Storbritannien – Skottland

1999 fick Skottland visst självstyre. Men Skotska nationalistpartiet (SNP), som styr i Edinburgh sedan 2007, vill gå längre än så: att Skottland ska bli en självständig stat. En majoritet av väljarna i Skottland röstade dock nej till fullt oberoende i en folkomröstning i september 2014, men marginalen blev mindre än vad de flesta hade räknat med. SNP har fortsatt att trycka på för att en ny folkomröstning om självständighet ska hållas.

Det var Tony Blairs Labourregering som banade väg för att skottar – och walesare – skulle få ökat självstyre. 1997, samma år som Blair kom till makten, hölls folkomröstningar om det i både Skottland och Wales. Men det handlade inte om någon hjärtefråga för Labour, tvärtom motsatte sig flera av partiets ledande skotska politiker att den skulle hållas. Partiet drevs i stället av behovet att hålla sig väl med eventuella samarbetspartners som man skulle kunna behöva längre fram. Efter 18 år i opposition tvivlade många Labourpolitiker då på att deras parti skulle kunna vinna ett brittiskt val på egen hand.

Självstyret

Det skotska parlamentet, Holyrood, har 129 ledamöter som utses för en mandatperiod på fyra år (mandatperioden kan förlängas för att skotska val inte ska krocka med brittiska val). 73 av ledamöterna utses i majoritetsval i enmansvalkretsar, medan övriga hämtas från regionala listor i åtta större flermansvalkretsar, enligt en proportionell metod. Det betyder att alla väljare avlägger två röster, en på en kandidat och en på ett parti. Om ett partis kandidater gör bra ifrån sig i valkretsarna får det svårare att vinna nya platser via partilistorna.

Ursprungligen fick självstyret mandat att bestämma i frågor som rör jordbruk, fiske, ekonomisk utveckling, bostäder, miljö, utbildning och vård, medan Londonregeringen behöll kontrollen över författningsfrågor, utrikespolitik, försvar, arbetsmarknad, social välfärd och rätten att ta ut skatt. Skottarna fick dock rätt att höja eller sänka inkomstskatten med upp till tre procent.

Sedan dess har det skotska självstyret bland annat fått rätt att höja ersättningsnivåerna för barnbidrag, a-kassa och andra bidrag samt utforma nya bidragsformer inom de områden det ansvarar för. Skottland får också en större andel av de skatter som tas in där. Från april 2017 kommer hälften av den moms som betalas i Skottland att gå till den skotska regeringens budget.

Efter att Storbritannien lämnat EU har Skottland fått ta över ansvaret för miljö, livsmedelssäkerhet och mänskliga rättigheter. I slutet av 2020 röstade det skotska parlamentet för att man skulle fortsätta att följa EU-regler på dessa områden.

Det har dock uppstått en del friktion kring en rad regleringar av till exempel livsmedel, luftkvalitet och stöd till bönder efter brexit ska göra av administrationerna i Skottland, Wales och Nordirland. De menar dock att den brittiska regeringens linje om att de måste godta att varor och tjänster från andra landsdelar även om de inte uppfyller de krav som ställs av självstyrena underminerar deras självbestämmande (se även Kalendarium).

I den skotska folkomröstningen om självständighet 2014 fick även 16-åringar rösta. Året efter sänktes även rösträttsåldern i val till det skotska parlamentet.

Skifte vid makten

1999–2007 styrdes Skottland av en koalition mellan Labour (som traditionellt har varit starkt i Skottland) och Liberaldemokraterna. Valet 2007 ledde till ett maktskifte då SNP blev största parti med 47 av de 129 mandaten. SNP-ledaren Alex Salmond bildade en minoritetsregering och utlovade redan då att skottarna skulle få rösta om självständighet, men lyckades inte vinna tillräckligt stöd för detta i det skotska parlamentet. SNP:s möjligheter att få till stånd en folkomröstning ökade dock sedan partiet vunnit egen majoritet i valet i maj 2011.

