom från personer som är bosatta i Storbritannien samt att flera tusen personer i landet stödjer extremistiska rörelser. Ett särskilt hot anses komma från vissa personer som har lämnat Storbritannien för att slåss med jihadistgrupper i Syrien och Irak och sedan återvänt till hemlandet. Ett ökande hot kommer från individer som planerar attentat med enkla metoder och utan att ha direkta kopplingar till terroristorganisationer.

Terrorhotet kommer också från republikanska grupper i Nordirland även om de inte anses vara starka nog för att genomföra en våldskampanj av det slag IRA gjorde på 1970- och 1980-talen. Många av dem är även inblandade i kriminalitet.

En rad organisationer har förbjudits på grund av terroristkopplingar, de flesta av dem islamistiska grupperingar, men också ett antal nordirländska våldsgrupper och den nynazistiska organisationen National Action.

Om våra källor

Storbritannien – Aktuell politik

Väljarnas nej till fortsatt EU-medlemskap 2016 skakade om det politiska livet i Storbritannien. Frågan om villkoren för skilsmässan från EU, brexit, och hur den nya relationen med EU skulle se ut överskuggade länge nästan alla andra politiska frågor. Boris Johnson hävdade att han hade slutfört brexit under sin tid som premiärminister 2019–2022, men hans efterträdare lär få fortsätta tampas med EU i flera känsliga frågor. Efter ett kort mellanspel med Liz Truss tog den förre finansministern Rishi Sunak ta över som premiärminister i slutet av oktober 2022. 

Boris Johnson tvingades i juli 2022 avgå som ledare för Konservativa partiet (ofta bara kallat Tories) trots att hans regering, med klar marginal, hade egen majoritet i parlamentets underhus. Men efter en rad skandaler hade allt fler konservativa parlamentsledamöter förlorat förtroendet för sin partiledare. Det handlade om såväl korruptionsaffärer som avslöjanden om att Johnson och hans medarbetare hade brutit mot de tuffa regler som regeringen hade infört för att bekämpa coronapandemin, genom en rad fester på 10 Downing Street, premiärministerns kontor och residens.

I partiledarvalet, där medlemmarna i Konservativa partiet hade sista ordet, besegrade utrikesminister Liz Truss den förre finansministern Rishi Sunak, och blev därmed Storbritanniens nya premiärminister, den tredje kvinnan på posten. Truss vann på grund av det starka stöd hon hade bland partimedlemmarna, medan långt ifrån alla konservativa parlamentsledamöter stod bakom henne och hennes politik. Under kampanjen för att bli Toryledare lovade Truss  att få fart på ekonomin genom att sänka skatterna. 

När Truss kom till makten hade hon flera andra kriser: hög inflation, hushåll och företag som inte längre klarar att betala sina el- och gasräkningar och en vårdsektor i kris. I samband med maktskiftet betonade både Truss och hennes företrädare vad man såg som Johnsons stora bedrifter under sina år vid makten: att ha drivit igenom brexit, den tidiga vaccinationskampanjen under coronapandemin samt det starka stödet till Ukraina efter Rysslands storskaliga angrepp våren 2022. Den nya premiärministern lovade att snabbt komma med ett förslag om hur regeringen skulle bistå hushållen när det gällde energikostnaderna (se Kalendarium) samt att se till att den allmänna vården, NHS, fungerar.

När Truss utsåg sin regering noterades att hon främst tillsatt ministrar som varit lojala mot henne, varav många tillhör en parlamentarisk gruppering ERG (European Research Group) på högerkanten, som har tryckt på för en hård brexit, och att hon inte använt tillfället för att försöka överbrygga motsättningarna inom Konservativa partiet, inte minst bland parlamentsledamöterna. I medierna uppmärksammades också att det inte fanns en enda vit man på av de högsta ministerposterna, bland annat fick Storbritannien sin första svarta finansminister i Kwasi Kwarteng. 

Bara två dagar efter skiftet på premiärministerposten avled drottning Elizabeth II och rollen som brittisk statschef togs över hennes äldste son, som kung Charles III. Han blev samtidigt statschef i 14 samväldesländer, bland annat Australien, Kanada  och Papua Nya Guinea.

Den minibudget som finansminister Kwarteng presenterade i slutet av september innehöll flera skattesänkningar som skulle finansieras via lån. Marknaden reagerade dock negativt på budgeten, IMF varnade för att budgeten skulle öka de sociala klyftorna inom landet och växlingskursen för pundet gentemot dollarn fortsatte att falla (läs mer i Kalendarium). Efter en dryg vecka backade regeringen från ett av sina förslag: en skattesänkning för höginkomsttagare, då sannolikheten var stor att den inte skulle godkännas av parlamentet. Senare avskedade Truss Kwarteng, som ersattes av Jeremy Hunt, som hade stött Sunak i partiledarvalet. Han drog tillbaka flera av de andra förslagen från minibudgeten. Den 20 oktober  tvingades Truss att avgå som konservativ ledare och premiärminister. Den 25 oktober tog Rishi Sunak över bägge posterna.

Storbritannien pm.jpg
Rishi Sunak tillträdde som brittisk premiärminister den 25 oktober 2022. Han blev därmed den första personen från den asiatiska minoriteten på posten. Foto: TT

Borgerligt styre sedan 2010

Storbritannien har styrts av konservativa regeringar sedan 2010, de första fem åren i koalition med ett annat borgerligt parti: Liberaldemokraterna. Mellan 2017 och 2019 saknade Konservativa partiet egen majoritet i underhuset, vilket försvårade brexitprocessen (se Modern historia). Den blev inte lättare av att regeringspartiet, liksom det största oppositionspartiet Labour, var splittrade i sin syn på EU och utträdet. Johnsons första tid vid makten präglades av en maktkamp mellan honom och delar av underhuset som försökte förhindra att landet skulle lämna EU utan ett avtal. Det fanns också starka krafter, både i parlamentet och bland medborgarna, som ville ha en folkomröstning om ett avtal, medan åter andra drev på för att utträdet skulle ske så snabbt som möjligt.

Sedan Konservativa partiet vunnit parlamentsvalet den 12 december 2019 fick Johnson, som utsetts som premiärminister på sommaren samma år, en så klar majoritet att utträdesavtalet med EU till sist kunde godkännas av parlamentet i sin slutgiltiga form den 22 januari 2020. En dryg vecka senare lämnade Storbritannien formellt EU.

Efter valet fortsatte förhandlingarna mellan Storbritannien och EU om hur deras framtida relationer skulle se ut. EU vidhöll att ett nytt avtal måste garantera att parterna skulle kunna konkurrera med varandra på lika villkor och att britterna måste fortsätta att följa EU:s regler på flera områden, något den brittiska regeringen inte ville gå med på. En viktig paroll för Johnson var att Storbritannien skulle ta tillbaka kontrollen över samhället och inte behöva anpassa sig till EU:s regler. Det gällde allt från migration till industripolitik. Inom Konservativa partiet fanns det också ambitioner om att landet skulle stärka sin roll globalt (se Utrikespolitik och försvar).

Till de mer svårlösta problemen hörde vilka regler som skulle gälla för EU-medborgare som bodde i Storbritannien och vice versa och hur mycket britterna skulle betala till EU för skilsmässan. Även dessa förhandlingar gick trögt, men i slutet av 2020 lyckades dock parterna enas om ett handels- och samarbetsavtal, som bland annat möjliggjorde fortsatt tullfri handel med varor mellan Storbritannien och EU (se Kalendarium och Utrikespolitik och försvar).

Det stod snart klart att den lösning man hade enats om för att undvika en hård gräns mellan Nordirland och Irland, det så kallade Nordirlandsprotokollet, fortsatte att skapa problem (se nedan). Det uppstod också friktion mellan Storbritannien och framför allt Frankrike kring fiskefrågor.

Valresultatet 2019 blev också en bekräftelse på den starka politiska polarisering som råder i det brittiska samhället, något som blev tydlig redan inför EU-omröstningen 2016. I parlamentsvalet 2019 röstade många tidigare Labourväljare från arbetarklassen i framför allt norra England men också i Wales på Tories, samtidigt som Labour gjorde bra ifrån sig i London och andra större städer.

Under brexitprocessen hade vänstern stärkts inom Labour, som då leddes av Jeremy Corbyn. Men efter valnederlaget 2019 avgick Corbyn som hade fått återkommande kritik för att inte tydligt ha visat var han stod i EU-frågan och i brexitprocessen. Han kritiserades också för hur han hade hanterat anklagelser om antisemitism inom partiet. Våren 2020 övertogs partiledarposten av Keir Starmer, något som innebar att partiet tog ett tydligt steg åt höger.

I takt med att Johnson förlorade stöd gick Labour om Konservativa partiet i opinionsundersökningarna, men bedömare menade att det handlade mer om missnöje med Tories än om ett växande stöd för Labour.

Kriserna hopar sig

Kring årsskiftet 2020/2021 löpte de övergångsregler som Storbritannien och EU enats om ut. Det betydde att konsekvenserna av brexit började bli tydliga. Det uppstod brist på personal, både utbildad och outbildad, inom fler branscher. När det inte fanns tillräckligt med långtradarchaufförer ledde det till brist på drivmedel och svårigheter att få in varor till landet. Samtidigt var regeringen tvungen att hantera de stora problem som uppstått i spåren på coronapandemin, inte minst långa vårdköer och växande sociala klyftor, i ett land där utsatta grupper redan tidigare hade drabbats hårt av många års besparingspolitik. Sedan dess har läget förvärrats, då energipriserna tog fart i spåren av Rysslands krig i Ukraina, och inflationen steg snabbt.

För att hantera alla kriser har flera skatter höjts och ett antal stödpaket har lagts fram för att hjälpa hushållen, men åtgärderna har hittills varit otillräckliga.

I en långtidsprognos från den brittiska motsvarigheten till finanspolitiska rådet (Office for Budget Responsibility, OBR) i november 2021 beräknades att BNP på sikt skulle vara 4 procent lägre än annars på grund av brexit, och 2 procent lägre på grund av coronapandemin. 