Att SNP skulle segra med så klara siffror var oväntat. I valet till det brittiska parlamentet året innan hade Labour fått 42 procent av de skotska rösterna, mer än dubbelt så mycket som SNP. De skilda resultaten förklarade politiska bedömare med att en majoritet av de skotska väljarna ansåg att Labour hade större möjlighet att företräda dem i parlamentet i London, medan de tyckte att SNP representerade dem bättre på hemmaplan.

SNP ville att skottarna skulle få rösta både om fullt oberoende och utökat självstyre, något regeringen i London inte gick med på. Opinionsundersökningar tydde på att även om en skotte av tre förespråkade självständighet, ville majoriteten av invånarna att Skottland skulle bli kvar inom Storbritannien men med större befogenheter för Holyrood.

Ja eller nej till självständighet

En uppgörelse mellan regeringen i London och den i Edinburgh blev klar i oktober 2012, då SNP fick gå med på att väljarna bara skulle få rösta ja eller nej till självständighet. Cameron vägrade att i förväg förhandla om vilka villkor som skulle gälla om Skottland valde att bryta sig loss.

Alla som var skrivna i Skottland fick rösta i valet, oavsett medborgarskap, samtidigt som skottar i förskingringen inte hade någon rösträtt (det gällde även de cirka 800 000 skottar som var bosatta i andra delar av Storbritannien).

I sin kampanj betonade SNP att självständighetskampen inte handlade om "etnisk nationalism" utan om en "medborgerlig nationalism", att människor som bor på en plats själva ska kunna bestämma över sin framtid, oavsett etnisk bakgrund.

Det fanns flera svåra frågor att lösa inför ett eventuellt ja. En handlade om vem som skulle ha rätt till olje- och gasfyndigheterna i Nordsjön. En annan om vad som skulle händer med de kärnvapenbestyckade u-båtar på Faslanebasen på den skotska västkusten. SNP:s linje var att inga kärnvapen skulle få finnas i ett självständigt Skottland. En annan fråga gällde hur stor del av den brittiska statsskulden som skottarna skulle få med sig.

Den skotska regeringen spikade i mars 2013 datumet för folkomröstningen till den 18 september 2014. I samband med det sade SNP-ledaren Salmond att Skottland skulle behålla den brittiska monarken som statsöverhuvud, liksom det brittiska pundet som valuta. SNP hade hösten innan bytt fot och pläderade nu för att ett oberoende Skottland skulle bli kvar inom försvarsalliansen Nato, vilket partiet tidigare hade motsatt sig. Frågan var känslig, mycket på grund av kopplingen till kärnvapnen.

Salmond antydde att Skottland automatiskt skulle få bli EU-medlem, men fick snart mothugg. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso markerade att en ny skotsk stat skulle bli tvungen att ansöka om medlemskap och godkännas som medlem av alla andra EU-stater.

Ja-kampanjen (Yes Scotland) fick en skjuts av att allt fler skottar, många av dem från gräsrotsrörelser på vänsterkanten, engagerade sig för ett ja. De gav en optimistisk bild av hur ett nytt och radikalt Skottland, öppet mot omvärlden, skulle kunna se ut. Nej-kampanjen, där Konservativa partiet, Liberaldemokraterna och Labour, samlats under namnet Bättre tillsammans (Better Together), framstod som stelbent och pessimistisk, inte minst då den varnade för de stora ekonomiska problem som ett självständigt Skottland skulle få. Debattklimatet blev snabbt väldigt hårt.

Länge ledde nej-sidan med klar marginal, men ja-sidan knappade in på försprånget när valdagen närmade sig, mycket på grund av ett stort engagemang bland gräsrotsorganisationer, varav många fanns på vänsterkanten. Inför risken att Skottland skulle bryta sig loss lovade Konservativa partiet, Labour och Liberaldemokraterna att Skottland skulle få större befogenheter om väljarna röstade för att vara kvar inom unionen.

När valet väl hade genomförts visade det sig att marginalerna blev större än väntat. Nej-sidan fick 55 procent av rösterna och ja-sidan 45 procent. Valdeltagandet låg på knappt 85 procent.

Framåt för SNP

Efter folkomröstningen avgick Salmond som försteminister och som SNP-ledare. Han efterträddes på båda posterna av Nicola Sturgeon. Efter valförlusten strömmade nya medlemmar till de två partierna på ja-sidan.

Det brittiska parlamentsvalet året efter folkomröstningen blev en stor framgång för SNP som tog 57 av 59 skotska mandat. Labour förlorade alla mandat utom ett i Skottland och ett mandat gick till Konservativa partiet. Labours väljartapp förklarades delvis med att det fanns ett stort missnöje med att partiet samarbetat med det i Skottland så impopulära Konservativa partiet i folkomröstningen.

Inför valet till det skotska parlamentet i maj 2016 ledde SNP stort i opinionsundersökningarna. Nicola Sturgeon gjorde dock sitt bästa för att visa att partiet inte tog segern för given. Hon utlovade budgetökningar i reella tal till vården, fria måltider till alla förskolebarn och extra stöd till låginkomstfamiljer. Inom delar av SNP, som hade fått tusentals nya medlemmar efter folkomröstningen 2014, fanns ett visst missnöje med att Sturgeon inte var beredd att föra en mer radikal politik.

SNP fick 63 mandat i valet, sex färre än 2011, och Konservativa partiet blev näst störst i Holyrood, med 31 mandat, Labour kom först på tredje plats med 24 mandat.

När en majoritet av britterna i juni 2016 röstade för att lämna EU, röstade skottarna med klar majoritet, 62 procent, för att stanna kvar i samarbetet. Sturgeon började sondera terrängen för en ny folkomröstning om självständighet. När premiärminister Theresa May i mars 2017 fått parlamentets godkännande för att påbörja Storbritanniens utträde ur EU (brexit), meddelade Sturgeon att hon önskade en ny folkomröstning, ett krav som May avvisade.

Opinionsundersökningar tydde på att ungefär 46–47 procent av skottarna då stödde kravet på självständighet. Sturgeon drev också på för att Skottland skulle få ökad insyn i brexitprocessen.

Bakslag för SNP i brittiska parlamentsvalet

SNP led dock ett bakslag i valet till det brittiska parlamentet i juni 2017. Partiet vann 35 mandat, varav några med knappast möjliga marginal. Det var 21 färre än 2015, men partiet behöll ändå positionen som Storbritanniens tredje största parti. Under valrörelsen beskrev Sturgeon partiet som den verkliga oppositionen i Westminster, men försökte ändå hålla en förhållandevis låg profil i självständighetsfrågan. Konservativa partiet, som ända sedan Margaret Thatchers tid vid makten 1979–1990 har haft svårt att vinna skotska röster, nådde en stor framgång och ökade från ett till 13 mandat. Ruth Davidson, ledare för den skotska grenen av Konservativa partiet, lyckades spela på oron för konsekvenserna av en eventuell ny folkomröstning, och missnöje med SNP:s styre i Skottland. Även Labour gick fram från ett mandat till sju.

Senare aviserade Sturgeon att hon vill vänta med en ny folkomröstning om självständighet tills brexitförhandlingarna hade avslutats. Hon riktade senare skarp kritik mot den brittiska regeringen i London som hon anklagade för att vilja skaffa sig för stor makt på Skottlands bekostnad när befogenheter skulle tas hem från Bryssel efter brexit (se även Kalendarium).

Ny valframgång

Det brittiska parlamentsvalet 2019 blev en framgång för SNP som vann 48 mandat, 13 fler än 2017. Det var dock långt ifrån säkert att alla som röstade på SNP stödde tanken på ett självständigt Skottland. Det är dock svårt att veta hur stor andel av väljarna som lade sin röst på SNP för att markera sitt missnöje med den konservativa regeringen i London. Nicola Sturgeon var dock medveten om att det ännu inte fanns tillräckligt med stöd för att självständighetssidan skulle kunna vinna en ny folkomröstning, och än mer osäkert att Boris Johnsons regering i London skulle gå med på att hålla en sådan.

Det främsta hindret är dock att den skotska regeringen behöver godkännande från det brittiska parlamentet för att resultatet i en folkomröstning ska vara juridiskt giltigt, något den konservativa regeringen i London har sagt nej till.