Nordirland och Skottland

Samtidigt har Nordirlandsprotokollet, den särlösning för Nordirland som Storbritannien och EU hade enats om för att inte äventyra den sköra balans som rått där sedan fredsavtalet slöts 1998, fortsatt att skapa problem. Uppgörelsen innebär att den brittiska provinsen måste följa EU:s tullregler i sina hamnar, det vill säga att gods från övriga Storbritannien till Nordirland måste kontrolleras. Kontroller ska dock inte behöva göras på varor som ska bli kvar i Nordirland (se även Utrikespolitik och försvar). Det nordirländska parlamentet, Stormont, ska vart fjärde år få rösta om protokollet ska finnas kvar eller inte. Protokollet tar även hänsyn till EU:s krav på att det måste finnas kontroller vid unionens yttre gränser.

De nordirländska unionistpartierna, som värnar Nordirlands roll i den brittiska unionen, har högljutt motsatt sig protokollet och i februari 2022 lämnade Demokratiska unionistpartiet (DUP) provinsregeringen som därmed föll (enligt fredsavtalet från 1998 måste partier från skilda sidor av konflikten gemensamt styra provinsen). EU har försökt gå unionisterna till mötes med löften om att begränsa kontrollerna, men DUP och den brittiska regeringen anser att de inte har gått långt nog. London har också sett en chans att skrota den roll som EU-domstolen har när det gällde att hantera eventuella tvister. 

Som utrikesminister lade Truss i juni 2022 fram ett lagförslag om att ensidigt ändra i Nordirlandsprotokollet, vilket fick EU att hota med hårda motåtgärder (se Kalendarium) och tills vidare ställa in alla förhandlingar. 

Flera bedömare har påpekat att tidpunkten, med tanke på den redan pressade brittiska ekonomin, inte lämpar sig för en strid med EU, som är Storbritanniens viktigaste handelspartner. Samtalen mellan Storbritannien och EU om Nordirlandsprotokollet återupptogs i början av oktober, enligt medierapporter i en mer positiv anda än tidigare. 

Det nordirländska provinsvalet i maj 2022 har skapat en än mer laddad situation, då Sinn Féin, som tidigare beskrevs som IRA:s politiska gren, tog över positionen som Nordirlands största parti från DUP (se Nordirland: På väg mot fred). Trots ett nytt regelverk som har givit parterna mer tid för att hitta en lösning har det inte lyckats. DUP vägrar nämligen att delta i provinsregeringen om inte delar av protokollet slopas. Förra gången Nordirland stod utan regering tog det tre år innan en ny fanns på plats. 

I Skottland driver samtidigt Skotska nationalistpartiet (SNP) på för att få till en ny folkomröstning om skotsk självständighet, något som både Johnson och Truss har sagt nej till (se Skottland).

Följ den löpande utvecklingen i landet i Kalendarium

Om våra källor

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:
Brexit bakom svängdörrar i ”elaka partiet” (2022-11-03)
Spricker Storbritannien? Skottland utmanar på nytt efter brexit (2021-04-17)
Brexit både hopp och hinder för skotsk självständighet (2020-07-15)

Brexit väcker åter tanken om ett enat Irland (2019-02-20)
Orealistiska britter orsakar dödläge i brexitsamtal (2017-10-15)
Varningar när May bjuder in nordirländska unionister (2017-06-20) 

 

Fakta – politik

Officiellt namn
United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland/ Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland
Statsskick
monarki, enhetsstat
Statschef
kung Charles III (2022–)
Regeringschef
premiärminister Rishi Sunak (2022–)
Viktigaste partier med mandat i senaste val
Konservativa partiet/Tory 365, Labour 203, Skotska nationalistpartiet/SNP 48, Liberaldemokraterna 11, Demokratiska unionistpartiet 8, Sinn Féin 7, Plaid Cymru 4,SDLP 2, Gröna partiet 1, Allianspartiet 1 (2019)
Viktigaste partier med mandat i näst senaste val
Konservativa partiet/Tory 318, Labour 262, Skotska nationalistpartiet/SNP 35, Liberaldemokraterna 12, Demokratiska unionistpartiet 10, Sinn Féin 7, Plaid Cymru 4,Gröna partiet 1, samt 1 oberoende kandidat (2017)
Valdeltagande
ca 69 % i parlamentsvalet 2017, 67 % i parlamentsvalet 2019
Kommande val
parlamentsval 2024

Källor

Storbritannien – Skottland

1999 fick Skottland visst självstyre. Men Skotska nationalistpartiet (SNP), som styr i Edinburgh sedan 2007, vill gå längre än så: att Skottland ska bli en självständig stat. En majoritet av väljarna i Skottland röstade dock nej till fullt oberoende i en folkomröstning i september 2014, men marginalen blev mindre än vad de flesta hade räknat med. SNP har fortsatt att trycka på för att en ny folkomröstning om självständighet ska hållas. Sedan sommaren 2020 har de som vill ha självständighet haft ett övertag i opinionen, men den brittiska regeringen säger nej till en ny folkomröstning.

Det var Tony Blairs Labourregering som banade väg för att skottar – och walesare – skulle få ökat självstyre. 1997, samma år som Blair kom till makten, hölls folkomröstningar om det i både Skottland och Wales. Men det handlade inte om någon hjärtefråga för Labour, tvärtom motsatte sig flera av partiets ledande skotska politiker att den skulle hållas. Partiet drevs istället av behovet att hålla sig väl med eventuella samarbetspartners som man kunde behöva längre fram. Efter 18 år i opposition tvivlade många Labourpolitiker på att deras parti skulle kunna vinna ett brittiskt val på egen hand.

Självstyret

Det skotska parlamentet, Holyrood, har 129 ledamöter som utses för en mandatperiod på fyra år (mandatperioden kan förlängas för att skotska val inte ska krocka med brittiska val). 73 av ledamöterna utses i majoritetsval i enmansvalkretsar, medan övriga hämtas från regionala listor i åtta större flermansvalkretsar, enligt en proportionell metod. Det betyder att alla väljare avlägger två röster, en på en kandidat och en på ett parti. Om ett partis kandidater gör bra ifrån sig i valkretsarna får det svårare att vinna nya mandat via partilistorna.

Ursprungligen fick självstyret mandat att bestämma i frågor som rör jordbruk, fiske, ekonomisk utveckling, bostäder, miljö, utbildning och vård, medan Londonregeringen behöll kontrollen över författningsfrågor, utrikespolitik, försvar, arbetsmarknad, social välfärd och rätten att ta ut skatt. Skottarna fick dock rätt att höja eller sänka inkomstskatten med upp till tre procent.

Sedan dess har det skotska självstyret bland annat fått rätt att höja ersättningsnivåerna för barnbidrag, a-kassa och andra bidrag samt utforma nya bidragsformer inom de områden det ansvarar för. Skottland får också en större andel av de skatter som tas in där. Från april 2017 kommer hälften av den moms som betalas i Skottland att gå till den skotska regeringens budget. 

Efter att Storbritannien lämnat EU har Skottland fått ta över ansvaret för miljö, livsmedelssäkerhet och mänskliga rättigheter. I slutet av 2020 röstade det skotska parlamentet för att man skulle fortsätta att följa EU-regler på dessa områden.

Det har dock uppstått en del friktion kring en rad regleringar av till exempel livsmedel, luftkvalitet och stöd till bönder efter brexit ska göra av administrationerna i Skottland, Wales och Nordirland. De menar dock att den brittiska regeringens linje om att de måste godta att varor och tjänster från andra landsdelar även om de inte uppfyller de krav som ställs av självstyrena underminerar deras självbestämmande (se även Kalendarium).

I den skotska folkomröstningen om självständighet 2014 fick även 16-åringar rösta. Året efter sänktes även rösträttsåldern i val till det skotska parlamentet.

Skifte vid makten

1999–2007 styrdes Skottland av en koalition mellan Labour (som traditionellt har varit starkt i Skottland) och Liberaldemokraterna. Valet 2007 ledde till ett regimskifte då SNP blev största parti med 47 av de 129 mandaten. SNP-ledaren Alex Salmond bildade en minoritetsregering och utlovade redan då att skottarna skulle få rösta om självständighet, men lyckades inte vinna tillräckligt stöd för saken i det skotska parlamentet. SNP:s möjligheter att få till stånd en folkomröstning ökade dock sedan partiet vunnit egen majoritet i valet i maj 2011. Det skedde trots att valsystemet är konstruerat så att det ska vara nästan omöjligt att få det.

Att SNP skulle segra med så klara siffror var inte väntat. I valet till det brittiska parlamentet året innan hade Labour fått 42 procent av de skotska rösterna, mer än dubbelt så mycket som SNP. De skilda resultaten förklarade politiska bedömare med att en majoritet av de skotska väljarna ansåg att Labour hade större möjlighet att företräda dem i parlamentet i London, medan de tyckte att SNP representerade dem bättre på hemmaplan.

SNP ville att skottarna skulle få rösta både om fullt oberoende och utökat självstyre, något regeringen i London inte gick med på. Opinionsundersökningar tydde på att även om en skotte av tre förespråkade självständigheter, ville majoriteten att Skottland skulle bli kvar inom Storbritannien men med större befogenheter för Holyrood.

Ja eller nej till självständighet

En uppgörelse mellan regeringen i London och den i Edinburgh blev klar i oktober 2012, då SNP fick gå med på att väljarna bara skulle få rösta ja eller nej till självständighet. Cameron vägrade att i förväg förhandla om vilka villkor som skulle gälla om Skottland valde att bryta sig loss.

Alla som var skrivna i Skottland fick rösta i valet, oavsett medborgarskap, samtidigt som skottar i förskingringen inte hade någon rösträtt (det gällde även de cirka 800 000 skottar som är bosatta i andra delar av Storbritannien). 

I sin kampanj betonade SNP att självständighetskampen inte handlade om "etnisk nationalism" utan om en "medborgerlig nationalism", att människor som bor på en plats själva ska kunna bestämma över sin framtid, oavsett etnisk bakgrund.

Det fanns flera svåra frågor att lösa inför ett eventuellt ja. En handlade om vem som olje- och gasfyndigheterna i Nordsjön skulle tillhöra. En annan vad som skulle händer med de kärnvapenbestyckade u-båtar på Faslanebasen på den skotska västkusten. SNP:s linje var att inga kärnvapen skulle få finnas i ett självständigt Skottland. En annan fråga gällde hur stor del av den brittiska statsskulden som skottarna skulle få med sig.

Den skotska regeringen spikade i mars 2013 datumet för folkomröstningen till den 18 september 2014. I samband med det sade SNP-ledaren Salmond att Skottland skulle behålla den brittiska monarken som statsöverhuvud, liksom det brittiska pundet som valuta. SNP hade hösten innan bytt fot och pläderade nu för att ett oberoende Skottland skulle bli kvar inom försvarsalliansen Nato, vilket partiet tidigare hade motsatt sig. Frågan var känslig, mycket på grund av kopplingen till kärnvapnen.

Salmond antydde att Skottland automatiskt skulle få bli EU-medlem, men fick snart mothugg. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso markerade att en ny skotsk stat skulle bli tvungen att ansöka om medlemskap och godkännas som medlem av alla andra EU-stater.

Ja-kampanjen (Yes Scotland) fick en skjuts av att allt fler skottar, många av dem från gräsrotsrörelser på vänsterkanten, engagerade sig för ett ja. De gav en optimistisk bild av hur ett nytt och radikalt Skottland, öppet mot omvärlden, skulle kunna se ut. Nej-kampanjen, där Konservativa partiet, Liberaldemokraterna och Labour, samlats under namnet Bättre tillsammans (Better Together), framstod som stelbent och pessimistisk, inte minst då den varnade för de stora ekonomiska problem som ett självständigt Skottland skulle få. Debattklimatet blev snabbt väldigt hårt.

Länge ledde nej-sidan med klar marginal, men ja-sidan knappade in på försprånget när valdagen närmade sig, mycket på grund av ett stort engagemang bland gräsrotsorganisationer, varav många fanns på vänsterkanten. Inför risken att Skottland skulle bryta sig loss lovade Konservativa partiet, Labour och Liberaldemokraterna att Skottland skulle få större befogenheter om väljarna röstade för att vara kvar inom unionen.

När valet väl hade genomförts visade det sig att marginalerna blev större än väntat. Nej-sidan fick 55 procent av rösterna och ja-sidan 45 procent. Valdeltagandet låg på knappt 85 procent.

Framåt för SNP

Efter folkomröstningen avgick Salmond som försteminister och som SNP-ledare. Han efterträddes på båda posterna av Nicola Sturgeon. Efter valförlusten strömmade nya medlemmar till de två partierna på ja-sidan.

Det brittiska parlamentsvalet året efter folkomröstningen blev en stor framgång för SNP som tog 57 av 59 skotska mandat. Labour förlorade alla mandat utom ett i Skottland och ett mandat gick till Konservativa partiet. Labours väljartapp förklarades delvis med att det fanns ett stort missnöje med att partiet samarbetat med det i Skottland så impopulära Konservativa partiet i folkomröstningen.

Inför valet till det skotska parlamentet i maj 2016 ledde SNP stort i opinionsundersökningarna. Nicola Sturgeon gjorde dock sitt bästa för att visa att partiet inte tog segern för given. Hon utlovade budgetökningar i reella tal till vården, fria måltider till alla förskolebarn och extra stöd till låginkomstfamiljer. Inom delar av SNP, som fått tusentals nya medlemmar efter folkomröstningen 2014, fanns ett visst missnöje med att Sturgeon inte tycktes beredd att föra en mer radikal politik.

SNP fick 63 mandat i valet, sex färre än 2011, och Konservativa partiet blev näst störst i Holyrood, med 31 mandat, Labour kom först på tredje plats med 24 mandat.

När en majoritet av britterna i juni 2016 röstade för att lämna EU, röstade skottarna med klar majoritet, 62 procent, för att vara kvar. Sturgeon började sondera terrängen för en ny folkomröstning om självständighet. När premiärminister Theresa May i mars 2017 fått parlamentets godkännande för att påbörja Storbritanniens utträde ur EU (brexit), meddelade Sturgeon att hon önskade en ny folkomröstning, ett krav som May avvisade.  Opinionsundersökningar tydde på att ungefär 46–47 procent av skottarna då stödde kravet på självständighet. Sturgeon drev också på för att Skottland skulle få ökad insyn i brexitprocessen.

Bakslag för SNP i brittiska parlamentsvalet

SNP led dock ett bakslag i valet till det brittiska parlamentet i juni 2017. Partiet vann 35 mandat, varav några med knappast möjliga marginal. Det var 21 färre än 2015, men partiet behöll ändå positionen som Storbritanniens tredje största parti. Under valrörelsen beskrev Sturgeon partiet som den verkliga oppositionen i Westminster, men försökte ändå hålla en förhållandevis låg profil i självständighetsfrågan. Konservativa partiet, som ända sedan Margaret Thatchers tid vid makten 1979–1990 haft svårt att vinna skotska röster, nådde en stor framgång och ökade från ett till 13 mandat (se även Aktuell politik). Ruth Davidson, ledare för den skotska grenen av Konservativa partiet, lyckades spela på oron för konsekvenserna av en eventuell ny folkomröstning, och missnöje med SNP:s styre i Skottland. Även Labour gick fram från ett mandat till sju, och Liberaldemokraterna ökade från ett mandat till fyra. 

Senare aviserade Sturgeon att hon vill vänta med en ny folkomröstning om självständighet tills brexitförhandlingarna blir klara år 2019. Hon har senare riktat skarp kritik mot den brittiska regeringen i London som hon anklagar för att vilja skaffa sig för stor makt på Skottlands bekostnad när befogenheter ska tas hem från Bryssel efter brexit, genom att London vill ta över beslutanderätt i frågor som idag avgörs av det skotska parlamentet.

Ny valframgång

Det brittiska parlamentsvalet 2019 blev en framgång för SNP som vann 48 mandat, 13 fler än 2017. Det var dock långt ifrån säkert att alla som röstade på SNP stödde tanken på ett självständigt Skottland. Det är dock svårt att veta hur stor andel av väljarna som lade sin röst på SNP för att markera sitt missnöje med den konservativa regeringen i London. Nicola Sturgeon var dock medveten om att det ännu inte fanns tillräckligt med stöd för att självständighetssidan skulle kunna vinna en ny folkomröstning, och än mer osäkert att Boris Johnsons regering i London skulle gå med på att hålla en sådan.  

Det främsta hindret är dock att den skotska regeringen behöver godkännande från det brittiska parlamentet för att resultatet  i en folkomröstning ska vara juridiskt giltigt, något den konservativa regeringen i London har sagt nej till.

Det skotska valet 2021

De senaste åren har SNP, som varit känt för sin partidisciplin, drabbats av hårda inre motsättningar. De handlar till stor del om konflikter hur hårt man ska driva frågan om en ny folkomröstning om självständighet. Skiljelinjen går mellan Sturgeons mer försiktiga linje, och den som intas av hennes företrädare som skotsk regeringschef, Alex Salmond. Hanteringen av anklagelser om att Salmond under sin tid som försteminister gjort sig skyldig till sexuella trakasserier (och ett våldtäktsförsök) har förstärkt motsättningarna. Brister i den skotska regeringens hantering av fallet ledde  till hård kritik, och kostade Skottland omkring 500 000 pund. Han friades senare i domstol. Istället blev den skotska regeringen, och framför allt Nicola Sturgeons, agerande föremål för två utredningar. I mars 2021 slog den irländske före detta åklagaren James Hamilton fast att Sturgeon inte brutit mot den kodex för hur skotska ministrar ska uppträda. Ett parlamentariskt utskott kom dock, med knapp marginal fram till att försteministern hade vilselett det skotska parlamentet i ärendet, men det kunde inte slå fast att det hade skett medvetet (se Kalendarium).

I slutet av mars 2021, sex veckor före det skotska valet den 6 maj, bildade Salmond ett nytt parti, Albapartiet. Det skulle dock bara delta i den del av valet som gällde regionala listor. Salmond sade att detta skedde för att stärka självständighetssidan i det skotska parlamentet.

Sturgeon hade dock starkt stöd i opinionen, inte minst på grund av hennes sätt att hantera coronapandemin. De brister som kommit i dagen om hur den skotska regeringen hanterat anklagelserna mot Salmond har dock fått många att ifrågasätta dess kompetens.

Nära egen majoritet för SNP

Valet den 6 maj 2021, blev ännu en framgång för SNP. Partiet vann ett nytt mandat, och stannade på 64, ett mandat från egen majoritet. Även det andra partiet på självständighetssidan, Gröna partiet, gick fram och fick åtta mandat, två fler än 2016. Näst störst blev Konservativa partiet med 31 mandat, följt av Labour med 22 mandat. De två senare partierna hade ingått en överenskommelse om att förmå sina väljare att rösta taktiskt för att stärka partiet som vill att Skottland ska förbli en del av Storbritannien. 

Efter valet var Nicola Sturgeons budskap att frågan nu inte var om det skulle hållas en ny folkomröstning om självständighet, utan när den skulle bli av, medan den brittiska premiärministern säger nej till en folkomröstning.

SNP och Gröna partiet enades i augusti 2021 om att bilda en koalitionsregering. Enligt den överenskommelsen ska en ny folkomröstning om självständighet hållas inom fem år (se även Kalendarium). Gröna partiet fick två poster i den nya regeringen.

Ny folkomröstning?

Nicola Sturgeon lade i juni 2022 fram en plan om att hålla en rådgivande folkomröstning om skotsk självständighet den 19 oktober 2023. I den skulle samma fråga ställas som folkomröstning 2014: Ska Skottland bli en självständig stat. Sturgeon försöker bana väg för folkomröstningen, trots ett fortsatt nej från den brittiske premiärministern Boris Johnson, genom att gå via domstol. 

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:

Spricker Storbritannien? Skottland utmanar på nytt efter brexit (2021-04-17)
Brexit både hopp och hinder för skotsk självständighet (2020-07-15)

Storbritannien – Wales

1999 fick Skottland och Wales visst självstyre. Nationalförsamlingen i Wales, Senedd Cymru, har 60 ledamöter som väljs för en mandatperiod på fyra år. Det har dock färre befogenheter än sin skotska motsvarighet.