Det skotska valet 2021

De senaste åren har SNP, som varit känt för sin partidisciplin, drabbats av hårda inre motsättningar. De handlar till stor del om konflikter hur hårt man ska driva frågan om en ny folkomröstning om självständighet. Skiljelinjen går mellan Sturgeons mer försiktiga linje, och den som intas av hennes företrädare som skotsk regeringschef, Alex Salmond. Hanteringen av anklagelser om att Salmond under sin tid som försteminister hade gjort sig skyldig till sexuella trakasserier (och ett våldtäktsförsök) förstärkte motsättningarna. Brister i den skotska regeringens hantering av fallet ledde till hård kritik, och kostade Skottland omkring 500 000 pund. Han friades senare i domstol. I stället blev den skotska regeringen, och framför allt Nicola Sturgeons, agerande föremål för två utredningar. I mars 2021 slog den irländske före detta åklagaren James Hamilton fast att Sturgeon inte hade brutit mot den kodex för hur skotska ministrar ska uppträda. Ett parlamentariskt utskott kom dock, med knapp marginal fram till att försteministern hade vilselett det skotska parlamentet i ärendet, men kunde inte slå fast att det hade skett medvetet (se Kalendarium).

I slutet av mars 2021, sex veckor före det skotska valet den 6 maj, bildade Salmond ett nytt parti, Albapartiet. Det skulle dock bara delta i den del av valet som gällde regionala listor. Salmond sade att detta skedde för att stärka självständighetssidan i det skotska parlamentet.

Sturgeon hade dock medvind i opinionen, inte minst på grund av hennes sätt att hantera coronapandemin, vilket också fick fler skottar att stödja självständighetskraven. De brister som kom i dagen om hur den skotska regeringen hade hanterat anklagelserna mot Salmond ledde till att dess kompetens ifrågasattes.

Nära egen majoritet för SNP

Valet den 6 maj 2021, blev ännu en framgång för SNP. Partiet vann ett nytt mandat, och stannade på 64, ett mandat från egen majoritet. Även det andra partiet på självständighetssidan, Gröna partiet, gick fram och fick åtta mandat, två fler än 2016. Näst störst blev Konservativa partiet med 31 mandat, följt av Labour med 22 mandat. De två senare partierna hade ingått en överenskommelse om att förmå sina väljare att rösta taktiskt för att stärka partiet som vill att Skottland ska förbli en del av Storbritannien.

SNP och Gröna partiet enades i augusti 2021 om att bilda en koalitionsregering. Enligt den överenskommelsen ska en ny folkomröstning om självständighet hållas inom fem år (se även Kalendarium). Gröna partiet fick två poster i den nya regeringen.

Ny folkomröstning?

Nicola Sturgeon lade i juni 2022 fram en plan om att hålla en rådgivande folkomröstning om skotsk självständighet den 19 oktober 2023. I den skulle samma fråga ställas som folkomröstning 2014: Ska Skottland bli en självständig stat. Sturgeon försöker bana väg för folkomröstningen, trots ett fortsatt nej från den brittiska regeringen, genom att gå via domstol. I november 2022 slog dock Högsta domstolen fast att den skotska regeringen måste få klartecken från det brittiska parlamentet för att få hålla en folkomröstning, något som knappast kommer att ske som läget ser ut i dag.

En kontroversiell skotsk lag, som antogs i slutet av 2022 som skulle göra det lättare för invånarna i Skottland att byta juridiskt kön, blockerades i början av 2023 av den brittiska regeringen. Det var första gången som London hade agerat för att stoppa lagstiftning som har antagits av det skotska parlamentet (se Kalendarium).

Den 15 februari 2023 meddelade Sturgeon oväntat att hon skulle avgå både som SNP-ledare och skotsk försteminister, så fort en efterträdare hade utsetts (se Kalendarium).

LÄSTIPS: läs mer om Storbritannien i UI:s publikation Utrikesmagasinet:

Spricker Storbritannien? Skottland utmanar på nytt efter brexit (2021-04-17)
Brexit både hopp och hinder för skotsk självständighet (2020-07-15)