2006 fick kammaren viss rätt att stifta lagar på områden som självstyret ansvarar för som bostäder, utbildning och sociala frågor. Parlamentet i London måste dock ge sitt godkännande. Efter en folkomröstning i mars 2011 fick dock den walesiska församlingen rätt att stifta lagar på 20 områden – bland annat social välfärd, transporter och vägar, jordbruk, fiske, turism och kultur – utan att behöva rådfråga regeringen i London. Sedan dess har självstyret också fått viss rätt att driva in skatter, motsvarande en femtedel av den walesiska regeringens budget, från år 2020. Den brittiska regeringen lade 2016 fram ännu ett lagförslag som ska ge Wales nya befogenheter och som slår fast att nationalförsamlingen och det walesiska självstyret inte kan avskaffas om det inte först godkänns i en folkomröstning.

I valet till det walesiska parlamentet utses 40 av 60 ledamöter i majoritetsval i enmansvalkretsar, medan övriga hämtas från regionala listor i fem större flermansvalkretsar, enligt en proportionell metod. Mandatperioden är fyra år (den har dock förlängts några gånger för att valet inte ska krocka med brittiska val).

2020 sänktes rösträttsåldern till 16 år i walesiska val.

Den walesiska regeringen leds av en försteminister som sedan 2018 heter Mark Drakeford från Labourpartiet.

Labour har vunnit alla val till regionparlamentet som har hållits sedan 1999, men utan att nå egen majoritet.  Åren 2007–2011 regerade Labour tillsammans med det självständighetsivrande Plaid Cymru.

I valet 2011 fick Labour 30 mandat, och var därmed nära att få egen majoritet, medan Konservativa partiet blev näst störst med 14 mandat följt av Plaid Cymru med 11, vilket var en minskning med 4 mandat. Liberaldemokraterna fick 5 mandat.

I det följande valet i maj 2016 tappade Labour ett mandat, medan Konservativa partiet fick 11 mandat och Plaid Cymru erhöll 12 mandat, Ukip 7 och Liberaldemokraterna 1 mandat.

När försteministern skulle utses blev det ett jämnt lopp mellan Labours Carwyn Jones och Plaid Cymrus ledare Leanne Wood som båda fick 29 röster. Efter förhandlingar beslöt Plaid Cymru att stödja Labour. Carwyn Jones bildade därefter en ny minoritetsregering.

Carwyn Jones avgick i december 2018 och efterträddes då, både som försteminister och Labourledare, av Mark Drakeford. Den nya regering som tog över då bestod av sex män och åtta kvinnor.

2020 bytte det walesiska parlamentet namn till Senedd Cymru.

Valet i Wales i maj 2021

Coronapandemin drabbade Wales hårt, men Mark Drakefords regeringens sätt att hantera den hade starkt stöd bland walesarna. De restriktioner som infördes för att minska smittspridningen var periodvis hårdare än dem som gällde i England, och infördes snabbare.

Detta tycktes ge ökat stöd till tanken på att det skulle vara bättre om walesarna kunde styra sig själva, vilket Labour inte förespråkar, och gav en skjuts för Plaid Cymru i opinionen inför valet i Wales den 6 maj (ungefär var fjärde invånare ville i mars 2021 att Wales skulle bli en självständig stat). Samtidigt kunde Konservativa partiet ta åt sig äran för massvaccineringen som sköttes från London. En ny politisk kraft är Avskaffa den walesiska församlingen (Abolish the Welsh Assembly).

När det väl kom till kritan vanns valet av Labour som fick hälften av de 60 mandaten. Det betydde att Mark Drakefords regering kan sitta kvar. Även konservativa partiet gjorde ett bra val, och ökade från elva mandat till 16, medan Plaid Cymru fick 13 mandat. Ukip som gjorde ett starkt val 2016, förlorade alla sina mandat.

Storbritannien – Nordirland

Konflikten mellan protestanter och katoliker i Nordirland går tillbaka till 1600-talet. Den senaste våldsvågen, som brukar kallas för The Troubles, inleddes i slutet av 1960-talet och har krävt över 3 700 människors liv. Sedan ett fredsavtal undertecknats 1998 har läget i Nordirland sakta normaliserats, även om våldet inte helt försvunnit.

The Troubles inleddes sedan en fredlig medborgarrättsrörelse börjat protestera mot diskrimineringen av den katolska befolkningen, något som orsakade konfrontationer med militanta protestanter som kände sin maktställning hotad. Den brittiska armén sattes 1969 in för att få slut på våldet. Arméns hårdföra metoder gjorde att den snart fick den katolska befolkningen emot sig. Irländska republikanska armén (IRA) genomförde flera terrorattentat och ställde krav på att britterna skulle lämna Nordirland. Oroligheterna trappades upp ytterligare, då både IRA och protestantiska grupper begick nya våldsdåd. 1972 upplöste britterna Nordirlands parlament och styrde därefter provinsen direkt från London.

Flera försök gjordes för att lösa Nordirlandskonflikten. Den gamla misstron mellan regeringarna i London och Dublin ersattes efterhand med insikten om att länderna måste samarbeta för att få slut på våldet. Hemliga överläggningar som hade inletts på 1980-talet banade väg för den process som ledde fram till 1998 års fredsavtal och en normalisering av livet i provinsen. 

Avtalet innebar i stora drag att Nordirland fick begränsat självstyre med rätt att fatta beslut om ekonomisk utveckling, jordbruk, hälsovård, socialtjänst, utbildning och miljöfrågor. Ett nytt parlament, Stormont, inrättades med 108 ledamöter som skulle väljas för en mandatperiod på fem år (Inför valet 2016 minskade antalet ledamöter till 90). De flesta av partierna är registrerade antingen som unionister (i praktiken protestanter som vill behålla banden till Storbritannien) och nationalister (främst katoliker som vill ha ett enat Irland).

Provinsregeringen ska ledas av två försteministrar som bägge måste ha stöd av minst 40 procent av ledamöterna på bägge sidor. Övriga ministrar utses på grundval av hur många platser deras respektive partier har fått i parlamentet. Ett nytt råd har bildats där ministrar från provinsregeringen och Irland samarbetar. Nordirlands nationella tillhörighet ska bara kunna ändras om en majoritet av befolkningen önskar detta. 

Sedan 2007 har Nordirland under långa perioder haft ett fungerande provinsstyre. Länge bestod provinsregeringen av fyra partier: två unionistiska partier Demokratiska unionistpartiet (DUP) och Ulsters unionistparti (UUP) och två nationalistiska Sinn Féin och det socialdemokratiska SDLP. Från 2015 styrdes Nordirland enbart av DUP och Sinn Féin, men i början av 2017 föll regeringen och trots långa förhandlingar har ingen ny ministär kunnat bildas. Problemen har också fördjupats av att Storbritannien var på väg att lämna EU, där frågan om hur gränsen mellan Nordirland och Irland skulle se ut tillhörde de mer svårlösta problemen (se Aktuell politik). Läget blev inte lättare av att den brittiska regeringen efter parlamentsvalet i juni 2017 blev beroende av stöd från DUP.  DUP försökte utnyttja sin position genom att säga nej till alla försök att hitta lösningar. I slutet av 2019, sedan Boris Johnson tagit över som premiärminister efter May och hans konservativa parti vunnit egen majoritet i det brittiska underhuset, förlorade unionistpartiet sin vågmästarroll.  I början av 2020 kunde dock en ny regering tillträda, men regeringsarbetet präglades av starka spänningar. Den särlösning som Storbritannien och EU enats om för Nordirland skapade ett starkt missnöje bland delar av den protestantiska befolkningen, vilket ledde både till oroligheter och till att DUP på nytt hotade att lämna provinsregeringen. I februari 2022 avgick Paul Givan från DUP som försteminister, men ny lagstiftning som antogs av det brittiska parlamentet i samma veva skulle göra det möjligt för provinsparlamentet och ministrarna att fortsätta sin verksamhet i upp till 24 veckor utan de två försteministrarna (se även På väg mot fred).

Provinsvalet den 5 maj 2022 innebar att Sinn Féin tog över positionen som Nordirlands största parti från DUP, med 27 mandat mot 25 för DUP. Valet blev också en stor framgång för Allianspartiet, som valt att inte registrera sig som nationalistiskt eller unionistiskt, vilket fick 17 mandat (se Kalendarium).

Valresultatet betydde att det nationalistiska partiet skulle få utse provinsens försteminister, vilket med tanke på partiets bakgrund, kan vara svårsmält för unionisterna. Dessutom vägrar DUP att delta i provinsregeringen om inte Nordirlandsprotokollet slopas, bland annat genom att inte utse en biträdande försteminister. Den 13 maj 2022 vägrade partiet även att delta i valet av ny talman. Det betyder att även om tidigare ministrar kan sitta kvar, i enlighet med nya regler, i 24 veckor finns det inget fungerande parlament som de är ansvariga inför. Om ingen ny provinsregering finns på plats före den 28 oktober måste, enligt regelverket, nyval utlysas under de följande tre månaderna. När Nordirland var utan regering 2017–2020, valde den brittiska regeringen att ge parterna mer tid i stället för att utlysa nyval. Det ser ut att bli så, även den här gången. Det bidrog till att underminera Nordirlandsminister Chris Heaton-Harris auktoritet, då han in i det längsta hade hotat med att utlysa nyval den 28 oktober.

Redan i augusti 2022 tog en högt uppsatta statstjänsteman över ansvaret för Nordirlands ekonomi, då ingen ny budget kunde antas (se Kalendarium). Från den 28 oktober leds alla departement av statstjänstemän, med begränsade befogenheter.

Folkräkningen från 2021 visar att andelen katoliker i befolkningen (både de som är katoliker och de som har vuxit upp som katoliker) är fler än protestanterna (se Kalendarium).

Läs mer om Nordirland i Konflikter: Nordirland.

LÄSTIPS: läs mer om Nordirland i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Maktförskjutning i Nordirland när samhället stöps om (2021-10-15)
Spricker Storbritannien? Skottland utmanar på nytt efter brexit (2021-04-17)
Brexit väcker åter tanken om ett enat Irland (2019-02-20)

 

Storbritannien – Utrikespolitik och försvar

Storbritannien har hela tiden haft ett laddat förhållande till EG/EU och processen att lämna samarbetet blev också komplicerad. I slutet av 2020 enades dock Storbritannien och EU om ett handels- och samarbetsavtal. Relationerna till EU har traditionellt balanserats av den ”särskilda relation” till USA som Storbritannien har haft sedan 1945. Det påpekas ofta att relationen är mer ”särskild” för britterna än för amerikanerna. Den brittiska regeringen hoppas att Storbritannien efter brexit ska kunna stärka sin roll på världsscenen.

Redan när Storbritannien gick med i EG/EU var landet en motvillig medlem. Den brittiska EU-politiken handlade ofta mer om hur man skulle undvika att lämna ifrån sig makt till Bryssel än att framhålla fördelarna med samarbetet. För britterna var det främst ett sätt att gynna handeln mellan medlemsländerna och de motsatte sig alla planer på ökad politisk integration.

Sedan de brittiska väljarna 2016 röstat för att lämna samarbetet rådde stor ovisshet kring hur det skulle gå till. Enligt reglerna skulle parterna ha enats om ett skilsmässoavtal senast två år efter att Lissabonfördragets artikel 50 hade aktiverats (vilket Storbritannien gjorde i mars 2017). Efter många turer där britterna tvingades be EU om mer tid för att  slutföra brexitprocessen kunde Storbritannien till sist lämna EU den 31 januari 2020. Ett nytt handelsavtal mellan Storbritannien och EU blev klart sista veckan i december 2020. 

En av de mest svårlösta frågorna under brexitförhandlingarna gällde vad som skulle hända med gränsen mellan Nordirland och Irland och den lösning man hittat har fortsatt att skapa problem  (se Aktuell politik). Överläggningarna försvårades av spänningar mellan regeringarna i London och Dublin, som uppstått efter många år av gott samarbete kring den nordirländska fredsprocessen.

Det fanns även andra områden som krävde fortsatta förhandlingar, bland annat om vilken roll Gibraltar, som inte omfattades av avtalet, skulle ha i framtiden.

Efter brexit har Storbritannien förhandlat om nya handelsavtal med en rad länder utanför EU. Bilaterala uppgörelser har slutits med Norge, Island, Liechtenstein, Japan, Israel, Nya Zeeland och Australien. Förhandlingar om en sådan inleddes 2022 med Kanada och Indien.

Storbritannien har slutit flera avtal med Frankrike i syfte att minska strömmen av migranter som med små båtar försöker ta sig över brittiska kanalen. Det senaste blev klart i november 2022 (se Befolkning och språk och Kalendarium).

Passfrihet mellan Storbritannien och Irland

Ända sedan 1920-talet råder passfrihet mellan Storbritannien och Irland (även Kanalöarna och Isle of Man omfattas). Den ingår i den så kallade gemensamma resezonen (Common Travel Area, CTA) som också tillåter att irländare utan särskilda tillstånd kan arbeta, studera, få tillgång till olika bidrag och söka vård i Storbritannien. Avtalet tillåter också irländska medborgare att rösta i brittiska val och vice versa. Länderna har behållit den gemensamma resezonen även efter att Storbritannien lämnade EU (se Kalendarium).

Relationen till USA och drömmen om en ny global roll

Den konservativa brittiska regeringen har förhoppningar om att Storbritannien genom att lämna EU ska kunna stärka sin roll globalt, men det tycks vara lättare sagt än gjort. Det relativt starka inflytande som landet har haft efter andra världskriget har haft sin grund i den särskilda rollen till USA. Men den är inte så stark som den brittiska regeringen har önskat genom åren och bygger i hög grad på militärt och säkerhetspolitiskt samarbete.

En del uttalande som Donald Trump gjorde när han var USA:s president 2017–2021 fick många brittiska bedömare att ifrågasätta huruvida den särskilda relationen skulle överleva. Det handlade bland annat om USA:s beslut att ensidigt lämnat kärnenergiavtalet med Iran (se nedan).

Efter att Boris Johnson 2019 hade tagit över som brittisk premiärminister såg relationerna ut att förbättras. Trump var positiv till att britterna skulle lämna EU, som han såg som en konkurrent på handelsområdet. I början av maj 2020 inleddes samtal om ett eventuellt frihandelsavtal mellan Storbritannien och USA. Britterna ville bland annat öka exporten av jordbruksprodukter till USA och försöka få lägre tullavgifter för en rad varor. USA hoppades att kunna sälja fler varor, som produceras enligt amerikanska regler till Storbritannien samt få tillgång till den brittiska marknaden när det gäller hälsovård och läkemedel, vilket är en känslig sak i Storbritannien.

USA, under president Joe Biden, har inte gjort någon hemlighet av att man helst hade sett att Storbritannien hade stannat kvar i EU. Biden har också tryckt på för att regeringen i London ska göra allt den kan för att bevara freden i Nordirland. Samtidigt valde USA i augusti 2021 att utan någon särskild förvarning till britterna ta hem sina soldater från Afghanistan (se nedan).

Den säkerhetspakt, Aukus, som Storbritannien slöt med USA och Australien i september samma år var ett visst plåster på såren. Pakten beskrevs som det mest omfattande försvarssamarbetet mellan länderna sedan andra världskriget och ansågs vara riktat mot Kina, även om det inte uttalades öppet. Den brittiska regeringen hoppades att avtalet även skulle bädda för ett nytt handelsavtal med Australien.

Storbritannien ansökte samma höst om att få ansluta sig till handelsavtalet CPTPP (Comprehensive and Progressive Agreement for Trans-Pacific Partnership) som omfattar elva länder kring Stilla havet, bland annat Australien, Kanada, Japan och Vietnam.

Samtidigt som Storbritannien har ansträngt sig för att förbättra sina kontakter till Kina, och öka handelsutbytet mellan länderna, beslöt man sommaren 2020, efter påtryckningar från USA, att den kinesiska telekomjätten Huaweis tekniska utrustning från 2027 inte längre får användas i det brittiska 5G-nätet (se Kalendarium).

Militära ingripanden i Kosovo och Irak

Åren 1997–2010 förde den dåvarande Labourregeringen en aktiv utrikespolitisk roll, ofta i samarbete med USA. Den dåvarande brittiske premiärministern Tony Blair ville att landet skulle fungera som en förbindelselänk mellan USA och EU. Efterhand kritiserades han allt mer på hemmaplan för att stå för nära USA.

Under Kosovokrisen 1999 höll amerikaner och britter en hög profil i försvarsalliansen Natos luftkrig mot Jugoslavien. Efter terrorattentaten mot USA 2001 var det bara Storbritannien som i större omfattning deltog vid USA:s sida i de militära angreppen mot Afghanistan.

I början av 00-talet handlade den brittiska utrikespolitiken mycket om Irak och frågan om den irakiska regimen hade massförstörelsevapen. Tillsammans med USA beslöt Storbritannien att invadera Irak i mars 2003, trots att många britter motsatte sig kriget (se Modern historia). Efter den irakiska regimens fall stannade de brittiska trupperna kvar i södra Irak för att administrera återuppbyggnaden och garantera säkerheten i fyra provinser. Inga massförstörelsevapen hittades. I Storbritannien fördes en hård debatt om huruvida hotet från Irak hade överdrivits för att motivera ett anfall. Efterhand stegrades våldet i de områden som britterna ansvarade för. 2009 togs ansvaret för dem över av USA.

Afghanistan

2005 förband sig Storbritannien att skicka trupper till Natoledda operationen i Afghanistan. I takt med att våldet tilltog från våren 2006 drogs brittiska soldater in i strider med talibaner och andra väpnade grupper i provinsen Helmand. Som mest fanns det 9 000 brittiska soldater i Afghanistan. Insatsen där var inte lika politiskt känslig för britterna som den i Irak, eftersom uppdraget hade mandat från FN. Från 2012 började de utländska trupperna dras tillbaka och 2014 avslutade Nato formellt sin insats i landet. Kvar blev omkring 1 000 man för att utbilda de afghanska regeringstrupperna.

Samtliga brittiska soldater drogs tillbaka från Afghanistan sommaren 2021, sedan USA beslutat att ta hem sina soldater och det därmed ansågs för riskfyllt att ha militära styrkor kvar i landet. Läget spetsades till i augusti 2021, då talibanerna tog över makten i Afghanistan kort efter att de utländska trupperna hade lämnat landet. Fram till slutet av månaden evakuerade Storbritannien under kaotiska förhållanden såväl britter som afghaner som hade arbetat för Storbritannien (se Kalendarium). Den brittiska regeringen fick skarp kritik, även från konservativa parlamentsledamöter, för att den inte hade varit bättre förberedd på vad som skulle hända och att den passivt hade följt USA:s linje.

Libyen och Syrien

Irakkriget och dess efterspel har skapat ett starkt motstånd i Storbritannien mot att landet ska ge sig in nya militära operationer i konfliktområden. Men 2011 drev Storbritannien på för att FN skulle upprätta en flygförbudszon i Libyen för att skydda civilbefolkningen. En sådan godkändes av FN:s säkerhetsråd i mars samma år, och Storbritannien spelade, vid sidan av Frankrike och USA, en ledande roll, men flera andra länder deltog. En parlamentarisk kommitté ifrågasatte 2016 motiven för ingripandet.

När den dåvarande premiärministern David Cameron 2013 förespråkade att brittisk militär skulle sättas in mot den syriska regimen, som använt kemiska vapen mot rebellfästen, röstade underhuset nej. Efter Islamiska statens (IS) våldsamma framfart i Irak och Syrien året efter godkände kammaren brittiska flygräder mot den extrema gruppen i Irak. Från slutet av 2015 genomfördes även flygräder mot IS i Syrien. I april 2018, efter anklagelser om att kemiska vapen använts i den syriska staden Duma i östra Ghuta genomförde Storbritannien, tillsammans med USA och Frankrike, ett bombanfall mot anläggningar i närheten av Damaskus och Homs i Syrien där den syriska regimen uppgavs tillverka kemiska vapen. Den dåvarande brittiska premiärministern fick viss kritik för att detta gjordes utan att underhuset tillfrågats. 

Spänd kontakt till Iran

Förhållandet mellan Storbritannien och Iran har periodvis varit spänt ända sedan 1800-talet. På senare år har det från brittisk sida främst handlat om oro för att Iran försöker skaffa sig kärnvapen. Hösten 2011 höjde Cameron tonläget mot Iran och Storbritannien skärpte de ekonomiska sanktionerna mot landet. Beslutet ledde till att den brittiska ambassaden i Teheran stormades av demonstranter och att länderna sänkte sina diplomatiska relationer till lägsta nivå.

I samband med ett genombrott i förhandlingarna om Irans kärnvapen 2015 (se Iran: Utrikespolitik och försvar) förbättrades kontakterna mellan länderna. Efter att ett kärnteknikavtal slutits mellan Iran (JCPOA) och omvärlden trätt i kraft i början av 2016 utsåg Storbritannien en ambassadör i Iran på hösten samma år.

Storbritannien beklagade, tillsammans med Frankrike och Tyskland, USA:s beslut att 2018 dra sig ur kärnenergiavtalet. Länderna slog samtidigt fast att avtalet fortfarande var viktigt för den gemensamma säkerheten.

När spänningarna mellan Iran och USA steg i början av 2020, efter att amerikansk militär dödat en iransk general i revolutionsgardet, försökte Boris Johnson inledningsvis hålla en låg profil (se Kalendarium). Tillsammans med Tyskland och Frankrike gjorde Storbritannien i mitten av januari det året en markering mot Iran som man menade inte höll sin del av avtalet.

Argentina och Falklandsöarna

Argentinska krav på de brittiska Falklandsöarna i södra Atlanten har skapat spänningar mellan Storbritannien och Argentina. När argentinska trupper 1982 invaderade öarna ledde det till ett krig mellan länderna som vanns av britterna (se Modern historia). Förhoppningar om att det skulle finnas olja och gas i havet kring öarna ledde till att Argentina på 00-talet höjde tonläget mot britterna.

2013 hölls en folkomröstning där 99,8 procent av invånarna röstade för att Falklandsöarna skulle förbli brittiska. 2016 kom Storbritannien och Argentina överens om att restriktioner kring utvinningen av gas och olja kring Falklandsöarna skulle tas bort, och att flygförbindelser skulle kunna upprättas mellan Falklandsöarna och länder i regionen. Maktskiftet i Argentina 2015 bäddade för ett ytterligare töväder mellan länderna.

Ryssland och Ukraina

Mordet på en avhoppad rysk underrättelseagent 2006 ledde till spänningar i förhållandet till Ryssland, inte minst sedan Moskva hade vägrat att utlämna den misstänkte gärningsmannen. I samband med Ukrainakrisen 2014 införde Storbritannien sanktioner mot Ryssland i samarbete med övriga EU-länder. Året efter skickade britterna militär personal till Ukraina för att utbilda landets försvarsstyrkor. De skulle vara stationerade i västra Ukraina, långt från striderna i öster.

Den brittiska regeringen har också kritiserat ryska bombningar av civila mål i Syrien.

Relationerna försämrades ytterligare efter mordförsök på en rysk dubbelagent och hans dotter våren 2018, där nervgiftet novitjok användes. Storbritannien pekade ut Ryssland som ansvarigt, något Moskva tillbakavisade (se Kalendarium). Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA fördömde i ett gemensamt uttalande nervgiftsattacken som man menade inkräktade på Storbritanniens nationella suveränitet.

I början av 2022, sedan Ryssland hade samlat stora truppstyrkor i närheten av den ukrainska gränsen, lovade Storbritannien att bistå Ukraina med lätta pansarvärnsvapen avsedda för självförsvar samt att skicka en liten grupp militärer för att utbilda ukrainska försvarsstyrkor. Sedan 2015 finns ett 10-tal man på plats för utbildningsinsatser. Storbritannien har också lovat att hjälpa till att bygga upp den ukrainska flottan. Storbritannien försökte hålla en hög profil under krisen, delvis som ett sätt att visa att landet fortfarande har en viktig roll att spela globalt efter brexit och kunna visa upp en enad front med USA, efter det som hände i Afghanistan 2021 (se ovan).  Premiärminister Boris Johnson besökte Kiev i början av februari, och utrikesminister Liz Truss förde senare samtal med Rysslands utrikesminister. 

När ryska trupper genomförde en fullskalig attack mot Ukraina i slutet av februari fördömdes detta i hårda ordalag avJohnson. Några dagar tidigare hade Storbritannien infört nya sanktioner mot Ryssland sedan Moskva hade erkänt Luhansk och Donetsk, de ryskstödda separatistenklaverna i östra Ukraina, som självständiga stater. De skärptes betydligt senare, ofta i samordning med EU, USA och andra västländer. Löften kom också om nya vapensändningar till Ukraina. Läs mer om vilka sanktioner som Storbritannien har infört här.

Händelseutvecklingen ledde också till ökad uppmärksamhet på det faktum att ryska oligarker, varav en del har nära band till Rysslands president Vladimir Putin, har tvättat svarta pengar genom att bland annat investera i fastigheter i London. De som gör stora investeringar i Storbritannien har sedan 1994 kunnat beviljas särskilda visum för fem år (2,5 år för dem som satsar extra stora summor), och därefter brittiska medborgarskap. 12 000 sådana visum utfärdades 2008 till 2021, varav en knapp femtedel har gått till ryssar. Även om detta har minskat på senare år, till viss del på grund av de sanktioner som infördes 2014, var 24 ryska bolag fortfarande registrerade på Londonbörsen i februari 2022. Kritiker hade redan tidigare uppmanat den brittiska regeringen att använda de instrument den redan har för att sätta stopp för penningtvätten, men menar att den politiska viljan att ingripa har saknats.

Samväldet och FN

Många av Storbritanniens tidigare kolonier ingår i Samväldet (samt numera även Moçambique och Rwanda som inte varit en del av det brittiska kolonialväldet). Syftet med organisationen, som idag samlar 54 länder, är att upprätthålla kulturell och social värdegemenskap mellan de forna kolonierna. Samväldet har även betydelse för att kanalisera bistånd från rika till fattiga länder inom organisationen. Det utövar dessutom påtryckningar för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna i medlemsländerna.

Storbritannien är en av de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd.

Försvar

Det kalla krigets slut 1989/1990 ledde till kraftiga neddragningar av det konventionella försvaret. Mellan 2010 och 2017 skars försvarsutgifterna ned med nästan 7 miljarder pund, sedan dess har de ökat på nytt med omkring 3 miljarder pund fram till år 2021.

När regeringen presenterade en ny försvarsstrategi våren 2021 aviserades satsningar på den brittiska försvarsindustrin, en särskild styrka mot cyberhot skulle placeras i norra England, samt att ett nytt centrum för artificiell intelligens skulle skapas. Premiärminister Boris Johnson utlovade upp till 100 000 nya arbetstillfällen inom försvarssektorn och 16,5 miljarder pund extra till försvaret fram till 2025. Ett syfte med satsningen var att stärka Storbritanniens position i världen, betonade han.

På senare år har det framför allt skett en minskning av militär personal stationerad utanför Storbritannien. Av de omkring 6 000 man som 2021 var stationerade fanns nästan två tredjedelar i Europa i bland annat Cypern, Belgien, Gibraltar och Italien.

Storbritannien har ett eget kärnvapenprogram, Trident, men britterna minskade från 1970-talet till början av 2020-talet sin arsenal av kärnvapenstridsspetsar och det finns inte längre några amerikanska kärnvapen på brittiska baser. Landet har fyra kärnvapenbestyckade ubåtar som är placerade i Skottland. 2016 godkände underhuset att de skulle ersättas med nya fram till 2025, till en kostnad av 31 miljarder pund. I den nya försvarsstrategin 2021 höjdes den övre gränsen för hur många kärnvapenstridsspetsar Storbritannien får ha, från 180 till 260. Det väckte frågor om Storbritannien levde upp till sina åtaganden i icke-spridningsavtalet (NPT). Beslutet motiverades med den upprustning som Ryssland och andra länder har gjort på senare år.

Den skotska regeringen motsätter sig att kärnvapnen ska få vara kvar på skotskt territorium.

Om våra källor

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:

Brexit väcker åter tanken om ett enat Irland (2019-02-20)
Orealistiska britter orsakar dödläge i brexitsamtal (2017-10-15)

 

Fakta – försvar

Armén
83 500 man (2020)
Flygvapnet
32 900 man (2017)
Flottan
32 350 man (2017)
Militärutgifternas andel av BNP
2,2 procent (2020)
Militärutgifternas andel av statsbudgeten
4,2 procent (2020)

Källor

Storbritannien – Ekonomisk översikt

Storbritannien är världens femte största ekonomi. Länge dominerade tung industri, där varvsindustrin och kolbrytning spelade stor roll. Sedan 1970-talet har tillverkningsindustrins betydelse för ekonomin minskat drastiskt. Numera svarar tjänstenäringarna, varav finanssektorn är en viktig del, omkring fyra femtedelar av BNP.

De ekonomiska villkoren skiljer sig mellan olika delar av landet. Ekonomin är starkast i sydöstra England. London är ett av världens främsta finanscentrum och finanssektorn svarar för cirka en tiondel av BNP. Förutom Londonbörsen finns där en rad internationella banker och finansinstitut samt försäkringsbolag för rederier och flygtrafik. Även IT-sektorn är stark, liksom läkemedelsindustrin. Samtidigt har den traditionella exportindustrin, med bland annat bil- och ståltillverkning, på andra håll fått svårigheter. Många industrier har lagts ned i norra England, Skottland och Wales.

Men tjänstesektorn består inte bara av finanssektorn, där många anställda har höga löner, utan även av näringar som är beroende av personal med låga löner, till exempel detaljhandeln, call centers och restauranger.

Storbritanniens beslut att lämna EU väntas leda till svåra prövningar för den brittiska ekonomin. Den turbulens som har rått kring brexitprocessen, och vilka villkor som ska gälla efter utträdet, har påverkat den ekonomiska utvecklingen.

Från tillväxt till djup kris

När Labour kom till makten 1997 fördes inledningsvis en relativt stram ekonomisk politik och regeringen kunde flera år i rad visa på överskott i statsbudgeten. Efter det blev den mer frikostig och stora satsningar gjordes på skolan och vården. Samtidigt var efterfrågan hög på den inhemska marknaden. Låga räntor bidrog till att driva upp huspriserna, särskilt i de större städerna, och många britter lånade pengar för bostadsköp och privat konsumtion.

Budgetunderskotten växte och staten började ta stora lån. Från 2005 höjdes flera skatter för att skapa bättre balans i statens finanser. Men några år senare hopade sig problemen, tillväxten stannade av och pundet föll i värde. Samtidigt rådde stor oro på världens finansmarknader och flera brittiska banker hamnade i svårigheter. Först ut var Northern Rock som hade fått problem redan 2007.

För att rädda det brittiska banksystemet aviserade regeringen 2008 ett krispaket på 50 miljarder pund, samtidigt som man lovade att låna ut motsvarande 200 miljarder pund till bankerna. Räddningspaketet innebar att flera banker helt eller delvis förstatligades. För att minska följderna av krisen lovade regeringen bland annat att tidigarelägga planerade stora offentliga investeringar som skulle finansieras med hjälp av lån.

Hårda besparingar

Den borgerliga koalitionsregeringen som tillträdde 2010 valde en annan strategi: att spara sig ur krisen. Momsen höjdes, ett tvåårigt lönestopp infördes inom den offentliga sektorn, nästan alla departementen tvingades spara stora summor och bolagsskatterna sänktes. Den dåvarande finansministern George Osborne lovade att ha statens finanser i balans till 2015. Men trots hygglig tillväxt från 2013 och fallande arbetslöshet var den brittiska staten tvungen att ta stora lån för att få budgeten att gå ihop. Ett skäl till det var att skatteinkomsterna blev lägre än väntat, vilket delvis berodde på att så många britter tjänade så lite att de inte behövde betala inkomstskatt. Ett annat skäl var att exporten föll på grund av eurokrisen och minskad efterfrågan på brittiska varor i USA.

Den konservativa regering som styrt landet sedan 2015 har fört en hård åtstramningspolitik, särskilt inom välfärdssystemet (se Sociala förhållanden) vilket lett till att underskotten i statsbudgeten har minskat. Statsskulden har dock fortsatt att öka i förhållande till BNP. 

Brexit och coronakrisen slår mot ekonomin

Månaderna efter folkomröstningen om EU gick ekonomin bättre än väntat, förutom att värdet för pundet föll kraftigt. De flesta bedömare spådde dock att utträdet ur EU skulle få negativa konsekvenser för Storbritannien, särskilt då det stod klart att Storbritannien skulle lämna den gemensamma marknaden. Sedan många år har utländska investeringar i näringslivet uppmuntrats. 2015 var Storbritannien det europeiska land där utländska bolag gjorde störst investeringar. Investeringarna stannade av redan före folkomröstningen då många företag inväntade resultatet innan de skulle besluta om nya satsningar. Brexit påverkade också bankväsendet där ett antal banker flyttade sina huvudkontor till andra länder, men det ser ännu ut att dröja innan man vet hur stora följderna blir för banksektorn.

Dessutom innebar coronakrisen 2020/2021 ett svårt slag för den brittiska ekonomin. 2020 föll BNP med över 9 procent. När samhället öppnade upp igen 2021 ledde brist på arbetskraft till stora problem inom flera brittiska sektorer. Varuflödet och tillgången på drivmedel drabbades till exempel hårt av bristen på långtradarchaufförer. Dessutom tog inflationen fart, särskilt snabbt steg priserna på energi. Det slog hårt mot många hushåll, som fick ännu svårare än tidigare att få ekonomin att gå ihop. 

Utrikeshandel

Storbritannien har sedan 1998 ett underskott i handelsbalansen. Under många år var växlingskursen på pundet hög vilket ledde till att brittiska exportvaror blev dyrare, samtidigt som importen blev billigare. Handelsunderskottet har dock fortsatt att vara stort även på senare år då pundet förlorat i värde. Forskning från LSE Centre for Economic Performance 2022 tydde på ett stort tapp i handeln mellan Storbritannien och EU efter att övergångsreglerna efter utträdet hade slutat att gälla 2021. Officiell statistik visade också på att exportvolymerna hade minskat påtagligt i Storbritannien kring årsskiftet 2021/2022 samtidigt som de hade ökat i andra OECD-länder.

Tjänstesektorn svarar numera för en betydande del av exporten. Trots det har Storbritannien sedan 1984 ett betydande underskott i bytesbalansen, där förutom varuhandeln bland annat turism och handel med tjänster ingår, samt inkomster från investeringar och andra transfereringar. Underskottet beror i hög grad på att utländska bolag investerar mer i Storbritannien än brittiska företag satsar utomlands.

Bank of England har på senare år fått kritik för att inte agera tillräckligt kraftfullt mot personers och företags försök att undkomma skatt via så kallade skatteparadis. Till dessa hör Brittiska Jungfruöarna och andra brittiska utomeuropeiska territorier och kronbesittningar, samt Londons finanskvarter, City of London, som av komplicerade historiska skäl har en särskild juridisk status.

Om våra källor

Fakta – Ekonomi

BNP per person
41 125 US dollar (2020)
BNP-tillväxt
6,8 procent (2021)
Total BNP
2 759 804 miljoner US dollar (2020)
Jordbrukets andel av BNP
0,6 procent (2020)
Industrins andel av BNP
17,0 procent (2020)
Servicesektorns andel av BNP
72,8 procent (2020)
Inflation
7,4 procent (2022)
Statsskuldens andel av BNP
104,5 procent (2020)
Valuta
pund
Varuexport
396 341 miljoner US dollar (2020)
Varuimport
562 957 miljoner US dollar (2020)
Bytesbalans
-72,6 miljarder US dollar (2020)
Varuhandelns andel av BNP
38 procent (2020)
Viktigaste exportvaror
fordon, verkstadsprodukter, läkemedel, metaller, råolja (2021)
Största handelspartner
EU-länder, framför allt Tyskland, Nederländerna, Irland och Frankrike, samt USA och Kina (2021)

Källor

Storbritannien – Naturtillgångar, energi och miljö

Storbritannien har stora tillgångar på olja, naturgas och kol. Natur­gasen och oljan i Nordsjön började utvinnas på 1960-talet respektive 1970-talet. Samtidigt förlorade kolindustrin i betydelse. 2015 lades den sista kolgruvan, Kellingley i Yorkshire, ned och numera importerar Storbritannien kol. I övrigt bryts nästan bara grus, kalksten, gips och pottaska samt små mängder zink och koppar. På senare år har olje- och gasproduktionen minskat.

Oljeindustrin är till största delen privatägd. Råolja exporteras, samtidigt som Storbritannien importerar olja från andra länder. Under 2010-talet har den inhemska olje- och gasproduktionen minskat påtagligt och från 2013 har importen av olja och gas varit större än exporten. Lägre oljepriser från 2014 har lett till att sökandet efter nya olje- och gasfyndigheter har minskat påtagligt i brittiska vatten. Flera nya gasfyndigheter har dock börjat exploateras på senare år. På senare år har satsningar gjorts för att framställa flytande naturgas (metan) vid Milford Haven.

Olja och naturgas är de viktigaste energikällorna. 2020 täckte inhemsk naturgas för knappt 55 procent av behovet. El framställs huvudsakligen av naturgas, kärnkraft, samt i ökande utsträckning förnyelsebara energikällor som solenergi och vindkraft. När det gäller elproduktion har kolet nästan fasats ut helt (drygt 3 procent 2020). Sedan 2017 har den konservativa regeringen vidtagit olika åtgärder för att begränsa hushållens kostnader för el. Men taket för hur mycket kraftbolagen får debitera konsumenterna skulle höjas kraftigt 2022, samtidigt som priserna på drivmedel och annan energi steg snabbt (se Aktuell politik). Situationen förvärrades ytterligare efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i början av 2022. När det gäller annan energi än el är Storbritannien fortfarande starkt beroende av fossila bränslen.

Gasens betydelse har ökat i takt med att många gamla, koldrivna kraftverk har stängts. Alla kolkraftverk som inte moderniserats för att begränsa koldioxidutsläppen ska ha stängts senast 2025. De flesta av de kolkraftverk som fortfarande är i bruk är över 50 år gamla.

2020 var 15 reaktorer i bruk vid åtta kärnkraftverk, de flesta av dem är gamla och ska enligt planerna stängas fram till år 2030. Samtliga ägdes tidigare av British Energy som privatiserades 2008 och såldes till EDF Energy, vilket till stor del ägs av den franska staten.

En rad nya reaktorer planeras, men många av projekten är försenade bland annat på grund av att det har varit svårt att finansiera dem. De flesta av de nya kärnkraftverken behövs för att ersätta dem som har tagits eller är på väg att tas ur bruk. 2013 godkände regeringen EDF:s planer på att, med hjälp av bland annat det statliga kinesiska bolaget China General Nuclear Power (GNP), bygga två nya reaktorer i Hinkley Point C i Somerset. I juli 2016 övervägde den dåvarande premiärministern Theresa May att stoppa projektet av oro för Kinas roll i det, men i september samma år gav regeringen klartecken för bygget.

EDF och två kinesiska bolag även involverade i två andra brittiska kärnkraftsprojekt: Sizewell C i Suffolk och Bradwell B i Essex.

Säkerheten vid Sellafield, en upparbetningsanläggning för utbränt kärnbränsle, är omstridd. Irland, Norge och Danmark har försökt få britterna att stänga anläggningen efter rapporter om radioaktiva utsläpp. 2016 togs driften av anläggningen över av staten via Nuclear Decommissioning Authority (NDA). Även efter det har det kommit nya larm om brister i säkerheten.

I bland annat Sussex har bolag börjat söka efter skifferolja och -gas, vilket har väckt protester från lokalbefolkningen. Enligt The British Geological Survey kan det finnas stora fyndigheter i norra England. De som är positiva till en utvinning anser att den kan bidra att lösa landets energiproblem, medan motståndarna varnar för konsekvenserna för miljön. 2016 infördes ett totalförbud mot så kallade hydraulspräckning (frackning) i Skottland. 2019 infördes ett förbud i hela Storbritannien.

Ny energistrategi

I den nya energistrategi som den brittiska regeringen lade fram i april 2022 skulle omkring 25 procent av elbehovet täckas av kärnkraft från 2050, jämfört med 20 procent i början av 2020-talet. För att nå dit ska ett nytt statligt organ skapas: Great British Nuclear. Strategin innehöll också stora satsningar på vindkraft, för att uppnå det ska tillståndsprocessen snabbas på. Förhoppningar sattes också på att kunna öka vindparken genom att placera fler vindkraftverk ute till havs på flytande konstruktioner. Vid sidan av det ska det göras ytterligare satsningar på solkraft och ökad tillverkning av vätgas. Nya licenser för utvinning av gas och olja ska också beviljas, enligt regeringen för att klara energiförsörjningen under övergången till förnyelsebara energikällor. En vetenskaplig studie ska också göras om hydraulspräckning. Målet är också att hälften av alla bilar i Storbritannien ska vara elektriska från 2028. Regeringen fick en del kritik för att inte lägga större vikt vid åtgärder för att spara energi, bland annat via bättre isolering i bostäder.

Klimatpolitik

Enligt en lag från 2008 ska Storbritannien minska utsläppen till hälften av 1990 års nivå fram till 2025 och till 80 procent fram till 2050. Regeringen kritiserades 2016 i en rapport från Kommissionen för klimatförändringar (CCC) för att den inte är bättre förberedd på att motverka följderna av ett varmare klimat, som översvämningar, svåra värmeböljor, vattenbrist, nya sjukdomar. Regeringen har förbundit sig att ta hänsyn till CCC:s rekommendationer i sin klimatpolitik.

Vid klimatmötet i Paris 2015 förhandlade Storbritannien som en del av EU och förband sig då bland annat att inte låta de globala temperaturerna överstiga 2 grader. I november 2016 undertecknade den brittiska regeringen formellt Parisavtalet.

I juli 2017 meddelade regeringen att försäljningen av nya diesel- och bensindrivna bilar ska förbjudas från 2040 för att minska luftföroreningarna.

I en rapport till parlamentet i juni 2020 rekommenderades att åtgärder skulle sättas in för att bland annat göra hemmen mer energisnåla, omfattande trädplanteringar, återskapande av torvtäkter, åtgärder för att göra det lättare att gå eller cykla till jobbet eller ökade möjligheter till hemarbete.

I april 2021 satte den brittiska regeringen upp nya och mer strikta mål, fram till år 2035 ska Storbritannien minska sina utsläpp av växthusgaser med 78 procent jämfört med 1990 års nivå, tio procent mer än i tidigare mål.

Om våra källor

Fakta – energi och miljö

Energianvändning per person
2 764 kilo oljeekvivalenter (2015)
Elkonsumtion per person
5130 kilowattimmar, kWh (2014)
Utsläpp av koldioxid totalt
348 920 tusen ton (2019)
Utsläpp av koldioxid per invånare
5,2 ton (2019)
Andelen energi från förnyelsebara källor
12,2 procent (2019)

Källor

Storbritannien – Jordbruk och fiske

Jordbruket (inklusive fiske) svarade 2020 för mindre än en procent av BNP. Men Storbritannien producerade ändå drygt 60 procent av de livsmedel som konsumerades i landet. Tidigare var siffran ännu högre, men minskningen beror i hög grad på ökad efterfrågan på exotiska och exklusiva matvaror från andra länder.

Omkring 70 procent av landytan används för jordbruk, jämfört med 81 procent 1960. Den genomsnittliga gårdsarealen i England är ungefär 86 hektar. Jordbruket bedrivs effektivt och sysselsatte 2020 drygt 1 procent av arbetskraften (andelen är lägst i England och betydligt högre i Skottland, 2,5 procent, Wales 3,5 procent och Nordirland, 5,8 procent). På senare år har det blivit vanligare att bönder eller deras makar bedriver jordbruk på deltid och arbetar med annat vid sidan om, framför allt turism.

De viktigaste grödorna är spannmål, oljeväxter, potatis, sockerbetor, frukt och grönsaker. Efterfrågan på ekologiska varor har ökat på senare år. Även boskapsskötseln är betydelsefull.

Den så kallade galna ko-sjukan (BSE) skapade stora svårigheter för många bönder på 1990-talet och en bit in på 00-talet. På grund av oro för att BSE orsakade en variant av hjärnsjukdomen Creutzfeldt-Jakob hos människor införde EU ett förbud mot export av brittiskt nötkött. Minst 175 000 djur smittades och över tre miljoner kor slaktades för att BSE inte skulle föras vidare. 2005 hävdes alla restriktioner för handel med levande djur från Storbritannien.

EU-bidrag har varit viktiga för jordbruket och svarade i slutet av 2010-talet i genomsnitt för cirka 55 procent av böndernas inkomster. Det är dock inte helt klart hur bidragssystemet ska se ut i framtiden, inte minst för att det kommer att se olika ut i olika landsdelar. England har kommit längst i att utforma sitt eget system, medan arbetet drar ut på tiden i Skottland,  Wales och Nordirland. De nordirländska bönderna är särskilt utsatta för konkurrens från irländska bänder som ju får bidrag från EU, vilket de inte får, samtidigt som de konkurrerar på samma marknad, genom att Nordirland fortfarande är en del av EU:s gemensamma marknad.

En annan följd av brexit är att det har uppstått brist på arbetskraft inom jordbruket.

Fisket ser ut att bli en av de känsligaste frågorna under förhandlingarna mellan EU och Storbritannien som ännu inte är klara. Detta trots att fisket 2018 bara beräknades stå för bråkdel av BNP. Omkring 60 procent av den fisk som fångas i brittiska vatten tas upp av båtar från andra länder. Premiärminister Boris Johnson har sagt att "brittiska fiskevatten ska vara till för brittiska båtar", men frågan symboliskt viktig för flera kustnationer inom EU som bedriver omfattande fiske i brittiska vatten, inte minst i Nordsjön. Samtidigt är berörda EU-länder också den viktigaste exportmarknaden för brittiska fiskare.

Fiskets betydelse har minskat under senare år, till följd av ökad konkurrens när brittiska vatten har öppnats för fiskeflottor från andra EU-länder. För att förhindra utfiskning har EU satt kvoter för hur stora fångster som får tas upp. Det har dock skapat problem med att fiskare kastar tillbaka stora mängder fisk i havet som är för liten för att säljas och som om de togs i land skulle innebära att de har överskridit sin kvot. EU har lagstiftat för att förhindra detta, men det ser inte ut som om det har förändrat så mycket i praktiken. EU:s kvoter för en rad olika slags fiskar, men framför allt för torsk, sänktes påtagligt i slutet av 2010-talet.

Samtidigt tycks klimatförändringar innebära att en stor del av framför allt torsken flyttat sig från södra Nordsjön till vatten längre norrut.

2020 bestod den brittiska fiskeflottan av ungefär nästan 5 800 båtar, vilket var en minskning med 11 procent sedan 2010, och sysselsatte drygt 11 200 fiskare (800 färre än året innan). Deras fångster gav 2020 inkomster på omkring 843 miljoner pund, vilket var ungefär en femtedel lägre än året innan. Inkomsterna från fisket har marginell påverkan på ekonomin som helhet, men de är viktiga för många kustsamhällen. Inte minst i Skottland, som svarar för cirka 61 procent av fiskefångsten i Storbritannien.

Om våra källor

Fakta – jordbruk

Jordbrukets andel av BNP
0,6 procent (2020)
Andel av landytan som används för jordbruk
71,7 procent (2018)
Andel av landytan som är skogsbevuxen
13,2 procent (2020)

Källor

Storbritannien – Industri

Stora delar av den brittiska industrin har haft problem sedan början av 00-talet, efter en relativt lyckosam period under 1980- och 1990-talen, då industrin moderniserades och produktiviteten höjdes. Höga omkostnader och låg efterfrågan både på exportmarknaden och inom landet skapade på 2010-talet nya svårigheter för tillverkningsindustrin. Utträdet ur EU bidrog ytterligare till problemen.

Tillverkningsindustrin sysselsatte 2010–2019 omkring 9 procent av arbetskraften. Numera dominerar tillverkning av flygplan, tåg och andra fordon, elektronik, optiska instrument och kemikalier (främst läkemedel). För­ädling av livsmedel samt tillverkning av papper är andra viktiga branscher. En av de sektorer inom livsmedelsindustrin som varit mest framgångsrik är whiskytillverkning, på grund av framgångar på exportmarknaden.

Den brittiska bilindustrin fick problem redan på 1970-talet. Bil­industrins strategi att koncentrera tillverkningen till ett fåtal fabriker bidrog till att flera brittiska anläggningar fick slå igen i början av 00-talet. Men flera utländska bolag, bland annat Toyota, Nissan och BMW, som till exempel tillverkar Rolls Royce, har fordonstillverkning i Storbritannien. I början av 2010-talet tillhörde flyg- och bilsektorn  de branscher som växte snabbast. Osäkerheten kring brexit ledde dock till en nedgång när det gäller investeringar inom fordonsindustrin. Coronakrisen 2020–2021 innebar ännu ett dråpslag för branschen. Under första halvan av 2020 minskade bilproduktionen med över 40 procent, vilket betydde att 11 000 arbetstillfällen försvann. Men ännu fler jobb är i fara om inte staten satsar mer, hävdar fordonsbranschen. Boris Johnsons konservativa regering har sagt sig vilja satsa på tillverkning på elbilar. Bilföretaget Nissan planerade 2021 öppna en ny fabrik för tillverkning av bilbatterier i Sunderland.

Vapenindustrin har expanderat på senare år. Viktigaste tillverkare är BAE Systems. Mellan 2015 och 2019 var Storbritannien, enligt fredsforskningsinstitutet Sipri, världens sjätte största vapenexportör. 2019 exporterades vapen för 11 miljarder pund till Mellanöstern, Europa och Nordamerika.

Stora delar av den brittiska industrin har idag utländska ägare. 2007 såldes till exempel de sista delarna av den brittiska stålindustrin till indiska Tata som också köpt bilmärken som Jaguar och Landrover. Brittiska företag har samtidigt flyttat tillverkning till låglöneländer, medan avdelningar för utveckling, design med mera ofta har blivit kvar i Storbritannien. 

Efter brexit har det dock blivt vanligare att brittiska företag betonar att deras varor är tillverkade i Storbritannien. För att få använda sig av denna märkning måste företagen kunna visa att deras varor tillverkats av personal som är baserade i Storbritannien. Coronakrisen har också blivit en påminnelse om hur viktigt det är att ha en lokal produktion av vissa varor.

2016 aviserade Tata att företaget skulle stänga sina brittiska stålverk, som då hade gått med förlust i flera år. Det räddades dock kvar, bland annat efter samgående med ett tyskt bolag. 

Om våra källor